Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

NÅGRA NUTIDA SERIESKAPARE.

(Det blir en del Sex, Drugs & Rock’n Roll här, så håll i er. Känsliga personer varnas!)

Jag har skrivit om tecknade serier till och från sedan flera decennier och hoppas här kunna komma med litet egna synpunkter och favoriter, utan andra anspråk. Några känner läsaren redan till medan andra kanske är mindre bekanta.

Sequential Art, Graphic Novel eller bara just tecknade serier har en lång bakgrundshistoria. Man kan spåra enskilda element tillbaka till den narrativa Bayeuxtapeten – eller medeltida målningars språkband (pratbubblornas föregångare) men det är först med tryckkonsten och i slutet av 1800-talet som text och bild förenats i de typiska inrutade sekvenserna som rör sig framåt i tiden. Efter hand uppstod en för detta medium egen ikonografi med förstärkande eller förklarande element. ”The Yellow Kid” av Richard F. Outcault 1895 räknas som den antagligen första dagspresserien. Under efterkrigstiden blev tecknade serier en stor marknad inte bara för barn och ungdomar med amerikanska fantomensuperhjältar (Marvel/Jack Kirby, DC Comics/Steve Ditko, Fantomen/Lee Falk) , japansk manga (Osamu Tezuka) och dagspresstrippar (Charles M. Schultz, Bill Watterson) och med stora upplagor, kreativa potentialer samt en mycket omfattande spridning. När Fantomen slår står blixten stilla – gammalt djugelordspråk.”Illustrerade Klassiker” utkom  1956-76 med upp till sju upplagor. Ambitionen var att göra stor litteratur tillgänglig för den unga läsekretsen. Kvalitén var mycket varierande men de är nostalgiska för den generationen och finns numera på antikvariat. En tidig svensk serieskapare var Oscar Andersson, O.A., (1877-1906) med ”Mannen som gör vad som faller honom in” och ”Urhunden” med aptit på både möbler och byggnader. Tidningstecknaren Albert Engström (1849-1940) med sin luffarkaraktär Kolingen var redaktör för den populära skämttidningen Söndagsnisse/Strix som utgavs 1897–1924, där socialisten Oscar Jacobsons pantominserie Adamsson startade sin bana. I den radikala skämttidningen ”Naggen” förekom Adamsson också, samt i ett flertal utländska tidningar.

Här kommer så småningom i texten några mer eller mindre ikoniska serietecknare som spanjoren Alfonso Azpiri, amerikanerna Robert Crumb och Vaughn Bodé samt italienaren Paolo Eleuteri Serpieri, med exempel ur deras produktion. Alla är med dagens synsätt mer eller mindre genrebetonat erotiska, en del är ändå politiskt radikala, några är intellektuella och några har tyvärr också ett lätt nihilistiskt drag. Sex, action och äventyr i rymden är vanligt och underhållningsvärdet är alltid högt. De har spelat en avgörande roll inom vuxenseriernas och science fictions hemisfär. (Den svenske experten på 1980-talets vuxenserier är Horst Schröder, utgivare av Epix och Pox). De flesta men inte alla är 40-talister. Om innehållet kan verka tvivelaktigt eller provocerande vill jag betona att de alla är mycket skickliga grafiska konstnärer och berättare, och det är främst av den anledningen jag behandlar dem.

Därefter följer något om svenskarna Lina Leidestam och Jan Lööf bland andra, lika ikoniska och skickliga konstnärer och berättare men av en mildare tappning, i Linas fall också med ett tydligt feministisk perspektiv. Men först något kortfattat om den mer välkända, mycket lättsamma genren. Och, det höll jag på att glömma, alla bilder är Wikimedia Commons, Public Domain eller © upphovspersonen.

Den lättsamma och/eller barntillåtna genren.

