MELLAN HÄGG OCH SYRÉN.

---

Så, där kom värmen till Lund. Behagligt. Jag har släppt ut mina pelargoner på vinst och förlust. En (1) nyckelpiga och en (1) humla, vårens första. Och häggen blommar med en kaskad av vita stjärnor. Vilket osökt leder mig in på det som August Strindberg har kallat ”den vackraste poesi som skrivits i Sverige”: Zacharias Topelius‘ dikt (1855) kommer här. ”Under rönn och syrén”.

Blommande sköna dalar,
Hem för mitt hjertas ro!
Lummiga gröna salar,
Der vår och kärlek bo!
Soliga barn af luft och ljus,
O jag förstår ert tysta sus,
Blommande sköna dalar,
Hem för hjertats ro!

Säll i syrenens skugga,
Söker jag här mitt hägn.
Rönnarnas dofter dugga
Finaste blomsterregn.
Regnet slår ned i hjertats vår;
Hela dess verld i blommor står.
Säll i syrenens skugga
Söker jag mitt hägn.

Kom, du min vän i skogen,
Kom, vid min sida sjung!
Skogen är evigt trogen,
Våren är evigt ung.
Lifvet förgår som qvällens fläkt;
Evig är vårens andedrägt!
Kom, du min vän i skogen,
Vid min sida sjung!

Älskade blåa öga,
Le som i fordna dar!
Låt hvita rönnen snöga
Blommor på det som var!
Skänk glad åt qvällens dagg din tår!
Vakna på nytt till sol och vår!
Älskade blåa öga,
Le som fordna dar!

Blommande sköna dalar
Stråla af sällhet då;
Klarare våren talar,
Bättre vi den förstå.
Aftonen rodnar, vakan slår,
Stilla en doft ur hjertat går.
Blommande sköna dalar
Stråla sällhet då.

Och så här låter det (jag ryser av välbehag varje gång) när lundastudenternas kör sjunger den:

Snart kommer nästa artikel på denna blogg, och det ska handla om ”Anarkismen i Lund – kort historik”. Eller lång! 🙂