Konst & Politik

Staffan Jacobson, författare & lundabo

MINA ÖVERSÄTTNINGAR (18)

MINA ÖVERSÄTTNINGAR: Mikhail Bakunin, Peter Kropotkin, Ravachol, Ivan Chetcheglov, Buenaventura Durruti, Raoul Vaneigem, Guy Debord, Cornelius Castoriadis, Louise Michel, Noam Chomsky, Gary Snyder, Bob Dylan, Gloria Cubana, Tracy Chapman, Occupy Wall Street.

Mikhail Bakunin: Min ståndpunkt (1862).

Jag är en passionerad sanningssökare. Och inte desto mindre en förbittrad fiende till de ondsinta fiktioner som alla nutida och dåtida religioner, metafysiska, politiska och juridiska grymheter som representanterna för den privilegierade bestående ordningen ännu idag förespråkar med syftet att förslava och fördumma mänskligheten.
Jag är en fanatisk anhängare av sanningen och friheten, som jag betraktar som de enda omständigheter i vilka intelligens, medvetenhet och lycka kan utvecklas och förhöjas.

Jag syftar inte på den rent formella frihet som Staten påbjuder, utmäter och reglerar, denna eviga lögn som i verkligheten alltid består av fåtalets privilegier och flertalets slaveri. Inte heller den individualistiska, egoistiska, trångsynta och påhittade frihet som Rousseau-skolan förespråkar eller andra system som egendomsmoralister, medelklassborgare och liberaler rekommenderar. Enligt vilka de s.k. individens rättigheter som ”representeras” av Staten begränsas av alla andras rättigheter, varigenom individens rättigheter alltid reduceras till noll. Nej, jag menar den enda frihet som är värd namnet, nämligen det fulla utvecklandet av alla materiella, intellektuella och andliga förmågor som slumrar hos var och en, den frihet som inte känner andra gränser än dom naturen sätter. Med andra ord inga lagar påförda utifrån av någon överhet utan endast av var och ens natur och väsen, vilket inte kan ses som begränsningar utan som själva ramarna för vår existens och en förutsättning för denna vår frihet.

Ovillkorlig frihet

Jag menar den frihet som istället för att stanna upp långt ifrån andras frihet som vid en demarkationslinje tvärtom i andras frihet ser den egna fria viljans expansion och min egen frihet utsträckt till det oändliga. Frihet genom solidaritet och genom jämlikhet, den frihet som triumferar över våld, tvång och auktoritära principer, det ideala uttrycket för den kraft som efter att ha störtat alla himlens och jordens avgudar kommer att uppfinna och organisera en ny värld för den förenade mänskligheten på alla kyrkors och staters ruiner.

Jag är en övertygad förespråkare för ekonomisk och social jämlikhet. För jag vet att utan detta kommer jämlikhet, frihet, rättvisa, mänsklig värdighet och moral, mänsklighetens välgång och nationernas välstånd bara att vara en simpel lögn. Men som den ovillkorliga frihetens förespråkare, denna humanitetens första förutsättning, vet jag att jämlikhet måste baseras på spontant organiserande av frivilliga sammanslutningar federerade till kommuner, inte genom att Staten agerar som överlägsen övervakare.

Denna punkt skiljer mer än allt annat de frihetliga socialisterna från de auktoritära kommunisterna, anhängare av Statens nödvändiga initiativ. Kommunisterna tänker sig att frihet och socialism/…/kan uppnås genom organiseringen av arbetarklassens politiska makt och då främst stadsproletariatet med hjälp av den radikala borgerligheten. Medan de frihetliga socialisterna som är fiender till varje tveeggad allierad eller allians tvärtom tänker sig att målet kan uppnås endast genom organiseringen av de ekonomiska och sociala krafterna hos massorna i stad och landsbygd liksom de från högre samhällsklasser som är beredda att bryta med sitt förflutna och acceptera deras program utan inskränkningar.

Två metoder

Ur den nämnda skillnaden uppstår två olika metoder. Kommunisterna påstås organisera de arbetande klasserna för att erövra Statens politiska makt. De frihetliga socialisterna organiserar folk med syftet att likvidera Staten helt och hållet oavsett dess form. De förra företräder auktoritetstron i teorin och praktiken, de frihetliga känner bara tilltro till friheten, till att folket får utveckla egna initiativ att befria sig själva. De auktoritära kommunisterna vill påtvinga andra klass”vetenskap”, de frihetliga socialisterna propagerar empirisk vetenskap ibland sig så att grupper och församlingar får förtroende och förståelse för den, spontant och frivilligt, nerifrån och upp, organiserar sig efter sitt eget skön och efter sina egna mått. Inte enligt en på förhand uppgjord plan som dikterats för dem, en plan tänkt att implementeras uppifrån av några få ”högst intelligenta, ärliga och allt det där” på de så kallat okunniga massorna. De frihetliga revolutionärerna menar att det finns mer praktiskt sunt förnuft i folkets strävande och kamp, än i alla mänsklighetens lärda och lärares ”djupa” intelligens, som till de många katastrofala försöken ”att lyckliggöra mänskligheten” vill lägga ännu ett nytt försök.

Vi är tvärtom av den övertygelsen att mänskligheten redan alltför länge tillåtit sig att bli styrd och reglerad, och att orsaken till denna olycka inte står att finna i den eller den sortens regering eller av människan skapad Stat, utan i själva naturen och existensen i varje härskande ledarskap, vilken sort eller vilket namn detta än kan ha. Det okunniga folkets bästa vän är de som befriar dem från ledarskapets träldom och låter folket vara ifred för att arbeta bland sig själva och med sig själva i jämställdhet och kamratskap.

Kommentar: Den engelska översättningen till denna text publicerades i Guy A. Aldred: Bakunin’s Writings. Modern Publishers, Indore Kraus Reprint Co. New York 1947, och återfinns online på sajten Anarchy Archives. Detta är en tidig text, men Bakunins anarkistiska filosofi framstår tydligt. Han hade kommit till London julen 1861 från sin dramatiska flykt från Sibirien och därifrån jorden runt ett helt varv. Han återförenades med sin unga hustru Antonia, och nästa anhalt skulle nu bli Sverige. Jag tänker mig att det rör sig om ett manuskript till ett tal, och de teman som skulle prägla brytningen med Marx i 1:a Internationalen finns redan på plats. Till svenska Staffan Jacobson 2011.
 
Bakunin talar på ett agitationsmöte.

_______________________________

Peter Kropotkin: Anarkism (1910).

Encyclopædia Britannica 1911, s. 914-919. Övers. Staffan Jacobson 2014.

ANARKISM (från grekiskans an och archos, motsatsen till auktoritet), betecknar en benämning på en princip eller en teori för ett levnadssätt och beteende varunder samhället formas utan regering. Harmonin i ett sådant samhälle uppnås inte genom underkastelse under några lagar eller auktoriteter, utan genom frivilliga överenskommelser mellan olika grupper, territoriella och yrkesmässiga, fritt grundade för produktion och konsumtion, och för att tillfredsställa de oändligt varierande behoven och önskemålen hos de civiliserade varelserna.

I ett samhälle som utvecklas utefter dessa linjer, kommer de frivilliga sammanslutningar som redan börjat täcka in alla former av mänsklig aktivitet att utvidgas ännu mer till att ersätta Statens alla funktioner. De kommer att utgöra ett sammanvävt nätverk av oändligt varierande grupper och federationer av alla storlekar och digniteter, lokala, regionala, nationella och internationella, tillfälliga eller mer eller mindre permanenta – för alla tänkbara ändamål: produktion, konsumtion och utbyte, kommunikationer, sanitära arrangemang, undervisning, ömsesidigt skydd, territoriellt försvar, och så vidare. Och å andra sidan för att tillfredsställa ett ständigt ökande antal vetenskapliga, konstnärliga, litterära och sociala behov. Dessutom skulle ett sådant samhälle inte vara orörligt. Tvärtom, vilket kan ses i det organiska livet i stort, skulle harmoni bli resultatet av en ständigt växlande prövning och omprövning av balansen mellan mångfalden av krafter och influenser, och denna reglering vore desto lättare att uppnå då ingen av dessa krafter skulle få särskilt skydd av Staten.

Om vi förutsätter att samhället organiseras efter dessa principer, skulle människan inte i sitt fria utövande av sina krafter i produktivt arbete begränsas av ett kapitalistiskt monopol upprätthållet av Staten. Inte heller skulle hon begränsas i sin fria vilja av rädslan för straff eller av lydnad mot enskilda individer eller metafysiska väsen, som båda leder till hämmad initiativförmåga och allmän underdånighet. Hon skulle vägledas i sitt handlande av sitt eget förstånd, naturligtvis under intryck av en fri interaktion mellan det egna jaget och omgivningens etiska begrepp. Människan skulle därmed bli i stånd att utveckla sin fulla potential intellektuellt, skapande och moraliskt, utan att hämmas av överarbete för monopolisterna eller av servilitet och en sinnenas avtrubbning av alla de slag. Hon skulle då kunna uppnå individualisering, vilket inte är möjligt varken under det nuvarande tillståndet av individualism, eller i något annat statssocialistiskt system i en så kallad Volkstat, en folkstat.

De anarkistiska författarna menar dessutom att deras koncept inte är en utopi, konstruerad efter a priori metoden efter att några få önskemål tagits som postulat. De framhåller att det är utvecklat från en analys av tendenser som redan är verksamma, även om statssocialismen tillfälligt kan gynnas av reformer. Den moderna teknikens framsteg, som på ett makalöst sätt förenklar produktionen av alla livets förnödenheter; den växande andan av oberoende och den snabba spridningen av fria initiativ och fritt kunnande inom alla sektorers aktiviteter – inklusive de som förr betraktades som Statens och kyrkans rättmätiga angelägenheter – förstärker stadigt icke-regeringstendensen.

Vad gäller deras ekonomiska uppfattningar vidhåller anarkisterna liksom alla socialister, bland vilka de utgör vänstern, att det nuvarande systemet med privatägd mark och en kapitalistisk profitstyrd produktion representerar ett monopol som strider både mot principen om rättvisa och utilitarism. De är de främsta hindren för att den moderna teknikens framsteg skall bli tillgängliga för alla och kunna producera allmänt välstånd. Anarkisterna betraktar löneslaveriet och den kapitalistiska produktionsordningen som ett hinder för framsteg. Men de poängterar också att Staten var, är och fortsätter att vara det huvudsakliga instrumentet för fåtalets monopolisering av marken och för kapitalisternas oproportionerliga andel av det årliga produktionsöverskottet. Därför bekämpar anarkisterna med samma energi som de bekämpar markmonopolet och hela kapitalismen också Staten – som den huvudsakliga stödjande byggnadsställningen för detta system. Inte den ena eller den andra varianten utan Staten i sig, vare sig det är en monarki eller en republik styrd med hjälp av något referendum.

Statens organisation, som alltid både i antiken och i den moderna historien (Makedonska imperiet, Romerska imperiet, moderna europeiska stater byggda på ruinerna av de autonoma städerna) varit instrument för att etablera de härskande minoriteternas monopol, kan inte användas för att riva ner dessa monopol. Därför menar anarkisterna att överlåtandet av alla det ekonomiska livets resurser till Staten – marken, gruvorna, järnvägarna, bankerna, försäkringsbolagen, osv – och även alla industrisektorer, att läggas till de funktioner som redan ackumulerats i dess händer (utbildning, statsstödda religioner, territoriellt försvar etc.), endast skulle innebära ett nytt instrument för tyranniet. Statskapitalism skulle bara öka byråkratins och kapitalets makt. Verkliga framsteg ligger istället i linje med en decentralisering, både territoriell och funktionell sådan, i utvecklandet av lokala och personliga initiativ, och i fria federationer från det enkla till det sammansatta, i stället för den nuvarande hierarkin från centrum till periferin.

I likhet med de flesta socialister noterar anarkisterna att som all evolution i naturen följs perioder av långsam utveckling i samhället av accelererad evolution som kallas revolutioner; och de anser att eran av revolutioner ännu inte nått sitt slut. Perioder av snabb förändring kommer att följa på perioder av långsam evolution, och dessa perioder måste utnyttjas – inte för att utöka och utvidga Statens makt, utan för att reducera den, genom lokala grupper av organiserade producenter och konsumenter i varje stad och kommun, och även i de regionala och i förlängningen de internationella federationerna av dessa grupper.

Utifrån ovanstående principer vägrar anarkisterna att vara en del av den nuvarande Statens organisation och förse den med nytt friskt blod. De vill inte utgöra politiska partier i parlamentet och uppmanar arbetarna att inte göra så heller. Följaktligen har de sedan Första Internationalen bildades 1864-1866 bemödat sig om att förespråka sina idéer oförmedlat i arbetarnas organisationer och uppmuntra dessa fackliga organisationer till direkt kamp mot kapitalet, utan att förlita sig på regering och lagstiftning, särskilt så i de tidiga reformrörelserna och dess föregångare.

Anarkismens historiska utveckling.

Föreställningen om ett samhällsskick som det vi just skisserat, och den tendens som är dess dynamiska uttryck, har alltid funnits hos mänskligheten i opposition till den styrande hierarkiska tendensen – där än den ena, än den andra varit dominerande i olika historiska perioder. Till den förra kan vi räkna massornas egen utveckling av dessa tendenser – klanen, bysamhället, gillet, den fria medeltida staden – genom vilka massorna undgick ingripande från de härskande och maktlystna minoriteterna. Samma inriktning hävdade sig med kraft i de stora religiösa rörelserna under medeltiden, särskilt i de tidiga reformrörelserna och dess föregångare. Vid samma tid uttryckte den sig bevisligen i vissa tänkares skrifter, sedan Lao-tze’s tid, men i enlighet med sitt icke-akademiska och folkliga ursprung blev den mindre populär bland de lärda än vad som var fallet med den motsatta tendensen.

Som det har påpekats av prof. Adler i dennes Geschichte des Sozialismus und Kommunismus, lärde redan Aristippus (430 f.Kr.), en av grundarna av den Kyreneiska skolan, att de kloka inte skulle ge upp sin frihet för Staten, och i ett svar på en fråga från Sokrates sade han att han inte önskade tillhöra varken den styrande eller den styrda klassen. En sådan attityd verkar däremot mer ha dikterats av en epikureisk syn på massornas liv.

Den bästa exponenten för anarkistisk filosofi i antikens Grekland var Zenon från Kition (333-264 f.Kr.), den stoiska filosofins grundare, som med eftertryck hävdade sitt koncept med en fri kommun utan regering i polemik mot Platons statsutopi. Zenon förnekade Statens allmakt, dess ingripande och dess regemente, och proklamerade den suveräna individens moraliska lag. Zenon anmärker redan att medan den nödvändiga självbevarelsedriften leder människan till egoism, så har naturen bifogat ett korrektiv till den genom att förse människan med en annan instinkt – den sociala. När människor blir mogna nog att följa sina naturliga instinkter kommer de att enas över gränserna och besitta kosmos. De kommer inte att ha behov av domstolar eller polis, av tempel eller offentliga gudstjänster och inte använda pengar – fria gåvor tar utbytets plats. Tyvärr har Zenons skrifter inte nått oss och är bara kända genom fragmentariska citat. Emellertid visar det faktum att hans formuleringar liknar formuleringar som nu är i bruk hur djupt den tendensen i den mänskliga naturen ligger för vilken han var en talesperson.

Under medeltiden finner vi samma syn på Staten uttryckt av den berömde biskopen av Alba, Marco Girolamo Vida, i hans första dialog De dignitate reipublicae (Ferd. Cavalli, i Mem. dell’Istituto Veneto, xiii.; Dr E. Nys, Researches in the History of Economics). Men det är särskilt i flera tidiga kristna rörelser, med början i nionde århundradets Armenien, och i de tidiga Hussiternas predikningar, i synnerhet Chojecki, och de tidiga anabaptisterna, särskilt Hans Denk (Keller, Ein Apostel der Wiedertaufer), som man finner samma idéer kraftfullt uttryckta. Naturligtvis med särskild vikt lagd vid dess moraliska aspekter.

Rabelais och Fenelon har också uttryckt liknande idéer i sina utopier, och de var även närvarande under 1700-talet bland de franska encyklopedisterna. Vilket kan konstateras utifrån flera separata uttryck som då och då påträffas i Rousseaus skrifter, i Diderots förord till Voyage av Bourganville, och så vidare. Emellertid kunde sådana idéer förmodligen inte utvecklas vidare just då beroende på den romerska katolska kyrkans rigorösa censur.

Dessa idéer kom till uttryck senare under den stora Franska Revolutionen. Medan jakobinerna gjorde allt i sin makt för att centralisera allt i regeringens händer verkar det nu, enligt nyligen publicerade dokument, som att folkets massor i sina församlingar och sektorer åstadkom ett anmärkningsvärt konstruktivt arbete. De utsåg domarna, organiserade förnödenheter och utrustning åt armén, liksom för de stora städerna, arbete åt de arbetslösa, socialt understöd och så vidare. De försökte etablera direkt korrespondens mellan de 36 000 kommunerna i Frankrike förmedlad genom ett särskilt råd fristående från Nationalförsamlingen (Sigismund Lacroix, Actes de la commune de Paris).

Det var Godwin som i sin Enquiry concerning Political Justice (Undersökning av den politiska rättvisan, 2 vol., 1793), var den förste som formulerade anarkismens politiska och ekonomiska koncept, även om han inte använde den beteckningen på detta sitt anmärkningsvärda arbete. Han skrev att lagarna inte är resultatet av våra förfäders visdom: istället är de produkten av en rad motstridiga känslor och ambitioner. Den medicin som skrivs ut är ofta värre än det onda som skall botas. Om, och endast om, alla lagar och domstolar avskaffades, och besluten i de uppkomna konflikterna lämnades över till kloka människor, utvalda för denna uppgift, skulle riktig rättvisa så småningom kunna utvecklas. Vad gäller Staten förespråkade Godwin helt dess avskaffande. Han skrev att ett samhälle mycket väl kan fungera utan regering: bara kommunerna är små och helt självständiga. Angående egendomen ansåg han att ”varje ämne som var till nytta för människan” måste distribueras rättvist: ”till den som bäst behöver det”. Hans slutsats var kommunism. Emellertid hade Godwin inte modet att framhärda i sina åsikter. Han omarbetade senare kapitlet om egendomen och mildrade sin syn på kommunismen i den andra upplagan av Political Justice (8 vol, 1796).

Proudhon var 1840 (Qu’est-ce que la propriete?) den förste att använda namnet anarki på ett samhälle utan Stat. Benämningen ”anarkister” användes under Franska Revolutionen av Girondisterna på de revolutionärer som inte ansåg att Revolutionens sak var uppnådd med störtandet av Louis XVI. De insisterade på en rad ekonomiska åtgärder. (T.ex. avskaffandet av de feodala rättigheterna utan rätt till inlösning, återlämnandet till byråden den kommunala mark som tillhört dem sedan 1669, minskningen av innehav av markegendom till 120 Acres, progressiv inkomstskatt, nationell organisation av varuutbyte baserad på en rättvis värdering – som redan börjat realiseras i praktiken, osv.)

Nu förespråkade Proudhon ett samhälle utan regering och använde ordet anarkism för att beskriva det. Som bekant avvisade Proudhon alla kommunistiska schemata enligt vilka mänskligheten skulle drivas in i kommunistiska kloster eller baracker, men också alla system med Stat eller statsstödd socialism som förordades av Louis Blanc och kollektivisterna. När han i sin första skrift om egendomen proklamerade att ”Egendom är stöld!” avsåg han endast egendom i den nuvarande, romerska-lagen-varianten: ”rätt till bruk och missbruk”. I egendomsrätt, å andra sidan, förstådd som ett begränsat sorts innehav, såg han det bästa skyddet mot statliga ingrepp. Samtidigt ville han inte med våld expropriera de nuvarande ägarna till land, fastigheter, gruvor, fabriker etc. Han föredrog att uppnå samma sak genom att göra kapitalet oförmöget att tjäna vinstintressen. Och detta föreslog han att man gjorde med en nationalbank, baserad på ömsesidigt förtroende bland alla de som deltar i produktionen och som samtycker till att mellan sig utbyta sina produkter till kostnadsvärdet, genom arbetssedlar motsvarande den arbetstid det tagit att utföra produkten i fråga. I ett sådant system, som Proudhon kallade ‘Mutuellisme’ (mutualism) skulle allt utbyte av tjänster vara strikt likvärdiga. Dessutom skulle en sådan bank kunna låna ut pengar utan ränta, med ett uttag på kanske 1% eller mindre för att täcka administrativa kostnader. Var och en skulle då kunna låna de pengar hon behövde för att köpa ett hus och ingen skulle längre vilja betala en årlig ränta för att använda det. En allmän ”social likvidation” skulle då enkelt kunna genomföras utan våldsam expropriering. Detsamma gäller gruvor, järnvägar, fabriker osv.

I ett samhälle av denna typ skulle Staten inte längre behövas. De viktigaste relationerna mellan medborgarna skulle bygga på fria överenskommelser och regleras med vanlig kontoföring. Konflikter kunde lösas med skiljedom. En ingående kritik av Staten och alla former av regeringar och en djup insikt i alla ekonomiska problem är en välkänd karaktäristik av Proudhons arbete.

Det är värt att notera att fransk mutualism hade sin föregångare i England, i William Thompson, som började som mutualist innan han blev kommunist, och i hans efterföljare John Gray. (Se: A Lecture on Human Happiness, 1825; The Social System, 1831) och J. F. Bray (Labour’s Wrongs and Labour’s Remedy, 1839). Den hade också föregångare i Amerika. Josiah Warren, som föddes 1798 (W. Bailie, Josiah Warren, the First American Anarchist, Boston, 1900) och tillhörde Owens koloni ”New Harmony”, ansåg att detta företags misslyckande främst berodde på individualitetens undertryckande och brist på initiativförmåga och ansvar. Dessa defekter var, ansåg han, inneboende i varje auktoritärt system för egendomsgemenskap. Han förespråkade därför total individuell frihet. I Cincinnati öppnade han 1827 en liten lanthandel som var först med ”rättvis handel” och som kom att kallas ”tidsbanken” eftersom den baserades på arbete som utbyttes timme för timme för alla sorters produkter. ”Prisets mått är kostnaden” och i konsekvens därmed ”ingen ränta” var mottot för denna affär och senare för hans ”rättvisa samhällsbildning” nära New York, som fortfarande existerade 1865. Mr. Keiths ‘House of Equity’ i Boston, som grundades 1855, är också värt att nämna.

Medan Proudhons idéer, särskilt de ekonomiska och om de mutualistiska bankerna fick stöd och även en praktisk tillämpning i USA, fick hans anarkistiska koncept endast ett litet gensvar i Frankrike. Där var Lamennais’ kristna socialism och Fourieristerna, Louis Blancs statssocialism samt Saint-Simons efterföljare de dominerande. Dessa idéer fick dock ett tillfälligt stöd bland vänsterhegelianer i Tyskland, hos Moses Hess 1843 och Karl Grün 1845, som förordade anarkism. Dessutom hade Wilhelm Weitlings auktoritära kommunism gett upphov till opposition bland Schweiz arbetare. Wilhelm Marr gav uttryck för detta på 1840-talet.

Å andra sidan fann den individualistiska anarkismen sitt fulla uttryck i Max Stirner (Kaspar Schmidt) vars remarkabla verk (Der Einzige und sein Eigenthum och artiklar i Rheinische Zeitung) förblev ganska okända tills de nådde ryktbarhet genom John Henry Mackays försorg.

Prof. V. Basch har visat, i sin läsvärda introduktion till den intressanta boken L’lndividualisme anarchiste: Max Stirner (1904), hur utvecklingen av den tyska filosofin från Kant till Hegel och ”det absoluta” hos Shelling och Hegels Geist (Världsanden) när den anti-hegelianska revolten började – nödvändigtvis provocerade predikandet av samma ”absoluta” i det rebelliska lägret. Detta gjorde Stirner, och förespråkade inte bara en total revolt mot Staten och den underdånighet som den auktoritära kommunismen skulle påtvinga människorna, utan också individens fulla frigörelse från alla sociala och moraliska band – individens suveränitet, total ”amoralitet” och ”egoisternas union”. Den yttersta konsekvensen av den sortens individualism har noterats av prof. Basch. Av detta följer att målet för varje högre civilisation inte är att låta alla samhällets medlemmar utvecklas normalt, utan att låta vissa bättre lottade individer ”utvecklas fullt ut”, även på bekostnad av lyckan och själva existensen hos mänsklighetens stora massa. Detta innebär därför en återgång till den allra vanligaste individualismen, förespråkad av alla minoriteter som gör anspråk på överlägsenhet, och för vilka människans historia har att tacka för just Staten och allt annat som dessa individualister bekämpar. Deras individualism går så långt att den slutar med en negation av deras egen utgångspunkt – för att inte tala om omöjligheten för individen att uppnå verklig full utveckling under förhållandet att massorna förtrycks av ”de vackra aristokraterna”. Hennes utveckling skulle förbli ensidig. Det är därför denna tankeriktning, oaktat dess riktiga och användbara försvar för varje individs fulla utveckling, finner gehör endast i begränsade artistiska och litterära kretsar.

Anarkism i Första Internationalen

En allmän nedgång i propagandan för alla socialistiska fraktioner följde som bekant på nederlaget för arbetarupproret i Paris i juni 1848 och Republikens fall. Hela den socialistiska pressen förseddes med munkavle under reaktionsperioden som varade i hela 20 år. Inte desto mindre började anarkismens tankar nå viss framgång, nämligen i skrifter av Bellegarrique (Caeurderoy), och i synnerhet Joseph Déjacque (Les Lazareacute’ennes, L ‘Humanisphère), en anti-kommunistisk utopi, senare upptäckt och omtryckt. Den socialistiska rörelsen återhämtade sig först efter 1864 när några franska arbetare, samtliga ”mutualister”, under Världsutställningen i London mötte engelska Owen-anhängare och bildade International Working Men’s Association (Första Internationalen). Detta förbund utvecklades mycket snabbt och utformade en policy för direkt ekonomisk kamp mot kapitalismen, utan inblandning i parlamentets politiska agitation, och denna policy följdes fram till 1871. Emellertid, när Internationalen var förbjuden i Frankrike efter det fransk-tyska kriget och Pariskommunens uppror, insisterade de tyska arbetarna som fått manstarkt stöd i röster av dessa federationer i valet till det nyligen konstituerade Imperiets parlament, på att modifiera taktiken.

De började bygga ett socialdemokratiskt parti. Detta ledde snart till en splittring i Internationalen, och de latinska länderna, Spanien, Italien, Belgien och Jura (Frankrike kunde inte representeras) bildade mellan sig en federation som bröt helt och hållet med Internationalens marxistiska generalförsamling. I dessa federationer utvecklades nu vad vi kan kalla den moderna anarkismen. Efter att namn som ”Federalisterna” och ”De antiauktoritära” tillämpats en tid kom beteckningen ”anarkister” som deras motståndare brukade använda att bli den varaktiga och slutligen allmänt vedertagna benämningen.

Michail Bakunin blev snart den viktigaste inspirationskällan för utvecklandet av anarkismens principer bland dessa latinska federationer, vilket han gjorde i en mängd skrifter, pamfletter och brev. Han krävde ett fullständigt avskaffande av Staten, vilken – som han skrev – är en produkt av religionen, tillhör en lägre civilisationsform, representerar frihetens negation, och misslyckas också med det den avser att göra för det allmänna välståndet. Staten var historiskt sett ett nödvändigt ont, men dess totala utplånande kommer förr eller senare att bli lika nödvändigt.

Bakunin förkastade all lagstiftning, också om den hänvisade till allmänna val. Bakunin krävde full autonomi för varje nation, varje region och varje kommun så länge det inte var till skada för grannarna och full självständighet för individen, med tillägget att man bara kan vara verkligt fri, och i proportion därtill, när alla andra är fria. Fria federationer och kommuner bildar så fria nationer.

Beträffande Bakunins ekonomiska koncept beskrev han sig själv, liksom sina federalistiska kamrater i Internationalen (César De Paepe, James Guillaume, Schwitzguébel) som en ”kollektivistisk anarkist”. Inte i Vidals och Pecqueurs mening på 1840-talet, eller deras moderna socialdemokratiska efterföljare. Utan han ville uttrycka ett sakernas tillstånd där alla de nödvändiga produktionsmedlen ägs gemensamt av arbetargrupper och fria kommuner, där kompensationen för arbetet, kommunistiskt eller annat, bestäms av varje grupp för sig. Den sociala revolutionen, nära förestående som den uppfattades av alla socialister vid denna tid, skulle bli medlet att väcka de nya förhållandena till liv.

Jurafederationen, de spanska och italienska federationerna och Internationalens sektioner, och även de franska, tyska och amerikanska anarkistgrupperna var under de närmaste åren de viktigaste centra för anarkistiskt tänkande och propaganda. De avstod från varje deltagande i parlamentarisk politik och stod alltid i nära kontakt med arbetarorganisationerna. Emellertid, under andra hälften av 1800-talets 80-tal och det tidiga 90-talet när det anarkistiska inflytandet började märkas i strejker, i 1-maj demonstrationer, där de framförde idén om en generalstrejk för åttatimmarsdagen, och i den antimilitaristiska propagandan i armén, blev de föremål för våldsam förföljelse, särskilt i de latinska länderna (inklusive fysisk tortyr i Barcelonas fästning) och i USA (avrättningen av fem Chicagoanarkister 1887). Mot dessa förföljelser svarade anarkisterna med våldshandlingar, vilka i sin tur följdes av fler avrättningar uppifrån och nya hämndaktioner underifrån. Detta gav hos allmänheten intrycket att våld är anarkismens kärna, något som tillbakavisades av dess anhängare, som framhöll att våld i verkligheten används av alla parter i proportion till hur mycket deras öppna handlingar hindras av repression och av att undantagslagar gör dem olagliga. (Se: Anarchism and Outrage, av C. M. Wilson, och Report of the Spanish Atrocities Committee, i ‘Freedom Pamphlets’; A Concise History of the Great Trial of the Chicago Anarchists, av Dyer Lum (New York, 1886); The Chicago Martyrs: Speeches, etc.).

Anarkismen fortsatte att utvecklas, delvis i riktning mot Proudhons mutualism men huvudsakligen som kommunistisk anarkism, till vilken en tredje riktning fogades av Tolstoj, kristen anarkism, och en fjärde som skulle kunna beskrivas som litterär anarkism uppstod bland vissa prominenta moderna författare.

Proudhons idéer, särskilt de som gällde ett mutualistiskt bankväsende motsvarande Josiah Warrens, fick en beaktansvärd efterföljd i USA och skapade en hel skola, av vilka de vanligaste författarna är Stephen Pearl Andrews, William Grene, Lysander Spooner (som började skriva 1850 och vars ofullbordade verk Natural Law var mycket lovande), och flera andra vars namn återfinns i dr. Nettlau’s Bibliographie de l’anarchie.

En särskild position bland individualanarkister i Amerika tillkommer Benjamin R. Tucker, vars tidning Liberty startades 1881 och vars idéer är en kombination av Proudhons och Herbert Spencers. Utifrån argumentet att anarkister är självhävdande i strikt betydelse, och att varje grupp individer, det må vara att hemligt sällskap på några få personer eller USA:s kongress, har rätt att förtrycka hela mänskligheten om det står i deras makt, menar han att lika frihet för alla och absolut jämlikhet måste vara lag, och att ”låt alla och var och en sköta sig själva” är anarkismens unika morallag. Tucker fortsätter med att visa att ett allmänt och genomgripande tillämpande av dessa principer vore både välgörande och riskfritt, eftersom varje individs makt skulle begränsas av alla de andras utövade lika rättigheter. Han pekar vidare (efter H. Spencer) på skillnaden som ligger i ett övergrepp på någons rättigheter och motståndet mot ett sådant övergrepp; mellan dominans och försvar. Det förra är alltid förkastligt vare sig en kriminell ingriper mot en individ, eller en ingriper mot alla andra, eller alla andra mot en; medan motstånd mot övergrepp är försvarbart och nödvändigt. För sitt självförsvar har både medborgarna och gruppen rätt till vilket våld som helst och även dödsstraff. Våld är också försvarbart för att tvinga någon att hålla en ingången överenskommelse. Tucker följer här Spencer och likt honom öppnar han vägen (enligt undertecknads åsikt) för att under beteckningen ”försvar” återskapa alla Statens funktioner. Hans kritik av det nuvarande tillståndet är mycket träffande, och hans försvar för individens rättigheter är mycket kraftfullt. I sin syn på ekonomin följer B.R. Tucker Proudhon.

De amerikanska proudhonisternas individualistiska anarkism har däremot inte mötts av mycket sympati från de arbetande massorna. De som förespråkar den – de är i huvudsak ”intellektuella” – upptäcker snart att den individualisering de lovprisar så högt inte kan uppnås med enskilda ansträngningar, och antingen lämnar man anarkisternas led och drivs in i den klassiska ekonomismens liberala individualism, eller så retirerar man in i en sorts epikureisk amoralism eller övermänniskoteori, liknande den hos Stirner och Nietzsche. Den övervägande delen av de anarkistiska arbetarna föredrar de anarkokommunistiska idéer som gradvis växt fram ur den anarkistiska kollektivismen i Internationalen. Till denna riktning hör – för att bara nämna de mer välkända exponenterna för anarkismen Elisée Reclus, Jean Grave, Sebastien Faure, Emile Pouget i Frankrike; Errico Malatesta och Covelli i Italien; R. Mella, A. Lorenzo, och de oftast okända författarna till många utmärkta manifest i Spanien; Johan Most bland tyskarna; Spies, Parson och deras efterföljare i USA; osv., medan Domela Nieuwenhuis innehar en mellanliggande position i Holland. De viktigaste anarkistiska tidningarna som publicerats sedan 1880 hör också till denna riktning. Medan ett antal anarkister ur denna strömning anslutit sig till den s.k. syndikalistiska rörelsen – det franska namnet på den icke-politiska arbetarrörelsen, vigd åt direkt kamp mot kapitalismen, som blivit så inflytelserik i Europa.

Som en i den anarkokommunistiska riktningen har undertecknad under många år bemödat sig om att utveckla följande idéer: att påvisa det intima och logiska samband som finns mellan den moderna naturvetenskapliga filosofin och anarkismen. Att ställa anarkismen på vetenskaplig grund genom studiet av de tendenser i samhället vi kan se nu och som skulle kunna indikera dess fortsatta utveckling; och att utforma basen för en anarkistisk etik. Vad gäller anarkismens eget innehåll var det Kropotkins mål att bevisa att kommunismen åtminstone delvis har större chanser att etablera sig än kollektivismen, särskilt i kommuner som kan ta ledningen, och att fri anarkokommunism är den enda form av kommunism som har möjlighet att bli accepterad i civiliserade samhällen. Kommunism och anarki är därför två uttryck för utveckling som kompletterar varandra, den ena gör den andra möjlig och acceptabel. Han har dessutom pekat på hur en stor stad under en revolutionär period, om invånarna accepterar idén, kunde organisera sig i linje med fri kommunism där staden kunde garantera varje invånare bostad, mat, kläder i en utsträckning liknande den bekvämlighet som endast medelklassen nu åtnjuter, i utbyte mot en halv dags eller fem timmars arbete. Och hur allt det som betraktas som lyx kan tillkomma den som den andra halvan av dagen deltar i alla sorters fria sammanslutningar som fullföljer alla möjliga mål – utbildande, litterära, vetenskapliga, artistiska, sportsliga osv. För att bevisa det första av dessa antaganden har han analyserat möjligheten att kombinera både arbetet i jordbruk och industri med intellektuellt arbete. Och för att belysa den mänskliga utvecklingens huvudfaktorer har han analyserat den historiska konstruktiva roll som folkliga organ för ömsesidig hjälp har spelat, samt Statens historiska funktion.

Utan att själv beteckna sig som anarkist har Leo Tolstoj, liksom sina föregångare i de folkliga religiösa rörelserna under medeltidens århundraden Chojecki, Denk och många andra, intagit en anarkistisk position. Det gäller Staten och egendomen där han härleder sina slutsatser ur den allmänna andan i Kristus förkunnelse och ur förnuftets nödvändiga diktat. Med sin talangs hela förmåga har han (särskilt i The Kingdom of God in Yourselves) utfört en kraftfull kritik av hela kyrkan, Staten och lagen tillsammans, och i synnerhet då de nuvarande egendomslagarna. Han beskriver Staten som de ondas dominans med stöd av det brutala våldet. Rånare, säger han, är betydligt mindre farliga än en välorganiserad regering. Han gör en träffande kritik av de nuvarande fördomar som tilldelat förmåner åt kyrkans män, Staten och egendomens distribution, och från Kristus undervisning härleder han regeln om passivt motstånd och ett absolut fördömande av krig. Hans religiösa argument är emellertid så väl kombinerade med argument lånade från en saklig observation av tidens onda, att de anarkistiska delarna av hans verk tilltalar både den religiösa och icke-religiösa läsaren.

Det vore omöjligt att i denna korta skiss presentera å ena sidan de anarkistiska idéernas inflytande på den moderna litteraturen, och å andra sidan de bästa nutida frihetliga författarnas inflytande på anarkismens utveckling. Man får konsultera de tio stora volymerna av Supplément Littéraire till tidningen La Révolte och senare Temps Nouveaux, som innehåller reproduktioner av hundratals moderna skriftställare som uttrycker anarkistiska idéer, för att förstå hur nära anarkismen är förbunden med vår egen tids intellektuella rörelser. J. S. Mill’s Liberty, Spencer’s Individual versus the State, Marc Guyau’s Morality without Obligation or Sanction och Fouillée’s La Morale, I’art et la religion, Multatulis (E. Douwes Dekker) arbeten, Richard Wagner’s Art and Revolution, verk av Nietzsche, Emerson, W. Lloyd Garrison, Thoreau, Alexander Herzen, Edward Carpenter osv. Och på fiktionens område Ibsens dramer, Walt Whitmans poesi, Tolstojs War and Peace, Zolas Paris och Le Travail, det senaste verket av Merezhkovsky. Och en oändlig mängd verk av mindre kända författare. Alla fulla av idéer som visar hur tätt anarkismen är sammanflätad med tidens tankar i samma riktning som människans frigörelse från både Statens och Kapitalets band.

Peter_Kropotkin

Anm.: Denna centrala text av Kropotkin, skriven 1910 och publicerad i uppslagsverket Encyclopædia Britannica 1911, har märkligt nog hittills inte översatts till svenska. Det gör jag nu. Man kan nästan höra Kropotkins milda stämma bakom texten, och lägga märke till hur elegant och nästan diplomatiskt han tar avstånd från individualanarkismen till anarkokommunismens fördel och kryssar förbi Tolstojs dogmer. Beläsenheten går inte heller att ta miste på. En tidig och välskriven, komprimerad anarkistisk historia. Före de bägge världskrigen, Spanska Revolutionen och Maj 68.

 

 

 

————————————

 

Ravachol: Mina Principer (1892)

När Ravachol satt fängslad 1892 dikterade han detta dokument, Mina Principer, för polisen. Det förblev opublicerat tills historikern Jean Maitron upptäckte det i Paris-polisens arkiv 1964.

”Efter att ha försett sig med kvällsvarden, talade den ovannämnde till oss på följande sätt. ”Mina herrar, det är min vana att bedriva propaganda var jag än befinner mig. Vet ni vad anarkism är?” Vi svarade ”Nej” på denna fråga. ”Det förvånar mig inte”, replikerade han. ” Den arbetande klassen, som liksom ni själva tvingas att arbeta för sitt bröd, har inte tid att ägna sig åt att läsa de pamfletter man ger dem. Det är likadant för er.”

Anarkism är egendomens avskaffande

”Anarkism är egendomens avskaffande. För närvarande finns det mycket som är utan nytta, många arbeten också, som bokföring, exempelvis. Med anarkismen finns inget behov av pengar längre, inget mer behov av bokföring eller andra yrken som uppstått därur.

Alltför många medborgare får svälta och lida just nu samtidigt som andra står upp till fotknölarna i sin rikedom och simmar i sitt överflöd. Denna situation är ohållbar. Vi borde alla få nytta av deras tillgångar, eller rättare, liksom dessa borde vi alla få del av allt som är nödvändigt och allt vi kan behöva. I det nuvarande samhället går detta mål inte att uppnå. Ingenting, och därför inte heller inkomstskatt, kan ändra på det förhållandet. Ändå tror många arbetare att om vi bara gjorde på det sättet, så skulle allt förändras. Det är ett misstag att tänka så.

Om vi beskattar godsägaren, höjer han sina räntor och arrangerar på så vis att de som lider skall krävas på mer. I vilket fall som helst kan ingen lag påverka godsägarna för de är herrar på sina gods och vi kan inte hindra dem från att göra vad de vill med dem. Vad skall då göras? Avskaffa egendomen och avskaffa samtidigt de som tar allt. Om detta blir gjort, måste vi också avskaffa pengar, för att förhindra varje tanke på ackumulation, vilken skulle tvinga oss att gå tillbaka till den nuvarande regimen.

Det är i själva verket pengarna som är upphovet till all oenighet, allt hat, alla ambitioner, de är, i ett ord, egendomens skapare. Denna metall är sannerligen ingenting, har ingenting utom ett överenskommet pris, uppkommet genom dess sällsynthet. Om vi inte längre var tvungna att ge något i utbyte för det vi måste ha för att överleva, så skulle guldet förlora sitt värde och ingen längre söka efter det. De skulle heller inte kunna berika sig eftersom inget de kunde tillägna och hopsamla åt sig kunde tjäna syftet att ge dem ett bättre liv än andras. Det skulle inte längre finnas något behov av lagar, inget behov av härskare och herrar.

Vad gäller religioner skulle de bli överflödiga, eftersom deras moraliska inflytande inte längre skulle ha något existensberättigande. Vi bör alltså hålla fast vid livet, men när jag säger livet så menar jag också livet. Vilket inte betyder att slava hela dagen för att göra cheferna feta eller att själv dö av hunger för att skapa välstånd åt andra.”

Härskare är onödiga

”Härskare är onödiga, dessa människor vars lättja upprätthålls med vårt arbete; var och en bör själv göra sig nyttig för samhället, med vilket jag menar arbete enligt hans förmåga och behov. På detta sätt skulle en bli bagare, en annan lärare etc.

Följer man denna princip kunde arbetstiden förkortas, och var och en av oss skulle bara behöva arbeta en eller två timmar om dagen. Människan kan inte klara sig utan aktivitet av någon sort och skulle självmant finna sysslor som var stimulerande; det skulle inte bli några lata drönare kvar, och om så ändå vore fallet skulle de vara så få att resten utan vidare kunde tolerera dem utan klagomål och lämna dem i fred.

Som inga lagar fanns längre, skulle äktenskapsinstitutionen upplösas. Vi skulle förena oss efter lämplighet, och familjen skulle grundas på en fars och en mors kärlek till sina barn. Exempelvis, om en kvinna inte längre älskade den hon valt till kompanjon, kunde hon skilja sig och bilda en ny gemenskap. Med ett ord, total frihet att leva med dem vi älskar. Om det i detta fall också fanns barn, kunde samhället fostra dem, det vill säga att de som älskar dem kommer att ta hand om dem.

Med denna fria förening kommer prostitutionen inte längre att finnas kvar. Veneriska sjukdomar skulle försvinna eftersom de uppkommer genom könens missbrukande, övergrepp som kvinnor måste utstå eftersom samhällets nuvarande tillstånd tvingar dem att försörja sig på detta sätt – är inte pengar till varje pris nödvändiga för överlevnaden, oavsett hur de förtjänas?

Hela Universum skall bli en enda union

”Med mina principer, som tiden inte tillåter mig att utveckla i detalj, kommer armén inte att behövas, eftersom det inte kommer att finnas några distinkta nationer, den privata egendomen är avskaffad och alla nationer skulle förenas i en enda union som skulle vara -– Universum.

Inget mera krig, inga mer konflikter, ingen svartsjuka, ingen stöld, inget mera mördande, inga domstolar, inga poliser, ingen byråkrati.

Anarkisterna har ännu inte i detaljer preciserat sin konstitution, endast milstenarna har lagts ut. Idag är anarkisterna tillräckligt många för att välta det nuvarande tillståndet över ända, och om detta ännu inte inträffat är det för att vi måste slutföra instruktionerna till våra efterträdare, ingjuta mod, hopp och beslutsamhet att bidraga till förverkligandet av detta projekt. Allt som behövs för detta är ett ryck framåt, att några gör sig beredda, och revolutionen kommer att äga rum”.

********************************************************************

Buenaventura Durruti i intervju vid fronten med Pierre van Paasen i tidningen Toronto Star, Canada, 28 oktober 1936.