Little_NemoWinsor McCay (1869-1934): Little Nemo in Slumberland. Berömd, grafiskt avancerad och mycket fantasifull tidningsserie om Nemos äventyr i drömmarnas rike med sin flygande säng som färdmedel. Ibland fick sängen långa ben och kunde klättra omkring bland skyskraporna. Påverkad av Freuds ”Drömtydning” och Alice i Underlandet var detta en serie som riktade sig till barn men även lästes av vuxna i början av 1900-talet.

George Herriman (1880-1934). Karaktären Krazy Kat (1913-1944) med sin olyckliga kärlek till musen Ignatz och förmedlad i upprepad situationskomik medelst tegelstenar till konstapel Pupps stora förtret. I juli 1910 fick Ignatz sin första och verkligen inte sista tegelsten i huvudet. Alla karaktärerna är vad man idag skulle kalla icke-binära. Herriman har en mycket egensinnig språkbehandling (där bl.a. hans kreolska härkomst gör sig påmind) samt en betagande surrealistisk miljöskildring, inspirerad av Coconino County i Arizonas ökenlandskap med sina märkliga stenformationer, canyons och kaktusar. Tecknarstilen är estetiskt elegant men samtidigt uppsluppet dadaistisk. Herrimans bilder är också fulla med lokala indianska symboler och tecken.Serien har lovordats och kanoniserats av många framstående intellektuella, författare och konstnärer och t.om. setts som en föregångare till The Beat Generation och beatnikarna med dess zen-intresse. En tegelsten om dagen är bra för magen.


krazyingnatz


Carl Barks (1901-2000) oöverträffat skickligt tecknade antropomorfa funny animals med Kalle Anka och hans många släktingar i småstaden Ankeborg. Ett flytande och styvt berättande med vild humor som ligger nära den animerade filmen. Inspiration till miljöerna jorden runt fick han mestadels från National Geographic. Ankorna har också fått resa mycket, ibland i Joakims privatjet. Den medfött tursamme Alexander Lukas, den ständigt arbetsskygge och koleriske Kalle med sina tre intelligenta brorsöner som låter oraklet Gröngölingsboken klara dem ur alla tänkbara knipor. Den alltid lika misslyckade Björnligan, medlemmar i Inbrottstjuvarnas Fackförening; en annan skurk är ett förmänskligat vildsvin. Farbror Joakim – den typiske girige och snåle kapitalisten som bokstavligt badar i pengar – men med förmildrande drag som omöjliggör all samhällskritik. Barks själv blev vanligen snorkigt behandlad av Walt Disney Company, utan att klaga. Konstnärer ska bara vara tacksamma för att de har ett så roligt yrke! Hans verk är givetvis odödligt och hans oljemålningar är mycket värdefulla. High and low art går samman här i skön förening. Efterträdaren Don Rosa utvecklade serien vidare.

 

scrooge-mcduck

Courtesy Carl Barks: Scrooge McDuck, målning opd.


Bill Wattersons (f. 1958) Kalle & Hobbe med Tigern Hobbe som är en docka i andras närvaro men blir en levande följeslagare i Kalles ensamhet. Kalle är ett högintelligent och överaktivt bokstavsbarn med en synnerligen generös självbild. Hans fantasi är outtömlig. Tidsmaskinen (papplådan), alter egot rymdpiloten Spiff, Den Elaka Barnvakten, den stringenta lärarinnan Fröken Malört, ständigt retade tjejkompisen Susie, äcklig mat, Pappans alltid lika sarkastiska kommentarer och mammans ”ut och lek!” hör till historien. Men dom älskar honom fast han är sk-tjobbig. Watterson har en uppskattande relation till snö, och Kalles & Hobbes äventyr i, och med, snön är både roliga och poetiska. Kalles pappa förefaller inte helt olik Watterson själv, men han hade inte kunnat bli den artist han är utan drag av Kalle därtill.

kallehobbe


Charles M. Schultz’ (1922-2000) Snobben har en helt annan mytologi som faktiskt också gett upphov till ett antal filosofiska citat, som ”I love mankind; it’s people I can’t stand.”

Politiska serier.

aC

Herge’s prudentlige Tintin tänkte jag inte ta upp här, tintin-breaking-freeden är alltför uttjatad (och kolonialt belastad) men istället kan jag nämna den mest berömda av Tintin-parodierna: ”Breaking Free” av anarkisten J. Daniels (1989) som istället har vissa drag av anarkisten Alan Moores ”V for Vendetta”: fullt krig mot klassamhället.

Ett annat berömt politiskt seriemagasin är ”Anarchy Comics” (4 nummer 1978-1987) med medverkande som Spain Rodriguez, Gilbert Shelton, Jay Kinney och Paul Mavrides. Karaktären Trashman är något så ovanligt som en revolutionär superhjälte. Den cubanska spionsatiren X vs. Y. kan kanske också höra hit. Pat Sullivans Felix the Cat har funnits med i hundra år, vidareutvecklad av Otto Messmer, Joe Oriolo och  Don Oriolo. Särskilt populär var den på 1920-talet, för att senare överflyglas av Walt Disney & C:o. Men den förekommer alltså fortfarande, ”A cat with a killing personality”, och med en antikapitalistisk och anarkistisk tendens – som synes nedan – med reservation för senare redigering av pratbubblorna.


felix

Courtesy Don Oriolo et al.


Felix the Cat ja, Krazy Kat har vi redan nämnt men det finns flera seriekatter: R. Crumbs Fritz the Cat och Donald Rooums explicit anarkistiska Wildcat. Och några till.

I den svenska undergroundkulturen hade vi den briljante satirikern Lars Hillersberg (1937-2004) med tidskriften ”Puss” och serierna om Storfamiljen, samt den mer utspejsade Hans Esselius med unikumet ”Professor Hoffmans promenader” (nedan). Politiskt men samtidigt experimentellt. Ulf Lundqvists oefterhärmliga Assar och Nollberga och Max Gustafsons och Robert Nybergs vassa och radikala dagspolitiska satirer kan nog också nämnas här, geniala på var sitt sätt.


hoffmans


Funny Animals. En populär och seglivad genre inom seriekonsten är ”funny animals”. Då tänker vi inte bara på Walt Disneys supergulliga karaktärer (Musse Pigg föregicks av Oswald, en glad kanin), otaliga artister har sina egna lustiga djur, ibland med kläder, tal eller andra mänskliga drag. En sorts antropomorfa björnar med oklart genus används flitigt inom de svenska feministiska serierna. Rune Andreassons Bamse är självskriven. Robert Crumbs djur är inte helt oväntat lätt luggslitna och depraverade, liksom Charlie Christenssons Arne Anka som bara är en – men ovanligt virtuost tecknad – i den svenska seriefaunan. Robert Nyberg är nog helt ensam om sina mänskliga – noshörningar! En långtidssjukskriven karaktär uppträder helt inlindad i bandage. Eller är det en mumie?


Vuxenseriernas mästare: Heavy Metal och Underground.

Alfonso Azpiri (f. 1947). Typiskt för Azpiris stil är den subtila färgläggningen; vissa serierutor är rena rama akvarellerna. Svepande och böljande linjer, lite som Alphonse Mucha eller Noveau Friscos rockaffischer. Detta är space opera på hög nivå och en blandning av Heavy Metal, Cavalier och science fiction. Karaktären Lorna har yppiga kvinnliga former, lika svällande hår, omättliga erotiska behov och ytterst lite kläder, ibland inga alls förutom stövlar, och på så sätt är Lorna en typisk Barbarella-kliché, ehuru elegant tecknad. Hon genomströvar universum tillsammans med en större och en mindre robot som påminner om R2D2 och Guldroboten i en mer obscen upplaga. Hon har professors namn och en osannolik överlevnadsförmåga vilket är en tacksam kombination i de flesta universa hon besöker. Ärkefienden heter Mouse, ett ondskefullt köttberg, och mängder av udda exobiologiska varelser och monster susar förbi i varierande typer av fantasifulla rymdfarkoster. Ett tema är uråldriga, spröda och försvarslösa civilisationer som röjs ur vägen på sina dimhöljda planeter av invaderande kolonialister från Jorden  med dollartecken i ögonen (jmf filmen Avatar) men samhällskritiken vill inte riktigt lyfta. Azpiri är mycket 80-tal, litet obsolet och snudd på vulgär skulle nog någon kunna invända. Ni märker att jag är litet kritisk här, utom vad gäller det visuella. Underhållande om inte helt unikt men fartfyllt och grafiskt intressant måste man ändå erkänna. Hans serier har också gett upphov till animationer och dataspel. Italienaren Milo Manara, f. 1945, (”Click”) specialiserar sig också på erotik, men även sf.

azspiri2

Robert Crumb (f. 1943) En dysfunktionell katolsk-judisk familjeuppväxt, dominant och miltaristisk far, en amfetaminberoende mor, två bröder och två systrar, alla seriebesatta och vacklande mellan geni och galenskap. Crumb har sagt att ”Om jag inte hade haft tecknandet hade jag suttit i fängelse, på mentalsjukhus eller varit död”. Konsten räddar liv. Brodern Charles började skapa berättelser och Robert följde efter. Robert Crumb är Undergrundseriernas skapare och obestridde mästare, ungefär jämsides i tiden med den i förtid bortgångne Vaughn Bodé. Hans tidiga mentor var satirtidskrifterna MADs och Help!s Harvey Kurtzman, som själv var en fenomenal tecknare. Efter ett reklamtecknarjobb med gratulationskort (som han hatade) liftade han till San Francisco för att ge ut undergroundmagasin som Gothic Blimp och Zap som han sålde ur en barnvagn promenerande längs Haight/Ashbury. Crumb tecknar nu sådant som aldrig förut tecknats, han är alltid full av originella och helt vridna idéer. En viktig inspirationskälla var LSD och livet i promiskuösa hippiekretsar där han njöt av sin nyvunna berömmelse. Och hans teckningar från dessa år är mycket experimentella. Trots eller tack vare detta är han folkskygg, älskar allt som är gammalt, som jug band music och äldre blues/jazz. Han skapar förbluffande karaktärer som Mr. Natural (en parodi på cyniska gurus), Flakey Font (hans neurotiske och frågvise adept), The Snoid (en småväxt sinister sexgalning), Shuman the Human (alltid missförstådd och desorienterad), Fritz the Cat (ansvarslös kvinnotjusare, spion mm.)  Modesty (en krass 80-tals karriärkvinna) och mängder av andra lika aparta personligheter, varav den senaste är Devil Girl. Kvinnofigurerna präglas av Crumbs fixering vid stora bakdelar och kraftiga vador, gärna också med fysiska kontortionsegenskaper. Viljesvaga är de däremot inte, tvärtom. Han har många liknande fetischer som han utan att blinka bjuder på. Berättarstilen är enkel och effektiv. Grafiken är inspirerad av äldre (!) serier, linjen är medvetet ruffig och teckningen är ytterst arbetad, ibland experimentell och med en mycket förfinad skraffering. Detta tillsammans med djupt personliga ämnesval och rapp dialog är bara en del av hans ovanliga begåvning. Han behärskar också en realistisk stil som i sina serier om bluesartister. Civilisationskritiken är klart vänster och med sympati för miljörörelsen – men också med inslag av grubblerier och misantropi.

crumb2a

Han har en närmast osannolik förmåga att visualisera precis vad som helst, i vilket perspektiv eller i vilken stämning som helst, luggslitet och depraverat som Dirty Dog eller slapstick-roligt som Itzy & Bitzy och de små gulliga björnfigurerna. Han arbetar alltid och upprepar sig aldrig. En återkommande tecknad karaktär i olika variationer är dock han själv, gärna med en hänsynslöst utlämnande monolog. Efter många kontroverser (för figuren Joe Blow, anklagelser för rasism och antifeminism som han tillbakavisade samt med IRL, (amerikanska skatteverket) flyttade han från stugan i Winters i Californiens dalgångar och lever numera ett lugnt och nästan normalt familjeliv i den lilla byn Sauve i södra Frankrike med hustrun, kompanjonen och serietecknaren Aline Kominsky Crumb och dottern Sophie Crumb, (f. 1981) även hon serietecknare. Några efterhängsna fans hittar sällan dit. Hans senaste verk är fortfarande de bästa trots en lång bana, det må sen gälla Weirdo, Mystic Funnies eller Genesis, en genomillustrerad version av 1:a Mosebok. Donald Trump tecknade han redan 1986 som en ond man. Han fortsätter att spela banjo i eget band och samla 78-varvare. Ibland dyker han upp på seriemässor, och efter terroristdådet i Paris tecknade han i solidaritet med Charlie Hebdo. Annars vill han mest vara i fred. Hans samlade verk finns utgivna i 17 band på Fantagraphics (1987-2005).

robert_crumb_sjalvportratt

Courtesy Robert Crumb: Självporträtt. © upphovsmannen/Seriewikin.

När Crumb gästade Kulturhuset i Stockholm gjorde han en oljemålning just för det tillfället: En spritt naken man mitt i stadens trafik med tankebubblan: ”Oops! Forgot to get dressed!”

***

Vaughn Bodē (1941-1975) Utgav det eventuellt första undergrundmagasinet Das Kampf redan 1963. Bodē är en amerikansk serietecknare inom undergroundrörelsen. Han är känd för serier som Cheech Wizard, Deadbone Erotica och Junkwaffel. Figurer och element från hans tecknade serier började bli vanligt i graffitimåleriet kring mitten av 1970-talet och användes från början för att lyfta fram bokstavsbilden och flankera den. Den serietecknare som har betytt mest för graffitimåleriet är alltså Vaugh Bodē.Bodé skildrar en hedonistisk tillvaro i en annan tid på en fjärran planet. Hans karaktärer, ödletrollkarlen Cheech Wizard, The Hat, hans flickbilder, hans svampar och fjärilar och science-fictionvärldar går i flera decennier som en röd tråd genom graffitins illustrationer. Bodē illustrerade elva barnböcker och 45 tidskrifter samt bokomslag 1966-69. Han utgav tillsammans med Robert Crumb det förmodligen första reguljära underground-seriemagasinet The Gothic Blimp 1968, skapade världar som Sunpot och Deadbone, fick serieetablissemangets utmärkelse Hugo 1969, tecknade för Galaxy, Cavalier, Swank och kom med sin Cartoon Concert till Louvren i Paris 1974. Samma år fick han The Yellow Kid Reward i Italien. Däremot kan man bli litet osäker på vilka värderingar han står för men han tillhör avgjort hippiegenerationen.

Hans linje och runda former passade spraytekniken, det sensuella sf-innehållet som också har en morbid underton, provocerande och fräckt i ett nästan gulligt utförande – detta blev genast omåttligt populärt hos writers från 1970-talet och framåt, och än idag hyllas och används Bodé i graffitimålningar världen över. Och sambandet slutar inte där eftersom hans son Mark Bodē efter faderns bortgång har fortsatt med både tecknandet och graffitimåleriet. Vaughn Bodē var transvestit och avled av självframkallad asfylixi 1975.

the-hat

Paolo Eleuteri Serpieri (f. 1944). I början av karriären tecknade han västernserier med hjälp av mycket research men skapade sedan sina egna karaktärer och miljöer. Druuna (och föregångerskan Anima) är en utmanande voluminös kvinnlig gestalt, utstuderat erotisk och (naturligtvis) med minimala kläder som råkar ut för ändlösa äventyr i skrämmande exotiska sf-miljöer någonstans i rymden, ibland ”i verkligheten” och ibland helt utanför den, alltid i ovisshet om i vilken dimension hon ska vakna upp nästa gång. Viljesvag är hon inte. Till Druunas hjälp i avgörande ögonblick kommer en liten krum android-vagabond i både våldsamma och humoristiska scener. Under det att de följer ett vattendrag genom ett oändligt dystopiskt rum som är en blandning av förfallna städer med olika monster och enorma system av rörledningar och kablar. Ett ledmotiv är en hastigt missbildande, smittsam sjukdom som alla fruktar och det åtråvärda serum som måste injiceras för att kunna förbli osmittad. Mycket detaljrika dystopiska miljöer med en fantastiskt texturerad patina. Monstermästaren själv, Hieronymos Bosch, (1450-1516) var utan konkurrens på medeltiden och ska ha sagt att ”Jag vill skapa former som ingen sett eller ens tänkt på”. Idag finns det konkurrens, (H.R. Giger inte minst) men Serpieri är fenomenal på detta seriernas område med sina tentakelförsedda, rasande och dräglande pulp-monster. De svenska mästarna i monstersammanhang är förstås Ulf Rahmberg och Hans Arnold.

Serpieri har kallats ”The master of ass” (i konkurrens med Crumb får man förmoda) för sina anatomiskt kunniga, utrerade kvinnotolkningar. Hans skissböcker vittnar om en ingående kännedom om den mänskliga kroppens visualisering. Serpieri är obesvärat pornografisk men en viss cynism är tyvärr också stundtals märkbar. Stämningen är ofta nära horror, med ett fängslande sug och historierna har ibland en helt oväntad twist på slutet där allt plötsligt framstår i en helt annan dager. Även här är det mycket 80-tal, med allt som hänt sedan dess i seriesamhället och med den s.k. sedligheten. Det är emellertid plausibelt att han intar en plats på serieskaparnas parnass, avdelningen erotik, även i framtiden. Amerikanen Richard Corben (f. 1940) och fransmannen Moebius (Jean Giraud, 1938 –2012) är också välkända i sf/fantasygenren.

druuna

Kvinnorna i serievärlden har gått från sexobjekt som Barbarella (Jane Fonda)
och Betty Page (BDSM-modell) till Modesty Blaze och Wonder Woman med mer handling och intelligentare dialog, som Trina Robbins och uttalat feministiska seriemagasin som Women Comix.   Det finns nu en uppsjö av skickliga kvinnliga serietecknare och kvinnliga karaktärer, och därför förändras också det erotiska innehållet när och om  det förekommer.

Några svenska/nordiska serieskapare.

Tuff & Tuss var den första helsvenska serietidningen (1953-58), riktad främst till barn. Unknown.jpegDär ingick bl.a. Olli. Tove Janson är det obestridliga geniet, helt originell med Muminfamiljens äventyr. Med psykologisk insikt och humor; till och med seriestripparnas mellanrum utvecklade och dekorerade hon. Mumindalen är hennes eget personliga paradis. Bearbetningen av krigsupplevelserna i Finland gjorde att hon kunde omvandla katastrofer till spännande äventyr. Och hon hade alltid sin trygga skärgårdsö att återvända till. Rune Andreassons (1925-1999) Bamse har varit den moraliska stommen i mångas uppfostran med solidariska förtecken; är man stark måste man vara snäll.

Jan Lööf (f. 1940) Konstnär, serietecknare, författare och jazzmusiker. Lööf studerade vid Konstfack under åren 1959–1964. Han har gjort de tecknade serierna Felix 1967-73 och Ville 1975-76. Han gjorde också Felix som animerad TV-serie under tidigt 1970-tal. Ville gick ursprungligen som följetong i veckotidningen Vi. Lööf har översatt seriealbumen om Rasmus Nalle av Carla och Vilhelm Hansen och också gjort bilderböckerna Morfar är sjörövare 1966, Sagan om det röda äpplet 1974 – ett oöverträffat mästerverk i berättarkonst – och Skrot-Nisse 1976. Den senare bearbetades under hans medverkan till dockfilmen Skrotnisse och hans vänner, en TV-serie i 13 avsnitt 1985. Han deltog tillsammans med andra upphovsmän i skapandet av serien Bellman i tidskriften Folket i Bild/Kulturfront 1975, som blev mycket uppskattad av läsarna (Hillersberg dock mindre uppskattad av Jan Myrdal). Bellman riktade sig till en vuxen publik men det mesta av Lööfs produktion är ämnat för yngre läsare. En Tintin-aktigt, klar och mycket detaljerad tecknarstil. Lööf spelade även Janos, en av de tre bagarna i den klassiska TV-serien Tårtan (1972) och hade också en roll i filmen Du gamla, du fria från samma år. Han har fått många utmärkelser och också tecknat tillsammans med Robert Crumb under en USA-resa. En stor retrospektiv utställning hölls på Göteborgs konstmuseum 2011–2012. Idag bor Lööf mestadels i Grekland, men under perioder även i Stockholm.

seriefra%cc%88mjjanlo%cc%88o%cc%88f

Lina Neidestam (f. 1984) Tecknarstilen är felfri och stripparna påfallande professionellt utförda, det är varmt och fullt av omsorgsfullt roliga detaljer, även i bakgrunderna. Lina hör till den nya vågen av unga kvinnliga framgångsrika serietecknare som fått sin start på Serieskolan, Kvarnby Fhsk i Malmö. Hon är att betrakta som sexpositiv feminist och lutar tryggt åt vänster. Hennes karaktär Zelda går som stripp i ett flertal tidningar och utges också som album; Maran är ett av de senaste. Karaktärerna är alltid stadda i personlig utveckling. (Tidens gång i serierna är ett särpräglat fenomen! Vissa seriekaraktärer åldras inte alls.) Det är lyhört och tidsbundet kommenterande och alltid dynamiskt. Zelda har för tillfället övergett sin pojkvän Ceasar och just nu lever hon ihop med en tjej. Hon jobbar på en skvallertidning. Replikerna är vassa oneliners. Det är alltid lika roligt att läsa Zelda.

zelda

Courtesy Lina Neidestam: Zelda. © upphovspersonen.

Andra svenska serietecknare som kan nämnas i detta sammanhang är den experimentelle bildkonstnären Joakim Pirinen (Socker-Conny), Martin Kellerman (Rocky) med sina genialt blaserade dialoger, Charlie Christensson (Arne Anka), statsvetaren och satirikern Liv Strömqvist (Prins Charles känsla) och Sara Granér (All I want for Christmas is planekonomi). Christenson är enligt mig den tekniskt skickligaste svenske serietecknaren, och Strömqvist och Granér de roligaste och mest politiska – samtidigt. ”Allt jag vill är att leva som en god kamrat i ett rättvist samhälle. – Jojo, du skulle må då, va?” säger några av Granérs färgglada och excentriskt tecknade djurfigurer. Pirinen är den grafiskt uppslagsrikaste dadaisten och Kellerman har den vassaste ”slappa” dialogen. Sofia Olsson är en favorit i feel good-genren. Roligt, varmt och rörande men ändå med attityd om ett parförhållande. Idéinnehållet hos dessa serieskapare spänner sin parabel över det misantropiska hela vägen fram till det samhällskritiska och optimistiskt revolutionära.


saragraner

— Allt jag vill är att bli behandlad som en jämlik kamrat i ett solidariskt samhälle.
— Jojo, du skulle må då va?

***

Jjoakim-pirinen

***


Man kunde önska att alla, även upphovspersoner i fria yrken kunde acceptera nätets realiteter och inte enbart se spridningen av sina alster som en ekonomisk förlust utan också som en ny kreativ möjlighet. Webserier är en sådan ny genre som blivit nästan lika populär som tryckta seriemagasin (http://topwebcomics.com/). Själva hantverket påverkas dock inte så mycket även om Dreamweaver och Photoshop numera hör till. Blyerts och tusch blir förmodligen aldrig omodernt. Och den tecknade serien är som Lars Hillersberg sa en gång ”den högsta formen av konstnärlig aktivitet”.


hillersberg


 

(Fotnot: Även texten om Vaughn Bodé har mig som upphovsman och förekommer också i en annan version på sv.wikipedia.org).

vinjett2

 

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Translate from Swedish to Your language

Follow Konst & Politik on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: