EREMITER OCH LUFFARE
Eremiter, pelarhelgon, luffare, självbyggare och skogsbohemer.
***
”But I’ll tell you what hermits realize. If you go off into a far, far forest and get very quiet, you’ll come to understand that you’re connected with everything”. — Alan Watts
”I never found a companion that was so companionable as solitude”. — Henry David Thoreau
“If you like solitude, you’re never alone.” ― Michael Finkel
”Jag ville bara ligga på rygg i gräset och se på molnen”.~ Jack Kerouac (1922-1969) författare.
***
Eremit (grekiska eremos, ensam) eller anakoret (grekiska anachorein, draga sig tillbaka) är en person som frivilligt isolerar sig, av religiösa eller andra skäl.
Det har sedan gammalt funnits sådana personer som dragit sig undan från världen, ofta till grottor i vildmarken eller öknen, för att i ostörd ensamhet tillbringa ett liv som helgades och renades genom försakelser och späkningar och som ägnades enbart åt bön och fromma betraktelser. Redan de i Gamla testamentet omtalade profeterna Elias och Elisa och i Nya testamentet Johannes Döparen kan anses som ett slags anakoreter. Under kristenhetens första århundraden ökades högst väsentligt anakoreternas antal. Egyptens, Syriens och Palestinas öknar blev tillhåll för tusentals av dem, bland vilka de mest kända är den helige Simeon (kallad ”pelarhelgonet”, därför att han tillbragte 48 år i ensamhet på en hög pelare) och Antonios Eremiten.
Många bland dessa enslingar trädde efter hand i närmare förbindelse med varandra och byggde sina eremithyddor i närheten av varandra. Den mest betydande av dessa eremitföreningar var den som stiftades av Pachomios (292-346) på ön Tabennæ i närheten av Tebe. Han blev senare helgonförklarad. På detta sätt gav eremitlivet anledning till det egentliga munklivets och klosterväsendets uppkomst.
Pelarhelgon och individualanarkister
Stylit eller pelarhelgon var en sorts kristen asket, särskilt i Syrien och Palestina, som under 400- och 500-talen bedrev sina botövningar uppe på en pelare som var mellan 3 och 18 meter hög. Högst upp fanns en plattform med en liten hydda och dit en stege ledde upp. Pelaren tjänade samtidigt som predikstol, eftersom styliterna ofta drog till sig besökare som lyssnade till deras förkunnelse. Det räknades som ett munklöfte att inte lämna pelaren. En tid var antalet pelarhelgon så stort, att de gällde som ett särskilt stånd inom den kristna kyrkan. Ett kloster byggdes ofta i närheten av en sådan pelare. Den mest kände är alltså Simeon styliten.
Diogenes var en grekisk filosof (412 f.Kr.- 323 f.Kr.) som var den mest kände representanten för den kyniska skolan. Han föraktade all materialism och fann harmoni i sitt inre i total enkelhet: han sägs ha bott i en tunna. Känd är anekdoten om hur Alexander den store, som hört talas om den berömde filosofen, besökte honom och frågade om det fanns något han kunde göra för honom. Diogenes svarade då att Alexander kunde flytta på sig så att han inte skymde ljuset från solen.
Också i vår egen tid förekommer eremiter. I artonhundratalets England svepte en modefluga över överklassen. Flera familjer ansåg att deras gods behövde en eremit, och annonser placerades i tidningar för ”prydnadsheremier” som var villiga att sova i en grotta. Jobbet betalade bra, och hundratals eremiter anställdes, vanligtvis på sjuårskontrakt, med en måltid om dagen. Vissa skulle dyka upp vid middagsfester och hälsa gästerna. Den engelska aristokratin under denna period trodde eremiter utstrålade vänlighet och omtänksamhet, och under ett par decennier ansågs det värt att hålla en i närheten.
Orsaken till att dra sig undan samhället varierar; det kan vara av politiska, sociala eller personliga skäl. Anarkisten Henry David Thoreau, (1817 -1862) var en amerikansk författare, naturalist, transcendentalist, skattemotståndare, utvecklingskritiker och filosof. Thoreau är mest känd för ”Skogsliv vid Walden” (1855) som är en mycket vacker och poetisk reflektion över ett enkelt leverne i naturliga miljöer, och för essän ”Civil Olydnad” (1849) som argumenterar för individuellt motstånd mot regeringen i moralisk opposition mot en orättvis stat.
Solnedgång över sjön Walden där Thoreau bodde.
En nutida motsvarighet är anarkoprimitivismen med bl.a. John Zerzan (f. 1943) som förgrundsfigur. Han tar inte bara avstånd från det kapitalistiska industrisamhället utan också från civilisationen, kulturen och t.o.m. språket. Han hävdar att mänskligheten hade ett bättre liv som jägare och samlare, innan jordbrukets, egendomens, tamdjurens och de första statsbildningarnas tid för 10.000 år sedan.
Den lilla gruppen jägare-samlare på North Sentinel Island, c:a 500 personer, är den kanske sista befolkning som lever ett stenåldersliv helt isolerade utan att vilja ha någon som helst kontakt med civilisationen. Dom har säkert sina skäl.
Tillbaka till naturen – men hur?
Skogsbohemen är ett fenomen som anknyter till dessa idéer (vi går här inte in på om de är fel eller rätt). Det förekommer numera att människor även i vårt land bosätter sig i tält eller koja i skogen året runt, och försöker att minimera sin kontakt med och beroende av samhället, och teol. stud. Lars Larsen i skogen utanför Stockholm är en av dem. Ungefär som Tove Jansons figur Snusmumriken, som dock var mer av en vagabond. Ursprungsbefolkningar har ju brukat leva ett liknande liv, men det nya är alltså dessa avhoppare, skogsbohemerna. Dessa solitärer trivs med ensamheten i naturen och har inga förhoppningar om att civilisationen blir särskilt långvarig. Problemet är bara att förutsättningarna för ett naturligt liv är svårare idag, med miljöförstöring och överbefolkning, men istället för att invänta eller medverka till en kollektiv lösning försöker man hitta sin egen modell. Vi har skrivit om Klarabohemerna i Stockholm på annat håll i denna blogg men Victor Arendorff (1878-1958) borde nämnas, anarkist och bohem, nära vän med Nils Ferlin och känd för att övernatta under bar himmel i Hagaparken.
Och så har vi Chris Knight som levde 27 år i Maine’s ogenomträngliga skogar utan mänsklig kontakt; han livnärde sig på småstölder, främst av böcker, skriver National Geographic. ”Chris Knight lämnade oss eftersom det inte fanns någon bra plats för honom i denna värld. Det här är en kille som var extremt skärpt, men han passade bara inte in. Ibland när jag sitter i bilen och jag är sen till ett möte, fast i trafiken och radion dånar ut dåliga nyheter, går en tanke genom själ och hjärta: Det är inte Knight som är galen, det är resten av oss. Kanske är den verkliga frågan inte varför Chris lämnade samhället, men varför resten av oss inte gör det”. (Michael Finkel: The Stranger in the Woods: The Extraordinary Story of the Last True Hermit).
Bergen runt om Granada vimlar med människor som istället för att förgifta både kropp och själ med livet i storstaden hellre tar sitt pick ock pack och flyttar in i en grotta i södra Spanien. De flesta av grottorna ligger i distrikten Albaicín och Sacromonte, som båda två utsetts till världsarv av Unesco. https://www.vice.com/sv/article/qvab8m/mot-manniskorna-i-granada-som-lever-i-grottor
Stig-Anders Svensson, känd som Hästmannen, född 1945, framhärdar i ett gammeldags jordbruk utan traktor där han sköter allting själv tillsammans med sina hästar i en livsstil som påminner om svenskt 1920-tal. Böcker och dokumentärer har tillägnats denne fridsamme överlevare från en svunnen tid. Amish-folket i USA är också en sådan fridsam och from kvarleva som ni säkert redan känner till. Kanske deras levnadssätt vinner i längden?
Indisk sadhu
Från eremiter och skogsbohemer är inte steget långt till original och excentriker. Indien har sina sadhus, som lämnar allt och ger sig ut på en andlig fotvandring. Andra bosätter sig i grottor i öknen och gör som Johannes Döparen, lever på honung och gräshoppor. Luffare blev en egen subkultur under 1890-1920-talet, och berömda skönlitterära skildringar i USA är Boxcar Bertha, i England George Orwells ”Down and out” och i Sverige Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen” och Harry Martinssons ”Vägen till Klockrike”. Tyske författaren Herman Hesses bok ”Knulp” är sinnebilden för den coole vagabonden, gentlemannaluffaren som tar stunden som den kommer och inte oroar sig för morgondagen. Hans Jaeger skriver i boken ”Kristianiabohemen” om
”…människor för vilka det moderna samhället är en övergiven, ödslig sandöken där de ingenstans kan slå sig till ro, där de bara vandrar runt och längtar efter livet efter detta. Den lilla gruppen är framtidens för tidigt födda, dess första frö, de är människor med stora behov, framtida behov som bara kan tillgodoses inom ramen för ett friare, rikare och rättvisare samhälles former som det är förbehållet framtiden att skapa – det är bohemen, bostadslös och i exil”.
En verklighetens luffare och vagabond i förra sekelskiftets Lund var Ola Träben, och hans svåra uppväxt och dramatiska vuxenliv blev dokumenterat för eftervärlden på Lunds fattighus.
Dualismen frihet-trygghet har alltid varit problematisk och är så än idag. ”Det har alltid funnits kringvandrande existenser, människor som inte passat in i det bofasta samhället. Likaså har det omgivande samhällets förhållande till vagabonder, luffare, tiggare och andra alltid varit ambivalent” säger Malin Gregersen (2013) i en jämförelse av Ola Träbens och Eric Hermelins liv och leverne.
Luffarna utvecklade också ett eget tecknat symbolspråk som de använde för att hjälpa och varna varandra (”här får man mat”, ”ilsken hund” etc.) och som ristades in på grindstolpar och annat som kom i deras väg. Hippierörelsen på 1960-talet liftade ofta runt i världen och bildade sen kolonier som fortfarande kan påträffas här och där, och den svenske fotografen Åke Munkfors har skildrat några människor ”som går mot strömmen” i sina böcker ”De ovanliga”. Oh, Freedom!
Åter andra går helt in i sig själva. Gunnar Grusby (1941-1979) hette en halvt mytisk person i en stuga i skogen utanför det lilla samhället Strildby som bestämde sig för att drömmarnas rike var bättre än den onda verkligheten. Han övade upp sin förmåga till REM-sömn så att han till slut sov 21 timmar om dygnet. De övriga tre arbetade han deltid på ett sågverk. Men hypersomni har ett pris; han dog bara 38 år gammal av en kombination av hypersomni och undernäring; sömnen var viktigare än maten. Han sov ihjäl sig kort sagt, men det verkar som om han dog lycklig. Av allt att döma är han fullständigt unik.
Gunnar Grusby
Pojke har levt i skog sedan 1997
”Han är uppvuxen i en timmerhydda i de sibiriska skogarna. Han har aldrig gått i skolan eller haft lekkamrater. Ändå är han glad att hans föräldrar valde att lämna civilisationen. ”Jag är lycklig här”, säger Odzhan eller Sibiriens Mowgli som han nu kallas. Det var några invånare i närheten av Belokurikha i södra Sibirien som nyligen sprang på Odzhan som tros vara i 20-årsåldern, rapporterar nyhetsbyrån AFP. De tog honom till myndigheterna och det kom fram att pojken har levt i en timmerhydda med sina föräldrar sedan 1997. Modern Elena är musiker, fadern Alexander är målare. De ville inte berätta vad de heter i efternamn eller var de levde innan de bestämde sig att flytta till Sibirien. ”Vi lever ett lyckligare och bekvämare liv här än i civilisationen. Som musiker är jag upprörd över vad som händer i musikindustrin i dag. Det hindrar mig för att återvända till samhället”, säger modern Elena i en intervju med tidningen Daily Mail. Föräldrarna har sett till att sonen har fått en ordentlig utbildning. Han har även lärt sig engelska på egen hand genom att läsa i en ordbok som de tog med sig hemifrån. ”Det enda jag saknar är någon att prata engelska med. Om jag bara fick chansen att prata med någon som inte kan ett ord ryska i en månad”, säger Odzhan. Nyheterna om omvärlden får de via en enkel radioapparat. Andra människor träffar de bara när de säljer svamp och fadern Alexanders målningar.
Familjen har ingen lust att återvända till staden där det ”stinker bensin och olika rengörningsmedel”. Föräldrarna hoppas att sonen blir konstnär, kanske poet eller författare. ”Men framförallt vill vi att han blir en klok man”, säger pappan Alexander.”Och en snäll man. En riktig man”, lägger modern Elena till. Odzhan och hans föräldrar är knappast den första ryska familjen som valt att bosätta sig i vildmarken. 1978 hittade ryska geologer sex personer som i 40 år har levt i Sibirien utan någon som helst kontakt med omvärlden.” (Courtesy Kenan Habul , AB 14 sept 2013).
Nedan: Karp Lykov och hans dotter Agafia levde i frivillig isolering i den sibiriska ödemarken i 40 år. Dom ser lyckliga ut. Hela den otroliga historien finns här: https://www.smithsonianmag.com/history/for-40-years-this-russian-family-was-cut-off-from-all-human-contact-unaware-of-world-war-ii-7354256/
Sture Wengelin, 60, bor i en plåtlåda på 3,5 kvadratmeter, lever enkelt, har inga större materiella behov och är helt tillfreds med tillvaron. Han slipper hyra, slipper mediabruset, läser mycket och träffar gärna folk, berättar AB i maj 2014.
Ett annat i perioder enstörigt original var den geniale svenska skådespelaren Per Oscarsson (1927-2010), känd för sina intensiva rolltolkningar. Mitt under en filminspelning eller en repetition kunde han försvinna spårlöst, för att veckor senare hittas på landsvägen eller i skogen, livnärande sig på ätliga örter. Religiösa grubblerier angav han som orsaken.
Uffe har bott i skogen i 50 år.
Uffe har bott i skogen i 50 år. Han har setts cykla runt i Sverige med tält och sovsäck där bak. Uffe Svensson är en av Sveriges kanske sista luffare som redan i tonåren valde att ställa sig utanför samhället. SVT har följt med honom i hans vardag. Det gråa skägget är yvigt och mössan med lurviga öronlappar sitter alltid på. Med sin karakteristiska stil är Uffe Svensson en välkänd profil i Söderköping. Det är här han har bott de senaste åren. Innan dess for han kors och tvärs genom Sverige. Ofta på cykel. – Han försörjde sig på ströjobb när det behövdes. Så som luffare gjorde förr i tiden, berättar Torsten Sahlin. Han är en av de Söderköpingsbor som under flera år har engagerat sig i Uffe och hans tillvaro och har nu börjat lära känna honom mer och mer. – Uffe har ju alltid synts på stan och jag har undrat var han bor och vad han lever av.
”Har inte gått med i skattesystemet”
Faktum är att Uffe Svensson inte lever av just någonting alls. Han fyller snart 72 år, men någon pension har han aldrig brytt sig om att hämta ut. ”Jag har inte gått med i det där skattesystemet”, som han uttrycker det. Istället försörjer han sig på att panta tomburkar som han hittar. Han tigger aldrig, men då och då sticker någon till honom en tjuga eller en cigarett när han går runt på stan. – Han är aldrig framfusig eller bråkar med någon. Andra som är lite utanför samhället lever ju oftast på socialbidrag men det gör ju inte Uffe, säger Torsten Sahlin. Torsten Sahlin syns ofta tillsammans med Uffe Svensson. Foto: SVT Han brukar kalla Uffe Svensson för ”Stålmannen” eftersom han har klarat av att leva utomhus, året runt, ända sedan han var tonåring. Då, i tonåren, hände något som fick Uffe att ta avstånd från samhället. Men riktigt vad är inte helt klart. Uffe Svensson själv berättar inte så mycket om sin bakgrund, men Torsten har lyckats få fram att skolgången och troligtvis även uppväxten var trasslig. Han valde då att ge sig av och leva i avskildhet.
Koja med namnskylt
Några hundra meter från vägen, inne i skogen, ligger Uffes lilla koja. Den är nästan helt ny. Torsten har hjälpt honom att bygga den och har till och med satt upp en namnskylt på dörren. Tills för bara ett år sedan bodde Uffe under en presenning. Torsten Sahlin, som är fastighetsägare, har erbjudit honom att låna en lägenhet om han fryser alltför mycket, men det har han tackat nej till. – Han har valt att leva så här. Jag tycker det är lite beundransvärt och därför så försöker jag göra vad jag kan för att underlätta så att han inte far alltför illa. Om Uffe inte har setts på stan på några dagar så får ju jag reda på det. Då brukar jag åka ner till kojan med lite varm blåbärssoppa i en termos och några mackor och kolla till honom, säger Torsten. För Uffes del är det inget konstigt med att leva som han gör. Du har bott i skogen i många år nu, hur är det? – Som vanligt. För dig är det som vanligt? – Det är som vanligt, säger Uffe Svensson.
Träffas på julafton
Varje dag slinker han in på ett café i Söderköping, där han vet att han får kaffe och en smörgås. En gång i månaden blir han också bjuden på lunch hemma hos Ing-Liz Svensson, en annan engagerad Söderköpinsgbo. Tillsammans äter de tre en rejäl måltid med efterrätt. – Och så ser vi till att han får tvätta sig lite och byta till rena kläder, säger Torsten Sahlin. Dagens måltid avslutas med semla. (Foto: SVT/Jenny Widell). De träffas också på julafton och när Uffe fyller år. – Det är lite roligt, för då frågar jag alltid vad han önskar sig. Då svarar han bara att han har allt han behöver.
- Courtesy Jenny Widell/ svt öst/ 2017/ http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/uffe-har-bott-i-skogen-i-50-ar
Jag kan inte annat än att känna djup beundran för Uffe Svensson – kanske landets sista äkta luffare – och hans kompromisslösa livsstil. Det påminner lite om de antika stoikerna eller de senare asketerna, men han gör ingen väsen av det – ”det är som vanligt”. Enastående.
Villa Naturen.
Villa Naturen var ett par eller flera byggnader norr om Kristianstad vid Råbelövssjöns strand mellan 1938 och 1974. Den uppfördes av Jeppa Olsson, mer känd som Jeppa och mög-Jeppa, som var en åkeriägare och en excentrisk person i 1920-talets Kristianstad.
1938 kom Jeppa över en bit mark vid Råbelövssjön där han påbörjade bygget av Villa Naturen. Arbetet pågick i princip dygnet runt och byggnaden växte fram efterhand. Huset hade ingen egentlig stomme utan var bunden mellan träden och balanserade på lerfot. Huset utformades efter det virke som Jeppa kom över från rivningshus. Om en bräda var för lång så sågades den inte av utan blev utgångspunkt för en ny utbyggnad till ett annat rum. Invändigt var huset klätt med reklamaffischer, tidningar mm. Utvändigt täcktes huset med tjärpapp och tjära efter beskrivningar i Bibeln om Noas ark. Jeppa var 62 år gammal när han påbörjade bygget 1938. Han fortsatte arbetet med sitt ofullbordade verk i 17 år fram till 1955 då han nödgades flytta till Sankt Lars hospital i Lund.
Huskomplexen hade paternosterverk för vattenförsörjning som drevs av en vindmölla, en hängbro kallad ”Suckarnas bro” mellan sitt eget hus och ett annex tänkt för – Kristianstads sjuksköterskor. Där fanns rum som han kallade ”Gröna gemaket”, ”Blå salongen”, Utsiktstorn, bassäng och jordkällare. Han hade även grävt en kanal för sin eka. Eftersom han trodde på domedagen och att den skulle komma med en tysk invasion, ville han gömma undan sjuksköterskorna här. Jeppa blev omskriven i bl.a. Chicago Herald Tribune och det sägs att han fick besök av både Greta Garbo och Prinsessan Sibylla. Jeppa tog 50 öre som inträde av varje besökare, rik som fattig (sv.wikipedia.org).
Palais Ideal.
Ferdinand Cheval, född 19 april 1836 i Charmes-sur-l’Herbasse, Drôme, död 19 augusti 1924 i Hauterive, Drôme, var en fransk brevbärare som byggde ett palais idéal, ett ”idealpalats”. Detta brukade tidigare framhållas som ett exempel på särlingskonst men numera anses palais idéal vara ett konstverk i sin egen rätt. Som lantbrevbärare utan utbildning i hantverket förverkligade Ferdinand Cheval sin stora dröm och byggde under flera årtionden i Hauterive sitt ytterst egensinniga idealpalats 1879-1912 med stenar han samlade på landsbygden under sina postiljonvandringar. Det påminner bland annat om orientalisk tempelarkitektur och var egentligen tänkt att tjäna som gravvård åt honom. Då ortens fullmäktige inte tillät detta, uppförde han därefter i en liknande stil en mindre gravvård på Hauterives kyrkogård (1914–22). Nedan: detalj av det helt enorma byggnadsverket.
Brevbäraren Chevals byggnadsverk sågs som rena rama dårskapen, särskilt i arkitektkretsar. Det uppskattades däremot mycket av företrädare för surrealismen. André Breton ägnade till exempel Cheval en hyllningsdikt.. Senare refererade även den österrikiske särlingen inom arkitekturen Friedensreich Hundertwasser till Cheval i sitt mögelbildningsmanifest. År 1969 blev verket k-märkt på initiativ av dåvarande franske kulturministern André Malraux. (sv.wikipedia.org).
Här finns en bildserie över fantastiska självbyggen i ödemarken: www.cabinporn.com
Geni och galenskap
Gränsen mellan geni och galenskap är hårfin, brukar man ju säga. Att betydande konstnärliga utövare har sjukdomsepisoder är vanligt, något som makarna Wittcovers konsthistoriska bok ”Born under Saturn” leder i bevis. Ett uttryck för sjukdomars kreativa sida är ”särlingskonsten” eller Art Brut. Ett övertydligt exempel finns i Terry Zwigoffs film ”Crumb”, där seriegeniet Robert Crumbs minst sagt avvikande familj porträtteras.”Om jag inte haft tecknandet som säkerhetsventil hade jag suttit i fängelse, på mentalsjukhus eller varit död” sa han 2005. Eller Ion Barladeanu, den 
rumänske uteliggaren som under en tid blev konstvärldens älskling med sina collage och som än idag bor i en källare och fortsätter sin konstgärning. Konst räddar liv. För att inte tala om Philip K. Dick (Blade Runner), världens främste SF-författare och tillika schizofren. Och eremiter av olika slag är ofta excentriska och originella personer, inte direkt tokiga men inte direkt ”normala” heller. Vad som sen är normalt varierar ju enormt, och det är inte givet att majoriteten alltid har rätt. Många som kunnat få en eller annan diagnos verkar kunna klara sig bra om dom bara får vara i fred och leva i frihet, bäggedera tyvärr en bristvara i vårt genomreglerade samhälle. Direkt sjuka människor behöver förstås stöd, men alla som bara är litet udda måste inte nödvändigtvis korrigeras, tvärtom borde de ovanliga människorna ses som en tillgång för de vanliga. Livet vore säkert tråkigare för alla utan de färgstarka originalen. Eremiter är dom som smiter. Men med litet uppskattning kanske de rent av ville stanna hos oss i stället för att isolera sig.
Litteratur: Arendorff, Victor: Begär: en bohems upplevelser. Allmänna förlaget, Sthlm 1949. Libris 1387824 Cardinal, Roger: Outsider Art. London 1972. Habul, Kenan: Pojke har levt i skogen sedan 1997. AB 14 sept 2013. Gregersen, Malin: På luffen. I: Holmlund & Sandén(red): Usla, elända och arma. Samhällets utsatta under 700 år. Natur & Kultur 2013. Barladeanu,Ion https://www.youtube.com/watch?v=BBV9oNllJjE Larsen, Lars: Handbok för nutida skogsbohemer, 2007. (Teol. stud. som bor i tält i skogen utanför Stockholm). Lindgren, Astrid: Rasmus på luffen, 1956. (Barnhemsbarnet Rasmus möter luffaren Paradis-Oskar. Flera filmatiseringar har gjorts). Martinsson, Harry: Vägen till Klockrike. AB 1948. Munkfors, Åke: De ovanliga. Människor som går mot strömmen. 1-2. 2006. National Geographic:North Pond Hermit. http://news.nationalgeographic.com/2017/04/north-pond-hermit-maine-knight-stranger-woods-finkel/ Orwell, George: Nere för räkning i Paris och London, 1933. Projektet Gunnar Grusby. http://gilliard.se/gunnargrusby.html (Här finns hela den fascinerande historien inklusive läkarjournaler och en minnesutställning). "Han har valt att bo i en plåtvagn på 3,5 kvadratmeter". http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18800036.ab Robert Crumb. Dvd av Terry Zwigoff, 2004. Reitman, Dorothy: Boxcar Bertha. An autobiography. Amok Press 1988. (En berömd skildring av en kvinnlig hobos liv. Flera filmatiseringar har gjorts). Vanbart, Jan Svante: Vi drog. Jorden runt med 68-generationen.W&W 2005. Sv.wikipedia.org: Eremit. "Sant att kreativitet och psykisk sjukdom hänger samman". Karolinska Institutets pressmeddelande 2012-10-16.(Journal of Psychiatric Research 2012). Thoreau, H D: Skogsliv vid Walden. Dover 1999.(Poetisk naturlyrik av anarkisten som var förebilden för både Tolstoj, Gandhi och M L King.) Wittkower, Margit & Rudolf: Born under Saturn. The Character and Conduct of Artists. 1963. (Om berömda konstnärer och deras mentalsjukdomar).
Konst & Politik 
Thanks in favor of sharing such a nice thinking, article is nice, thats why i have read it completely
GillaGilla
Thank you cordially Squidoo!
GillaGilla
Pingback: Krönika #826. Proletär shopping. | Konst & Politik