”För oss handlar det om att stoppa fascismen en gång för alla. Ja, och det även utan regeringens medverkan. Ingen regering i världen just nu vill bekämpa fascismen till slutet. När borgarna ser makten slinka dem ur händerna förlitar dom sig i sista hand på fascismen. Spaniens liberala regering kunde ha gjort de fascistiska elementen maktlösa för länge sedan. Istället tvekade och kompromissade man fram och tillbaka. Till och med i detta nu finns det vissa i regeringen som vill använda silkeshandskarna mot fascisterna. Vem vet, kanske man fortfarande kommer att behöva de här rebellstyrkorna för att krossa arbetarrörelsen…

Vi vet vad vi vill. För oss har det ingen betydelse att det finns ett Sovjet någonstans i världen, som för sin egen sinnesfrids skull låtit Tysklands och Kinas arbetare offras av Stalin åt de fascistiska barbarerna. Vi vill ha revolution här i Spanien, nu med detsamma, inte kanske sen någon gång efter nästa europeiska krig. Vi ger Hitler och Mussolini betydligt mer bekymmer med vår revolution än vad hela den ryska Röda Armén gör. Vi vill ge den tyska och italienska arbetarklassen ett exempel på hur man tar itu med fascisterna. Jag förväntar mig inget bistånd åt den frihetliga revolutionen från någon regering i världen. Vi väntar oss ingen hjälp, inte ens från vår egen regering när det kommer till kritan.

Om vi kommer att få leva i ruiner? Vi har alltid lyckats överleva under omöjliga omständigheter. Vi kommer att klara oss ett bra tag. Glöm inte att vi är bra på att bygga upp också. Det är arbetarna som har byggt alla dessa städer och palats i Spanien och i Amerika och överallt. Vi, arbetarklassen, kan bygga nya hus att ersätta de gamla. Och bättre dessutom! Vi är inte det minsta rädda för ruiner. Vi kommer att besitta jorden, det råder det inte den ringaste tvekan om. Borgarklassen må ruinera och förstöra sin värld innan den lämnar historiens arena.

Vi bär en ny värld här i våra hjärtan, och den världen växer i varje minut.”

Anm.: Mer om Durruti på denna blogg i kategorin ”Två texter om Durruti”.

Durruti talar

”Er närvaro på detta möte och min närvaro på detta podium måste tydligt visa dessa regeringar och kapitalistiska bastarder att CNT och FAI är rörelser som bara växer med repressionen. Anarkister tämjer man inte med fängelse och deportation – de blir bara mer övertygade och målmedvetna. För att misskreditera oss har de använt de mest ondskefulla anklagelser: tjuvar, banditer, monarkister. Men arbetarna själva  som känner oss väl är våra bästa försvarare. Arbetarna vet utmärkt väl att tjuvar inte går upp 6 på morgonen och att de verkliga tjuvarna som berikar sig och bestjäl oss på arbetets frukter är kapitalistsvinen! ”

*************************************************************************

Ivan Chetcheglov: Formula för den nya staden (1953)

“Formulaire pour un urbanisme nouveau” 1953, publicerad under pseudonymen Gilles Ivan i Internationale Situationniste #1, 1958. Från franskan Ken Knabb 2006, från engelska Staffan Jacobson 2007.

SIRE, JAG ÄR FRÅN ETT ANNAT LAND

Staden gör oss uttråkade, något Solens Tempel finns inte mer. Mellan de förbipasserande kvinnornas lår tänkte sig dadaisterna en skiftnyckel och surrealisterna en kristallskål. Detta har gått förlorat. Vi kan utläsa varje löfte ur ansiktena – formlärans senaste stadium.

Reklamskyltarnas poesi varade i tjugo år. Vi är uttråkade i staden, vi måste verkligen anstränga oss för att fortfarande upptäcka mysterier på trottoarernas reklamskyltar, humorns och poesins senaste stadium.

Bain-Douches des Patriarches

Machines à trancher les viandes

Zoo Notre-Dame

Pharmacie des Sports

Alimentation des Martyrs

Béton translucide

Scierie Main-d’or

Centre de récupération fonctionnelle

Ambulance Sainte-Anne

Cinquième avenue café

Rue des Volontaires Prolongée

Pension de famille dans le jardin

Hôtel des Étrangers

Rue Sauvage (1)

Och svimmingpoolen på De Unga Flickornas Gata. Och polisstationen på Rendezvous Street. Den kirurgisk-medicinska kliniken och arbetsförmedlingen/arresten på Quai des Orfèvres. De konstgjorda blommorna på Sun Street. Hotell Slottskällaren, Ocean-Baren och Kom-och-Gå Café. Hotell Epok.

Och den märkliga statyn av Dr. Philippe Pinel, de vansinnigas välgörare, bleknar i de sista sommarkvällarna. Att utforska Paris.

Och du, bortglömd, med dina minnen ödelagda av två hemisfärers bestörtning, strandsatt i de Röda Källarna i Pali-Ko, utan musik och utan geografi, söker inte längre haciendan där rötterna tänker på barnet och där vinet avslutas med fabler från en gammal almanacka. Allt detta har gått förlorat. Du kommer aldrig att få se haciendan. Den finns inte.

Haciendan måste byggas.

Alla städer är geologiska. Du kan inte gå ett steg utan att möta spöken som bär på sina legenders prestige. Vi rör oss inom ett slutet landskap vars landmärken ständigt drar oss mot det förflutna. Vissa skiftande vinklar, vissa försvinnande perspektiv, låter oss ana en ursprunglig uppfattning av rummet, men denna syn förblir fragmentarisk. Den måste sökas i sagornas och den surrealistiska litteraturens magiska lokaler; slott, ändlösa murar, små bortglömda barer, jättelika grottor, casinospeglar.

Dessa föråldrade bilder innehåller ännu någon litet av katalyserande kraft, men det är nästan omöjligt att använda dem i en symbolisk urbanism utan att låta dem återfödas genom att ge dem en ny mening. Visst fanns det en särskild charm i hästar födda ur havet eller magiska dvärgar klädda i guld, men de är på inget sätt anpassade till det moderna livets krav. För vi befinner oss i det tjugonde århundradet, även om få människor är medvetna därom. Våra fantasier, jagade av de gamla arketyperna, har blivit kvar långt bakom de sofistikerade maskinerna. De olika ansatserna att integrera modern vetenskap med nya myter förblir inadekvata. Under tiden har abstraktionen invaderat alla konstformer, i synnerhet samtida arkitektur. Ren plastik, livlös och historielös, lugnar ögat. På några håll kan andra fragmentariska skönheter finnas – medan det förlovade landet av nya synteser ständigt försvinner i fjärran.

Var och en pendlar mellan ett känslomässigt ännu levande förflutet och en redan död framtid.

Vi har inte för avsikt att förlänga de mekanistiska civilisationer och den frigida arkitektur som ultimativt leder till en fritid i leda.

Vi föreslår uppfinnandet av en ny, föränderlig dekor.

* * *

Vi lämnar Monsieur Le Courbusiers’ stil åt honom själv, en stil lämplig för fabriker och sjukhus, och utan tvivel också för fängelser. (Bygger han inte redan kyrkor?) Något slags psykologisk repression dominerar denne individ – vars ansikte är lika fult som hans uppfattning om världen – så att han vill mosa människor under tarvliga massor av armerad betong, ett annars nobelt material som snarare borde användas till en luftig artikulering av rummet som kunde överträffa den flamboyanta gotiska stilen. Hans fördummande inverkan är ofantlig. En modell av Le Courbusier är den enda bild som uppväcker idén om ett omedelbart självmord hos mig. Han utplånar den sista kvarlämnade glädjen. Och kärleken, passionen, friheten.

* * *

Den artificiella belysningen bannlyser både mörker och dunkel och luftkonditioneringen bannlyser årstiderna. Natten och sommaren mister sin charm och gryningen försvinner. Stadsbefolkningen tror sig ha undkommit den kosmiska verkligheten, men ingen motsvarande utvidgning av deras drömliv står att finna. Orsaken är klar: drömmarna uppstår ur verkligheten och realiseras i den.

Den senaste tekniska utvecklingen skulle kunna möjliggöra individens obrutna kontakt med den kosmiska verkligheten och eliminera dess oönskade aspekter. Stjärnorna och regnet kan ses genom glastak. Det rörliga huset vänder sig mot solen som en blomma. Dess skjutväggar låter vegetationen invadera livet. Monterat på räls kan huset ta sig ner till havet på morgonen och återvända till skogen på kvällen.

Arkitektur är det enklaste medlet att artikulera tid och rum, att modulera verkligheten och befrukta drömmarna. Det handlar inte bara om en plastisk artikulation och modulering som uttrycker en efemär skönhet, utan om en modulering som skapar intryck i samklang med ett evigt spektrum av mänskliga begär och utvecklar deras uppfyllande.

Morgondagens arkitektur kommer att bli ett medel för att modifiera vår tids uppfattningar om tid och rum. Den kommer både att vara en kunskapsväg och ett handlingssätt.

Arkitektoniska komplex blir förändringsbara. Deras utseende kommer att förändras totalt eller delvis allt efter de boendes vilja.

* * *

En ny arkitektur kan inte uttrycka något mindre än en ny civilisation (det står klart att det inte funnits vare sig civilisation eller arkitektur på århundraden, utan bara experiment, av vilka de flesta var misslyckanden; vi kan tala om gotisk arkitektur men det finns ingen marxistisk eller kapitalistisk arkitektur, trots att dessa två system avslöjar liknande tendenser och mål.)

Var och en har då rätt att fråga oss på vilken vision av civilisationen vi kommer att grunda en arkitektur.

Jag ska kort skissera startpunkterna för en civilisation.

— Ett nytt rumsbegrepp (en religiös eller icke-religiös kosmologi).

— Ett nytt tidsbegrepp (räknat från noll, olika typer av temporal utveckling).

— Ett nytt beteendebegrepp (moraliskt, sociologiskt, politiskt, legalitärt; ekonomin är endast en del av en civilisations accepterade beteende).

Äldre tiders gemenskaper erbjöd en absolut sanning och mytologiska exempel omöjliga att ifrågasätta. Att relativitetens idé uppstår i det moderna tänkandet tillåter mig att förmoda en EXPERIMENTELL aspekt av nästa civilisation (även om jag inte är nöjd med det ordet; jag menar att den kommer att vara mer flexibel, mera ”lekfull”.) (Under en längre tid antogs det att de marxistiska länderna slagit in på denna väg. Vi vet nu att denna strävan följde den gamla normala utvecklingen och uppnådde på rekordtid en rigidifiering av sina doktriner och en fossilisering av sina dekadenta uttryck. En förnyelse är kanske möjlig, men jag kommer inte att diskutera den frågan här.)

På denna mobila civilisations grund kommer arkitekturen, åtminstone inledningsvis, att vara ett experiment med tusen sätt att modifiera livet, med en ultimativ mytisk syntes som mål.

* * *

En mental ohälsa härjar planeten: banalisering. Var och en är vi hypnotiserade av produktionen och bekvämligheterna – VVS, hissar, badrum, tvättmaskiner.

Detta sakernas tillstånd, som uppkommit ur kampen mot fattigdom, har skjutit över målet – att frigöra mänskligheten från materiella bekymmer – och blivit en allestädes närvarande bild av anfäktelse. I valet mellan kärlek och en avfallskvarn har unga människor i alla länder valt avfallskvarnen. Det har blivit väsentligt att framkalla en total andlig förändring genom att uppmärksamma glömda begär och genom att skapa helt nya sådana. Och att intensivt propagera för dessa begär.

* * *

Guy Debord har redan visat på konstruerandet av situationer som ett av de fundamentala begär på vilket nästa civilisation kommer att byggas. Detta behov av totalt skapande har alltid varit intimt förknippat med behovet att leka med arkitekturen, tiden och rummet. Ett exempel räcker för att demonstrera detta – ett flygblad distribuerat på gatan av Palais de Paris (det kollektivt undermedvetnas uttryck korresponderar alltid med skaparnas önskningar):

FÖRFLUTNA KVARTER

Stora Händelser

PAUSMUSIK

LJUSEFFEKTER

PARIS OM NATTEN

H E L T A N I M E R A T

Miraklernas Torg: en imponerande 300-kvadratmeters rekonstruktion av ett medeltidskvarter, med nergångna hus bebodda av rövare, tiggare, skrålande pigor, alla utsatta för den förskräcklige TJUVARNAS KONUNG som utövar rättvisa från sitt läger.

Nesles Torn: Det ondskefulla Tornets massiva profil mot en dyster himmel med mörka moln. Mjuka vågor på Seine. En båt lägger till. Två lönnmördare väntar på sitt offer…

Andra exempel på denna önskan att konstruera situationer kan återfinnas i det förflutna. Edgar Allan Poe och hans historia om mannen som använde sina tillgångar till att konstruera landskap [“Arnheims Omgivningar”]. Eller Claude Lorrains målningar. Många av hans beundrare vet inte riktig vad charmen i hans målningar beror på. De talar om hans porträtt av ljuset. Detta har verkligen en ganska mystisk kvalitet, men det räcker inte för att förklara den ständiga uppmaningen till förflyttning i dessa omgivningar. Dessa omgivningar framkallas av ett outnyttjat arkitektoniskt rum. Palatsen är placerade direkt vid havslinjen, och de har ”meningslösa” hängande trädgårdar vars vegetation uppträder på de mest oväntade ställen. Uppmaningen att ströva framkallas av palatsportarnas närhet till fartygen.

De Chirico kvarstår som en av de mest anslående arkitektoniska föregångarna. Han handskades med närvarons och frånvarons problem i tid och rum.

Vi vet att ett föremål som inte medvetet uppfattats vid ett första besök genom sin frånvaro under ytterligare besök kan skapa ett odefinierbart intryck: som ett resultat av detta seende bakåt i tiden kan föremålets frånvaro bli en närvaro som man kan känna. Mera precist: trots att intryckets kvalitet vanligen förblir obestämbar, så varierar det inte desto mindre efter det frånvarande föremålets natur och den vikt besökaren tillmäter det, från stilla glädje till skräck. (Det har ingen speciell betydelse att det i detta fall är minnet som transporterar dessa känslor; jag valde bara detta exempel av bekvämlighet.)

I De Chiricos målningar (under hans Arkad-period) skapar ett tomt rum en tid som är fylld till bredden. Det är lätt att föreställa sig de fantastiska framtida möjligheterna i en sådan arkitektur och dess inflytande på massorna. Vi har bara förakt till övers för en tid som förvisar sådana blåkopior till sina så kallade muséer. De Chirico hade kunnat få förfoga fritt över Place de la Concorde med sin Obelisk, eller åtminstone fått i uppdrag att utforma de parker som ”smyckar” flera entréer till huvudstaden.

Denna nya vision av tid och rum, som blir den teoretiska basen för framtida konstruktioner, är fortfarande oprecis och kommer att vara det tills experiment med beteendemönster har utförts i städer särskilt uppförda för detta ändamål, städer som kan samla – tillsammans med faciliteter för grundläggande komfort och säkerhet – byggnader laddade med inspirerande krafter, symboliska byggen som representerar begär, krafter och händelser, i det förflutna, det nuvarande och i framtiden. En rationell utvidgning av de gamla religiösa systemen, av gamla sagor, och framförallt av psykoanalysen, till arkitektoniskt uttryck blir mer och mer viktigt när de orsaker som förhindrar passionerna försvinner.

Var och en kommer så att säga att leva i sin egen personliga katedral. Det kommer att finnas rum mer förföriska än någon drog och hus där det blir omöjligt att inte bli förälskad. Andra kommer att motståndslöst attrahera besökare.

Detta projekt skulle kunna jämföras med de kinesiska och japanska trädgårdarna som skapar optiska illusioner – med skillnaden att dessa trädgårdar inte är utformade för att leva i hela tiden – eller med den löjliga labyrinten i Jardin des Plantes, vid vars ingång (höjden av absurditet, Ariadne arbetslös) finns skylten: Ingen lek i labyrinten!

Denna stad skulle kunna upplevas i form av ett tillfälligt assemblage av slott, grottor, floder, etc. Den skulle utgöra stadsplaneringens barockstadium, betraktad som en kunskapsväg. Men denna teoretiska fas är redan omodern. Vi vet att en modern byggnad kan konstrueras utan likheter med ett medeltida slott men ändå bevara och innefatta Slottets poetiska kraft (genom att konservera ett strikt minimum av linjer, överflyttning av vissa andra, lokaliseringen av öppningar, den topografiska placeringen, etc.)

Distrikten i denna stad skulle korrespondera med hela det spektrum av olika känslor man slumpmässigt möter i vardagslivet.

Bizarra Kvarteret — Glada Kvarteret (särskilt reserverade för boende) — Ädla och Tragiska Kvarteren (för välartade) — Historiska Kvarteret (muséer, skolor) — Nyttiga Kvarteret (sjukhus, järnhandel) — Lömska Kvarteret, etc. Och ett Astrolarium som skulle gruppera växtarter i överensstämmelse med deras relationer till stjärnhimlen, en Planetarisk Trädgård i linje med det astronomen Thomas’ ville skapa i Laaer Berg i Wien. Oumbärlig för att ge invånarna ett kosmiskt medvetande. Kanske också ett Dödens Kvarter, inte för att dö i men väl för att ha någonstans att leva i fred — jag tänker här på Mexico och den princip för oskuldsfull grymhet som tilltalar mig mer för varje dag.

Det Lömska Kvarteret, till exempel, skulle bli en god ersättning för de beryktade grannskap fulla av tarvliga avvikelser och riskabla karaktärer som många människor en gång bebodde i sina huvudstäder: de symboliserade alla livets onda krafter. Det Lömska Kvarteret skulle inte behöva rymma verkliga faror, som fällor, fängelsehålor eller gruvor. Det skulle vara svårt att ta sig in i, med en förskräcklig dekor (genomträngande visslingar, alarmklockor, sirener som tjuter då och då, groteska skulpturer, motordrivna mobiler, s.k. automobiler), och lika dåligt upplyst på natten som förblindande ljust på dagen genom intensiv reflektion. I centrum ”Den Hemska Mobilens Torg”. En marknad som är mättad av en produkt gör att produktens marknadsvärde faller; därför skulle barn som utforskar det Lömska Kvarteret lära sig att inte frukta livets oroande händelser utan i stället att roas av dem.

Invånarnas huvudsakliga aktivitet kommer att bestå i ett KONTINUERLIGT FLANERANDE. Landskapets förändring från den ena stunden till den andra kommer att resultera i total desorientering.

Familjerna kommer inte längre att tillbringa tiden i sina hem med att ta emot gäster, vilket enbart är en banal social sedvänja. Kärlekens boning kommer att vara mer avlägset belägen ifrån stadens centrum: den kommer på ett naturligt sätt att återskapa en exotisk känsla för kärleksparen i en lokal som är mindre upplyst, mera dold, för att bevara en hemlighetsfull atmosfär. Den motsatta tendensen, att söka ett fokus för tanken, kommer att tillfredsställas med samma teknik.

Senare, när aktiviteterna oundvikligen börjar bli utslitna, kommer detta vagabonderande delvis att lämna den direkta erfarenhetens område för representationens.

Notera: Ett visst Saint-Germain-des Prés, som ingen ännu har skrivit om, har varit den första grupp som fungerat i historisk skala inom denna derivés etik. Denna magiska gruppanda, som har förblivit underjordisk fram tills nu, är den enda förklaringen till det enorma inflytande som ungefär tre stadskvarter har haft på världen, ett inflytande som andra felaktigt försökt att förklara utifrån klädstilar och musikstilar, eller ännu dummare med kvarterets förmodade fria tillgång till prostitutionen (och Pigalle?)

I kommande böcker kommer vi att belysa sammanträffandena och incidenterna under Saint-Germains dagar. Detta bör vara ägnat att klargöra inte blott en ”beteende-estetik” utan praktiska medel för att forma nya grupper, och framför allt en komplett fenomenologi för parförhållanden, möten, varaktighet som matematiker och poeter kommer att studera med god utdelning.

Slutligen, till de som invänder att ett folk inte kan leva av derivé, kan det vara lämpligt att påminna om att i varje grupp kommer vissa personer (präster eller hjältar) att som specialister vilja representera olika tendenser som specialister enligt den dualistiska mekanismen projektion – identifikation. Erfarenheten visar att en derivé är en god ersättning för en mässa: den är mer effektiv för att få folk att upprätta kommunikation med hela registret av energier och förföra dem för kollektivets bästa.

De ekonomiska hindren är uppenbara. Vi vet att ju mer en plats kan avsättas för fri lek, desto mer påverkar den folks beteende och desto större blir dess attraktionskraft. Detta demonstreras av Monacos och Las Vegas omedelbara prestige — och av Reno, denna karikatyr av den fria kärleken — som dock mera är spelhålor. Vår första experimentella stad kommer främst att leva av tolererad och kontrollerad turism. Framtida avantgardistiska aktiviteter och produktioner kommer att uppstå naturligt där. Inom några få års tid kommer den att vara världens intellektuella huvudstad och bli universellt uppmärksammad som sådan.

— Ivan Chtcheglov

1)  De från franskan oöversatta  gatunamnen,  Bain-Douches des Patriarches etc., ter sig bättre på originalspråket eftersom de innehåller ordvitsar och interna skämt som skulle gå förlorade i en översättning.

**************************************************************************

Guy Debord: Om Vild Arkitektur.

Det är känt att situationisterna från början åtminstone ville bygga städer som en lämplig miljö för njutningarnas obegränsade tillämpningar. Men detta var naturligtvis inte enkelt och vi tvingades att göra så mycket annat. Och under händelsernas gång fick olika delprojekt uteslutas och en hel del av våra utmärkta resurser kom inte till användning, vilket också är fallet – men så mycket mera sorgligt och absolut – för hundratals miljoner av våra samtida.

På en kulle med utsikt över den liguriska kusten har Asger Jorn lätt modifierat några gamla hus och bygger nu en trädgård för att binda samman dem. Kan man tänka sig en mer fredlig kommentar? Man säger oss att vi blivit berömda. Men vår tid, som ännu inte upptäckt alla sina kapaciteter, har långt ifrån uppmärksammat oss alla. Asger Jorn har gjort så mycket, både här och där, att många människor inte vet att han framförallt var Situationist, den ständige kättaren i en rörelse som accepterar varje ortodoxi. Ingen bidrog så mycket som han till början på detta äventyr; han hittade människor runt hela Europa, han kläckte så många idéer, och även i den muntraste fattigdom kunde han hitta sätt att betala brådskande utgifter som vi hade ackumulerat hos tryckeriet. De femton år som gått sedan mötet i Cosio d’Arroscia har verkligen börjat förändra världen, men inte våra intentioner.

Jorn är en av dessa människor som inte förändras av framgång utan snarare ständigt förändrar framgångens spelregler. Han är motsatsen till dem som en gång byggde sin karriär på att upprepa ett enda uttjänt artistiskt nummer; han är också motsatsen till de som mer nyligen velat grunda hela sin föreställningsförmåga på en revolutionär grimas som både är total och totalt innehållslös. Asger Jorn tvekade däremot inte att intervenera ens på de blygsammaste områden som var honom tillgängliga. På ett sätt var han den förste att genomföra en samtida kritik av den mer nutida repressiva arkitekturen, en form som intill denna dag är likt oljestänk på ”den egoistiska beräkningens frusna vatten”, och vars belackare och supporters därmed kan bedömas överallt och från fall till fall.

Och i sitt italienska bostadskomplex lånar Jorn ännu en gång sin hand och besvarar också den konkreta frågan om hur vi förfogar över rummet och visar oss att var och en kan börja rekonstruera världen omkring sig som verkligen behöver det. De målade och skulpterade avdelningarna, den alltid lika oregelbundna trappan mellan de olika markplanen, träden, de tillfogade elementen, en cistern, vinrankor, de alltid lika välkomna ruinerna, allt sammanrört i en perfekt oordning, utgör en av de mest komplicerade och utan tvivel också ett av de bäst förenade landskap man kan upptäcka på en fraktion av ett hektar. Allt finner här sin plats utan svårigheter.

För en som inte glömt de konfliktfyllda och passionerade relationerna men nödgats förhålla sig på avstånd till både situationister och arkitektur måste detta framstå som en sorts inverterat Pompeji; konturen av en stad som inte blev uppförd. På samma sätt ger Umberto Gambettas medverkan på alla plan verket åtminstone en minimal karaktär av kollektiv lek (vars kapacitet att överbrygga separationen mellan kultur och vardagsliv Jorn kunde påvisa).

”Brevbäraren Cheval”, mera en konstnär, konstruerade en monumental arkitektur på egen hand; kungen av Bavaria hade större resurser. Bland andra saker och i förbigående skisserade Jorn ett sorts samhälle begränsat till en sådan liten jordegendoms yta, en skapelse som vittnar om vad man kan börja göra ”med litet tid, tur, hälsa, pengar, tanke och också gott humör”, som Ivan Chetcheglov, en annan av den Situationistiska rörelsens grundare, formulerade det.

Gott humör saknades i varje fall inte i de situationistiska skandalerna ens i de våldsamma utbrottens, de otroliga anspråkens och de ohejdbara strategiernas centrum. De som älskar att grubbla över vad historien hade kunnat vara – likt: ”det hade varit bättre för mänskligheten om dessa personer inte funnits till” – kan fundera ett tag på följande underhållande lilla problem: kunde man inte ha gjort situationisterna kring 1960 nöjda med några upplysta rekuperativa reformer, det vill säga, genom att låta dom konstruera två eller tre städer i stället för att driva dom till det yttersta och släppa lös den värsta subversion som existerat i denna värld? Men andra skulle säkert invända att konsekvenserna hade blivit de samma och att man genom att avstå en smula åt situationisterna – som inte ens då hade för avsikt att nöja sig med litet – bara hade höjt deras anspråk och ökat deras krav och nått samma resultat fast ännu snabbare.

Anmärkning: Från franska Paul Hammond, till svenska för Atlasakademin Staffan Jacobson 2008.

**************************************************

Raoul Vaneigem:Total Självförvaltning – Universellt Självstyre.

1. Total självförvaltning är den sociala organisation där var och en äger rätt att fatta de beslut som påverkar deras vardagsliv, antingen individuellt eller kollektivt i självförvaltande Generalförsamlingar.

2. I arbetarrörelsens historia har det gång på gång visat sig att folket självt strävat efter att besluta och genomföra sina åtgärder utan att lämna över makten till någon ledare och utan att binda upp sig vid någon ideologi.

3. Det har krossats genom de kombinerade effekterna av interna svagheter, tvehågsenhet och förvirring, genom själva sin isolering och av de ledare som de gjort misstaget att utse eller att tolerera, ledare som lett dem till nederlag under förevändning av att organisera dem eller främja deras sak. De tydligaste exemplen är de arbetarråd som uppstod i Ryssland 1905 (krossade av den tzaristiska regimen), 1917 (övertagna och utplånade av Bolsjevikerna) och 1921 (krossade i Kronstadt av Lenin och Trotsky); i Tyskland 1918 (krossade av socialdemokraterna); i Italien 1920 (utplånade av socialdemokrater och fackföreningar); i Spanien 1934 (den Asturiska revolutionen, krossad av den republikanska regeringen) och 1936-37 (införlivade i det syndikalistiska fackförbundet och krossade av stalinisterna); och i Ungern 1956 (krossade av ”Sovjet” Staten).

4. Ingen revolution är möjlig utan den totala självförvaltningens återkomst, som vi denna gång ytterst målmedvetet måste förstärka, utveckla och utvidga internationellt.

5. Rörelsen för total självförvaltning utvecklas och verkar genom folkliga församlingar och deras koordinerande Råd.

6. Fullständigt självförvaltande församlingar uppstår ur klasstrider. Dessa strider är det mest omedelbara uttrycket för proletariatets vilja att avskaffa bourgeoisien och att avskaffa sig själv såsom klass; av dess beslut att inte längre förbli blott och bart en åskådare som betraktar sin egendoms- och maktlöshet och de förledande representationer som kamouflerar denna; och av dess beslut att inte längre underkasta sig historien utan att i stället skapa sin egen historia för sig självt och till allas förtjänst.

7. Generalförsamlingen – en totalt självförvaltande folkförsamling – är inget annat än en strejkkommitté utformad av arbetarna i det ögonblick de börjar ockupera sina fabriker, och som så fort som möjligt utvidgas från själva arbetsplatsen till kvarteret och den närmaste omgivningen. Långt ifrån att vara abstrakt eller politisk är dess primära mål att befria och berika varje individs vardagsliv.

8. Ett Råd bestående av delegater för särskilt definierade uppgifter väljs av Generalförsamlingen. Dessa delegater står under Generalförsamlingens ständiga uppsyn och kan när som helst återkallas.

9. Ett Råd har framförallt en koordinerande funktion. Det är oskiljaktigt från Generalförsamlingen. Det har inga medlemmar utöver delegaterna som valts för mycket specifika ändamål; och dessa delegater har ingen egen makt, även om de tillåts använda vilken kreativ frihet som helst som kan bli nödvändig för att utföra den uppgift de blivit tilldelade. Om någon skillnad någonsin uppkommer mellan deras intressen och intressena hos dem som valt dem, kommer rådet att ha blivit en kommitté som, genom att verka som en autonom makt, skulle öppna vägen mot en ny Stat.

10. Även under det mest expansiva skedet kommer de självförvaltande Generalförsamlingarna oupphörligen att övervaka sina delegater med lämpliga tekniska medel för telekommunikation.

• Positiva Revolutionära Rättigheter.

11. Positiva revolutionära rättigheter är det ständigt ökande antalet

glädjeämnen som garanteras av den nya sociala ordningens blotta funktion.

a) Med sitt ursprung i kampen mot varuskådespelet och konkretiserad i de första vidtagna åtgärderna av den totala självförvaltningens församlingar, innebär de rättigheter som aldrig skall uppges.

b) Utvecklade från önskemål i den totala självförvaltningens Generalförsamlingar, vare sig dessa önskemål genast har kunnat uppfyllas, harmonierats eller tillfälligt avståtts ifrån på grund av brist på medel att genomföra dem, utgör de en beständig kodex av möjliga rättigheter.

12. Rätten till glädjeämnen framstår i sin negativa form i våra reaktioner mot den passiva överlevnadens samhällssystem. Vi uppmärksammas på dem när vi artikulerar vår kritik av Staten, byråkratin, lönearbetet, bytesvärdet, självutplåningen, den privata egendomen; av ideologi, hierarki och det kvantitiva. Vi kan därför endast ha en ganska vag uppfattning om den outsinliga lycka som likvideringen av detta system av begränsningar och lögner kan bringa oss inom räckhåll för praktiskt taget över en natt. Genom att positivt realisera de begär som så länge varit blockerade, undertryckta och förvrängda, kan de självförvaltande församlingarna befria passionerna från de omständigheter som förträngt dem och kommer att harmoniera dem på ett sådant sätt att alla de psykologiska effekterna av den passiva överlevnaden (svartsjuka, girighet, prestige, auktoritärt beteende, särskild böjelse för underkastelse eller för sexuellt tvång etc.) kommer att försvinna för gott.

13. En verklig rörelse för självförvaltning kan inte samexistera fredligt med någon annan sorts social makt. Det är självförvaltade friheter vi vill ha, inte självförvaltat förtryck eller lögner (vilket ju inte innebär något annat än förtryck och lögner under den falska beteckningen självförvaltning).

14. Poängen är här inte att fördöma ett begär eller en passion som till sin nuvarande form har förvanskats till masochism eller destruktivitet; poängen är istället att undergräva dessas attraktionskraft genom att erbjuda en ofantligt mycket rikare varians av möjliga glädjeämnen och förlustelser. Alla begär som sålunda kvalificerar sig för att tillfredsställas i den totala självförvaltningens församlingar, harmonierade enligt ”tillgång och efterfrågan”, kommer att utvecklas från det enkla till det sammansatta, att mångdubblas och förfinas. Om revolutionärerna lyckas skapa den första folkliga, självförvaltande Generalförsamlingen så är det i lika mån givet att dessa församlingar i sin tur kommer att frambringa nya revolutionärer.

15. Positiva revolutionära rättigheter utgör konkreta individers praktik, inte abstrakta principer om ”medborgarskap” eller ”mänsklighet”.

16. Det är nu inte tillräckligt att individerna själva känner till sina rättigheter eller tillägnar sig dessa rättigheter genom lyckade eller misslyckade egna försök; samhället måste dessutom vara organiserat på ett sådant sätt att det automatiskt förstärker, mångfaldigar och berikar dessa individuella rättigheter. Vi vill inte ha en ny ”Deklaration av de Mänskliga Rättigheterna”, utan verkliga och reella rättigheter som emanerar ur den sociala organisationens själva natur och funktion.

17. Positiva revolutionära rättigheter kommer att förverkligas på det sociala livets alla domäner tack vare de självförvaltande församlingarnas funktionssätt. Ju enklare denna funktion är, ju mer kan komplexiteten i individernas anspråk tillta och desto fler begär kan tillfredsställas utan att församlingarna ens behöver anlitas.

18. Ju mer beslutsamt man slår ner på Staten och Varuskådespelet, desto mer kommer harmonieringen av individuella intressen, begär och passioner att tillåta var och en att bli herre över sitt eget vardagsliv. Under försöka-misslyckas-fasen är det av största vikt att man förhindrar varje form av repression inom det självförvaltande samhällets ram. Förutom under det självförsvarskrig som kommer att bli nödvändigt för att eliminera stats- och egendomsanhängarna, gäller att:

a) Ingen skall fördömas för vad han har gjort före revolutionen. Den enda avgörande omständigheten skall vara personens i fråga uppträdande under den pågående kampen. Exempelvis: under upproren 1933 i den Aragonska byn Alcorisa sköt anarkisterna på byns notarie vilket därefter gjorde honom halt. 1936 kollektiviserades byn och notarien blev medlem i kollektivet tillsammans med byns alla andra invånare. Ett år senare, med kommunistpartiets återinförande av borgarklassens makt och stalinisternas ansträngningar för att krossa kollektiven, ville en minoritet av småbrukare lämna kollektivet och försökte övertyga andra att göra detsamma. Notarien opponerade sig mot deras argument och yttrade: ”Förut ägde jag så-och-så många hektar mark. Nu när jag ingår i kollektivet är allting mitt och jag är mycket rikare.” Denne notarie som hade blivit en revolutionär sköts av Francoisterna i Barcelona 1939.

b) Medan vi måste var ytterst strikta i själva den direkta stridssituationen, så kommer vi, när segern väl är vunnen, att mångfaldiga och variera lekfulla relationer för att lämna bakom oss vanan att luska ut folks misstag i det förgångna eller tänkbara framtida förräderi.

c) Praktiska resultat är det enda som räknas. När vi utvecklat ännu mer harmonierade relationer kommer behovet att döma folk att försvinna. Ett brott mot någons rättigheter kommer inte att innebära andra konsekvenser (”straff”) än gottgörandet av den uppkomna skadan.

• Rätten till självförsvar.

19. Självförsvar är revolutionärens första rättighet. Så länge som vapen är i bruk och inte blivit onödiga kommer varje person att ha rätt att beväpna sig.

20. En generalförsamling bör omedelbart organisera sin egen självförsvarsgrupp som bland annat bör ha följande befogenheter:

– Att fortsätta guerillakriget i icke befriade zoner, inkluderande utplånande av ekonomiska centra av vital betydelse för statsanhängarna samt individuella attacker ägnade att desorganisera fienden.

– Att producera nya vapen.

– Föreslå nya och oväntade taktiker.

– Skydda nyckelindustrier, reservdelslager, godsmagasin, hälsovårds-inrättningar och telekommunikationer i de befriade zonerna.

21. Under perioden av experimentering och oundvikliga misstag är det bästa självförsvaret att konkret demonstrera för var och en:

a) Att total självförvaltning innebär en omedelbar förbättring av den dagliga livskvaliteten för samtliga (genom att ge högsta prioritet åt icke-alienerade passioner, förbjuda tvångsarbete, och bygga verkliga, tillitsfulla mänskliga relationer.)

b) Att varje återfall i penningekonomi, hierarki eller varurelationer är subjektivt motbjudande och objektivt omöjligt.

c) Att avskaffandet av varuskådespelet radikalt förändrar de mänskliga relationernas inriktning, föremål och aktiviteter. Befriade från överlevnadens problem blir äntligen vårt främsta intresse att lära oss att leva.

22. Att skapa ett ökande antal allt rikare rättigheter är vårt bästa vapen. Vi kommer inte att behöva föreläsningar eller exkursioner. Vi är inte hjältar utan upptäcktsresanden i de nya passionernas rike, den obegränsade njutningens enragés.

23. Den totala självförvaltningens expansion – en expansion som snabbt måste bli internationell – beror framförallt på den individuella frigörelsprocessens utveckling, alstrad av den kollektiva förvandlingen av de historiska omständigheterna.

24. Kampen mot den isolering som hotar självförvaltningens frukter inbegriper en samtidig förvandling av tiden och rummet:

a) Vi måste modifiera det geografiska rummet genom att införa de fria nyttigheterna rike, genom att erövra komplementära ekonomiska sektorer (industrizoner, jordbrukszoner, och zoner där vi kan hämta nödvändiga råmaterial) och genom att skapa automatiserade ”polyindustrier” som kan förse oss med den största möjliga mångfalden av produkter. Och, nära förbundet med det föregående:

b) Vi måste skapa de förutsättningar som krävs för att vi ska kunna gå från ledans och passivitetens dödtid till en ny tid fylld av kreativitet och multipla passioner, så att människorna kan leva i en annorlunda rytm ackompanjerade av ett flätverk av rumtidsrelationer som de själva kan kontrollera och utforma.

25. Den kvalitativa förvandlingen av vardagslivet är ett absolut nödvändigt krav att ställa på ett samhälle med total självförvaltning. Den eliminerar varje tänkbar kompromiss med den gamla världens krafter. De spanska revolutionärerna av 1937 var dömda att utplånas just precis därför att de misslyckades att pressa utvecklingen framåt med tillräcklig kraft och därmed föll i klorna på stalinismens och reformismens maktutövning.

26. Total självförvaltning är varken ett minimiprogram eller ett maximiprogram. Dess öde är nära förbundet med de folkliga generalförsamlingarna och deras delegatråd, beroende på om de utvecklas koherent eller tynar bort. Vissa odelbara och omedelbara fordringar låter oss bedöma deras succé eller misslyckande. Allt statlig eller parastatlig makt måste elimineras; producenterna måste tillägna sig och bestämma över hela produktionen; arbete måste ersättas med kollektiv kreativitet; bytesrelationer måste ersättas av ett universellt givande, och överlevandet – det blotta existerandet – och skådespelet måste avskaffas genom den individuella konstruktionen av vardagslivet.

• Rätten att deltaga.

27. Varje individ har rätt:

a) Att deltaga i den självförvaltande församling hon själv har valt.

b) Att välja delegater.

c) Att bli vald som delegat.

d) Att göra sina förslag hörda in, att äntra scenen för att försvara dem och att göra dem kända överallt med hjälp av Generalförsamlingens kommunikationsmedel.

e) Att personligen åtnjuta det berikandet som garanteras av den Generalförsamlingens självförvaltning.

28. Varje delegat ägnar sig åt att försvara det (bundna) mandat hon blivit vald för, och ser till att det blir uppfyllt med alla tänkbara medel. Att väljas till delegat ger henne inga speciella privilegier. Om hon återkallas är detta inte nödvändigtvis förbundet med något klander. Det enda kriterium som bestämmer om hon skall återkallas eller inte är hur framgångsrikt hon uppfyller sitt mandat.

29. Generalförsamlingens medlemmar delegerar inte sin makt. En delegat har aldrig någon makt avskild från Generalförsamlingen, hon är helt enkelt ett medel för Generalförsamlingen att implementera vars och ens makt. Det är för att förhindra varje sådan separation som Generalförsamlingens medlemmar skall stå i kontinuerlig kontakt med sin delegat genom telekommunikation, inte så mycket för att kontrollera varje hennes steg som för att möjliggöra för henne att konsultera dem genom varje fas av mandatets behandling. Denna fortlöpande kommunikation gäller bara det uppdrag delegaten har samtyckt till att utföra. Dess syfte är att säkra en framgångsrik implementering av mandatet, inte att hindra delegatens kreativitet.

30. Varje delegat har rätt att avsäga sig uppdraget. Det förefaller emellertid som om denna rätt inte ska gälla under en period av självförsvarskrig. Det skall inte stå en frivillig i guerillan fritt att överge sina kamrater mitt i en väpnad konflikt.

31. Utan att försöka exakt förutsäga den organisatoriska form som kommer att bli mest ändamålsenlig under de gällande historiska omständigheterna kan det ändå vara till gagn att reflektera över några av de allmänna nödvändigheterna och möjligheterna. Det verkar sannolikt att församlingarnas delegatråd kommer att bilda fyra nära sammanbundna sektioner, ungefär på följande sätt:

a) En utrustningssektion, med ansvar för att koordinera tillgång och efterfrågan på utrustning (vad som producerats eller behöver produceras, och vad som skall distribueras vart) och med ansvar för regleringen av förhållandet mellan industrizoner och jordbrukszoner med sikte på deras samarbete och eventuella sammanslagning.

b) En självförsvarssektion, med ansvar för att organisera guerillaaktioner, befria områden som kontrolleras av statsanhängarna och för att skydda nyckelindustrier, lager och råvarukällor.

c) En harmonieringssektion, med ansvar för koordineringen av erbjudna och efterfrågade passioner, för att harmoniera begärens mångfald och underlätta tillfredsställandet av tillfälliga nycker.

d) En kurir- och diplomatsektion (liaison section) med ansvar för relationerna mellan församlingar och delegatråd inom olika regioner.

32. Rådens uppdelning i dessa olika sektioner representerar en första ansats till att koordinera de mest skiftande krav och behov. Men det får inte finnas någon åtskillnad mellan dessa sektioner; tvärtom skall de samarbeta för att åstadkomma ett gemensamt fundament som skall uppmuntra en anda av enighet. Delegaterna skall ta del i mötena och arbetet i alla rådens sektioner.

33. Med undantag av särskilda uppgifter inom självförsvaret där strategiska överväganden kan kräva ett enigt uppträdande skall inget majoritetsbeslut kunna blockera andra begär eller synpunkter. Om ett behov inte kan tillfredsställas (därför att de nödvändiga materiella medlen saknas, eller för att det avspeglar ett återfall i gammalt, alienerat beteende) skall det överlämnas till harmoniseringssektionens delegater, vars uppgift det blir att titta på lösningar för att tillfredsställa det i största möjliga utsträckning.

34. Varje person har rätt att presentera och försvara sina begär tills det att de är tillfredsställda. (Se paragraf 82-88 nedan).

35. Det som spontant harmonierar sig självt, oavsett vad det kan vara, behöver inte behandlas i den självförvaltande Generalförsamlingen. En mångfald av attraktiva arbetsuppgifter, äventyrens oändliga antal, den allt mer raffinerade smaken för omväxling, samspelet mellan intriger, sammandrabbningar och entusiastiska utbrott kommer att blomma upp till den grad att de enda företeelser som Generalförsamlingen behöver harmoniera blir de som inte spontant har harmonierat sig själva i någon av vardagslivets tillfälliga händelser (au hasard de la vie quotidienne).

36. Generalförsamlingarnas medlemmar bestämmer hur ofta man behöver mötas allt efter stundens behov. Folk kommer att deltaga i Generalförsamlingen i den grad de finner det intressant och har glädje av det, inte på grund av någon pliktkänsla eller ännu mindre som resultat av någon sorts yttre tvång.

37. Den allmänt höjda möjlighetshorisonten och regionernas och deras Generalförsamlingars förmering är den bästa garantin för internationella relationer baserade på givmildhet och lekfullhet. Och omvänt, den internationella interrelationen mellan Generalförsamlingar och deras Råd utgör den bästa grunden för harmoniering av begär och införandet av överflödets rike.

38. Friheten att byta arbetsplats och boende innefattar också friheten att byta Generalförsamling. En sådan rörelsefrihet erbjuder åtminstone tre fördelar:

a) Det förhindrar att en trångsynt regionalism åter dyker upp där folk patriotiskt identifierar sig med ett speciellt område.

b) Det förhindrar att rigida gruppbildningar och konformistiska vanor utvecklas.

c) Genom att hänsyn tas såväl till att tillfredsställa minoriteten som till att tillmötesgå majoritetens behov, och genom att ständigt variera medlemsantalet i generalförsamlingen och i de olika affinitetsgrupper som hela tiden uppstår och upplöses, bidrar man till att avskaffa rent kvantitativa kriterier, minskar man de proportionella motsatsernas betydelse (såsom majoritet-minoritet-antagonismer) och uppmuntrar man också kvalitativ mångfald.

39. I det aktiva deltagandets process liksom inför förverkligandets problem måste vi utplåna vad som fortfarande kan återstå av det kvantitativas urgamla tyranni. Varhelst den kvalitativa mångfalden existerar är lagen om mängd och antal satt ur spel; där människor frivilligt skänker bort utan att förvänta sig något i gengäld upphör värdet i lika kvantiteters utbyte; där varje person har rätt att bejaka sin egenart betraktas inte längre gruppen blott som summan av individerna.

• Rätten att kommunicera.

