MICHELANGELO MÅLAR SIXTINSKA KAPELLET.

Sixtinska kapellets tak 1508-1512 är konsthistoriens främsta verk inte bara från renässansen; dess betydelse är oöverträffad. Målningen skildrar i olika scener hela den bibliska historien från skapelsen till apokalypsen. De klara färgerna framstod i all sin prakt efter den senaste renoveringen.

Michelangelos första kärlek var skulptur. Bland hans tidiga verk visade Pieta på uppdrag av Vatikanen och David i uppdrag av staden Florens hans oöverträffade förmåga att förvandla marmor från en stenplatta till en lysande gestaltning av den mänskliga upplevelsen. ”Den högste konstnär skapar ingen tanke som ej ett enda marmorblock kan rymma” har han skrivit.

Född 1475 avslöjade Michelangelos konstnärliga talang sig tidigt i hans liv, ofta till familjens oro. Hans tidiga teckningar skulle ibland framkalla åthutningar från hans far som ville övertala ynglingen att följa ett mer hedervärt och lukrativt yrke än konstnärens. Lyckligtvis övertygade Michelangelos envisa vägran att överge sin talang hans far att låta honom gå i lära hos en florentinsk konstnär vid fjorton års ålder. Mänskligheten tilldelades en kreativ talang vars geni erkändes inte bara under sin egen tid utan i de kommande generationerna.

År 1508 kände sig den konstnärliga gemenskapen i Rom (inklusive målaren Raphael och Donato Bramante, arkitekten till St. Peters) så hotad av Michelangelos snabba upphöjning till berömmelse att de utformade en plan som var avsedd att diskreditera och förnedra den unga konstnären. De skulle övertala påven Julius II att få Michelangelo att måla taket i Vatikanens Sixtinska kapell. De var övertygade om att den unga skulptören, som aldrig hade försökt måla en fresk med kalkfärg vått-i-vått tidigare, oundvikligen skulle misslyckas eller åtminstone bli inblandad i en tidskrävande ansträngning som skulle avlägsna honom från all konkurrens på överskådlig tid.

Michelangelo vägrade först och protesterade: ”Jag är ingen målare!” Men påven Julius insisterade och vann till slut. De var båda temperamentsfulla och när påven inte tyckte det gick fort nog hände det att de kastade stolar på varandra. Skisserna gjordes på stora kartonger som perforerades längs konturerna och slogs in med krita där de skulle målas på taket. Det var ett mycket ansträngande arbete som krävde att konstnären målade dag och natt medan han låg på ryggen på en hög byggnadsställning bara några få decimeter från taket. Hans mat hissades upp och hans avföring hissades ner i burkar. Men Michelangelo övervann inte bara dessa hinder utan avslöjade ett mästerverk efter fyra år då han målat fresk fem kvadratmeter om dagen, sammanlagt drygt 1000 kvadratmeter.

Ett riktigt geni.

Ascanio Condivi var en av Michelangelos studenter. Han var inte en särskilt framgångsrik konstnär, men han hade en intimitet med sin handledare som gjorde det möjligt för honom att skriva en övertygande biografi som publicerades 1553. Han beskriver Michelangelos erfarenhet under den fyraåriga prövningen:

”Medan han målade ville påven Julius ofta gå och inspektera arbetet. Han klättrade uppför en stege och Michelangelo räckte ut en hand till honom för att hjälpa honom upp på byggnadsställningen. Och för att att vara en som var av naturen impulsiv och för otålig för att vänta, så snart arbetet var halvklart, det vill säga från dörren till halvvägs på valvet, ville han att Michelangelo skulle avslöja det medan det fortfarande var ofullständigt och inte hade getts sista handen. Förväntningarna som alla hade av Michelangelo hade betagit hela Rom som kom för att se denna ovanliga händelse, och påven gick också dit innan det damm som uppstod vid avvecklingen av byggnadsställningen hade lagt sig.

Efter detta arbete, när Raphael hade sett det nya och underbara sättet att måla, eftersom han hade en anmärkningsvärd gåva för imitation, sökte han genom Michelangelos ärkefiende Bramante att måla resten själv. Detta störde Michelangelo mycket, och för påven Julius protesterade han allvarligt mot de fel som Bramante gjorde honom; och i Bramantes närvaro klagade han till påven och avslöjade för honom alla de förföljelser han hade fått utstå från Bramante; och därefter avslöjade han många av hans brister, och främst att Bramante tog ner de underbara kolumnerna i templet, utan att ta hänsyn till eller bry sig om att de bröts i bitar, när han kunde sänka dem försiktigt och bevara dem intakta; och han förklarade att det var lätt att lägga en tegel ovanpå en annan, men att göra en sådan kolumn var extremt svårt, så att när påven hade hört talas om dessa försummelser, ville han att Michelangelo skulle fortsätta och gav honom fler tjänster än någonsin.

Det som saknades var retuscheringen av verket en secco med ultramarin och på några ställen med guld för att ge det ett rikare utseende. När värmen från Julius entusiasm hade avtagit, ville han verkligen att Michelangelo skulle infoga dessa detaljer; men när Michelangelo funderade på besväret som det skulle ge honom att montera tillbaka byggnadsställningen, svarade han att det som saknades inte var viktigt. ”Det borde verkligen retuscheras med guld”, menade påven, till vilket Michelangelo svarade med den förtrogenhet som var hans om påven, ”Jag har inte sett att män bär guld.” Påven sa, ”Det kommer att se fattigt ut”. Michelangelo replikerade ”De som avbildas där, de var också fattiga”. Och så har arbetet förblivit.

För detta arbete och för alla hans utgifter fick Michelangelo tre tusen dukater, varav han var tvungen att spendera cirka tjugo eller tjugofem på färger, enligt vad jag har hört honom säga. Efter att han hade fullgjort detta arbete, för att han hade spenderat så lång tid med att blicka uppåt på valvet, kunde Michelangelo då inte se mycket när han såg ner; så att om han var tvungen att läsa ett brev eller andra detaljerade saker, måste han hålla dem med armarna upp över huvudet. Ändå, efter ett tag, blev han gradvis van vid att läsa igen med blicken nedåt. Från detta kan vi tänka oss hur stor uppmärksamhet och flit han gjorde detta arbete. ”

I ett senare skede kom den kyrkliga prydheten att låta ”kalsongmålare” täcka över alla naturalistiska könsorgan, men detta finns inte kvar efter den senaste renoveringen. Man har låtit den väldiga målningen behålla sin ursprungliga form.

Övers. och bearb. S. Jacobson 2021.

Referenser:

————————————

• Condivi, Ascanio: Michelangelos liv. Övers. Alice Wohl (1976); 

• Boorstin, Daniel: The Creators. (1992); 

• Janson, W.H., The History of Art. (1977).

• EyeWitness to History: Michelangelo målar det sixtinska kapellet. www.eyewitnesstohistory.com (2005).

***