EREMITER OCH LUFFARE

Eremiter, pelarhelgon, luffare och skogsbohemer

”But I’ll tell you what hermits realize. If you go off into a far, far forest and get very quiet, you’ll come to understand that you’re connected with everything”.  — Alan Watts

Eremit (grekiska eremos, ensam) eller anakoret (grekiska anachorein, draga sig tillbaka) är en person som frivilligt isolerar sig, av religiösa eller andra skäl.

Det har sedan gammalt funnits sådana personer som dragit sig undan från världen, ofta till grottor i vildmarken eller öknen, för att i ostörd ensamhet tillbringa ett liv som helgades och renades genom försakelser och späkningar och som ägnades enbart åt bön och fromma betraktelser. Redan de i Gamla testamentet omtalade profeterna Elias och Elisa och i Nya testamentet Johannes Döparen kan anses som ett slags anakoreter. Under kristenhetens första århundraden ökades högst väsentligt anakoreternas antal. Egyptens, Syriens och Palestinas öknar blev tillhåll för tusentals av dem, bland vilka de mest kända är den helige Simeon (kallad ”pelarhelgonet”, därför att han tillbragte 48 år i ensamhet på en hög pelare) och Antonios Eremiten.

Många bland dessa enslingar trädde efter hand i närmare förbindelse med varandra och byggde sina eremithyddor i närheten av varandra. Den mest betydande av dessa eremitföreningar var den som stiftades av Pachomios (292-346) på ön Tabennæ i närheten av Tebe. Han blev senare helgonförklarad. På detta sätt gav eremitlivet anledning till det egentliga munklivets och klosterväsendets uppkomst.

 

Pelarhelgon och individualanarkister

Stylit eller pelarhelgon var en sorts kristen asket, särskilt i Syrien och Palestina, som under 400- och 500-talen bedrev sina botövningar uppe på en pelare som var mellan 3 och 18 meter hög. Högst upp fanns en plattform med en liten hydda och dit en stege ledde upp. Pelaren tjänade samtidigt som predikstol, eftersom styliterna ofta drog till sig besökare som lyssnade till deras förkunnelse.

Det räknades som ett munklöfte att inte lämna pelaren. En tid var antalet pelarhelgon så stort, att de gällde som ett särskilt stånd inom den kristna kyrkan. Ett kloster byggdes ofta i närheten av en sådan pelare. Den mest kände är alltså Simeon styliten.

Också i vår egen tid förekommer eremiter. Orsaken till att dra sig undan samhället varierar; det kan vara av politiska, sociala eller personliga skäl. Anarkisten Henry David Thoreau, (1817 -1862) var en amerikansk författare, naturalist, transcendentalist, skattemotståndare, utvecklingskritiker och filosof. Thoreau är mest känd för ”Skogsliv vid Walden” (1855) som är en mycket vacker och poetisk reflektion över ett enkelt leverne i naturliga miljöer, och för essän ”Civil Olydnad” (1849) som argumenterar för individuellt motstånd mot regeringen i moralisk opposition mot en orättvis stat.

Sjön Walden där Thoreau bodde

En nutida motsvarighet är anarkoprimitivismen med bl.a. John Zerzan (f. 1943) som förgrundsfigur. Han tar inte bara avstånd från det kapitalistiska industrisamhället utan också från civilisationen, kulturen och t.o.m. språket. Han hävdar att mänskligheten hade ett bättre liv som jägare och samlare, innan jordbrukets, tamdjurens och de första statsbildningarnas tid för 10.000 år sedan.

Tillbaka till naturen – men hur?

Skogsbohemen är ett fenomen som anknyter till dessa idéer (vi går här inte in på om de är fel eller rätt). Det förekommer numera att människor även i vårt land bosätter sig i tält eller koja i skogen året runt, och försöker att minimera sin kontakt med och beroende av samhället. Ungefär som Tove Jansons figur Snusmumriken, som dock var mer av en vagabond. Ursprungsbefolkningar har ju brukat leva ett liknande liv, men det nya är alltså dessa avhoppare, skogsbohemerna. Dessa solitärer trivs med ensamheten i naturen och har inga förhoppningar om att civilisationen blir särskilt långvarig. Problemet är bara att förutsättningarna för ett naturligt liv är svårare idag, med miljöförstöring och överbefolkning, men istället för att invänta eller medverka till en kollektiv lösning försöker man hitta sin egen modell.

Indisk sadhu

Från eremiter och skogsbohemer är inte steget långt till original och excentriker. Indien har sina sadhus, som lämnar allt och ger sig ut på en andlig fotvandring. Andra bosätter sig i grottor i öknen och gör som Johannes Döparen, lever på honung och gräshoppor. Luffare blev en egen subkultur under 1920-talet, och berömda skönlitterära skildringar i USA är Boxcar Bertha, i England George Orwells ”Down and out” och i Sverige Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”. Luffarna utvecklade också ett eget tecknat symbolspråk,som de använde för att hjälpa och varna varandra. Hippierörelsen på 1960-talet liftade ofta runt i världen och bildade sen kolonier som fortfarande kan påträffas här och där, och den svenske fotografen Åke Munkfors har skildrat några människor ”som går mot strömmen” i sina böcker ”De ovanliga”.

Åter andra går helt in i sig själva. Gunnar Grusby (1941-1979) hette en halvt mytisk person i en stuga i skogen utanför det lilla samhället  Strildby som bestämde sig för att drömmarnas rike var bättre än den onda verkligheten. Han övade upp sin förmåga till REM-sömn så att han till slut sov 21 timmar om dygnet. De övriga tre arbetade han deltid på ett sågverk. Men hypersomni har ett pris; han dog bara 38 år gammal av en kombination av hypersomni och undernäring; sömnen var viktigare än maten. Han sov ihjäl sig kort sagt, men det verkar som om han dog lycklig. Av allt att döma är han fullständigt unik.

Gunnar Grusby

Geni och galenskap

Gränsen mellan geni och galenskap är hårfin, brukar man ju säga. Att betydande konstnärliga utövare har sjukdomsepisoder är vanligt, något som makarna Wittcovers konsthistoriska bok ”Born under Saturn” leder i bevis. Ett uttryck för sjukdomars kreativa sida är ”särlingskonsten” eller Art Brut. Ett övertydligt exempel finns i Terry Zwigoffs film ”Crumb”, där seriegeniet Robert Crumbs minst sagt avvikande familj porträtteras.”Om jag inte haft tecknandet som säkerhetsventil hade jag suttit i fängelse, på mentalsjukhus eller varit död” sa han 2005. Konst räddar liv. Och eremiter av olika slag är ofta excentriska och originella personer, inte direkt tokiga men inte direkt ”normala” heller. Vad som sen är normalt varierar ju enormt, och det är inte givet att majoriteten alltid har rätt. Många som kunnat få en eller annan diagnos verkar kunna klara sig bra om dom bara får vara i fred och leva i frihet, bäggedera tyvärr en bristvara i vårt genomreglerade samhälle. Direkt sjuka människor behöver förstås stöd, men alla som bara är litet udda måste inte nödvändigtvis korrigeras, tvärtom borde de ovanliga människorna ses som en tillgång för de vanliga. Livet vore säkert tråkigare för alla utan de färgstarka originalen. Eremiter är dom som smiter. Men med litet uppskattning kanske de rent av ville stanna hos oss i stället för att isolera sig.

Litteratur: 
Cardinal, Roger: Outsider Art. London 1972.
Larsen, Lars: Handbok för nutida skogsbohemer, 2007. (Teol. stud. som bor i tält i skogen utanför Stockholm).
Lindgren, Astrid: Rasmus på luffen, 1956. (Barnhemsbarnet Rasmus möter luffaren Paradis-Oskar. Flera filmatiseringar har gjorts).
Munkfors, Åke: De ovanliga. Människor som går mot strömmen. 1-2. 2006.
Orwell, George: Nere för räkning i Paris och London, 1933.
Projektet Gunnar Grusby. http://gilliard.se/gunnargrusby.html (Här finns hela den fascinerande historien inklusive läkarjournaler och en minnesutställning).
Robert Crumb. Dvd av Terry Zwigoff, 2004.
Reitman, Dorothy: Boxcar Bertha. An autobiography. Amok Press 1988. (En berömd skildring av en kvinnlig hobos liv. Flera filmatiseringar har gjorts).
Sv.wikipedia: Eremit.
"Sant att kreativitet och psykisk sjukdom hänger samman". Karolinska Institutets pressmeddelande 
2012-10-16.(Journal of Psychiatric Reasearch 2012).
Thoreau, H D: Skogsliv vid Walden. Dover 1999.(Poetisk naturlyrik av anarkisten som var förebilden för både Tolstoj, Gandhi och M L King.)
Wittkower, Margit & Rudolf: Born under Saturn. The Character and Conduct of Artists. 1963. (Om berömda konstnärer och deras mentalsjukdomar).
------------------

Intressant dokumentär. Carl Javér och producenten Fredrik Lange  arbetar sedan några år tillbaka  med en film som heter Freak Out som berättar historien om den ursprungliga hippierörelsen på tidigt 1900-tal. Den fanns inte i USA, utan i Schweiz. Filmen har premiär 2014 (även på vimeo) och här kommer trailern:

Och här är slutligen ett längre mp3-ljudklipp från SR P1,
programmet "Stil", om "Sveriges första hippie" Karin Larsson
och om filmen ovan om de första hippiekolonierna i Schweiz.
SR_p1_stil_130215_0adfb9