ATT VARA FRISK I ETT SJUKT SAMHÄLLE.

Jag brukar inte vara personlig eller privat på denna blogg. Men Yolanda på eminenta bloggen https://mittprivatakrig.com har gett mig modet. Dra inga förhastade slutsatser!

Som vårdkonsument in spe sedan 1959 utan någon vård, och sedan 1992 när jag äntligen fick hjälp, kan jag kanske ha något att säga om den här saken. Intellektuellt är jag helt normal, jag har heller aldrig varit psykotisk. Men jag är en HSP (Highly Sensitiv Person) personlighet och har haft årslånga depressioner med ångest, sömnbesvär och suicidtankar. Min barndom var i början normal, alltför normal kanske man kan säga. Men jag hade insomnia och nattskräck – man tvingade mig att ligga ensam i mörkret. Otryggheten följde mig sen hela livet. Mat och kläder var det viktiga i den tidens barnuppfostran, inget annat.

Det hela började 1959 när familjen plötsligt flyttade från idyllen Vingåker med alla mina kompisar till den anonyma storstaden Lund, helt mot min vilja. Barn lyssnades aldrig till på den tiden. Något gick sönder där; från 10 års ålder och framåt hade jag kontakt med psykiatrin. Mobbning i skolan som bagatelliserades hemifrån hjälpte till. Jag vände mig åt alla håll för att se varifrån befrielsen skulle kunna komma. En freudiansk psykoanalytiker sökte jag upp men han gick snart i pension. Så till S:t Lars Ungdomsklinik där jag behandlades med – förakt. Alla patienterna fick Mallorol och ingen blev bättre. Överläkaren dränkte sig i Sandbrottet. 

Min räddare i nöden blev professor Lennart Nilsson på psykiatriska kliniken i Lund. Han blev min fadersgestalt, stor och trygg i sin mörkbruna tweedkavaj och pipa och slutade aldrig att uppmuntra mig; han hjälpte mig mer som människa än som läkare. Ett helgon, om det funnits något. Men mina besvär fortsatte och blev hela tiden värre. Läkare och FK ansåg när jag var 18 att jag borde permanent sjukpensioneras. Men jag ville hellre vara aktiv och helst måla, vilket mina föräldrar bestämt hade förhindrat trots att jag hade fått löfte om att komma in på en utbildning i Stockholm.

***

Lennart Nilsson (1921-1977), professor i psykiatri i Lund 1967 – 1977. Postumt porträtt på psykiatriska kliniken i Lund av Merete Herrström 1984. Han ligger begravd på Norra Kyrkogården i Lund. Tack! ❤

***

Hela Fass prövades igenom i jakt på botemedel. De antidepressiva som fanns på den tiden var antingen verkningslösa eller rena rävgiftet, ett av dem orsakade förlamning. Först 1992 med de nya preparat som kom då fick jag rätt medicin, Paroxetin, Mianserin, Buspar och Imovane. Förändringen kom blixtsnabbt. Jag tänkte: Wow, är det så här det är att leva?! Fantastiskt! Jag hade existerat i en svart säck en stor del av livet och till min oförställda förvåning kunde jag plötsligt fungera och leva helt normalt. Jag var ensamstående far, vilket jag älskade, jag arbetade heltid i 40 år inom vård, skola och omsorg och 1996 doktorerade jag i konstvetenskap efter att ha varit USA-stipendiat. Jag skrev flera böcker och hade många utställningar. Och åtminstone ett par lyckade relationer med kvinnor. Jag undviker koleriska människor och arga hundar, men har många snälla, trogna kamrater. Nu lever jag ett lugnt och litet bohemiskt liv med min lilla pension, bloggar, läser, odlar, målar och beundrar mina barnbarn. Jag älskar Lund. Konst och politik är mina huvudintressen – att göra världen vackrare och mer rättvis.

Ola Billgren: Korridoren.

Nu ska det sägas att antidepressiva inte botar, de hjälper så länge man tar dem men slutar man kommer besvären direkt tillbaka, så det är i mitt fall livslång medicinering som gäller. De har också nackdelar: sexuallivet påverkas och man kan inte dricka alkohol. Men det kan det vara värt – att slippa det kompakta mörkret! Så var det för mig, men alla lösningar är individuella.