Vi behöver ett nytt 1968 (anförande på 1 maj 2018).

Den 1 maj 1968, för 50 år sedan, gick jag här i Lund i en solidaritetsdemonstration för studenter och arbetare i Paris.

Det började med situationisternas uppror i Strasbourg, spred sig till universitetet i Nanterre, Sorbonne ockuperades, 10-11 maj var barrikadernas natt, Odeonteatern ockuperas, 13 maj går 10 miljoner arbetare ut i historiens första vilda generalstrejk och mer än 50 fabriker ockuperas, President de Gaulle flyr landet. Upproret spred sig sedan med blixtens hastighet ut över hela världen, och under hela 1970-talet fanns de revolutionära stämningarna kvar.

Och än är det inte för sent.

”Andan från 1968 slår till igen: kan franska studenter och arbetare segra?” skrev The Guardian alldeles nyligen. ”President Macron står inför sin största utmaning eftersom strejker och protester återkallar den episka kampen. Vi kan vinna, insisterar den här generationen”. Järnvägsarbetarna strejkar och studenterna i Nanterre rasar över Macrons reaktionära utbildningsreformer.

Här i Lund hade vi studentrörelsen ”Ockupera Universitetet” för inte så länge sedan, som verkade för en radikalisering av studentkåren och lyckades avstyra universitetets privatisering.

Vi behöver ett nytt 1968. Snart rinner tiden ut för Staten & Kapitalet med alla dess inre motsättningar, motståndet vaknar till liv och den sista striden är här. Den sociala explosionen kan ske när som helst.

La lutte continue – kampen fortsätter!

---

1968                                        2018

 

Det här är bara början…

***