Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, aktivist, konstkritiker & lundabo.

Svenska arbetarklassens agitatorer.

kata

Kata Dalström agiterar.


Latinets agito betyder ”sätta i häftig rörelse”. En agitator förkunnar något hen tror på inför en folksamling, som ett politiskt budskap (till skillnad från frikyrkopredikanten eller nykterhetsivraren). För den tidiga arbetarrörelsen var agitation inför en folkmassa ett vanligt sätt att föra ut socialismen tillsammans med det tryckta ordet. Agitationen var inte så dyr i drift som tidningsutgivningen kunde vara. Tvärtom inbringade den ibland en smärre avgift som gick direkt till agitatorns fortsatta väl och ve under turnén. Både vänstersossen August Palm, syndikalisten Gustaf Sjöström och anarkisten Nisse Lätt hade långa agitationsturnéer genom landet, till fots, cykel eller till häst, och ofta fick de hjälp av lokala klubbar med affischering och förplägnad. Uppdraget var inte alltid ofarligt – August Palm blev misshandlad i Danmark och Nisse Lätt hotfullt omringad av både poliser och nazister när han talade i Lund 1938. Fängelsestraff för uppvigling eller hädelse var vanligt både före och efter yttrandefrihetens införande och under krigsåren tillkom censur och beslag av radikala tidningar. SAC:s tidning Arbetaren beslagtogs ett fyrtiotal gånger när man kritiserat Hitlertyskland.

Här ska bara ett litet urval agitatorer behandlas, färgstarka personligheter som stående på en sockerlåda utomhus eller i bästa fall ett podium i en hyrd lokal använde sig av rösten och kroppsspråket, långt före mikrofoner och högtalare. Det gällde att snabbt och direkt fängsla och övertyga publiken. Men så var också budskapet angeläget.

Finns det agitatorer i vår tid? Kata Dalström och Texas Ljungberg var energiska sådana, medan Olof Palme hade talets gåva som få och var briljant i debatterna, men hans politiska gärning och maktbas var också helt annorlunda. Man tänker sig nog inte Palme främst som agitator utan snarare som talare och debattör. Där var han förvisso inte den siste; Håkan Juholt hade också en förmåga att fängsla åhöraren, liksom för den delen Gudrun Schyman. Men nu ska vi ägna oss åt det tidiga svenska 1900-talets hårt arbetande radikala agitatorer och deras levnadsförlopp.

* * *

August Palm 1849 -1922.

Augustpalm

August Palm växte upp i ett radikalt hem. Hans far engagerade sig för hoveriböndernas, torparnas och statarnas sak mot greve T K Thott på Skabersjö så intensivt att han fördrevs från sin lärartjänst där. Fadern dog när Palm var tio år och modern två år senare. Palm sattes i lära hos ”läsareskräddaren” i Kattarp, vilken tuktade honom ”till kätterskhet”. Efter konfirmationen löstes Palm från sina band till skräddaren och flyttade in till Malmö, där han fullföljde sin skräddarlära. Redan vid 18 års ålder erhöll han gesällbrev och arbetade därefter omväxlande i Sverige, Danmark och norra Tyskland.

Från 1871 uppehöll sig Palm i den sydjylländska staden Haderslev, danskpräglad men sedan 1864 i Tyskland. Där inspirerades han och ett 20-tal kamrater, efter det blodiga nedkämpandet av Pariskommunen, av agitatorer från Hamburg till att bilda en socialdemokratisk läseförening. Denna skulle verka för arbetarklassens bästa och för att minska motsättningen mellan tyskar och danskar. Palm blev socialdemokratisk ledare i Haderslev och 1873 medlem i Första internationalens tyska avdelning men följde verksamheten även i det danska Kolding. Då Palm gifte sig — även hustrun var sv arbetsvandrare — hade han avskedats efter deltagande i en strejk men lyckats etablera sig som mästare. 1875 började han under signaturen Ergo medarbeta i danska Social-Demokraten och uteslöts ur hantverksföreningen i Haderslev, när han ville ge gesällerna rösträtt i föreningen. Hans deltagande i valrörelsen 1877, två år före socialistlagarnas införande, ledde till att han utvisades ur Tyskland. Efter ett misslyckat försök att återvända till Malmö slog sig Palm ner som tillskärare i Store Heddinge på Själland. Sedan han vid ett politiskt möte kritiserat den danska regeringen avskedades han åter och fick än en gång etablera sig som sin egen mäster. Även här bildade han en socialdemokratisk förening, men hans ansökan om danskt medborgarskap avslogs. Efter att ha blivit brutalt nerslagen av en politisk motståndare beslöt Palm att återvända med familjen till Malmö, varifrån det kom rykten om socialistiska möten.

Hvad vil Social-Demokraterna?

På Gustaf Adolfsdagen 1881 höll Palm i Malmö sitt berömda tal Hvad vil Social-Demokraterna? inför en publik om ca 150 personer, företrädesvis ur borgarklassen. Inspirerad av framför allt Ferdinand Lassalle och Louis Pio framförde han krav på allmän och lika rösträtt för män och kvinnor, införande av statliga produktionsverkstäder och kooperativa produktionsföreningar, borttagande av de indirekta skatterna och sekularisering av skolan. Fackföreningarna skulle underordnas den politiska socialdemokratin, medan nykterheten och religionen skulle vara vars och ens privatsak. Talet bemöttes mycket positivt i t ex Skånska Aftonbladet. På nästa möte, med 800 deltagare, bildades en allmän sv arbetarförening, men då vändes tongångarna i pressen mot Palm. Han hånades för sina åsikter och för sitt språk, vilket endast resulterade i att han blev ännu mer känd. Efter tredje mötet bildades en agitationskommitté, som sände Palm på agitationsmöten i andra skånska städer och till Stockholm. Annandag jul 1881 arrangerades ett socialdemokratiskt utomhusmöte i Lilljans-skogen i Stockholm med Palm som huvudtalare.

På nyåret 1882 fortsatte Palm till Göteborg och kom då för första, men inte sista, gången i delo med den nybildade godtemplarrörelsen. I Göteborg hade de ledande inom nykterhetsorden börjat angripa den socialistiska rörelsen och förbjudit sina medlemmar att ansluta sig till denna. Liksom bönehusen var godtemplarlokalerna länge stängda för Palm, och han riktade våldsam kritik mot de liberala och ”odemokratiska” ledarna för deras uppfattning att nykterhet och bildning var tillräckliga medel för att förbättra de sociala förhållandena i landet. Det var i dessa strider som Palm:s motståndare, mest i den politiska skämtpressen, felaktigt utmålade honom som en ”bacchidyrkare med ölglas i hand och fickorna fulla med buteljer”. I själva verket kämpade Palm mot ”reaktionen, fanatismen och intoleransen inom nykterhetsrörelsen samt dess ringa förståelse för socialdemokratin”. I Stockholm förde han en oförsonlig kamp mot L O Smiths ringrörelse, som, enligt Palm, i eget vinstsyfte förordade ”billigt brännvin och billig mat genom kooperativa föreningar efter Rochdale-systemet”.


Agustpalm


På några månader hade Palm blivit en av Sveriges mest omskrivna personer, och hans folkmöten hade i grunden omvandlat hela det politiska livet i landet. Med erfarenheterna från agitationsturnén återvände han till Malmö och grundade tidningen Folkviljan som komplement till den muntliga agitationen; den kallades i folkmun ”Palmviljan” och av motståndarna ”Illviljan”. Trots att tidningen inte bara vände sig till arbetare utan även till lägre tjänstemän och småbrukare och trots stöd från mecenater i Malmö och svenska socialister utomlands fick tidningen läggas ner inom mindre än ett år. Palm var nu ekonomiskt ruinerad och hånad men beslöt, med hustruns bifall, att fortsätta sin kamp. I april 1883 påbörjade han den sju månader långa ”stora agitationsresan”, då han besökte nästan alla städer i södra och mellersta Sverige. Han genomförde i medeltal fem möten per vecka. Framgångarna, om än tillfälliga, berodde bl a på den bas som fanns i många städer i form av hantverksarbetare som varit utomlands och där stött på den socialistiska arbetarrörelsen. Verksamheten finansierades enbart genom försäljning av Folkviljan. Det fanns kommissionärer för tidningen på flera håll i landet, och under agitationen i Stockholm gavs fyra nummer ut där.

Folkviljan.

Väl tillbaka i Malmö ställdes Palm åter inför ekonomiska problem, både privata och för utgivningen av Folkviljan. Hjälpen fanns i Köpenhamn, där man ville stödja den socialistiska rörelsen i Sverige, bl.a. för att få slut på strejkbrytarimporten från Malmö. En organisation bildades, Förening for Socialismens Fremme (Udbredelse) i Sverrig, och Palm fick socialdemokratiska förbundet i Danmark att garantera utgivningen av Folkviljan under ett halvår. Palm understödde de malmöitiska arbetarnas olika fackliga aktioner 1883—84 och uppmanade dem att bilda socialistiska fackföreningar. Han hyste förståelse för s.k. stångridning av oönskade förmän men förordade uppvaktning hos företagsledningarna som fackligt kampmedel. Palm skrev själv alla bidrag utom brev och insändare och redigerade Folkviljan ända till 1884, då Skandinaviska tobaksarbetareförbundets Malmöavdelning övertog tidningen och korkskäraren Henrik Menander (bd 25) anställdes som redaktionssekreterare. Motsättningar mellan Palm och förbundet och ett attentat mot tidningens tryckeri fick till slut Palm att ge upp tidningsutgivningen och agitationen i Malmö. Efter att ha givit ut mer än 100 nummer av Folkviljan flyttade han på våren 1885 till Stockholm. Som summering av sin malmötid sade han att hans agitation varit hänsynslös och entusiasmerat massorna och att han ”handlat rätt genom att hålla rörelsen ren från alla kompromisser”.

I valrörelsen 1884 hade Palm en kontrovers med Hjalmar Branting för dennes samarbete med liberalerna i Sthlm. Denna kamp kom att föras vidare inom huvudstadens socialdemokratiska klubb, där Palm fick medlemsnummer 119. Han noterade att där fanns många vilande medlemmar och att där, till skillnad från i Malmö, män och kvinnor ur ”de så kallade bildade klasserna” deltog. Han noterade också att klubben mest var en intern diskussionsklubb och satte sig före att ordna offentliga massmöten. Därmed fronderade han mot bl.a. Branting. Palm drev igenom sin vilja, och ett stort möte anordnades som stöd för en strejk i Köpenhamn. Palm genomförde därefter en två månaders agitationsresa till Norrland. Fredrik Sterky understödde honom ekonomiskt, och utrustad med 5 000 ex av Nutidsbetraktelser och 3000 ex av det socialdemokratiska programmet bildade han både socialdemokratiska klubbar och fackföreningar i norrländska kuststäder och sågverkssamhällen. Sterky blev därmed, tills vidare, en av de få från de s.k .”bättre klasserna” inom rörelsen som Palm hade förtroende för.

Tillbaka i Stockholm fortsatte Palm sin strategi med att hålla offentliga möten och att grunda en tidning. När Branting som nybliven redaktör för den liberala och ”arbetarvänliga” Tiden inte ville officiellt deklarera denna som socialistisk, grundade Palm och hans allierade 1885 Social-Demokraten. För att lösa problemet med språkliga korrigeringar i manus och med korrekturläsning anställdes Axel Danielsson , som senare kom att fortsätta Palm:s agitation i Malmö. I Stockholm återupptog Palm kampen mot de ledande godtemplarna, Anton Nyström och DN om arbetarnas stöd. Ett föredrag mot livsmedelstullarna 1886 ledde till den första socialdemokratiska demonstrationen i Sverige. Palm envisades med att finansiera tidningen och sitt eget livsuppehälle genom tidningsförsäljning. Han avvisade bestämt ett erbjudande från Sterky om anslag från denne. Bakom detta låg dels hans uppfattning att socialdemokratin skulle vara en massrörelse, dels hans syn på motsättningen mellan ”arbetare” och personer ”med studentbetyg på fickan”. Splittringen bland socialisterna var påtaglig, och Palm:s motståndare grundade Nya Samhället som motvikt till Social-Demokraten, men Palm drog det längsta strået. Det blev försoning och uppslutning kring Social-Demokraten.

Sommaren 1886 genomförde Palm ännu en agitationsresa genom stora delar av landet och höll många möten, speciellt i Sundsvalls sågverksdistrikt. Han bildade socialdemokratiska föreningar och fackföreningar samt skaffade fasta kommissionärer till Social-Demokraten. Därefter deltog han som ombud för Socialdemokratiska förbundet i Stockholm i den första skandinaviska fackföreningskongressen i Göteborg, där han initierade ett uttalande om att den fackliga och den politiska arbetarrörelsen skulle gå hand i hand och att kongressen skulle meddela sin anslutning till det socialdemokratiska programmet. Vidare antogs Social-Demokraten som ”centralorgan för Sveriges arbetare”. I tidningen förde Palm sin offentliga kamp vidare; hösten 1886 trädde han emellertid tillbaka som redaktör och Branting intog hans plats. Palm kvarstod dock som ansvarig utgivare men ägnade sig i övrigt åt den muntliga agitation som han ansåg passade honom bäst.

Långholmen.

Före sin avgång som redaktör hade Palm åtalats för smädelse mot regering och riksdag. Åtal väcktes mot honom för uttalanden han gjort vid ett möte med sågverksarbetare i Hälsingland, och han dömdes i den första socialistprocessen i Sverige i underrätten till tre månaders fängelse, ett straff som av hovrätten och högsta domstolen nedsattes till en månad. Palm poängterade själv att den liberala ministären Themptander här inledde raden av åtal mot den socialdemokratiska pressen. Från fängelset lät Palm publicera sina Långholmsdrömmar, där han gisslade såväl det politiska etablissemanget som präster och kronofogdar. Hans pingstdagspromenad från bostaden på Saltmätargatan till Liljeholmen, som annonserats i Social-Demokraten och blev till en massdemonstration, var också en nagel i ögat på etablissemanget. Promenaden skedde i stället för en demonstration mot arbetslösheten som förbjudits av polisen.

Reaktionerna mot Palm från borgerliga grupper och borgerlig press ledde inte bara till att hans verksamhet fick all den uppmärksamhet han önskade utan också till att alltfler arbetare lämnade de liberala arbetarledarna. Hans taktik med massmöten och tal från tribunerna var effektiv i kampen mot den liberala arbetarrörelsen. Under sina agitationsresor ute i landet vände sig Palm också till bönderna genom att i sina tal protestera mot deras skuldsättning och proletariseringen av bondeklassen. Hans taktik gick ut på att använda ”hånets och humorns bitande svärd”, medan Branting fick sköta ”de mera allvarliga sakerna”.

Våren 1889 deltog Palm i SAP:s konstituerande kongress, vilken han förberett på Långholmen, och det är otvetydigt att hans agitationsresor bidrog till att skapa ett underlag för ett socialdemokratiskt parti i Sverige. Följande år var han en av initiativtagarna till och talare vid den första första-majdemonstrationen i Sverige. Palm var en av de åtta talare som framträdde inför 50 000 personer på Ladugårdsgärdet i Stockholm. Han krävde kortare arbetsdag, högre löner och medborgerliga rättigheter. — När Social-Demokraten 1890 blev dagstidning, lämnade han denna helt och blev redaktör för dess veckoupplaga.

Antiparlamentarism.

I sin uppgörelse med liberalerna inom och utom partiet framförde Palm från slutet av 1880-talet allt starkare uppfattningen att ”arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk”. Han blev alltmer skeptisk till parlamentarismens möjligheter och förordade direktdemokrati genom folkomröstningar. Han blev också alltmer kritisk till partiledningen, som bl a gavs skulden för nederlaget i Norbergsstrejken 1890—91. Kritiken resulterade i att Palm blev alltmer åsidosatt inom partiet. Han återupptog sitt arbete som skräddare men engagerade sig inför 1893 års folkriksdag, där han fortsatte sin kamp mot liberalerna. Hans bas fanns bland ungdomen, och så grundade han Stormklockan, där han anknöt till Engelbrekts och Gustav Erikssons (Vasa) uppror mot överheten. Palm åberopade dessas insatser, liksom Karl XI:s politik mot adeln, för att mobilisera den sv underklassen. Han anknöt även till den kristna upprors- och kärlekstanken, ofta i polemik mot prästvälde och kyrkans politiska ställningstagande för överheten. Han engagerade sig också för de arbetslösa genom att bilda föreningen Folkets rätt och starta tidningen Folkets värn. Av detta blev det dock inte mycket, men 1895 kom Palm igen som agitator. Under de följande åren genomförde han en rad långa agitationsresor för att organisera bruks-, gruv- och lantarbetare. 1896 agiterade han på den andra folkriksdagen för den politiska storstrejken som ett medel i rösträttskampen. 1897 blev han förtroendeman för åkeriarbetarna inom Sv transportarbetareförbundet, som han representerade både på partikongressen och på skandinaviska arbetarkongressen så. 1900 genomförde Palm på uppdrag av Socialist Labor Party en tre månader lång agitationsresa i USA, vilken han redogjorde för i Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika (1901). Han var i detta arbete förvånansvärt positiv till ”möjligheternas land”, även om han kritiserade trustväldet, det religiösa hyckleriet och rasdiskrimineringen. Särskilt imponerades han av kriminalvården, ett område som engagerade honom djupt och som han ofta tog upp i den svenska debatten. Hemkommen fortsatte Palm sin agitation och deltog som en av de mest aktiva i 1902 års storstrejkskommitté för den allmänna rösträttens införande. Han agiterade också bland arbetarna i svenskbygderna i Finland under den värsta förryskningskampanjen där. Påverkad av svårigheterna att få möteslokaler arbetade Palm aktivt för byggande av Folkets hus.

Antimilitarism.

På 1905 års socialdemokratiska partikongress tillhörde Palm vänsterkritikerna. Hans antimilitarism och internationalism fann stöd inom ungdomsrörelsen, och han försökte också vinna kvinnorna för arbetarrörelsen. 1906 gjorde han en ny agitationsresa till USA, där han betraktades som ”Sveriges Bebel”. Så hyllades han för 25 år av socialistisk kamp i Sverige. — Under de följande åren skärpte Palm sin vänsterkritik mot partiledningen, även om han i sin nystartade tidning Appell sökte överbrygga klyftan mellan höger och vänster inom det socialdemokratiska partiet. 1911 genomförde han sin sista agitationsresa och deltog i sin sista partikongress. Han fokuserade då sin insats mot ”nykterhetsfanatismen”. När förbudskravet nästan enhälligt antogs som en punkt i det nya partiprogrammet, intensifierade Palm sin kamp mot absolutisternas ökande inflytande i partiet. I kommunalvalet följande år gick ”appellisterna” ut med en spränglista och erhöll en sjättedel av rösterna i Stockholm. Krav restes på att Palm skulle uteslutas ur partiet. Han fick dock kvarstå som medlem, trots att han genom det organiserade motståndet mot Brattsystemet hade närmat sig den socialkonservativa unghögern och Tysklandsaktivisterna. Under de sista åren av sitt liv proklamerade sig Palm som politisk och religiös vilde, men i grunden var han sina socialistiska ideal trogen.

Som agitator är Palm oöverträffad i svensk historia. Han var dock inte helt unik i den tidiga svenska socialistiska arbetarrörelsen som han själv vill låta påskina i sina memoarer, Ur en agitators lif (1904). Palm avled våren 1922 och fick därmed inte uppleva den folkomröstning i förbudsfrågan på hösten som han säkerligen skulle ha uppfattat som en stor triumf.

Hinke Bergegren 1861-1936.

hinke

Bergegren var son till bokhandlaren Evald Teodor Bergegren och Karolina Hillberg. Han arbetade som journalist och redaktör och anställdes 1890 av Hjalmar Branting som redaktionssekreterare på Social-Demokraten. Året därpå startade han tidskriften Under röd flagg som propagerade för anarkosyndikalistiska idéer i den ideologiska strid som då utkämpades inom socialdemokratin.Tidskriften utkom med nio nummer. Därefter flyttade Bergegren till Norrköping och övertog redaktörskapet för Proletären, men redan i januari 1892 sade han emellertid upp sig där och tillbringade de påföljande åtta åren utomlands. Under åren 1904-1916 var han redaktör för ungsocialisternas tidskrift Brand.

Bergegren tillhörde den falang inom den tidiga socialdemokratin som radikaliserades och kom att anamma en anarkistisk/frihetlig socialistisk ståndpunkt och liksom många andra revolutionära uteslöts han ur partiet 1908 efter långvariga strider med Hjalmar Branting. Många ungsocialister följde dock Hinke Bergegren och hans anhängare kallades ibland ”unghinkar”. Den efterhängska lögnen om uttrycket ”småmord” spriddes av Branting/Danielsson i polemiken kring uteslutningen 1906-1908. Något sådant har aldrig Bergegren yttrat.

Ungsocialisterna var en stor folkrörelse med 378 lokalavdelningar över hela landet och dess tidning Brand hade en upplaga på 1,5 miljoner exemplar. För eftervärlden är Hinke kanske mest känd som föregångare i sexualreformsrörelsen och sitt stora arbete för rätten att sprida information om preventivmedel. 1910 genomfördes kampanjen Kärlek utan barn i vilken han myntade uttrycket ”Det är bättre med kärlek utan barn än barn utan kärlek”. För spridandet av information om preventivmedel blev han dömd till ett kortare fängelsestraff. Den lag mot agitation för preventivmedel som antogs 1910 kom att kallas Lex Hinke efter Bergegren.

År 1921 bröt han med Ungsocialisterna för att gå med i det som blev Sveriges Kommunistiska Parti och vid 1929 års partisplittring följde han majoriteten till det som blev Socialistiska partiet, i opposition mot Moskvas linje. Där stannade han till sin död. Ett känt framträdande som representant för SP gjorde han vid begravningen efter Ådalskotten 1931. ”Hinke var jämnt 70 år. Hans vita mustasch lyste i solen. Det var en gammal man, men stämman var den yngsta och mest upprörda den dagen. Den vibrerade, den vädjade, den bar, den lyste. Vad Hinke Bergegren sade, liknade intet annat.

 ”Livet – det heliga därför att det kan vara skönt —det må vi akta som en dyrbar skatt, vörda hos andra som en mor vördar och aktar sitt lilla barn. Vi som älskar varje gnista av denna levande skatt, vi vet vad som stulits från våra mördade kamrater! /…/ Knektandan,   i vilken skepnad och klädnad den än må uppträda i är mänsklighetens förbannelse!” 

(Lindhagen, Jan: Bolsjevikstriden. Del 2, S. 225. Tidens förlag 1972. ISBN 91-550-1618-9). Bergegren var sedan 1886 gift med Anna Kajsa Gustafsson (1857-1934). Äktenskapet var barnlöst. Bergegren är begravd på Norra begravningsplatsen.

Kärlek utan barn bättre än barn utan kärlek.

Bergegren ådrog sig först en allmännare uppmärksamhet 1891, då han vid studentföreningen Verdandis bekanta diskussion i sedlighetsfrågan år 1887 fällde de yttranden, som främst föranledde de akademiska myndigheternas ingripande. Han har med stor energi genom föredrag, artiklar, broschyrer och skönlitterära alster spridit revolutionära, anarkistiskt färgade åsikter. Bakunin och Krapotkin ha varit bland hans lärofäder. Själv har han särskilt betonat, att F. Domela Nieuwenhuis’ revolt mot den parlamentariska taktiken i Holland på 1890-talet haft betydelse för den revolutionära socialismens utveckling i Sverige. Hans agitation har i stor utsträckning tagit formen av en ateistisk och anti-militaristisk propaganda. Ett annat huvudtema i hans förkunnelse har varit fri kärlek med begränsning av nativiteten. Mycket uppmärksammad var på sin tid hans strid för en omläggning av den svenska arbetarrörelsens taktik. Efter ett kortvarigt försök till samarbete med Hjalmar Branting i Socialdemokraten 1890 vände han sig i en serie föredrag i Stockholm, med största kraft mot den parlamentariska riktningens strävan att tillförsäkra arbetarklassen inflytande genom deltagande i riksdagsarbetet och mot de socialdemokratiska ledarnas halvborgerlighet.

Generalstrejk och revolution.

I stället förordade han en klart revolutionär taktik med den internationella generalstrejken som det egentliga kampmedlet; beteckningen anarkist, som hans motståndare inom arbetarrörelsen tillade honom, ville han emellertid icke förbehållslöst acceptera. De angripna dröjde ej att svara. Striden fördes med växande skärpa på möten och i pressen. Ett särskilt språkrör för sina åsikter skapade B. i veckorevyn »Under röd flagg», som under hans redaktion utkom på våren 1891. Slutligen upptogs taktikfrågan i maj 1891 till avgörande på partikongressen i Norrköping. B. yrkade här på samarbete mellan socialister och anarkister, enär bådas mål var klassamhällets grusande och fordrade en utredning om vilka våldsåtgärder kunde anses mest praktiska och möjliga. Kongressen godkände emellertid under Danielssons och Brantings ledning den hittills följda taktiken. Bättre resonans funno B: s åskådningar inom den år 1892 stiftade Stockholms socialdemokratiska ungdomsklubb, som allt mer radikaliserades. År 1897 vanns samarbete med andra liknande föreningar i olika delar av riket, och år 1899 antog sammanslutningen namnet Sveriges socialistiska ungdomsförbund, därmed markerande, att arbetet för det socialistiska framtidsprogrammet var organisationens syfte och att detta arbete ej fick skjutas i bakgrunden för nutidsprogrammets mera näraliggande, begränsade uppgifter. Det allt skarpare fronderiet mot partiledningen föranledde emellertid år 1903 ungdomsförbundets sprängning genom Socialdemokratiska ungdomsförbundets utbrytning.

Exkommunication.

Till en verklig uppgörelse kom det hösten 1906, då den socialdemokratiska partistyrelsen ur partiet suspenderade B. och en annan oppositionsman, K. G. Schröder, en åtgärd som bekräftades av partikongressen 1908. August Palm och många andra radikala partimedlemmar motsatte sig dock kraftigt uteslutningarna. Åsa Linderborg kallar i sin doktorsavhandling SAP:s förföljelse av Bergegren för exkommunication, en sorts  politisk bannlysning och djävulsutdrivning. De principiella motsättningarna diskuterades i samband med suspensionsåtgärden i Uppsala på ett av studentföreningen Laboremus utlyst möte, där B. var närvarande och deltog i debatten. Efter den ryska revolutionen har B. i likhet med både meningsfränder och motståndare av radikal läggning hamnat i det vänstersocialistiska partiet. Under de senaste åren av sitt liv framträdde han också som teaterrecensent.

Hinke Bergegren var Sveriges bästa folktalare och pionjär i kvinno- och barnbegränsningsfrågan. Hans insats för den frihetliga socialismens spridning kan knappast överskattas. Vid den jättelika begravningen bars kistan av arbetarkvinnor i röda blusar.

 

Joe Hill 1879-1915.

Joe_hill002

Joe Hill, född Joel Emmanuel Hägglund, alias Joseph Hillström, född 7 oktober 1879 i Gävle, avrättad 19 november 1915 i Salt Lake City, Utah, USA, var en fackföreningsaktivist (medlem i Industrial Workers of the World), diktare och sångare. Hans föräldrahem i gamla Gävle är nu museum och f.d. SAC:s industrisekretariat, och kallas Joe Hill-gården. Joe Hill räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika amerikanska protestsångare, och han nämns som inspirationskälla för musiker som Woody Guthrie, Bob Dylan, John Lennon och Joan Baez. Han skrev en rad aktuella arbetar- och protestsånger, och han använde särskilt humor och ironi i sina texter. Flera av Joe Hills sånger trycktes i den Lilla röda sångboken, som gavs ut av fackföreningen Industrial Workers of the World (IWW), där Joe Hill var en mycket aktiv medlem.

Joe Hill lyckades bli en legend bland socialister, anarkister och fackföreningsaktivister i USA och hans sånger gjorde honom känd bland den amerikanska arbetarklassen, immigranter och arbetslösa. Hill dömdes för mord efter en mycket omdiskuterad rättssak som väckte internationell uppmärksamhet, och med den påföljande avrättningen växte hans popularitet. Hans öde har sedan dess blivit ett vanligt ämne för filmer, sånger, böcker, talrika artiklar samt operor och teatrar.

Joe Hill har kallats The Man Who Never Died (Mannen som aldrig dog).

Barndom och uppväxt

Joe Hill föddes som Joel Emmanuel Hägglund den 7 oktober 1879 i Gävle, Gästrikland. Han var tredje barnet i en barnaskara på nio, av vilka sex levde till vuxen ålder. Fadern, Olof Hägglund, arbetade som en tågkonduktör vid Gefle Dala Järnväg som gick mellan Gävle och Falun. Familjen Hägglund på Nedre Bergsgatan var en religiös och musikalisk familj, och det sjöngs mycket för barnen i hemmet. Under sin barndom lärde sig Joe Hill själv spela banjo, gitarr, piano och munspel och han började också skriva sina första sånger, som handlade om hans familjemedlemmar.

Kort efter Joe Hills åttaårsdag 1887 dog fadern efter en mindre operation, 41 år gammal. Faderns död medförde en plötslig ekonomisk omvälvning för familjen, då familjen bara några månader tidigare utökats med en dotter. Modern, Margareta Katarina Hägglund, lyckades trots allt hålla ihop familjen, men alla var tvungna att hjälpa till med arbetet för att de skulle kunna få en tillräcklig inkomst. Joe Hill arbetade bland annat vid ett lokalt repslageri och senare som eldare vid en byggfirma, där han skyfflade kol till en ångmaskin.

Då Joe Hill var runt 12 år gammal drabbades han av en sorts tuberkulos som satte sig i hud och knogleder. Joe Hill fick den tidens vanligaste behandling, som består av röntgenstrålar. Eftersom detta inte räckte genomgick han senare flera hudbehandlingar i Stockholm. Dessa behandlingar efterlämnade spår i form av ärr på halsen och i ansiktet. Joe Hill fann alltid tid för att öva på sitt spelande under sin uppväxt och som ung uppträdde han ibland vid arbetarmöten och på lokala kaféer. I januari 1902 dog modern efter en längre tids sjukdom. De sex kvarvarande syskonen sålde föräldrahemmet och delade arvet mellan sig.

Mellan 1851 och 1930 emigrerade ungefär 1,5 miljoner svenskar till USA. Bland dessa fanns också Joe Hill tillsammans med sin två år äldre bror, Paul. Som passagerare i tredje klass seglade de till New York och gick i land vid Ellis Island i oktober 1902. Med blygsamma kunskaper i engelska, det han lärt sig på det lokala KFUM i Gävle, fick Joe Hill arbete i New Yorks slumkvarter som spottkoppsrensare; ett arbete han snart lämnade för att dra vidare västerut. Joe och Paul beslutade sig för att fortsätta var och en för sig på sin egen väg genom Amerika.

Amerika

De följande åtta åren i Joe Hills liv är dåligt dokumenterade. Han är en ensamvarg, som varken dricker eller röker och helst inte talar om sig själv. Joe Hill arbetade sig igenom Amerika bland annat som lantbruksarbetare, byggarbetare, hamnarbetare och skogshuggare. Ett julkort Joe Hill skickade hem till familjen 1905 finns bevarat, och det är poststämplat i Cleveland, Ohio. När San Francisco drabbas av det stora jordskalvet den 18 april 1906 var Joe Hill där också. Joe Hill beskriver ödeläggelsen som jordskalvet förorsakade i en längre artikel som trycktes i den lokala tidningen i Gävle den 16 maj samma år.


jh,jpg


Åren som omkringresande arbetare i Amerika gav Joe Hill en mer krass, och inte så glamorös, syn på landet. Han upplevde den fattigdom som var utbredd bland de flesta immigranterna och andra socialt missgynnade som han menade utnyttjades av några få välmående kapitalister. Joe Hill anslöt sig till Industrial Workers of the World (IWW) omkring 1910 medan han arbetade i hamnen i San Pedro, Kalifornien. Vid ett tillfälle bytte Joe Hill sitt namn från Joel Emmanuel Hägglund till Joseph Hillstrom. Varför han gjorde det är oklart, men det kan bero på att han skaffat sig fiender i och med sitt ökande engagemang i arbetarrörelsen och därför var tvungen att byta identitet. Andra menar att han hade ökat på sina inkomster från olika arbetsplatser genom småkriminalitet, och att namnbytet gjordes för att han ville ligga ett par steg före polisen.

IWW, med mottot, ”an injury to one is an injury to all” (en orätt mot en är en orätt mot alla), grundades i juni 1905 vid en kongress i Chicago med en skara på 200 socialister, anarkister och fackföreningsaktivister från hela USA. Grundarna av IWW var inte tillfreds med det stora amerikanska fackförbundet, American Federation of Labor. I ett brev till IWW:s tidning, Industrial Worker, beskrev Joe Hill olika politikers stora övergrepp på föreningens medlemmar, de så kallade Wobblies, och andra aktiva arbetare. I brevet nämnde han att han var medlem av organisationens avdelning i Portland, Oregon, och han undertecknade för första gången med namnet Joe Hill.

Spåren av Joe Hills färd under åren 1909-1912 kan huvudsakligen dokumenteras via de brev och vykort han skickat till familj och vänner. Joe Hill organiserade strejker och agiterade för IWW i sina sånger. Det började nu uppstå legender och historier om honom.

I januari 1911 befann sig Joe Hill i gränsområdet mellan Kalifornien och Mexiko där han anslöt sig till en grupp Wobblies som stödde kampen för att störta den mexikanska regeringen och presidenten Porfirio Diaz. I gränsbyn Tijuana agiterade Joe Hill för att få frivilliga amerikaner att ansluta sig till kampen i Mexiko. År 1912 ska Joe Hill ha blivit våldsamt misshandlad efter att ha hållit ett tal i San Diego till stöd för strejkande hamnarbetare. Joe Hill blev med tiden en ganska känd som sångare och agitator. Också arbetsgivarna började känna till honom och i många städer nekades han anställning.I juni 1913 arresterades Joe Hill under en hamnarbetarstrejk i San Pedro, Kalifornien. Han anklagades för lösdriveri och tillbringade 30 dagar i fängelse. Året efter arbetade han med gruvvagnarna i Silver King Mine i Park City, Utah nära Salt Lake City. Han kom till Utah sommaren 1913 på väg till Chicago där han skulle möta IWW-ledaren Bill Haywood, en av rörelsens grundare. Joe Hill besökte flera av de små svenska grupperna i gruvbyarna i området och sjöng och spelade för dem. I den lilla byn Murray hyrde han rum hos familjen Eselius. Joe Hill kände familjen från Sverige och hade några år tidigare mött familjens tre bröder, Ed, John och Frank Eselius, på den amerikanska västkusten.

Med sången som vapen

Med sin talang som diktare, sångare och talare deltog Joe Hill i arbetet med att organisera och skaffa medlemmar till IWW. Hans sånger blev kända i en stadigt växande krets, och då Joe Hill ofta skrev humoristiska texter med en för den tiden mycket skarp ironisk underton kändes sångerna hurtiga i mångas smak. Han blev speciellt känd för uttrycket ”You’ll get pie in the sky when you die”, som stammar från hans kanske mest berömda sång, The Preacher and the Slave. Texten skrevs som en parodi på den kändaste amerikanska väckelsesången, In the Sweet Bye and Bye, och det gick att sjunga Joe Hills text när frälsningsarmén spelade melodin vid matköerna och vid väckelsemöten.

”En pamflett, oavsett hur bra den är, blir aldrig läst mer än en gång”, skrev Joe Hill, ”men en sång lärs in utantill och sjungs gång på gång”. Och det är precis vad som skedde med hans sånger. Joe Hills texter trycktes i den första utgåvan av IWW:s arbetarsångbok, Den lilla röda sångboken” år 1909, och fastän han aldrig själv spelade in sin musik, lärde folk sig Joe Hills sånger utantill och de sjöngs på demonstrationer, strejker och aktioner runt om i USA. Bland hans mest populära sånger kan nämnas ”The Tramp”, ”There is Power in a Union”, Rebel Girl, ”Workers of the World, Awaken!”, ”Where the Fraser River Flows” och ”Casey Jones-Union Scab”.

Dråpen i Salt Lake City

Den 10 januari 1914 på kvällen var den före detta polismannen John G. Morrison på sitt arbete i en slakteributik han drev i Salt Lake City. Med i butiken, som låg på hörnet av Eight South Street och West Temple Street var också sönerna Arling och Merlin. John G. Morrison hade lämnat polisen för att öppna en egen butik. Han hade flera gånger sagt att arbetet som polis hade gett honom många fiender, och att han fruktade att bli utsatt för hämnd. I affären förvarade han sin gamla tjänstepistol. Butiken hade rånats förr och minst en gång hade han använt sitt vapen för att skjuta sig fri.

Kort före klockan 22, medan John G. Morrison och sönerna gjorde sig klara för att låsa affären, trängde två beväpnade män, båda maskerade med rödfärgade sjalar, in i butiken. Den ena av männen började skjuta mot John G. Morrison. Arling grep tag i faderns pistol och sköt mot männen. Pistolmannen vände sig nu mot Arling och sköt också honom. Därefter lämnade de två männen affären. Den yngsta sonen, den 13-åriga Merlin, hade varit längst bak i butiken då skotten fallit, och var oskadd. John G. Morrison och hans son Arling dog av sina skottsår.

När polisen kom kunde Merlin bara ge en knapphändig beskrivning av gärningsmännen. Men han kunde säga att personen som sköt John G. Morrison hade ropat ”We’ve got you now!” (”Nu har vi dig”) innan skotten avlossades. Polisen förhörde fyra män den kvällen, alla misstänkta för dråpen. Två av männen, C. E. Christensen och Joe Woods, arresterades då de försökte hoppa på ett godståg på väg ut från järnvägsstationen som ligger precis bredvid gärningsplatsen. Polisen var tvungen att skjuta skarpt för att stoppa dem. Det visade sig att männen varit efterlysta för rån i Prescott, Arizona.

En tredje man, W. J. Williams, hittades gående med en blodig sjal i handen, inte långt ifrån butiken. Det enda han ville säga var att han var oskyldig och han bodde hos den lokala frälsningsarmén som erbjöd logi för hemlösa. Senare visade det sig att frälsningsarmén inte kände till honom. Den fjärde mannen, den 19-åriga Oran Anderson, förhördes då han kom till polisstationen med en kula av kaliber 38 i armen. Han påstod att han utsatts för rånförsök vid gärningsplatsen.

Runt klockan halv tolv samma kväll som dråpen ägde rum hade Joe Hill vänt sig till Dr. Frank McHugh för behandling av ett skottsår. Joe Hill berättade att han hade skjutits i ett gräl om en kvinna, vars namn han inte ville avslöja. Kulan hade gått in i bröstet och ut genom ryggen strax under skulderbladet, men hade inte träffat några viktiga organ. Frank McHugh rapporterade efteråt att Joe Hill hade varit beväpnad med pistol. Joe Hills skottsår behandlades och läkaren ordnade hemtransport åt honom. På väg hem bad Joe Hill bilens chaufför att stanna på ett mörkt ställe. Här gick Joe Hill ut ur bilen och gömde undan en pistol. Denna pistol hittades aldrig mer.

Polisen betraktade till en början dråpen på John G. Morrison och hans son som en hämndakt, då inget stals från affären. Dagskassan låg kvar, så motivet var inte att råna affären. Stadens tidning berättade dagen efter dråpet att ett av skotten Arling avfyrat hade träffat den ena mannen. Inget tekniskt bevis kunde dock bekräfta detta påstående men vittnen har påpekat att den ene gärningsmannen hade tagit sig på bröstet då han lämnade butiken, och det hade funnits blodspår i snön inte långt från gärningsstället. Om motivet till nedskjutningen av John G. Morrison och hans son skrev tidningen Salt Lake Tribune dagen efter:

Att hämnd var motivet bakom förbrytelsen är polisens uppfattning. Vid två tidigare tillfällen hade Morrison varit utsatt för väpnade rån. I september angreps Morrison av två maskerade banditer när han var på väg hem från sin butik. Han drog sin revolver och sköt mot männen. Båda slapp undan. Morrison hade ofta beskrivit utseendet på banditerna för familjen. Beskrivningen av mördarna stämde i många hänseenden överens med beskrivningen av de män som Morrison stött samman med vid det tidigare tillfället”.

Polisen efterlyste de två gärningsmännen och tidningen bad alla som kunde bidra till att fallet klarades upp att ge sig till känna. Då dr Frank McHugh nästa morgon läste detta i tidningen kontaktade han polisen och berättade om Joe Hills skottsår. Tre dagar senare var Frank McHugh på hembesök hos Joe Hill för att se till hans sår och ge honom smärtstillande mediciner. Samtidigt stormade polisen från Murray Joe Hills rum hos familjen Eselius och fann Joe Hill liggande i sängen. Med dragna vapen befallde de honom att ligga stilla. När Joe Hill tycktes sträcka sig efter något avfyrade en av polismännen ett skott som träffade Joe Hill i handen.

På hans rum fann de en rödfärgad scarf men den pistol läkaren hade berättat om fann de inte. Det var inte en pistol utan ett par byxor Joe Hill hade sträckt sig efter. Han förnekade all kännedom om dråpen på John G. Morrison och hans son. Han höll fast sin förklaring från kvällen innan om ett gräl om en kvinna, och sade att han hade skjutits medan han hade haft händerna över huvudet. I boken Joe Hill – diktare och agitator, av Ingvar Söderström spekuleras det i om den kvinna Joe Hill hävdar sig ha besökt på dråpsnatten var en Maria Johansson, som han redan kände från att de båda bodde i Gävle. Då han arresterades som Joseph Hillstrom tog det ett tag innan det gick upp för allmänheten att det var Joe Hill, den kände protestsångaren och diktaren det rörde sig om. Första dagen då målet mot honom inleddes kunde en lokal tidning berätta hur det låg till. Joe Hills rumskamrat, Otto Applequist, som misstänktes vara den andra gärningsmannen, hade lämnat Murray på mordnatten och inte setts till sen dess.


egf

Elizabeth Gurley Flynn, ”The Rebel Girl”.


Rättegången mot Joe Hill

Det bestämdes att en inledande rättsförhandling skulle avgöra om det fanns någon saklig grund för att resa åtal mot Joe Hill för dråp. Joe Hill avstod från att använda en försvarare vid rättsförhandlingarna och krävde att få försvara sig själv, pro se defense, med hänvisning till sin fattigdom. Åklagaren hävdade vid rättsförhandlingen att Joe Hill hade planerat ett väpnat rån mot John G. Morrisons affär, men att rånet slog fel, varefter Joe Hill hade dräpt de två i butiken. Joe Hill kunde inte säga mycket till sitt försvar och förhandlingen beslutade att Joe Hill skulle åtalas för dråpen. Den offentlige åklagaren krävde lagens strängaste straff, dödsstraff. Joe Hill förvarades i häkte tills rättegången skulle äga rum utan möjlighet till borgen.

Rättegången mot Joe Hill varade från den 17 juni till den 28 juni 1914. Två advokater i Salt Lake City, E. D. McDougall och F. B. Scott bad att få försvara Joe Hill utan ersättning. Mitt under rättegången begärde Joe Hill att båda skulle kopplas bort från målet och hävdade att de i själva verket arbetade för distriktsåklagaren (District Attorney) och enbart ville få honom fälld för dråpen. Domaren, Morris L. Ritchie, ville inte låta Joe Hill försvara sig själv och avslog begäran. Trots att IWW efter detta erbjudit sig att ställa två av sina bästa advokater, Orrin N. Hilton och Soren Christensen, till försvarets förfogande, vägrade Joe Hill samarbeta med sina försvarare.

Åklagaren, E. O. Leatherwood, byggde sitt bevismaterial uteslutande på vittnesberättelser. Det fanns inget tekniskt spår som knöt Joe Hill till brottsplatsen. Varken hans blod eller kulan som hade gått igenom honom hade hittats. Merlin Morrison kunde kanske se vissa likheter mellan Joe Hill och den ena av gärningsmännen. Ett annat vittne påstod sig känna igen de märken Joe Hill hade i ansiktet efter tuberkulosen som barn. Dr Frank McHugh vittnade om kvällen när Joe Hill hade sökt upp honom och beskrev skottsåren Joe Hill då hade haft. Han sa också att han hade sett att Joe Hill hade en pistol.

Det spekulerades i om Joe Hill skulle bryta tystnaden och vittna till fördel för sitt eget försvar – och därmed också avslöja om omständigheterna vid svartsjukedramat som han påstått hade resulterat i hans skottsår. Men Joe Hill vägrade vittna. Åklagaren menade att Joe Hills motvilja mot att vittna tydde på att hans vittnesutsaga inte kunde hålla särskilt länge. Juryn drog sig bara tillbaka några få timmar den 28 juni 1914 innan de fann Joe Hill skyldig till dråpen och han dömdes till döden. Som dödsdömd i Utah kunde den dödsdömde själv välja om han ville arkebuseras eller hängas. Joe Hill fick också detta val. ”Jag väljer arkebusering”, svarade han, ”Jag har blivit skjuten några gånger förut och jag tror att jag kan klara det”.

Joe Hill fördes till Utah State Penitentiary, där han skulle invänta avrättningen. Det bestämdes att den skulle genomföras den 1 oktober 1915. Under de 16 månaderna fram till dess satt Joe Hill i fängelset, medan domen prövades i de amerikanska besvärsinstanserna. När hans mål inte togs upp av instanserna skrev Joe Hill sånger, brev, dikter och artiklar. Men han var ständigt hemlighetsfull om sig själv. År 1915 skrev han:

Biografi säger du? Nej, låt oss inte ödelägga bra skrivpapper med sådana dumheter – bara här och nu betyder något för mig. Jag är en världsmedborgare och föddes på en planet som kallas Jorden. Det ställe där jag först såg dagens ljus betyder så lite att det inte behöver kommenteras – jag har inte mycket att säga om mig själv. Jag vill bara säga att jag har gjort det lilla jag kunnat för att föra frihetsflaggan närmare mål.

Den socialistiska tidskriften Appeal to Reason, som startades i USA 1897, tryckte den 15 augusti 1915 en artikel skriven av Joe Hill. I den lyfter han lite på slöjan om sig själv och rättssaken. Han skriver:

Dagen före avrättningen skrev Joe Hill i ett telegram till ledaren för IWW, William D. Haywood: ”Farväl Bill. Jag dör som en äkta arbetarupprorsmakare. Kasta inte bort tid på att sörja. Organisera”.

Uppmärksamhet kring målet

Helen Keller skrev direkt till Woodrow Wilson. Efter domstolsbeslutet blev Joe Hill och hans dödsdom en kampsak för IWW. William D. Haywood och Elizabeth Gurley Flynn, IWW:s kvinnliga frontfigur, reste runt i USA och berättade att det var big business som stod bakom Joe Hills dödsdom. IWW:s tidning, Solidarty, uppmanade alla att skriva till de rättsliga instanserna och kräva Joe Hills benådning. Kraven trycktes upp på pamfletter och löpsedlar i hela USA. Uppmaningen medförde en brevstorm och många tusen brev, resolutioner och petitioner skickades med krav på benådning. På en pamflett från 1915 stod det i översättning ungefär:Den australiska avdelningen av IWW skickade i juni 1915 en resolution med 30 000 namnunderskrifter, och krävde att dödsdomen på Joe Hill skulle omprövas. Den backades upp av resolutioner från fackförbund i Europa. Flera av dessa hamnade till slut på Utahs guvernörs, William Sprys, och den amerikanska presidenten, Woodrow Wilsons, skrivbord. Ett av breven till Woodrow Wilson kom från författaren och aktivisten Helen Keller.

Presidenten grep in

Virginia Snow Stephen, som var art director vid University of Utah skickade i september 1915 ett telegram till Sveriges ambassadör i USA, W. A. F. Ekengren. I telegrammet, som var en begäran om att den svenska ambassadören skulle ingripa, stod det:Den amerikanska presidenten Woodrow Wilson försökte förhindra avrättningen av Joe Hill. Joe Hill hade behållit sitt svenska medborgarskap medan han bodde i USA, och den svenska ambassadören inledde därför snarast en undersökning om omständigheterna kring hans rättssak och dom. För att vinna tid anmodade W. A. F. Ekengren därför, på den svenska regeringens vägnar, president Woodrow Wilson att ajournera avrättningen. Anmodan löd:Denna appell kunde Woodrow Wilson inte förbise. Han bad Utahs guvernör att skjuta upp Joe Hills avrättning. Guvernör William Spry, som var övertygad om Joe Hills skuld gick motvilligt med på detta, så att W. A. F. Ekengren fick den tid som krävdes för att framskaffa bevis som kunde motivera en omprövning av domen. Försvaret lyckades inte få fram fler bevis och Joe Hill vägrade fortfarande att uttala sig. I ett enkelt meddelande till rätten upprepade han att han fortfarande inte fått en rättvis rättegång, och att han i en rättvis rättegång hade blivit frikänd. Han upprepade också att han inte behövde bevisa sin oskuld.Pressad av bland andra American Federation of Labor försökte Woodrow Wilson den 17 november 1915 ännu en gång att skjuta upp avrättningen. Denna anhållan avslog William Spry med brevet: ”Who demand his release regardless of his guilt. I am fully convinced that your request must be based on a misconception of the facts or that there is some reason of an international nature that you have not disclosed. With a full knowledge of all the facts and circumstances submitted I feel that a further postponement at this time would be an unwarranted interference with the course of justice. Mindful of the obligations of my oath of office to see to is that the laws are enforce I cannot and will not lend myself or my office to such interference. Tangible facts must be presented before I will further interfere in this case.” Joe Hill avrättades genom arkebusering i gryningen den 19 november 1915. Det är numera vedertaget att Joe Hill var oskyldig och utsatt för en politisk rättegång och ett politiskt justitiemord.

Mannen som aldrig dog

Kvällen före sin avrättning skrev Joe Hill sin sista vilja. Det handskrivna testamentet, som var adresserat till William D. Haywood, löd:

My will is easy to decide,
for there is nothing to divide.
My kin don’t need to fuss and moan —
”Moss does not cling to rolling stone”.My body? Ah, If I would choose,
I would to ashes it reduce,
and let the merry breezes blow
my dust to where some flowers grow.Perhaps some fading flower then
would come to life and bloom again.
This is my last and final will.
Good luck to all of you,
Joe Hill

Morgonen efter Joe Hills avrättning skrev The New York Times att dödsdomen kunde ”göra Hillstrom död farligare för social stabilitet än han var när han levde,” och fortsatte: ”i den revolutionära gruppen växer det en uppriktig tro på att han dog som en hjälte såväl som en martyr”.Joe Hill fick sin önskan om att bli spridd för vinden uppfylld. Efter en minneshögtid vid O’Donnell Funeral Home i Salt Lake City den 21 november 1915 fördes Joe Hills lik till Westside Auditorium i Chicago, där hans begravning den 25 november bevistades av mer än 30 000 personer, och den blev därmed en av de största begravningarna i USA:s historia. I tidningen ”Interantional Socialist Review” skrev Ralph Chaplin i december 1915 en artikel om Joe Hills begravning:Joe Hill kremerades den 26 november 1915. Hans aska fördelades i små påsar och skickades till IWW:s lokalkontor i USA, Sydamerika, Europa, Asien, Nya Zeeland och Afrika, där askan på arbetarnas internationella kampdag, den första maj spreds för vinden. En svensk-amerikan, J. A. Granström, som också deltog vid kremeringen, tog med sig en av påsarna med när han år senare återvände till Sverige. År 1960 kontaktade Granström sin vän från ungdomsåren, redaktör Gustaf Sjöström i Göteborg och berättade om askan. Bevarad i en cigarrlåda blev påsen med aska 1961 överlämnad till Arbetarrörelsens arkiv. Vid en högtidlighet den 20 maj 1967 blev Joe Hills aska inmurad i den vänstra väggen i Ljusgården vid Folkets Hus i Landskrona. Tillsammans med askan blev också dokument från IWW lagt i muren.[13]År 1969 köpte Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC) Joe Hills barndomshem i Gävle och gjorde det till ett museum med namnet Joe Hill-gården. I ett speciellt inrättat minnesrum i huset bevaras bland annat kopior av Joe Hills sista brev till familjen. United States Postal Service uppdagade 1988 att ett av breven med Joe Hills aska hade hållits tillbaka av det amerikanska postväsendet på grund av sitt kontroversiella innehåll. Innehållet, ett foto av Joe Hill med texten: ”Joe Hill murdered by the capitalist class, Nov. 19, 1915” samt en liten påse med Joe Hills aska deponeras sedan dess hos det amerikanska riksarkivet, National Archives. Det sista av Joe Hills aska blev utspritt för vinden i Washington, D.C. i november 1988. I mars månad 2007 gav det amerikanska kommunistpartiet ett enormt arkiv med partiets material till New York University. Det historiska arkivet bestod av 12 000 kassar som bland annat innehöll dokument, böcker och omkring en miljon fotografier. Arkivet innehöll också Joe Hills handskrivna testamente, som han skrev kvällen före sin avrättning.

 

Hilma Hovstedt 1882-1937.

Hilma

Hilma föddes den 2 februari 1882 i Arvika. Hon arbetade en tid i Norge och var där aktiv i en socialistisk ungdomsförening innan hon 1905 anlände till Göteborg. Där engagerade hon sig omedelbart i den ungsocialistiska Hagaklubben. Agitator och föredragshållare.

John Andersson skriver:

”Det dröjde inte så länge, innan Hilma Hofstedt började yttra sig på klubbmötena. Inläggen blev längre, och så småningom började hon anlitas som talare i den offentliga agitationen. Hon utvecklade sig fort till att bli en glänsande talarinna, som alltmer anlitades för offentliga möten.

Hon utarbetade knappast sina föredrag i förväg. Jag såg aldrig, att hon hade några uppsatta stolpar och anteckningar för sina föredrag, utan talade fritt ur hjärtat, agitatoriskt och medryckande. I bjärta ordalag skildrade hon med egen erfarenhet den oerhörda fattigdomen bland arbetarna samt manade dem inträngande till ansträngningar och kamp för sina sociala och ekonomiska intressen.”

Hon arbetade 1905-1910 i en reseeffektfabrik i Göteborg och engagerade sig fackligt i Kvinnornas fackförbund, ett helt kvinnligt fackförbund som existerade 1902-1908. 1909 gick förbundet upp i Skrädderiarbetarförbundet. Hon kom snart att anlitas som talare för turnéer runt om i landet för ungsocialisterna, socialdemokratiska kvinnoklubbar och sitt fackförbund som i sin tidning Morgonbris porträtterar Hilma i nr 6 1907:

”Hon är göteborgska och till yrket fabriksarbeterska. På kvinnokonferensen var hon med som ombud, för sin fackförening. Under november har hon för utskottet företagit en del agitationsresor till olika platser  i det mörka Småland och hon har lyckats ”slå an” över förväntan bra.  I sina rapporter uttalar hon sig med stor entusiasm om Smålands kvinnor och anser ej det andliga mörkret vara svartare i Småland, såsom man jämt påstår, än andra platser i landet. Även har hon på denna korta tripp lyckats bilda flera kvinnoklubbar, och har nästan överallt haft fulla hus på sina föredrag.

Att man även är nöjd med henne, framgår av ett meddelande från ordf. i en av de kommuner hon besökt, han skriver: ”Talarinnan visade sig ha en lågande hänförelse för våra härliga ideal, på samma gång som hon visade sig vara i besittning av ett mycket vackert språksätt.”

För SAC finns redovisat ett hundratal föredrag av Hilma mellan 1915 och 1920 men sannolikt var föreläsningsverksamheten mer omfattande än så.

1916 dömdes Hilma till 50 kr i böter för brott mot den sk. Lex Hinke för att under föredraget ”fattigdom, barnalstring, moderskapsförsäkring” i Halmstad i Noveber 1915 citerat en broschyr som Sällskapet mot humanitär barnalstring gett ut. Hilma satt av böterna i fängelse.

Som svar på den kritik hon fick av flera tidningar gav Hilma 1917 ut en skrift om barnalstring där hon hävdar att kvinnans vardag blir bedrövlig om hon har för många barn. Hon argumenterade också mot den s k preventivlagen som förbjöd preventivmedel och information om dess användande. I skriftens slut påpekar hon dock att minskningen av antalet barn inte var det mest väsentliga. Det viktigaste var istället klasskampen och att arbetarkvinnorna måste organisera sig.

Hilma hamnade i Halmstad och under en hungerdemonstration där 1917 talade hon inför 8 000 personer. Hilma blev organiserad nykterist och i Halmstad var hon medlem i NOV-logen Urania och senare i NOV-logen Karl Ivarsson. Hilma charmades av bolsjevikrevolutionen i Ryssland och blev medlem i SKP – Sveriges kommunistiska parti, därmed blev kontakterna med SAC allt färre, hennes sista uppdrag verkar ha varit en turné på 16 föredrag för Dalarnas distrikt av SAC 1925. 1934 under en resa till Sovjetunionen fick hon en hjärnblödning och därefter försämrades hennes hälsa och hon tvingades avsäga sig uppdraget i kommunfullmäktige och kunde heller inte kandidera som riksdagsledamot vilket hon var påtänkt för.

Efter ett par års sjukdom avled Hilma Hovstedt av en hjärnblödning den 25 juni 1937. Begravningen blev en storslagen manifestation av Halmstads arbetarorganisationer som med musik och fanborg följde henne till den sista vilan.

 

Anton Nilson 1887-1989.

anton

Anton Nilson, folkbokförd Nilsson, född 11 november 1887 i Norra Sandby socken i Skåne, död 16 augusti 1989 i Enskede församling i Stockholm, var en svensk socialist och agitator som bland annat deltog i attentatet mot Amalthea natten mellan den 11 och 12 juli 1908. Han var en av de sista och den längst överlevande att dömas till döden (genom giljotinering) i Sverige.

Ungdomsåren.

Två händelser 1905 påverkade Nilson i radikal riktning: dels dödsskjutningen i Sankt Petersburg, då hundratals demonstranter, anförda av prästen Georgij Gapon, sköts ihjäl av militär, dels verkstadsstrejken i Sverige. Nilson anslöt sig till rörelsen Ungsocialisterna och engagerade sig för nedrustning genom att distribuera flygblad vid regementen i Skåne bland annat tillsammans med Per Albin Hansson. 1906 började Nilson som byggnadsarbetare i Malmö.

Amalthea-attentatet.

Sommaren 1908 strejkade hamnarbetarna i Malmö för bättre arbetsvillkor. Polis och militär kallades in för att upprätthålla ordningen samtidigt som arbetsgivarna kallade in brittiska strejkbrytare vilket ledde till ännu större spänningar. Arbetarna tog det som en stor provokation.

De brittiska strejkbrytarna bodde tillfälligt på skeppet Amalthea. Natten mellan den 11 juni och 12 juni rodde Anton Nilson, medlem i Ungsocialisterna, ut och satte en bomb på Amaltheas skrov. Bomben sprängdes vilket resulterade i att en man, Walter Close, dog och 23 skadades.

Anton Nilson dömdes till döden och hans två medhjälpare Algot Rosberg och Alfred Stern, som precis som Anton var unga och arbetslösa medlemmar i Ungsocialisterna, dömdes till livstids straffarbete för dådet. Nilson benådades dock och fick straffet omvandlat till livstids straffarbete. Till en början var opinionen emot bombdådet. Opinionen vände dock i takt med att arbetarrörelsen växte sig starkare i Sverige. En massiv kampanj för att fria de dömda startades. Kampanjen fick stort internationellt genomslag och hundratals möten om de fängslade hölls bland annat i USA med Joe Hill i spetsen. I Sverige samlades 130 000 namn in för att frige ungsocialisterna. Namnlistan lämnades in till högsta domstolen.

Ett större fritagningsförsök skedde också 1 maj 1917 då över 10 000 arbetare tågade till det fängelse i Härnösand, en stad som då hade ca 8 000 invånare, där Anton Nilson satt fängslad. Vakter och soldater, beväpnade med kulsprutor och med order om att hellre skjuta Nilson än att låta honom fritas, var utposterade längs fängelsemuren. Det hela slutade med att demonstrationen upplöstes.

Till slut, i oktober 1917 beordrade den nytillträdda regeringen Edén-Branting att Anton Nilson skulle släppas, vilket var det första beslut som den nytillträdda koalitionsregeringen med socialdemokrater och liberaler fattade. I annat fall ansåg man att revolutionen skulle bryta ut.

Med stöd av bankiren Olof Aschberg kunde Nilson förverkliga sin dröm om att flyga; Aschberg köpte en plats för Nilson vid Ljungbyheds flygskola, där han genomgick en civil flygförarutbildning på ett Albatrossplan av Nils Kindberg.

Ryska inbördeskriget.

Efter att han medverkat vid ett möte i Malmö Folkets Park och hört Angelica Balabanoff berätta om kampen i Ryssland bestämde han sig för att delta i kriget. Hon ordnade ett visum till Petrograd, men Nilson kunde inte erhålla något utresetillstånd från Sverige eftersom han vägrat värnplikt. Han kontaktade då personligen krigsministern Erik Nilson, varefter hans utresetillstånd kom en vecka senare. 1918 infann han sig, efter en kort utbildning i ryska, i staden Gatjina för att tillträda en tjänst i Röda Armén som spaningsflygare. Under de strider som tog fart mellan Estland och Sovjetryssland förflyttades han till Torosina utanför Pskov. På sin flygchefs rekommendation blev han medlem i RKP (det allryska kommunistpartiet). Han nådde kaptens grad och var under en period tillförordnad chef för sin flygspanavdelning. För sina tjänster blev han bland annat belönad av Lev Trotskij med en skinnjacka som han dock inte kunde ta emot personligen eftersom han vid Trotskijs besök befann sig i tjänstgöring.

År 1921, mitt under oroligheterna i revolutionen och inbördeskriget hjälpte han delar av Nobel-familjen att lämna Baku sedan de själva misslyckats med att lämna landet.

Senare, när stalinismen växte sig starkare, flyttade Anton Nilson 1926 tillbaka till Sverige. Nilson såg Stalin som en förrädare till revolutionen och arbetarklassen och hävdade att han endast gjort Sovjetunionen till en polisstat som fängslade och förtryckte de verkliga socialisterna.

Senare verksamhet.

I Sverige blev Anton Nilson 1931 medlem i Socialistiska partiet för att sedan, som många andra, lämna det för Vänstersocialistiska partiet när Socialistiska partiet tog ställning för Tyskland i andra världskriget.  Han var något sovjetvänlig, även om han hade kvar den starka kritiken mot det auktoritära systemet.

Anton Nilson blev 101 år gammal och var aktiv in i det sista, bland annat med att berätta för yngre generationer om händelser i sitt växlingsrika liv. Anton Nilson var också hedersmedlem i Offensiv, en trotskistisk rörelse som uteslöts från socialdemokratin under 1980-talet, vilket Nilson motsatte sig.

Han är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm. Maj Wechselman gjorde den berömda filmen om Anton, ”Till arbetarklassens barn” 1980, där hon tillsammans med honom besöker platser i Malmö, på Långholmen  och i Ryssland där han varit verksam, interfolierat med Antons egen berättelse. Filmen finns numera också online. 2008 firades 100-årsjubiléet av attentatet, och en minnesplakett invigdes vid Malmö hamn. Sossarna surade. I Lunds 1Majtåg samma år ingick en modell av Amalthea med Anton Nilsons bild och diverse pyroteknik. Ett skivbolag och ett bokcafé finns i Malmö under namnet Amalthea.

 

Nisse Lätt 1907-1988.

Lätt,-Nisse-1907-1988_medium

Nisse Lätt var anarkist, spanienfrivillig, syndikalistisk ungdomsklubbist och agitator. Han föddes 30/12 1907, växte upp på en gård i Sörmland och rymde till sjöss vid 17 års ålder.

Kring nyåret 1937 begav han sig som frivillig till Spanien och det inbördeskrig som rasade där sedan Francos militärkupp i juli. Han anslöt sig till det anarkosyndikalistiska milisförbandet Columna Durruti men fick snart ena ögat förstört av granatsplitter. Under den fortsatta halvårslånga vistelsen i Spanien bodde och arbetade han på ett kollektiviserat jordbruk i Aragonien. Sina upplevelser i Spanien redovisade han sedan han återvänt till Sverige i skriften ”Som milisman och kollektivbonde i Spanien”.

Nisse Lätt var medlem i SAC men också medlem i Syndikalistiska Ungdomsförbundet under dettas blomstringsperiod på 30- och 40-talen. Från Spanien skickade han hem berättelser och rapporter som publicerades i ungdomsförbundets tidning Storm, och efter återkomsten till Sverige blev han något av agitator på heltid för förbundet under några år. Han reste omkring i landet, tog diverse jobb, höll föredrag och sålde anarkistiska och syndikalistiska böcker och tidningar. Hans lågande övertygelse smittade av sig på åhörarna och fördes vidare till den yngre generationen. ”Anarkismen är den enda okorrumperade rörelsen”.

Fram till pensioneringen 1972 arbetade han sedermera som byggnads- och anläggningsarbetare i Göteborg. En del av fritiden ägnade han åt den anarkistiska tidskriften Brand, på 60-talet bl.a. som tidskriftens ansvariga utgivare. Vid sin död efterlämnade han ett ofullbordat manus till en självbiografi som efter redigering och bearbetning utgavs 1993 av Nisse Lätts minnesfond med titeln ”En svensk anarkist berättar”. Av de 500 svenska Spanienveteranerna var han förmodligen den som höll den svartröda fanan högst.

***

Naturligtvis fanns det också agitatorer i andra länder. Anarkismens idéer spreds till Spanien genom italienaren Giuseppe Fanelli, som på Michail Bakunins initiativ åker till Madrid i november 1868 för att bilda sektion för Internationalens bakunister. I de lantliga spanska bergsbyarna spreds idéerna genom kringvandrande, idealistiska agitatorer, ”barfotapredikanterna” som fick ett entusiastiskt mottagande, berättar G.Brenan i The Spanish Labyrinth. Detta var början på den mäktiga spanska anarkiströrelsen. CNT, FAI och Mujeres Libres hade snart två miljoner medlemmar, alla beredda på revolution.

Idag har agitatorerna ersatts av apellmöten på torg och offentliga platser samt andra typer av propaganda. Men retoriken är densamma, och den muntliga agitationen spelar fortfarande en viktig roll i arbetarklassens självständiga kamper.

_________

Källor:

Svenskt Biografiskt Handlexikon, sac.se, sv.wikipedia.org.

Litteratur:

August Palm: Ur en agitators lif. Memoarer. Björck & Börjesson 1904.

Joe Hill: Little Red Songbook. IWW 1909.

Nisse Lätt: En svensk anarkist berättar. Federativs 1993.

Anton Nilsson: Dömd till döden för Amalthea. Bonniers 1962.

Vinjett2

Annonser

3 comments on “Svenska arbetarklassens agitatorer.

  1. Pingback: Krönika #497. Angela Davis i Stockholm. | Konst & Politik

  2. Ardith Cogill
    30 mars, 2016

    Hello there, just turned into alert to your blog thru Google, and found that it is really informative. I am going to watch out for brussels. I will appreciate in case you proceed this in future. Many other folks will be benefited out of your writing. Cheers!

    Gilla

    • Konst & Politik
      30 mars, 2016

      Hi and thanks for Your nice words, I appreciate that. Serious comments dealing with a specific subject in a blogpost will be published but unspecific messages, friendly or not so friendly, posted en masse and with almost identic content, will not and are considered spam. Welcome back!

      Gilla

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Translate from Swedish to Your language

%d bloggare gillar detta: