Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, aktivist, konstkritiker & lundabo.

Det radikala Lunds historia.

”Nog finns det källmaterial för en revolutionär ia-stjärna
Sveriges historia!” — Per Nyström

Resumé.

1716-1718 var Lund i praktiken Sveriges huvudstad, då Karl XII hade sitt residens här. Lund påverkades av Franska revolutionen 1789-1793, vilken gav upphov till oroligheter bland studenterna. Adeln stod inte högt i kurs. Också de europeiska revolutionerna 1848 firades i staden, och 1898 ledde en strejk på Svedala Sockerbruk till ett par dygns häftiga kravaller i Lund.  Arbetarklassen hade nu börjat organisera sig, och under tiden före Första Världskriget var de ultraradikala Ungsocialisterna i flitig verksamhet i Lund, liksom senare DUG, DYG och Clarté. Anarkisten Emma Goldman fick tala om ”Diktatorspolitik” och varna för den kommande fascismen i Europa vid en studentafton på AF 15/4 1932. (1). Sista Maj 1967, 1968 och 1969 brändes studentmössor i Lund som ett led i den internationella studentrevolten och Allaktivitetshuset på Kiliansgatan 7 var på allas läppar. Fackeltåget för Karl XII kom under hela 1900-talet och en bit in på 2000-talet att ge upphov till intensiva motdemonstrationer för att slutligen läggas ner. Ett nytt uppsving för den utomparlamentariska vänstern var tydligt under Ockupationsfestivalen i Lund 16-17/5 2009, och husockupationerna spred sig över hela landet. Den 14/11 2013 gör lundastudenterna åter uppror, denna gång mot en planerad privatisering av universitetet, som man åtminstone temporärt lyckas förhindra. Den 24/1 2015 fick Lund äntligen sitt Allaktivitetshus, lokalen Vilda Väster. Kampen går vidare och Det Radikala Lund lever.

Franska Revolutionen

Louvre48

Eugene Delacroix (1798-1863) La Liberté guidant la peuple (Friheten på barrikaderna) o.p.d. 1830.

Lund har alltid varit en upprorisk stad. Bondeuppror har förekommit 1180, 1182, 1524 och 1525 mot kungen, kyrkan  och överheten. Redan från 1700-talet börjar studenterna i Lund revoltera, mot att kungen ville skriva in dom i armén 1716, mot att Lundagårds kronor blivit toppade 1802 eller mot att Lundagårdsmuren hotades av rivning 1837.

Vår historia börjar alltså under Franska Revolutionen, som satte djupa spår också i det svenska samhället. Någon socialistisk rörelse uppkom inte förrän strax efteråt, utan denna borgerliga revolution kom att, påverkad av upplysningen, Voltaire och Rousseau, vända sig mot adeln, prästerna och kungahuset, inte mot det ekonomiska systemet. Vänstern på den tiden utgjordes av jakobinerna, en sorts radikala vänsterliberaler som ömmade för den fattiga lantbefolkningen, och de mest radikala av dessa var Les Enragés, en anarkistisk grupp. Mot sig hade man högern, girondisterna, adel och präster, varav några också var rojalister. Stormningen av Bastiljen 1789 beväpnade massorna, och en konstituerad församling med Tredje Ståndet inrättades mot kungens vilja. När Ludvig XVI och Marie Antoinette försökte fly ur landet med svensken Axel von Fersens hjälp 1791 och kungalojala invasionsstyrkor dessutom hotade gränserna, dömdes kungafamiljen till döden i giljotinen 1793. Vänstern hade nu makten för en tid genom revolutionsregeringen Konventet. Giljotinen gick sedan varm fram till dess att Robespierre själv avrättats 1794. Därefter kom slutet med den vita terrorn och kontrarevolutionen, och Napoleon tog makten med en statskupp 1799. En del sociala rättigheter och reformer hann man uppnå, kyrkan förstatligades och adeln förlorade sina privilegier. Feodalismen avskaffades 4 augusti 1791 och ”Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna” antogs 26 augusti samma år. Den kom dock aldrig att behandla privategendomen som Marat ville, och någon socialism blev det inte för Graccus Babeuf den gången. Men nästa gång…!

Studentupploppet i Lund

Nedan: t.v. Erland Bring och t.h. Bringska huset på Winstrupsgatan 9

Bringska husetI Sverige höll adeln och kungahuset andan. Eftersom gods och herresäten på den franska landsbygden hade skövlats av uppretade bönder, flydde den svenska adeln in till städerna. Så var läget också i Lund 1793 – den lilla studentstaden var full av överklassens sällskap som dövade oron med fester och drickande. Man planerade en stor bal vid samma tid som protestantismens 200-årsjubileum firades i kyrkorna i hela riket, och redan detta var dålig planering. Balen skulle hållas i Bringska Huset, Winstrupsgatan 9, redan dagen efter. En av balens organisatörer, en viss löjtnant Holger Morman, hade dessutom uttryckt sig mycket förolämpande om stadens studenter, och hotat med pisk om dom vågade visa sig under festligheterna. Detta retade studenterna till den grad att man samlades i Lundagård för att gå upp och konfrontera fienden. En viktig roll spelade Johan Malmberg (1769-1846) som var student av Smålands Nation — intressant nog. Redan 200 år före Smålands övergång till socialismen (1971) fanns det alltså radikalism på denna studentnation. Man skrev och sjöng en nidvisa om ”De Adeliga Asen” som blev mycket populär, man fyrade av raketer och man återtog de kanoner från Universitetet som adelsmännen olovandes lånat.

Så tågade de 100 församlade studenterna från Lundagård vid niotiden på kvällen upp till festlokalen, maskerade och beväpnade med sablar, och krävde att Morman skulle komma ut och göra avbön. Annars hotade man att tömma lokalen med våld. Det 40-talet adelsmännen drog blankt och kvinnorna svimmade. Några rutor krossades. Efter många om och men kommer Morman ut, med en halvkväden ursäkt. ”Om jag har förargat herrarna…” började han. ”Eftersom!” hördes en röst från bakre leden. Morman fick börja om. ”Eftersom jag har förargat herrarna…ber jag ödmjukast om ursäkt”. Efter en kort paus hördes då kommentaren (från en teologistudent?) ”Gå i frid och synda icke hädanefter!”

Därmed lät man sig nöja, men ingen hade lust att dansa och studenterna tågade sedan hem till sin omtyckte Rector, orientalisten Mathias Norberg. Balen var, får man förmoda, något avslagen därefter. Studenterna hade satt sig i respekt och visat att de var lika goda som andra människor. Förmodligen var det de franska jakobinerna som gav dem råg i ryggen; det fanns också en lokal jakobinklubb i Lund vid samma tid. Faktiskt blev denna incident upphov till både studentkåren och Lunda-andan som ju som bekant lever än idag.

Folkets vår

Hur skulle fattigdomens problem lösas? I Lund fanns de s.k. Själabodarna, senare omdöpta till hoFattighusen på Själabodgatan under det anslagna bibelordet ”Ho där icke vill arbeta han skall heller icke äta” (t.v). Här inhystes bland andra fattiga den kände luffaren Ola Träben. Man förstår att han ständigt ville, och ofta lyckades, rymma därifrån. Fattighuset fanns kvar till  1949.  Förhållandena förblev Dickenskt miserabla eftersom fattigdom mer ansågs vara en egenskap hos den moraliskt undermåliga individen än som ett elakartat ekonomiskt missförhållande i samhället. Men snart var  fattighjonens tålamod slut och de tog saken i egna händer.

1848 brukar kallas för ”Folkets vår” i Europa med ett 50-tal uppror och revolutionsförsök, där ryske anarkisten Michail Bakunin var aktiv i  flera av dem. (Han gästar också Malmö senare, i samband med upproret i Polen). I Stockholm dödas 18 personer som demonstrerar för republik 1848. 28/2 1849 firas februarirevolutionens ettårsdag i Lund av ett par hundra studenter, och ”det hölls flammande tal om frihet, jämlikhet och broderskap med grymma utfall mot Europas tyranner”. Karl Marx utger Manifestet detta år och Internationalen bildas 1864.

Orons år.

1871 utbryter Pariskommunen, och under  fin-de-siècle och fram till Ryska revolutionen 1905-17 organiserar sig den militanta arbetarklassen med strejken som främsta vapen i Europas alla städer.

”Det går genom alla folk just nu en mäktig ansats att bygga samhällena på nya grundvalar…den heter arbetsklassens solidaritet i alla länder…Nu är den här, och vi känna dess dyningar. Annat var icke att vänta”.

skrev  tidningen Samtiden, 11/11 1871. Och Danska tidningen Socialisten skrev 26/4 1872:

”Det verkar som om svenskarna nu också vaknar upp. Som bekant lider ju en stor del av Sveriges allmoge under trycket av de uslaste inkomstförhållanden och en direkt följd därav är den stora utvandringen till Danmark, Tyskland och Amerika. De socialistiska idéerna tycks emellertid nu också tränga in här”.

Arbetstiden var ofta 12 timmar eller mer om dagen, sex dagar i veckan och lönen sällan mer än 2-10 öre i timmen, c:a 300:- om året. De stridbara timmermännen i Lund strejkar i april 1871 för 25% lönehöjning och 1 timmes arbetstidsförkortning (Ragnerstam 1990,  s. 207). Stenarbetarna begår 15% lönehöjning av Domkyrkorådet, vilket beviljas, likaså får metallarbetarna vid Holmberg & Co:s gjuteri 15% lönehöjning och skräddarmäster L.J. Lundgrens arbetare får också löneförhöjning (a.a. s. 290-293).  Internationalens avdelning i Köpenhamn har 15 000 medlemmar och sin nyss nämnda tidning Socialisten, och de uppskrämda borgarna i Malmö hör ryktas om en avdelning även där. En sådan verkar inte ha kommit till stånd, men blotta möjligheten skrämde vissa arbetsgivare till dessa mer eller mindre ofrivilliga löneökningar. Hotet om ”strike” var överhängande. Den första fackföreningen i Lund bildades av handskmakaren Patrik Rosengren 1875, och Folkets Park invigdes 1895.

Lund-armatur1900

Lunds Armaturfabrik 1900.


1898 är det strejk även på Svedala Sockerbruk, där arbetsköparen lyckats lura till sig några borgerliga studenter från Lund som strejkbrytare, och dessa blev utsatta för stenkastning av uppretade arbetare både 9 och 10 november när de återkom från Svedala vid 22-tiden på Lunds Central. Kronprinsens beridna husarer ryckte in med dragna sablar, blodet flöt över kullerstenarna. Våldsamma kravaller utbröt hela vägen från Stationen till AF, rutor krossades, flera skadades allvarligt av polisens sablar och fick föras till Lasarettet. ”Gå och häng er, ni kapitalismens frivilliga eldsläckningskår!” skrev en rasande Hjalmar Branting i lokalpressen om denna händelse.  Strejken i Svedala vanns av arbetarna.

Svedala-Sockerbruket02

I majnatten 1908 uppstod nattabuller och kravaller, då festande studenter sökte storma polishuset vid Stortorget, något som tillkallad ridande polis med nöd och näppe lyckades förhindra. Sam Ask kom gående från AF genom Lundagård den natten då han

”…plötsligt kände en serie hårda slag i ryggen. Det var en poliskonstapel, som med alla tecken på yttre o. inre välbehag med baksidan af en sabelklinga bearbetade min ryggtafla”.

Skämttidningen Strix införde en teckning av en beriden polis med ett antal studentmössor spetsade på sabeln och med utropet: ”Dagen har varit glad!” Ett spädbarn i studentmössa tittar in i en poliskarbin på en annan Strix-teckning. Att det rörde sig om en överreaktion från polisens sida (varken den första eller den sista) verkar alla ha varit överens om; kanske hade man fortfarande upploppet 1898 i minnet.

Ungsocialisterna i Lund

Den första arbetarföreningen i Lund startade en viss verksamhet så tidigt som 2 mars 1851, anarkismen kom till Sverige kring 1866. Ungsocialisterna i Lund (deras cykelpatrull ovan) bildades 1902 av bl.a. redaktör Gustaf Sjöström (t.v.) och bokbindaren C. Ek, och hade strax efter bildandet 550 medlemmar, revolutionära socialdemokrater och anarkister. Man hade alltså ävenledes en cykelpatrull som åkte runt på landsbygden för att organisera exploaterade lantarbetare och sälja tidningen Brand (som hade en upplaga på 1,5 miljoner exemplar vid denna tid). Ungsocialisterna var en stor folkrörelse med 378 lokalavdelningar över hela landet (fler än den mäktiga FNL-rörelsen på 1970-talet som hade drygt 200 lokalavdelningar). Lundaklubben hade möten och föredragsturnéer, bl.a. av Hinke Bergegren, man ordnade fester och konferenser och hade ett eget kafé, ”Café Framtiden” på Skomakaregatan 1 (Stortorget). Man tryckte en egen tidning ”Röda fanor” och en stor upplaga av egen subversiv sångbok. I Stadsparken hade man sommarmöte under parollen ”Död åt militarismen!” En av medlemmerna var Karl Fernström (1882-1949). Som ung kom han i typograflära i Lund. Han kom där i kontakt med den socialistiska ungdomsrörelsen. Efter överflyttning till Malmö gick han med i den ungsocialistiska klubben där och blev mycket aktiv i denna. Journalist i Arbetarens redaktion 1922-49, arbetade dessförinnan som typograf. Han skrev också en omfattande historik om ungsocialismen i Sverige.

Ungsocialisterna utsattes för en hetskampanj utan dess like i samband med uteslutningen ur SAP 1906-1908. Redan Brantings personangrepp på Hinke i Socialdemokraten 17/3 1891  var det grövsta i svensk politisk historia. Parlamentarister och antiparlamentarister stod mot varandra, men det utlösande var rena personmotsättningar mellan parhästarna Hinke Bergegren-Carl Schröder vs. Hjalmar Branting-Axel Danielsson. Åsa Linderborg (2001) talar om SAP:s orättvisa behandling av Hinke som en exkommunicering. Det fanns emellertid också modiga socialdemokrater som gick mot strömmen. August Palm (som blev medlem i Första Internationalen 1873 och som hade agiterat i Lund sedan 1883) försvarade Ungsocialisterna och varnade för splittring i en artikel i partiorganet (som censurerades bort av partiledningen mot chefredaktörens vilja). Och den högt aktade socialdemokraten Bengt Lidforss hade detta att säga speciellt om ungsocialisterna i Lund:

”som huvudsakligen rekryteras av unga arbetare, som genom sin personliga duglighet, sitt uppriktiga bildningsintresse, sin plikttrohet som fackföreningsmedlemmar o.s.v. dokumenterat sig som tillhörande den moderna arbetarklassens elit” (Fernström 1950, s. 133.)

Gustaf Sjöström satt i den s.k. Lunda-kommittén som beslutade om SAC:s bildande, vilket var en reaktion på LO:s misslyckande under storstrejken 1909, där 2 167 lundensiska arbetare deltog.  Året innan, 1908, sprängde Anton Nilson, medlem i Ungsocialisterna i Malmö, strejkbrytarbåten Amalthea i luften.  Smällen hördes ända till Lund, där Gustaf satt på Café Framtiden. Han ringde till Café Nutiden i Malmö (bild nedan) och fick händelsen bekräftad av Anton själv. Hinke Bergegren säger på Ungsocialisternas kongress 1908:

“Vi samlas för att rådslå om förhållanden, som senaste tider har fött, och att rusta oss med både andliga och materiella vapen emot förtrycket, förföljelsen, våldet. Våra unga, friska tankar och idéer ska verka likt bomber och spränga bort den konservativa, liberala och socialdemokratiska reaktionens bålverk.“

(Ungsocialismen – historik. Sthlm 1917, s. 102). Lundaklubben gästades för sista gången av Hinke Bergegren 1924.

DUG, DYG och Clarté

Andra radikala grupper i Lund vid denna tid var DUG (Den Unge Gubben) och DYG (Den Yngre Gubben), diskussionsgrupper med socialdemokrater, vänstersocialister och anarkister. Tidningsmannen  Waldemar Bülow kommenterade dem i kåserande ordalag:

”Att bland DYG-isternas önskemål för en snar framtid ingår öfverhetens, ordningsmaktens, krigsmaktens till lands och vatten samt religionens och presterskapets aflägsnande, äfvensom proletariatvälde och allmän, ständig strejk, tar jag för gifvet, fast jag ingenting bestämt vet derom”.

Allmän ständig strejk, minsann! DUG och DYG var verksamma c:a 1888–1920, och efterträddes därefter på docent Hannes Skölds initiativ av Clarté 1922. Denna oberoende marxistiska förening hade ursprungligen också den ett inslag av anarkister, DYG:are och radikala socialdemokrater (för att långt senare glida över till KFML). Några av Clartés tidiga medlemmar var Karin Boye, Tage Erlander och C.H. Hermansson. Alla dessa grupper bidrog aktivt till det intellektuella och politiska livet i Lund.

Några särskilda radikala kulturpersonligheter vid denna tid var bland andra den totalt orädde Knut Wicksell [1851-1926], en svensk nationalekonom och politisk aktivist. Han var världsberömd som nationalekonom, och japanska (!) ekonomer trycker upp hans skrifter än idag. Till borgarnas fasa levde han och Anna Bugge i ett samvetsäktenskap, vilket inte var vanligt vid denna tid. För skriften ”Altaret, Svärdet, Tronen och Penningpåsen” fick han två månaders fängelse. Hans politiska inriktning påminde starkt om Ungsocialisternas, och förhållandet till dem kan närmast beskrivas som innerligt. Han uppvaktades av dem vid sin frigivning ur fängelset och ungsocialisterna fungerade vid behov som hans säkerhetsvakter. Bengt Lidforss [1868–1913], var professor i botanik, sylvass publicist, radikal socialdemokrat och vän med både Axel Danielsson och Strindberg. Hans vetenskapliga specialitet var det artrika släktet Rubus – det vill säga björnbär. Han engagerade sig i Botaniska Trädgården, och i denna underbara park har man till hans ära nyligen uppfört ett särskilt björnbärsparti med många olika arter. Samt Hildur Sandberg [1881–1904], även känd som ”Lejoninnan från Lund,” radikal socialdemokrat, medicinstuderande och initiativtagare till de alternativa socialistiska söndagsskolorna i Lund. Hon kallades också ”Magna Bonum”, Den Stora Goda, för sin resning och utstrålnings skull. Tyvärr blev hennes liv kort och den förtida bortgången höljd i dunkel. Men de kvinnliga studenterna blev allt fler i hennes efterföljd.

Att radikalerna hade motståndare bland de konservativa säger sig självt, och i synnerhet verkar den ärkereaktionäre Lundabiskopen Gottfrid Billing (1841-1925) ha utmärkt sig. Billing var emot demokratins införande och personlig vän med Gustav V. Han hade också ett mycket stort och föga konstruktivt inflytande på universitetet i sin egenskap av prokansler. Något som bl.a. yttrade sig i hetsig tidningspolemik för och emot  Charles Darwin och religionens roll samt diverse intriger vid tjänstetillsättningar. När Billing sökte avsätta Lidforss samlade studenterna på bara några timmar in 800 namninskrifter till hans försvar. Ungefär samma sak utspelades med Wicksell. ”Ett hemskt svineri breder ut sig” tyckte Billing om Lidforss, Wicksell och tidens begynnande sekularisering. I sina i övrigt något träaktiga ”Levnadsminnen: Biskopstiden i Lund”, ISBN 91-7114-157-x, s. 112-114, förolämpar han ”den diaboliske Lidforss” på alla upptänkliga sätt; berömmet sparar han åt sig själv. Han menade också att föräldrar som inte lät döpa sina barn lika gärna kunde slänga dem i väggen och understödde tron på Hin Ondes person med bibelcitat. Företrädaren Henric Schartau (1757-1825) var också samhällsbevarande och motståndare till Franska Revolutionen men därutöver inte delaktig i polemiken utan mer inriktad på en dystert individualistisk version av lutheranismen. Hans läror finns idag framförallt kvar i Halland och Bohuslän, där kvinnorna klär sig i svart med huvudduk och betraktar gardiner och prydnadsföremål som synd. Han står sedan 2003 staty framför Lunds Domkyrka av någon obskyr anledning som bara begripes av Domkyrkorådet – om ens det.

Denna motsättning på flera plan mellan radikala och reaktionära lundabor kom också till uttryck i unionsstriden 1905 om Norges nationella självständighet från Sverige. De radikala hade emellertid tiden på sin sida (som Mick Jagger sjunger).

Knut Wicksell, Bengt Lidforss, Hildur Sandberg

Det verkar vara en tradition över tiden med radikala lunda-akademiker; en handfull sådana kan man åtminstone finna i varje generation. Från de förut nämnda Knut Wicksell, Bengt Lidforss och Hildur Sandberg vid förra sekelskiftet, 1940-talets professorer Ragnar Josephson, Olle Holmberg och Jöran Mjöberg över 60-talets Joachim Israel, Håkan Wiberg, Herman Schmid och Daniel Kallos till dagens prof. i biologi Erik Svensson, historikern Andrés Brink-Pinto med flera. Ibland förefaller den borgerliga kontinuiteten brytas upp. Det radikala Lund verkar aldrig helt kunna besegras; som Fågel Fenix reser det sig ständigt ur askan.

Hungerrevolterna 1917.

Gävle1917

Livsmedelskrisen i Sverige blev akut under krigsåren, bröd saknades och potatisen exporterades till Tyskland – där man fick ett bättre pris – istället för till den hungrande svenska befolkningen. 1 maj-tågen i Lund samlade minst 3000 personer dessa år, och 1917 tillkom enorma hungerdemonstrationer. Statsministern Hammarskjöld fick öknamnet ”Hungerskjöld”. Både i Malmö och i Lund samlades en hotfull folkmassa framför rådhusen 25/4, och ungsocialisten Gustaf Sjöström höll ett eldande tal. Samma dag hungerdemonstrerade ett tjugotal orter i Sverige, sammanlagt 66 000 personer deltog; totalt en kvarts miljon svenskar demonstrerade 1917. Syndikalisterna var de mest aktiva revoltörerna bland arbetarna, och ropet ”Revolution!” hördes ofta på gatorna och i folksamlingar. Arbetarråd, bonderåd och soldatråd bildades samt ett arbetarrådens landsråd på Gustaf Sjöströms initiativ. Bagerier exproprierades, polisstationer intogs och på vissa orter i Norrland hade arbetarna helt tagit över makten lokalt. Seskarö hotades med kanonbåtar. I juni var det våldsamma kravaller i Stockholm. Departementschefen Jockum Åkerman uppmålade bilden av att

”…regeringen kanske bleve infångad och sittande på Långholmen och socialismen eller t.om. anarkismen herre i Sveriges rike.”

och överkommendanten i Stockholm Carl Rosenblad talade om

”det borgerliga samhällets fullständiga kapitulation i avvaktan på den revolution som väntas som ett bref på posten”. (Andræ 1998, s. 124-129).

Hela den svenska försvarsmakten befann sig i högsta alarmberedskap. Att den ryska, finska och tyska revolutionen var inspirationen rådde det ingen tvekan om, och den kommunistiske riksdagsmannen Carl Winberg bildade en hemlig revolutionskommitté med uppgift att vid behov tillsätta en revolutionsregering. Man avvaktade utvecklingen och inväntade bara en signal. Sveriges konung diskuterade under tårar med kronprinsen om möjligheten att emigrera till Schweiz och hade redan packat sina väskor. Anton Nilsons dödsstraff omvandlades i all hast till fängelse, 10 000 arbetare demonstrerade för hans frisläppande utanför fängelset i Härnösand och 1917 beslutade Branting och Staaf plötsligt att släppa ut honom innan revolutionen var ett faktum.

De omedelbara krav som den samlade  vänstern och arbetarråden ställde i mitten av oktober 1918 var följande (Bäckström 1977, del 2, s. 285) :

1. Bildandet av en socialistisk regering, stödd på arbetare-, soldat- och bonderåd över hela landet.

2. Republikansk statsförfattning.

3. Första kammarens avskaffande.

4. Omedelbart inkallande av en konstituerande nationalförsamling på grundval av oinskränkt allmän rösträtt för män och kvinnor från 20 års ålder.

5. Militärövningarnas omedelbara inställande.

6. En genomgripande förhöjning av alla arbetares och statstjänares löner.

7. Åttatimmarsdagen införs omedelbart.

8. Arbetarkontroll över industrin.

9. Bolagens, godsens och statens jord överlämnas genast under samhällets kontroll till staters, torpares, drängars, bondesöners och skogsarbetares disposition.

(originaldokumentet, flygblad)

Helt adekvata krav i den situation som då rådde. Revolutionen stod verkligen för dörren, men socialdemokraterna lyckades den gången genom att kasta till arbetarna ett magert politiskt köttben undvika att samhället förändrades från grunden. Branting satte sin karriär mot statsministerposten och sin förkärlek för liberalerna främst och förrådde revolutionen just i det ögonblick den kunde ha lyckats.  Ernst Wigforss kommenterade uppgörelsen i ett brev till Östen Undén:

”Jag kan inte annat än bekänna, att det är synnerligen begripligt, om massor av arbetare uppfattar hela partiledningens taktik som medvetet bedrägeri.”

Istället för en arbetarrepublik blev det alltså utökad rösträtt och en halvdan författningsreform. Hjalmar ”Machiavelli” Branting ska ha sagt att ”Om vi velat revolution hade vi kunnat det”. Redan i veckotidningen ”Under röd flagg” nr 9/1891, s. 2 citerar Hinke Bergegren socialdemokraten Axel Danielsson, som på kongressen sagt att ”parlamentarism och rösträtt är visserligen en humbug, men vi måste gå humbugsvägen”. Bluffen lyckades. Eller rättare sagt lyckades man lura sig själva och Kapitalet kunde för tillfället andas ut. I dag när socialdemokratins samhällsbygge i allt väsentligt är raserat av de borgerliga systemskiftena 1976-2014 är det lätt att se hur en revolution kunnat förhindra detta. Reformismen manipulerar bara ytan och håller inte på lång sikt medan en revolution är av genomgripande och mer varaktig karaktär.

Men tro inget annat än att motståndet fortsatte!

Andra Världskriget

På 1930 och 1940-talet finns inte mycket att säga om radikalismen i Lund – med ett EmmaGoldmanlysande undantag. 15 april 1932 talade anarkisten Emma Goldman på AF under rubriken ”Diktatorspolitik”.

”Lunds studenter hade nöjet att se och höra henne på talartribunen vid en studentafton – hon tömde sin vredes skålar skäligen opartiskt över bolsjeviker, fascister och nazister”

sägs det i BLM nr 4 april 1933. Detta var ju annars nazismens årtionden, både i världen och i Lund, något som skildrats på ett lysande sätt av den progressive författaren Paul Lindblom i Lundaromanen ”Under världens tak”. Borgarna var inställda på Tysklands seger och hade redan börjat anpassa sig och skissa på koncentrationsläger för judar och kommunister; särskilt i Sjöbo hade man kommit långt i dessa förberedelser och i Storsien fanns redan ett läger för revolutionärer. Men så fort krigslyckan vände för Hitler så vände också borgarna snabbt som blixten kappan efter vinden. Studentkårens tidning Lundagård hade under en kortare tid en nazistisk redaktion. En handfull modiga individer som Arkivmuséets grundare konstprofessorn Ragnar Josephson samt litteraturprofessorn Olle Holmberg hörde till de få på universitetet som under hela perioden vågade försvara demokratin mot sådana som nazidemagogen Fredrik Böök och Nationella Förbundet. Ett förslag om att låta 10 judiska läkare få en fristad i Sverige avvisades aggressivt och med rasbiologiska ”argument” av ett möte på AF 6/3 1939.

1941-1943 ökade dödligheten i undernäring med åtföljande sjukdomar chockartat hos specifikt den patientgrupp på Vipeholms sjukhus som dåvarande överläkaren i rasbiologisk anda kallade för ”biologiskt mindervärdiga” (Kanger 1999). De ökända kariesexperimenten 1943-1960  genomfördes sedan på dessa gravt utvecklingsstörda värnlösa individer. Hundratals patienter skedmatades intensivt med gräddkola och sirap. Det visade sig att de fick — karies och hål i tänderna. Surprise. Experimentet avslutades med att alla tänder drogs ut. Ända in i krigets sista dagar paraderade nazisterna i full uniform genom Lundagård, och de kulturkonservativa frodades i 30-novemberföreningen där också nazisten Böök gärna gick i första ledet. Under slutet av 1940-talet upprättades ett dussintal koncentrationsläger för kommunister över hela landet, bl.a. i skånska Tjörnarp (Berglund/Sennerteg 2010).

Paul Lindbloms bok, prof. Josephson, prof. Holmberg t.v.  Nazistiskt torgmöte i Lund 1938 t.h.

Efter krigsslutet 1945 och under 1950-talet skedde en generationsväxling i det radikala Lund, där Anarkistiska Propagandaförbundet och Syndikalistiska Grupprörelsen i Lund flöt över i SAC, och då Saltsjöbadsandan, SAP och folkhemmet slog följe med en rekordartad högkonjunktur. Det kalla krigets McCarthyism tog sig i Lund uttryck i ett föredrag av jur.kand. Erik Anners på AF 4/4 1950 med rubriken ”Kommunismen är ej en politisk utan en kriminalpolitisk fråga.” 1953 invigdes det jättelika studentfiket Athén i Akademiska Föreningens byggnad, och detta café skulle frekventeras flitigt av det radikala Lund under åren som följde.

Det glada sextiotalet

Men i mitten av 1960-talet märktes det även i Lund att nya tider stod för dörren. De stora påskmarscherna i England 1958 mot atombomben och kalla kriget blev början på en ny radikal massrörelse, som 1967-69 kulminerade i den världsomspännande studentrevolten, vars brännpunkter var Strasbourg, Paris, San Francisco, Berlin och Tokyo. Här i Lund fanns redan ett hippiekollektiv på Stora Fiskaregatan 11, och röda Mao-stjärnor på kavajslagen lyste upp i stadsvimlet. Bokstavsvänstern vid sidan om VPK var mångtalig och mer eller mindre stalinofil, maoistisk eller leninistisk, (APK, FK, KAF, RMF, MLK, KFML, KFML(r), KPML(r), SKP, etc). Det skall kanske påpekas att den tidens VPK i Lund var ett närmast revolutionärt antikapitalistiskt parti, ungefär som dagens Enhedslisten i Danmark. Flera solidaritetsgrupper inriktade mot Afrika, Asien och Latinamerika var aktiva, och dessutom mindre doktrinära. Stora insamlingar gjordes av studenterna för böcker till Hanois universitet och till de strejkande gruvarbetarna i Kiruna, och en FNL-flagga prydde AF-borgens tak. Speciellt för Lund var U-gruppen, Clarté, Bolsjevikgruppen, Fredspolitiska Föreningen PAX och Vilhelm Ekensteens radikala rörelse för funktionshindrade Anti-handikapp. VPKs berömda orkester Röda Kapellet bildades 1 maj 1974 med bl.a. Gunnar Sandin som initiativtagare, och den spelar revolutionära låtar än idag.

Men det fanns också anarkister som Klas Hellborg, (nedan) känd för att bland annat ha huggit ner tavlan av Karl X på Aten, kapat brandslangen i Båstad, lagt ut stubintråd i Lundagård under Universitetsjubiléet, slagits med Svarta Pantrarna, bildat LOSK (Lunds Okristliga Studentklubb) och stört ett (s)-valmöte med utropet ”Nu skall överklassvinet tala!” 1968 var Klas och jag själv de enda två anarkisterna i en solidaritetsdemonstration för Majrevolten i Frankrike här i Lund. Klas uppfann vid det tillfället slagordet ”Ta kål – på De Gaulle!”

Klas Hellborg

Den stora censursaxen klipper till

En av de viktigaste kulturskandalerna i Lunds historia inträffade 1969, då Konsthallen skulle öppna utställningen ”Underground”. Sture Johannesson hade inte hunnit med mer än utställningsaffischerna, varav den ena visade en naken kvinna med en pipa över vilken blommade ett hampalöv. Högst upp på affischen avbildades Delacroix’ målning ”Friheten på barrikaderna” från Franska revolutionen 1789. Temat var ”Revolution Means Revolutionary Consciousness” och små, små ansikten av Che Guevara var utströdda i bakgrunden. Budskapet var icke-våldsligt och psykedeliskt; ”The Kingdom is Within You”. En storartad, klassisk affisch som idag säljs för fantasipriser. Men då trillade elefanten — konsthallsnämndens ordförande (s) Torsten Andrée — in i porslinsfabriken, frustande av moralisk förtrytelse och förbjöd helt enkelt affischen. Den skulle brännas upp, vilket också skedde. Detta censurangrepp ledde till att den nytillsatte konsthallschefen Folke Edwards avgick i protest och avskedades på samma gång, fruktlösa namninsamlingar gjordes av studenterna, och Konsthallen fick stänga och var stängd ett bra tag. Sen fick Sture utstå förföljelse och förnekades reguljära stipendier, han blev utfryst i flera decennier. Men ingen kunde i längden förneka att han var en banbrytare, inte bara inom affischkonsten utan han var också den som allra först i Sverige gjorde digital konst.

Så 2004 var det dags för Konsthallen med en försoningsgest. För att ge honom upprättelse och avsluta konflikten fick han Konsthallen för sig själv med utställningen ”Counterclockwise Circleambulation”. Många av hans digitala bilder och affischer visades för första gången, och i atriumet hade han en installation med industrihampa (garanterat icke-toxisk) i krukor. Vad tror ni händer då? Jo, då rusar den alltid lika korkade Lundapolisen in på vernissagen med stora censursaxen och klipper ner varenda en av Stures ogiftiga plantor och lägger dom i plastpåsar för att skicka till kriminaltekniska laboratoriet (som naturligtvis visade att dom var just icke-toxiska.) Rena rama paranoian från polisens sida och inget annat. Men Sture fick ändå sin upprättelse och sin utställning – med en fördröjning på 40 år. Så kan kulturlivet i Lund se ut.

Ja, Lund styrs sedan 150 år i praktiken av en liten reaktionär kamarilla. Det Den första Vietnamdemonstrationen i Lund 1968kan exempelvis vara en bankdirektör, en polismästare, en biskop, en fastighetskung, ett kommunalråd eller någon annan konstellation. Besluten tas informellt och förslagsvis över en grogg på Grand Hotell; den beslutande församlingen är mest ett spel för galleriet. (Boken Lunds historia, del 3, 2013 kallar detta för demokrati). Men många vill inte ha det så här, och allt fler vill göra något åt det och ge Lund tillbaka till Lundaborna. Kommunalråden Gustafsson & Ingemansson var allt annat än populära och det var inte lätt för utomstående att avgöra vem av dom som var (s) och vem som var (m). Det spelade nu mindre roll, nepotismen var densamma hos båda. Under 1960-talet hade de borgerliga partierna under stort hemlighetsmakeri planer på att skapa en 42 meter bred fyrfilig motorväg mellan Spyken och Svaneskolan, rakt igenom stadskärnan, det så kallade Genombrottet som precis skulle snudda Domkyrkan.  Opinionen svängde dock och år 1968 röstade man med nöd och näppe för att stoppa planerna under intryck av den folkliga upprördheten. Andra stadskärnor som Caroli i Malmö och Klara i Stockholm ödelades dock innan det galopperande rivningsraseriet vänts till eftertanke, i Lund bland annat genom Antirivningsgruppen ARG och den stridbare arkitekten Mårten Dunér (vpk). Tyvärr blev kvarteret Nöden gentrifierat, dessutom revs den gamla synagogan. Den vackra lundensiska Saluhallens rivning stoppades däremot av opinionsgruppen Saluhallens Vänner, som sedan utvecklades till husockupantgruppen Allaktivisterna.

Djingis Khan

är en mongolisk härskare, ett studentspex av Hasse Alfredsson och platsen för den underbara Bananfesten. Området byggdes för studentfamiljer av AF bostäder 1971, genomdrev en massiv hyresstrejk och hade en befolkning med flest antal v- och mp-röster i hela landet. Det behöll sin Christiania-karaktär fram till dess att hyresrätterna omvandlats till bostadsrätter.  Jag har själv både bott och arbetat här, på gårdarna I, Q och E, numera bor jag på Uarda strax intill. En hälsning från barndomens bananrepublik Djingis Khan, det enda bostadsområde som byggts för gemenskap och en frihetens oas i östra Lund, barnvänligt, bilfritt och kreativt, kommer nedan av O-Hund med Lide Najs.…

Skön låt också eller hur? Man blir så glad…

Bokcafét, Athen och Sellems galleri

Vietnamkriget och DFFG (De Förenade FNL-grupperna) kom att prägla politiken, varje lördag var det demonstration på Stortorget med 1000-3000 deltagare och hela Lunds mysiga vardagsrum Café Athen var alltid öppet och alltid fullt med folk som diskuterade, rökte, spelade schack, läste tidningar, träffade vänner, fikade och drack öl. Europas största, sas det, och så fick det vara fram till 1973 då FRIS hade fått nog av detta vilda vänsterns högkvarter. VPK:s populära Lunds Bokcafé låg på S:t Petri Kyrkogata 7, bredvid Jean Sellems ”galleri för experimentell och marginell konst”, och detta bokcafé var vänsterns prydnad och ansågs vara västvärldens mest välsorterade i sitt slag. Postorderkatalogen var tjock som en telefonkatalog (om någon nu minns denna förmobila artefakt).

Café Athen 1953-1973 (t.v.), Lunds Bokcafé på S.t Petri Kyrkogata 7 1970-1980 (t.h.).

Lund Anarkistgrupp

Lunds Anarkistgrupp startades på våren 1969 av pseudonymerna Keddy och Kriss, men förberedelser pågick redan 1968. Man fick snart flera medlemmar och började hålla regelbundna möten på Lunds Bokcafé och i AF-borgen, Akademiska Föreningens byggnad. Gruppen tillkom i den våg av lokala anarkistgrupper som uppstod i Sverige i Majrevoltens kölvatten; och som också blommade upp i Umeå, Jönköping, Stockholm, Göteborg och Växjö. Man utgav tidskriften Lunds Fria Press. Verksamheten koncentrerades senare till det urkommunistiska bostadskollektivet på Trädgårdsgatan 15, och där utgav man också en del nytryck av anarkistiska klassiker. Gruppen var synnerligen aktivistisk. Den var aldrig i sig särskilt stor, men fick ett betydande underlag i husockupanternas grupp Allaktivisterna som hade en kärna på 500 personer och en vidlyftig periferi. Några av de aktioner där man hade ett större eller mindre inflytande var:

* De tre ockupationerna för ett allaktivitetshus i Lund 1969: från och med 17/5 på
V.Mårtensgatan 5, från och med 31/5 på Kiliansgatan 7,
samt över dagen 10/10 på Råbygatan 2.
* Tomburksåterlämningen i AB Plåtmanufaktur (PLM):s lokaler (Håll Skåne Rent)
* Bilfritt-centrum-aktionerna
* Kampanjen för Saluhallens bevarande
* Karl XII-tågets avskaffande
* SKI (Svenska Kommittén för Indokina)
* Kritiken av Kontaktkonferensen Universitet-Näringsliv
* Kampanjen för privata besöksrum på fängelserna
* Stoppa Matchen i Båstad
* Vägra Värnplikts-aktionen
* Domkyrkoaktionen mot den sydafrikanska regimen
Den mest spektakulära händelsen var
* Kampanjen mot den politiska psykiatrin, i vars förlängning den Rättspsykiatriska kliniken RPK plötsligt brann upp. Hoppsan.

Gruppens verksamhet varade till 1973, då den tillsammans med MUSK (Malmö Ungsocialistiska Klubb) inför valet gav ut serietidningen Valhoppet och kortleken De Löjliga Partierna. Därefter splittrades gruppen, och dess medlemmar sköljdes av den s.k. gröna vågen ut på den svenska landsbygden. Där fortsatte aktivismen med produktionskollektiv och den framgångsrika kampanjen mot skogsbesprutningen med Hormoslyr. Den närmast besläktade verksamheten i dagens Lund torde vara f.d. Bokcafét Wapiti samt India Däck Bokcafé.

En viktig roll i den radikala lundamiljön spelades av författaren Vilhelm Ekensteen, grundaren av Anti-handikapp. Funktionshinder sågs mer som ett resultat av samhällets ofullkomlighet än som en individuell egenskap, och förebådade därmed vår tids ableism.

Den progressiva musikrörelsen och musikscenen i Lund

En liten utvikning, excusé moi. Av alla musiker som gästat Lund dessa år kan nämnas Rolling Stones, som också besökte Radio Syds piratradioskuta och dess ägare Britt Wadner 1965, och The Beatles som kom hit och till Falsterbohus 1967 tillsammans med Maharishi Mahesh Yogi, som också meditationsundervisade på AF. Jimi Hendrix spelade också  på AF 1967, vilket vi skrivit mer om på annan plats. Pink Floyd med sin symfoniska rockmusik kom hit 1970. Världens bästa rockmusik vid den tiden – får man väl ändå säga – sökte sig alltså till Lund. Groovy & far out.

Studentaftnarna på AF hade 1968 många andra intressanta gäster som exempelvis

  • Fernando Arrabal, dramatiker.
  • Rudi Dutschke, en av de mest radikala tyska studentpolitikerna.
  • John Mayall and his Blues Breakers, engelsk musiker.
  • Tage Erlander, statsminister.
  • Susan Sontag, amerikansk författare.
  • Ludvik Vesely, professor och biträdande chefredaktör för Literarny Listy i Prag.
  • Fred Åkerström och Henry Leskinen, nordisk visafton.
  • Ravi Shankar, indisk musikafton.
  • Jacques Sauvageo vice ordförande i den franska studentorganisationen UNEF.
  • Diego Blanco, spansk gitarrist.
  • Jaques Tati, fransk regissör och skådespelare.
  • Andreas Papandreou, grekisk politiker.
  • Country Joe, amerikansk artist.
  • Andrés Segovia, spansk gitarrist.
  • Bruno Kreisky, österrikisk politiker

Risken Finns, Kal P Dal, Helene Bohman, Peps Persson och Röda Bönor (nedan, foto courtesy Jan Carlsson) var några av Lunds inhemska musiker vid denna tid.

Universitetets 300-årsjubileum i Lund 1968 firades i spänd stämning, övervakat av ett massivt polisuppbåd. Offentligt brännande av studentmössor den sista april blev till en informell tradition 1967, 1968 och 1969 och den aktivistiska studentorganisationen SDS (Students for a Democratic Society) blev vid denna tid verksam också på svenska universitet. De så kallade värnpliktsrättegångarna i Lund väckte stor uppståndelse, liksom en demonstration i Lunds domkyrka mot ett statsbesök från Sydafrika. Våren 1969 inleddes Sveriges första husockupation på V. Mårtensgatan 5 i Lund. Motdemonstrationerna mot Karl XII:s fackeltåg började ta fart. 1971 övergick Smålands Nation till att vara en socialistisk studentnation, vilket vi snart återkommer till.

The Birth of Spela Själv

I boken Skånes Rockhistoria av Magnus Gertten och Bengt Eriksson 1989, intervjuades jag om den alternativa risken finnsmusikkulturens embryonala skede. Ni minns väl Povel Ramels ”The Birth of the Gammeldans” där han alkemistiskt och humoristiskt konstruerar gammeldansens folkliga ursprung. Jag tillhörde den kamratkrets i Lund som 1966-1969 c:a ockuperade hus och dessemellan kopplade av med improviserad sång och musik. Jag berättade för Gertten ungefär som följer. ”Vi träffades hemma hos någon kamrat, mest minns jag en stor lägenhet på Karl XI-gatan vid Clemenstorget. Vi satt på golvet, som man alltid gjorde på sextiotalet emedan det var borgerligt att sitta på stolar. Någon hade en trasig gitarr, en annan skramlade med en te-burk, någon kunde kanske spela sked eller mungiga eller bara klappade händer i takt. Vi kallade det för att ”jamma”, och funktionen var från början mer social än musikalisk. Det stärkte kamratskapen! Så tog en upp en ton och varierade den, de andra föll i. A-om-ma-ma…A-om-ma-ma…Någon tog upp en talkör, typ ”Tom-ma hus Är al-las hus! Tom-ma hus Är al-las hus!” och så fortsatte det länge, med olika variationer som föddes i stunden. Till slut började det likna musik. Spela-själv-musik. Kanske skedde något liknande även på andra håll, men vi trodde vi var först, och ”den progressiva musikrörelsen” anammade snabbt detta, i synnerhet Samla Mammas Manna som alltid satt på golvet med publiken och också brukade ha en kasse rytminstrument att dela ut till vem som helst.  Detta fenomen kunde man både se och höra på de offentliga alternativa Musikfesterna som hölls – en av de första i Lunds Stadspark redan 1971, och 1974 som Alternativ-Karnevalen. Men också på Gärdesfesten i Stockholm och motsvarigheten i Malmö. På Grönegatan i Lund fanns Musik- och Hantverkshuset i en hyrd lokal. Många var f.d. Allaktivister, och flera bildade riktiga (eller nästan riktiga) band, som Radiomöbel och Risken Finns (bilden ovan). För mig är alternativmusikens födelse för alltid förknippad med våra spontana jam-sessions i den där lägenheten vid Clemenstorget i Lund.

Smålands Nation

Antalet studenter vid universitetet växte våldsamt under denna tid, och utgjorde nu nära nog hälften av Lunds befolkning. De traditionella studentnationerna – så även det tidiga Smålands — var borgerliga och sysslade främst med frackfester och ett idogt supande, men med 1968 kom behovet av ett alternativ. Vissa institutioner som Sociologen och Socialhögskolan var alltigenom marxistiskt orienterade, och på de flesta andra institutioner fanns en politisk diskussion och ett ökat krav på studentinflytande. Utbildningspolitiken ökade också antalet ”klassresenärer”; särskilda poäng för arbetslivserfarenhet infördes vid antagningen. Det råder olika uppfattningar om hur Smålands blev socialistiskt. Högerspöket K. Arne Blom och vänsterliberalen Lars Westerberg rasslade med sina kedjor men majoriteten var för. De flesta är överens om att det skedde i oktober 1971, med beskrivningar som ”oktoberrevolutionen” eller kanske hellre som Björn Lundberg (2005) citerad på Dackekurirens blogg säger:

”Beslutet att göra Smålands socialistiskt tycks ha vuxit fram och mognat, snarare än fattats genom kuppartade former.”

Med en sammansättning av internationella studenter, vuxenstuderanden och politiskt aktiva föll sig denna förändring naturlig. Samt att arbetarstudenten Alf Brevik särskilt i början hade en nyckelroll. Alf var född i Norge, metallarbetare sen 25 år tillbaka, Spanienveteran och Norrbottenskommunist. Men i valet mellan Sovjet och Kina valde man — Smålands. (Vilket var ett klokt val; Sovjet och Kina är idag inte längre socialistiska men Smålands är det fortfarande!) Studentvänstern var stark, och Smålands sociala verksamhet drog dit mycket folk.

Vänsterns parti ”Progressiv Studentfront” hade makten i Lunds studentkår i 100 dagar 1972, och därefter gick det av bara farten, Smålands gick från att vara progressivt till att bli socialistiskt, och förblev så även efter det att FRIS (moderaterna) hade tagit tillbaka makten över studentkåren. Smålands antog (i flera omgångar och senast 1986) ett 10-punktersprogram där den första meningen lyder ”Smålands nation skall verka i socialistisk anda och främja medvetenhet och kritiskt tänkande”. Institutionsgrupperna och utbildningsprojekten blomstrade, ekonomin blomstrade också, antalet medlemmar ökade eftersom studenter gick över från andra nationer, och arbetslusten hos nationsaftonsutskottet tycktes aldrig sina. Smålands blev nationen som gör något. Allmänsocialistisk och kulturradikal blev Smålands verksamhet, och Kulturradikalerna fick också stort inflytande i studentkåren. Politiska arrangemang, rockkonserter, Cabaret Cabarix, Calles Café, pubkvällar, disco och redaktionsmöten med Dackekuriren avlöste varandra, och Korpamoen/Dackegården är än idag en socialistisk enklav i Lund. ”Arbete – Studier – Solidaritet”. Vänstervågen och husockupationerna i Lund återkom i början på 2000-talet, nu med en frihetligt socialistisk profil, och även där kom Smålands att engagera sig.

Musik- och Hantverkshuset på Grönegatan som vi nämnde tidigare var en verksamhet med vegetarisk mat, cykelutflykter och spelningar av nya band, varav flera som Radiomöbel, Risken Finns och Stenblomma är mytomspunna än i dag. Gruppen bildades ur Allaktivisterna och stod alltså också bakom Alternativkarnevalen i Stadsparken 1974, och en av de allra första musikfesterna 1971 med Hansson&Karlsson som tillsammans med den i Malmö och på Gärdet i Stockholm initierade den svenska proggrörelsen, som eftertryckligt kom att sätta sin prägel på kulturlivet under flera decennier. 1972 började konserterna på Olympen ta fart med namn som Alice Cooper, Cornelis Vreeswijk, Paul McCartney & Wings, Santana, Steppenwolf, Tom Paxton och Trinidad All Star Steel Band. En mängd världsartister gästade Olympen de följande åren, däribland Kinks, Count Basie, Bob Dylan, Procul Harum, Nina Hagen och Frank Zappa.

Att stänga Café Athen 1973 var som att riva Lunds Domkyrka i mångas ögon. När sedan Lunds Bokcafé gick i konkurs i början av 1980-talet var en epok slut — och en annan började.

Mellan Stortorget och Domkyrkans baksida går en mycket liten men också mycket gemytlig gatstump med det grandiosa namnet Stora Kungsgatan, med caféer, butiker (genom åren för sexleksaker och indiska kläder mm) och gallerier. Lunds underground. Fastigheten  Kungsgatan 2 byggdes 1887 som Hotell Central, och var i perioder också bordell. August Strindberg bodde här i flera omgångar, och i Piratens bok ”Tre Terminer” kallas det Hotell Korsakow. 1934 togs det över av KFUM, med eller utan bordell. René och Lisbet startade Café Ariman 1983 och döpte det efter en novell av C J Love Almqvist. Det hade från start en personlig och kulturradikal prägel, med ”det svarta folket”, shackspelare, latinamerikaner, gäststudenter och poesiuppläsningar interfolierade med saxofon. Lundaprofilen Pelle Månsson tog steget till café med bar och fullständiga rättigheter 1997, och numera är det också klubbkvällar till 03.00. Idag det livligaste caféet i Lund med uteservering, god mat och stort ölsortiment. Nedan: Ariman som det tedde sig på 1980-talet enligt S. Jacobson.

Vintern 1984 kunde den vakne iakttagaren lägga märke till några ungdomar som krupit upp i ett träd i Botaniska trädgården och spejade ut mot en lägenhet på Östra Vallgatan, där Jörn Rausing bodde. Det var den danska Blekingegadeligan som planerade att kidnappa honom och begära lösensumma av miljardärsläkten. Operationen 7/1 1985 inställdes i sista sekunden ”av humanitära skäl”. Blekingegadeligan opererade i tjugo år utan att åka fast, och alla intäkter från bankrån med mera gick oavkortat till den palestinska motståndsgruppen PFLP.

80-talet var på många sätt nyliberalismens och yuppie-generationens decennium, ”Ronny” och ”Maggie” triumferade, Olof Palme blev skjuten, svenska marinen jagade inbillade ryska u-båtar med Carl Bildt i spetsen, Tjernobyl exploderade och Östeuropa gick under i rök och damm. Kalla kriget var slut när Berlinmuren föll, fullklottrad med den nya tidens spraygraffiti — men vad skulle komma istället?

Allaktivisternas lysande projekt möttes ju med polis av Lunds maktfullkomliga byråkrater, så istället började aktivisterna fokusera på ett Musikhus. Man inledde som vi redan nämnt så smått på Grönegatan, men siktade på det nyss nerlagda Mejeriet och genom föreningen Folk å Rock anställdes en lobbyist med enda uppgift att dag och natt lobba för detta hos enskilda politiker. Moderaten Lennart Ryde hörde till de mer fanatiska motståndarna, men 1985 hade kommunfullmäktige äntligen uppe ärendet till beslut. Beslutet om Kulturmejeriet klubbades igenom, och 1987 kunde man öppna, delvis genom ett rådigt ingripande av de stormrika systrarna Craaford som sköt till de 3 miljoner som fattades. Pange Öberg var en av eldsjälarna och bandbokarna på Mejeriet. Där spelade artister som Miles Davis, Alice In Chains, Oasis, Massive Attack, Iggy Pop, Ramones, Ride, Dizzy Gillespie och Blur. Det blev inte ett icke-kommersiellt självstyrande aktivitetshus för alla, men det blev ett av Sveriges förnämsta Musikhus och är det än idag.

Kulturnatten med hundratals programpunkter är en helt igenom lundensisk idé och den firas den tredje lördagen i september sedan 1985, med skiftande karaktär år från år. Flera andra orter har tagit efter detta arrangemang.

Under slutet av 80-talet uppkom den autonoma rörelsen i Lund/Malmö-området, bestående av odogmatiska anarkister och kommunister, först i gruppen kring Vinterpalatset och Svarta Katten i Malmö, och sedan kring bokcafét Wapiti i Lund, och under kamratligt inflytande av BZ i Danmark. Under 90-talet försämrades skolungdomarnas sociala situation kraftigt, vilket ledde till omfattande elevprotester, där organisationen Offensiv spelade en aktiv roll. I Lund lyckades man vid åtminstone ett par tillfällen storma Rådhuset (!).

30 November 1991

Karl XII:s regeringstid var en av Sveriges olyckligaste perioder; för att finansiera sina krigsäventyr lät han folket svälta. Trots detta bestämdes 1853 i nationalromantisk anda att minnet av Karl XII:s dödsdag skulle högtidlighållas i Lund. 1889 menade den radikala diskussionsklubben DUG att man i stället borde fira 100-årsminnet av franska revolutionen. Fackeltåget fortsatte dock genom åren med en paus kring första världskriget, men studentkåren tog avstånd och ville inte deltaga. Då bildades 30-novemberföreningen av nationella och nazistiska grupper vid universitetet. Från 1960-talet kom rasisten Lars Hultén att leda 30 novemberföreningen. Under 1970-talet började motdemonstrationer ta fart; vid ett tillfälle med hjälp av en s.k. skrattmaskin från Buttericks. Vid slutet av 1980-talet tillkom allt fler nynazistiska inslag som Hitlerhälsningar, hakkors och antisemitiska slagord. Höggradigt berusade skinnskallar utgjorde en allt större del av det lilla fackeltåget och motdemonstrationerna samlade flera tusen personer. Enorma polisinsatser med containrar, helikoptrar, avspärrningar av Lundagård och en närmast militär bevakning gjorde Lund till en belägrad stad detta datum.

1991 bestämde sig en bred antirasistisk koalition för att stoppa marschen. Man genomförde en blockad på Stora Södergatan mot fackeltågets marschriktning, med barrikader och tillresta BZ-aktivister från Danmark. Polisen gav upp och fackeltåget inställdes. Detta blev i praktiken slutet på Karl XII-firandet den 30 november som numera istället räknas som en antirasistisk märkesdag i Lund. De borgerliga tidningarnas beskyllningar om att motdemonstranterna skulle vara hemska våldsverkare visade sig vara grundlösa. Lund var nu en nazifri zon. På platsen för det som utspelades 1991 placerades tio år senare ett minnesmärke med texten ”Här stoppades rasismen 1991-30-11”. Ett halvhjärtat försök att återuppliva fackeltåget gjordes 2008 men utan framgång; 2009, 2010, 2011, 2012, 2013, 2014 och framledes kom inga nazister eller medlemmar i 30-novemberföreningen alls. Fackeltåget är nerlagt. Lunds Kommun försökte ta åt sig äran men segern över Karl XII-spektaklet var uteslutande de aktiva antifascisternas. Motstånd lönar sig i längden!

Wapiti och India Däck

I Lund fick anarkisterna överta ”Svarta lådan”, en mycket liten kiosk vid Domkyrkan, av Miljöpartiet 1985. Det omåttligt populära anarkistiska bokcaféet Wapiti (namnet från en varelse i boken ”Dagarnas skum” av Boris Vian) hade lokal på Kiliansgatan 1986-1992, och 1997 innehades lokalen Underjorden i en källare på Kungsgatan också under en tid. India Däck (efter en firma som importerade bildäck från Indien i den lokalen) fanns på Bankgatan från år 2000 och India Däck Bokcafé på Stora Algatan 3 från och med 2002. India Däck Crew består av socialister av olika schatteringar, kön och ålder som driver bokcafét som ett gemensamt ideellt projekt under direktdemokratiska former. De grupper som står närmast är kanske Virvelvinden och SUF, men flera närstående organisationer använder lokalerna och bokhyllorna fylls med socialistisk, anarkistisk och feministisk litteratur. En mängd direkta aktioner har företagits, inklusive deltagande i Skåne Socialt Forum, Kvinnodagen 8 mars, 1:a Maj-firande, 30 november, Pride, Kulturnatten och Ockupationsfestivalen. Föredrag, filmvisning, studiecirklar, kaffe, te,  kalla delikatobullar, bokförsäljning, förlag, tidskrifter, tröjor, hemsidan http://www.indiadack.net, stickers, vykort, affischering, fester, demonstrationer, schack, osv. Och inga fascister på våra gator, varken i Lund eller i Salem! Det blir bara fler aktiva hela tiden, och i alla åldrar; trevliga människor allihop. India Däck har blivit den utomparlamentariska vänsterns omtyckta vattenhål — och den kampen går vidare; radikalismen i Lund har kommit för att stanna. Det blev inte Lund utan Umeå som blev Kulturhuvudstad 2014, och vi gratulerar, men Lund ligger numera bra till som Europas Vänsterstad!

2004-2005 återöppnade äntligen Café Aten på AF efter ett trettioårigt uppehåll, tyvärr i en light-version. Den lättsamma och familjära caféstämningen från 1973 – går den att återskapa, eller ska Ariman, India och Smålands ersätta den funktionen även i fortsättningen? Annars krävs det nog att studentkåren radikaliseras först, vilket inte vore en dag för tidigt. Vänstervågen återvände dock till Lund, och under hela 2008 och 2009 var stämningen hög och aktiviteten stor.


India Däck Bokcafé på Stora Algatan 3 (bakom Kulturen) t.v. och Kiliansgatan där bokcafét Wapiti låg omdöpt till Wapitigatan 2009 t.h.

Smultronstället och Ockupationsfestivalen

Smultronstället var namnet på det en gång ockuperade huset på Kävlingevägen 51 i Lund. Huset ockuperades den 11 oktober 2008 av ett tjugotal personer. Syftet med ockupationen var dels att genom direkt aktion skaffa bostäder, dels att upprätta ett icke-kommersiellt aktivitetshus, samt att utgöra en politisk protest mot bostadsbristen i Lund. Huset köptes av Lunds kommun på 1960-talet och hyrdes sedan ut av Socialförvaltningen, och hade sedan flera år stått tomt och oanvänt mitt i den akuta lokal- och bostadsbristen. Känns det mönstret igen? Man planerade inte att lämna huset frivilligt, men gick samtidigt ut med att man inte skulle bruka våld som försvar. I huset rådde förbud mot alkohol, droger, våld och sexism. Lunds kommun hade möjlighet att begära att polisen skulle utrymma huset, men politikerna sade sig istället vara villiga att hålla en dialog. Ungdomarna blev lovade att få stanna till 2011. Detta visade sig snart vara en medveten lögn för att man skulle hinna planera en polisaktion och ta ockupanterna med överraskning; Mats Helmfrid (m), Jan-Christer Sand och Per Grahn hörde till de ledande konspiratörerna. Den 4 november 10:59 stormade polisen. Sex personer greps för grovt olaga intrång. Klockan 13:00 var huset rivet. Ockupationen hade då varat i tre veckor, vilket är den längsta i sitt slag i Lund. Strax efter det att Smultronstället revs ockuperades två nya hus, ett på Bankgatan i centrum och ett på Klosterängsvägen, under parollen ”River dom 1 så tar vi 2”. Kommunpamparna stönade. Husockupationerna spred sig därefter över hela Sverige; 2008 var massor av byggnader ockuperade över hela landet. En bejublad teaterpjäs ”Smultron” sattes upp av Paula Brante på Lilla Teatern.


Lördagen den 16 maj 2009 anordnades en tvådagars ”Ockupationsfestival” av bland annat Smålands nation i Lund. C.a 1000 aktivister samlades på Stortorget för att avgå i ett demonstrationståg och försöka ockupera tre byggnader. Första dagen misslyckades aktivisterna på grund av polisens brutala insatser, men på söndagen tog aktivisterna sig framgångsrikt in i två byggnader vid Sankt Lars. Festivalen fick stort genomslag i hela landet. En av aktivisterna får sista ordet: ”Vi är inte rädda för kommunen eller polisen, det borde ingen behöva vara. Vi vill flytta in i deras tomma rivningskåkar och skadar ingen. Men så fort vi gör det, river dom husen och försöker åtala oss för påhittade brott. Så länge vi inte har ett hus och så länge våra kamrater är brottsanklagade för att vara bostadslösa kommer vi köra på för fullt med festivalen. Nu tar vi hela jävla stan!” Ytterligare husockupationer kom att följa, och som ockupanterna säger — ”det här är bara början!” Mellan 25 och 30 husockupationer svepte över Sverige både 2008 och 2009.

14/11 2013 ockuperade studentgruppen ”Äga tillsammans” under parollen ”Sälj inte vårt universitet!” rektorsexpeditionen på Lunds universitet samtidigt med ett stort protestmöte på AF. En ny radikal studentrörelse är måhända i vardande. Och den 24/1 2015 fick Lund äntligen – efter 45 års kamp – sitt Allaktivitetshus, lokalen Vilda Väster på Stenmästarevägen 7C ! Kampen fortsätter och Det Radikala Lund lever. ”Forever young” sjunger Bob Dylan… forever young!

165 hus

— Staffan Jacobson. Anm. ursprungligen planerad artikel för Dackekuriren Nr 2-4 2010.


Litteratur:
Allaktivitetsfrågan i Lund. Rapport från drätselkammarens arbetsgrupp 1970; DK arbetsgrupp i Allaktivistfrågan. (Finns i Stadsbiliotekets Lundasamling).
Andræ,Carl-Göran: Reform eller revolt. Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-1918. Carlssons bokförlag 1998.
Anti-handikapp. http://www.independentliving.org/radio/radikalitet-antihandikapp1960-1970.html
Abraham Rundbecks Lundaminnen. Gamla Lund 1944.(Revolutionen 1848 firas i Lund).
Bengt Lidforss 100-årsminne. Kulturportal Lund 23/10 2013. http://www.kulturportallund.se 
Bengtsson/Broberg (red): Bortom det acceptablas gränser - Bengt Lidforss och lundaradikalismen. Ellerströms 2013.
Bergegren, Hinke: Ungsocialismen. Historik. Ungsocialistiska Partiets Förlag, Sthlm 1917.(Med Hinkes berömda espri)
Berglund/Sennerteg: Svenska koncentrationsläger i Tredje Rikets skugga.N&K 2010.
Blidfors, Johannes: Lejoninnan från Lund. Perfekta, Malmö 1982. ISBN 91-7260-761-0
Bommenel, Elin: Sockerförsöket. Kariesexperimenten 1943–1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa. Lunds universitet 2005.
Bosson, Annelie: Uppror mot adelns bal blev upphov till kår och lundaanda. Arbetet 17/4 1993. 
Branting, Hjalmar: Under ren flagg. Socialdemokraten 17/3 1891.
Brautigam-Ericson, Ingrid: Nattabuller på Lundagård. SkD 23/4 1974.
Brink-Pinto/Pries: Trettionde november. Kampen om Lund 1985-2008. Pluribus, Lund 2013.
Bülow, Waldemar/E.B.: Studentlif i Lund. Partier, typer, individer. Skånska Aftonbladet 6/12 1902.(Kåseri som nämner DYG).
Båstadsaktivisterna: Aktion Båstad. Lund 1968.
Bäckström, Knut:Arbetarrörelsen i Sverige, del 1-2, R&S 1977. 
Cassé, Roy: Mot en gränslös gemenskap. Striden om Allaktivitetshusen 1969-70. C-uppsats. Etnologiska Institutionen, Lunds Universitet 1994.
Ekerwald, Carl-Göran: Frihet, jämlikhet, broderskap: ett försök att förstå franska revolutionen. Rabén & Sjögren,Stockholm 1988. Libris 7236407. ISBN 91-29-59229-1 (Överlägset bästa skildringen på svenska).
Engström, Bengt: Studentupplopp i skräckslaget Lund. SdS 22/3 1942.
Economou, Michael: Vad gör socialdemokratin med bohemen, satirikern och radikalen Bengt Lidforss?  http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturens-portraett/19189-vad-gor-socialdemokratin-med-bohemen-satirikern-och-radikalen-bengt-lidforss"Ett hemskt svineri breder ut sig". LUM - Lunds Universitet Meddelar - nr 1/1999.
Fernström, Karl: Ungsocialismen. En krönika. Federativs 1950.(Den bästa och mest väldokumenterade historiken, med unikt bildmaterial).
Gertten/Eriksson: Skånes rockhistoria 1957-1977. Box Music Production 1989.
Hammarbäck, Petter: Allaktivistfrågan i Lund.  En studie av Governmentality i 68-rörelsens Lund. Historiska Inst. 2013.
Jacobson, Staffan: Dialog om frihet. Radikal Distribution förlag, Malmö 2001. 
Jacobson, Staffan: Anarkismens återkomst. India Däck Bokcafé Förlag, Lund 2006.
Kanger, Thomas: Svältdöden på Vipeholm. DN/TV4 1999. 
Karlsson, William: Stadsvakt och poliskår i Lund. Gamla Lunds Årsskrift 1948-49, Lund 1950.(Bl.a. om strejkupploppet 1898). 
Lindblom, Paul: ”Under världens tak”. 1945. (Lundaroman om krigsåren). 
Linderborg, Åsa: Socialdemokratin skriver historia. Atlas Akademi 2001.
Lidforss, Bengt: ''Vetenskap och världsuppfattning''. Lund 1917. 
Lunds arbetarekommun 100 år. Studentlitteratur, Lund 2001.
Lundberg, Björn: Hur Smålands blev socialistiskt. Dackekuriren nr 2, 2005.
Nilson, Anton: Dömd till döden för Amalthea. Bonniers, Sthlm 1962.  ISBN:99-0133706-2 
Nelhans, Bertil: Allaktivitet – ja, men hur? Prisma 1971. 
Nycander, Svante: Avskaffa rättspsykiatrin! Bonniers 1970. 
Oredsson, Sverker: Lunds universitet under andra världskriget. Lund 1996. ISBN 91-972850-0-5. (Väldokumenterat om nazism och antinazism i Lund under kriget). 
Osiannilsson/Olsson/Pleijel: Lund i närbild. W&W 1950. s. 33. (Lunds jakobinklubb, Härbärget mm.). 
Persson, Johan: Fattig i Lund.Vad protokollen berättar. Gamla Lund 1967.(Själabodarna). 
Pries, Johan: En rörelse blir till. De autonoma i Malmö och Lund 1986-1992. Magisteruppsats, Historiska Institutionen, Lunds Universitet 2008. 
Ragnerstam, Bunny: Orons år. Historisk krönika om uppviglare och uppviglade i 1870-talets Sverige. Gidlunds 1990.
Rydberg, Anna: Röd lyser stugan. Smålands nation 1990. 
Schöldström, Birger: Studentupploppen 1793. i: I Kikaren. Adolf Johnsons Förlag, Sthlm 1890, s. 23 ff. Primärkällan. Om J. Malmberg se vidare Bidrag till Lunds stifts herdaminne, Lund 1846, s. 147 ff., och S. Wieselgrens levnadsteckning över fadern, Stockholm 1900, s. 19 ff. 
Sommarin,Emil: Studenter och arbetare. Minnen av skånsk arbetarrörelse och lundensisk radikalism. Gleerups, Lund 1947. 
Stjernqvist, Per: Studentrevolten i Lund 1968/69 - Universitetsledningens policy (Kalmar nations småskrifter VI, 2000). 
Student i Lund 1900-1979. 8 band. B.Forsbergs, Malmö 1957/Studentlitteratur, Lund 1980. 
Truedsson, Hans: Arbetarrörelsen i Lund 1850-1950. C.Bloms 1958. 
Weibull/Tegnér: Lunds Universitets historia, 1668-1868, Vol 1, s. 341. 
Westerberg, Anders: Världsproblem och kyrkofrid. Domkyrkoaktionen i Lund november 1968.(Dokument och kommentarer till rättegången, bl.a. förhör med Klas Hellborg).
Anm.:  (1) I jubileeumsskriften ”Studentafton i Lund” nämns Emma Goldman överhuvudtaget inte, trots att hon var den enda verkligt historiska berömdhet som varit gäst där. Däremot ägnas mycket utrymme åt Leo Trotskij, som bjöds in men stoppades av de reaktionära från att använda sin yttrandefrihet. Han talade istället för studenter i Köpenhamn. Pinsamt men typiskt för sin tid.
Vad gäller den anekdotiska pamfletten ”Det röda Lund” 1998 betraktar jag den som i stort sett värdelös som källa; den borgerliga historierevisionismen är allt för påtaglig. Knappast någon som ännu är ”röd” har fått komma till tals. För att nu inte tala om den påkostade coffe-table-boken”Lunds historia, del 3” 2013 som är den mest svårslaget servila lundapanegyrik som någonsin sett dagens ljus. Det handlar om city branding som felaktigt presenteras som ”historia”. Hela kommunstyrelsen förseddes med gratisexemplar. I den bok som s-studenter i Lund gav ut 1996 behandlas radikalismen med förakt; här finns bara reformism av reaktionäraste märke. Dock, hade boken skrivits idag skulle den nog varit helt annorlunda; åtminstone har SSU Skåne radikaliserats avsevärt under senare tid. ”Ockupera universitetet” är åter tidens paroll. The times they are a-changing…


*******************************************************

Drömmarna på taket (2010)

Från dokumentären Drömmarna på taket.

Bild: SVT/Auto images
40 år efter ockupationen
2010-02-20
17 maj 1969 bryter sig ett gäng ungdomar in i ett övergivet hus i centrala Lund. Med sig har de stora visioner. Men samhället accepterar inte lagbrott, varken då eller nu. I dokumentärfilmen Drömmarna på taket möter vi aktivisterna 40 år senare. Och vi får veta vad som hände sen.
Filmen inleds med färgmättade bilder av 60-talets Lund. Männen har kavaj och hatt och få bilar rullar på de rensopade kullerstensgatorna. Men alla fick inte plats i idyllen. Inspirerade av dåtidens samhällsomvälvningar ville några skapa en fristad, ett allaktivitetshus där alla var välkomna.
– Vi var övertygade om att en stor förändring av samhället skulle ske, bara om några år, säger Mårten, en av huvudpersonerna, i filmen.
Orden uttrycker den idealism och framtidstro som fanns bland Lunds studenter i slutet av 60-talet.
– Känslorna som ungdomarna uttryckte gjorde mig lite rörd, samtidigt blev jag fascinerad. Idag låter det kanske naivt men då var det på största allvar, säger Ivan Loftrup-Ericson, filmens regissör.
Bars ut av polis
Allt var möjligt, trodde man då. Och en majdag 1969 på Café Athen i AF-borgen föddes idén. Dagen efter gick ett 20-tal ungdomar in i ett övergivet hus på Västra Mårtensgatan 5 i Lund. Tre dagar senare bars de ut av polis men ockupationerna fortsatte. Sveriges första husockupationsrörelse var född och händelserna dokumenterades av SVT:s nyhetsfotografer. I programmet Fokus, dåtidens motsvarighet till Uppdrag granskning, sändes ett långt reportage som följde aktivisterna under flera dagar.
– Jag snubblade över detta fantastiska material i SVT:s arkiv. Mycket av det hade inte visats sen dess. Jag sökte upp några av dem som figurerade i inslagen och insåg att det fanns en historia att berätta, säger Ivan Loftrup-Ericson.
Sviker inte sina ideal
Ungdomarna är idag medelålders men minnena är i allra högsta grad levande. De flesta har lämnat politiken bakom sig, men till skillnad från många från 68-vänstern har de inte svikit sina ideal.
– De tycker fortfarande att ett ickekommersiellt allaktivitetshus är världens bästa idé, säger Ivan Loftrup-Ericson.
Två av huvudpersonerna är idag kulturarbetare och en hittade sin utopi i en kollektivby i Indien. En är fortfarande aktivist. Staffan Jacobson fick en nytändning när hus började ockuperas i Lund igen hösten 2008.
– Staffan blev länken till dagens ockupationsrörelse, säger han.
Alla minnen från dåtiden är inte lika goda. I filmen skildras det tragiska slutet på ockupationsrörelsen. Det som från början var en ganska oskyldig kamp för ett aktivitetshus, slutar i fängelsedomar och bitterhet.
– Jag ville verkligen inte skildra ockupanterna i ett rosa skimmer. Det är en olaglig handling och det kan ha ett mycket högt pris att ockupera hus, säger han.
Parallellerna till nutidens ockupationer är många. Samhället har fortfarande inte accepterat ockupationer som ett sätt att väcka opinion. Men klimatet har hårdnat.
– I dag ser poliserna ut som michelingubbar och aktivisterna lindar skumgummi runt armarna för att skydda sig mot batongslagen. Varför kan de inte börja lyssna på varandra, det är det jag vill säga med filmen.
Eigil Söderin
FAKTA: Drömmarna på taket
En dokumentär om Sveriges första husockupation som genomfördes 17 maj 1969 i Lund. Och om hur politikerna och vuxenvärlden hanterade situationen. Regissör är Ivan Loftrup-Ericson, själv lundabo, som till vardags arbetar som journalist på Sydnytt i SVT.
Annonser

35 comments on “Det radikala Lunds historia.

  1. Pingback: Det radikala Lunds historia « Mitt Lund

  2. canada goose udsalg
    13 november, 2012

    I precisely had to say thanks yet again. I am not sure the things I would have handled in the absence of the type of methods contributed by you directly on that field. It had been an absolute distressing case in my circumstances, but spending time with a professional strategy you dealt with that made me to cry for joy. Now i am happier for your information and thus expect you realize what a powerful job you were carrying out educating many others with the aid of your web site. I am sure you’ve never got to know any of us.
    canada goose udsalg http://www.canadagoosejakke-udsalg.com

    Gilla

  3. philia.ro
    17 november, 2012

    Thanks very nice blog!

    Gilla

  4. wiki.sunvirgin.com
    25 november, 2012

    Excellent post! We are linking to this particularly
    great content on our site. Keep up the great writing.

    Gilla

  5. Luigi Fulk
    14 december, 2012

    I just want to mention I am just beginner to blogging and site-building and honestly loved this blog. Most likely I’m planning to bookmark your site . You definitely come with outstanding articles and reviews. Many thanks for revealing your blog.

    Gilla

  6. details
    20 december, 2012

    Please message me with some hints on how you made this blog site look this good, Id be thankful!

    Gilla

    • Konst & Politik
      21 december, 2012

      Hi there and Thanks! I use the ”twenty ten” design on wordpress.com, that’s all. If you have a more specific question, I will try to answer it.

      Gilla

  7. the infographic
    21 december, 2012

    This is a amazing weblog, could you be interested in doing an interview regarding just how you produced it? If so e-mail myself!

    Gilla

  8. top fiction books
    21 december, 2012

    I love this website layout . How did you make it? Its really nice!

    Gilla

  9. resmed cpap supplies
    5 mars, 2013

    Its like you read my mind! You seem to know a lot about this, like you wrote the
    book in it or something. I think that you could do with some pics to drive the message home
    a little bit, but other than that, this is wonderful blog.

    A fantastic read. I will definitely be back.

    Gilla

  10. darmowe wrozby
    5 mars, 2013

    Writing is an art that takes dedication and effort to produce content like this writer has written. Thank you for this informative and interesting content.

    Gilla

  11. darmowe wróżby
    5 mars, 2013

    If only I knew how to express my thoughts as well as you do. Then I could write a great article like yours that everyone likes. No, really, great job.

    Gilla

  12. Desmond Hause
    4 maj, 2013

    Super-Duper site! I am loving it!! Will come back again. I am taking your feeds also

    Gilla

  13. msvcp100.dll
    17 juli, 2013

    Saved as a favorite, I love your website!

    Gilla

  14. Konst & Politik
    30 augusti, 2013

    …companero!

    Gilla

  15. Benedict Saban
    4 oktober, 2013

    very nice submit, i certainly love this website, keep on it

    Gilla

  16. Cute embroidery
    24 maj, 2014

    Hi! Someone in my Facebook group shared this site with us so I came to take a look. I’m definitely enjoying the information.

    Gilla

  17. Pingback: My Homepage

  18. Pingback: Betydelsen av 30 November. | Konst & Politik

  19. 71Tw4FPZUHc01k
    10 mars, 2015

    893136 332090wohh precisely what I was seeking for, thankyou for putting up. 813464

    Gilla

  20. Pingback: Krönika 23-24/8 (2) 2017. Blodbesudlade statyer. | Konst & Politik

  21. Pingback: Krönika 23-24/8 (2) 2017. Blodbesudlade statyer. | Konst & Politik

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 2 september, 2010 by in * DET RADIKALA LUNDS HISTORIA (1).

Translate from Swedish to Your language

%d bloggare gillar detta: