FANTASIN TILL MAKTEN!

Fantasin till makten!

Om utopia, eutopia, drömmar och verklighet.

Utopi betyder ”ingen plats”, en fantasiskapelse. Eutopi betyder ”en bra plats”, en bättre värld. Det är vad denna artikel ska handla om; inte dystopier som är utopins motsats och som det tyvärr finns ett överflöd av, både i verkligheten och i fantasin. Äkta och inte allt för orealistiska eutopier råder det däremot en skriande brist på i världen som den ser ut efter 1989. Det kan därför kännas angeläget att undersöka den saken. Och så blir det förstås en hel del litteratur och idéhistoria på köpet.

Den lilla utopin: Utopia

Viktiga tidiga utopiska litterära verk är till exempel Campanellas ”Solstaten” (1623), Bacons ”The New Atlantis” (1627), Keplers ”Somnium” (1634) och Merciers ”L’An 2440”(1771). Framemot 1900-talet hade utopierna utvecklats till att innehålla mer handling och mer likna romaner av det slag vi är vana vid. Den tidens utopier var ofta en sorts socialistiska traktat och här finns verk som Bellamys ”En återblick”(1888), William Morris ”News from Nowhere” (1890) och H.G. Wells’ ”När den sovande vaknar” (1899).

Utopiska kolonier i USA

Men några gick också från ord till handling. Utopiska kolonier uppstod tidigt i USA bland centraleuropeiska immigranter som utvandrat för att slippa religiös förföljelse. Fler än hundra sådana alternativsamhällen med omkring 100.000 personer uppstod under 1800-talet. Först ut var Shakers i slutet av 1700-talet, och deras kolonier fungerar än i dag. Friedrich Engels skriver detta 1845:

”Dess grundare var fattiga människor som förenade sig i broderlig kärlek och i egendomsgemenskap för att på detta sätt ära sin Gud. De vann anhängare, trots deras religiösa åsikter och framför allt förbudet mot äktenskap, och har nu tio stora församlingar, som alla har mellan trehundra och åttahundra medlemmar. Var och en av dessa församlingar är en vacker, regelbundet byggd stad med bostadshus, fabriker, verkstäder, församlingshus och lador. De har blom- och grönsaksträdgårdar, fruktträd, skogar, vinberg, ängar och åkerland i överflöd. Vidare har de mer boskap än de behöver, välavlade av alla slag, hästar och nötkreatur, får, svin och fjäderfä. Deras lador är alltid fulla av korn, deras förrådsrum är fulla av klädestyg, så att en engelsk resande som besöker dem sa att han inte kunde begripa varför dessa människor, som ändå besatt allt överflöd, fortfarande arbetade. Det var som om de arbetade bara som tidsfördriv, och att de annars inte hade behövt göra det. Bland dessa människor finns det inte en enda som måste arbeta mot sin vilja, och ingen som förgäves bemödar sig om arbete. De har inga fattighus, eftersom det inte finns någon enda fattig och nödlidande, inga efterlämnade änkor eller föräldralösa barn. De känner ingen brist och behöver inte frukta den. I deras tio städer finns det ingen enda gendarm eller polis, ingen domare, advokat eller soldat, inget fängelse eller tukthus. Och ändå går allt ordentligt till väga. Landets lagar är inte där för dem, och kunde för deras skull lika gärna avskaffas utan att de brytt sig, för de är de lugnaste medborgarna och har aldrig givit fängelserna en enda förbrytare. De lever, som sagt, i den fullständigaste egendomsgemenskapen och har ingen handel och inga pengar mellan sig.”

Marx och Engels menade att dessa samhällen var exempel på  kommunismen i praktiken.

Bishop Hill grundades av den självlärde predikanten Erik Jansson 1846 och uppkallades efter hans födelsesocken Biskopskulla i Uppland. Hemma i Hälsingland hade Jansson i mitten av 1840-talet grundat en sekt, vars medlemmar kallades Erik-Jansarna. Dessa kom snart i konflikt med statskyrkan och konventikelplakatet, och Jansson avvek slutligen från en fångtransport som skulle föra honom till stadsfängelset i Gävle. Han och 400 av hans anhängare begav sig 1846 till Illinois där de grundade ett kooperativt samhälle med egendomsgemenskap. Det utvecklade sig snart till ett allsidigt samhälle med kyrka, hotell, skola, smedja, vagnmakeri, kvarnar m.m. Bishop Hill finns kvar än idag.

Utopia eller Trialville, ”försöksstaden” var en individualanarkistisk koloni som grundades 1847 i Ohio, USA av bland andra Josiah Warren. För att få slå sig ner i samhället krävdes en personlig inbjudan från den första generationen nybyggare i Utopia; Warren ansåg att den viktigaste friheten för individen var ”att alltid ha friheten att välja våra medarbetare.” Basen för valutan var arbetstid och tjänster utbyttes genom ”labour notes”, som motsvarade antal timmar utfört arbete. Vid mitten av 1850-talet bestod samhället av ungefär 40 byggnader, varav hälften olika typer av industribyggnader inom främst träindustri.

Amanakolonierna i Iowa startades av en tysk kristen sekt som flydde undan religiös förföljelse och ville leva i egendomsgemenskap. 7 byar finns fortfarande bevarade.
Oneida var en koloni i staten New York som leddes av John Humphrey Noyes. Man kallade sig för ”bibelkommunister” och byggde på egendomsgemenskap och en sexuell frihet byggd på tillit och respekt. Också detta var ett experiment i samlevnad. ”We have, like a band of explorers, made a raid into uncharted territory, and we have returned, having charted our findings without injury to man, woman or child” summerar Noyes.  Byggnaderna är välbevarade. Alla dessa kristna socialister verkar ha varit lugna, snälla och blygsamma människor. Allvarliga pacifister, litet ålderdomliga, ungefär som man tänker sig Amish-folket.

Utopisk socialism i Europa

Utopisk socialism är benämningen på socialistiska teoribildningar under 1800-talets första hälft, i kölvattnet av upplysningen. Dessa socialister kallades utopistiska av bland andra Karl Marx eftersom de ställde upp ett utopiskt mönstersamhälle som mål och försökte förverkliga det direkt, utan att framställa ett program för att uppnå detta. De utopistiska socialisterna ansåg ofta att kapitalismen var ett så ineffektivt system att socialistiskt organiserade alternativ skulle kunna upprättas och helt enkelt konkurrera ut kapitalismen. Robert Owen och hans projekt med socialistiska kollektiv av arbetande människor brukar betraktas som urtypen för utopisk socialism. Kolonin New Harmony syns på bilden nedan. Till definitionen hör också det faktum att utopin anses vara omöjlig att realisera i ett längre perspektiv. Utopin speglar människors hopp och längtan och är väsentlig ur ett visionärt perspektiv; mycket av det som nyligen betraktats som science fiction har ju senare blivit verklighet. Det visionära elementet hos socialismen kvarstår tillsammans med de mer vetenskapliga ambitionerna. Till de klassiska utopisterna räknas vanligen Charles Fourier, Robert Owen, Henri de Saint-Simon och Nils Herman Quiding. Deras utopier omfattade ofta storstilade byggnadsprojekt, där man sökte inrätta ett idealsamhälle i lämplig miljö och praktisera olika kollektiva levnads- och produktionssätt. En del av dessa projekt var isolerade, excentriska och kortlivade, medan andra finns kvar än i dag i någon form.

Borgerlig utopism

Sealand är en konstgjord ö, en plattform i havet utanför engelska kusten byggd under kriget för militära ändamål. 1967 övertogs plattformen av äventyraren Roy Bates med familj för att starta en piratradio. (I Skandinavien fanns vid denna tid Radio Mercur, Radio Syd och Radio Nord som sände populärmusik och reklam dygnet runt från fartyg på internationellt vatten och i strid med det statliga radiomonopolet). Strax därpå utropade Roy Sealand som en självständig provins, och den har sen dess levt på turism, att sälja egna frimärken, egen valuta, egna adelstitlar med mera. Egen flagga har man också som ni ser på bilden nedan.

Gabriele D’annunzio hette en annan äventyrare som 1919 med sin privata frikår intog staden Fiumé i nuvarande Kroatien och skapade en kortlivad operettrepublik med enda syfte att glädja sina medborgare med överdådiga fester, poesiuppläsningar och fyrverkerier tills skattkistan var tom.  Den lilla, borgerligt-individualistiska utopins yttersta konsekvenser skildras i sf-romanen Orkidéburen av Herbert W. Franke där människorna i robotarnas kuvösvård har degenererat till sköra orkidéliknande varelser, introvert upptagna av okända sinnesnjutningar.

Det finns också mer tvetydiga exempel, som den mycket lilla republiken Cospaia i Italien och det mycket stora asiatiska området Zomia.

En annan typ av utopi är anarkoprimitivismen, vår tids ludditer. Här ser man en återgång till mänsklighetens barndom under samlar-jägarperioden som en alternativ framtid. Man förkastar allt som hänt de sista 10.000 åren inklusive jordbruk, industri, civilisation, kultur och symboliskt tänkande. ”Om vi en gång, och under så lång tid – levt i harmoni med naturen och med varandra, bör vi kunna göra det igen. Katastrofen vi nu omfattas av har djupa rötter, men vårt tidigare tillstånd av naturlig anarkism är en större del av vår gemensamma historia” säger John Zerzan. Hur denna övergång ska gå till rent praktiskt är en annan fråga, men skulle det bli nödvändigt vore det säkert bättre att det sker frivilligt än att det sker ofrivilligt.

Att drömma sig tillbaka har man emellertid alltid gjort, och ibland har denna urkommunistiska nostalgi fått namn som ”Guldåldern” eller ”Atlantis”. Inom konsten finns också tillbakablickande rörelser, ett retrogarde, som prerafaeliterna eller i vår tid anti-modernismen med namn som Odd Nerdrum, men det ska påpekas att dessa rörelser ofrånkomligen också har drag av sin egen tid. Renässansen (den konstnärliga guldåldern vid 1500-talets början) inspirerades ju av den grekiska antiken, men på ett progressivt sätt.

Den stora utopin: Eutopia

Den stora utopin kan ta sig olika uttryck. Till höger har vi tankarna på en central världsregering under FN som ska garantera fred och nedrustning; det formella politiska systemet har här företräde. Till vänster har vi naturligtvis världsrevolutionen, och där är det ekonomin, internationellt gemensamt ägande av produktionsmedlen som är det väsentliga, och makten ska utövas i decentraliserade former. Det påpekas också att detta är det enda sättet att rädda planeten från klimathot, svält och miljöförstöring. Thomas More, William Morris, Edward Bellamy, Charlotte Perkins Gilman och Ursula Le Guin är några av den litterära socialistiska utopismens intressantaste namn. De gestaltar ofta framtidsvisioner, ibland också med anarkistiska eller feministiska inslag.

Medeltidens bondeuppror i Tyskland skildras i romanen ”Q” av författarkollektivet Luther Blisset. ”Omnia omnibus”, latin för ”Allt åt alla!” var slagordet, och Bibeln användes som vapen mot överheten. I Raoul Vaneigems ”The movement of the Free Spirit” skildras den medeltida kristna sekten ”Den fria andens bröder och systrar” som förutom egendomsgemenskap också utvecklat en metod att ”bli Gud”, vilket i sin tur innebar att man inte kunde synda oavsett vad man gjorde; onekligen ett fantasieggande perspektiv.

Thomas More: Utopia (1516)

Den fiktiva ramberättelsen skildrar hur More under ett diplomatiskt uppdrag i Antwerpen möter den portugisiske skepparen och utforskaren Raphael Hythlodaeus. Skepparen hade deltagit i Amerigo Vespuccis expedition till den nya världen där han funnit ett rationellt och lyckligt samhälle vid namn Utopia. Hythlodaeus ska ha levt i detta samhälle i fem år. Beskrivningen av Utopia blir till en antites av dåtidens England, vilken även Hythlodaeus besökt och beskriver, och på detta sätt delas boken upp i två delar där den första kritiskt behandlar den engelska staten, dess förhållande till kyrkan och dess sociala och ekonomiska problem, och den andra delen beskriver Utopia. Boken utgavs 1516 och skapade en hel litterär genre.

”Landet Utopia är en republik på en ö i väster där all egendom är gemensam. Invånarna, som kallas utopier, har alla arbete med en genomsnittlig arbetsdag på sex timmar per dag. Man nyttjar även arbetsrotation och under två år av sitt liv måste varje stadsbo arbeta i jordbruket. Medborgarna anser att de döda, så länge de blir ihågkomna, deltar i det vardagliga bestyren och de anser också att djuren har en evig själ, precis som människan, och därför ser de jakt och slakt som något barbariskt. Där finns inga advokater och medborgarna behöver sällan delta i krig. Istället hyrs legoknektar in från de krigiska grannstaterna eller också mutar man sig ur problemet. Dessa tillfällen är de enda gånger då landet nyttjar pengar. För utopierna är freden ärofylld och inte kriget. Invånare i Utopia betraktar folk som bär guld och ädelstenar som avvikande, eftersom dessa material inte används i deras land, med anledning av att de inte tjänar något praktiskt syfte. På samma sätt anses de som hånar andra som konstiga och avvikande”.

Man kan lägga märke till att More häftigt kritiserar de rikas makt och de fattigas vanmakt i 1500-talets England, det England där redan John Ball på 1300-talet spred sin visa ”När Adam grävde och Eva spann — vem var väl då en adelsman?” och agrarkommunisterna The Diggers (1649) senare kom att bli verksamma. Utopiernas förakt för guldet är också intressant, eftersom detta var samtidigt med västerlandets hänsynslösa plundring av Mellanamerika. Det stulna indianguldet pumpades sedan ut på den spanska marknaden och blev själva fundamentet för den unga och framväxande merkantila kapitalismen.

Under 1800-talets slut hade arbetarklassen börjat organisera sig. Marx, Engels, Bakunin och Kropotkin hade alla sina synpunkter på vilket samhälle man ville ha istället för det dåvarande. I Sverige fanns N H Quidings utopiska idéer, här skrev August Strindberg framtidsnovellen ”Nybyggnad” 1884, och Axel Danielsson åstadkom en socialdemokratisk (!) utopi i berättelsen ”Främlingen” 1892.

Ett par intressanta science-fictionromaner med anarkistisk tendens under 1900-talet måste vi också nämna. Philip K. Dick: ”The Last of the Masters” utspelar sig i en framtid då hela världen är rättvis och antiauktoritär efter revolutionen. Men i en avlägsen dalgång har en liten hemlig statsbildning lyckats överleva med hjälp av en robot som organiserar samhället efter förrevolutionära principer. Novellens handling är att Anarkistiska Ligan fått upp spåret på denna kontrarevolutionära motståndsficka och nu går till attack.

Ursula K. Le Guin: ”Shevek” skildrar en frodig kapitalistisk planet med en karg anarkistisk exilplanet, månen Annares, och huvudpersonen färdas däremellan och kan jämföra livet, vilket utfaller till anarkistplanetens fördel. I Le Guins roman ”Mörkrets vänstra hand” har naturen för invånarna på planeten Vinter löst genusfrågan på ett finurligt sätt. Människorna är i vanliga fall neutrum, men med jämna mellanrum infaller en brunstperiod där individerna utvecklar antingen manligt eller kvinnligt kön, växelvis verkar det som, parar sig och återgår till en könsmässig neutralitet.

Nutida kollektivsamhällen

Boendekollektiven har en annan och mer handfast historia. Redan i början av 1900-talet uppstod kibbutzrörelsen i Israel. Socialistisk egendomsgemenskap och kollektiv barnuppfostran praktiserades av dessa pionjärer, men rörelsen minskade i betydelse efter staten Israels bildande 1948. Under senare hälften av 1960-talet bildades en mängd hippiekommuner men också bostadskollektiv av politiska, sociala eller praktiska orsaker i både Europa och USA. Det var en billig och populär bostadsform för ungdomar i städerna. Med ”gröna vågen” 1973 flyttade de flesta hippies ut på landet, och produktionskollektiv av skilda slag uppstod och visade sig också ha bättre kontinuitet än de rena lägenhetskollektiven. Kommune 1 i Västberlin var förmodligen det första, Vita Hästen i Stockholm var också tidigt ute. Av produktionskollektiv som finns än idag kan nämnas Moder Jord i Huaröd, Lindsbergs kursgård i Falun och byn Skogsnäs i Ramsele. Idag finns också ett brett utbud av kollektiva blandformer som kollektivhus och liknande, och därtill en fungerande förmedling genom kollektiv24 (f.d. Kollektivkontakten). Andra nutida alternativsamhällen:

* Christiania är ett område i Köpenhamn som ockuperades 1971 och idag utgör ett alternativsamhälle med c:a 800 invånare. Den gemytliga stämningen, barnvänligheten och den originella arkitekturen är världsberömd, även om Staten – som aldrig lyckats avhysa ockupanterna – under diverse förevändningar (gräs) söker gentrifiera området.

* Auroville vid Pondicherry i södra Indien är en alternativ samhällsbildning som initierades av Sri Aurobindi och påbörjades 1968. 2.160 invånare från 45 nationer, varav en tredjedel är indier. Ett underbart vackert designat samhälle byggt på internationell gemenskap, andliga värden och självförsörjning utan penningekonomi.

Världsrevolution och total självförvaltning

Hopp och längtan, alltså. Men till detta måste nog också fogas någon form av militans, annars förblir hoppet just en from förhoppning. Den utomparlamentariska miljörörelsen, kvinnorörelsen, djurrättsrörelsen och inte minst den frihetliga socialismen har den glöd och vrede som krävs för att utopin en dag skall bli verklighet i stor skala. Ekonomerna Michael Albert och Cockshott & Cottrell har beskrivit moderna och fullt realistiska planer för ett fungerande alternativsamhälle med planekonomi och direktdemokrati, och Murray Bookchins ”Ecotopia” tillfogar också den viktiga ekologiska aspekten, något som revolutionen i kurdiska Rojava praktiserar i nuet.

Finns då Eutopia i verkligheten? Ja, i viss mån kan man kalla rådsupproren 1918, 1919, 1920, 1921, 1953 och 1956 för ett levande utopia, liksom fabriksockupationerna i Frankrike 1968. Spanien 1936 var så nära vi någonsin kommit ett klasslöst samhälle i vår tid, och Chiapas från 1994 är ett statslöst frihetligt samhälle än idag, liksom flera andra rörelser i det socialistiska Latinamerika. Under 2011 och 2012 har den sociala revolutionen återuppstått där och då man minst anade den, genom Indignatos i Spanien, Den Arabiska Våren runt hela Medelhavet och den enorma kraften i OWS-rörelsen i USA, liksom konfrontationerna efter de ekonomiska sammanbrotten på Island och i Grekland. Det finns en motkraft, det finns en aktiv rörelse och aktiva folkmassor även i vår tid. Människans hopp och längtan är evigt och kommer förr eller senare att nå konkreta resultat.

Ivan Chetcheglov (1933-1998) skrev Formulaire pour un urbanisme nouveau (Formula för den nya staden), vid 19 års ålder under pseudonymen Gilles Ivan, en essä som inspirerade Lettristiska Internationalen och Situationistiska Internationalen, vilka han var medlem i och en av grundarna till. Artikeln, som oförskräckt utlovar att ”Var och en kommer att få bo i sin egen katedral” var i sin tur inspirerad av bland annat Charles Fourier och Ray Bradbury. Ivan utvecklade, tillsammans med vännen Guy Debord och andra i Pariskvarteret Saint-Germain-des-Prés, den psykogeografiska undersökningen (derivé), en sorts intuitiv stadsvandring som utforskade stadens känslomässiga påverkan. Det finns flera paralleller mellan Ivan Chetcheglov och en annan i unga år geniförklarad fransk poet, Arthur Rimbaud.

”Stjärnorna och regnet kan ses genom glastak. Det rörliga huset vänder sig mot solen som en blomma. Dess skjutväggar låter vegetationen invadera livet. Monterat på räls kan huset ta sig till havet på morgonen och återvända till skogen på kvällen.”

Raoul Vaneigem: Total självförvaltning. Fri användning av rumtiden (1974).

Situationisten Vaneigem beskriver i passionerade ordalag tillståndet efter den sociala revolutionen ”där var och en äger rätt att fatta de beslut som påverkar deras vardagsliv, antingen individuellt eller kollektivt i självförvaltande Generalförsamlingar”. Han går igenom alla former av mänsklig organisation och samverkan, där allting, till och med tiden och rummet, skall omgestaltas:

”Rumtiden skapad av vardagslivets revolution utgör en ensemble av territorier som befriats från Statens kontroll och varuskådespelet, kontinuerligt modifierade av individer som lär sig, kollektivt och var för sig, att konstruera varje moment av sin existens. Som centrum och modell för det sociala livet är Generalförsamlingen för den totala självförvaltningen också den revolutionära praktikens förening av tid och rum. Det är i sådana församlingar som det gamla projektet att skapa sig själv genom att skapa historien finner sitt enda möjliga medel för förverkligande. Fri användning av tiden och fri användning av rummet kan inte skiljas från varandra. Alla ska kunna känna sig hemma var som helst och när som helst. Vad detta innebär i praktiken är att varje individ måste ha rätt att bygga varje slags bostad, att skapa sina omgivningar, att flytta vart man vill (rätten till nomadism), att utforska, att konstruera sina drömmar, att förtäta upplevelsen av tiden.

En av de mest elementära förändringarna i rumtiden, som kan införas på en relativt kort tidsperiod, består i att avskaffa skillnaden mellan stad och landsbygd. När stora städer delvis invaderas av fält och skogar kommer de också att uppgå i den stora utbredningen av människor som lever i olika bostäder, fasta eller mobila, temporärt eller permanent. Rätten att förändra rumtiden i sitt dagliga liv inkluderar rätten till alla förändringar man kan ha drömt om (till exempel att ändra sitt namn och sitt intryck på omgivningen under olika omständigheter.) Det råder inget tvivel om att det fria användandet av tid och rum kommer att frambringa fantastiska omvandlingar av det mänskliga beteendet. Vår uppfattning av verkligheten kommer att modifieras, och våra sinnen, som nu är avtrubbade av den brutala överlevnadens vanor, kommer att skärpas och förfinas till en nivå som vi nu knappast kan föreställa oss. En revolution som aldrig upphör är den rationella vändpunkten för alla passioner”.

Litteratur:
Marie-Louise Berneri: Journey Through Utopia.
Mark Holloway: Heavens on Earth.
Ronny Ambjörnsson: Fantasin till makten!
Sam J. Lundwall: Evig lycka i Utopia.
Raoul Vaneigem: The Movement of the Free Spirit.
Charles Fourier:  Slaget om de små pastejerna. 


Film: The Village. 
Film: Living Utopia.

Länkar:
www.en.wikipedia.org./wiki/Shakers
www.sealandgov.org/
www.skogsnasgreens.com/
www.christiania.org/
www.auroville.org/

Radikal sf-litteratur, några exempel utöver de som nämns i texten:
Rucker/Wilson/Wilson,eds.: "Semiotext(e) SF" (1985).
Poul Anderson: “The Last of the Deliverers.”
P.K. Dick: "The Last of the Masters."
Poul Anderson: "Joe Hall."
Alfred Bester: "Tiger! Tiger!" (1956).
E F Russell: "Late Night Final" (1948).
E F Russel: "The Great Explosion" (1962).
P.M.: "bolo'bolo" (1985).
F. Paul Wilson: "Lipidleggin".
Robert Anton Wilson & Robert Shea: "The Illuminatus!" trilogy.
Michael Z. Williamson: ”Freehold”.
Jack Vance: "Emphyrio" (1969).
Zaramis blogg Svensson har en särskild sida med
vänster-sf och boktips här.