40. Varje individ har rätt att uttrycka och sprida sina åsikter, begär, krav och dissningar genom det talade eller skrivna ordet, genom film, med konstnärliga medel, etc. I detta sitt arbete har hon också fri tillgång till den självförvaltande Generalförsamlingens alla innehavda, tillskapade och påbättrade kommunikationsteknologier.

41. Varje Generalförsamling bör ha tillgång till så mycket och så många sorters telekomutrustning som det överhuvudtaget kan vara möjligt med hänsyn till omständigheterna, att användas för:

– Att ge spridning åt individers och gruppers projekt och önskemål.

– Att offentliggöra olika generalförsamlingars beslut och det aktuella läget för de problem man är i färd med att lösa.

– Att påkalla vars och ens uppmärksamhet på de olika möjligheter som erbjuds att harmoniera materiel och passioner enligt ”tillgång och efterfrågan”.

– Att förmedla information om allt och vad som helst, att utforma centra för kunskapsinhämtande inom alla sorters ämnen, att låta folk få kännedom om kreativa metoder inom varje område, att samla grundläggande undersökningar eller kompendier att användas i undervisning baserad på nyfikenhet och en tilltalande praktik.

– Att samla och förmedla speciella erfarenheter, drömmar, minnen, verk, studier samt individuella och kollektiva forskningsresultat.

42. I Generalförsamlingen blir varje förslag offentligt diskuterat och beslutat. När alla attraktioner är tillåtna kan de också bli erkända och förverkligandet av ett begär sporrar folk att förverkliga dem alla.

43. Generalförsamlingen inskränker sig till att låta individen kommunicera det som hon har saknat medel att kommunicera på egen hand, inte vice versa. Den lägger sig aldrig i individernas interna angelägenheter, annat än på egen begäran (därigenom skulle man riskera att motarbeta inte bara individerna utan även sitt eget raison-d’etre). Generalförsamlingens syfte är inte att begränsa tillgången till attraktiva arbetsuppgifter, möten, erfarenheter, och äventyr, utan istället att radikalisera, mångfaldiga och berika dem.

44. Genom att upprätta en pågående ”balansräkning” över radikala gärningar, över utvecklandet av nya rättigheter och den sociala harmonieringens framsteg, kommer man klart att kunna inregistrera den långa revolutionens krokiga marschväg, rätta till misstag och uppmärksamma de områden som släpar efter. (Man kan ignorera framstegen, eftersom dom inte utgör något problem).

45. Misstag kommer att begås i Generalförsamlingen. Men de individuella relationernas genomsiktlighet (beroende på frånvaron av fördomar, begränsningar och tabun) uppmuntrar den pågående självkorrigeringen snarare än direkt självkritik. Det enda oöverkomliga felet vore att föredra en kommitté som alltid har rätt framför en Generalförsamling som emellanåt kan begå misstag.

46. Delegaternas Råd kommer att fullfölja Generalförsamlingens mandat genom att rapportera om de individuella kravens dagsläge och ge en översikt av sitt eget agerande, framgångar och motgångar.

• Rätten till förverkligande.

47. Generalförsamlingens självförvaltning låter kollektivet tjäna individen, inte tvärtom. Allt som en enskild individs kreativitet kan ha att erbjuda i samspelet mellan de attraktiva arbetsuppgifterna kan också omedelbart göras tillgängligt för alla andra.

48. Delegaternas Råd är främst en koordinationsenhet. Det är Generalförsamlingens fokus på samma sätt som Generalförsamlingen är medelpunkten för det sociala livet. Det är också ett instrument för att realisera de mål som kommer till uttryck i Generalförsamlingen. Det är behoven som skapar delegaterna, inte tvärtom. Delegater bör inte väljas annat än när de behövs för att fullfölja ett speciellt projekt; och när som helst kan Generalförsamlingen be dessa delegater att redovisa och motivera det dom gjort med sitt mandat.

49. Varje persons konstruktion av den egna livssituationen – förverkligandet av det hon egentligen vill – förutsätter ett slut på ekonomin som en avskild sektor och dess integration i en kollektiv skapelse som garanterar fri tillgång till medel nödvändiga för överlevnaden (mat, kläder, husrum, hjälpmedel, hälsovård) och till alla medel nödvändiga för att realisera passioner, möten, äventyr, spel och lekar.

50. Även om självförsvarsfrågan är akut, (vapen, utrustning, förråd, guerillaorganisation), bör tillfredsställandet av individuella passioner tillmätas hög prioritet. ”Vi kommer att kämpa utan begränsningar endast om har ett liv utan begränsningar att vinna.”

51. Avskaffandet av varuekonomin kommer att öppna invigningen av frihetens rike. Denna avveckling når en punkt utan återvändo när Generalförsamlingens självförvaltning övertagit distributions- och produktionscentra, organiserat den ekonomiska omfördelningen och infört fri tillgång till de teknologiska resurserna.

52. Folks rätt till producerat gods och nyttigheter kommer inte att bero på om de har skapat dem eller inte. Vi vill ersätta ”Åt var och en efter hans arbetsinsats” med ”Åt var och en efter hans behov och begär.” Bytesvärdet och dess handelssystem måste utplånas av givandets universella praktik.

53. Rådsdelegater kommer kontinuerligt att få mandat att övervaka tillgången i förråden och i de kollektiva affärerna. Datorunderstöd kommer att göra detta möjligt för dem liksom att samordna tillgång på produktion och skapande, och all denna information kommer att vara tillgänglig för alla. Den gradvisa ökningen av tillgångar och det ökande antalet centra för överskottsprodukter kommer att leda till ett samhälle av överflöd och lyx.

54. Ett samhälle där allt är fritt och gratis kommer att betyda slutet för det bytesvärde som dominerat allt socialt beteende under varans epok. När passioner och behov triumferar över profit och makt, kommer själva användbarhetens betydelse att förändras, vardagsvanor kommer att befrias från sin gamla rigiditet, och girighet, privat egendom, svartsjuka, lögn, prestige och passiv åskådarmentalitet kommer att försvinna.

55. Ett sådant samhälle är helt enkelt en vidareutveckling av det som den revolutionära rörelsen påbörjat i det förflutna. I Kronstadt 1921, till exempel, ”bad jordbruksunionen – organisationen för arbetare med förbindelser på landsbygden – alla som hade tillgång till metallskrot att donera detta för att framställa jordbruksredskap. Allt som producerades företecknades i Kronstadtsovjetens tidning Isvetjia. Varje produkt märktes med ’Kronstads Jordbruksunion.’ Agitatorer från sovjeten som gav sig ut på landsbygden tog med sig redskapen och produkterna och erbjöd dem till bönderna genom deras lokala sovjeter”. (Efin Yartchouk: Cronstadt dans la révolution russe.) Byteshandelns praktik kommer att ersättas av vanan att ge utan att kräva något i gengäld.

56. Slutet på varans epok betyder slutet på det kvantitativas välde. När produktionen får ge plats åt kollektivt skapande, kommer kvaliteten att vara den dominanta faktorn i de varandra överträffande passionernas lek och i en generaliserad lyx. Just som gourmetkockens konst kommer att ersätta det enkla näringsbehovet, kommer frågan om kvalitet på produkter, tekniker och livsstilar att bli den viktiga och väsentliga sysselsättningen för alla och envar.

57. Den långa revolutionens utveckling kommer att reflekteras i övergången från stadiet ”Ett minimum av arbete och lika distribution åt alla” till det mer avancerade stadiet ”Universell kreativitet och maximala gåvor åt alla”.

58. Vi vill ha nöje av alla rättigheter eller med andra ord rätten till alla nöjen.

• Avskaffandet av påtvingat arbete.

59. Total självförvaltning är den kortaste vägen till ett överflödssamhälle, ett samhälle där arbetet går mot noll och kreativiteten mot det oändliga.

60. Avskaffandet av det tvångsarbetet är en av de första åtgärder som åskådliggör revolutionens autenticitet. Det kan genast påbörjas genom att:

a) Undertrycka parasitära sektorer (onödiga eller miljöskadliga industrier, kontor, ministerier, banker, försäkringsbolag, och den tertiära sektorn i allmänhet.) Detta undertryckande kommer att frigöra ett enormt antal arbetare, av vilka många gärna skulle vilja byta till 5-8 timmars frivilligt arbete i månaden i de viktiga sektorerna och att delta i individuellt och kollektivt skapande. Generalförsamlingarna koordinerar projekten för de kontinuerligt fluktuerande arbetsgrupperna, vars frivilliga deltagare själva bestämmer sina procedurer och arbetstider.

b) Det motsatta perspektivet: i stället för 40 veckotimmars tvångsarbete och en tid som domineras av överlevnadens nödvändigheter (profitens och karriärismens ekorrhjul) kommer varje individ att upptäcka de intressanta problem som uppenbarar sig i konstruktionen av ett samhälle utformat för att alla ska bli lyckliga -– att skapa och fritt distribuera produkter, mångfalden av möten, omgrupperingar av affiniteter, och uppfyllandet av varierande behov utifrån de olika dispositioner som äntligen uppmärksammats och befriats från de tabun som tidigare undertryckt dem och förvänt dem till våld och destruktivitet.

c) Automatisering av viktiga sektorer, särskilt de otrevligaste uppgifterna (ex. städning, avloppsrensning) och reducering av miljöförstöring genom utvecklandet av solenergi och andra förnyelsebara energikällor.

61. Då det troligtvis inte blir omedelbart möjligt att avskaffa alla otrevliga arbetsuppgifter, skall de som återstår:

a) Delas upp i korta pass.

b) Reserveras för dem som uppskattar dem eller åtminstone inte bryr sig särskilt mycket

c) Prioriteras för automatisering.

62. Rent allmänt skall påtvingat arbete ersättas med gemensamt skapande och ett samspel av attraktiva uppgifter. På detta sätt kommer de oersättliga arbetsuppgifterna att anta sådana karnevalsliknande former som skördefesterna förr utgjorde i vissa jordbrukskulturer.

63. När de förhållanden där tid är pengar har avskaffats, kommer arbetsuppgifterna inte längre att domineras av profit och social representation och de kan istället organiseras utifrån ett njutningsperspektiv. Gör-det-självaktiviteter innehåller, trots att de idag är ganska triviala, en kärna av kreativitet som bara väntar på det ögonblick de kan utvecklas utan begränsningar. Så fort det blir möjligt att använda de mest sofistikerade teknologiska lösningarna fullt ut så kommer denna kreativitet på bara några månader att berika mänskligheten med fler geniala och glädjande upptäckter och uppfinningar än vad som producerats under årtionden av påtvingat arbete.

64. Varje återstående repetitiv eller tråkig uppgift kommer att organiseras på så vis att det största möjliga antalet människor vill avsätta en timme eller två åt dem utav rent tycke för omväxling; så att människor som tidigare var tvungna att ägna hela sina liv åt dessa uppgifter inte behöver spilla någon ytterligare tid på dem utöver vad som behövs för att lära upp dom som tar över.

65. Som smaken för omväxling kommer att bli allt mer raffinerad är det troligt att ett ökande antal människor lär sig ett ökande antal färdigheter och blir kapabla att med glädje ta del i alla sorters kreativa verksamheter.

66. Nya behov kommer att skapa nya uppfattningar om vad som är eller inte är nödvändigt. När tiden inte längre är pengar kommer behovet av snabba transporter att avta tillsammans med bilismen; den organiserade lögnen kommer att försvinna tillsammans med Skådespelet; byråkratin kommer att försvinna tillsammans med den hierarkiska makten och Staten. Välståndet den individuella kreativiteten avsätter lär ofrånkomligen leda till jordbrukets och industrins decentralisering.

67. Det finns ingen fara för fattigdom såvitt vi inte gör misstaget att koncentrera oss särskilt på överlevnaden i stället för att sträva efter ökad standard i livskvalitet.

68. Vi behöver reducera befolkningskoncentrationer, decentralisera och öppna upp städerna till en ny landsbygd.

69. Slutet på alla separationer kommer också att innebära slutet på åtskillnaden mellan stad och landsbygd. Detta kommer att innebära utvecklandet av ett mekaniserat jordbruk som är befriat från marknadens krav (profitabilitet, pesticider) och städer som blandas med agrikulturella zoner (fält, ängar, skogar, gårdar, trädgårdar).

70. Den snabba automatiseringen av viktiga sektorer kommer att uppmuntra en ny hantverksindustris återfödelse, utvecklandet av nya uppfinningar, och återupptäckten av alla sorters traditionella hantverk som försvunnit på grund av bristande profitabilitet.

71. Så snart som möjligt kommer fabrikerna att decentraliseras till automatiserade workshops för kollektivt skapande (i linje med det redan existerande men på ett arkaiskt sätt, i särskilda textilmanufakturer, vapen eller klocktillverkning). Råmaterialindustrier kommer att förse dessa kreativa workshops med basmaterial för att de ska kunna skapa största möjliga urval av färdiga produkter.

72. I samband med workshops för skapande och för sammankomster behöver vi också ett flertal experimentcentra för individer eller små grupper; maskinutrustade verkstäder där folk kan reparera eller bygga saker; offentliga kök och bagerier (moderna versioner av de offentliga ugnar, kvarnar och sädesmagasin som fanns på medeltiden.)

73. Oavsett ålder, fysiskt tillstånd eller kapacitet har varje person rätt att fritt utöva sin kreativitet. Detta är en särskilt viktig rättighet eftersom den påskyndar försvinnandet av distinktioner beträffande ålder, kön, intelligens och fysisk styrka, och på förmåga eller oförmåga som prestigegrundande faktor

74. Social harmoniering kommer att skapa den allra största variation av smaker och passioner, som hädanefter blir upphov till ett överflöd och en garanti gentemot varje återgång till påtvingat arbete och sociala roller.

• Rätten till konfliktlösning och vänskapliga relationer.

75. Rörelsen mot total självförvaltning inbegriper också studier, undersökningar och experiment i mänskliga relationer utifrån interpersonella attraktioner och antipatier.

76. Delegaterna som utgör harmonieringssektionen måste handskas med de konflikter och meningsskiljaktigheter som kan uppstå bland individer och grupper. Sektionen skall uppmuntra uppgörelser, registrera och kommunicera krav och erbjudanden som gäller passioner, bredda möjligheternas fält, och befrämja den största möjliga variationen av beteenden och begär.

77. Avsikten är inte att undertrycka oppositioner och motsatta åsikter, utan att uppmuntra dem på ett sådant sätt att alla upptäcker en ökad glädje ibland sig.

78. Olikheter, kontraster, och olika begär är harmonieringens källor som skapar den mångfald av varianter och variationer som är så viktigt för den. Analysen och organiseringen av dessa varianter blir en av de mest betydelsefulla uppgifterna för vardagslivet under självförvaltningen – förverkligandet av individuell historia genom förverkligandet av kollektiv historia.

79. Allting som inte omedelbart kan harmonieras skall överföras till delegater lämpliga för att låta fullfölja detta så snart som möjligt.

80. Desto mer av det unika, av den unicitet som finns eller kommer att finnas, desto mer harmoniering kommer att utvecklas spontant. Bästa sättet att inte fastna i en enstaka passion är att ha många.

81. Vi vill inte att förkastandet av varuekonomin skapar en ny moralism. Vädjanden om revolutionära dygder är alltid kontrarevolutionära. Det ger bara de som fördöms mer skamkänslor och gör dem mer avvikande och mer cyniska. Lögner, separationer, prestige, passivitet, privat egendom och alla internaliserade vanor från varusystemet kommer inte att försvinna som resultat av inskränkningar, straff, uteslutningar eller välmenande råd, utan genom harmonisk organisering av passioner och begär för personligt förverkligande.

82. Vissa förrevolutionära ideologiska grupper (politiska partier och organisationer) kommer säkert att kvarstå eller rekonstruera sig själva inom Generalförsamlingarna. De måste bekämpas resolut i en strid på liv och död mot statsanhängarna, men inte efter det att striden vunnits. Om självförvaltningen sprider sig som den ska, kommer politiska eller syndikalistiska grupper att smälta in i den mångfald och komplexitet som en omgruppering baserad på vänskap och antipatier utgör, och i den samverkan av medhåll och mothåll som kommer att ställa rivaliteter och sympatier i tjänst hos självförvaltningens utveckling.

83. Individer kommer att ha frihet att delta eller inte delta, att sluta sig samman med likasinnade, att engagera sig i kollektiva projekt, att dela deras passioner och smaker, att vara ensam, att byta från en grupp till en annan, att propagera för den eller den hängivelsen, att byta uppgifter flera gånger om dagen, att gå in i kreativa rivaliteter med varandra, (mattävlingar, uppfinningar, raffinering av nöjen etc.)

84. Generalförsamlingen bör vara så konsistent att den kan befordra ett nätverk av aktiviteter som inte kolliderar med eller stör varandra utan i stället förbättrar och förstärker varandra inbördes. Det skall påpekas en gång för alla att en sådan organisation förutsätter avskaffandet av varuskådespelets betingelser, och därför inte har något att göra med gruppdynamik eller andra tekniker för att integrera människor i den nuvarande världen av passivt överlevande. Tanken är inte att kombinera alienerade begär, utan att harmoniera icke-alienerade begär, begär som den radikala förändringen av de historiska villkoren har befriat från alla begränsningar, all oförmåga och alla lögner som tidigare vänt dem mot sig själva.

85. Alla sorters tycke och smak som kan fördragas och varje förkärlek för det ena eller det andra är fullt kompatibla med social harmoniering. Genom att eliminera skuldkomplex kan uppmuntran och befrielse av begären också eliminera det som den gamla världen kallade för brott. Detta är ett av de mål total självförvaltning intresserar sig för och aktivt strävar mot.

86. Rivaliserande och avvikande tendenser kommer att liva upp den totala självförvaltningens Generalförsamlingar och hela den sociala organisationen. ”Frånvaron av meningsskiljaktigheter är bara en dålig ersättning för det positivt goda som kommer ur meningsskiljaktigheter kombinerade med varandra”.

87. Den nya sociala organisationen är inget annat än organisationen av alla individers begär, passioner och drömmar, som dag för dag skapar de historiska förutsättningarna för sin befrielse, utveckling och uppfyllande i praktiken. Vi har kommit till den punkt i historien där mänskligheten inte kommer att överleva med mindre än att den förmår skapa garantier för individuell lycka.

88. Beteenden och vanor som härrör från Skådespelet och vars avskaffande inte helt lyckats utplåna dem måste vändas till lek inom passionernas växelspel på ett sådant sätt att överflödet av nöjen överväldigar deras miserabla brister, kompensationer, försakelser och självunderskattning.

89. Vi måste inte bara acceptera varje individs läggning, varje subjektivt anspråk, varje särskilt behov, varje egenhet i preferens, varje förmåga, vi måste uppmuntra dem alla. Detta är vad som kan ge olikheter ett positivt värde och förhindra att de utvecklas till en negativ grund för en ny hierarki. De individuella tendensernas tävlande och tillfredsställande uttrycker en rad positiva olikheter som, i lekfulla och oinskränkta relationer, kan förhöja charmen i att mötas och omgrupperas. Vi vill skapa jämlika villkor för alla våra subjektiva olikheter.

90. Den sociala harmonieringen av individerna kan inte skiljas från kampen mot uppsplittringen. Ekonomin och vardagslivet, exempelvis, ska inte fortleva som autonoma sektorer utan försvinna i den form de har i dag för att bli nära sammanflätade och omöjliga att skilja från varandra. Det är därför nödvändigt att försäkra sig om att tillgången och efterfrågan på passioner är oskiljaktig från tillgång och efterfrågan på produkter nödvändiga för överlevnaden (mat, information, råmaterial, hälsovård etc.) Det blir en uppgift för delegaterna att koordinera samman till en helgjuten enhet de olika behov som är påkallade att uppfyllas separat, på ett sådant sätt att en anda av enighet sprider sig i varje område av självförvaltningen.

91. Den process som gruppering enligt sympatier och kontraster utgör är en av de säkraste garantierna för ett slut på splittringen, slut på fragmentering och specialisering. Genom att bli allas angelägenhet och under inverkan av en allmän viljeinriktning kommer särskilda nöjen, ekonomi, utbildning, språk och särskilda kunskapsfält att upphöra att vara separata sektorer av vardagslivet. De kommer istället att bli integrerade delar av ett enat liv som tidigare generationer bara vagt kunde föreställa sig – den största revolutionära omvandlingen i historien.

92. En harmonieringssektion inom delegaternas Råd är användbar i så måtto som den, i samarbete med andra sektioner, möjliggör sammankomster och attraktiva omgrupperingar. En sådan sektion kommer inte längre att behövas när individerna själva utvecklat ett tillräckligt grepp om möjligheterna till möten och förbindelser. Under tiden kan den bland annat stödja barnens självförvaltning av deras egna liv genom att koordinera deras föräldrars, lärares och vänners handlingar på det sätt som bäst tjänar deras utveckling i den nuvarande överlevnadens tid, och att sedan lära av dessa barns spontana kreativitet hur man upptäcker en förlorad känslighet, en ny verklighetsuppfattning, den verkliga föreningen av ord och handling, tid och rum, dröm och verklighet.

• Fri användning av rumtiden.

93. Rumtiden skapad av vardagslivets revolution utgör en ensemble av territorier som befriats från Statens kontroll och varuskådespelet, kontinuerligt modifierad av individer som lär sig, kollektivt och var för sig, att konstruera varje moment av sin existens.

94. Som centrum och modell för det sociala livet är Generalförsamlingen för den totala självförvaltningen också den revolutionära praktikens förening av tid och rum. Det är i sådana församlingar som det gamla projektet att skapa sig själv genom att skapa historien finner sitt enda möjliga medel för förverkligande.

95. Fri användning av tiden och fri användning av rummet kan inte skiljas från varandra. Alla ska kunna känna sig hemma var som helst och när som helst. Vad detta innebär i praktiken är att varje individ måste ha rätt att bygga varje slags bostad, att skapa sina omgivningar, att flytta vart man vill (rätten till nomadism), att utforska, att konstruera sina drömmar, att förtäta upplevelsen av tiden. /…/

96. En av de mest elementära förändringarna i rumtiden, som kan införas på en relativt kort tidsperiod, består i att avskaffa skillnaden mellan stad och landsbygd. När stora städer delvis invaderas av fält och skogar kommer de också att uppgå i den stora utbredningen av människor som lever i olika bostäder, fasta eller mobila, temporärt eller permanent

97. Rätten att förändra rumtiden i sitt dagliga liv inkluderar rätten till alla förändringar man kan ha drömt om (till exempel att ändra sitt namn och sitt intryck på omgivningen under olika omständigheter.)

98. Det råder inget tvivel om att det fria användandet av tid och rum kommer att frambringa fantastiska omvandlingar av det mänskliga beteendet. Vår uppfattning av verkligheten kommer att modifieras, och våra sinnen, som nu är avtrubbade av den brutala överlevnadens vanor, kommer att skärpas och förfinas till en nivå som vi nu knappast kan föreställa oss. En revolution som aldrig upphör är den rationella vändpunkten för alla passioner.

– Raoul Vaneigem

.

Raoul Vaneigem: En Deklaration om Mänskliga Varelsers Rättigheter

Artikel 1

Alla män och kvinnor har rätt att vara mänskliga och att behandlas som sådana.

Artikel 2

Varje mänsklig varelse har rätt att leva.

Artikel 3

Varje mänsklig varelse har rätt till oberoende.

Artikel 4

Varje mänsklig varelse har rätt till kunskap.

Artikel 5

Varje mänsklig varelse har rätt till lycka.

Artikel 6

Varje mänsklig varelse har rätt att fritt förfoga över sin tid.

Artikel 7

Varje mänsklig varelse har rätt att flytta omkring på det det sätt hon eller han finner lämpligt.

Artikel 8

Varje mänsklig varelse har rätt till fri tillgång på livets nödvändigheter.

Artikel 8a

Varje mänsklig varelse har rätt till ett hem i enlighet med hennes eller hans önskemål.

Artikel 8b

Varje mänsklig varelse har rätt till hälsosam och naturlig föda.

Artikel 8c

Varje mänsklig varelse har rätt till hälsa.

Artikel 8d

Varje mänsklig varelse har rätt till bekvämlighet och lyx.

Artikel 8e

Varje mänsklig varelse har rätt till fria transportmedel utformade för och av kollektivet.

Artikel 8f

Varje mänsklig varelse har rätt till fri tillgång på naturresurser och energikällor.

Artikel 9

Varje mänsklig varelse har rätt att utöva ständig kontroll över vetenskapliga experiment för att säkerställa att de tjänar mänskliga varelsers intressen och inte marknadens.

Artikel 10

Varje mänsklig varelse har rätt att finna glädje i sig själva, i andra och i världen.

Artikel 10a1

Varje mänsklig varelse har rätt att kunna uppfatta sig själv som en hel människa.

Artikel 10a2

Varje mänsklig varelse har rätt vara sig själv och utveckla insikt om sin egen unicitet.

Artikel 10a3

Varje mänsklig varelse har rätt till autenticitet.

Artikel 10b1

Varje mänsklig varelse har rätt till nära band med dem av hennes eller hans eget slag.

Artikel 10b2

Varje mänsklig varelse har rätt till gruppsamhörighet genom vänskap.

Artikel 10b3

Varje mänsklig varelse har rätt att ersätta stat och regeringar med en världsfederation av små lokala kollektiv där individernas kvalitet garanterar samhällenas humanitet.

Artikel 10c

Varje mänsklig varelse har rätt att alliera sig med naturen.

Artikel 10d

Varje mänsklig varelse har rätt till försoning med hennes eller hans animala gestalt.

Artikel 11

Varje mänsklig varelse har rätt att styra över sitt eget öde.

Artikel 12

Varje mänsklig varelse har rätt att skapa och att skapa sig själv.

Artikel 13

Varje mänsklig varelse tillhör rätten att gripa in när helst mänskligt framåtskridande är hotat.

Artikel 14

Varje mänsklig varelse har rätt att böja åter till livet det som böjts mot döden.

Artikel 15

Varje mänsklig varelse har rätt att förbättra hennes eller hans miljö för att uppnå ett bättre liv.

Artikel 16

Varje mänsklig varelse har rätt till förståelse för hennes eller hans sensitivitet.

Artikel 17

Varje mänsklig varelse har rätt att röras av det nöje och missnöje som ingår i passionernas strömmar och kärlekens friheter.

Artikel 18

Varje mänsklig varelse har rätt till ett naturligt liv och en naturlig död.

Artikel 19

Varje mänsklig varelse har rätt att grunda mångfalden i hans eller hennes begär på livets fulla rikedom.

Artikel 20

Varje mänsklig varelse har rätt att välja mellan aktivitet och vila.

Artikel 21

Varje mänsklig varelse har rätt att dagdrömma.

Artikel 22

Varje mänsklig varelse har rätt att sträva och framhärda.

Artikel 23

Varje mänsklig varelse har rätt till hennes eller hans personliga smak för skönhet.

Artikel 24

Varje mänsklig varelse har rätt till framsteg och tillbakagång.

Artikel 25

Varje mänsklig varelse har rätt att ströva, gå vilse och hitta sig själv.

Artikel 26

Varje mänsklig varelse har rätt att övervinna skräck och tämja rädsla.

Artikel 27

Varje mänsklig varelse har rätt att avvärja hot.

Artikel 28

Varje mänsklig varelse har rätt att göra misstag och att rätta dem.

Artikel 29

Varje mänsklig varelse har rätt till absolut frihet för sina åsikter och uttryck.

Artikel 30

Varje mänsklig varelse har rätt att kritisera och motsäga vad som kan verka mest troligt eller vad som kan ses som en fundamental sanning.

Artikel 31

Varje mänsklig varelse har rätt att inte hålla något för heligt.

Artikel 32

Varje mänsklig varelse har rätt att förändras.

Article 33

Varje mänsklig varelse har rätt att distansera sig.

Artikel 34

Varje mänsklig varelse har rätt till varje generations nöjen.

Artikel 35

Varje mänsklig varelse har rätt att slippa lida.

Artikel 36

Varje mänsklig varelse har rätt att ge och att ge av sig själv utan uppoffring.

Artikel 37

Varje mänsklig varelse har rätt att undvika frustration genom att ersätta otillfredsställelse med omåttlighet.

Artikel 38

Varje mänsklig varelse har rätt att till sina tvivel och sina övertygelser.

Artikel 39

Varje mänsklig varelse har rätt till överdrift och måttlighet.

Artikel 40

Varje mänsklig varelse har rätt att vara olik.

Artikel 41

Varje mänsklig varelse har rätt till drömmarnas och fantasins friheter.

Artikel 42

Varje mänsklig varelse har rätt till vrede.

Artikel 43

Varje mänsklig varelse har rätt till kroppsligt välbefinnande.

Artikel 44

Varje mänsklig varelse har rätt att smycka sig själv på det sätt man föredrar.

Artikel 45

Varje mänsklig varelse har rätt till sina lögner och till sina sanningar.

Artikel 46

Varje mänsklig varelse har rätt att öppna sig själv och stänga sig själv inför världen.

Artikel 47

Varje mänsklig varelse har rätt att uttrycka eller att tiga om sina känslor, tankar och begär.

Artikel 48

Varje mänsklig varelse har rätt att förvärva ett artistiskt uttryckssätt.

Artikel 49

Varje mänsklig varelse har rätt att fritt utöva godhet.

Artikel 50

Varje mänsklig varelse har rätt till oskuldsfullhet.

Artikel 51

Varje mänsklig varelse har rätt räkna med livets våldsamhet för att avvärja dödens våldsamhet.

Artikel 52

Varje mänsklig varelse har rätt att till livsviljan återbörda den vitala energi som åderlåtits av viljan till makt.

Artikel 53

Varje mänsklig varelse har rätt att beskydda och att bli beskyddad.

Artikel 54

Varje mänsklig varelse har rätt att ha barn för sin egen lyckas skull och för dem söm föds.

Artikel 55

Varje mänsklig varelse har rätt att åtrå det som kan verka omöjligt.

Artikel 56

Varje mänsklig varelse har rätt till sina egna sinnestämningar, påfund och fixeringar utan att påtvinga andra dem eller påtvingas dem av andra.

Artikel 57

Varje mänsklig varelse har rätt till varats poesi.

Artikel 58

Varje mänsklig varelse har rätt att driva med och avfärda den gamla världens handlingar och värderingar.

Övers. anm.: Detta är huvudrubrikerna i Raoul Vaneigem: Déclaration universelle des droits de l’étre humain. 11/12 2000. I originaltexten behandlas varje artikel utförligt för sig och med ingående kommentarer

*****************************************************

Intervju med Raoul Vaneigem (2005)

The Idler 2005. Övers. Staffan Jacobson. Publicerad i Kolla! 1/2007.

Laurence Rémila från The Idler möter den store filosofen och författaren, en av designerna bakom Majrevolten i Paris 1968 som nu lever ett lugnt liv i Belgien.

Han har fått dras med ryktet att vara ett av ankarna i International Situationniste i mer än trettio år. Raoul Vaneigem’s Traité de savoir-vivre à l’usage des jeunes générations (Vardagslivets Revolution) publicerades samma år (1967) som hans companion de route Guy Debord’s La Société du Spectacle. Den var en av de texter som utlöste – kickstartade om man vill – Majrevolterna 1968, vars diskurs inspirerade Les Enragés i Nanterre och vars ord hamnade på oräkneliga väggar.

Och när det frivola 1968 följdes av det upprymda1969 åkte han ut (efter åtta års aktivism) och lämnade IS till Debord och hans uteslutningar. En produktiv författare, som sedan dess publicerat drygt trettio böcker. Hans böcker skiljer sig från de andra situationisternas på så sätt att denne förre filosofistudent alltid inkluderar personliga reflexioner kring självutveckling. Han skriver också böcker direkt relevanta för sin tid. När Frankrike upplevde en massiv strejkvåg 1995, var hans Avertissiment aux écoliers et aux lycéens en bok man bara måste ha.

Idag är Vaneigem 71 år gammal och mer radikal än någonsin. Han bor på den belgiska landsbygden, tackar nej till personliga intervjuer (han svarar bara skriftligt) och gör det han alltid har gjort: skriver för alla som ifrågasätter det liv dom uppmanas att leva. Här är ett råd till dig, käre läsare: skaffa hans Modestes propositions aux grévistes: Pour en finir avec ceux qui nous empechént de vivre en escroquant le bien public (Verticales, 2004) – ett passionerat försvar för vår rätt att svindla Staten – och få den franska skönheten i tunnelbanans mataffär att översätta stycken åt dig. Kom bara ihåg att planka när du går därifrån.

*

Idler: Kan man leva utan att arbeta?

Vaneigem: Vi kan bara leva utan att arbeta. Vi arbetar av nödtvång, för överlevnads skull. Livet börjar när man slutar arbeta. Arbete är oförenligt med livet och livet är kreativitet. Livet är ett ständigt skapande, överlevnad är bara ett monotont upprepande.

Idler: Vad anser du om framgången för Corrine Maiers’ bok Bonjour Paresse (eller för den delen om Idler, som gjort en hel del för att framhäva sysslolöshetens fördelar)?

Vaneigem: Igår tilldelade kapitalismen arbetaren fritid för att han skulle hinna återhämta sig en aning, för att han skulle kunna gå tillbaka till fabriken och ge det bästa av sin energi där. När arbetaren idag är befriad från den arbetstid då han berikat den härskande klassen fortsätter han att öka deras profiter genom att spendera sin lön och genom att bli en troende i snabbköpets helgedom. Ledigheten har förvandlats till konsumtions-arbete.

Fördelen med lättja är att den till skillnad från fritid inte går arbetets väg. Den följer inte arbetets rytm utan livets rytm. Det är genom den som kreativiteten mognar, som vi lär känna oss själva och våra begär. När vi lämnar den – efter som den i längden snart övergår till leda – drivs vi inte att kasta oss in i frenetiskt arbete, utan snarare att upptäcka skapandets nöjen och konsten att njuta. Man kan inte leva utan lättja och man kan inte leva av lättja (om man inte låter andra arbeta åt sig, vilket skulle göra nöjet skamligt). Lättja och skapande är oskiljaktiga; det kan vara bra att påminna sig om att endast kreativitet kan frälsa oss från arbete; eftersom bara uppfinningsrikedom och fantasi kan underminera förtrycket.

Idler: Ibland har du sagt att du skrivit samma bok i fyrtio år. När du gör det, försöker du då medvetet att göra det mer praktiskt? Och hur passar början på ditt projekt, skrivet för cirka fyrtio år sedan, ihop med det du skrivit nyligen?

Vaneigem: Varje bok är ett resultat av sin tid, liksom av individen ifråga. Radikalism innebär att greppa saker vid roten, och roten är också livet. Min radikalism har inte förändrats. Den har blivit mer precis i takt med att förändringar i den dominerande världen visar hur marknadsdiktaturen utvecklas och hur den i hjärtat av denna sin utveckling frambringar det som förnekar den.

Maj 1968 utlöste en förändring i samhället som de flesta upplever som förvirrande än idag, fast dom inte kan formulera det; sådan kraft har den tröghet som låser våra tankesätt i fördomar om det förflutna. Men en vacker dag blir vi tvungna att erkänna att Maj 1968 markerar ett totalt brott med majoriteten av patriarkala värderingar som i flera årtusenden styrt kollektiva och individuella beteenden, allt i religiösa institutioners, ideologiers, arméns, polisens, den hierarkiska maktens, äktenskapets och patriarkatets auktoritära våld. Situationistiska idéer propagerade avvisandet av arbetet och offret, förkastade ideologier, tillbakavisade all auktoritet, genom att förklara livets överlägsenhet över fortlevandet och genom att understryka den växande betydelse som tillhör naturen, kvinnan, barnet, kreativitet och begär. Det är detta medvetande jag använder min tid till att försöka bemästra. Detta medvetande, som emellertid kan vara resultatet av en rent viljemässig attityd, möter idag – med kriser orsakade av kapitalismens mutationer– de objektiva förutsättningar som uppmuntrar det.

Vad har vi mera sett? Sedan konsumismen på 60-talet har vi bevittnat en accelererande finanskapitalism som, istället för att återinföra produktionens dynamik med hjälp av delar av profiterna, nu enbart köper aktier för spekulation. Begränsad till kortsiktig lönsamhet och fångad i en finansbubbla dömd att implodera kommer denna förhårdnade kapitalism förr eller senare lämna plats åt en ny kapitalism som i fria och förnyelsebara energikällor kommer att upptäcka en ny produktionsform och en lönsamhet som lyckas undvika hotet från att förlita sig på oljereserver och kärnkraftverk som är allt mer ifrågasatta. Det nya naturliga jordbrukets och den alternativa teknologins uppdykande, som vill alliera sig med naturen i stället för att bekämpa den, låter oss ana ett möjligt överskridande av denna varucivilisation och början på ett humant samhälle.

Men sådant är det allestädes närvarande skådespelet, som betraktar vad det inte självt uppfattar som icke existerande, att vi bara uppfattar Titanics väldighet och inte sprickorna i skrovet. Nästan hela vår horisont av föreställningar har övertagits av den allsmäktiga marknaden, uppgivenhet och underdånighet, spekulanternas nihilism, av fetischism och pengar, av fruktan och självcensur.

Den gamla kapitalismen, som byggdes på utplundring av naturresurser och på finansiell ackumulering i en sluten cirkel, kommer snart att vara havererad. En ny kapitalism är redan här för att ersätta den, och vi måste bekämpa den därför att den – under förevändning av att skydda produktkvaliteten, icke miljöskadliga energikällor, det primära bruksvärdet och humanistiska värden – inte har något annat mål än att fortsätta regera över allt som går att sälja. Att begränsa sig till att smäda den förhårdnade form som nu övertagits av småspekulanterna, och samtidigt ignorera den ”ekologiska” kapitalismens utveckling – visserligen i fast avsikt att förgöra också denna – det är att påstå sig kräva förstörelse av det som förstör sig självt och förstöra sig själv på samma gång. Det är att resignera med indignerade rop på hjälp och revolt och att gå under med det sjunkande skeppet. För min del anser jag detta vara en särskilt morbid form av revolutionärt självbedrägeri.

Idler: Är det viktigt för dig att – som du har gjort med ditt senaste verk – rikta dig till gymnasieungdomar, till strejkande, till väl definierade grupper av läsare?

Vaneigem: Den förste jag riktar mig till är mig själv. Jag försöker reda ut de problem som jag själv dagligen ställs inför och lösa dem genom att integrera dem i ett globalt projekt för att förändra världen. Jag har gjort min längtan efter ett liv som utan uppehåll blir alltmer passionerat till drivkraften i en radikal omstörtande verksamhet. Jag förutsätter inte att mina begär är vars och ens begär; jag tror helt enkelt att många människor uppfylls av en liknande livsvilja, och i konsekvens därmed att vissa läsare kan finna ett eko av sina egna föreställningar i mina texter. Det är varken antalet läsare – inte heller deras status – som intresserar mig, det är intresset de visar för att plocka upp vad de anser användbart i mina böcker och förkasta resten. Med avseende på de gångna åren gör man tiden rättvisa genom att påminna om att ifall överlevandet har en ålder så är livet tidlöst.

Idler: Du har bott på den belgiska landsbygden i många år. Känner du dig avskuren från yttervärlden? Hur gör du för att hålla kontakt med problemen hos dem dina böcker så uttalat riktar sig till?

Vaneigem: Vardagslivet är det enda verkliga territorium som är vårt eget att undersöka och att befria. Kampen för frigörelse är ett bedrägeri om den strävar från detta territorium och landar i intellektualism, militantism, men separerad från livet: ideologi. Den fråga folk ställer sig om en existens där det riktiga livet allt för ofta är frånvarande är ungefär densamma världen över. Problemet är att dom tror sig lösa sina existentiella problem genom att avskära sig från dem, genom att bitvis acceptera vad populistiska politiker och deras innekrets säljer till dem utan uppehåll genom nyheternas och medias klichéer. Var finns kampandan? Hos dem som går ut på gatorna för att skrika slagord för att sedan gå hem och återfalla i samma rutiner som tidigare? Hos huliganerna, som lättar på trycket genom att försvara rätten att förstöra i ett samhälle som redan förstör allt inklusive sig självt? Hos socialisten, trotskisten, exkommunisten, den liberale dinosaurien för vilken världen inte förändrats mer än deras eget förtorkade tänkande? Dessa människor existerar bara som substitut, dom accepterar att vara ingenting i en värld som förminskar dem. Vad som saknas idag är medvetenheten om våra kreativa rikedomar och den möjlighet vi har att skapa situationer som befriar oss från det som håller oss nere: jakten på överlevnadspengar, tvånget att arbeta, ledan som skådespelet producerat genom att plocka inälvorna ur det levande, förfalskade begär, frustration som leder till hat, spännings- och lättnadscykeln, det arkaiskas dödvikt. Jag tror att mitt försök till en radikal förändring har någon möjlighet att möta ett speciellt antal individers beslut, vilka genom sin särart verkar i samma riktning. Jag är säker på att livet alltid triumferar över livets negation.

Allt som återstår, i frånvaron av ett medvetande uppmärksamt på livsviljan och på de mutationer och sociala förändringar som sker, är ett erkännande av misstag. Aldrig förr har förutsättningarna för att grunda ett humant samhälle varit bättre, och aldrig förr har trögheten, passiviteten, resignationen, det frivilliga kryperiet och oförmågan triumferat mer än nu. De sociala kamperna har gett vika för politisk populism och korruptionsavslöjanden åt vilka de religiösa och nationalistiska gengångarna lånar ut sina ihoplappade banér. Att ge upp är det som många militanter gör bäst, som aldrig upphört att med vapenskrammel ära vilken sak som helst, utom den som innefattar att bygga sitt eget liv.

Den sociala kampen måste återuppfinna sig själv. Den måste förneka arkaismerna som håller den fången – politisk populism, fackbyråkrati, militantism, ideologier – och basera sig på medvetenhet och på individernas begär efter livet.

Idler: Är det viktigt att konfrontera frukten av dina läsningar med det liv alla lever?

Vaneigem: Det viktiga är att varje person hämtar kunskaperna ur sina egna erfarenheter och om en bok eller ett tal kan upplysa honom, hjälpa honom att leva bättre eller att avlägsna det som hindrar honom att leva bättre – ja, desto bättre!

Idler: 1960/61 upptäckte du strejkerna i Belgien, en fråga du ständigt återvänder till. Vad har ändrats sen sextiotalet när det gäller detta?

Vaneigem: Alla skäl att sluta arbeta är goda skäl, men det räcker inte om vi vill uppnå mer än smulorna som arbetsgivarna kastar åt oss. De flesta av de stora strejkerna från förr var en protest. De kunde paralysera det kapitalistiska exploaterande systemet och utöva tryck på det. De kunde pågå tillräckligt länge för att vissa avtal skulle slutas och för att tillmötesgå en del av arbetarnas krav, krav som inte framfördes av dem själva, märk väl, utan av den fackliga byråkratin. I utbyte kunde arbetsgivarna uppnå att man gick tillbaka till arbetet och det är förstås från exploateringen av arbetet man får sin profit och sitt mervärde. För fackföreningarna, som jublade över seger, betydde det att man konsoliderade sitt skamgrepp på proletariatet.

Den gamla idén om en generalstrejk som skulle vräka kapitalismen över ända och leda till revolution har aldrig framförts med vare sig övertygelse eller precision. Den kommunistiska ideologin, detta bedrägeri som byråkratiserades av Lenin, hade i flera decennier anspråk på att bestämma medvetandet. Vi kommer länge att minnas stalinisten Maurice Thorez’ formulerade program: ”Man måste veta hur man avslutar en strejk”. Saken är den att strejker aldrig var revolutionära vid den tidpunkt de kunde varit det. Naturligtvis har de bättrat på massornas överlevnadsnivå. Men hur välgörande de än var för arbetarna så slutade det relativa välstånd det gav dem ändå som kapitalismens profiter som, från åren 1955-60 och framåt, började utvinna merparten av sina profiter från konsumtionssektorn snarare än från produktionen. Lönehöjningarna kan direkt återvinnas av det dominerande systemet i stormarknadernas omskrutna varutempel. Sakta men säkert har konsumismen uppslukat allt, inklusive klassmedvetandet. Vi har sett en marknadsdemokrati propageras efter modell av den stora detaljhandeln där varje individ har frihet att välja fritt mellan ett stort antal varor på villkor att hon betalar innan hon går. Det primära syftet är att få kunden att köpa i stort sett vad som helst så länge som varuvolymen ökar, samtidigt som produkternas nytta och kvalitet har minskat i takt med de förförelseknep som används mot kunderna, med aggressiva säljtekniker, det vill säga för att sälja det som är oanvändbart och parasitiskt; allt detta har oupphörligen ökat i betydelse. Information är inget annat än reklam.

Vi är nu prisgivna till ett populistiskt system som sköter både politik och affärer på exakt samma sätt, liksom företagens önskemål, religioner och ideologier. Det finns ett enda krav som har styrka nog att krossa detta system som förstör alla de vitala sektorerna i samhället, och det är rätten att leva, rätten att skapa en miljö som stöder och värnar en existens som är verkligt mänsklig och sant human. Vad jag vill rekommendera är strejker som kräver att allt skall vara gratis. Det som är gratis är marknadsekonomins absoluta motsats, det är både en praktisk kampform och ett sätt att tänka som stämmer överens med denna generositet hos det levande som manifesterar sig i kärlek, vänskap, solidaritet eller i givandets njutning. Det är detta gratismedvetande, perfekt för att användas i den primära sektorn, som måste propageras överallt och stimulera uppfinningsförmågan. Se till att få tågen, bussarna och spårvagnarna att köra gratis och du kommer att framkalla sund tävlingslusta överallt, du kommer att väcka varje persons kreativitet till liv.

Marknaden för förnyelsebar energi är drivkraften för denna nya kapitalism som uppstår bit för bit i opposition till den, ännu dominerande, kapitalism som sjunker allt djupare ner i aktiespekulationer och som hotas av den minskande tillgången på fossila bränslen. De alternativa energislag som just är under utveckling kan emellertid, även om de betraktas som profitkällor, införa en givandets princip som det är upp till oss att använda som vapen mot våra nya härskare, vars exploaterande gör sig redo att ta över från dem vi känner sen förut.

************************************************************

Cornelius Castoriadis: Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltat samhälle (1972)

1. Introduktion

Det moderna samhällets utveckling och det som hänt arbetarklassens rörelse under de senaste hundra åren (och i synnerhet sedan 1917) har tvingat oss att omvärdera de flesta idéer på vilka denna rörelse har grundats.

Åtskilliga decennier har passerat sedan den ryska revolutionen. Det var inte socialism som denna revolution skapade utan en ny och monstruös sorts exploaterande samhälle, där byråkratin ersatte kapitalägarna och ”planekonomin” ersatte den ”fria marknaden”.

Det finns flera grundläggande inslag i den omvärdering vi förespråkar. Det första är att assimilera de väldiga erfarenheterna av den ryska revolutionen och vad som hände med den. Nästa uppgift är att greppa det som utmärkte de ungerska arbetarråden och andra uppror mot byråkratin. Men det finns ytterligare inslag i den föreslagna omvärderingen. När man betraktar den moderna kapitalismen och den sorts konflikter den sprider ser man att över hela världen möter arbetande människor samma fundamentala problem, ofta uttryckta i förvånansvärt likartade termer. Dessa problem kräver ett svar. Svaret är socialism, ett socialt system som är raka motsatsen till den byråkratiska kapitalism som införts i Ryssland, Kina och på andra håll och den typ av kapitalism som nu råder i väst.

Våra erfarenheter av den byråkratiska kapitalismen låter oss klart uppfatta vad socialism inte är och inte kan vara. En närmare blick på proletära uppror i det förgångna och på arbetarklassens vardagsliv och kamp både i öst och i väst gör det möjligt för oss att definiera vad socialism kan eller borde vara. Mot bakgrund av ett helt sekels historia bör vi nu kunna definiera socialismens innebörd på ett fullständigare och mer direkt sätt än vad tidigare revolutionärer förmått. I dagens ideologiska sumpmark kan man få höra folk som kallar sig för socialister erkänna ”att de inte längre är riktigt säkra på vad ordet betyder”. Vi hoppas kunna klargöra ordets innebörd. Idag kan man för första gången konkret och precist beskriva vad socialism verkligen skulle kunna vara.

Uppgiften vi nu påbörjar leder oss inte bara till att utmana idéer om socialismen som omfattas av många, av vilka flera går tillbaka till Lenin och några till Marx. Den leder oss också till att ifrågasätta många vanliga idéer om kapitalismen, om hur den fungerar och om dess krisers verkliga natur, idéer som nått oss (med eller utan förvrängning) från Marx själv. De två analyserna är sammanbundna och i själva verket är den ena nödvändig för den andra. Man kan inte förstå kapitalismens djupaste innebörd och dess kriser utan att helt kunna föreställa sig socialismen. För socialism inbegriper mänsklig autonomi, det medvetna herraväldet över våra egna liv. Kapitalism – både privat och byråkratisk – är den direkta motsatsen till denna autonomi, och dess kriser kommer sig av att systemet med nödvändighet skapar denna strävan efter autonomi samtidigt som det tvingas att undertrycka den.

Den omvärdering vi föreslår började naturligtvis inte i dag. Olika stråk av den revolutionära rörelsen – och ett antal enskilda revolutionärer – har bidragit till den under en period. I det allra första numret av Socialisme ou Barbarie hävdade vi att den fundamentala delningen i nutida samhällen gäller uppdelningen i de som ger order och de som lyder order. Vi avsåg att visa hur arbetarklassens egen utveckling skulle föra den till socialistiskt medvetande. Vi slog fast att socialismen bara kan uppnås genom arbetarklassens självständiga agerande. Vi underströk att ett socialistiskt samhälle förutsätter avskaffandet av varje avskilt skikt av ordergivare och att det därför förutsätter att makten finns i basen och i arbetarstyrning av produktionen.

Men på sätt och vis har vi själva misslyckats med att utveckla våra idéer fullt ut. Det vore knappt lönt att nämna detta, om det inte vore för att det speglade – på en viss nivå – inflytandet av faktorer som dominerat utvecklandet av revolutionära teorier i ett århundrade, nämligen den enorma dödvikt som det exploaterande samhällets ideologi utgör, den paralyserande inverkan av traditionella koncept och svårigheten att befria sig från nedärvda tänkesätt.

På ett sätt består vår omvärdering i att klargöra och precisera vad som alltid varit det djupaste innehållet i arbetarklassens strider – vare sig det gällt de dramatiska och kulminerande (revolutionära) ögonblicken eller dess anonyma liv i fabrikerna. På ett annat sätt består vår omvärdering i att befria det revolutionära tänkandet. Vi vill krossa det deformerande prisma genom vilket så många revolutionärer vant sig vid att betrakta det omgivande samhället.

Socialismens mål är att ge mening åt folks liv och arbete; att möjliggöra deras befrielse, deras kreativitet och att låta deras personligheters mest positiva aspekter blomstra; att skapa organisk förbindelse mellan individen och omgivningen och mellan gruppen och samhället; att överbrygga barriärerna mellan fysiskt och intellektuellt arbete; att försona människorna med sig själva och med naturen. Den knyter därför an till de strävanden som för arbetarklassen är de djupast kända i den dagliga kampen mot kapitalismens alienation. Detta är inte önskningar som relaterar sig till en avlägsen framtid. Det är känslor och tendenser som existerar och manifesterar sig här och nu, både i den revolutionära kampen och i vardagslivet. Att förstå detta är att förstå att för arbetaren är historiens slutgiltiga problem ett vardagsproblem.

Att inse detta är också att inte begripa socialismen som ”nationalisering” eller ”planering” eller ens som ”höjd levnadsstandard”. Det är att förstå att den verkliga krisen för kapitalismen inte består i ”marknadens kaos”, ”överproduktionen” eller ”den fallande profitkvoten”. Till sina logiska konsekvenser och slutsatser förändrar dessa idéer den revolutionära teorin, handlingen och organisationen. De förändrar synen på samhället och världen.

2. Kapitalismens kris

Den kapitalistiska organisationen av det sociala livet, i såväl öst som väst, skapar en ständigt förnyad kris i alla delar av mänsklighetens aktiviteter. Krisen visar sig som intensivast inom produktionen[1] även om dess natur är den samma i andra samhällsområden, oavsett om det gäller familjen, utbildning, kultur, politik eller internationella relationer. Överallt påtvingar kapitalismens samhällsstruktur människorna en utifrån kommande organisering av deras liv. Den organiserar tillvaron i de direkt berördas frånvaro och ofta mot deras önskemål och intressen. Detta är ett annat sätt att säga att kapitalismen delar upp samhället i ordergivare, en liten grupp vars uppgift är att besluta och organisera allting, och den stora majoritet av verkställare som måste utföra makthavarnas beslut. Som ett faktiskt resultat av detta upplever de flesta människor sig främmande inför sina egna liv.

Detta organisationsmönster är djupt irrationellt och fullt av motsättningar. Upprepade kriser av ett eller annat slag är absolut oundvikliga. Att försöka organisera folk, i produktionen eller i politiken, som om de vore ting och rena föremål, att systematiskt strunta i deras egna önskemål och hur de själva tycker att saker ska skötas, är naturligtvis ren dårskap. I verkliga livet är kapitalismen tvungen att förlita sig på folks förmåga till självorganisering, på producenternas kollektiva och individuella kreativitet. Utan den skulle den inte överleva en dag. Men hela den ”officiella” organisationen av det moderna samhället både ignorerar och försöker undertrycka denna förmåga till det yttersta. Resultatet är inte bara en enorm förlust av kapacitet som helt i onödan förblir oförbrukad. Systemet åstadkommer mer än så: det alstrar nödvändigtvis motstånd, en kamp mot systemet av dem det sökt tvinga sig på. Långt innan dess att man kan tala om revolutionärt eller politiskt medvetande, vägrar folk att i sitt vardagliga arbetsliv bli behandlade som objekt. Den kapitalistiska organisationen av samhället är därför tvingad att inte bara strukturera sig i frånvaron av de som är närmast berörda utan att också utformas emot dem. Resultatet är inte bara slöseri utan också ständig konflikt.

Om tusen individer bland sig har en given kapacitet för självorganisering, består kapitalismen i att mer eller mindre godtyckligt välja femtio av dessa individer, att förse dem med styrande auktoritet och att besluta att resten bara skall vara kuggar i hjulet. För att använda en liknelse har detta redan inneburit en nittiofemprocentig förlust av socialt initiativ och drivkraft. Men det är inte det enda. Eftersom de niohundrafemtio ignorerade individerna inte är kuggar, och eftersom kapitalismen i viss utsträckning är nödsakad att förlita sig på deras mänskliga kapacitet och också utveckla den, kommer dessa individer att reagera och kämpa emot det som tvingats på dem. De kreativa förmågor de förvägras utöva på grund av en social ordning som förkastar dem, och som de själva förkastar, används nu mot denna sociala ordning. En permanent kamp utvecklas i det sociala livets själva kärna. Snart blir detta en källa till ytterligare slöseri. Den avgränsade gruppen ordergivare måste fortsättningsvis dela sin tid mellan att organisera arbetet för de som är ”under” dem och att motverka, neutralisera, avvisa eller manipulera deras motstånd. Den arbetsledande apparatens funktion blir i allt mindre utsträckning organisering av arbetet och får allt fler undertryckande uppgifter. De som har ledande funktioner i en modern storindustri använder i själva verket mindre tid till att organisera produktionen än, direkt eller indirekt, på motståndet från dem som exploateras, vare sig det är fråga om övervakning, kvalitetskontroll, ackord, ”relationsproblem”, samtal med förmän eller fackrepresentanter. Ovanpå allt detta kommer också makthavarnas ständiga uppgift att kontrollera att allting är mätbart, kvantifierbart, verifierbart, kontrollerbart, så att man i förhand kan gardera sig mot varje motaktion arbetarna kan tänkas sätta in mot nya metoder för exploateringen. Det samma gäller, med alla tillbörliga förbehåll, för den totala organisationen av det sociala livet och för alla väsentliga aktiviteter i varje modern stat.

Det är inte bara i det sociala livets organisering som kapitalismens irrationalitet och motsägelser visar sig. Ännu tydligare ser vi det i det livsinnehåll som systemet redovisar. Kapitalismen har, mer än någon annan social ordning, gjort arbetet till all mänsklig aktivitets centrum, och mer än någon annan social ordning har den gjort arbetet till någonting absurt (inte utifrån en filosofisk eller moralistisk synvinkel, utan från arbetarens synvinkel). Vad som ifrågasätts idag är inte bara den mänskliga organiseringen av arbetet, utan dess natur, dess metoder, dess ändamål, det verkliga syftet med och inriktningen i den kapitalistiska produktionen. Dessa två aspekter är förstås odelbara, men det är den senare som måste understrykas.

Som ett resultat av arbetets natur i ett kapitalistiskt företag, hur detta nu än är organiserat, kommer arbetarens aktivitet inte att bli ett levande uttryck för hans mänskliga förmågor utan i stället bli någonting som dominerar honom utifrån som en främmande och fientlig kraft. Rent teoretiskt är arbetaren bara bunden till denna aktivitet med en tunn, men oförstörbar, tråd: behovet av att tjäna sitt levebröd. Men detta garanterar också att även den dag som ännu inte randats inför honom framstår som något fientligt. Arbetet under kapitalismen innebär därför en ständig förödmjukelse, ett evigt slöseri av kreativ förmåga och en konstant kamp mellan arbetaren och hans egen aktivitet, mellan vad han skulle vilja göra och vad han måste göra.

Också ur denna synvinkel kan kapitalismen bara överleva fram till den punkt där den inte längre kan stöpa om verkligheten i sin egen form. Systemet fungerar bara i den mån den ”officiella” organiseringen av produktion och samhälle hela tiden motverkas, rättas, korrigeras och kompletteras av folkets effektiva självorganisering. Arbetsprocesserna kan under kapitalismen bara vara funktionella så länge som arbetarens attityd till arbetet skiljer sig från det som är föreskrivet. Arbetande människor lyckas tillämpa jobbets allmänna principer – som de i systemets anda inte ska ha tillgång till och som arbetsgivaren söker hålla dem ovetande om. Därefter anpassar de dessa principer efter de specifika omständigheter i vilka de befinner sig – trots att det rent teoretiskt bara är företagsledningen som kan tillämpa dem.

Exploaterande samhällen upprätthålls därför att de som exploateras hjälper dem att överleva. Men kapitalismen skiljer sig från alla tidigare exploaterande samhällsformer. Slavsamhällena och de feodala samhällena upprätthölls därför att antikens slavar och medeltidens livegna bönder verkade inom dessa samhällens normer. Arbetarklassen låter kapitalismen fortgå genom att handla mot systemet. Men kapitalismen kan bara fungera till den nivå där de exploaterade aktivt opponerar sig mot allt som systemet tvingar på dem. Det slutliga resultatet av denna kamp är socialism – nämligen avskaffandet av alla utifrån påtvingade regler, metoder och organisationsmönster och den totala frigörelsen av massornas kreativa och självorganiserande resurser.

3. Grundläggande principer i ett socialistiskt samhälle

[Förenkling och rationalisering av information]

Ett socialistiskt samhälle innebär att människor själva kan organisera det sociala livets alla aspekter. Införandet av socialismen inbegriper därmed det omedelbara avskaffandet av samhällets nuvarande uppdelning i de som ger order och de som lyder order.

Den socialistiska samhällsombyggnadens innehåll uttrycks först och främst genom en arbetarförvaltad produktion. Arbetarklassen har gång på gång stakat ut målet för denna makt och kämpat för att uppnå den i sina aktioners historiska höjdpunkter: i Ryssland 1917-18, i Italien 1920, i Spanien 1936-39 och i Ungern 1956.

Arbetarråden på arbetsplatserna är den form som arbetarnas självförvaltning troligen kommer att anta och den institution som förmodligen bäst kan främja dess utveckling. Arbetarförvaltning innebär att det lokalt är arbetarråden och på den övergripande samhällsnivån Delegaternas Centralförsamling som har makten. Fabriksråd (eller råd som baseras på någon annan arbetsplats som till exempel bygge, gruva, järnväg, kontor) sätts samman av när som helst avsättbara delegater valda av arbetarna och förenar de överläggande, beslutande och verkställande funktionerna. Dessa typer av rådsorganisering är arbetarklassens historiska skapelse. De har kommit i frontlinjen varje gång frågan om makten har ställts i det moderna samhället. De ryska fabrikskommittéerna 1917, de tyska arbetarråden 1919 och de ungerska råden 1956 försökte alla oberoende av vad de kallade sig uttrycka samma ursprungliga, organiska och karakteristiska självorganiserande arbetarklassmönster.

Att konkret definiera den socialistiska organisationen av samhället innebär bland annat att dra alla möjliga slutsatser utifrån två grundläggande idéer: arbetarförvaltning över produktionen och rådens styre. Men en sådan definition kan bara levandegöras om man tar med i beräkningen hur institutionerna i ett socialistiskt samhälle kan fungera i praktiken.

Det är här inte fråga om att vi skulle försöka utforma regler eller principer eller en idealisk konstitution för det socialistiska samhället. Principer har i sig ingen mening. De allra bästa av principer har bara betydelse i den mån människorna ständigt är beredda att försvara det värdefulla i dem, tillfoga det som fattas och ändra vad som än har blivit föråldrat eller inadekvat i deras innehåll. Ur denna synvinkel är det uppenbart att vi måste undvika all organisationsfetischism vad gäller råden. Den ”ständiga avsättbarheten och återväljbarheten av delegater” är i sig inte nog för att garantera att ett råd fortsätter att uttrycka arbetarklassens intressen. Rådet fortsätter att vara ett sådant uttryck så länge som folk är beredda att göra vad som krävs för detta. Att uppnå socialismen är inte en fråga om bättre lagstiftning. Det är beroende av människornas ständiga självverksamhet och på deras förmåga att finna den nödvändiga medvetenheten om mål och medel i sig själva, den nödvändiga solidariteten och beslutsamheten.

Men för att vara socialt effektiv kan inte denna autonoma massaktion förbli formlös, uppdelad och utspridd. Den måste manifestera sig i aktionsmönster och organisationsformer, i sätt att få saker gjorda och inte minst i institutioner som innefattar och återspeglar dess syften. Precis som vi måste undvika en reglernas fetischism så bör vi även se ”spontanisternas” tillkortakommanden, som i sista hand tror att arbetarklassens medvetande bestämmer allt och bryr sig lite eller inget om de former detta medvetande måste få om det skall förändra verkligheten. Arbetarråden är inte en gåva från ovan från en socialistisk gud. Det är inte en mirakulös institution. Det kan inte vara en folklig förespråkare om folket inte vill uttrycka sig genom detta medium. Men råden är en adekvat institution: dess hela struktur är sådan att den möjliggör för arbetarklassens strävanden att framträda och uttryckas. Parlamentariska typer av institutioner är å andra sidan, vare sig de kallar sig ”Riksdagen” eller ”Högsta sovjet”, per definition institutioner som inte kan var socialistiska. De grundas på en radikal uppdelning mellan folket, som ”konsulteras” då och då, och de som är menade att ”representera” dem, men som i själva verket är bortom meningsfull folklig kontroll. Ett arbetarråd är utformat så att det skall utöva de arbetande människornas inflytande, men kan upphöra att fungera så. Parlamentet är inte utformat för att representera folkets inflytande och upphör aldrig att fungera på detta sätt.[2]

Frågan om adekvata och meningsfulla institutioner är central för det socialistiska samhället. Detta är särskilt viktigt eftersom socialismen bara kan skapas genom en revolution, med andra ord som resultat av en social kris under vilken medvetenheten och aktiviteten hos massorna når extrema höjder. Med dessa omständigheter kan massorna bli kapabla att krossa den härskande klassens makt och väpnade styrkor, lämna det etablerade samhällets politiska och ekonomiska institutioner bakom sig och överskrida det tunga arvet från århundraden av förtryck. Detta sakernas tillstånd skall inte uppfattas som någon sorts tillfällig kramp, utan tvärtom som en föreställning om vad som krävs i aktivitet och insikt av människor i ett fritt samhälle.

Den revolutionära aktivitetens ”avmattning” har ingenting oundvikligt över sig. Den kommer emellertid alltid att utgöra ett hot givet den enorma mängd uppgifter som skall utföras. Allt som tillkommer till de oräkneliga problem som en folklig massaktion ställs inför kommer att främja tendensen till en sådan tillbakagång. Det är därför avgörande för revolutionen att från dess allra första dag förse sig med ett nätverk av adekvata strukturer som kan uttrycka dess vilja, och för revolutionärerna att ha någon idé om hur dessa strukturer kan fungera och interagera. I dessa frågor får det inte finnas något ideologiskt eller organisatoriskt tomrum. Även om revolutionärer fortsätter att vara ointresserade av dessa problem, och inte har diskuterat dem eller ens föreställt sig dem, så kan de lugnt vara övertygade om att andra gjort det. Det är av central betydelse att det revolutionära samhället på varje stadium i utvecklingen förser sig med de strukturer som lättast kan bli effektiva ”normala” mekanismer för befolkningens vilja, både i ”viktiga affärer” och i vardagslivet, som naturligtvis är den första och främsta av alla ”viktiga affärer”.

Definitionen på det socialistiska samhället som vi försöker nå här kräver därför att vi ger några beskrivningar av hur vi föreställer oss dess grunddrag och hur de kommer att fungera. Denna uppgift är inte ”utopisk” eftersom den är ett utvecklande och en extrapolering av arbetarklassens historiska verk, och i synnerhet då konceptet arbetarförvaltning. De idéer vi vill utveckla är bara den teoretiska formuleringen av de erfarenheter som arbetarklassens strider under ett århundrade gett oss. De innefattar verkliga erfarenheter (både positiva och negativa), slutsatser (både direkta och indirekta) som redan dragits, svar på problem som uppställts eller svar som hade behövts om en viss revolution utvecklats något mer. Varje mening i denna text är direkt kopplad till uttalade eller underförstådda frågor som man redan stött på under arbetarklassens striders förlopp. Detta borde en gång för alla sätta stopp för anklagelser om ”utopism”.[3]

Institutioner som folk kan förstå och kontrollera

Självförvaltning kan bara bli möjlig om folkets attityd till social organisering ändras radikalt. Detta kommer i sin tur bara att inträffa om sociala institutioner blir en meningsfull del av deras vardagsliv. Precis som arbetet bara har en mening när folk förstår det och bestämmer över det, så kommer det socialistiska samhällets institutioner bara vara meningsfulla då folk förstår och kontrollerar dem.[4]

Det moderna samhället är en mörk och ogenomtränglig djungel, ett förvirrande komplex av strukturer och organisationer som nästan ingen vet hur de fungerar eller har något intresse för. Det socialistiska samhället kan bara bli möjligt om det innebär en radikal förändring av detta tillstånd och kraftfullt förenklar den sociala organisationen. Socialismen förutsätter att organisationen av samhället måste vara transparent för dem som skapar detta samhälle.

Att säga att funktioner och institutioner i det socialistiska samhället måste vara lätta att förstå betyder också att folk har obegränsad tillgång till information. Denna obegränsade tillgång till information är något helt annat än en enorm ansamling data. Lösningen är inte att förse folk med mikrofilm av allt som finns i British Museum. Tvärtom, tillgången till informationen beror först och främst på en förenkling av information till det väsentliga, så att den enkelt kan användas av alla. Detta kommer att bli möjligt eftersom socialismen kommer att resultera i en omedelbar och direkt förenkling av problemen och genom att de vanligaste reglerna och föreskrifterna rätt och slätt kommer att försvinna eftersom de blivit meningslösa. Till detta kommer en systematisk ansträngning för att samla och sammanställa information om den sociala verkligheten, och att framställa fakta både enkelt och begripligt. När vi längre fram diskuterar hur den socialistiska ekonomin fungerar ger vi exempel på vilka enorma möjligheter som redan finns på detta område.

I och med socialismen kommer befolkningen att ha herraväldet över samhällets funktioner och institutioner. Socialismen kommer därför att, för första gången i mänsklighetens historia, kunna institutionalisera demokratin. Ursprungligen betyder ordet demokrati massornas herravälde. Vi behandlar här inte den formella aspekten av detta herravälde. Verkligt herravälde skall inte förväxlas med val. En röst, också en ”fri” röst, kan bara vara – och är också ofta bara – en parodi på demokrati. Verklig demokrati är inte rätten att rösta om sekundära frågor. Det är inte rätten att utnämna härskare som utan kontroll underifrån beslutar i alla viktiga frågor. Verklig demokrati är inte heller att inkalla folk till val för att kommentera obegripliga frågor eller frågor som inte har någon mening för dem. Verkligt inflytande innebär att självständigt kunna fatta beslut i alla viktiga frågor med full kunskap om alla relevanta fakta.

I dessa få ord ”med full kunskap om alla relevanta fakta” ligger hela demokratins problem[5]. Det är ingen större vits med att be folk uttrycka sina åsikter om de inte är bekanta med de fakta som är relevanta i sammanhanget. Detta har länge påpekats av den borgerliga ”demokratins” reaktionära eller fascistiska kritiker men också av de mer cyniska stalinisterna[6] och fabianiterna. Det är uppenbart att den borgerliga ”demokratin” är en fars, om så bara för att ingen i det nutida samhället kan bilda sig en åsikt i full insikt om relevanta fakta. Minst av allt den stora massa av människor för vilka politiska och ekonomiska realiteter och den verkliga innebörden i de frågor som ställs systematiskt undanhålls. Men svaret är inte att lämna makten i händerna på en inkompetent och okontrollerbar byråkrati. Svaret är i stället att omforma den sociala verkligheten på ett sådant sätt att viktig information och fundamentala problem förstås av alla och möjliggör för alla att uttrycka åsikter ”med full kunskap om alla relevanta fakta”.

Direktdemokrati och central samordning

Att besluta är att själv fatta ett beslut. Att besluta vem som ska fatta ett beslut är redan det att inte riktigt besluta över sig själv. Den enda fullständiga formen av demokrati är därför direktdemokrati.

Att uppnå den bredaste och mest meningsfulla direktdemokratin förutsätter att alla de ekonomiska och politiska strukturerna i samhället baseras på lokala grupper som är verkligt organiska sociala enheter. Direktdemokrati kräver naturligtvis att medborgarna är fysiskt närvarande på en given plats när besluten skall tas. Men detta är inte nog. Det krävs också att medborgarna utgör en levande gemenskap, att de om möjligt bor i samma miljö, och att de i sin dagliga erfarenhet blivit förtrogna med de ämnen som ska diskuteras och de problem som skall tacklas. Det är bara i enheter där individernas aktiva deltagande och delaktighet i det politiska arbetet kan bli fullödig, som folk kan veta och känna att deras engagemang är meningsfullt och att det faktiska, reella livet i gemenskapen bestäms av dess medlemmar och inte av någon utomstående aktör som agerar ”på deras vägnar”. Därför måste maximal autonomi och självförvaltning gälla för de lokala grupperna.

Det moderna sociala livet har redan skapat dessa kollektiv och fortsätter att skapa dem. De utgör enheter baserade på mellanstora eller större företag och återfinns inom områden som tillverkningsindustrin, transportsektorn, byggnadsbranschen, handeln, bankväsendet och den offentliga administrationen, där människor i hundratal, tusental och tiotusental tillbringar merparten av sina liv fjättrade vid vanligt arbete, i opposition mot samhället i sin mest konkreta form. En arbetsplats är inte bara en produktionsenhet. För en bred majoritet av människor har den blivit det sociala livets primärenhet. Istället för att grundas i geografiska enheter, som den ekonomiska utvecklingen ofta fördelat helt artificiellt, kommer den politiska strukturen i socialismen i hög grad att bygga på kollektiv inbegripna i likartade arbeten. Sådana kollektiv kommer att vara bördig jord som direktdemokrati kan frodas i, liksom den av liknande orsaker gjorde det i antikens städer eller i de fria böndernas demokratiska kommuner i Amerika under artonhundratalet.

Den direkta demokratin ger oss en uppfattning om vilken decentralisering som det socialistiska samhället kommer att kunna uppnå. Men ett avancerat och industrialiserat fritt samhälle måste också finna ett sätt att infoga dessa enheter i den sociala vävens helhet. Det måste kunna lösa det svåra problemet med nödvändig central samordning, utan vilket ett modernt samhälle skulle kollapsa.

Det är inte central samordning i sig som har gjort de moderna samhällena till sådana iögonfallande exempel på politisk alienation – eller som gjort att minoriteter kunnat expropriera majoriteter politiskt. Detta har uppkommit genom utvecklandet av konstellationer avskilda från, och stående över, befolkningen i sin helhet – konstellationer som helt och hållet inriktat sig på centraliseringens funktion. Så länge som central samordning betraktas som en avskild och oberoende apparats funktion, är byråkrati och central samordning verkligen oskiljbara. Men i ett socialistiskt samhälle kommer det inte att finnas någon konflikt mellan central samordning och de lokala, självständiga organisationerna, eftersom båda dessa samhällsapparater styrs av samma institutioner. Det kommer inte att finnas några avskilda apparater som har till uppgift att sammanfoga vad de själva har brutit sönder, vilket just är den moderna byråkratins absurda uppgift, om vi nu behöver påminna om den saken.

Byråkratisk centralism kännetecknar alla moderna exploaterande samhällen. De i sådana klassamhällen täta banden mellan centralisering och totalitärt byråkratiskt styre orsakar en hälsosam och fullt förståelig aversion mot centralism hos vissa samtida revolutionärer. Men denna reaktion är ofta förvirrad och förvärrar ibland det problem som de vill åtgärda. ”Centralism, där har vi roten till det onda” förklarar många ärliga revolutionärer när de bryter med stalinism eller leninism. Men denna formulering, som i bästa fall är tvetydig, blir direkt skadlig när den leder, och det förekommer, till antingen formella krav på att sprida ut makten eller till krav på ett obegränsat utvidgande av basgruppernas befogenheter, utan hänsyn till vad som sker på andra nivåer.

När exempelvis polska militanter menar att de funnit lösningen på byråkratins problem när de förordar att det sociala livet skall organiseras och ledas av ”flera centra” (statens administration, en parlamentarisk församling, fackföreningarna, arbetarråden och de politiska partierna) missar de poängen. De ser inte att denna ”polycentrism” är likvärdig med frånvaron av något klart definierat centrum som kan kontrolleras underifrån. Eftersom ett modernt samhälle måste fatta vissa centrala beslut kommer denna ”konstitution” endast att existera på pappret. Den kommer bara att tjäna till att dölja återkomsten av ett verkligt, men denna gång dolt och därför okontrollerbart centrum, i vars mitt en politisk byråkrati kan frodas.

Orsaken är uppenbar: om man delar upp en organisation med viktiga funktioner skapar man bara ett behov av fler organisationer för att återsamla dessa delar. På samma vis: om man förordar en utvidgning av de lokala rådens makt, riskerar man att överlämna dem till en centralbyråkrati som själv ”vet” eller ”förstår” hur man får ekonomin att fungera i sin helhet, och moderna ekonomier fungerar, vare sig man vill det eller inte, som helheter. För revolutionärer som duckar inför dessa svårigheter och vägrar att konfrontera frågan om central samordning blir detta liktydigt med att lämna över lösningen på detta problem till en eller annan byråkrati.

Det framtida socialistiska samhället måste därför lösa frågan om central samordning på ett frihetligt sätt. En tänkbar lösning skulle kunna vara att arbetarråden skickade delegater med förbestämda mandat till arbetarrådens federations Centralförsamling, som i sin tur bestämmer mandat åt en administrativ grupp, Rådet för delegaternas centralförsamling (se diagram nedan). Vi kommer längre fram att se att en sådan församling och en sådan administration inte innebär delegering av folkets makt utan tvärtom utgör ett verktyg för denna makt. På detta stadium diskuterar vi bara principerna som kan styra relationerna mellan dessa enheter och de lokala råden och andra basgrupper. Dessa principer är viktiga eftersom de kommer att påverka nästan alla institutioner i ett socialistiskt samhälle.

Basenheter: samhällsnivå

Flödet av information och beslut

I ett samhälle där folk blivit bestulna på den politiska makten, och där denna makt är i händerna på en centraliserande myndighet, kan den väsentliga relationen mellan centrum och periferi sammanfattas på följande sätt: kanalerna från periferi till centrum förmedlar endast information, medan kanalerna från centrum till periferi förmedlar beslut, plus eventuellt det minimum av information som bedöms nödvändigt för förståelsen och verkställandet av besluten som tagits i centrum. Upplägget avspeglar inte bara ett monopol på beslutande auktoritet utan också ett monopol på utövandet av makt. Det är endast centrum som innehar all information som behövs för att avgöra och fatta besluten. I ett modernt samhälle kommer en individ eller grupp endast av en olyckshändelse över annan information än den som direkt berör den närmaste omgivningen. Systemet söker undvika sådana ”olyckshändelser” – eller uppmuntrar dem åtminstone inte.

När vi påstår att de centrala delarna i ett socialistiskt samhälle inte kommer att utgöra delegering av folkets makt utan i stället kommer att innebära ett uttryck för denna makt föreslår vi också en stor förändring av allt detta. En av huvuduppgifterna för de centrala delarna kommer att vara insamling, förmedling och spridande av information, ihopsamlad och befordrad till dem av lokalgrupperna. På alla väsentliga områden kommer beslut att tas på gräsrotsnivå och de kommer att noteras av ”centrum”, vars ansvar också är att hjälpa eller följa beslutens utveckling. Rekommendationer och informationsutbyte kommer att etableras åt båda hållen, vilket inte bara kommer att gälla mellan administrationen och råden utan också vara modell för alla relationer mellan institutionerna och de som omfattas av dem.

Vi vill än en gång understryka att vi inte försöker framställa perfekta blåkopior för framtiden. Det är till exempel uppenbart att insamlande och vidarebefordran av information inte är en socialt neutral funktion. All information kan inte skickas vidare – det vore det säkraste sättet att kväva det som kunnat vara relevant och att göra det ogenomträngligt snårigt och därmed omöjligt att kontrollera. Varje central del i organisationen har därför även en politisk roll, också i denna bemärkelse.

4. Socialismen och arbetets omvandling

Socialismen kommer endast komma till stånd genom majoritetens självständiga agerande. Det socialistiska samhället är inget annat än självorganiseringen av denna självständighet. Socialismen både förutsätter denna självständighet och hjälper till att utveckla den.

Men om autonomi är folkets medvetna herravälde över alla sina aktiviteter, står det också klart att vi inte bara kan diskutera politisk autonomi. Politisk autonomi är bara en avledd aspekt av det som är socialismens problem och centrala innehåll: att införa mänsklighetens herravälde över arbetsprocessen.[7] En rent politisk autonomi vore meningslös. Det går knappast att föreställa sig ett samhälle där folk är slavar i produktionen varje dag i veckan och sen avnjuter söndagar i politisk frihet.[8] Idén om att socialistisk produktion eller en socialistisk ekonomi på någon given nivå skulle kunna drivas av företagsledarna, övervakade av råden, sovjeterna, eller någon annan grupp som ”förkroppsligar arbetarklassens politiska makt”, är rent nonsens. Den verkliga makten skulle i varje sådant samhälle snabbt falla i händerna på de som ägde produktionsmedlen. Råden eller sovjeterna skulle snabbt tyna bort i likgiltighet mitt bland befolkningen. Folk skulle sluta att lägga ner tid, energi eller intresse på institutioner som inte längre påverkade deras livsmönster.

Autonomi är därför meningslös om den inte inbegriper arbetarnas förvaltning av produktionen, verkstaden, anläggningen, industrin och ekonomin i sin helhet. Men arbetarförvaltning är inte bara en ny administrationsteknik som kan förhålla sig extern i förhållande till arbetets form. Den innebär inte att man behåller arbetet som det är och bara byter ut den byråkratiska apparaten mot en produktion styrd av arbetarråd – hur demokratiska och omväljbara dessa än må vara. Autonomi betyder att nya relationer måste ut vecklas i arbetet. Själva innehållet i arbetet måste omedelbart förändras.

Idag är arbetets ändamål, medel, metoder och rytm bestämd av byråkratins styrande grupper. Dessa grupper kan bara styra genom att ta sin tillflykt till allmänna, abstrakta regler, bestämda ”en gång för alla”. Dessa regler täcker sådana områden som produktionsnormer, tekniska instruktioner, arbetsförtjänst, bonusar och hur arbetsområdena skall organiseras. Den återkommande revisionen av dessa regler resulterar i återkommande ”kriser” i produktionen. Så fort denna byråkratiska styrmekanism har undanröjts kommer också denna produktionsstruktur att försvinna, såväl till form som i innehåll. I samklang med arbetarklassens djupaste ambitioner, trevande uttryckt i höjdpunkterna på dess strider, kommer produktionsnormerna att avskaffas helt och hållet och fullständig likalön inrättas. Dessa åtgärder sammantagna kommer som ett första steg att göra slut på utsugningen och på alla utifrån kommande tvång och begränsningar i produktionen. I den utsträckning som arbete fortfarande kommer att vara nödvändigt (och detta kommer i sig ständigt att utvärderas av samhället som helhet) kommer arbetsdisciplinen att bli en fråga om relationer mellan arbetaren och arbetslaget, mellan arbetslaget och hela fabriksavdelningen, och mellan den och fabrikens eller företagets generalförsamling.

Arbetarförvaltning är därför inte en byråkratisk ledningsgrupps ”övervakning” av arbetarrepresentanter. Inte heller är det ersättandet av en sådan grupp med en annan, utformad av individer med arbetarklassbakgrund. Det är avskaffandet av varje avskild ledningsgrupp och överförandet av de funktioner ledningen hade till arbetarkollektiven. Fabriksrådet är inte en ny ledningsgrupp. Det är ett av flera ställen där samordning sker, ett ”lokalt högkvarter” varifrån kontakter med fabriken och omvärlden regleras.

Om detta har uppnåtts betyder det att själva arbetets natur och innehåll redan håller på att förändras. I dag består arbete huvudsakligen i att lyda instruktioner som utformats någon annanstans. Arbetarförvaltning kommer att betyda de beslutande och verkställande funktionernas återförening. Men även detta kommer att vara otillräckligt – eller det kommer rättare sagt att leda vidare till något annat. Återbördandet av den styrande funktionen till arbetarna kommer oundvikligen leda dem till angripandet av vad som idag är alienationens kärna, nämligen arbetets teknologiska struktur vilken resulterar i att arbetet dominerar över arbetarna i stället för tvärtom. Detta problem kommer inte att lösas över en natt men dess lösning blir en uppgift i den historiska epok som vi kallar socialism. Socialism är först och främst en lösning på just detta problem.

Mellan kapitalism och kommunism finns det inte trettiosex typer av ”övergångssamhällen” som somliga försöker få oss att tro. Det finns bara ett: socialism. Det mest utmärkande för socialismen är inte ”utvecklingen av produktionskrafterna” eller ”större behovstillfredsställelse för konsumenterna” eller ”ökad politisk frihet”. Socialismens kännetecken är den förändring den kommer att åstadkomma i arbetets natur och innehåll, genom en medveten och noga övervägd förändring av en nedärvd teknologi. För första gången i mänsklighetens historia kommer teknologin att vara underordnad de mänskliga behoven, inte bara till människors behov som konsumenter utan också till deras behov som producenter.

Den socialistiska revolutionen kommer att inleda denna process. Dess fullbordan markerar mänsklighetens intåg i den klasslösa eran. Allting annat – politik, konsumtion och så vidare – är konsekvenser eller implikationer som man förstås måste se i hela sitt sammanhang, men som bara kan få ett sådant sammanhang och en sådan mening genom sin relation till huvudproblemet: omvandlingen av själva arbetet. Mänsklig frihet förblir en illusion och en mystifikation om den inte betyder frihet i folks viktigaste aktivitet: den aktivitet som producerar. Denna frihet kommer inte ur naturen eller som en skänk från ovan. Den uppstår inte spontant ur annan utveckling. Den måste skapas medvetet. Detta är i sista hand socialismens innebörd.

Ur detta uppkommer viktiga praktiska konsekvenser. Förändringen av arbetet kommer att angripas från bägge ändarna. Å ena sidan kommer omständigheter att skapas som fullt ut tillåter människors kapaciteter och förmågor att utvecklas. Detta kommer att medföra en systematisk nedmontering, sten för sten, av arbetsdelningens uppbyggnad. Å andra sidan måste folk ge de tekniska landvinningarna och hur de tillämpas i produktionen en helt annan inriktning. Detta är bara två sidor av samma sak: människans relation till tekniken.

Låt oss börja med att titta på den andra, mer påtagliga aspekten: teknisk utveckling som sådan. Som en första ungefärlig bedömning kan vi säga att kapitalistisk teknologi är rutten i sin kärna eftersom den inte hjälper folk att behärska sitt arbete; dess mål är det rakt motsatta. Socialister säger ofta att det som är grundläggande fel med kapitalistisk teknologi är att den söker utforma produktionen för profitsyfte, eller att den utformar produktion för produktionens egen skull, oberoende av mänskliga behov, och att folk betraktas bara som potentiella konsumenter av varor. Samma socialister säger oss sedan att syftet med socialismen är att anpassa produktionen till samhällets verkliga konsumentbehov, både i fråga om volym och varuform.

Detta är naturligtvis sant, och varje samhälle som låter ett enda barn eller en enda vuxen gå hungrig bör fördömas på dessa grunder. Men det verkliga problemet återfinns på annat håll. Kapitalismen använder inte en socialt neutral teknologi för sina behov. Kapitalismen har skapat en kapitalistisk teknologi för sina egna behov, vilka inte är neutrala. Kärnan i den kapitalistiska teknologin består inte i att utveckla produktion för produktionens skull utan i att underordna och dominera producenterna. Kapitalistisk teknologi karakteriseras primärt av sin strävan efter att eliminera det mänskliga inslaget i produktivt arbete, och på lång sikt att helt och hållet eliminera människan i den produktiva processen. Att kapitalismen både här och på andra håll misslyckas med att fullfölja sina djupaste tendenser – och att den skulle gå i bitar om den uppnådde sitt syfte – påverkar inte argumentet. Tvärtom, det belyser bara en annan aspekt av systemets kriser.

Kapitalismen kan inte räkna med frivillig samverkan från producenterna. Tvärtom måste den hela tiden konfronteras med deras fientlighet, eller i bästa fall likgiltighet. Det blir därför nödvändigt att maskinen påför sin rytm över arbetet. Där detta inte är möjligt söker kapitalisten åtminstone mäta det utförda arbetet. I varje produktiv process måste därför arbetet definieras, kvantifieras och kontrolleras utifrån. Så länge som kapitalismen inte kan undvara arbetarna helt och hållet, måste den göra dem så utbytbara som möjligt och reducera deras arbete till dess enklaste uttryck, det okvalificerade arbetet. Det finns ingen medveten konspiration eller sammansvärjning bakom allt detta. Det är bara en process av ”naturligt urval” som påverkar tekniska uppfinningar när de används i industrin. En del föredras framför andra, och är på det hela taget mer använda. Dessa är de som passar in i kapitalismens grundläggande behov av att hantera arbetskraft som en mätbar, kontrollerbar och utbytbar vara.

Det finns ingen kapitalistisk kemi eller kapitalistisk fysik som sådan – men det finns förvisso en kapitalistisk teknologi, om man med detta menar att i det spektrum av tekniker som är tillgängliga vid ett visst tillfälle (vilket bestäms av vetenskapens utveckling) kommer en viss grupp eller konstellation att väljas ut. Från det ögonblick då vetenskapens utveckling tillåter ett val av flera möjliga tekniker, kommer samhället regelbundet att välja de tekniker som är meningsfulla för det, vilket är ”rationellt” i ljuset av den egna klassens rationalitet. Men det exploaterande samhällets ”rationalitet” är inte socialismens rationalitet.[9] Den medvetna omvandlingen av teknologin kommer därför att bli en central fråga i ett samhälle av fria arbetare.

Det är välkänt att Marx var den förste att gå under ytan på kapitalismens ekonomiska fenomen (sådana som marknaden, konkurrensen, distributionen och så vidare) och att tackla analysen av nyckelområdet i de kapitalistiska sociala relationerna: de konkreta produktionsförhållandena i den kapitalistiska fabriken. Men Kapitalets första band väntar fortfarande på komplettering. Det mest slående draget i den marxistiska rörelsens sönderfall är att just denna av Marx angelägenheter, den mest grundläggande av alla, snart övergavs också av de bästa marxister, till förmån för analysen av ”viktiga” problem. Just på grund av detta blev dessa analyser antingen totalt förvrängda eller kom att syssla med mycket specifika detaljer av verkligheten, som därmed ledde till omdömen som skulle visa sig vara katastrofalt felaktiga.

Det är slående att se Rosa Luxemburg ägna två viktiga volymer åt ”ackumulationen av kapital”, i vilka hon totalt ignorerar vad denna ackumulationsprocess verkligen betyder för relationerna i produktionen. I dessa volymer riktas hennes intresse enbart mot möjligheten av en global social jämvikt mellan konsumtion och produktion, och hon leds till slut att tro att hon upptäckt en automatisk process för kapitalismens kollaps, en idé som givetvis är oriktig och a priori absurd. Det är lika slående att se hur Lenin i sin Imperialismen som kapitalismens högsta stadium börjar med den korrekta och grundläggande iakttagelsen att kapitalkoncentrationen har nått den nivå där den dominerar monopolen och ändå fortsätter han med att försumma förändringarna av produktionsrelationerna i den kapitalistiska fabriken som beror på just denna koncentration. Han ignorerade skapandet av en enorm samhällsapparat för att övervaka exploateringen och styra produktionen, och föredrog istället att se de allmänna konsekvenserna av kapitalkoncentrationen som kapitalisternas förvandling till ”kupongklippande” rentierer. Arbetarrörelsen betalar fortfarande priset för konsekvenserna av detta missvisande synsätt. I den mån idéer spelar en roll i historien, sitter Chrusjtjov vid makten i Sovjetunionen som en biprodukt av tankefiguren att exploatering bara kan ta formen av ”kupongklippande”.

Men vi måste gå ännu längre tillbaka. Vi måste gå tillbaka till Marx själv. Marx kastade en hel del ljus över alienationen hos producenten i den kapitalistiska produktionen och på människans förslavande genom det mekaniska universum hon skapat. Men Marx analys är ibland ofullständig då han bara ser alienation i allt detta. I Kapitalet förs det – i motsats till Marx tidigare arbeten – inte fram att arbetaren är (och bara kan vara) det positiva uttrycksmedlet för den kapitalistiska produktionen. Kapitalet måste förlita sig på honom som sådan, att utveckla honom som sådan och samtidigt söka reducera honom till en automat och till sist att driva ut honom ur produktionen helt och hållet. På grund av detta missar analysen att den verkliga kapitalistiska krisen är krisen i produktionen, tack vare den samtidiga förekomsten av två motstridiga tendenser där ingen av dem kan försvinna utan att systemet kollapsar. Marx ser i kapitalismen ”despotism i fabriken och kaos i samhället”, i stället för att både despotism och kaos i både fabriken och samhället. Detta leder honom till att inte söka orsaken till kapitalismens kris hos proletariatets styrka i produktionen (förutom att kapitalistisk produktion utvecklar ”förtryck, misär, degeneration, men också revolt”) utan i stället faktorer som överproduktion och den fallande profitkvoten. Marx ser inte att så länge som denna typ av arbete finns kvar, så kommer krisen att fortleva med allt vad det innebär, och detta oberoende av inte bara vilket egendomssystem eller vilken sorts stat man har utan slutligen också oberoende av makten över produktionen.

I vissa passager i Kapitalet ser Marx att arbetaren i den moderna produktionen bara förödmjukas och reduceras till ”ett mänskligt fragment”[10]. Desto viktigare kopplar Marx denna aspekt till den moderna produktionen och slutligen till produktionen som sådan – i stället för att koppla den till kapitalistisk teknologi. Marx antar att grunden för detta tillstånd är den moderna produktionen, ett stadium i teknikens utveckling åt vilket inget kan göras; det berömda ”nödvändighetens rike”. Därför kommer producenternas övertagande av samhället (socialismen) för Marx att ibland endast innebära en utifrån kommande förändring i politiskt och ekonomiskt ledarskap, en förändring som skulle lämna arbetets struktur intakt och bara reformera dess mer inhumana aspekter. Denna idé är klart uttryckt i den berömda passagen i Kapitalets tredje band där det talas om det socialistiska samhället. Marx säger:

”Frihetens rike börjar i själva verket först där det arbete som är bestämt av nödtvång och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur bortom den egentliga materiella produktionens sfär.[…] Inom detta område kan friheten bara bestå i att den samhälleliga människan, de förenade producenterna, rationellt reglerar denna sin ämnesomsättning med naturen, bringar den under sin gemensamma kontroll i stället för att behärskas av den […] fullbordar den med minsta möjliga kraftansträngning och under de betingelser som för den mänskliga naturen är mest värdiga och adekvata. Men det förblir alltid ett nödvändighetens rike. Bortom detta börjar den mänskliga […] frihetens sanna rike, som emellertid bara kan blomstra med detta nödvändighetens rike som sin grundval. Att förkorta arbetsdagen är grundbetingelsen.”[11]

Om det är sant att ”frihetens rike börjar i själva verket först där det arbete som är bestämt av nödtvång och yttre ändamålsenlighet upphör”, är det underligt att från den mans penna som skrivit att ”industrin var den mänskliga förmågans öppna bok”, höra att friheten därmed bara kan finnas bortom arbetet. Den riktiga slutsatsen – som Marx själv drar på flera andra ställen – är att frihetens rike börjar när arbetet blivit fri aktivitet, både i vad som motiverar det och i dess innehåll. I den vanligaste föreställningen är friheten emellertid det som inte är arbete, det är vad som omger arbetet, det är antingen ”fritid” (förkortning av arbetsdagen) eller ”rationell reglering” och allmän kontroll av utbytet med naturen, vilket minimaliserar den mänskliga ansträngningen och bibehåller den mänskliga värdigheten. I detta perspektiv blir förkortningen av arbetsdagen verkligen ett ”centralt instrument”, eftersom mänskligheten till sist endast blir fri på sin fritid.

Förkortningen av arbetsdagen är faktiskt viktig, emellertid inte av nämnd orsak, utan eftersom det möjliggör en balans i människors olika aktiviteter. Slutligen är ”idealet”, kommunism, inte en förkortning av arbetsdagen till noll utan det fria behärskandet av hela naturen och resultatet av arbetet. Det socialistiska samhället kommer att kunna reducera arbetsdagens längd, och måste göra det, men detta kommer inte att vara dess främsta sysselsättning. Dess första uppgift blir att tackla ”nödvändighetens rike” som sådant, att omvandla själva arbetets natur. Problemet blir inte att ge individer mer och mer ”fri” tid – vilket lika gärna kan bli tom tid – så att många med avsikt fyller det med poesi eller träsnideri. Problemet är att göra all tid till frihetens tid och att låta konkret frihet finna sitt uttryck i kreativ aktivitet. Problemet är att fylla arbetet med poesi.[12] Produktion är ingenting negativt som skall begränsas så mycket som möjlig för att mänskligheten skall kunna självförverkliga sig på fritiden. Inrättandet av autonomin innebär också – och i första hand – autonomi i arbetet. Bakom idén att friheten ”egentligen finns utanför produktionens område” ligger ett dubbelt misstag. Det första är att tekniken och den moderna produktionen till sin natur måste innebära att produktionsprocessen styr över producenten i arbetet. Det andra är att teknologi, och i synnerhet modern teknologi, skulle följa sin egen utveckling inför vilken man bara kan böja sig. Denna moderna teknologi skulle dessutom förutsätta dels att den mänskliga rollen i produktionen hela tiden reduceras och dels att produktiviteten i arbetet hela tiden ökar. Dessa uttryckligen kombinerade egenskaper skulle leda till en mirakulös dialektik i teknologins framsteg: alt mer en slav under arbetstid skulle människan kunna reducera denna arbetstid enormt, om man bara kunde organisera samhället rationellt.

Vi har redan visat att det inte finns någon helt separat och avskild utveckling av teknologin. Av alla teknologier som vetenskapen utvecklar vid en viss tidpunkt, väljer kapitalismen att förverkliga dem som bäst tjänar dess klasstruktur, som bäst låter kapitalet föra kampen mot arbetet. Det anses allmänt att en viss uppfinnings tillämpning beror på dess ekonomiska ”profitabilitet”. Men det finns inget sådant som en neutral ”profitabilitet”: klasskampen i fabriken är den huvudfaktor som bestämmer ”profitabiliteten”. Om omständigheterna i övrigt är likvärdiga, kommer den uppfinning att föredras av fabriksledningen som ökar produktionens ”oberoende” utveckling och befriar produktionen från arbetarnas inblandning. Det fortskridande förslavandet av människorna i produktionen utgår väsentligen från denna process, och inte från någon mystisk förbannelse som hör till en särskild fas av den teknologiska utvecklingen. Det finns heller ingen magisk dialektik mellan slaveri och produktivitet. Produktiviteten ökar i relation till den enorma vetenskapliga och teknologiska utveckling som modern produktion baseras på – och den ökar trots slaveriet, inte tack vare det. Slaveriet innebär förlust, tack vare det faktum att folk bara bidrar med en liten bråkdel av sin kapacitet i produktionen. Vi gör ingen bedömning a priori vilken denna kapacitet kan vara. Hur lågt man än uppskattar produktionen, måste direktörerna på Ford och sekreteraren i ryska kommunistpartiet erkänna att deras sätt att organisera arbetet bara når en bråkdel av den möjliga produktiviteten.

Det socialistiska samhället kommer därför inte att utsättas för något slags teknologisk förbannelse. När man avskaffar de byråkratiska kapitalistiska relationerna kommer man samtidigt att tackla produktionens teknologiska struktur, som både är grunden för dessa relationer och för dess ständigt förnyelsebara produkt.

5. Arbetarnas självförvaltning i fabriken

Funktioner

Det är välkänt att arbetarna kan organisera sitt eget arbete vid olika maskiner eller på avdelningar. Borgerliga industrisociologer inte bara erkänner detta faktum utan påpekar särskilt att arbetarnas ”primärgrupper” ofta klarar jobbet bättre om ledningen lämnar dem ifred och inte ständigt lägger sig i produktionsprocessen.

Hur kan dessa ”primärgruppers”, eller avdelningars och sektorers arbete koordineras? Borgerliga teoretiker understryker att den nuvarande ledningsapparaten – vars formella uppgift är att garantera en sådan samordning – inte riktigt klarar uppgiften: den har inget riktigt grepp om arbetarna och plågas själv av interna motsättningar. Men när de ”smulat sönder” det nuvarande systemet med sin kritik har de moderna industrisociologerna ändå ingenting att föreslå i stället. Eftersom det måste finnas en ”sekundär” organisation av produktionen bakom den ”primära”, faller de till slut tillbaka på den existerande byråkratiska apparaten, som de uppmanar att ”förstå”, ”förbättra sig” och ”lita mer på folk.”[13] Samma sak kan sägas om ”reformerade” eller ”avstaliniserade” ledare i Östblocket.

Vad ingen verkar vara beredd att lägga märke till, eller ännu mindre erkänna, är det arbetande folkets kapacitet att sköta sina egna affärer utanför en mycket liten radie. Byråkraten kan inte i massan av anställda på en fabrik eller på ett kontor se ett aktivt subjekt, kapabelt att planera och organisera. Så fort man kommer upp i en grupp på tio, femton eller tjugo individer börjar i de styrandes ögon folksamlingen – mobben, den tusenhövdade hydra som inte kan agera kollektivt, eller som bara kan agera kollektivt i kollektivt delirium eller hysteri. De tror att enbart en speciellt utvecklad ledningsapparat, naturligtvis begåvad med undertryckande funktioner, kan dominera och kontrollera denna massa.

Men sådan är förvirringen och otillräckligheten i den nuvarande ledningsapparaten att redan idag tvingas arbetarna (eller ”primärgrupperna”) att utföra en hel del samordnande uppgifter. Dessutom visar den historiska erfarenheten att arbetarklassen är fullt kapabel att styra hela företag. I Spanien 1936 och 1937 drev arbetarna fabrikerna. I Budapest 1956 fortsatte stora bagerier med hundratals anställda sin produktion under och efter upproret. Under arbetarnas självförvaltning arbetade de bättre än någonsin förut. Många sådana exempel skulle kunna anföras.

Det mest användbara sättet att diskutera detta problem är inte att väga upp ”den styrande kapaciteten” hos arbetarklassen på ett abstrakt sätt. Det är att avveckla de speciella funktionerna hos den nuvarande ledningsapparaten, för att se vilka av dem som kunde avvaras under socialismen och vilka som behöver förändras, och i vilken riktning.

Den kapitalistiska arbetsledningen har fyra huvudfunktioner och vi ska diskutera var och en av dem nedan.

1. Ordningsfunktioner

Dessa uppgifter, de som utför dem (uppsyningsmän, förmän, delar av personalavdelningen) blir vi lätt av med. Varje grupp av arbetare kommer att vara fullt kapabel att disciplinera sig själva. Den blir också kapabel att från tid till annan erhålla tillfällig befogenhet av folk från dess egna led om detta skulle kännas nödvändigt för att utföra ett särskilt arbete.

2. Administrativa funktioner

Detta avser jobb som vanligtvis utförs på kontoret, bland dem bokföringen och den ”kommersiella” och ”allmänna” servicen på företaget. Den moderna produktionens utveckling har fragmenterat och socialiserat detta arbete, liksom den har gjort med produktionen i sig. Nio tiondelar av de som jobbar på kontoret utför befallningar. Hela livet igenom gör de inte mycket annat. Viktiga förändringar måste genomföras här.

Fabrikens kapitalistiska struktur resulterar vanligen i ett avsevärt överarbete på dessa områden och en socialistisk omorganisering skulle antagligen resultera i en stor arbetsbesparing på detta fält. En del av dessa avdelningar skulle inte bara minskas i storlek utan skulle också få bevittna en radikal förändring av arbetsuppgifterna. Under de senaste åren har ”kommersiella sektioner” växt enormt överallt. I en planerad socialistisk ekonomi skulle de främst vara sysselsatta med att å ena sidan ta emot gods och å den andra sköta leveranser. De skulle stå i kontakt med liknande avdelningar i fabriker för materialframställning och med lagrets distribution till konsumenterna. När de nödvändiga förändringarna väl är gjorda skulle kontoren betraktas som ”verkstäder” som alla andra. De kunde organisera sin egen verksamhet och för samordningens skull relatera till andra verkstäder på fabriken. De skulle inte ha några särskilda förmåner i kraft av arbetsuppgifternas art. De har i själva verket inga sådana förmåner idag och det beror på andra faktorer (uppdelningen mellan manuellt och intellektuellt arbete, den mer uttalade hierarkin på kontoren och så vidare) att personer bland kontorspersonalen kan bana sig väg in i företagsledningens led.

3. Tekniska funktioner

Dessa utförs för närvarande av allt från anlitade ingenjörer till ritare. Också här har den moderna industrin skapat ”kollektiv” där arbetet splittrats upp och socialiserats, och där 90 % bara gör det de blir tillsagda. Men när vi påpekar detta i relation till vad som sker inom dessa speciella avdelningar, måste vi också lägga märke till att dessa avdelningar utför ledningsuppgifter i relation till produktionsområdet. När väl produktionsmålet är definierat är det denna kollektiva tekniska apparat som väljer medel och metoder, tittar på nödvändiga förändringar i utrustningen och bestämmer sekvenserna och detaljerna i olika operationer. I teorin ska produktionsområdet mestadels verkställa de tekniska avdelningarnas instruktioner. Under den moderna massproduktionens villkor existerar det helt klart en total uppdelning mellan de som drar upp planerna och de som utför dem.

Till viss del är allt detta grundat på något verkligt. Idag är både specialisering och teknisk-vetenskaplig kompetens en minoritets privilegium. Men av detta följer på intet vis att det bästa sättet att använda denna expertis på är att ge ”experterna” rätt att bestämma över hela produktionen. Kompetens är, nästan per definition, begränsad till sin utsträckning. Utanför denna sektor, eller den särskilda process han känner till, är teknikern inte bättre rustad att fatta ansvarsfulla beslut än någon annan. Hans synvinkel är ofta begränsad även inom det egna området. Han vet vanligen inte mycket om andra sektorer och tenderar kanske att förminska deras betydelse fast dessa sektorer har ett direkt inflytande på hans egen sfär. Framförallt – och detta är viktigare – är teknikern avskild från den verkliga produktionsprocessen.

Denna separation är en källa till slöseri och konflikter i kapitalistiska fabriker. Den kan bara avskaffas när den ”tekniska” och ”produktiva” personalen börjar samarbeta på ett genomgripande sätt. Detta samarbete kommer att baseras på beslut i samråd, tagna av teknikerna och de som skall arbeta med en given uppgift. Tillsammans kommer de att bestämma de metoder som skall användas.

Kommer ett sådant samarbete att fungera smidigt? Det finns egentligen ingen orsak till att omöjliga hinder kommer att uppstå. Arbetarna kommer inte att ha något intresse av att ifrågasätta de lösningar som teknikern i sin egenskap av tekniker anger på rent tekniska problem. Om det uppstår meningsskiljaktigheter kommer dessa snabbt att lösas i praktiken. Produktionsområdet tillåter en nästan omedelbar verifikation av vad den ene eller den andre föreslår. Att den eller den metallen är att föredra (givet en viss kunskapsnivå och vissa produktionsförhållanden) för det jobbet eller det verktyget kommer sällan att bli föremål för kontroverser.

Men de lösningar som tekniken kan erbjuda utgör bara ramen. De presenterar bara några av de element som i praktiken kommer att påverka produktionen. Inom denna givna ram kommer det troligen att finnas en mängd olika sätt att organisera en speciell uppgift. Med detta övervägande får hänsyn tas dels till ”ekonomin” (arbetets, energins, råvarornas och anläggningens ekonomi) och dels får man – vilket är mycket viktigare – ta hänsyn till människans öde i produktionen. I dessa frågor är det per definition endast de människor som är direkt involverade som kan fatta beslut. På detta område är kompetensen hos teknikern, som tekniker, lika med noll.[14]

Grogrunden till möjliga konflikter mellan arbetare och tekniker kommer därför inte att vara teknisk. Om en sådan konflikt uppstår kommer det att vara en social konflikt, härledd ur teknikernas tänkbara tendenser att ikläda sig en dominerande roll och därigenom skapa en ny byråkratisk ledningsapparat. Vilken styrka skulle en sådan tendens kunna få, och hur skulle den kunna utveckla sig?

Vi kan inte här diskutera detta problem på djupet. Vi kan bara än en gång understryka att teknikerna inte utgör en majoritet – eller ens en väsentlig del – av de övre skikten i den moderna ekonomiska eller politiska makten. I förbigående sagt: att vara medveten om detta uppenbara faktum hjälper en att kunna genomskåda den mystifierande karaktären i de argument som försöker bevisa att vanligt folk inte kan sköta produktionen eftersom de saknar ”nödvändig teknisk kapacitet”. Det stora flertalet tekniker innehar bara underordnade positioner. De utför bara uppdelade arbetsuppgifter på instruktioner uppifrån. De tekniker som ”nått toppen” befinner sig inte där i egenskap av tekniker utan som ledare eller organisatörer.

Den moderna kapitalismen är en byråkratisk kapitalism. Den är inte – och kommer aldrig att bli – teknokratisk kapitalism. Föreställningen om teknokratin är en innehållslös generalisering av konstruerande sociologer, eller en dagdröm av tekniker som konfronteras med sin egen oförmåga och med det nuvarande systemets absurditet. Tekniker utgör inte en klass. Ur formell synpunkt är de bara en kategori löneslavar. Den moderna kapitalismens utveckling, som utökar deras antal och som omvandlar dem till folk som utför fragmenterade och utbytbara tjänster, tenderar att föra dem närmare arbetarklassen. Det är sant att det som motarbetar dessa tendenser är deras ställning i löne- och statushierarkin och de fåtaliga möjligheter att ”komma sig upp” som fortfarande ligger öppna. Dock blir dessa kanaler allt oftare stängda i takt med att antalet tekniker ökar och med att byråkratiseringen sprids i deras egna led. Parallellt med detta utvecklas en revolt bland dem som konfronteras med den byråkratiska kapitalismens irrationalitet och som upplever ökande svårigheter med att få ge sin förmåga till kreativitet och ett meningsfullt arbete fria tyglar.

En del tekniker som redan nått toppen eller är på väg dit, kommer att hålla sig på sin kant av det exploaterande samhället. De kommer emellertid att stöta på patrull från en växande minoritet av opåverkade kollegor, beredda att samarbeta med andra för att kullkasta systemet. I mitten kommer det förstås att finnas en stor majoritet tekniker som idag apatiskt accepterar sin ställning som obetydligt privilegierade anställda. Deras nuvarande konservatism indikerar att de inte vill riskera en konflikt med den verkliga makten, oavsett vilken den är. Händelsernas utveckling kan till och med komma att radikalisera dem.

Det är därför högst sannolikt att arbetarförvaltningen i fabriken, när den svept undan ett litet antal tekniska byråkrater, kommer att få stöd från ett avsevärt antal andra tekniker. Det borde utan större konflikter vara möjligt att integrera de återstående i fabrikens kooperativa nätverk.

4. Egentliga ledningsuppgifter

De som ”konsulteras” av en direktör eller en ordförande i bolagsstyrelsen innan han tar ett viktigt beslut uppgår vanligen till färre än ett dussin, även i de mest betydande firmor. Detta mycket begränsade ledningsskikt har två huvuduppgifter. Å ena sidan måste det fatta beslut som rör investeringar, lager, tillverkning och så vidare i relation till marknadens svängningar och till långsiktiga prospekt. Å andra sidan måste det ”koordinera” de olika avdelningarna inom firman, för att söka pressa ut skillnader mellan olika segment av den byråkratiska apparaten.

En del av dessa funktioner kommer att försvinna helt och hållet i en planerad ekonomi, i synnerhet de som gäller svängningar på marknaden. Andra kommer att reduceras avsevärt: att koordinera de olika verkstäderna i en fabrik skulle vara mycket lättare om producenterna organiserade sitt eget arbete och om olika grupper, verkstäder och avdelningar kunde kontakta varandra direkt. Även andra funktioner kunde förstärkas, som genuina diskussioner om vad som kan bli möjligt i framtiden, eller hur man gör saker, eller om företagets nuvarande och framtida roll i ekonomins övergripande utveckling.

Institutioner

Under socialismen kommer frågor rörande förvaltning på fabriksnivå att utföras av två grupper:

a.) Fabriksrådet, sammansatt av delegater från de olika verkstäderna och kontoren, samtliga valda och när som helst avsättbara. På ett företag med låt säga 5.000 till 10.000 arbetare kan ett sådant Råd räkna 30-50 personer. Delegaterna behåller sina jobb. Samtliga träffas så ofta det anses att behovet finns, antagligen en eller två halva dagar i veckan. De rapporterar tillbaka till sina arbetskamrater i verkstad eller kontor, och kommer hur som helst förmodligen redan att ha diskuterat alla viktiga frågor med dem. Roterande grupper av delegater tillförsäkrar kontinuitet. En av huvuduppgifterna för Fabriksrådet blir att trygga kommunikationerna och att fungera som en diplomatisk länk mellan fabriken och omvärlden.

b.) Generalförsamlingen är ett stormöte bestående av alla de som arbetar på anläggningen, vare sig de är arbetare från golvet, kontorsarbetare eller tekniker.

Detta är den högsta beslutande instansen för alla frågor som gäller fabriken i sin helhet. Skillnader mellan olika sektorer bör kunna redas upp på denna nivå.

Generalförsamlingen kommer att förkroppsliga återinförandet av den direkta demokratin till den basenhet i det moderna samhället där den bör vara: arbetsplatsen. Församlingen bör ratificera alla Fabriksrådets beslut utom rena rutinärenden. Den bör ha befogenhet att ifrågasätta, bifalla, avvisa, rekommendera eller hänvisa åter alla beslut tagna av Fabriksrådet. Församlingen träffas regelbundet – säg en eller två dagar i varje månad. Det bör dessutom finnas möjlighet att sammankalla Generalförsamlingen om detta önskas av ett visst antal arbetare, verkstäder eller delegater.

För summering av sammansättningen och funktionerna hos dessa enheter och deras relation till andra basenheter, se diagrammet på nästa sida och tabellerna längst bak i boken. Det kan underlätta diskussionen för oss om vi ganska schematiskt skiljer mellan självförvaltningens statiska och dynamiska egenskaper: mellan det som genast kommer att vara möjligt vid den socialistiska produktionens inledande attack, och det som kommer att bli möjligt efter ett ganska kort intervall när den socialistiska produktionen utvecklas och människans makt över alla stadier i den produktiva processen snabbt ökar.

För tydlighetens skull kommer vi först att beskriva arbetarförvaltningen vid fabrikens nivå på ett statiskt sätt. Vi kommer sedan att undersöka hur den utvecklas, och hur denna utveckling i sig fortlöpande kommer att vidga gränserna för den lokala friheten.

Basenheter: fabriksnivå

6. Innehållet i arbetarnas självförvaltning på fabriksnivå

Det kan underlätta diskussionen för oss om vi ganska schematiskt skiljer mellan självförvaltningens statiska och dynamiska egenskaper: mellan det som genast kommer att vara möjligt vid den socialistiska produktionens inledande attack, och det som kommer att bli möjligt efter ett ganska kort intervall när den socialistiska produktionen utvecklas och människans makt över alla stadier i den produktiva processen snabbt ökar.

För tydlighetens skull kommer vi först att beskriva arbetarförvaltningen vid fabrikens nivå på ett statiskt sätt. Vi kommer sedan att undersöka hur den utvecklas, och hur denna utveckling i sig fortlöpande kommer att vidga gränserna för den lokala friheten.

Omedelbart innehåll

Ur en mer statisk synvinkel kan den övergripande planen tilldela en särskild fabrik ett mål att uppnå inom en given tidsrymd. Vi ska längre fram undersöka hur sådana mål kan planeras under genuint demokratiska former. De allmänna medel som tilldelas företaget för att uppnå sitt mål kommer också att skissas upp i planen. Exempelvis kan planen innebära att årsproduktionen i en viss fabrik skall vara så och så många kylskåp och att för detta ändamål avsätta den och den kvantiteten råmaterial, elström och maskineri.

Utifrån denna synpunkt förutsätter självförvaltningen att arbetarkollektivet självt är ansvarigt att bestämma hur ett föreslaget mål bäst ska uppnås, givet de allmänna resurser som är tillgängliga. Frågan anknyter till de ”positiva” funktioner som innehas av den nuvarande närbelägna ledningen, funktioner som skall ersättas. Arbetarna kommer att bestämma sitt arbetes organisation i varje verkstad eller avdelning. De kommer att försäkra sig om samarbete mellan avdelningarna. Detta kommer att ske via direkta kontakter, vare sig det handlar om rutinfrågor eller om avdelningar som deltar i nära relaterade aspekter av produktionsprocessen. Om viktigare frågor uppkommer kan de diskuteras och lösas av möten med delegaterna (eller av arbetarförsamlingen) från två eller flera avdelningar. Arbetets övergripande samordning sköts av Fabriksrådet och Generalförsamlingen. Relationerna till den övriga ekonomin ligger som förut nämnts i händerna på Fabriksrådet.

När det hela blivit verklighet i händerna på en viss fabriks arbetare kommer också ett visst mått av ”ge och ta” otvivelaktigt att uppträda emellan ”uppsatta mål” och ”tillgängliga medel”. Det bör emellertid påpekas att dessa ”medel” i allmänhet är någon annan fabriks produkt. Emellertid kan det som ryms mellan ”uppsatta mål” och ”produktionsmedel tillgängliga för att uppnå dem” inte på ett slutgiltigt eller stelbent sätt definiera alla tänkbara metoder som kan komma till användning. Att ange dessa metoder i detalj och att bestämma exakt hur ett mål skall kunna uppnås givet vissa materiella förutsättningar kommer att vara det första område där arbetarförvaltningen kan verka. Det är ett viktigt men också begränsat område, och det är på sin plats att inse dessa begränsningar. Dessa begränsningar kan förklaras från det sammanhang den nya produktionen måste ta sin början i. Det kommer att bli en uppgift för den socialistiska produktionen att ständigt utvidga detta sammanhang och ständigt tränga tillbaka autonomins begränsningar.

Autonomin, självständighet i beslutsfattande, uppfattad på detta statiska sätt, är först och främst begränsad när det gäller att bestämma målen. Det är sant att arbetarna på ett visst företag kommer att delta i projekteringen av sin fabriks mål i den meningen att de är med om att utveckla den övergripande planen. Men de har inte en egen och oberoende kontroll över omständigheterna. I en modern ekonomi, där de flesta företags produktion både betingar och betingas av andras, kan som regel inte övergripande och sammanhängande mål dikteras av enskilda företag som agerar isolerat. Målen måste beslutas av samtliga berörda företag, och allmänna intressen måste väga tyngre än enskilda. Vi återkommer senare till denna fråga.

Autonomin kommer inledningsvis också att vara begränsad när det gäller de materiella förutsättningarna. Arbetarna på ett givet företag kan inte själva bestämma över de produktionsmedel de skulle vilja använda, eftersom dessa är andra företags och fabrikers produkter. Fullständig autonomi för varje företag när det gäller medlen skulle innebära att varje fabrik kunde bestämma över utbudet hos alla de övriga. Dessa olika autonomier skulle omedelbart neutralisera varandra. Denna begränsning är dock mindre rigid än den förra (begränsning i förhållande till målen). Förändringar i den egna utrustningen, på förslag av användarfabriken, kan många gånger tillmötesgås av producentfabriken, utan att denna får dra ett alltför tungt lass. I liten skala inträffar detta redan idag, i integrerade ingenjörsverkstäder i biltillverkning exempelvis, där en ansenlig del av utrustningen som används i en verkstad är tillverkad i en annan verkstad inom samma fabrik. Nära samarbete mellan anläggningar som gör maskinverktyg och anläggningar som använder dem kan snabbt leda till avsevärda förändringar i de produktionsmedel som faktiskt tas i bruk.

Senare möjligheter

Låt oss nu titta på självförvaltningen på fabriksnivå som den skulle kunna utveckla sig, det vill säga på dess dynamiska aspekt. Hur kan den bidra eller deltaga till omgestaltningen av den socialistiska produktionen, alltså dess primära syfte? Allt vi har föreslagit hittills måste nu granskas igen. Vi ser att autonomins gränser kommer att vidgas högst väsentligt.

Förändringen kommer att bli mest uppenbar när det gäller produktionsmedlen. Det socialistiska samhället kommer genast att greppa problemet med en medveten attack mot den nedärvda kapitalistiska teknologin. Under kapitalismen är produktionsmedlen planerade och skapade oberoende av användarna och deras preferenser. Kapitalisten låtsas förstås ta användarens synpunkt under övervägande, men detta har litet att göra med den verklige användaren: arbetaren på fabriksgolvet. Utrustning är till för att användas produktivt. Den ”produktive konsumentens” åsikt, det vill säga de som ska använda utrustningen för att producera godset, är av stort intresse. Eftersom synpunkterna från dem som tillverkar utrustningen också är viktiga, kommer problemet med produktionsmedlens struktur endast att lösas genom ett levande samarbete mellan dessa två arbetargrupper. I en integrerad fabrik betyder detta täta och ständiga band mellan de olika verkstäderna. På den övergripande ekonomins nivå sker det genom dagliga och ständiga kontakter mellan fabriker och produktionssektorer.[15]

Detta samarbete kommer att vara av två slag. Att välja ut de bästa metoderna och rationalisera och utvidga deras användning kommer att uppnås genom det horisontella samarbetet mellan Råden i en viss bransch (till exempel textilier, den kemiska industrin, byggande, ingenjörsarbete, elektrisk utrustning och så vidare). Å andra sidan kommer integreringen av synpunkter från de som tillverkar och de som använder utrustning att kräva vertikalt samarbete mellan Råden som motsvarar de olika stadierna i produktionsprocessen (stålindustri, maskinverktygsindustri och ingenjörsindustri, för att ge ett exempel). I båda fallen måste samarbetet finna sitt uttryck i stabila former, som till exempel fabriksrådskommittéer (eller större producentkonferenser). Det borde finnas utrymme för extrem flexibilitet och många nya varianter kommer säkert att utvecklas.

Om vi betraktar problemet ur denna dynamiska synvinkel – som i det långa loppet är den verkligen grundläggande synvinkeln – ser man genast att autonomins område har expanderat avsevärt. På fabrikernas samarbetsnivå, men även på den enskilda fabriksnivån, har producenterna börjat påverka produktionsmedlens struktur. De har därmed nått en position där de börjar dominera arbetsprocessen: de bestämmer inte bara dess metoder utan modifierar nu dess teknologiska struktur.

Detta faktum börjar nu förändra det vi just sagt om mål. Tre fjärdedelar av modern produktion består av mellanprodukter och halvfabrikat, av ”produktionsmedel” i dess vidaste bemärkelse. När producenterna bestämmer över produktionsmedlen deltar de, på ett mycket direkt och konkret sätt, i beslut om produktionsmålen. Den återstående begränsningen, och den är viktig, kommer från det faktum att dessa produktionsmedel, oavsett deras exakta natur, är avsedda för att producera konsumtionsgods. Och den övergripande volymen av dessa kan, allmänt uttryckt, bara bestämmas av planen.

Men också här förändras visionen radikalt när man ser det på ett dynamiskt sätt. Modern konsumtion karakteriseras av att ständigt nya produkter dyker upp. Fabriker som producerar konsumtionsgods kommer att lära känna, få förslag på, studera och slutligen producera sådana produkter. Detta aktualiserar det vidare problemet om kontakten mellan producenter och konsumenter. Det kapitalistiska samhället vilar på en total separation mellan dessa två aspekter av mänsklig aktivitet, och på exploateringen av konsumenterna. Detta är inte bara exploatering av konsumenterna genom exploatering i pengar med överpriser. Kapitalismen hävdar att den kan tillfredsställa folks behov bättre än något annat system i historien. Men i själva verket påverkar kapitalismen både dessa behov i sig och sättet att tillfredsställa dem. Konsumentens preferenser kan påverkas av reklam.

Uppdelningen mellan konsumenter och producenter visar sig mest iögonfallande i relation till kvalitet. Detta problem är olösligt i ett exploaterande samhälle. De som endast ser på ytan av tingen ser endast en vara som en vara. De ser inte i den ett kristalliserat ögonblick av klasskampen. De ser fel och defekter enbart som fel och defekter, i stället för att i dem se den konstanta kampen mellan arbetaren och honom själv (”Kan jag göra detta bättre? Varför skulle jag? Jag har bara betalt för att fortsätta jobba.”). Fel och defekter förkroppsligar kampen mellan arbetaren och exploateringen. De förkroppsligar också kontroverser mellan olika sektioner av byråkratin som styr anläggningen. Avskaffandet av exploateringen kommer av sig själv att åstadkomma en förändring i allt detta. I arbetet kommer folk att som framtida konsumenter ställa krav på vad de producerar. I sina tidiga former kommer emellertid det socialistiska samhället förmodligen att behöva inrätta andra former av kontakter än ”marknaden” mellan producenter och konsumenter.

Som en utgångspunkt för allt detta har vi antagit att arbetsdelningen utgår från kapitalismen. Men vi har också sagt att det socialistiska samhället redan från början måste tackla denna uppdelning. Detta är ett enormt ämne som vi inte ens kan börja ta oss an i denna text. Grunden för denna uppgift kan dock uppfattas redan idag. Den moderna produktionen har ödelagt många yrkesmässiga kvalifikationer. Den har skapat många automatiska eller halvautomatiska maskiner. Den har därmed själv omstörtat arbetsdelningens traditionella ramverk. Den tenderar att frambringa en massarbetare, som efter en relativt kort introduktion kan sköta de flesta av de maskiner som existerar. Bortsett från dess klassaspekt är ”positioneringen” av arbetare till särskilda jobb på en stor modern fabrik allt mindre och mindre knuten till verklig arbetsfördelning och mer och mer till en enkel uppdelning av uppgifter. Arbetarna är inte placerade i vissa av produktionsprocessens områden på grund av ”yrkesmässigt kunnande” som oföränderligt svarar mot ”ett behov av kunnande” hos företagsledningen. Ofta placeras personer i produktionen på grund av att en viss arbetare på en viss plats vid en viss tidpunkt råkar passa personalavdelningen eller förmannen. Ännu vanligare är att en arbetare placeras ut för att en lucka behöver fyllas.

Socialistiska fabriker kommer inte att ha någon anledning att acceptera den rigida arbetsdelning som nu föreligger. Det kommer att finnas all anledning att uppmuntra rotation mellan verkstäder och avdelningar – och mellan produktionen och kontorsområdet. En sådan rotation kommer i hög grad att hjälpa arbetarna att sköta produktionen ”med full kunskap om relevanta fakta”. Fler och fler arbetare kommer i första hand att vara införstådda med vad som pågår där de arbetar. Samma sak gäller arbetsrotation mellan olika företag, och i synnerhet mellan ”producerande” och ”användande” enheter.

Resterna av kapitalismens arbetsdelning kommer gradvis att elimineras. Detta går om lott med det allmänna utbildningsproblemet; utbildning inte bara av den nya generationen utan också av de vuxna som växt upp under det nuvarande systemet. Vi kan inte gå in på dessa problem här.

7. Den socialistiska ekonomins allmänna problem

Förenkling och rationalisering av information

Socialistisk ekonomi innebär att producenterna själva medvetet sköter all ekonomisk aktivitet. Denna makt kommer att utövas på alla nivåer och i synnerhet på den övergripande nivån. Det är en illusion att tro att en byråkrati (om än en ”kontrollerad” sådan) överlämnad åt sig själv kan leda ekonomin mot socialism. En sådan byråkrati kan bara leda samhället mot nya former av exploatering. Det är också fel att tro på införandet av ”automatiska” objektiva mekanismer som likt automatpiloten på ett jetplan i varje ögonblick kan dirigera ekonomin i önskvärd riktning. Samma omöjligheter gör sig gällande vare sig det gäller en ”upplyst” byråkrati eller en superdator, nämligen att kärnfrågorna här är mänskliga frågor. Varje plan förutsätter ett fundamentalt beslut om tillväxttakten i ekonomin, och detta i sin tur beror huvudsakligen på mänskliga beslut om distributionen av den sociala produkten mellan investering och konsumtion.[16] Ingen ”objektiv” rationalism kan bestämma en sådan distribution. Ett beslut att investera 10 % av den sociala produkten är varken mer eller mindre rationellt än ett beslut att investera 90 % av den. Det enda rationella i denna fråga är det val folk gör om sitt eget öde, med full kunskap om relevanta fakta. Utformandet av planens mål av dem som skall fullgöra dem är i sista hand den enda garantin för deras beredvillighet och spontana medverkan.

Men detta betyder inte att planen och förvaltningen av ekonomin bara är ”politiska frågor”. Socialistisk planering kommer att baseras på vissa rationella tekniska faktorer. Den är i själva verket den enda typ av planering som kan integrera sådana faktorer i en medveten förvaltning av ekonomin. Dessa faktorer består av ett antal mycket användbara och effektiva ”arbetsbesparande” och ”tankebesparande” riktlinjer, som kan användas för att förenkla ekonomins representation och inre relationer, och därmed tillåta att problemen med central ekonomisk förvaltning blir tillgängliga för alla. Arbetarnas självförvaltning av produktionen (denna gång på hela ekonomins och inte bara på den enskilda fabrikens nivå) kan endast bli möjlig om de fundamentala besluten blivit enormt förenklade, så att producenterna och deras kollektiva institutioner är i den positionen att de kan bedöma nyckelfrågorna på ett välinformerat sätt. Vad som med andra ord behövs här är att ur det nuvarande ofantliga kaoset av ekonomiska fakta och relationer extrahera vissa förslag, som på ett fullgott sätt sammanfattar de verkliga problemen och valen. Dessa förslag skall vara få till antalet. De skall vara lätta att förstå. De skall summera verkligheten utan förvrängningar och mystifikationer. Om de kan göra detta kan de också utgöra en adekvat grund för meningsfulla bedömningar.

En koncentration av denna sort är möjlig. Först därför att det finns rationella ingredienser i ekonomin, för det andra därför att det redan i dag existerar vissa tekniker som tillåter en att greppa den ekonomiska verklighetens komplexitet, och slutligen för att det nu är möjligt att mekanisera och automatisera allt som inte gäller mänskliga beslut i strikt bemärkelse.

En diskussion av väsentliga förslag, tekniker och möjligheter är därför väsentlig från och med nu. Den får oss oundvikligen att utföra en omfattande vägröjning, utan vilken arbetarförvaltningen skulle kollapsa under själva det ämnes vikt den sökt ta itu med. En sådan diskussion är på intet sätt en ”rent teknisk” diskussion, och i varje skede av den kommer vi att vägledas av de allmänna principer vi redan angett.

”Planfabriken”

En produktionsplan, vare sig den gäller en fabrik eller ekonomin i sin helhet, liknar ett resonemang. Den kan koncentreras till två utgångspunkter och en slutledning. De två utgångspunkterna är de materiella medel man förfogar över i början (utrustning, lager, arbete, och så vidare) och målet man siktar mot (produktion av så många specificerade objekt att framställas under den eller den tidsrymden). Vi kommer att referera till dessa utgångspunkter som ”rådande förhållanden” och ”slutgiltiga mål”. ”Slutsatsen” är den väg som skall följas från rådande förhållanden till slutgiltiga mål. I praktiken innebär detta att ett visst antal mellanprodukter skall tillverkas under en given period. Vi kallar dessa slutsatser för ”mellanliggande mål”.

När vi går från enkla rådande förhållanden till enkla slutgiltiga mål, kan de mellanliggande målen snabbt bestämmas. När de rådande förhållandena eller slutgiltiga målen blir mer komplexa eller är mer utspridda över tiden blir det svårare att bestämma de mellanliggande målen. När det gäller ekonomin i sin helhet (där det finns tusentals olika produkter, av vilka många kan framställas med olika processer, och där tillverkningen av varje given kategori produkter ofta direkt eller indirekt inbegriper många andra) kan man föreställa sig att komplexiteten är sådan att rationell planering, i betydelsen av en bestämning a priori av de mellanliggande målen, givet de rådande förhållandena och det slutgiltiga målet, skulle vara omöjlig. Den ”fria företagsamhetens” apostlar har framfört detta hur länge som helst. Men det är inte sant.[17] Problemet kan lösas och tillgängliga matematiska tekniker låter det lösas uppseendeväckande enkelt. När väl de rådande förhållandena är kända och det slutgiltiga målet har blivit medvetet och demokratiskt fastslaget, kan planeringens hela innehåll, alltså fastställandet av mellanliggande mål, reduceras till en rent teknisk fråga om utförande, kapabel att bli mekaniserad eller automatiserad i mycket stor utsträckning.

Grunden för de nya metoderna är idén om alla sektorers totala beroende i ekonomin (det faktum att allt som en sektor använder i sig är produkten av en eller flera andra sektorer; och det motsatta faktum att varje produkt från en given sektor ovillkorligen kommer att användas av en eller fler andra sektorer). Idén, som går tillbaka på Quesnay och som lade grunden till Marx ackumulationsteori, har blivit väsentligt utvidgad under senare år av en grupp amerikanska ekonomer kring W. Leontief, som har lyckats formulera den statistiskt.[18] Det ömsesidiga beroendet är av sådan art att i varje enskilt ögonblick (för en given teknisk nivå och en given struktur av tillgänglig utrustning) är produktionen i varje sektor relaterad, på ett ganska stabilt sätt, till produkterna från andra sektorer som den första sektorn använder.

Det är lätt att förstå att en viss kvantitet kol krävs för att producera ett ton stål av en särskild sort. Dessutom kommer man att behöva så mycket metallskrot och så mycket järnmalm, så många arbetstimmar, så och så mycket underhåll och reparationer för ändamålet. Förhållandet ”använt kol/producerat stål”, uttryckt i värdetermer, är känt som den gängse ”tekniska koefficienten” vilken bestämmer den produktiva konsumtionen av kol per enhet stål man får ut. Om man vill öka stålproduktionen utöver en viss punkt så hjälper det inte att helt enkelt leverera mer kol eller metallskrot till det befintliga stålverket. Nya stålverk måste byggas. Eller får man öka den produktiva kapaciteten på de stålverk som redan finns. För att öka den mängd stål man får ut måste man producera en viss mängd specifik utrustning. Förhållandet ”given mängd specifik utrustning/kapacitet för stålproduktion per given period”, också här uttryckt i värdetermer, är känt som den tekniska kapitalkoefficienten. Den bestämmer hur mycket kapital som ska användas per enhet producerat stål under en given period.

Man kunde stanna här om det bara gällde ett enskilt företag. Varje bolag utgår från beräkningar av detta slag (i själva verket betydligt mer detaljerade sådana) där de efter att ha beslutat sig för att producera en viss mängd köper råmaterial, beställer maskiner eller rekryterar arbetskraft. Men när man tittar på ekonomin i sin helhet förändras bilden. Det ömsesidiga beroendet mellan de olika sektorerna får avgörande konsekvenser. Produktionsökningen i en viss sektor har återverkningar (av varierande grad) på alla andra sektorer och slutligen på den ursprungliga sektorn själv. Exempelvis fordrar en ökning av stålproduktionen omedelbart en ökning av kolproduktionen. Men detta kräver också en ökning av viss gruvutrustning och rekrytering av fler arbetare inom gruvdrift. Det ökade behovet av gruvutrustning kräver i sin tur stål, och mera arbete i stålverket. Detta i sin tur innebär ett behov av mera kol och så vidare.

Användningen av Leontiefs matriser, kombinerat med andra moderna metoder som Koopmans ”aktivitetsanalys”[19] (där ”operationell undersökning” är ett särskilt ämne) i den socialistiska planekonomins fall, tillåter teoretiskt exakta svar på frågor av detta slag. En matris är en tabell där man systematiskt disponerar de tekniska koefficienterna (både den gängse ”tekniska koefficienten” och den ”tekniska kapitalkoefficienten”) som uttrycker varje sektors beroende av de andra. Varje slutgiltigt mål som kan komma i fråga presenteras som en lista på materiella medel att användas (och därför tillverkas) i specificerade mängder, inom den tidsperiod det gäller. Så snart som det slutgiltiga målet har valts ut, gör en lösning av samtidiga ekvationer det möjligt att omedelbart definiera alla de mellanliggande målen och därmed den uppgift som skall fullgöras inom varje sektor i ekonomin.

Att utarbeta dessa relationer blir uppgiften för ett mycket mekaniserat och automatiserat speciellt företag, vars huvudsakliga arbete skulle bestå i att massproducera olika planer (mål) och deras olika komponenter (delmål). Detta företag är Planfabriken. Dess viktigaste redskap skulle till en början antagligen bestå av en dator som lagrade de tekniska koefficienterna och den rådande produktionskapaciteten för varje sektor. Om ett antal hypotetiska mål kördes i datorn skulle den kunna ange den produktiva implikationen för varje mål och för varje sektor, inklusive den mängd arbete som skulle behövas vid varje tillfälle från ”arbetskraftssektorn”.

Kring denna viktiga verkstad skall finnas andra vars uppgift det är att studera distributionen och variationerna i den regionala produktionen och investeringen och den optimala teknik som är möjlig (givet det ömsesidiga beroendet mellan sektorerna). De skall också fastställa enhetsvärdena (ekvivalenterna) på olika kategorier av produkter. Två avdelningar i Planfabriken förtjänar särskilt att nämnas: de som sysslar med inventering och de som sysslar med den tekniska koefficienten.

Planeringens kvalitet, uppfattad på detta sätt, beror på hur väl folk är informerade om ekonomins verkliga tillstånd som utgör dess bas. Lösningens noggrannhet beror med andra ord på adekvat information om både de ”rådande förhållanden” och de ”tekniska koefficienterna”. Industriella och agrara folkräkningar görs med jämna mellanrum redan i dag i ett antal avancerade kapitalistiska länder. De ger ett dåligt underlag eftersom de ofta är felaktiga och fragmentariska. Att göra en komplett och aktuell inventering kommer att bli en av de första uppgifterna för ett självförvaltande samhälle. Den kollektiva förberedelsen för en sådan inventering är en allvarlig sak. Den kan inte uppnås ”uppifrån”, från den ena dagen till den andra. Inte heller bör en sådan inventering när den väl gjorts betraktas som avslutad. Att fullända den och hålla den uppdaterad kommer att bli en permanent uppgift för Planfabriken, i nära samarbete med de sektioner i de lokala Fabriksråden som är ansvariga för inventering av sina egna områden. Resultatet av detta samarbete matas in i centraldatorn för vidare bearbetning. Att ange de ”tekniska koefficienterna” erbjuder liknande problem. Till en början kan det göras mycket ungefärligt, med användning av tillgänglig statistisk information (”i genomsnitt använder textilindustrin så mycket bomull och producerar så mycket tyg”). Men sådana kunskaper måste kunna göras mycket mer precisa genom teknisk information från Fabriksråden för de olika industrierna. Uppgifterna måste revideras periodvis och mer adekvat kunskap om de tekniska koefficienterna och framför allt om de verkliga förändringarna i dessa koefficienter, bör komma i dagen.

Kunskap om det verkliga aktuella läget kombinerad med fortlöpande revision av basuppgifterna och möjligheten att dra omedelbara slutsatser från dem, kommer att resultera i mycket påtagliga och möjligtvis också enorma fördelar. Potentialerna i dessa nya tekniker förblir oförbrukade på det område där de kunde tillämpas med störst nytta: på ekonomin i sin helhet. Varje teknisk modifiering i varje sektor kan teoretiskt sett påverka arbetsbördan och villkoren för rationella val av metoder i alla andra sektorer. En socialistisk ekonomi bör omedelbart och totalt kunna dra nytta av sådana fakta. Kapitalistiska ekonomier räknar bara med dem i efterhand och till mycket liten del.

Uppförandet av Planfabriken borde vara möjligt direkt, i vilket land som helst som åtminstone i någon grad är industrialiserat. Den utrustning som är nödvändig finns redan. Så även de som är kapabla att sköta den. Banker och försäkringsbolag (som blir överflödiga under socialismen) använder redan en del av dessa metoder i sådana allmänna sammanhang. I kontakt med matematiker, statistiker och ekonomer kan de som arbetar på sådana kontor utgöra den första personalen på Planfabriken. Arbetarnas förvaltning över produktionen och tillgången till en rationell ekonomi kommer att åstadkomma en kraftig och energisk impuls på utvecklingen av rationella sätt att planera arbetet, både ”spontant” och ”medvetet”.

Missförstå oss nu inte. Planfabrikens roll blir inte att bestämma över planen. Den kommer inte att tvinga på andra någonting. Planens mål kommer att bestämmas av samhället i sin helhet, på ett sätt som kort skall beskrivas. Innan det skall röstas om några förslag kommer Planfabriken emellertid att presentera för samhället i sin helhet implikationerna och konsekvenserna för olika grupper av befolkningen av den plan som föreslås. Detta kommer att resultera i en stor ökning av den verkliga demokratin, det vill säga i att bestämma med full kunskap om relevanta fakta. Efter det att en plan har antagits, blir Planfabrikens uppgift att löpande hålla de fakta planen beslutats på uppdaterade, för att dra de nödvändiga slutsatserna om möjliga förändringar och att informera både Rådens Centralförsamling och de relevanta sektorerna om varje förändring i mellanliggande mål, och därmed om produktionsfrågor, som det kan vara värt att överväga. Inte i något av dessa fall kommer de som faktiskt arbetar i Planfabriken att fatta beslut – förutom om organisationen av deras eget arbete.

Konsumentgods

Men konsumtionen då? Hur kan folk i ett socialistiskt samhälle bestämma vad som skall produceras?

Det är ganska uppenbart att den direkta demokratin inte kan lösa detta. Planen kan inte som ett slutgiltigt mål föreslå en komplett lista på konsumentgods och förorda i vilka proportioner de skall produceras. Ett sådant förslag skulle inte vara demokratiskt, och det av två skäl. För det första: det skulle aldrig kunna baseras på ”full kunskap om relevanta fakta”, nämligen på full kunskap om allas preferenser. För det andra skulle det vara likvärdigt med en meningslös majoritetens tyranni över minoriteten. Om 40 % av befolkningen vill konsumera en särskild artikel, finns det ingen anledning till att beröva dem detta under förevändning att 40 % vill ha något annat. Ingen preferens eller smak är mer logisk än någon annan. Dessutom är konsumenters önskemål sällan inkompatibla med varandra. Majoritetsvälde i denna fråga skulle ge upphov till ransonering, vilket är ett absurt sätt att lösa problemen på, annat än på en belägrad fästning.

Planeringsbeslut kommer därför inte att relatera till särskilda objekt, utan till den allmänna levnadsstandarden (den övergripande konsumtionsvolymen). De kommer inte gräva i denna konsumtions detaljerade sammansättning.

Att fatta beslut om levnadsstandard i fråga om den mänskliga konsumtionen innebär inte samma överväganden som när det gäller hur många ton kol som behövs för att producera en viss mängd stål. Det finns inga ”tekniska koefficienter för konsumenten”. Under kapitalismen finns det förstås någon sorts statistisk överensstämmelse mellan tillgång och efterfrågan (utan denna överensstämmelse kan inte privatkapitalismen fungera). Men detta är bara en mycket relativ historia. Den kommer att vändas upp och ner under socialismen. Ett massivt återbördande och omfördelande av tillgångarna och inkomsterna kommer att ha ägt rum; djupgående förändringar har inträtt på det sociala livets alla områden; den permanenta våldtäkten på konsumenterna genom reklam och kapitalistiska ”säljtekniker” har avskaffats; nya smaker kommer att uppstå som resultat av ökad fritid.

Slutligen kan den statistiska regelbundenheten i konsumenternas krav inte lösa problemet med variationer som kan uppkomma under en given period, mellan verklig efterfrågan och den som anges i planen. Verklig planering betyder inte att säga ”levnadsstandarden kommer att gå upp 5 % nästa år och erfarenheten säger oss att detta resulterar i 20 % ökning av efterfrågan på bilar; låt oss därför göra 20 % mer bilar”, och sen stanna där. Det kan bli nödvändigt att börja på det sättet där andra förutsättningar saknas, men det måste finnas kraftfulla korrektionsmekanismer som är kapabla att reagera på skillnaderna mellan förväntad och verklig efterfrågan.

Det socialistiska samhället kommer att reglera sitt konsumtionsmönster utifrån principen om konsumentens suveränitet. Med detta menas att det bör existera en mekanism genom vilken konsumentkrav verkligen kan bli påtagliga. Det ”allmänna beslut” som ingår i Planen kommer att definiera: (a) vilka proportioner av samhällets generella produktion man önskar avsätta för att tillfredsställa individuella konsumtionsbehov, (b) vilka proportioner man vill fördela till kollektiva behov (”offentlig konsumtion”) och (c) vilka proportioner man vill avsätta till att ”utveckla produktionskrafterna” (investeringar). Men konsumtionens struktur kommer att bestämmas av konsumenten själv.

Hur kan en ömsesidig anpassning mellan behov och efterfrågan åstadkommas? Hur kan konsumentens makt komma att manifestera sig i verkligheten?

Först och främst måste en allmän jämvikt och balans råda. Den totala summa som distribueras under en viss period, så som ”löner” och andra ersättningar, måste vara lika med värdet på det konsumentgods (antal multiplicerat med pris) som görs tillgängligt under samma tid. Ett inledande ”empiriskt” beslut måste sedan fattas för att åstadkomma åtminstone ett skelett till konsumtionens struktur. Detta inledande beslut kommer att basera sig på traditionellt kända statistiska data, men i fullt medvetande om det faktum att de kommer att bli avsevärt modifierade med hänsyn till en hel serie nya faktorer (likalönerna till exempel). Till en början måste man registrera de lager av olika varor som överskrider den förväntade konsumtionen under en viss period.

Tre ”korrigerande” processer, vars nettoresultat blir att genast visa om något gap uppstår mellan förväntad och verklig efterfrågan, och att överbrygga detta, träder sedan i verket. (a) Tillgängliga lager kommer antingen att minska eller öka. (b) Beroende på om reservlagren ökar eller minskar (på grund av att efterfrågan inledningsvis blivit över- eller underskattad), kommer till en början priset på de olika varorna att stiga eller sjunka. Orsaken till dessa tillfälliga prisfluktuationer måste förklaras ingående för folket. (c) Samtidigt kommer det att genomföras en justering av konsumtionsutbudet till den nivå där produktionen av gods överensstämmer med efterfrågan. Vid det laget kommer försäljningspriset åter att bli lika med produktens ”normalpris” (arbetsvärdet).

Utifrån principen om konsumentens suveränitet måste varje skillnad mellan den aktuella efterfrågan och den avsedda produktionen korrigeras med en modifiering av produktionsstrukturen och inte genom att ta sin tillflykt till permanenta skillnader mellan försäljningspris och värde. Om sådana skillnader skulle uppstå visar de automatiskt att det ursprungliga planeringsbeslutet var felaktigt på detta speciella område.

”Pengar”, ”löner”, värde

Många absurditeter har sagts om pengar och deras omedelbara avskaffande i ett socialistiskt samhälle, och en hel del luftiga spekulationer förekommer i ämnet. Det måste stå klart att pengarnas roll är radikalt förändrad från det ögonblick de inte längre kan vara ett medel för ackumulation eller som ett medel att utöva socialt tryck eftersom produktionsmedlen ägs av alla och alla har samma lön. Vilka återstående funktioner skulle då pengar ha?

Folk skulle förmodligen få någon form av polletter eller brickor i utbyte mot vad de tillför samhället. Dessa polletter kan utformas som enheter med vilka folk fritt kan planera vad de får från samhället, utspritt (a) i tiden, och (b) mellan olika objekt och tjänster. Eftersom vi här försöker närma oss realiteter och inte strider om ord ser vi inget hinder i att kalla dessa polletter för ”löner” och dessa enheter ”pengar”, just som vi litet tidigare använde orden ”normalpriser” för att beskriva det monetära uttrycket av arbetsvärde.[20]

Under socialismen kommer arbetsvärdet att vara den enda rationella grunden för varje social kalkyl och den enda måttstock som kommer att ha verklig mening för folk. Det första målet för den socialistiska produktionen blir att reducera både den direkta och indirekta förbrukningen av mänsklig arbetskraft. Att bestämma priserna på konsumentgods utifrån deras arbetsvärde, kommer för alla att betyda att kostnaden för objekt tydligt framstår som likvärdigt med det arbete (i timmar) som personen själv fått utföra för att producera dem (förutsatt att denna har tillgång till den normala utrustningen och har normal social kapacitet).

Det skulle både förenkla och förklara saker om den monetära enheten betraktades som ”nettoprodukten av en arbetstimma” och om detta gjordes till värdeenheten. Det skulle också gynna en total avmystifiering om timlönen, lika för alla, var en given del av denna enhet, uttryckt i förhållandet privatkonsumtion delat med total nettoproduktion.

Om dessa mått och steg var vidtagna och grundligt förklarade, skulle de möjliggöra att de grundläggande planeringsbesluten (nämligen distributionen av den sociala produkten mellan konsumtion och investering) blev omedelbart uppenbara för var och en varje gång en produkt köptes. Lika uppenbar skulle den sociala kostnaden för varje förvärvat föremål vara.

Likalön

Arbetarklassens strävanden riktar sig ofta emot löneskillnader och hierarkier – när den lyckas uttrycka sig oberoende av den fackliga byråkratin. Mot bakgrund av dessa fakta kommer det socialistiska samhället att införa total jämlik lön.

Det finns inget som rättfärdigar löneskillnader, vare sig dessa avspeglar olika yrkesmässiga kvalifikationer eller skillnader i produktivitet. Om en individ själv höjer sina kostnader för yrkesutbildning och om samhället betraktar honom som ”ett företag” skulle återvinningen av dessa utgifter, utspridda över hans yrkesverksamma liv, som mest rättfärdiga en differential på 2:1 inom lönespektrats extremer (mellan en städare och en hjärnkirurg). Under socialismen skulle utbildningskostnaderna förskotteras av samhället och frågan om deras återvinning skulle därför inte uppstå. När det gäller produktiviteten beror den redan i dag mycket mindre på bonusar och mycket mer på utövat tvång av å ena sidan maskiner och förmän som vill höja den och å andra sidan det disciplinerade motstånd från primärgrupperna i verkstäderna som vill sänka den. Det socialistiska samhället kan inte öka produktiviteten genom ekonomiskt tvång utan att falla tillbaka i kapitalismens hela uppsättning av arbetsnormer, övervakning, med mera. Samarbetet skulle utgå, som det delvis gör redan idag, från primärgruppernas självorganisering i verkstäderna, från de naturliga relationerna mellan olika avdelningar, och från församlingar av producenter i olika fabriker eller olika sektorer av ekonomin. En verkstads primärgrupp kan i allmänhet garantera att varje särskild individ gör sin andel. Om de av någon anledning inte kan arbeta med en viss person kan de be honom att lämna verkstaden ifråga. Det skulle sedan vara upp till denna individ att söka tillgång till någon av de många andra primärgrupperna av arbetare och att bli accepterad av dem.

Likalöner kommer att ge en verklig mening åt konsumtionen, då varje individ äntligen är tillförsäkrad en jämställd röst. Det kommer att avskaffa ett stort antal konflikter både i vardagslivet och i produktionen, och det kommer att möjliggöra och utveckla en extraordinär samhörighet bland arbetande människor. Det kommer att med rötterna rycka upp och utplåna kapitalismens (både den privata och den byråkratiska) merkantila monstruositet, kommersialiseringen av individer, hela det universum där man inte tjänar vad man är värd utan är värd vad man tjänar. Efter några års likalön kommer inte mycket att återstå av dagens förvrängda mentalitet.

Det grundläggande beslutet

Det grundläggande beslutet i en socialistisk ekonomi är det varmed samhället som helhet bestämmer vad det vill, alltså Planens slutgiltiga mål. Detta beslut handlar om två grundläggande frågor. Hur mycket tid vill samhället lägga ner på produktionen givet vissa ”rådande förhållanden”? Hur mycket av den totala produkten vill samhället fördela till privat konsumtion, allmän konsumtion respektive investeringar?

I både privata och byråkratiska kapitalistiska samhällen är den tid man måste arbeta bestämd av den härskande klassen genom ekonomiska eller direkt fysiska begränsningar. Ingen frågas till råds om detta. Det socialistiska samhället i sin helhet kan inte undslippa inverkan av vissa ekonomiska fakta (i den meningen att varje beslut om förändringar i arbetstider kommer att – under likartade omständigheter i övrigt – ha betydelse för produktionen). Det kommer dock att skilja sig från alla tidigare samhällen genom att folk för första gången i historien kommer att bestämma över arbetet med full kunskap om relevanta fakta och problemets grundläggande drag klart och tydligt framställda.

Socialismen kommer också att bli det första sociala system som låter folk bestämma på ett rationellt sätt om hur samhällets produkt skall fördelas mellan konsumtion och investeringar.[21]

Under den privata kapitalismen tar sig denna fördelning helt godtyckliga former och man letar förgäves efter någon ”rationalitet” som skulle ligga bakom investeringsbeslut. Också i byråkratiskt kapitalistiska samhällen bestäms investeringarna nog så godtyckligt. Centralbyråkratin i dessa samhällen har aldrig förmått att rättfärdiga sina val på annat sätt än att hänge sig åt lovsånger över ”prioriteringen av den tunga industrin”.[22]

Men även om det fanns något mått av ”rationalitet” eller ”objektivitet” som grund för ett centralt beslut, skulle ett sådant beslut automatiskt bli irrationellt om det fattats i frånvaron av de närmast berörda, nämligen samhällets invånare. Varje beslut som tas på detta sätt skulle reproducera alla exploaterande regimers grundläggande motsättningar. Det skulle behandla människor, i Planen som komponenter med förutsägbart beteende, som teoretiska ”objekt”. Detta skulle snart leda till behandling av dem som objekt också i det verkliga livet. En sådan politik skulle innehålla fröet till sitt eget misslyckande: i stället för att uppmuntra folk att delta i uppfyllandet av Planen, skulle det oundvikligen alienera dem från en plan de inte fått välja. Ingen objektiv ”rationalitet” existerar som tillåter någon att besluta, med hänvisning till matematiska kalkyler, om samhällets framtid, om arbetet, om konsumtionen och om ackumulationen. Det enda rationella på detta område är mänsklighetens levande förnuft, besluten fattade av vanliga kvinnor och män, över sina egna öden.

Men dessa beslut fattas inte genom att man singlar slant. De kommer att baseras på en total genomlysning av problemen och på full kunskap om relevanta fakta. Detta kommer att vara möjligt därför att det för varje given teknisk nivå finns en definitiv relation mellan en given investering och den resulterande ökningen i produktionen. Denna relation är inget annat än tillämpningen på ekonomin i sin helhet av ”den tekniska kapitalkoefficienten” som vi talade om tidigare. En viss investering i ett stålverk kommer att resultera i en viss ökning av utkomsten – och en viss global investeringen i produktionen kommer att resultera i en viss nettoökningen av den globala sociala produkten.[23] Följaktligen kommer en viss grad av ackumulation tillåta en viss grad av den sociala produktens ökning (och därmed av levnadsstandarden eller mängden fritid). Slutligen kommer en viss del av produkten avsedd för ackumulation också att resultera i en viss nivå på levnadsstandardens ökning.

Det övergripande problemet kan därför uttryckas i följande termer. En omedelbar ökning av konsumtionen med en viss kvantitet är möjlig – men det förutsätter en påtaglig minskning av konsumtionstillväxten under kommande år. Å andra sidan kanske folk kommer att föredra en mer begränsad omedelbar höjning av levnadsstandarden, vilket skulle tillåta den sociala produkten (och därmed levnadsstandarden) att öka med X % per år under de kommande åren.

”Konflikten mellan nuet och framtiden” som privatkapitalismens och byråkratins apologeter ständigt refererar till, kommer fortfarande att vara med oss. Men den kommer att kunna ses klart. Och samhället självt skulle avgöra frågan, fullt medvetet om besluten och innebörden i vad det gör.

Som slutsats och som sammanfattning skulle man kunna säga att varje övergripande Plan som framläggs för diskussion inför folket måste kunna specificera:

a.) De produktiva förutsättningarna för varje industrisektor, och så långt det är möjligt för varje företag.

b.) Den mängd arbete för alla involverade som Planen förutsätter.

c.) Konsumtionsnivån under den inledande perioden.

d.) De belopp som skall användas till offentlig konsumtion och till investeringar.

e.) Den framtida konsumtionsökningens nivå.

För enkelhetens skull har vi ibland presenterat besluten om slutgiltiga och mellanliggande mål (till exempel Planens innebörd för särskilda produktionsområden) som två separata och på varandra följande handlingar. I praktiken skulle det bli ett kontinuerligt givande och tagande mellan dessa två faser, och en mångfald olika förslag. Producenterna har ingen möjlighet att bestämma sig för särskilda mål om de inte samtidigt vet vad dessa mål innebär för dem själva, inte bara som konsumenter utan som producenter som arbetar i en särskild fabrik. Dessutom finns det ingenting sådant som ett ”beslut taget i fullt medvetande om alla relevanta fakta” om detta beslut inte grundas på ett antal valmöjligheter, vart och ett med sina speciella förutsättningar.

Den grundläggande beslutsprocessen kan därför få följande utformning. Först blir det diskussioner i Delegaternas generalförsamling. De första förslagen kommer från olika företags Arbetarråd och handlar om deras egna produktiva möjligheter under den kommande perioden. Planfabriken kommer sedan att strukturera dessa olika förslag och visa vilka som är ömsesidigt motstridiga eller har oönskade effekter på andra sektorer. Den kommer att utveckla en serie möjliga mål och ordna dem efter deras konkreta förutsättningar så långt som detta är möjligt. (Förslag A förutsätter att fabriken X nästa år ökar sin produktion med Y % med hjälp av extra utrustning Z. Förslag B, å andra sidan, förutsätter, och så vidare). Därpå följer en fullständig diskussion om de olika övergripande förslagen, genom Generalförsamlingarna och alla Råden, möjligen också med motförslag och en upprepning av den procedur som beskrivits. En slutgiltig diskussion skulle sedan leda till ett enkelt majoritetsbeslut genom röstning i de olika lokala Generalförsamlingarna.

8. Ekonomins förvaltning

Vi har utvecklat förutsättningarna för arbetarförvaltning på det enskilda företagets nivå. Den består i avskaffandet av varje avskild ledningsgrupp och att arbetarna själva övertar den verkställande makten, organiserad i Arbetarråd och i Generalförsamlingar från en eller flera verkstäder eller kontor, eller från ett helt företag.

Arbetarförvaltning över ekonomin i sin helhet förutsätter också att ekonomins förvaltning inte överlåts i ett särskilt styrande skikts händer utan i stället tillhör de organiserade arbetarkollektiven.

Det vi har skissat upp i de föregående avsnitten av denna text visar att en demokratisk styrning och förvaltning är fullständigt genomförbar. Dess grundläggande förutsättning är genomlysningen av information och den massanvändning av modern teknik som nu blivit möjligt. Detta innebär en medveten användning av en hel serie funktioner och mekanismer (som en verklig ”konsumentmarknad”, likalön, den nya relationen mellan pris och värde – och naturligtvis planfabriken) kombinerade med riktiga kunskaper om de ekonomiska realiteterna. Allt detta tillsammans kommer att hjälpa till att göra den nya vägen framkomlig. Merparten av planeringsarbetet består i verkställandet av rutinuppgifter som med fördel kan överlämnas åt högt mekaniserade eller automatiserade kontor, som inte har några politiska eller beslutande funktioner över huvud taget, och som kan ta som sin uppgift att offentligt presentera ett antal tänkbara planer och deras respektive förutsättningar inför allmänheten.

När vi nu rent allmänt lyckats göra vägen fri och sammanhängande möjligheter har kunnat presenteras för folket, ligger det slutliga valet i deras händer. Alla kommer att delta i besluten om de ”slutgiltiga målen” med full kunskap om ”relevanta fakta”, alltså kunskapen om vad detta val innebär för denne själv (både som producent och konsument).

Väl en gång tillämpad kommer en given plan att kunna tillhandahålla en stomme för de ekonomiska aktiviteterna under en given period. Den kommer att etablera en startpunkt för det ekonomiska livet. Men i ett fritt samhälle kommer Planen inte att dominera det ekonomiska livet. Den är bara en utgångspunkt som hela tiden kan tas upp på nytt och om så krävs modifieras efter behov. Varken samhällets ekonomiska liv, eller dess totala liv, kan baseras på en död teknologisk rationalitet som är fastslagen en gång för alla. Samhället kan inte fjärma sig självt från sina egna beslut. Det är inte bara så att det verkliga livet, nästan av nödvändighet, på många punkter kommer att avvika från ”den mest perfekta” planen i världen. Det är också så att arbetarnas förvaltning hela tiden kommer att – både direkt och indirekt – förändra det faktiska underlaget och målen i planen. Nya produkter, nya metoder, nya idéer, nya problem, nya svårigheter och nya lösningar kommer ständigt att uppstå. Arbetstiden kommer att minskas. Priserna kommer att sjunka, vilket kommer att medföra konsumentreaktioner och omfördela kraven. En del av dessa modifieringar kommer bara att beröra en enda fabrik, andra flera fabriker och ytterligare andra kommer utan tvivel att påverka hela ekonomin.[24] Planfabriken skulle därför inte bara tillkallas för att arbeta en gång vart fjärde år; den skulle dagligen tackla det ena eller det andra problemet.

Allt detta handlar framför allt om formen för arbetarnas självförvaltning av ekonomin och om de mekanismer och institutioner som bör garantera att den kan fungera på ett demokratiskt sätt. Dessa former skulle tillåta samhället att ge styrningen av ekonomin det innehåll man valt. Närmare bestämt skulle de möjliggöra för samhället att orientera ekonomin i varje särskild riktning.

Det är nästan helt säkert att den valda riktningen skulle skilja sig radikalt även från förslagen av de mest välmenande ideologerna eller filantroperna i det moderna samhället. Alla sådana ideologier, oavsett om de är marxistiska eller borgerliga, accepterar som självklart att den ideala ekonomin är den som tillåter den snabbast tänkbara expansionen av produktivkrafterna och som en följd där av den största möjliga förkortningen av arbetsdagen. Denna idé, betraktad i absoluta termer, är absolut absurd. Den sammanfattar kapitalismens hela mentalitet, psykologi, logik och metafysik, dess verklighet såväl som dess schizofreni (”Arbete är helvetet. Det måste reduceras”). Det moderna samhällets härskare i både Öst och Väst tror att folk bara blir lyckliga om de förses med bilar eller smör. Befolkningen måste därför fås känna att de bara kan bli lyckliga om gatorna är ihopkorkade av bilar eller om de kan komma ikapp den amerikanska smörproduktionen inom de närmaste tre åren. Och när folk har smöret och bilarna, är allt som återstår för dem att göra att begå självmord, vilket är just vad de gör i ”idealsamhället” Sverige. Denna konsumerande mentalitet kapitalismen skapat, som hjälper kapitalismen att bestå, utan vilken den inte skulle kunna existera och som kapitalismen drivit till frenetiska proportioner, kan vara begriplig som en abnormitet som gjort nytta under en viss period av mänsklighetens utveckling. Det socialistiska samhället kommer inte att bli denna absurda jakt på tillväxt i produktionen. Detta kommer inte att bli dess grundläggande intresse.

I sin första fas kan man vara säker på att socialismen kommer att ägna sig åt att tillfredsställa konsumenternas behov och att balansera fördelningen av folks tid mellan produktivt arbete och andra aktiviteter. Att utveckla människor och sociala gemenskaper kommer dock att bli socialismens centrala uppdrag. En mycket viktig del av den sociala investeringen kommer därför att bli riktad mot förändring av teknologin, en allomfattande och genuin undervisning och avskaffandet av uppdelningen mellan stad och land respektive mellan manuellt och intellektuellt arbete. Frihetens tillväxt i arbetet, utvecklingen av producenternas kreativa förmågor, skapandet av integrerade och kompletta mänskliga sammanslutningar blir de stigar längs vilka den socialistiska mänskligheten kommer att söka för att finna meningen med sin existens. Detta kommer dessutom att låta socialismen säkra den materiella bas den behöver.

9. Samhällets förvaltning

Vi har redan diskuterat den form av förändring som skulle inträda genom arbetarrådens horisontella och vertikala samarbete. Samarbete skulle säkerställas genom branschråd, sammansatta av delegater från olika arbetsplatser. Ett liknande regionalt samarbete kunde etableras genom att råden får företräda alla regionala enheter. Samarbete blir slutligen nödvändigt på landsomfattande nivå, för alla samhällets aktiviteter, ekonomiska eller inte.

En central församling som skulle vara ett uttryck för, och ha sitt ursprung i arbetarna själva, skulle vara garant för frågan om ekonomisk samordning, i den mån detta inte togs om hand i Planen själv. Eller rättare sagt i den mån som Planen måste korrigeras – själva beslutet att föreslå en sådan korrigering måste initieras någonstans. En sådan församling skulle också samordna aktiviteter inom det sociala livets andra områden, som har litet eller inget med allmän ekonomisk planering att göra. Denna församling skulle ha sitt direkta ursprung i Arbetarråden och i de lokala Generalförsamlingarna. Den skulle bestå av en Rådsdelegaternas centralförsamling, vars församling själv skulle välja ett Råd för delegaternas centralförsamling ur sin egen krets.

Detta nätverk av Generalförsamlingar och Råd är allt som återstår av ”staten” eller ”makten” i ett socialistiskt samhälle. Det utgör hela ”staten” och det enda förkroppsligandet av ”makten”. Det finns inga andra institutioner varifrån förslag eller beslut kan komma och påverka folks liv. För att övertyga folk om att det inte finns någon annan ”stat” som lurar i bakgrunden, måste vi kunna visa:

a.) Att ett sådant organisationsmönster kan ta itu med alla problem som kan uppkomma i ett fritt samhälle – och inte bara med produktionens problem.

b.) Att institutioner av den sort som beskrivits kan samordna alla de sociala aktiviteter som befolkningen vill ha samordnade, särskilt icke-ekonomiska aktiviteter. Med andra ord att de kan utföra alla uppgifter för en socialistisk administration, som skiljer sig radikalt från den moderna statens funktioner.

Vi skall slutligen diskutera vad innebörden av ”partier” och ”politik” i ett sådant samhälle skulle vara.

Arbetarråd: en adekvat organisation för hela befolkningen

Införandet av arbetarråd kommer inte att skapa några särskilda problem i relation till industrin i dess vidaste betydelse, inkluderande tillverkningsindustri, transport, byggande, gruvindustri, energiproduktion, offentlig service och så vidare. Den revolutionära förvandlingen av samhället kommer i själva verket att grundas på inrättandet av denna typ av arbetarråd och skulle utan den vara omöjlig.

I den post-revolutionära perioden, när de nya sociala relationerna kommer att bli normbildande, uppstår emellertid ett problem ur behovet av att omgruppera folk som arbetar i mindre företag. Denna omgruppering kommer att bli nödvändig om så bara för att tillförsäkra dem deras fulla demokratiska rättigheter. I början blir det antagligen tal om en kompromiss mellan geografisk närhet och överväganden om den industriella integrationen. Detta speciella problem är inte särskilt viktigt, för även om det finns många sådana små företag så representerar de som arbetar i dem en proportionellt liten del av hela den arbetande befolkningen.

Även om det kan verka paradoxalt så kan befolkningens självorganisering i råd framskrida lika naturligt inom jordbruket som inom industrin. Det är tradition inom vänstern att se bönderna som en ständig källa till problem för arbetarklassens makt, på grund av deras utspridning, bundenhet till privat egendom och deras politiska och ideologiska ofullgångenhet. Dessa faktorer existerar faktiskt, men det är tvivelaktigt att bönderna aktivt skulle motarbeta en arbetarklassens makt som uppvisar en intelligent och socialistisk attityd gentemot dem.

”Bondemaran” som allmänt upprör så många revolutionärer, är ett resultat av sammanslagningen av två helt olika problem; å ena sidan relationerna mellan bönderna och en socialistisk administration i ett modernt samhälles kontext, å andra sidan relationen mellan bönderna och den ryska staten 1921 (eller 1932) eller i satellitländerna mellan 1945 och nuet.

Situationen som ledde Ryssland till ”den nya ekonomiska politiken” (NEP) 1921 har inget värde som exempel ens för ett måttfullt industrialiserat land. Det finns inte en chans till en upprepning i ett modernt sammanhang. 1921 gällde det ett jordbruk som inte var beroende av den övriga nationalekonomin för sina viktigaste produktionsmedel, och som efter sju år av krig och inbördeskrig hade tvingats att helt förlita sig på sig självt. Partiet krävde av detta jordbruk att man skulle förse städerna med sina produkter, utan att erbjuda någonting i utbyte. Det som hände i Ryssland 1932 (och efter 1945 i satellitstaterna) var ett alltigenom sunt motstånd från bönderna gentemot en monstruös exploatering påtvingad dem av en byråkratisk stat genom tvångskollektivisering.

I ett sådant land som Frankrike – betraktat som ”på efterkälken” med hänsyn till böndernas numerära betydelse – skulle arbetarna inte behöva frukta någon ”vetestrejk”. De skulle inte behöva organisera straffexpeditioner till landsbygden. Just därför att lantbrukaren är angelägen om sina egna intressen skulle han inte ha någon orsak att bråka med en administration som förser honom med bränsle, elektricitet, gödningsmedel, jordbruksmaskiner och reservdelar. Bönderna skulle bara opponera sig mot en sådan administration om de drevs över gränsen till sin förmåga, antingen av exploatering eller av tvångskollektivisering. Den socialistiska organisationen av ekonomin skulle innebära en omedelbar förbättring av de flesta bönders ekonomiska status, om så bara genom avskaffandet av den särskilda exploatering de utsätts för av mellanhänder. Vad gäller tvångsvis kollektivisering så vore detta raka motsatsen till en socialistisk policy på jordbruksområdet. Jordbrukets kollektivisering kan bara genomföras som resultat av en organisk utveckling inom själva bonderörelsen. Under inga omständigheter kan den införas genom direkt eller indirekt ekonomiskt tvång.

Ett socialistiskt samhälle skulle börja med att erkänna böndernas rätt till autonomi i egna angelägenheter. Det skulle inbjuda dem att organisera sig i Jordbrukskommuner, grundade på geografiska eller kulturella enheter som innefattade ungefär lika stora befolkningsgrupper. Varje sådan kommun skulle betraktas som ett företag, både i relation till resten av samhället och i förhållande till sin egen organisationsstruktur. Dess suveräna organ skulle därför utgöras av Böndernas Generalförsamling, företrätt av Böndernas Råd. Jordbrukskommunerna och deras råd skulle upprätthålla lokalt självbestämmande. Endast dessa skulle kunna bestämma när eller om man ville inrätta producentkooperativ och i så fall under vilka former. I förhållande till den övergripande planen skulle det vara jordbrukskommunerna och deras råd, inte enskilda bönder, som diskuterade med den centrala administrationen. Kommunerna skulle genomföra leveranser av en specifik del av produktionen (eller en given mängd av en speciell produkt) i utbyte mot en viss kredit[25] eller viss mängd produktionsmedel. Jordbrukskommunerna själva skulle bestämma hur dessa skulle fördelas bland deras medlemmar.

Hur blir det då med grupper av arbetare som jobbar med service (från postutbärning till underhållningsyrken) av olika slag? Det finns ingen anledning till att deras självorganiserande mönster inte skulle likna det som gäller industrin i sin helhet. Och hur blir det med de tusen och en småföretagare som finns i städerna som butiksägare, skomakare, frisörer, läkare och skräddare? Här skulle organisationsmönstret kunna liknas vid vad vi beskrivit som en ”fragmenterad” sysselsättning som jordbruk. Arbetarklassens institutioner skulle aldrig tvångskollektivisera dessa yrken. Den skulle bara be dessa kategorier att gruppera sig i sammanslutningar eller kooperativ, vilket på en och samma gång skulle upprätta deras politiska organ och deras ansvariga enheter i förhållande till den självförvaltade ekonomin som helhet. Det skulle till exempel inte bli frågan om att den socialistiska industrin skulle leverera material till varje individuell affär eller hantverkare. Den skulle betjäna kooperativen i vilka dessa affärsinnehavare eller hantverkare var medlemmar, och överlåta åt dessa kooperativ att själva distribuera gods inom sina egna led. På den politiska nivån skulle folk i dessa yrken kunna utöva inflytande i råden, då det är svårt att annars se hur de skulle kunna bli rättvist företrädda. Inget valfusk av vare sig den västerländska eller ryska typen ska förekomma.

Det medges att dessa lösningar har allvarliga nackdelar jämfört med arbetarråd inom industrin – och även jämfört med jordbrukskommuner. Arbetarråd och jordbrukskommuner är inte primärt baserade på ett yrke, och när de fortfarande är det avspeglar detta deras svaghet snarare än deras styrka. De grundar sig på arbetande enighet och på ett liv man delar med andra. Med andra ord är Arbetarråden och Jordbrukskommunerna organiska sociala enheter. Ett kooperativ med hantverkare och småföretagare som är geografiskt splittrade och vars medlemmar lever och arbetar var för sig kommer endast att förenas av ett ganska snävt gemensamt intresse. Denna fragmentering är ett arv från kapitalismen som det socialistiska samhället förr eller senare kommer att försöka övervinna. Möjligtvis finns det allt för många människor verksamma i dessa yrken i dag. Under socialismen kommer förmodligen en del av dem att absorberas av andra yrken. Samhället kommer att anslå medel för att de av de återstående som så vill ska kunna organisera sig i större, självförvaltade enheter.

När vi diskuterar folk i dessa olika yrkesgrupper måste vi också upprepa vad vi sagt om lantarbetarna – nämligen att vi saknar erfarenhet av hur deras attityd till ett socialistiskt samhälle skulle gestalta sig. Till en början och i viss utsträckning kommer de utan tvivel att vara anhängare av privat egendom. Men i vilken utsträckning? Allt vi vet är hur de reagerade när stalinismen med våld sökte tvinga in dem i koncentrationsläger. Ett samhälle som ger dem självbestämmande i egna angelägenheter, som fredligt och rationellt söker integrera dem i det sociala livets övergripande mönster, som ger ett levande exempel på demokratiskt självstyre och positiv hjälp om de skulle vilja fortsätta med socialiseringen – ett sådant samhälle skulle säkert göra ett annat intryck i deras ögon och ha ett annat inflytande på deras utveckling än en exploaterande och totalitär byråkrati som med alla sina handlingar skulle förstärka deras egendomsberoende och driva dem århundraden tillbaka.

Råden och det sociala livet

De grundläggande enheterna i den sociala organisationen som vi pekat på så här långt kommer inte bara att förvalta produktionen. De kommer samtidigt och i första hand att vara organ för folklig självförvaltning i alla dess olika aspekter. De kommer både att vara den egna, lokala administrationens organ och den enda basen för den ”centrala” makten, vilken bara kommer att existera i form av en Federation eller en omgruppering av samtliga råd.

Att säga att arbetarråden kommer att vara den folkliga självförvaltningens organ, och inte bara ett organ för arbetarnas makt över produktionen, fäster också uppmärksamheten på att en fabrik eller ett kontor inte bara är en produktiv utan också en social enhet och föremål för individuell socialisation. Även om vanorna varierar från land till land och från arbetsplats till arbetsplats, så sker en mängd andra aktiviteter här frånsett att man tjänar sitt uppehälle (kafeteria, kooperativ, fysisk träning, bibliotek, uppehållsrum, gemensamma utflykter, fester) – aktiviteter som kan etablera både privata och offentliga mänskliga relationer. I den mån som en vanlig människa är offentligt engagerad i dag är det mer troligt att detta har med arbetet att göra än med rollen som en abstrakt ”medborgare” som röstar var fjärde år. I och med socialismen kommer produktionsrelationernas omvandling och omvandlingen av arbetets själva natur för varje arbetare innebära en enorm förstärkning av betydelsen av det arbetskollektiv man tillhör.

Arbetarråden och jordbrukskommunerna kommer antagligen att ta över alla kommunala verksamheter. De kan också ta över andra verksamheter som den moderna kapitalistiska statens monstruösa centralisering har tagit ur händerna på de lokala grupperna med syftet att konsolidera den härskande klassens och dess byråkratis dominans över hela befolkningen. Lokala råd kan exempelvis ta över den lokala administrationen av rättskipningen och kontrollen över undervisningen.

De två sätten att fördela människor i grupper, genom var de bor respektive var de arbetar, överensstämmer idag ofta inte med varandra. Folks hem ligger på olika avstånd till deras respektive arbetsplatser. Där spridningen är liten, som i ett antal industristäder, industriella förorter och i många jordbrukskommuner, kan produktionens förvaltning och det lokala självstyret utövas av samma Generalförsamling och samma rådsorgan. Där arbete och bostad inte sammanfaller, måste geografiskt grundade lokala råd inrättas, som skall företräda både invånarna och företagen i området. Inledningsvis kan sådana geografiskt grundade råd bli nödvändiga på många platser. Man kan se dem som ”parallella” institutioner som också har befogenheter i lokala frågor. De kommer att samarbeta på lokal och landsomfattande nivå med arbetarråden som emellertid själva förkroppsligar den nya makten i produktionen.[26]

De problem som uppstår genom den parallella förekomsten av två sorters råd kan snart övervinnas om förändringar inträffar beträffande var folk ska bo. Detta är bara en mindre aspekt av ett viktigt problem som kommer att bli hängande över det socialistiska samhället för årtionden framåt. Under dessa frågeställningar ligger alla de ekonomiska, sociala och mänskliga problemen i den djupaste innebörden av termen stadsplanering. Ytterst finns här också problemet med stad och landsbygd. Vi har här inte tillfälle att gå in på dessa områden. Allt vi kan säga är att det socialistiska samhället måste tackla dessa problem som otala problem, redan från början, eftersom de påverkar varje aspekt av människors liv och av själva samhällets syfte: ekonomiskt, politiskt och kulturellt.

Vad vi har sagt om lokal självadministration gäller också för den regionala självadministrationen. Regionala federationer av arbetarråd eller jordbrukskommuner kommer att handha koordinationen av dessa grupper på regional nivå och organisera aktiviteter som bäst sköts på denna nivå.

Branschorganisering av ”statliga” funktioner

Vi har sett att ett stort antal av den moderna statens funktioner, inte bara ”territoriella” sådana, kommer att kunna övertas av lokala eller regionala organ för folkligt självstyre. Men hur blir det med de verkligt ”centrala” funktionerna, de som påverkar hela befolkningen på ett osynligt sätt?

I klassamhällen, och särskilt under det klassiska artonhundratalets ”liberala” kapitalism, var statens viktigaste funktion att garantera ett upprätthållande av de existerande sociala relationerna genom utövande av ett legalt våldsmonopol. Enligt klassisk revolutionär teori bestod staten av ”specialiserade grupper av beväpnade män samt fängelser”. Under den socialistiska revolutionens gång kommer denna statsapparat att krossas, de ”specialiserade grupperna av beväpnade män” att upplösas och ersättas med folkbeväpning, den permanenta byråkratin avskaffas och bli ersatt av valda, och när som helst avsättbara, delegater.

Den moderna kapitalismens ökande ekonomiska koncentration och ökande koncentration av alla aspekter av samhällslivet (med den härskande klassens behov av att underordna allting sin kontroll) leder till en enorm tillväxt av statsapparaten, dess byråkrati och funktioner. Staten är inte längre enbart en förtrycksapparat som har förmått lyfta sig upp ”över” samhället. Den är navet i en hel serie mekanismer med vars hjälp det moderna samhället fungerar dag för dag. Till sist omfattar den moderna staten all social aktivitet, som i de fullt utvecklade statskapitalistiska regimerna i Ryssland och dess satellitländer. I västvärlden är den moderna staten inte bara maktutövning i snäv betydelse, utan den ikläder sig också en i all oändlighet ökande roll som styrande och kontrollerande makt, inte bara av ekonomin utan av en hel mängd sociala aktiviteter. Parallellt med allt detta tar Staten på sig ett stort antal funktioner som i sig själva mycket väl kunde skötas av andra konstellationer, men som antingen har blivit användbara instrument för kontroll eller som möjliggör uppdrivandet av ansenliga resurser som Staten själv kan förfoga över.

I många människors föreställningsvärld har myten om ”staten som inkarnationen av den absoluta idén” som Engels drev med för hundra år sedan, blivit ersatt av en annan myt – myten om staten som den oundvikliga inkarnationen av centralisering och teknisk rationalisering för det moderna samhällslivets behov. Detta har huvudsakligen haft två effekter. Å ena sidan har det inneburit att folk betraktat en del av de mer revolutionära insikterna hos Marx och Lenin, i relation till händelserna 1848, 1871 eller 1905, som överspelade, utopiska eller oanvändbara. Å andra sidan har det lett folk till att svälja den moderna ryska statens verklighet som samtidigt sammanfattar[27] den mest fullständiga motsatsen av tidigare revolutionära uppfattningar om vad ett socialistiskt samhälle kan vara. Detta samtidigt som den ryska staten uppvisar en monstruös ökning av de fenomen som kritiserats i kapitalistiska samhällen av tidigare revolutionärer, så som den fullständiga uppdelningen av styrande och styrda, permanent byråkratism, stora privilegier för fåtalet, med mera.

Dock innehåller just denna utveckling av den moderna staten ett frö till en lösning. Den moderna staten har blivit ett gigantiskt företag – det största företaget i det moderna samhället. Den kan bara utöva sina styrande funktioner i den utsträckning den har skapat ett helt nätverk av organ för verkställande, där arbetet har blivit kollektivt, fragmenterat och specialiserat. Det som har hänt här är detsamma som har hänt produktionens förvaltning i särskilda företag. Men det har inträffat i en betydligt större skala. Den överväldigande majoriteten av dagens departement i regeringen utför bara begränsade och specifika uppgifter. De utgör ”bolag” som är specialiserade på vissa typer av arbete. Några av dem, som den allmänna sjukvården, är socialt nödvändiga. Andra (som tullen) är helt meningslösa eller är bara nödvändiga för att upprätthålla klasstrukturen i samhället (som polisen). Moderna regeringar har ofta mer kontakt med arbetet på ”sitt” departement än de har med, låt säga, bilproduktionen. Föreställningen om ”administrativa rättigheter” som fortsätter att hänga sig fast vid vad som egentligen är en serie ”tjänster till allmänheten” är ett juridiskt arv utan verkligt innehåll. Dess enda syfte är att förstärka godtyckligheten och ansvarslösheten hos dem som befinner sig på den byråkratiska pyramidens topp.

Givet dessa fakta skulle lösningen inte ligga i ”omvalbarhet och avsättbarhet” av alla offentliga tjänstemän. Detta skulle varken vara nödvändigt (de utövar ingen verklig makt) eller möjligt (de är specialiserade arbetare, som inte går att välja mer än man skulle kunna välja elektriker eller läkare). Lösningen ligger i branschorganiseringen, klart och enkelt, av de flesta av dagens regeringsdepartement. I många fall skulle detta bara vara en formell bekräftelse på redan existerande förhållanden. Konkret skulle en sådan branschorganisering innebära:

a.) Att uttalat omvandla dessa departement till ”bolag” med samma status som andra former av företag. I många av dessa nya bolag kunde mekaniserings- och automatiseringsnivån på arbetet systematiskt utvecklas till en beaktansvärd nivå.

b.) Dessa departements funktioner skulle begränsas till att utföra de uppgifter som tilldelats dem av samhällets institutioner.

c.) Dessa bolag skulle skötas av Arbetarråden som företräder de som arbetar där. Dessa kontorsarbetare skulle som alla andra bestämma över sitt arbetes organisation.[28]

Vi har sett att Planfabriken organiserades på detta sätt. Ett liknande mönster kunde tillämpas på vad som återstår eller kan användas av rådande ekonomiska strukturer (utrikeshandel, jordbruk, finans, industri). Befintliga statsfunktioner som redan är organiserade i branscher (offentliga arbeten, allmänna kommunikationsmedel, transporter) kan organiseras på liknande sätt. Antagligen också undervisningen, men här kan det vara läge för en mycket vid mångfald av tekniker och experiment.

Delegaternas centralförsamling och dess råd

Vad som återstår av en modern stat kommer att diskuteras under tre rubriker:

a.) Den materiella basen för auktoritet och förtryck, ”den specialiserade gruppen beväpnade män samt fängelser”, med andra ord armén och lagen.

b.) Intern och extern ”politik” i snäv bemärkelse, med andra ord de problem som ett självförvaltat samhälle kan ställas inför om det konfronteras med intern opposition eller med motstånd från fientliga exploaterande regimer i närliggande länder.

c.) Verklig politik: den övergripande visionen, det sociala livets koordination och allmänna syfte.

Vad gäller armén är det uppenbart att ”de specialiserade grupperna av beväpnade män” skall upplösas. Folket skall vara beväpnat. Om krig eller inbördeskrig utvecklas, kommer arbetarna i fabrikerna, kontoren och jordbrukskommunerna att utgöra enheterna i en icke-permanent, territoriell milis, där varje råd bestämmer över sitt eget område. Regionala omgrupperingar kan låta lokala enheter bli integrerade, och om nödvändigt tillåta användning av tyngre beväpning.[29] Om det visar sig nödvändigt, kommer troligen varje råd att bidra med en kontingent för att bilda vissa centrala enheter som kommer att vara under Delegaternas Centralförsamlings kontroll.

När det gäller administrationen av rättskipningen kommer den att läggas i händerna på gemene man. Varje råd kan agera domstol i lägre instans gentemot överträdelser begångna i dess område. Individuella rättigheter kommer att garanteras genom regler för proceduren fastställda av Delegaternas centralförsamling, och kan innefatta rätten att överklaga till de regionala råden eller till själva Centralförsamlingen. Det blir inte fråga om någon ”straffrätt” eller om fängelser, eftersom blotta tanken på bestraffning ter sig absurd ur socialistisk synvinkel. ”Domar” kan endast syfta till omskolning av den sociale ”förövaren” och dennes återförening med det nya livet. Frihetsberövande har bara mening om man anser att en särskild individ utgör ett permanent hot mot andra, och det som behövs i det fallet är inte straff utan medicinsk och mycket oftare social hjälp från hans medmänniskor i omgivningen.

Politiska problem – i såväl den trängre som den vidare bemärkelsen – är problem som angår hela befolkningen och som därför endast befolkningen i sin helhet kan lösa. Folk kan dock bara lösa dem om de är organiserade för detta ändamål. För tillfället är allting ordnat så att folk ska förhindras att syssla med sådana problem. Folk luras att tro att politiska problem bara kan lösas av politiker, dessa specialister på det allmänna, vars mest allmänna egenskap är just deras okunnighet om någon särskild verklighet.

De nödvändiga organisationerna kommer först och främst att innefatta arbetarråden och generalförsamlingarna i varje företag. Dessa tillhandahåller en levande miljö för åsiktsbrytningar och för utvecklandet av initierade politiska opinioner. De kommer att vara de suveräna instanserna för alla politiska beslut. Men det kommer också att finnas en central institution, direkt framsprungen ur dessa gräsrotsorganisationer, nämligen Delegaternas centralförsamling. En sådan inrättning är nödvändig inte bara för att vissa problem kräver ett ögonblickligt beslut, även om ett sådant beslut senare upphävs av befolkningen, utan mer precist därför att en första kontroll, beskrivning och utveckling av fakta nästan alltid är nödvändig innan något meningsfullt beslut kan fattas. Att be hela folket att uttrycka sig utan att sådana förberedelser är gjorda, skulle ofta bli en motsats till demokrati och det skulle innebära att folk skulle fatta beslut utan full kunskap om relevanta fakta. Det måste finnas ett sammanhang där problemen kan diskuteras och varifrån de kan vidarebefordras till folkets beslut – eller också för att föreslå att de diskuteras. Detta är inte enbart ”tekniska” funktioner. De är djupt politiska och den församling som skulle initiera dem skulle, vare sig man gillar det eller ej, vara en oumbärlig central institution – emellertid helt annorlunda till sin roll och struktur än något nutida centralt organ.

Det verkliga problemet – som enligt vår uppfattning bör diskuteras rationellt och utan känslomässiga övertoner – är inte huruvida en sådan inrättning skall finnas till eller ej. Det är hur man ska försäkra sig om att den inte längre innebär den politiska maktens alienation från samhället och överlåtandet av makt i händerna på specialiserade institutioner, skilda från befolkningen i sin helhet. Problemet blir att garantera att varje central församling utgör det verkliga uttrycket för och förkroppsligandet av folkets vilja. Vi tror att detta är fullständigt möjligt under moderna förhållanden.

Delegaternas centralförsamling skulle vara sammansatta av kvinnor och män direkt valda av de lokala generalförsamlingarna på olika fabriker, kontor och andra arbetsplatser. Dessa personer skulle vara omedelbart avsättbara av de som valt dem. De skulle, precis som delegaterna i Fabriksråden, bli kvar i sitt arbete. Delegaterna till centralförsamlingen skulle mötas i plenum för diskussioner så ofta det var nödvändigt. Genom att mötas två gånger i veckan, eller en vecka per månad, skulle de tämligen säkert hinna gå igenom mer arbete än något nuvarande parlament som sällan hinner med något alls. Med jämna mellanrum, kanske en gång i månaden, skulle de svara för sitt mandat inför de som valt dem.[30]

De valda till Delegaternas centralförsamling skulle ur sin egna led välja ut – eller låta rotera – ett råd, sammansatt av något dussin medlemmar. Dess uppgifter skulle begränsas till att förbereda Delegaternas centralförsamlings arbete, att vara dess ombud när den inte satt i överläggningar och att snabbt sammankalla församlingen vid behov. Om detta Rådet för delegaternas centralförsamling utvidgade sina befogenheter och tog ett beslut som kunde eller borde ha tagits av Centralförsamlingen eller om det tog något oacceptabelt beslut, kunde dessa omedelbart återkallas av Centralförsamlingens nästa möte, som också kunde vidta nödvändiga åtgärder, inklusive att ”upplösa” sitt eget råd. Om å andra sidan Centralförsamlingen tog något beslut som överskred dess befogenheter, eller som egentligen tillkom det lokala arbetarrådet eller den lokala Generalförsamlingen, skulle det vara upp till dessa att vidta nödvändiga åtgärder, inbegripet att avsätta sina delegater till Centralförsamlingen. Varken Rådet för delegaternas centralförsamling eller Delegaternas centralförsamling skulle kunna fortsätta att agera på ett oacceptabelt sätt eftersom de inte skulle ha någon egen makt samt vara direkt avsättbara och i sista hand skulle folket vara beväpnat. Men om Centralförsamlingen tillät sitt råd att utvidga sina befogenheter – eller om medlemmar av lokala församlingar tillät sina delegater till Centralförsamlingen att utvidga sin makt – så skulle ingenting kunna göras åt detta. Befolkningen kan bara utöva politisk makt om den vill göra det. Den föreslagna organisationen skulle garantera att befolkningen kunde utöva sådan makt om den ville göra det.

Denna vilja att ta saken i sina egna händer är dock ingen blind kraft som bara dyker upp och försvinner på något mystiskt sätt. Politisk alienation i det kapitalistiska samhället är inte bara produkten av de existerande institutionerna som genom själva sin struktur gör det tekniskt omöjligt för den folkliga viljan att uttryckas eller uppnås. Vår tids politiska alienation härstammar från det faktum att denna vilja är fördärvad ända ner till grunden, att dess utveckling är förvrängd, och slutligen att allt intresse för det offentliga livet är totalt undertryckt. Det finns ingenting lömskare än diverse liberalers yttranden när de begråter ”folkets politiska apati”, en apati som det sociala och politiska system de försvurit sig åt skulle återskapa dagligen om den inte redan fanns där. Detta undertryckande av politisk vilja i moderna samhällen beror lika mycket på den moderna politikens innehåll som på de medel som finns tillgängliga för att uttrycka den. Det bygger på den oöverstigliga klyfta som idag skiljer ”politik” från det verkliga livet. Innehållet i den moderna politiken utgörs av den ”bättre” organisationen av ett exploaterande samhälle. Alltså att den är bättre på att exploatera samhället självt. Dess metoder är nödvändigtvis mystifierande: de vilar antingen på direkta lögner eller meningslösa abstraktioner. Den värld där allt detta äger rum är en värld av ”specialister”, av ljusskygga avtal och falsk teknokrati.

Allt detta kommer att förändras radikalt i ett socialistiskt samhälle. När exploateringen avskaffats kommer politikens innehåll att bli den bättre organisationen av vårt dagliga liv. Ett direkt resultat kommer att bli en annorlunda attityd från vanligt folk gentemot det offentliga livet. Offentliga problem blir allas problem, vare sig de relaterar till var man arbetar eller handlar om mycket bredare frågor. Folk kommer att börja känna att deras engagemang får en verklig betydelse och har en direkt effekt och de synliga resultaten kommer snart att vara uppenbara för alla. Klyftan som separerar ”det politiska” från vardagslivet kommer att minska och förmodligen också att försvinna.

Allt detta fordrar några kommentarer. Moderna sociologer hävdar ofta det oundvikliga i såväl innehållet som metoderna i den moderna politiken. De tror att politikens separation från livet beror på en irreversibel teknologisk utveckling, vilken gör varje riktig demokrati omöjlig. Anklagelsen lyder att politikens innehåll – nämligen samhällets förvaltning – har blivit mycket komplex, kräver en extraordinär mängd data och problemställningar, som vart och ett bara kan förstås som ett resultat av avancerad specialisering. Utifrån antagandet att allt detta stämmer påstår man sedan, som vore det en självklarhet, att dessa problem aldrig kan framföras inför folket på ett begripligt sätt – eller enbart genom att man förenklar dem till den grad att de blir helt förvrängda. Varför då bli förvånad över att vanligt folk inte intresserar sig mer för politik än för differentialkalkyler?

Om dessa ”argument” – framställda som det allra senaste inom politisk sociologi men i verkligheten lika gamla som den västerländska civilisationen[31] – överhuvudtaget bevisar någonting, så är det inte att demokrati är en utopisk illusion utan att samhällets förvaltning, oavsett vilka medel som används, i sig har blivit omöjlig. Utifrån dessa premisser måste politikern vara förkroppsligandet av den totala kunskapen. Ingen teknisk specialisering, hur avancerad den än är, tillåter sin innehavare att påverka andra områden än det egna. En församling av tekniker – var och en den högsta auktoriteten på sitt område – skulle inte ha någon kompetens (som en grupp tekniker) att lösa någonting. Bara en enskild individ skulle kunna kommentera på någon speciell punkt, och ingen skulle kunna vara i positionen att kommentera några allmänna frågor.

I själva verket styrs det moderna samhället inte, och kan heller inte styras, av teknikerna. De som styr det inkarnerar inte den absoluta kunskapen – utan snarare generaliserad inkompetens. I själva verket styrs nästan inte det moderna samhället alls – det bara flyter på. Precis som den byråkratiska apparaten i ledningen för en stor fabrik så producerar ett modernt politiskt ”ledarskap” bara beslut – och vanligen tämligen godtyckliga sådana. De väljer mellan åsikterna på de olika tekniska avdelningar som utformats för att ”assistera” dem, och som de har mycket litet kontroll över. Här fångas våra härskare in i sitt eget sociala system och erfar samma politiska alienation som de påtvingar resten av samhället. Deras eget kaotiska sociala system omöjliggör en rationell maktutövning för dem själva – också utifrån deras egna begrepp.[32]

Vi diskuterar allt detta därför att det ännu en gång tillåter oss att peka på en viktig sanning. Ifråga om politik såväl som ifråga om produktion tenderar folk att skylla på den moderna teknologin eller den moderna ”teknologismen” i allmänhet i stället för att se hur problemen uppkommer ur en specifikt kapitalistisk teknologi. Kapitalism innebär inte enbart, vare sig i politiken eller i produktionen, att man använder tekniskt ”neutrala” medel för kapitalistiska ändamål. Den innebär också skapandet och utvecklandet av specifik teknologi som syftar till att garantera exploateringen av producenterna – eller förtrycket, mystifieringen och den politiska manipulationen av medborgarna i allmänhet. På produktionsnivån kommer socialismen att innebära den medvetna omvandlingen av teknologin. Teknologin kommer att finnas till som hjälp åt arbetarna. På den politiska nivån kommer socialismen att betyda en liknande omvandling. Teknologin kommer att finnas till som hjälp åt demokratin.

Politisk teknologi är i allt väsentligt baserad på informations- och kommunikationsteknik. Vi använder här termen ”teknologi” i vidast möjliga betydelse som de materiella medlen för information och kommunikation. Att ställa informationsteknologin i demokratins tjänst betyder inte bara att sätta materiella uttrycksmedel i folkets händer, vilket är nog så viktigt. Inte heller innebär det att sprida all information, eller någon specifik information, med vilka medel det än må vara. Det betyder först och främst att ställa till mänsklighetens förfogande de nödvändiga redskap som möjliggör beslut i full vetskap om relevanta fakta. När det gällde Planfabriken gav vi ett specifikt exempel på hur information kan användas för att påtagligt utöka människornas fria verksamheter. Genuin information skulle inte betyda att man begraver folk under hela bibliotek av textböcker i ekonomi, teknologi och statistik; resultatet av den informationen skulle bli lika med noll. Informationen från Planfabriken skulle vara koncentrerad, distinkt, fullt tillräcklig och sanningsenlig. Var och en skall veta vad han eller hon skall bidra med och den konsumtionsnivå man kommer att kunna nå om en viss plan antas. På detta sätt kan teknologi, så som ekonomisk analys, statistik och datorkraft, ställas i demokratins tjänst inom ett beslutsområde.

Det samma gäller kommunikationsteknologi. Det påstås att själva storleken på moderna samhällen förhindrar utövandet av någon verklig demokrati. Avstånd och befolkningsmängder antas göra direkt demokrati omöjlig. Det hävdas att den enda möjliga formen av demokrati är representativ demokrati, som ”oundvikligen” innehåller en kärna av politisk alienation, nämligen avskiljandet av representanten från dem han representerar.

I själva verket finns det många sätt att uppnå och utforma ”representativ” demokrati. Parlamentarism är ett, arbetarråd är ett annat. Det är svårt att se hur politisk alienation skulle kunna uppstå i ett väl fungerande rådssystem. Om moderna kommunikationstekniker sattes att tjäna demokratin kunde de områden där representativ demokrati fortfarande var nödvändig begränsas betydligt. De materiella avstånden är mindre i den moderna världen än de var i Attika under femte århundradet f.kr. På den tiden var röststyrkan – och därmed antalet människor som talaren kunde nå – begränsad av stämbandens kapacitet. Idag är den obegränsad. På kommunikationens område har avstånden inte bara minskat – de har försvunnit. Om samhället såg det som nödvändigt kunde man redan idag forma en Generalförsamling av hela befolkningen i varje modernt land. Radio och television kunde enkelt länka samman ett stort antal Generalförsamlingar i olika fabriker, kontor eller jordbrukskommuner. Liknande men mer begränsade sammanlänkningar kan göras i ett stor antal andra fall.[33] Det vore enkelt att sända Delegaternas centralförsamlings sessioner i TV. Tillsammans med alla delegaters omedelbara avsättbarhet, skulle detta garantera att varje central institution skulle förbli under befolkningens permanenta kontroll. Det skulle helt förändra själva begreppet ”representation”.

Folk beklagar det faktum att den moderna stadens storlek jämfört med gårdagens, inte tiotusentals utan snarare tiotals miljoner, gör direkt demokrati omöjlig. De är blinda i dubbel bemärkelse. För det första ser de inte att det moderna samhället har skapat just den miljö, arbetsplatsen, där en sådan demokrati kan återinföras. De ser inte heller att det moderna samhället har skapat, och fortsätter att skapa, de tekniska medlen för en genuin demokrati i stor skala. De pekar i mästrande ordalag på det parlamentariska maskineriet som enda lösningen på rymdålderns problem. Därefter drar de slutsatsen att demokrati är ”omöjligt”. De påstår sig ha gjort en ”ny” analys – och ignorerar det som verkligen är nytt i vår epok: den materiella möjligheten att äntligen kunna förändra världen genom tekniken som ett redskap för massan av vanliga människor.

”Stat”, ”parti” och ”politik”

Hur blir det då med ”staten”, ”politiken” och ”partierna” i ett sådant samhälle? Det skulle finnas rester kvar av en ”stat” i bemärkelsen av att det inte omedelbart skulle finnas en klar och enkel ”sakernas administration”, att majoritetsbeslut skulle kvarstå och att det därför fortfarande skulle finnas vissa gränser för den individuella friheten. Det skulle inte längre finnas en ”stat” i bemärkelsen att de maktutövande organen inte skulle vara några andra än de produktiva enheterna eller befolkningens egna lokala organisationer, att de institutioner som organiserar det sociala livet bara skulle vara en aspekt av livet självt, och att det som återstod av centrala organ skulle stå under direkt och beständig kontroll av basorganisationerna. Detta skulle vara utgångsläget vid starten. Den sociala utvecklingen skulle inte kunna undgå att snabbt minska de centrala aspekterna av den sociala organisationen: anledningarna att utöva restriktioner skulle gradvis försvinna och den individuella frihetens område öka. Det är onödigt att tillägga att här talar vi inte om formella ”demokratiska friheter”, som ett socialistiskt samhälle omedelbart och med stor kraft skulle utvidga, utan om de ”grundläggande” friheterna; inte bara rätten att leva utan rätten att göra vad man vill av sitt liv.

Befriad från alla dimridåer och alla mystifikationer som nu omger politiken skulle den i ett socialistiskt samhälle inte innebära annat än det kollektiva diskuterandet och lösandet av samhällets framtida problem – vare sig dessa är av ekonomisk, utbildningsmässig eller sexuell natur – eller om de handlar om den övriga världen, eller interna relationer mellan sociala grupper. Alla frågor som rör hela befolkningen tillhör dem.

De är troligt, och även sannolikt, att det kommer att finnas olika synsätt på sådana frågor. Varje betraktelsesätt kommer att sträva efter att bli så systematiskt och sammanhängande som möjligt. Folk som är skilda åt geografiskt eller till sin sysselsättning kan dela speciella åsikter. Dessa personer skulle samlas för att försvara sina åsikter, med andra ord skulle folk bilda politiska grupper.

Det är ingen idé att låtsas att en motsättning inte skulle existera mellan sådana grupper och rådens roll. Båda kan inte utvecklas samtidigt. Om råden fullföljer sina funktioner kommer de att bilda en livsmiljö inte bara för politiska konfrontationer utan också för bildandet av politiska opinioner. Politiska grupper utgör å andra sidan en mer exklusiv miljö för medlemmarnas skolning, och är också en mer exklusiv pool för lojaliteter. Den parallella förekomsten av både råd och politiska grupper skulle innebära att en del av det verkliga politiska livet utspelade sig på annan plats än i råden. Folk skulle då tendera att handla i råden enligt beslut som redan tagits utanför dessa. Skulle denna tendens överväga, skulle råden snabbt förtvina och till sist försvinna. Omvänt skulle en verklig socialistisk utveckling karakteriseras av att de etablerade politiska grupperna tynande bort.

Denna motsättning kan inte upphävas genom ett pennstreck eller genom något offentligt uttalande. Om politiska grupper fortsätter att finnas kvar speglar detta fortsättningen på drag som ärvts från kapitalismen, i synnerhet att intressegrupper och motsvarande ideologier finns kvar även sedan deras materiella bas har minskat. Folk bildar inte partier för eller emot kvantteorin, inte heller för enkla skillnader i åsikter om det ena eller det andra. De politiska gruppernas slutliga borttynande kommer att bero på folkmaktens förmåga att ena samhället.[34]

Om organisationer ger uttryck åt att olika intressen överlevt och att ideologier framhärdar så måste också en revolutionär socialistisk organisation som ger röst åt sina särskilda synsätt finnas till. Den kommer att vara öppen för alla som stöder arbetarrådens absoluta makt och kommer att skilja sig från alla andra både till sitt program och till sin praktik, just på denna punkt: dess viktigaste aktivitet kommer att inriktas på att makten koncentreras i råden och att dessa blir det enda centrat för det politiska livet. Detta innebär att den revolutionär organisationen måste kämpa mot varje särskild partimakt vilken den än kan vara.

Det är uppenbart att den demokratiska maktstrukturen i ett socialistiskt samhälle utesluter möjligheten av ett ”parti vid makten”. Själva orden kommer att bli meningslösa i det sammanhang vi beskrivit. Så länge som majoritetstrender i viktiga frågor uppstår eller avklingar kan majoritetsföreträdare oftare än andra bli valda till råden. Detta är emellertid inte nödvändigtvis fallet, eftersom delegater främst skulle väljas på grund av deras totala förtroende och inte alltid på grund av sina åsikter i den eller den frågan. Partierna skulle inte vara organisationer som strävar efter makten; och Delegaternas centralförsamling skulle inte vara ett arbetarnas parlament; folk skulle inte väljas dit som medlemmar av ett parti. Det samma gäller för varje råd valt av Delegaternas centralförsamling.

En revolutionär socialistisk organisation skulle inledningsvis ha en viktig roll. Den skulle på ett systematiskt och sammanhängande sätt försvara dessa idéer. Den skulle få utkämpa en viktig kamp för att avslöja och tillbakavisa byråkratiska tendenser, inte i allmänhet utan där de konkret visar sig. Framförallt skulle den inledningsvis komma att vara den enda grupp som är kapabel att visa på mål och medel för att få arbetardemokratin att blomstra. Gruppens arbete kunde exempelvis påskynda inrättandet av de demokratiska planeringsmekanismer som vi förut har analyserat. En revolutionär organisation är i själva verket den enda plats i ett exploaterande samhälle där samverkan mellan arbetare och intellektuella redan kan uppnås. Denna sammanslagning skulle för arbetarklassens maktorgan möjliggöra en snabb omdaning av teknologin. Men om den revolutionära gruppen fortsatte att växa några år efter revolutionen skulle detta vara det säkraste tecknet på att den var död – som revolutionär antistatlig organisation.

Frihet och arbetarmakt

Den politiska frihetens problem visar sig i två former: frihet för politiska organisationer och rättigheterna för olika sociala skiktningar i befolkningen.

På riksplanet är det endast råden som är i position att avgöra i vilken grad någon given politisk organisation ska tolereras. Det grundläggande kriterium som kommer att vara vägledande i deras bedömning är huruvida organisationen i fråga försöker att återinföra en exploaterande regim. Med andra ord, söker den avskaffa rådens makt? Om de bedömer att detta är fallet, har råden rätten och skyldigheten att försvara sig själva, i sista hand genom att avbryta sådana aktiviteter. Men denna måttstock ger ingen automatisk vägledning i alla specifika fall, av det goda skälet att det inte någonsin kan finnas något sådant som en allmän lösning. Råden måste varje gång bära det politiska ansvaret för sina lösningar genom att styra sin kurs mellan två likvärdiga och mycket allvarliga faror: antingen tillåta handlingsfrihet för socialismens fiender som vill förgöra den – eller att själva ta livet av självförvaltningen genom restriktioner av den politiska friheten. Det finns inget absolut eller abstrakt svar på detta dilemma. Inte heller är det någon mening med att försöka förringa problemets vikt genom att säga att varje viktigare politisk tendens kommer att vara representerad inom råden: det är fullt tänkbart och till och med ganska troligt att det inom råden kan existera tendenser som motsätter sig deras absoluta makt.

De ”sovjetiska partiernas laglighet”, en formel med vilken Trotskij 1936 trodde att han kunde lösa detta problem, löser i själva verket ingenting. Om den enda fara som hotar det socialistiska samhället vore den från ”restaurerande” tendenser skulle det inte finnas mycket att vara rädd för, eftersom sådana partier inte skulle få mycket stöd i arbetarnas församlingar. De skulle automatiskt utesluta sig själva från allt meningsfullt politiskt liv. Men den verkliga faran för den socialistiska revolutionen efter det att kapitalismen avskaffats kommer inte från restaurerande riktningar. Den kommer från byråkratiska tendenser. Sådana tendenser kan finna stöd i vissa delar av arbetarklassen, desto mera eftersom deras program inte skulle syfta till att återinföra traditionella och kända former av exploatering, utan skulle presenteras som ”varianter” på socialismen. I början, när den är som farligast, är byråkratismen varken ett socialt system eller ett bestämt program, den är bara en tillämpad attityd. Råden kommer att kunna bekämpa byråkratin endast som ett resultat av sina konkreta erfarenheter. Men den revolutionära tendensen inom råden kommer alltid att avvisa ”envåldshärskare” – som det praktiserades i Ryssland – eller en avskild apparats centraliserande styrning av hela ekonomin – som tillämpades i Ryssland, Polen eller Jugoslavien. Den kommer att avvisa den avskilda apparaten som en form av exploatering och den kommer att strida för att strålkastaren riktas på organisationer som propagerar för sådana mål.

Det är knappast nödvändigt att tillägga att även om det är tänkbart att det blir nödvändigt att begränsa den eller den politiska organisationens aktivitet, så är inga begränsningar tänkbara på ideologins eller kulturens områden.

Ett annat problem kan uppkomma: skall alla delar av befolkningen redan från början ha samma rättigheter? Är de lika kapabla att delta i den politiska styrningen av samhället? Vad innebär arbetarklassmakt under sådana omständigheter? Arbetarklassens makt innebär det obestridliga faktum att initiativet till och inriktningen av den socialistiska revolutionen samt den fortsatta omvandlingen av samhället bara kan tillhöra arbetarklassen. Det betyder därför att ursprunget och centrat i den socialistiska makten bokstavligt talat är arbetarråden. Men det arbetande folket har inte som mål att inrätta en diktatur över samhället och över andra skikt av befolkningen. Deras mål är att införa socialismen, ett samhälle där olikheter mellan skikt och klasser snabbt måste minska och snart försvinna. Arbetarklassen kommer bara att kunna föra samhället i socialistisk riktning i den mån som den knyter andra delar av befolkningen till detta sitt mål. Eller i den mån den garanterar dem den fullständigaste autonomi som är kompatibel med samhällets allmänna riktning. Eller att den höjer dem till rang av aktiva subjekt i den sociala makten och inte ser dem som objekt för dess egen kontroll – vilket skulle vara i konflikt med hela dess synsätt. Allt detta uttrycks genom råden i befolkningens allmänna organisationer, i rådens omfattande autonomi på sitt eget område, och av alla dessa råds deltagande i den centrala administrationen.

Vad händer då om arbetarklassen inte är klart numerärt överlägsen den övriga befolkningen? Eller om revolutionen från början befinner sig i ett svårt läge och andra befolkningsgrupper är uttalat fientliga till arbetarrådens makt? Arbetarklassens makt kan då komma till uttryck i ett ojämlikt deltagande av samhällets olika grupper i den centrala administrationen. Exempelvis kan proletariatet inledningsvis tvingas tilldela bönderna i jordbruksrådet en mindre röstandel än andra råd, även om de tillåter denna röstandel att växa i takt med att klasskonflikter avtar. Men verkningarna av dessa problemställningar är begränsade. Arbetarklassen kan bara behålla makten om den har stöd av majoriteten av dem som arbetar för sitt uppehälle, även om de inte är industriarbetare. I moderna samhällen utgör löntagarna den överväldigande delen av befolkningen, och varje dag ökar deras numerära betydelse. Om den stora majoriteten industriarbetare och andra löntagare stöder den revolutionära makten, kan denna inte hotas av böndernas politiska opposition. Om de förut nämnda grupperna inte stöder den revolutionära makten är det svårt att se hur revolutionen skulle kunna segra, och än mer hur den skulle kunna finnas kvar under någon längre tidsperiod.

10. Problem med övergången

Det samhälle vi talar om är inte kommunism, som inbegriper total frihet, folkets fullständiga kontroll över alla sina aktiviteter, frånvaron av alla begränsningar, totalt överflöd – och en helt annan sorts mänskliga varelser.

Det samhälle vi talar om är socialismen, och socialismen är den enda övergångsformen mellan en exploaterande regim och kommunism. Det som inte är ett övergångssamhälle är enligt vår definition inte socialism, utan ett exploaterande samhälle. Vi kan säga att varje exploaterande samhälle är en övergångsform, men en övergång till en annan form av exploatering. Övergången till kommunism är bara möjlig om exploateringen omedelbart upphävs, eftersom den annars fortsätter och förökar sig själv. Exploateringens avskaffande är bara möjlig om alla sorters avskilda skikt av ordergivare upphör att existera, eftersom det i det moderna samhället är uppdelningen mellan ordergivare och ordertagare som är roten till exploateringen. Avskaffandet av en avskild maktapparat innebär arbetarförvaltning inom alla områden av samhällslivet. Arbetarförvaltning är bara möjlig genom nya institutioner som förkroppsligar producenternas direktdemokrati, arbetarråd. Arbetarmakten kan bara befästas och fördjupas om den angriper alienationens djupaste rötter på alla områden och i första hand i arbetslivet.

I allt väsentligt överensstämmer dessa synpunkter med Marx idéer i ämnet. Marx tänkte sig en form av övergångstillstånd mellan kapitalism och kommunism, som han kallade ”kommunismens lägre stadium” eller ”proletariatets diktatur”. För honom innebar detta samhälle ett slut på exploateringen och på den avskilda statsapparaten.

Socialismens grundläggande tankar har ofta systematiskt dolts eller förvrängts. Låt oss lämna stalinisterna åt sitt öde. Deras historiska uppgift har varit att framställa koncentrationsläger, fabrikschefernas auktoritet, ackordsnormer och stakhnovism som socialismens slutprodukt. Samma mystifikation, i en mer subtil men lika farlig form, har propagerats av Trotskij och trotskister. De har lyckats uppfinna ett ökande antal övergångssamhällen, som hänger i varandra på ett mer eller mindre lyckat sätt. Mellan kommunism och kapitalism var det socialismen. Men mellan socialism och kapitalism var det ”arbetarstaten”. Mellan ”arbetarstaten” och kapitalismen fanns ”de degenererade arbetarstaterna” och eftersom degenerering var en process, fanns det graderingar: degenererad, mycket degenererad, monstruöst degenererad och så vidare. Efter andra världskriget blev vi enligt trotskisterna vittne till en hel serie av ”degenererade arbetarstater”, satellitländerna i Östeuropa, som var degenererade utan att ens ha varit ”arbetarstater”. All denna akrobatik utfördes för att undvika att erkänna att Ryssland var ett exploaterande samhälle utan ett spår av socialism, och för att slippa dra slutsatsen att den ryska revolutionens öde gjort det nödvändigt att omvärdera alla problem som hänger ihop med socialismens program och innehåll, proletariatets roll och partiets roll.

Idén om ett icke-socialistiskt ”övergångssamhälle” är en mystifikation. Därmed inte sagt, långt därifrån, att problem vid övergången inte skulle existera. På sätt och vis kommer hela det socialistiska samhället att formas av dessa problem och folkets ansträngningar att lösa dem. Men övergångsproblem kommer att finnas också i en snävare bemärkelse. De kommer att bero på de konkreta förhållanden som revolutionen möter vid sin utgångspunkt.

Det kan till exempel hända att revolutionen bara inträffar i ett land eller i en särskild grupp av länder. Därav följer att dessa måste utstå ett yttre tryck av väldigt olika karaktär och varaktighet. Å andra sidan, hur snabbt än revolutionen sprider sig internationellt kommer den inrikes utvecklingen att spela en viktig roll för hur socialismens principer skall tillämpas. Exempelvis kan jordbruket skapa stora problem i Frankrike men inte i USA eller i England där huvudproblemet istället kommer att bli landets extrema beroende av matimport. I vår analys har vi behandlat flera problem av denna art och vi hoppas ha visat att lösningar som pekar i en socialistisk riktning existerar i varje enskilt fall.

Vi har inte kunnat ta med i beräkningarna de problem som kan uppstå om revolutionen förblir isolerad i ett land under en längre tid – och vi kan knappast behandla det här. Men vi hoppas ha visat att det är fel att tro att problemen med en sådan isolering är olösliga, att isolerad arbetarmakt antingen måste dö heroiskt eller degenereras, eller att den som bäst kan ”hålla ut” under tiden. Det enda sättet att ”hålla ut” är att börja bygga socialismen, annars har degenereringen redan satt in och ingenting finns att ”hålla ut” för. För arbetarmakten är byggandet av socialismen från den allra första dagen inte bara möjligt utan helt nödvändigt. Om detta inte sker har den erövrade makten redan upphört att vara en folklig arbetarmakt.[35]

Det program vi har utarbetat är ett program för nutiden, i stånd att realiseras i varje någorlunda industrialiserat land. Det beskriver de mått och steg – eller den anda som vägleder dessa – som råden måste vidta från de allra första veckorna vid makten. Och detta vare sig denna makt har spridits till flera länder eller är förbehållen ett land. Kanske fanns det inte så mycket vi kunde göra om vi talade om Albanien. Men om det imorgon i Frankrike, eller England, eller Polen (som igår i Ungern) uppstod arbetarråd utan att de tvingades möta en utländsk militär invasion, så skulle de bara behöva:

a.) Federera sig i en Centralförsamling och utropa sig till den enda makten i landet.

b.) Fortsätta att beväpna arbetarklassen och ordna upplösningen av polisen och den stående armén.

c.) Proklamera exproprieringen av kapitalisterna, avskedandet av alla direktörer och övertagandet av alla fabrikers ledning av arbetarna själva organiserade i Arbetarråd.

d.) Proklamera avskaffandet av alla arbetsnormer och instiftandet av likalön och lika hyror.

e.) Uppmuntra andra arbetare att bilda råd och att ta styrelsen av sina respektive företag i egna händer.

f.) Vädja till i synnerhet de som arbetar i regeringens departement att bilda råd för att proklamera ombildningen av dessa statliga enheter till företag styrda av dem som arbetar i dem.

g.) Uppmuntra bönderna och andra självanställda delar av befolkningen att bilda råd och att sända sina delegater till Centralförsamlingen.

h.) Organisera en ”Planfabrik” och snarast sammanställa en provisorisk ekonomisk plan att diskuteras av de lokala råden.

i.) Tillkalla uppmärksamheten hos arbetare i andra länder och förklara för dem innehållet och meningen med dessa åtgärder.

Allt detta skulle vara omedelbart nödvändigt och skulle innehålla allt som är väsentligt för att bygga socialismen.

11. Bilagor

Fabriksrådet

Möjlig sammansättning och tillvägagångssätt.

– Fabriksrådet utgörs av delegater från olika verkstäder, avdelningar och kontor på ett givet företag (till exempel en delegat per 100 eller 200 arbetare.).

– Alla Fabriksrådets delegater är valda och omedelbart avsättbara av de som utsett dem.

– De flesta av Fabriksrådets delegater stannar kvar i sina jobb. En roterande minoritet garanterar kontinuiteten.

– Fabriksrådet möts till exempel en eller två halva dagar i veckan.

Föreslagna funktioner.

– Fabriksrådet koordinerar verkstäder, avdelningar och kontor på ett givet företag.

– Fabriksrådet upprätthåller relationer med andra ekonomiska organisationer, genom lokal samorganisering och branschorganisering.

– Fabriksrådet upprätthåller kontakter med omvärlden.

– Fabriksrådet bestämmer hur givna produktionsmål ska uppnås, utifrån de allmänna medel planen anslagit.

– Fabriksrådet organiserar arbetet i varje verkstad eller avdelning.

– Fabriksrådet kommer senare bidra till att förändra produktionsstrukturen.

Generalförsamlingen

Möjlig sammansättning och tillvägagångssätt.

– Generalförsamlingen utgörs av alla de som arbetar i ett givet företag inklusive kontorsarbetare och tekniker.

– Generalförsamlingen är den högsta beslutsfattande enheten för alla frågor som relaterar till arbetsplatsen i sin helhet.

– Generalförsamlingen sammankallas regelbundet, till exempel två dagar i månaden. Möten kan sammankallas oftare om så önskas av ett specificerat antal arbetare, delegater eller avdelningar.

Föreslagna funktioner.

– Generalförsamlingen bestämmer vilka frågor som skall föras vidare till Fabriksrådet för fortsatt utredning och diskussion.

– Generalförsamlingen bifaller, avvisar eller ger rekommendationer kring omformulering på alla beslut Fabriksrådet fattar utom rena rutinfrågor.

– Generalförsamlingen väljer delegater, som blir kvar i sitt arbete, till Delegaternas centralförsamling.

Noter:
[1] ”Produktionen” avser här fabriksgolvet, inte ”ekonomin” eller ”marknaden”.
[2] Tron på att socialismen kan uppnås genom parlamentet är därför extremt naiv. Dessutom upprätthåller den illusionerna om det meningsfulla i denna sorts folkliga ”representation”.
[3] I första kapitlet i sin bok The Workers Councils utvecklar Anton Pannekoek en liknande analys av de problem som möter ett socialistiskt samhälle. I fundamentala frågor ligger våra synpunkter mycket nära varandra.
[4] Bakunin beskrev en gång socialismens problem som att ”integrera individer i strukturer som de kan förstå och kontrollera”.
[5] Uttrycket återfinns i Fredrich Engels Anti-Dühring del III.
[6] För några år sedan kunde en viss ”filosof” på fullt allvar fråga hur man överhuvudtaget kunde diskutera Stalins beslut, så länge som man inte kände till de fakta på vilka endast han kunde grunda dem. Se J.P. Sartre ”Les Communistes et la Paix” i Les Tempes Modernes, juli och oktober-november 1952.
[7] Vi säger gladeligen ”införa” och inte ”återinföra”, för detta herravälde har verkligen aldrig existerat förut i historien. Alla jämförelser med historiska föregångare – till exempel situationen för hantverkarna eller de fria bönderna – har, hur fruktbara de än kan synas vara, bara ett begränsat perspektiv och riskerar att leda tankarna i utopiska banor.
[8] Ändå är detta nästan exakt vad Lenins definition av socialismen kan förenklas till, ”elektrifiering plus sovjeter” (och deras politiska makt).
[9] Akademiska ekonomer har analyserat det faktum att av flera tekniskt lämpliga möjligheter väljs vissa, och att dessa val leder till ett särskilt teknologiskt mönster tillämpat i det verkliga livet, vilket verkar konkretisera tekniken i en särskild period (se till exempel Joan Robinson’s The Accumulation of Capital (1956) s. 101-178). Men i dessa analyser beskrivs alltid valet som utgående från överväganden om ”profitabilitet” och i synnerhet från ”de relativa kostnaderna av kapital och arbete”. Denna abstrakta synpunkt har liten effekt på den industriella utvecklingens verklighet. Marx, däremot, understryker det sociala innehållet av den maskindominerade industrin, dess förslavande funktion.
[10] Vilket är sant, men talanger, skicklighet och kunskap utvecklas också i produktionen.
[11] Karl Marx, Kapitalet III, Kapitel 48, Treenighetsformeln, iii.
[12] Bokstavligen, poesi betyder skapande.
[13] I J.A.C. Browns The Social Psychology of Industry, (1954) finns det en slående kontrast mellan den förödande analys författaren gör av den nuvarande kapitalistiska produktionen och den ”lösning” han kommer fram till – blida uppmaningar till företagsledare att ”bättra sig” och att ”demokratisera sig”.
[14] Med andra ord, det vi angriper här är själva föreställningen om en teknik kapabel att styra folk utifrån. En sådan idé är lika absurd som idén om en psykoanalys där patienten inte är närvarande och som bara blir en ”teknik” i händerna på analytikern.
[15] Detta problem skiljer sig distinkt från den övergripande planeringen. Generell planering sysslar med att bestämma en kvantitativ ram – så mycket stål och så många timmars arbete å ena sidan, så mycket konsumtionsgods å den andra. Den måste inte ingripa i form eller typ av mellanfabrikat.
[16] Man kan tillägga att tillväxttakten också beror på: a) teknisk utveckling. Men sådan teknisk utveckling är i sig själv kritiskt beroende av den summa som direkt eller indirekt investeras i forskning; b) utvecklingen arbetets produktivitet. Men detta är beroende av den summa kapital som investeras per arbetare och i den tekniska nivån. Dessa två faktorer för oss tillbaka till investeringen. Mer signifikant är att arbetets produktivitet beror på producentens attityd till ekonomin. Detta i sin tur kretsar kring folks attityd till planen, till hur dess mål ska förverkligas, på det egna deltagandet och identifikation med de beslut som uppnåtts, och i allmänhet på sådana faktorer som diskuteras i denna text.
[17] Byråkratisk ”planering” som den utförts i Ryssland och de Östeuropeiska länderna bevisar ingenting vare sig på det ena eller andra sättet. Den är lika irrationell och lika bortkastad. Förlusten är både ”extern” (fel beslut tas) och ”intern” (genom arbetarnas motstånd mot produktionen). För fler detaljer ”La révolution prolétarienne contre la bureaucratie” i nummer 20 av Socialisme ou Barbarie.
[18] Detta område expanderar ständigt. Utgångspunkterna är fortfarande Leontiefs The Structure of American Economy (1957) och essäerna av bland annat Leontief i Studies in the Structure of Amercan Economy (1953).
[19] V.T. Koopman Activity Analysis of Production and Allocation (1951).
[20] Arbetsvärde inkluderar naturligtvis de kostnader för utrustning som används under perioden i fråga. (För utarbetandet av arbetsvärdet med matrismetoden, se artikeln ”Sur la dynamique du capitalisme” i Socialisme ou Barbarie nummer tolv). Användandet av arbetsvärdet som måttstock är likvärdigt med vad akademiska ekonomer kallar ”normala långsiktiga kostnader”. Den synpunkt som uttrycks i denna text korresponderar med Marx, som vanligen attackeras av akademiska ekonomer, även ”socialistiska” sådana. För dem skulle ”marginalkostnaden” bestämma priserna (se till exempel Joan Robinsons An Essay on Marxian Economics (1947) s. 23-28) Vi kan här inte gå in på denna diskussion. Allt vi kan säga är att tillämpningen av principen om marginalkostnader skulle betyda att priset på en flygbiljett mellan London och New York ibland skulle vara noll (när planet redan var fullt) och ibland motsvara priset på hela flygplanet (när planet var tomt).
[21] I sitt stora arbete på detta tema – och med ett måttligt bruk av differentialekvationer – kommer Keynes fram till slutsatsen att den viktigaste faktorn för investeringar är entreprenörens ”djuriska instinkter” (The General Theory, s. 161-162). Tanken att investeringsvolymen främst bestäms av graden av intresse, och att det senare är ett resultat av samspelet mellan ”de verkliga produktivkrafterna och driftigheten” har för länge sedan demolerats av de akademiska ekonomerna själva, se Joan Robinsons ”The Rate of Interest and other Essays” (1951).
[22] Man får leta förgäves i Mr Bettleheims voluminösa skrifter efter varje försök att rättfärdiga den ackumulationsnivå som ”valts” av den ryska byråkratin. ”Socialismen” hos sådana ”teoretiker” underförstår inte bara att endast Stalin (eller Chrustjev) vet bäst. Den underförstår också att sådan kunskap, till själva sin natur, inte kan kommuniceras till resten av mänskligheten. I ett annat land och i en annan tid var detta känt som ”Führerprincipen”.
[23] Denna ökning är uppenbarligen inte bara summan av ökningen i varje sektor. Flera element måste läggas till och dras ifrån innan man kan skilja det ena från det andra. Å ena sidan, exempelvis, den ”förmedlade nyttan” av varje sektors produkter, å andra sidan de ”externa ekonomierna” (investering i en given sektor för att undvika en flaskhals kunde medge en bättre användning av den produktiva kapaciteten i andra sektorer som trots att de var etablerade annars kunde gå förlorade). Att utarbeta dessa nettoökningar innebär inga speciella svårigheter. De beräknas automatiskt på samma gång som man utarbetar ”det objektivt förmedlade” – rent matematiskt utgör lösningen på det ena omedelbart lösningen på det andra.
Vi har diskuterat fastställandet av den globala investeringsvolymens problem. Vi kan bara snudda vid valet av särskilda investeringar. Den sektorsvisa fördelningen av investeringar är automatisk när väl den slutliga investeringen är bestämd (den och den slutliga konsumtionsnivån förutsätter, direkt eller indirekt, den och den produktionskapaciteten i varje sektor). Att välja en särskild typ av investering bland ett antal möjliga investeringar med samma effekt kan bara bero på den effekt utrustningen skulle ha på dem som måste använda den – och här är det, vilket vi också har sagt hela tiden – användarens egna synpunkter som skall vara gällande.
[24] Från denna synvinkel (och om de inte från första början varit felaktiga) blir siffror från Sovjet som visar att produktionsplaner år efter år har uppfyllts till 100 %, den hårdast möjliga domen över rysk ekonomi och det ryska samhället. De visar med all önskvärd tydlighet att under en given 5-årsperiod har ingenting hänt i landet, att inte en enda ny idé hos någon har uppkommit (eller att Stalin, i sin klokhet, hade förutsett alla sådana idéer och i förväg införlivat dem i planen, i sin godhet tillåtande det innovativa nöjet av en illusorisk upptäckt).
[25] Komplexa men under inga omständigheter olösbara ekonomiska problem kommer antagligen att uppstå i detta avseende. De kan sammanfattas i frågan om hur priser på jordbruksprodukter skall bestämmas i en socialistisk ekonomi. Tillämpandet av likformiga priser skulle upprätthålla viktiga ojämlikheter i inkomsterna (”inkomstskillnader”) mellan olika Jordbrukskommuner eller rent av mellan olika individer i samma Kommun (på grund av skillnader i besittningarnas produktivitet, olikheter i jordmånens bördighet och så vidare). Den slutgiltiga lösningen på problemet skulle förstås kräva en total socialisering av jordbruket. Under tiden kommer kompromisser att bli nödvändiga. Det kan kanske finnas någon form av beskattning av de mer välmående kommunerna för att stödja de mindre välmående till dess att gapet mellan dem minskat väsentligt men att helt och hållet undertrycka olikheter med dessa medel närmar sig emellertid tvångskollektivisering. I förbigående kan man notera att dagens skillnader i avkastning delvis uppkommit genom att jord med dålig avkastning fåtts att fungera på konstgjord väg genom subsidier, utbetalda av den kapitalistiska staten i politiska syften. Det socialistiska samhället kunde snabbt minska dessa klyftor genom att ifrågasätta vissa subventioner – och samtidigt ge massiv hjälp för att utrusta fattiga men potentiellt livskraftiga kommuner.
[26] Även om det ryska ordet ”sovjet” betyder ”råd” ska man inte förväxla de Arbetarråd vi har beskrivit i denna text ens med de tidigaste ryska sovjeterna. Arbetarråden grundas på arbetsplatsen. De kan både spela en politisk roll och en roll i den industriella produktionen. Till sitt väsen är arbetarrådet en allmän organism. Petrogradsovjeten 1905 sammansatt av arbetarnas deputerade förblev en rent politisk institution, trots att den var resultatet av en generalstrejk och rent proletär till sin sammansättning. Sovjeterna 1917 var som regel geografiskt baserade. Också dessa var rent politiska institutioner, i vilka alla sociala lager som stod i opposition till den gamla regimen samlades (se Leo Trotskijs 1905 och Den ryska revolutionens historia). Deras roll korresponderade med eftersattheten i den ryska ekonomin och Ryssland vid denna tid. I denna bemärkelse tillhör de det förflutna. Den ”normala” form i vilken arbetarklassen kommer att företrädas i den kommande revolutionen blir utan tvivel Arbetarråden.
[27] Inte i vad den döljer (polisterrorn och koncentrationslägren) men i vad den proklamerar offentligt, i sin konstitution.
[28] Att de statsanställda skulle bilda Arbetarråd var ett av kraven från de ungerska arbetarråden.
[29] Varken medlen eller det övergripande krigskonceptet kan kopieras från ett imperialistiskt land. Vad vi har sagt om kapitalistisk teknologi är giltigt för militär teknik: det finns ingen neutral militär teknik, ingen ”vätebomb för socialismen”. P. Guillaume har klart visat (i sin artikel ”La Guerre et notre époque”, nummer 3, 5, 6 av Socialisme ou Barbarie) att det är nödvändigt för en proletär revolution att dra upp sin egen strategi och utforma sina egna metoder, huvudsakligen propaganda, lämpade för dess sociala och mänskliga ändamål. Behovet av ”strategiska vapen” uppstår inte för en revolutionär makt.
[30] I ett land som Frankrike skulle en sådan Delegaternas centralförsamling kunna bestå av 1.000 till 2.000 delegater (en delegat per 20.000 eller 10.000 arbetare). En kompromiss måste göras mellan två behov: som arbetsgrupp kan inte Delegaternas centralförsamling vara för stor – å andra sidan måste den garantera den mest direkta och omfattande återspeglingen av de organismer den företräder.
[31] Platon diskuterar dem utförligt, och delar av hans Protagoras ägnar sig också däråt.
[32] Se Wright Mills White Collar s. 347-348 och The Power Elite s. 134-145 för en illustration av den totala frånvaron av varje relation mellan varje slag av ”tekniska” kapaciteter och varje slag av förekommande ledarskap i politiken eller arbetslivet.
[33] Nu kan det hävdas att problemet med mängden kvarstår och att alla aldrig skulle hinna uttrycka sig på den anslagna tiden. Detta är inte ett giltigt argument. Det skulle knappast finnas en församling på mer än 20 personer där alla ville tala, av det mycket goda skälet att när något ska beslutas finns det inte ett obegränsat antal alternativ eller argument. I ordinära arbetargrupper, exempelvis församlade för att besluta om en strejk, finns det nästan aldrig ”för många” förslag. När de två eller tre alternativen gjort sig hörda och olika argument utväxlats kan ett beslut fattas på nolltid. Talens längd varierar dessutom beroende av vikten på dess innehåll. Ryska ledare kan tala i timmar på partikongresser utan att säga någonting. Talet på Ephore som övertygade Sparta att inleda det Peleponesiska kriget upptar 21 rader i Thucydides (I, 86). För uppgifter om revolutionära församlingars lakonism, se Trotskij om Petrogradsovjeten i 1905, eller Socialisme ou Barbarie Nummer 21 s. 91-92 om fabriksdelegaterna i Budapest 1956.
[34] Grunden för partier är inte åsiktsskillnader i sig utan mer fundamentala skillnader och den mer eller mindre systematiska enheten i referensramar. Med andra ord uttrycker partier en allmän orientering som motsvarar en mer eller mindre tydlig ideologi, som i sin tur stammar från sociala positioner som leder till motstridiga strävanden. Så länge som sådana positioner existerar och leder till politiska ”projektioner” av förväntningar går det inte att utesluta politiska grupper – men när dessa speciella skillnader försvinner är det osannolikt att grupper bildas på grund av allmänna ”skillnader”.
[35] Alla diskussioner om ”socialism i ett land” mellan stalinisterna och vänsteroppositionen (1924-27) visar på ett förskräckande sätt hur människor tror att de vet vad de gör när de skapar historia, och ändå inte förstår någonting alls. Stalin insisterade på att det var möjligt att bygga socialismen endast i Ryssland, där socialism betydde industrialisering plus byråkratins makt. Trotskij menade att detta var omöjligt, då socialismen betydde det klasslösa samhället. Båda hade rätt i vad de sa, och fel i att förneka den andres övertygelse. Men ingen av dem talade om socialismen. Under hela denna diskussion nämnde ingen regimen inne på de ryska fabrikerna, proletariatets relation till makten över produktionen. Inte heller Bolsjevikpartiets, där diskussionen ägde rum, relation till de breda massorna, som i det långa loppet var huvudintressenten i alltihop nämndes.

Anm. Castoriadis har kritiserats för att han ser likalön som en av de första nödvändiga reformerna, trots att detta inte avskaffar löneslaveriet. Men han skildrar alltså inte det klasslösa samhället utan  en övergångsperiod. Även i vår nutid skulle likalön, för att inte tala om medborgarlön!, nog  vara ett uppskattad första steg mot socialismen.

********************************************************

Louise Michel: Om kvinnors rättigheter.(1886)

1870 hade den första organisationen för Kvinnors Rättigheter börjat mötas på Rue Thevenot. På mötena med gruppen Kvinnors Rättigheter, och på andra möten, applåderade de mest avancerade männen idén om jämställdhet. Jag lade märke till — jag har sett det förr och jag såg det senare — att männen, oavsett vad de deklarerade, trots att de verkade hjälpa oss, nöjde sig med att synas. Detta var ett resultat av gamla fördomar och vanans makt, och det övertygade mig om att vi kvinnor helt enkelt måste ta vår plats utan att be om det.

Frågan om politiska rättigheter är död. Lika utbildning, lika arbete — så att prostitution inte ska vara det enda lönsamma yrket öppet för kvinnor — det var det viktiga i vårt program. De ryska revolutionärerna hade rätt: evolutionen har nått sitt slut och nu är revolutionen nödvändig om inte fjärilen ska dö i sin puppa.

Hjältemodiga kvinnor finns i alla klasser. På yrkesskolan mötte kvinnor från alla samhällsskikt varandra, och allesammans hade föredragit att dö framför att kapitulera. De organiserade Sällskapet för Krigets Offer. De disponerade sina resurser på bästa sätt, under det att de krävde att Paris gör motstånd, och fortsätter att göra motstånd, mot den Preussiska belägringen. Senare, när jag satt i fängelse, var Madame Meurice från Sällskapet för Krigets Offer min första besökare.Vid min sista rättegång, bakom de handplockade åskådarna, upptäckte jag de lysande ögonen hos två andra tidigare medlemmar av Sällskapet som lyckats tränga sig in bland de övriga.

Jag vill ära alla de modiga kvinnor i milisen som drog från grupp till grupp: Kvinnornas Försvarskommitté, kvinnoorganisationerna och senare Kvinnoligan. Den gamla världen borde rädas den dag dessa kvinnor slutligen bestämmer sig för att de fått nog. Dessa kvinnor kommer inte att sakta ner farten. Styrkan bor i dem. Akta er för dom! Akta er för dem som går genom Europa svängande frihetens fana, och akta er för den fridfullaste Gauls dotter som just nu sover i djup resignation på fälten. Akta er för kvinnorna när de blir illamående av allt som är omkring dem och uppreser sig mot den gamla världen.

Den dagen börjar den nya världen.

— Louise Michel: Memoirs, 1:10-14. Från franska Nic Maclellan 2004.
Anm.: Sällan har man sett en revolutionär brinna med så klar låga som anarkisten, feministen och kommunarden Louise Michel (1830-1905). Som liten flicka klättrade hon i träd och red på grisar, alltid med blåmärken och fläckar på kläderna. Som utbildad lärarinna startade hon skolor för fri undervisning och som en av de främsta i Pariskommunens revolution 1871 byggde hon och försvarade barrikader med vapen i hand , körde ambulans och organiserade sjukvården. Efter massakern på Kommunen deporterades hon till Nya Kaledonien där hon omedelbart tog del i ursprungsbefolkningens kamp mot de franska kolonialisterna, och tillbaka i Paris blev hon upphovet till anarkismens svarta fana då hon i en hungerdemonstration 1883 tog av sin svarta sidenunderkjol och hängde den på ett kvastskaft. Borgarpressen döpte henne till ”Den Röda Jungfrun” eftersom hon förblev ogift hela livet ; ”Revolutionen är min största kärlek”.  På frågan om kvinnor borde ha rösträtt ska hon ha svarat ”Nej, och det borde inte männen ha heller. Att göra revolution är mycket viktigare än att rösta.” Och hon tillägger: ”Det är makten som är förbannelsen. Det är därför jag är anarkist”. Om allt detta har hon berättat i sina memoarer, varur ovanstående stycke är hämtat.

*******************************************************************

Noam Chomsky: Sovjetunionen kontra Socialismen (1986)

När världens två stora propagandasystem enas om en eller annan doktrin, krävs en viss intellektuell ansträngning för att komma ur dess fjättrar. En sådan doktrin, är att det samhälle som skapades av Lenin och Trotskij och som vidareutvecklades av Stalin och hans efterträdare skulle ha något samband med socialismen i någon meningsfull eller historiskt ackurat bemärkelse av begreppet. Finns ett sådant samband så är det i själva verket ett samband av motsägelser.

Det är uppenbart varför de båda stora propagandasystemen håller fast vid denna fantasi. Allt sedan sin uppkomst har Sovjetstaten försökt kontrollera sin befolknings vilja, liksom andra förtryckta folks, för att de skall kunna underställas de män som utnyttjade det folkliga elementet i Ryssland 1917 till att sätta sig i besittning av statsmakten. Ett viktigt ideologiskt vapen som använts för detta ändamål har varit statsledningens anspråk på att föra både sitt eget samhälle och världen mot socialismens ideal; en omöjlighet, vilket varje socialist – och med säkerhet varje seriös marxist – genast skulle ha begripit (många gjorde det också) och en lögn av monumentala proportioner vilket historien visat allt sedan bolsjevikregimens första dagar. Dessa tuktomästare hade tänkt sig att vinna stöd och legitimitet genom att utnyttja de socialistiska idealens aura och den aktning som med rätta förbinds med dem, till att dölja sin egen rituella praktik samtidigt som man utplånade varje spår av socialismen.

För världens andra stora propagandasystem är det ett kraftfullt ideologiskt vapen att förknippa Sovjetunionen och dess skyddslingar med socialismen, för att framtvinga konformitet och lydnad till de statskapitalistiska institutionerna, och för att nödvändigheten av att hyra ut sin arbetsförmåga till ägarna och ledningen för dessa institutioner närmast ska betraktas som en naturlag och det enda alternativet till den ”socialistiska” fängelsehålan.

Således framställer det sovjetiska ledarskiktet sig själva som socialister för att försvara sin rätt att sitta vid makten, och ideologer i Väst använder samma förevändning för att avvärja hotet om ett friare och rättvisare samhälle. Denna unisona attack på socialismen i modern tid har mycket effektivt lyckats undergräva densamma.

Man kan notera ett annat knep som effektivt tagits i bruk av statskapitalismens ideologer i den existerande maktens och privilegiernas tjänst. Det rituella fördömandet av de s.k. ”socialistiska” staterna är fullt av förvrängningar och ofta rena lögner. Ingenting är enklare än att fördöma den officiella fienden och förknippa denne med varjehanda brott; det finns här inget behov av att belasta sig med krav på bevis eller logik när man rättar in sig i det ledet. Kritikerna av Västs våldsamheter och grymheter försöker ofta rätta till bilden genom att peka på de kriminella grymheter och förtryck som finns och exponera de sagor som diktats upp i det västerländska våldets tjänst. Med förutsägbar regelbundenhet tolkas dessa åtgärder genast som försvar av ondskans imperium och dess underlydande. På så sätt upprätthålls den avgörande Rätten att Ljuga i Statens Tjänst, och kritiken av Statens våld och grymheter undergrävs.

Det kan också vara värt att notera vilken tjusning den leninistiska doktrinen haft på den moderna intelligentsian i perioder av konflikter och turbulens. Denna doktrin ger ”de radikala intellektuella” rätten till statsmakten och till att påtvinga det hårda styre som ”Den Röda Byråkratin”, ”den nya klassen” innebär med Bakunins ord för ett århundrade sedan. Liksom i den Bonapartistiska Staten, som Marx fördömde, blir de ”Statens prästerskap” och ”det civila samhällets parasitära utväxter”[1] som härskar med järnhand.

I perioder då statskapitalismens institutioner möter föga utmaningar, gör samma fundamentala ingripande det möjligt för ”den nya klassen” att tjänstgöra som statsledning och ideologer, att ”prygla folket med folkets käpp”[2] som Bakunin sade. Det är inte så konstigt att de intellektuella upplever övergången från ”revolutionär kommunism” till att ”hylla Väst” så enkel, upprepandes ett koncept som utvecklats från tragedi till fars under det gångna halvseklet. Egentligen är det enda som förändrats uppfattningen om var makten ligger. Lenins diktat ”socialism är inget annat än ett statskapitalistiskt monopol i hela folkets tjänst”[3], vilka givetvis måste lita på sina ledares välvilja, uttrycker ”socialismens” pervertering till Statens prästerskaps fromma, och låter oss förstå den snabba övergången mellan ståndpunkter som ytligt sett verkar diametralt motsatta men som i själva verket är tämligen näraliggande.

Den politiska och sociala diskursen är vag och oprecis och nivån sänks kontinuerligt av bidrag från ideologer av olika slag. Trots detta har dess termer behållit åtminstone en liten återstod av sin innebörd. Från början betydde socialismen arbetarnas befrielse från exploatering. Som den marxistiske teoretikern Anton Pannekoek konstaterade: ”detta mål nås inte och kan inte uppnås genom att bourgeoisien byts ut mot en ny styrande och ledande klass”, utan det ”kan bara realiseras genom att arbetarna själva tar kontroll över produktionen.”[4] Producenternas kontroll över produktionen är kärnan i socialismen, och medel för att uppnå detta mål har regelbundet tagits fram i perioder av revolutionär kamp, i strid mot bitter opposition från de traditionella härskande klasserna och de ”intellektuella revolutionärerna” vägledda av leninismens vanliga principer och en västorienterad ”management”-ism, tillämpad allt efter de skiftande omständigheterna. Men det väsentligaste elementet i socialismens ideal kvarstår: att förvandla produktionsmedlen till de fritt associerade producenternas egendom och därmed till en social egendom tillhörig människor som befriat sig från sina härskares exploatering, som ett avgörande steg mot en bredare sfär av mänsklig frihet.

Den leninistiska intelligentsian har en annan agenda. De passar in på Marx’ beskrivning av ‘konspiratörerna’ som ”lägger beslag på den revolutionära processens utveckling”[5] och förvränger den till att tjäna de egna anspråken på herravälde, ”därav deras djupa förakt för mer teoretiska upplysningar angående arbetarnas klassintressen”[6], vilket inbegriper störtandet av Den Röda Byråkratin och skapandet av mekanismer för demokratisk kontroll över produktionen och det sociala livet. För leninisten måste massorna strängt disciplineras, medan socialisten däremot kämpar för att uppnå en social ordning där disciplin ”kommer att bli överflödig” när de fritt associerade producenterna ”arbetar för sin egen räkning” (Marx)[7]. Vidare begränsar den frihetliga socialismen sig inte till producenternas demokratiska kontroll över produktionen, utan söker avlägsna all sorts dominans och hierarki från det sociala och personliga livet; en kamp utan slut eftersom framsteg i strävan efter ett mer rättvist samhälle kommer att leda till ny insikt och förståelse av förtrycksformer som kan vara dolda i traditionell praktik och i traditionellt medvetande.

Den leninistiska fiendskapen mot de mest väsentliga dragen hos socialismen stod klar redan från början. I revolutionens Ryssland utvecklades sovjeter och fabrikskommittéer till instrument för kamp och befrielse, med många brister men med en rik potential. När Lenin och Trotskij tog makten tog de omedelbart itu med att förstöra den frigörande potentialen i dessa instrument, och etablerade Partiets styre, i praktiken dess Centralkommitté och dess Högsta Ledare – exakt så som Trotskij hade förutspått flera år tidigare, som Rosa Luxemburg och andra vänstermarxister då varnade för och som anarkisterna alltid har begripit. Inte bara massorna utan även Partiet måste bli föremål för ”vaksam kontroll uppifrån”[8] menade Trotskij då han genomgick förvandlingen från revolutionär intellektuell till att ingå i Statens prästerskap. Innan de tog makten tillägnade sig det bolsjevistiska ledarskiktet mycket av retoriken från folk som deltog i den revolutionära kampen underifrån, men deras verkliga åtaganden var helt andra. Detta stod klart från början och blev kristallklart sedan de tillskansat sig statsmakten i oktober 1917.

En historiker som är välvilligt inställd till bolsjevikerna, E. H. Carr, skriver att ”arbetarnas spontana benägenhet att organisera fabrikskommittéer och att ingripa i fabrikernas ledning, uppmuntrades oundvikligen av revolutionen, som fick arbetarna att tro att landets produktionsapparat nu tillhörde dem och kunde styras av dem efter deras eget tycke och till förmån för dem själva”. (Min kursiv.)[9] För arbetarna var det så att, som en anarkistisk delegat sade, ”Fabrikskommittéerna var framtidens förstadier … de och inte Staten borde nu sköta förvaltningen”[10].

Men Statens prästerskap visste bättre, och satte genast igång med att förstöra fabrikskommittéerna och att reducera arbetarråden till organ för deras egen maktutövning. Den 3 november kungjorde Lenin i en ”Förordning om Arbetarkontroll” att delegater valda för att utöva sådan kontroll skulle hållas ”ansvariga inför Staten för upprätthållandet av den strängaste ordning och disciplin samt för egendomens skydd”[11]. När året gick mot sitt slut noterade Lenin att ”vi gick från arbetarkontroll till skapandet av Högsta Rådet för Nationalhushållningen”[12], vilket skulle ”ersätta, uppsluka eller tränga undan arbetarkontrollens apparat” (Carr)[13]. ”Själva socialismens idé är förkroppsligad i begreppet arbetarkontroll”[14] klagade en mensjevikisk fackföreningsman; det bolsjevikiska ledarskapet uttryckte samma klagan i handling genom att helt förstöra själva socialismens idé.

Snart gav Lenin order om att ledarskiktet måste bemäkta sig ”diktatorisk makt” över arbetarna, vilka måste acceptera ”ett ovillkorligt underordnande under en enda vilja” och ”i socialismens intresse” vara beredda att ”ovillkorligen underordna sig viljeenheten hos arbetsprocessens ledare”[15]. När Lenin och Trotskij fortsatte militariseringen av arbetet omvandlades samhället till en arbetsarmé underkastad deras enda vilja, och Lenin förklarade att arbetarnas underordnande under ”enskilt maktutövande” är ”det system som mer än något annat möjliggör bästa utnyttjandet av de mänskliga resurserna”[16] – eller som Robert McNamara[17] uttryckte samma idé, ”de viktiga beslutsfunktionerna … måste finnas kvar högst upp … det verkliga hotet mot demokratin kommer inte från för mycket utan från för litet styrning”; ”om inte förnuftet får styra kommer människans potential till korta”, och styrning är inget annat än förnuftets regim, som låter oss vara fria. Samtidigt utplånades ”särintressena” – exempelvis varje antydan till yttrande- och organisationsfrihet – ”i socialismens intresse”, som det fick heta när det begreppet omdefinierades för att passa behoven hos Lenin och Trotskij, vilka fortsatte att skapa den grundläggande protofascistiska struktur som Stalin sedan utvecklade till en av vår tids värsta fasor.[1*]

Oförmågan att förstå den leninistiska intelligentsians intensiva motvilja mot socialismen (med rötter hos Marx, utan tvivel) och därmed sammanhängande missförstånd av den leninistiska modellen, har haft ett förödande inflytande på kampen för ett anständigt samhälle och en värld som går att leva i – i Väst, och inte bara där. Det är nödvändigt att hitta ett sätt att rädda socialismen från deras fiender i världens båda maktcentra, från dem som alltid försöker göra sig till Statens prästerskap och till det sociala härskarskiktet genom att utplåna friheten i frihetens namn.

Anmärkningar:
[1] K. Marx, Första utkastet till ”Inbördeskriget i Frankrike” (1871), MEW 17, s. 539.
[2] M. Bakunin, Statism and Anarchy, 1873.
[3] V. I. Lenin, Den hotande katastrofen och hur den bör bekämpas, 1917.
[4] A. Pannekoek, Fem teser om arbetarklassens kamp mot kapitalismen, 1946.
[5] K. Marx, recension av A. Chenus bok De sammansvurna (1850), MEW 7, s. 273.
[6] Ibid.
[7] K. Marx, Kapitalet, band III, 1894.
[8] I. Deutscher, Den väpnade profeten, 1954.
[9] E. H. Carr, Ryska revolutionen 1917-1923, del 2, s. 82.
[10] M. Brinton, Fabrikskommittéerna i ryska revolutionen, s. 26.
[11] V. I. Lenin, Förslag till förordning om arbetarkontroll, VV, band VII, s. 369.
[12] E. H. Carr, Ryska revolutionen 1917-1923, del 2, s. 87.
[13] Ibid., s. 88. – i svenska upplagan har ”machinery of workers’ control” översatts till ”grenar av produktionen och handeln” (!)
[14] M. Brinton, Fabrikskommittéerna i ryska revolutionen, s. 39.
[15] V. I. Lenin, Sovjetmaktens närmaste uppgifter, 1918.
[16] Ibid.
[17] USA’s försvarsminister 1961-1968.
Noter:
[1*] Om hur Lenin och Trotskij tidigt tillintetgjorde socialismen, se: Maurice Brinton, The Bolsheviks and Workers’ Control, Montreal: Black Rose Books, 1978, och Peter Rachleff, Radical America, Nov. 1974, bland många andra verk.
Anm. Till svenska för Marxist Internet Archive: Staffan Jacobson 2010. Noter och anmärkningar: Jonas Holmgren.

*******************************************************

Gary Snyder: Anarkobuddhism (1961)

Buddhismen håller för sant att universum och alla varelser i det väsentligen är i ett tillstånd av fullkomlig vishet, kärlek och medkänsla; och agerar i naturligt gensvar och ömsesidigt beroende. Det personliga förverkligandet av detta ursprungliga tillstånd kan inte nås för och av en “själv” – eftersom det inte kan förverkligas helt och fullt om inte självet givits upp; och givits bort.

Enligt den buddhistiska uppfattningen är det som förhindrar den obesvärade manifestationen av detta Okunnighet, som projiceras in i fruktan och onödigt begär. Historiskt sett har buddhistiska filosofer misslyckats med att analysera i vilken utsträckning som okunnighet och lidande orsakats eller förvärrats av sociala faktorer, då de betraktat fruktan-och-lidande som givna realiteter i det mänskliga tillståndet. Som en konsekvens har den huvudsakliga angelägenheten för buddhistisk filosofi varit epistemologi och “psykologi” utan någon uppmärksamhet på historiska eller sociologiska problem. Även om mahayanabuddhismen har en storslagen vision av universell befrielse, så har buddhismens faktiska bedrift varit utvecklandet av praktiska meditationssystem riktade mot målet att befria ett fåtal hängivna individer från psykologiska fixeringar och kulturella betingningar. Institutionell buddhism har varit iögonfallande benägen att acceptera eller ignorera den ojämlikhet och tyranni som funnits i vilket politiskt system den än befunnit sig. Detta kan bli buddhismens död, eftersom det är döden för varje meningsfull funktion av medkänsla. Vishet utan medkänsla känner ingen smärta.

Ingen kan idag kosta på sig att vara oskyldig, eller hänge sig åt okunnighet om beskaffenheten hos samtida regeringar, politik eller samhällsordningar. Den moderna världens nationella politik upprätthåller sin existens genom avsiktligt främjat begär och fruktan: monstruösa skyddande trick. Den “fria världen” har blivit ekonomiskt beroende av ett fantastiskt system som stimulerar girighet som inte kan uppfyllas, sexuell åtrå som inte kan mättas och hat som inte har något annat utlopp än mot en själv, människorna man förväntas älska, eller de revolutionära strävandena hos beklagansvärda, fattigdomsansatta marginalsamhällen som Kuba eller Vietnam. Det Kalla krigets villkor har förvandlat alla samhällen – de kommunistiska inkluderade – till illvilliga förvrängare av människans sanna potential. De skapar befolkningar av “preta” – hungriga vålnader, med ofantlig aptit och svalg inte större än nålar. Jorden, skogarna och allt djurliv förtärs av dessa cancerartade kollektiv; planetens luft och vatten besudlas av dem.

Det finns inget i den mänskliga naturen eller i förutsättningarna för mänsklig samhällsorganisering som i sig kräver att en kultur ska vara inkongruent, repressiv och frambringande våldsamma och frustrerade personligheter. Nya upptäckter inom antropologi och psykologi gör detta mer och mer uppenbart. Man kan bevisa det för sig själv genom att ta en ordentlig titt på sin egen natur genom meditation. När väl en person har så här mycket tillit och insikt, så måste han ledas till en djup omsorg för behovet av en radikal social förändring genom en mångfald av hoppfullt ickevåldsamma medel.

Buddhismens glada och frivilliga egendomslöshet blir en positiv kraft. Den traditionella harmlösheten och vägran att ta liv i någon form har nationsomskakande implikationer. Utövandet av meditation, för vilket man endast behöver “marken under ens fötter”, tillintetgör berg av skräp som pumpas in i sinnet genom massmedia och stormarknadsuniversitet. Tron på ett fridfullt och generöst infriande av naturlig kärlekslängtan raserar ideologier som förblindar, stympar och förtrycker – och pekar ut vägen till ett slags gemenskap som skulle förvåna “moralister” och omskapa arméer av män som slåss för att de inte kan älska. Den buddhistiska filosofi som kallas Avatamsaka (Kegon) ser världen som ett ofantligt interrelaterat nätverk i vilket alla objekt och varelser är nödvändiga och upplysta. Från en synvinkel är regeringar, krig, och allt som vi betraktar som “ont” på ett icke komprometterande sätt inrymda i denna totalistiska värld. Höken, nedslaget och haren är alla ett. Från den “mänskliga” synvinkeln kan vi inte leva under de villkoren om inte alla varelser ser med samma upplysta öga. Bodhisattvan lever enligt den lidandes standard, och han måste vara verkningsfull i sin hjälp till dem som lider.

Välgärningen från Väst har varit den sociala revolutionen; välgärningen från Öst har varit den individuella insikten i det grundläggande självet/tomheten. Vi behöver båda. De inryms båda i de traditionella tre aspekterna av dharmavägen: vishet (prajna), meditation (dhyana) och moral (sila). Vishet är intuitiv kunskap om det kärleksfulla och klara sinnelag som ligger under ens egodrivna ängslan och agressioner. Meditation är att gå in i sinnet för att se detta själv – om och om igen, tills det blir det sinne man lever i. Moral är att ta med det tillbaka ut i ditt levnadssätt, genom personligt föredöme och ansvarsfull handling, ytterst gentemot den sanna gemenskapen (sangha) av “alla varelser”.

Denna sista aspekt betyder, för mig, att stödja varje kulturell och ekonomisk revolution som utan tvivel rör sig mot en fri, internationell, klasslös värld. Det betyder att använda såna medel som civil olydnad, frispråkig kritik, protest, pacifism, frivillig egendomslöshet och till och med milt våld om det krävs för att hålla tillbaka någon impulsiv bondläpp. Det betyder att bekräfta det vidast möjliga spektrat av oskadligt individuellt beteende – försvara rätten för individer att röka hampa, äta peyote, vara polyamorös eller homosexuell. Hela världar av beteenden och vanor som sedan länge bannlysts av det judisk-kapitalistisk- kristet-marxistiska Väst. Det betyder att respektera intelligens och bildning, men inte som girighet eller medel att uppnå personlig makt. Att arbeta utifrån sin egen ansvarsfullhet, men med villighet att arbeta i grupp. “Att bygga upp det nya samhället inom det gamlas skal” – IWW:s femtio år gamla slogan.

De traditionella kulturerna är i vilket fall dömda, och snarare än att hopplöst klamra sig fast vid deras goda sidor bör man erinra sig att vad som än finns eller någonsin fanns i någon kultur så kan det rekonstrueras från det omedvetna, genom meditation. Faktum är att den kommande revolutionen enligt min åsikt kommer att sluta cirkeln och på många sätt länka oss till de mest kreativa aspekterna av vårt uråldriga förflutna. Om vi har tur kan vi slutligen nå fram till en totalt integrerad världskultur med matrilinjär härstamning, äktenskap under fria former, naturakreditbaserad kommunistisk ekonomi, mindre industri, betydligt mindre befolkning och massor av naturreservat

Kommentar: Gary Snyder var en av de legendariska amerikanska beat-poeterna och tillhörde samma krets som Jack Keruack , Allen Ginsberg och William S. Burroughs. Texten publicerades ursprungligen i Journal of the Protection of All Beings 1961. Den förekom också i Brand 1965, då på danska (!).

**************************************************************************

Bob Dylan: Absolutely Sweet Marie (1966)

Du vet din järnvägsbom – den kan jag inte hoppa över
Ibland så blir det allt för svårt för mig.
Jag bara sitter här och vill blåsa faran över
Trots alla tvivelaktiga löften som du gett till mig
Å var finns du Marie ikväll så säg?
 
Du vet jag väntade på dig när jag låg på kliniken
Jag väntade på dig när du försmådde mig
Jag väntade när jag fastnat i trafiken
Och du visste att jag borde skynda mig
Å var finns du Marie ikväll så säg?
 
Du vet vem som helst kan va som jag,
de e uppenbart.
Men lyckligtvis kan inte alla va som du,
det står också klart.
 
Sex vita hästar som du lovat med dyra eder
Kom nu äntligen fram till min straffanstalt
Att leva som en laglös det kräver heder
Där instämmer du vanligen i allt
Men var finns du Marie ikväll så säg?
 
Jag har inget riktigt grepp men kaptenen på sitt skepp
han vet hur allt ska bli.
Alla vi andra, du också Marie,
får hoppas lyckan står oss bi.
 
Ja jag har feber, jag svettas ner i skorna
Fyllot ifrån Persien han förföljer mig.
Jag kan ta honom till dig men inte öppna
Du glömde att lämna nyckeln när du lämna mig.
Å var finns du Marie ikväll så säg?
 
Jag satt på kåken när jag försent förstod av breven
Att man ej ska ge sin adress till själva fan.
Nu ser jag här din järnvägsräls på teven
I spillrorna av ditt hus med sin altan.
Jag tänker var finns du Marie mitt söta span?
 
Anm.: Låten finns på LP:n Blonde on Blonde, 1966, och Du hittar den på Youtube om Du inte har den själv.  Musiken, melodin, den släpiga fraseringen och den glada sättningen har en uppkäftig energi som gör det mycket svårt att sitta stilla; man känner sig helt enkelt upprymd, dessutom bjuds vi på ett ovanligt snyggt munspelssolo.
I en rimmad poetisk sångtext av detta slag där språket och rytmen är viktigare än innehållet blir översättningen lätt trivial. Vilket kanske är trovärdigt men tyvärr mindre njutbart än originalet. Fraser som When I was a half-sick, Beating on my trumpet,  To live outside the law you must be honest etc har ju blivit bevingade och känns plötsligt obekanta och litet oformliga på ett annat språk.
Nåja. Att detta var en kaotisk relation framgår tydligt också på svenska. Och ”Desolation Row” är förstås ännu värre att översätta. Men att Dylans texter ”inte handlar om någonting” som Mikael Wiehe har påstått (i Sydsvenskan, som gav honom deras kulturpris) vägrar jag att gå med på. Dom handlar alltid om något. Och ibland handlar dom om allt.
Trots alla skriverier om hans olika ”perioder” så har han hela tiden haft hjärtat till vänster och har det än idag.

 
*****************************************************************************************
 

Days of War Nights of Love – Gloria Cubana, Crimethink (2001)

Vad den medicinska vetenskapen än må påstå finns det en skillnad mellan att leva och överleva. Att leva innebär mer än att ha puls och hjärnaktivitet. Att vara vid liv och verkligen leva är både något mer subtilt och mer magnifikt. Deras instrument mäter blodtryck och temperatur men förbiser glädjen, undret, kärleken, allt det som gör livet värt att leva. För att livet återigen ska vara värt att leva för oss och för att vi ska få ut det mesta av våra liv måste vi omdefiniera livet självt. Vi får avstå från de mer kliniska definitionerna till förmån för sådana som mer har att göra med vad vi faktiskt känner.

Hur det nu än ligger till, hur mycket levande har du i ditt liv? Hur många morgnar vaknar du upp och känner dig verkligt fri, att det är ett äventyr att leva, i andlös förväntan inför en ny dags erfarenheter? Hur många nätter somnar du med en känsla av att dagen är fullbordad, med en känsla av tillfredsställelse över dagens händelser? Många av oss känner det som om allting redan bestämts utan oss, som om livet inte är en kreativ verksamhet utan snarare något som råkar hända oss. Det är inte att leva, det är enbart överlevnad, att vara odöd. Vi har begravningsentrepenörer, men deras tjänster efterfrågas inte så ofta; vi har bårhus men tillbringar vår mesta tid i kontorsmoduler, i videobutiker, i snabbköpet, framför teveapparaterna. Underordnade tjänstemän och hemmafruar är förstås livrädda inför risker och förändringar; de kan inte föreställa sig att det finns något mera värt än fysisk säkerhet. Deras hjärtan slår kanske men de tror inte längre på sina drömmar och ännu mindre på att följa dem.

Men det är så revolutionen startar; några ibland oss bestämmer sig för att följa sina drömmar, bryta våra gamla mönster, omfamna det vi älskar (och i den vevan upptäcka vad vi hatar) , dagdrömma, ifrågasätta, agera utanför reglers och rutiners gränser. Andra ser att vi gör detta, ser att folk vågar vara mer kreativa och mer äventyrliga, mer generösa och mer ambitiösa än de hade trott vara möjligt, och kommer till oss en efter en. När tillräckligt många människor omfattar detta nya sätt att leva, kommer den punkt då den kritiska massan slutligen är nådd, och själva samhället kommer att förändras. Från den stunden kommer världen att undergå en förvandling: från den skrämmande och främmande plats den är till en plats mogen för möjligheter, där våra liv är i egna händer och varje dröm kan besannas.

Så gör vad du vill med ditt liv, vad det än är! Men för att vara säker på att du får det du vill, tänk först noga på vad det verkligen är, och på hur du ska kunna få det. Analysera världen omkring dig, så att du vet vilka människor och krafter som motverkar dina begär, och vilka som är på din sida…och hur du kan samarbeta med oss. Vi finns härute, vi lever livet fullt ut, väntar på dig – gratisåker tåg över hela USA, organiserar demonstrationer på Londons gator, skriver underbara brev i soluppgången i Bangkok. Vi har just älskat i företagets tvättrum en minut innan du gick in där under din haltimmes luchpaus.

Och Livet väntar på dig med oss, på bergstopparnas obestigna höjder, i röken från lägereldar och brända byggnader, i armarna på älskare som kommer att vända din värld upp och ner. Kom med oss!

********************************************************

Tracy Chapman: Det talas om en revolution

G, C, Em, D.

Du vet det talas om en revolution
Det låter som en viskning
Du vet dom talar om en revolution
Det låter som en viskning

När de köar på socialen
Gråter på frälsningsarméernas trösklar
Slösar sin tid på arbetsförmedlingen
Sitter och väntar på något bättre

Du vet det talas om en revolution
Det låter som en viskning

De fattiga reser sig nu
Och tar sin del
De fattiga reser sig nu
Och tar det som är deras

Du vet det måste gå fort, fort, fort, fort, fort, fort, fort, fort, fort, fort, fort, fort, fort
Jag sa det måste gå fort, fort, fort, fort, fort, fort, fort, fort, fort, fort, fort, fort, fort

Äntligen börjar saker förändras
Det talas om en revolution
Äntligen börjar saker förändras
Det talas om en revolution
Det talas om en revolution

När dom köar på socialen
Gråter på frälsningsarméernas trösklar
Slösar sin tid på arbetsförmedlingen
Sitter och väntar på något bättre

Äntligen börjar saker förändras
Det talas om en revolution
Äntligen börjar saker förändras
Det talas om en revolution
Det talas om en revolution
Det talas om en revolution

(Anm. Originalet till denna text (se: Krönika #9) skrev den afroamerikanska singer-songwritern Tracy Chapman 1988 och den har legat på listor, framförts och nyinspelats många gånger sen dess. Särskilt populär blev den under Den Arabiska Våren 2011; den spelades oavbrutet vid Tunisiens torgmöten och demonstrationer där den fungerade som något av Jasminrevoltens signaturmelodi och spreds sedan med denna runt Medelhavet. Tolkning: Staffan Jacobson 2011, courtesy Tracy Chapman.)

********************************************************

Aktionsgruppen Occupy Wall Street  21/9 2o11: En inbjudan inför veckoslutet.

Du har utkämpat alla dessa krig. Du har slitit för kapitalisterna. Du har vandrat genom alla länder. Har du skördat frukterna av dina mödor, priset för dina segrar? Behagar det förflutna dig? Ler nuet emot dig? Lovar framtiden dig någonting? Har du funnit ett stycke jord där du kan leva som en mänsklig varelse och dö som en mänsklig varelse? Om dessa frågor, om detta ämne och på detta tema, kampen för existensvillkoren, kommer folket att höja sin röst.

Kom och inta torget med oss på Liberty Plaza!

***********************************************************************

Jag upplever friheten i YPJ: en intervju med en YPJ-kämpe.

 

En ny intervju för JINHA av Özgür Gündem. Journalisten Ebîr Ehmed talar med 24-åriga Lîlav Xabûr, en arabisk kämpe i Kvinnornas Försvarsstyrkor (YPJ) i Rojava. I intervjun förklarar Lîlav sina skäl för att ansluta sig till YPJ och det inflytande som hennes erfarenheter och utbildning har haft på hennes liv. Lîlav började med att säga att eftersom hon var en kvinna hade hon inte hade kunna gå i skolan. Men Lîlav tillade att ”med Rojava- revolutionen har kvinnors öde förändrats. Nu i Rojava är det kvinnor som leder samhället.”

Lîlav förklarar hur hon påverkades av vad hon såg hända inom YPJ och förklarar sina skäl för att gå med så här: ”Jag bodde i byn Ashra nära Hesekê (arabiska: al-Hasakah). Efter att Daesh-gängen attackerade vår by tog jag beslutet att gå med i YPJ. När Daesh-gängen attackerade vår by dödade de barn och ungdomar, våldtog kvinnor och mördade en vän till mig framför mina ögon. De har bränt och förstört allt. De har genomfört omoraliska och omänskliga attacker och detta har påverkat mig mycket. Jag ville inte bara vara en observatör. Av denna anledning tog jag beslutet att kämpa mot Daesh och jag gick med i YPJ. Kvinnor måste organisera sig, betonar Lîlav. YPG och YPJ diskriminerar inte folk efter etnicitet.

Hon tillägger: ”Först var min familj emot mitt beslut, men jag ändrade också deras åsikter med min egen inställning. Jag har hittat min frihet inuti YPJ. Jag har sett att kvinnor kan göra vad som helst genom sin egen viljekraft. Insikten bland kvinnor har utvecklats på grund av Abdullah Öcalans filosofi och tänkande. Idag Jag uppmanar jag alla unga kvinnor att ansluta sig till leden i YPJ och jag menar att alla kvinnor behövs för arbetet med att organisera. ”

— Courtesy The Rojava Report.  Övers. S. Jacobson 2016.

rojava

Lîlav Xabûr, YPJ.

**************************************************************************

Annonser

7 comments on “MINA ÖVERSÄTTNINGAR (18)

  1. Pingback: Krönika #235 | Konst & Politik

  2. Pingback: Christian Louboutin chaussures

  3. Pingback: http://www.sip50.fr/moncler/

  4. Pingback: Krönika #393. SD: De långa knivarnas natt. | Konst & Politik

  5. Pingback: Krönika #629. Demokrati? | Konst & Politik

  6. Pingback: Krönika #990. Nobelpriset till Bob Dylan! | Konst & Politik

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Translate from Swedish to Your language

%d bloggare gillar detta: