Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

MURRAY BOOCHIN: MYTEN OM PARTIET.

Ekoanarkisten Murray Boochin, känd för den ”kommunalism” som inspirerat Abdullah Öczalan och dagens revolution i Rojava till ”demokratisk federalism” utvecklar här sin syn på Partiet visavi arbetarnas egna, decentraliserade råd och kommuner, genom det ryska exemplet.


murray


Sociala revolutioner skapas inte av partier, grupper eller kadrer. De sker till följd av djupgående historiska krafter och motsättningar som aktiverar stora delar av befolkningen. De sker inte bara för att ”massorna” finner det rådande samhället outhärdligt (som Trotskij hävdade) utan också på grund av spänningen mellan det faktiska och det möjliga, mellan det-som-är och det-som-skulle-kunna-vara. Misären i sig skapar inga revolutioner; mer vanligt är att den skapar en planlös demoralisering, eller ännu värre, en privat, isolerad kamp för överlevnad.

1917 års ryska revolution hemsöker de levande som en mardröm eftersom den till stora delar var ett resultat av ”outhärdliga förhållanden”, av ett förödande imperialistiskt krig. Vilka drömmar den än närde så krossades dessa av ett till och med blodigare inbördeskrig, av svält och av förräderi. Resultatet av revolutionen var inte ruinerna av det gamla samhället, utan ruinerna av det hopp som möjligen fanns om att skapa ett nytt. Den ryska revolutionen misslyckades kapitalt; den ersatte tsarväldet med statskapitalism. Bolsjevikerna blev de tragiska offren för sin egen ideologi och ett stort antal av dem fick betala med sina liv under 1930-talets utrensningar. Att försöka dra någon unik lärdom från denna knapphetens revolution är löjligt. Det vi kan lära från det förflutnas revolutioner är vad alla revolutioner har gemensamt, och deras grundläggande begränsningar jämfört med de enorma möjligheter som nu ligger framför oss.

Den mest iögonfallande egenskapen hos gångna tiders revolutioner är att de startade spontant. Vare sig det gäller franska revolutionen 1789, 1848 års revolutioner, Pariskommunen, revolutionen i Ryssland 1905, störtandet av tsaren 1917, ungerska revolutionen 1956 eller den franska generalstrejken 1968, är inledningsskedena generellt sett likadana: en period av jäsning exploderar spontant i en massiv resning. Om resningen lyckas beror på dess beslutsamhet och på om trupperna går över till folket.
Det ”ärorika partiet”, där det finns ett, släpar nästan undantagslöst efter händelseutvecklingen. I februari 1917 motsatte sig bolsjevikernas organisation i Petrograd utlysandet av strejker samma kväll som revolutionen som störtade tsaren bröt ut. Som tur var ignorerade arbetarna bolsjevikernas ”direktiv” och gick ut i strejk ändå. Inga blev mer överraskade av de följande händelserna än de ”revolutionära” partierna, inklusive bolsjevikerna. Som bolsjevikledaren Kajurov erinrade sig:

”Man kände absolut inga vägledande initiativ från partiets sida … Petrogradkommittén hade arresterats och centralkommitténs representant, kamrat Sjliapnikov, var oförmögen att ge några direktiv för nästföljande dag.”[2] Kanske var detta tursamt. Innan Petrogradkommittén arresterades hade dess egen bedömning av situationen och sin egen roll blivit så dyster att om arbetarna hade följt dess vägledning är det tveksamt om revolutionen hade skett när den gjorde det.

Samma typ av historier kan berättas om resningarna som föregick år 1917 och de som kom efter – för att bara nämna den senaste, studentupproret i Frankrike under maj-juni år 1968. Det finns en bekväm tendens att glömma att närmare ett dussin ”hårt centraliserade” organisationer av bolsjevikisk typ existerade i Paris vid den här tiden. Det nämns sällan att så gott som alla dessa ”avantgardegrupper” såg med förakt på studentupproret fram till den 7 maj, när gatustriderna bröt ut på allvar. Det trotskistiska Jeunesse Communiste Révolutionnaire var ett anmärkningsvärt undantag – och det flöt bara med strömmen och följde i huvudsak 22:a-marsrörelsens initiativ. Fram till den 7 maj kritiserade alla maoistiska grupper studentupproret som perifert och oviktigt; trotskistiska Fédération des Étudiants Révolutionnaires betraktade det som ”äventyrligt” och försökte få studenterna att lämna barrikaderna den 10 maj; kommunistpartiet spelade, givetvis, en helt förrädisk roll. Istället för att leda folkrörelsen, var maoisterna och trotskisterna helt och hållet dess fångar. Ironiskt nog använde de flesta av dessa bolsjevikgrupper skamlöst manipulativa tekniker i Sorbonnes studentförsamling för att kunna ”kontrollera” den, och introducerade därmed en splittrande atmosfär som demoraliserade hela organisationen. För att göra ironin fullständig, pladdrade alla dessa bolsjevikiska grupper om behovet av ”centraliserat ledarskap” när folkrörelsen kollapsade – en folkrörelse som uppstod oberoende av deras ”direktiv” och som ofta stod i opposition till dem.

Revolutioner och resningar av någon betydelse har inte bara en inledande fas som är utomordentligt anarkisk, utan tenderar också att spontant skapa sina egna former av revolutionärt självstyre. Sektionerna i Paris åren 1793-94 var den mest anmärkningsvärda formen av självförvaltning som någon av de sociala revolutionerna i historien givit upphov till. Mer välbekanta till sin uppbyggnad var råden eller ”sovjeterna” som arbetarna i Petrograd grundade 1905. Även om de var mindre demokratiska än sektionerna, skulle råden återuppstå i ett antal senare revolutioner. Ännu en form av revolutionärt självstyre var fabrikskommittéerna som anarkisterna upprättade i den spanska revolutionen 1936. Sektionerna återkom slutligen som studentförsamlingar och aktionskommittéer i maj-juni-upproret och generalstrejken i Paris 1968.

Vid denna punkt måste vi fråga oss vilken roll det ”revolutionära” partiet spelar i alla dessa skeenden. I början tenderar det, som vi har sett, att ha en hämmande funktion, inte en ”avantgardistisk” roll. Där det utövar något inflytande tenderar det att sakta ner händelseförloppet, inte att ”koordinera” de revolutionära krafterna. Detta är ingen tillfällighet. Partiet är strukturerat enligt hierarkiska mönster som återspeglar just det samhälle som det utger sig för att stå i opposition till. Trots sina teoretiska anspråk är det en borgerlig organism, en stat i miniatyr med en apparat och en kader, vars funktion är att gripa makten, inte upplösa makten.

Med sina rötter i den förrevolutionära perioden assimilerar det byråkratins alla former, tekniker och mentalitet. Medlemsskaran skolas i lydnad och i en stel dogmatiks förutfattade meningar, och undervisas att vörda sina ledare. Partiets ledarskap i sin tur, är skolat i vanor som härstammar från befallningar, auktoritet, manipulation och egomani. Den här situationen förvärras när partiet deltar i parlamentariska val. I valkampanjer är avantgardepartiet helt och hållet en efterbildning av gällande borgerliga former, och det antar till och med det valbara partiets alla attribut. Situationen antar verkligt kritiska proportioner när partiet skaffar sig stora tryckerier, dyra högkvarter och en stor uppsättning centralt kontrollerade tidskrifter och utvecklar en avlönad apparat – kort sagt, en byråkrati med egna materiella intressen.

Allt eftersom partiet expanderar, växer oundvikligen avståndet mellan ledarskapet och medlemmarna. Dess ledare blir inte bara framstående personligheter, de förlorar kontakten med livssituationen under dem. De lokala grupperna, som känner sin egen omedelbara situation bättre än någon avlägsen ledare, är tvungna att låta sina insikter underordnas direktiven uppifrån. Ledarskapet, som saknar varje direkt kunskap om lokala problem, svarar långsamt och försiktigt. Trots att det gör anspråk på ett större perspektiv, på större teoretisk kompetens, tenderar kompetensen hos ledarna att minska ju högre man kommer i befälsordningen. Ju mer man närmar sig nivån där de riktiga besluten fattas, desto mer konservativ till sin natur är beslutsprocessen, och ju fler byråkratiska och ovidkommande faktorer som gör sig gällande, desto fler prestigeskäl och inre försvarslinjer finns det som tränger ut kreativitet, uppfinningsförmåga och intresset för revolutionära mål.

Ur en revolutionär synvinkel blir partiet mindre effektivt ju mer det försöker effektivisera sig med hjälp av hierarkier, kadrer och centralisering. Även om alla marscherar i takt, är orderna oftast felaktiga, särskilt när händelseförloppet håller ett högt tempo och gör oväntade vändningar – som det gör i alla revolutioner. Partiet är effektivt bara i ett hänseende – när det gäller att stöpa samhället i sin egen hierarkiska form om revolutionen lyckas. Det återskapar byråkrati, centralisering och staten. Det befordrar just de sociala förhållanden som rättfärdigar den här sortens samhälle. I stället för att ”vittra bort” bevarar alltså staten, kontrollerad av det ”ärorika partiet”, just de förhållanden som ”nödvändiggör” statens existens – och ett parti att försvara den.

Å andra sidan är denna typ av parti extremt sårbart under perioder av repression. Bourgeoisien behöver bara få grepp om dess ledarskap för att krossa i princip hela rörelsen. Med sina ledare i fängelse eller gömda blir partiet handlingsförlamat; den underdåniga medlemsskaran har ingen att lyda och tenderar famla i blindo. Demoraliseringen sätter snabbt in. Partiet vittrar sönder, inte bara på grund av den repressiva atmosfären, utan också på grund av sin brist på inre resurser.

Det föregående är inte en serie hypotetiska slutsatser. Det är en sammanfattande beskrivning av de senaste hundra årens alla marxistiska masspartier – socialdemokraterna, kommunisterna och Ceylons trotskistiska parti (det enda masspartiet av sitt slag). Att hävda att dessa partier misslyckades att ta sina marxistiska principer på allvar döljer bara en annan fråga: varför skedde misslyckandet över huvud taget? Faktum är att dessa partier koopterades av det borgerliga samhället eftersom de var strukturerade efter borgerligt mönster. Förräderiets frö fanns i dem från början.
/…/
Det kan inte överbetonas att bolsjevikerna tenderade att centralisera sitt parti till den grad att de isolerades från arbetarklassen. Detta förhållande har sällan uppmärksammats i senare tiders leninistiska kretsar, trots att Lenin var ärlig nog att erkänna det. Berättelsen om den ryska revolutionen är inte bara berättelsen om bolsjevikpartiet och dess anhängare. Under fernissan av de officiella händelser som beskrivs av sovjetiska historiker fanns en annan, mer grundläggande utveckling – arbetarnas och de revolutionära böndernas spontana rörelse, som senare råkade i skarp konflikt med bolsjevikernas byråkratiska taktik. Med störtandet av tsaren i februari 1917 upprättade arbetare i så gott som alla Rysslands fabriker spontant fabrikskommittéer, och gjorde allt större anspråk på den industriella driften. I juni 1917 hölls en allrysk fabrikskommittékongress i Petrograd som krävde ”organiseringen av arbetets fullständiga kontroll över produktionen och distributionen”. Denna konferens nämns sällan i leninistiska redogörelser för den ryska revolutionen, trots det faktum att konferensen ställde sig på bolsjevikernas sida. Trotskij, som beskriver fabrikskommittéerna som ”den mest direkta och otvivelaktiga representationen av proletariatet i hela landet”, berör dem bara i förbigående i sitt stora historiska trebandsverk om revolutionen. Ändå var dessa spontana organismer så viktiga att Lenin, som misströstade om att vinna sovjeternas stöd sommaren 1917, var beredd att göra sig av med slagordet ”all makt åt sovjeterna” till förmån för ”all makt åt fabrikskommittéerna”. Detta skulle ha slungat bolsjevikerna i en anarkosyndikalistisk riktning, även om det är tveksamt att de skulle stannat där speciellt länge.

I samband med oktoberrevolutionen tog alla fabrikskommittéer kontrollen över fabrikerna, genom att driva bort bourgeoisien och helt ta kontrollen över industrin. Då Lenins berömda dekret från den 14 november 1917 accepterade idén om arbetarkontroll, erkände det bara ett fullbordat faktum: bolsjevikerna vågade inte sätta sig upp mot arbetarna så här tidigt. Men de började reducera fabrikskommittéernas makt. I januari år 1918, knappt två månader efter att han ”utlyst” arbetarkontroll, började Lenin förespråka att fabrikernas administration skulle ställas under fackföreningarnas kontroll. Talet om att bolsjevikerna ”tålmodigt” experimenterade med arbetarkontroll bara för att upptäcka att den var ”ineffektiv” och ”kaotisk” är en myt. Deras ”tålamod” varade inte mer än några veckor. Lenin inte bara motsatte sig den direkta arbetarkontrollen redan inom några veckor efter dekretet av den 14:e november, även den fackliga kontrollen upphörde kort efter att den hade inrättats. Under sommaren år 1918 hade nästan hela den ryska industrin ställts under borgerliga styresformer. Som Lenin sa: ”revolutionen kräver … just i socialismens intresse att massorna obetingat lyder arbetsledarens enda vilja”.[3]

Efter detta stämplades arbetarkontrollen inte bara som ”ineffektiv”, ”kaotisk” och ”opraktisk”, utan också som ”småborgerlig”!
Vänsterkommunisten Osinskij attackerade bittert alla dessa falska anspråk och varnade partiet: ”Socialism och socialistisk organisering måste skapas av proletariatet självt, annars skapas de inte alls; något annat kommer att skapas – statskapitalism”.[4]

I ”socialismens intresse” trängde bolsjevikpartiet ut proletariatet från varje område det hade erövrat genom egna mödor och egna initiativ. Partiet koordinerade inte revolutionen, eller ens ledde den; det dominerade den. Först blev arbetarkontrollen och sedan fackföreningskontrollen ersatt av en utstuderad hierarki, väl så monstruös som någon struktur från den förrevolutionära tiden. Osinskijs profetia blev under senare år verklighet.

Frågan ”vem ska segra” – bolsjevikerna eller de ryska ”massorna” – var inte på något sätt begränsad till fabrikerna. Frågan återkom lika mycket på landet som i städerna. Ett omfattande bondekrig hade ingjutit mod i arbetarnas rörelse. Tvärtemot de officiella leninistiska skildringarna, var bondeupproret inte på något sätt begränsat till en omfördelning av jorden i privata lotter. I Ukraina upprättades ett stort antal lantbrukskommuner av bönder, inspirerade av Nestor Makhnos anarkistiska militanter och vägledda av den kommunistiska maximen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. På andra ställen, som i de norra och asiatiska delarna av Sovjetunionen, upprättades flera tusen av dessa organismer, delvis på initiativ av socialrevolutionärernas vänsterflygel och till stor del till följd av traditionella kollektivistiska impulser härstammande från den ryska byn, miren. Det spelar liten roll om dessa kommuner var talrika eller innefattade ett stort antal bönder; poängen är att de var äkta folkliga organismer, grundstommar för en moralisk och social anda som höjde sig långt över det borgerliga samhällets dehumaniserande värderingar.

Bolsjevikerna hånlog åt dessa organismer från allra första början och fördömde dem slutligen. För Lenin var den mer önskvärda, mer ”socialistiska”, formen av jordbruksverksamhet det statliga jordbruket – en lantbruksfabrik där staten ägde marken och jordbruksredskapen och utnämnde direktörer som anställde lönearbetande bönder. Man ser i dessa attityder till arbetarkontroll och lantbrukskommuner den i grunden borgerliga anda och mentalitet som genomsyrade bolsjevikpartiet – en anda och mentalitet som emanerade inte bara från dess teorier utan också från dess företagsmässiga organisationsform. I december år 1918 inledde Lenin ett angrepp på kommunerna under förevändning att bönderna tvingades att gå in i dem. I själva verket förekom lite, om något tvång alls, för att organisera dessa kommunistiska former av självförvaltning. Robert G. Wesson, som studerade sovjetkommunen i detalj, sammanfattar: ”De som anslöt sig till kommuner måste ha gjort det till stor del av egen fri vilja.”[5] Kommunerna slogs inte ner, men deras tillväxt motarbetades tills Stalin under det sena 20-talet och tidiga 30-talet införlivade hela utvecklingen i tvångskollektiviseringskampanjerna.

År 1920 hade bolsjevikerna isolerat sig själva
från den ryska arbetarklassen och bönderna. På det hela taget skapade elimineringen av arbetarkontrollen, krossandet av makhnorörelsen, den inskränkta politiska atmosfären i landet, den uppsvällda byråkratin och den överväldigande materiella fattigdomen som ärvts från inbördeskriget en djup fientlighet mot det bolsjevikiska styret. Mot slutet av inbördeskriget steg en rörelse från djupet av det ryska samhället för en ”tredje revolution” – inte för att återställa det gamla, som bolsjevikerna hävdade, utan för att förverkliga just de frihetens mål, ekonomiska såväl som politiska, som hade samlat massorna kring bolsjevikprogrammet 1917. Den nya rörelsen fann sitt mest medvetna uttryck i Petrogradproletariatet och bland Kronstadtmatroserna. Den fann också uttryck i partiet: ökningen av anticentralistiska och anarkosyndikalistiska tendenser bland bolsjevikerna nådde en punkt där ett block av oppositionella grupper som var orienterade mot dessa frågor, vann 124 platser vid en lokal Moskvakonferens, mot 154 för centralkommitténs anhängare.

Den 2 mars 1921 reste sig Kronstadts ”röda matroser”
i öppet uppror och hissade fanan för en ”arbetarnas tredje revolution”. Kronstadtprogrammet krävde fria val till sovjeterna, yttrande- och pressfrihet för anarkisterna och vänstersocialisterna, fria fackföreningar och frigivning av alla fångar som tillhörde socialistiska partier. De mest skamlösa historier, senare bekräftade som fräcka lögner, fabricerades av bolsjevikerna för att redogöra för detta uppror. Revolten karaktäriserades som en ”vitgardistisk sammansvärjning”, trots det faktum att den stora majoriteten av kommunistpartiets medlemmar i Kronstadt – just i egenskap av kommunister – förenade sig med matroserna i deras fördömande av partiets ledare som förrädare av oktoberrevolutionen. Som R. V. Daniels noterar i sin studie av bolsjevikiska oppositionella rörelser: ”vanliga kommunister var i själva verket så opålitliga … att regeringen inte förlitade sig på dem vare sig vid angreppet på Kronstadt självt, eller när det gällde att hålla ordning i Petrograd, där Kronstadts främsta hopp om stöd fanns. Huvuddelen av de trupper som sattes in var tjekister och officerskadetter från röda arméns träningsskolor. Det slutgiltiga angreppet mot Kronstadt leddes av kommunistpartiets högsta byråkrati – en stor grupp delegater till den tionde partikongressen sändes från Moskva för detta ändamål.”[6] Så svag var regimen internt att eliten var tvungen att göra sitt eget smutsiga jobb.
/…/
Vi har diskuterat dessa händelser i detalj för att de leder till en slutsats som den senaste kullen marxist-leninister tenderar att undvika: Bolsjevikpartiet nådde sin högsta grad av centralisering under Lenins dagar inte för att uppnå en revolution eller undertrycka en vitgardistisk kontrarevolution, utan för att själva genomföra en kontrarevolution mot just de sociala krafter som det utgav sig för att representera. Fraktioner förbjöds och ett monolitiskt parti skapades, inte för att förhindra ett ”återställande av kapitalismen” utan för att tygla en massrörelse av arbetare som var för sovjetdemokrati och social frihet. Lenin av år 1921 stod i opposition till Lenin av år 1917.
Därefter famlade Lenin helt enkelt i blindo. Denne man som framför allt hade försökt att förankra sitt partis problem i sociala motsägelser fann bokstavligt talat sig själv inblandad i ett organisatoriskt hasardspel i ett sista desperat försök att stoppa just den byråkratisering som han själv skapat. Det finns inget mer patetiskt och tragiskt än Lenins sista år. Paralyserad av en förenklad uppsättning marxistiska formler, kunde han inte komma på andra motåtgärder än organisatoriska sådana. Han föreslår upprättandet av Arbetare- och Bondeinspektionen för att komma till rätta med till byråkratiska missbildningar i partiet och staten – och denna institution faller under Stalins kontroll och blir i sin tur starkt byråkratisk. Lenin föreslår då att storleken på Arbetare- och Bondeinspektionen ska minskas och att den ska slås samman med Kontrollkommissionen. Han förespråkar att göra centralkommittén större. Så fortsätter det: Den här institutionen förstoras, den där slås samman med en annan, och en tredje modifieras eller överges. Denna underliga organisationsformsbalett fortsätter fram tills hans död, som om problemet kunde lösas med organisatoriska medel. Som Moshe Lewin – en uppenbar Leninbeundrare – medger, närmade sig bolsjevikledaren ”regeringsproblemet mer som en strängt elitistiskt sinnad verkställande direktör. Han tillämpade inte den sociala analysens metoder på regeringen och nöjde sig med att betrakta den enbart i termer av organisatoriska metoder.”[7]

Om det är sant att ”retoriken var större än innehållet” i de borgerliga revolutionerna, ersatte formerna innehållet i den bolsjevikiska revolutionen. Sovjeterna ersatte arbetarna och deras fabrikskommittéer, partiet ersatte sovjeterna, centralkommittén ersatte partiet och politbyrån ersatte centralkommittén. Kort sagt, medel ersatte mål. Det här obegripliga utbytet av innehåll mot form är en av marxism-leninismens mest karaktäristiska egenskaper. Under maj-junihändelserna i Frankrike var alla bolsjevikiska organisationer beredda att förstöra Sorbonnes studentförsamling för att öka sitt eget inflytande och medlemsantal. Deras huvudsakliga angelägenhet var inte revolutionen eller de av studenterna skapade autentiska sociala formerna utan deras egna partiers tillväxt.

Endast en kraft kunde ha hejdat den växande byråkratin i Ryssland: en social kraft. Hade de ryska arbetarna och bönderna lyckats utöka den självförvaltade sfären genom utvecklandet av livsdugliga fabrikskommittéer, lantbrukskommuner och fria sovjeter kunde landets historia ha utvecklats i en dramatiskt annorlunda riktning. Det råder ingen tvekan om att de socialistiska revolutionernas misslyckande i Europa efter första världskriget ledde till en isolering av revolutionen i Ryssland. Rysslands materiella fattigdom tillsammans med den omgivande kapitalistiska världens tryck talade tydligt mot utvecklandet av ett socialistiskt eller ett konsekvent frihetligt samhälle. Men inte på något sätt var det förutbestämt att Ryssland var tvunget att utvecklas efter statskapitalistiskt mönster; tvärtemot Lenins och Trotskijs inledande förväntningar besegrades revolutionen av interna krafter, och inte av arméer utifrån. Hade rörelsen underifrån återupprättat de inledande landvinningar som uppnåddes av 1917 års revolution, hade en mångfacetterad social struktur kunnat utvecklas, baserad på arbetarkontroll över industrin, på en bondeekonomi i fri utveckling inom jordbruket och på ett levande samspel mellan idéer, program och politiska rörelser. Det minsta man kan säga är att Ryssland inte skulle ha fängslats i totalitarismens bojor, och stalinismen skulle inte ha förgiftat världens revolutionära rörelse och berett vägen för fascismen och andra världskriget.

Bolsjevikpartiets utveckling hindrade dock denna utveckling – trots Lenins eller Trotskijs ”goda avsikter”. Genom att krossa fabrikskommittéernas makt i industrin, och genom krossandet av makhnorörelsen, Petrogradarbetarna och Kronstadtmatroserna, garanterade bolsjevikerna praktiskt taget den ryska byråkratins seger över det ryska samhället. Det centraliserade partiet – en helt och hållet borgerlig institution – blev en tillflyktsort för kontrarevolutionen i dess mest lömska form. Detta var en förtäckt kontrarevolution som draperade sig i den röda fanan och Marx’ terminologi. Det som bolsjevikerna kuvade 1921 var i slutändan inte en ideologi eller en vitgardistisk konspiration, utan det ryska folkets grundläggande kamp för att frigöra sig från sina bojor och ta kontrollen över sitt eget öde. För Ryssland innebar detta den stalinistiska diktaturens mardröm. För 1930-talets generation innebar det fascismens fasor och kommunistpartiernas förräderier i Europa och USA.

***

Från artikeln Anarkism och Marxism, 1969. https://www.marxists.org/svenska/anarkism/bookchin/1969/marxism-anarkism.htm

Bookchin begagnar sig av uttrycket ”post-scarcity society” för att beteckna ett samhälle i besittning av de vetenskapliga och teknologiska medlen att avskaffa allt onödigt slitsamt arbete och all materiell nöd. Se exempelvis Post-Scarcity Anarchism och även The Murray Bookchin Reader, kap. 5, ”Scarcity and Post-Scarcity” – övers. anm.

Noter.

[3] Lenin 1943, s. 342.

[4] Osinskij 1918, i Kommunist nr 2, cit. i Daniels 1960, s. 85f

[5] Wesson 1963, s. 110.

[6] Daniels 1960, s. 145.

[7] Lewin 1958, s. 122.

***

 

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Information

Detta inlägg publicerades på 27 oktober, 2018 by i * KRÖNIKAN, * MYTEN OM PARTIET.

Translate from Swedish to Your language

Follow Konst & Politik on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: