Lund – en vårdikt.

Lund.

Så skön är ej i klippors skygd
en fjärd med solsken på,
som Sveriges gröna Lundabygd,
när ax i blomma stå,
när lätt för aftonvindens fläkt
den vida slätten gungar täckt
och näktergalen slår
sin drill i nordens vår.

Hit längtar friden till sitt bo
från lifvets vilda lek;
här lägger stormen sig till ro
i lummig bok och ek.
Kastanjen skuggar vandrarns stig,
och smidig murgrön flätar sig
med ros och blommig hägg
kring trefna hyddans vägg.

Det öga, som har sett sig trött
på nordens ödemark,
det hvilar ljuft, af odling mött,
på kullar, fält och park.

 

— Zacharias Topelius 1905

***