Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

DOMINIQUE BLANC: EN VÄRLD UTAN PENGAR.

DOMINIQUE BLANC: EN VÄRLD UTAN PENGAR: KOMMUNISM. 1976. Courtesy översättning Krigsmaskinen. https://www.krigsmaskinen.se/index.php/En_v%C3%A4rld_utan_pengar:_kommunism


blanc.png


Innehåll
• 1 Kommunism | Kapitalism och industrialisering | Stat | Egendom | Jordbruk | Knapphet och överflöd | Arbete, vetenskap och automatisering | Separationer
• 2 Pengar | Värdelagen | Beräkning, värdering, jämförelse | Statens upphörande | Arbetarråd och demokrati | Partiet
• 3 Våld | Militarisering | Hämnd | Brytning | Internationalism | Lenin | Historia | Föregångare och vetenskaplighet | Kommunistisk aktivitet | Program
• 4 Om Blanc
Kommunism | Kapitalism och industrialisering | Stat | Egendom | Jordbruk | Knapphet och överflöd | Arbete, vetenskap och automatisering | Separationer


”Kommunismen är negationen av kapitalismen. En rörelse som produceras av det kapitalistiska produktionssättets utveckling och framgång, vilket kommer att kulminera med förstörelsen av samma produktionssätt och födelsen av en ny typ av samhälle. Där det nu finns en värld baserad på lönearbete och varan måste det istället komma en värld där mänsklig aktivitet aldrig tar formen av lönearbete eller där produkterna av denna aktivitet aldrig blir kommersiella objekt. Vår tid är tiden för den här omvandlingen. Den visar på de grundläggande betingelserna för den kapitalistiska krisen och alla de nödvändiga medlen för en kommunistisk revolution av krisen. Att beskriva kommunismens principer, att undersöka hur de kommer att försäkra mänsklighetens framtida liv, och hur det nu faller ut framför våra ögon—det är vad vi ämnar att uppnå i den här texten.”


”Kommunismen är slutet på egendomen. Alla vet detta och det rör upp mycket obehag; en del är helt berättigat. De som har stora egendomar, överdådiga hem … kommer att tvingas att anpassa sin livsstil. Industriella och kommersiella förmögenheter kommer att försvinna. De som kommer att exproprieras, även om de idag har en stor del av samhällets välstånd, är ett litet och väldefinierat kast. Å andra sidan ska vi inte, som allmän regel, attackera individer; vi kommer att attackera med hänsyn till godsen i fråga. Vi kommer att ta över slotten men lämna husen, oavsett om de tillhör de fattiga eller de rika! … Kommunism är inte de förtrycktas övertagande av det lilla som de har tillgång till.”


”Kommunism är först och främst en radikal omvandling av mänsklig aktivitet. I det här hänseendet kan man tala om avskaffandet av arbetet.”


Vi har att göra med en rörelse, verklig och historisk. Det ska inte förväxlas med politiska rörelser. Den är materiell, kommer före enskildas och massans föreställningar. Men den har principer som kan klargöras, även om den först och främst är radikalt kritisk. Rörelsen blev i en mening ”medveten” om sig själv omkring 1848, då kontinenten såg proletariatet organisera sig självständigt för första gången, och framför allt Marx teoretiserade om dess existens och tendenser. För att förstå principerna för rörelsen och det kapitalistiska produktionssamhället utvecklade Marx ett kritiskt förhållningssätt som andra sedermera utvecklat. Med denna kritik har det, utifrån de grundläggande principerna och historiens konkreta resultat, blivit tydligt att så kallade ”socialistiska” länder var och är helt och fullt kapitalistiska.


Om kapitalism, oavsett om det är av västlig eller östlig variant, inte kan förklaras av borgerskapets makt, så är det än mindre möjligt att förklara som proletariatets styrka. Kommunismens ankomst innebär proletariatets självdestruktion.
Kapitalismens grund(principer) är varken privategendom eller profit, utan lönearbete och industrialisering. Privategendom kan mycket väl ha varit en historisk förutsättning, men inte en ”princip” eller logisk förutsättning. Det är möjligt att lägga till fler grundläggande principer för kapitalismen, men det kräver vidare och djupare kritisk forskning. Som utgångspunkt för perspektivet i En värld utan pengar förblir principerna lönearbete och industrialisering.


Egendomens avskaffande kommer inte att komma med eller genom en juridisk intervention utan när själva idén anses absurd. Det ska påpekas att privategendomens upplösning inte innebär gemensamma tandborstar men ett annat bruk av existensmedlen och omgivningen i stort. Det handlar alltså inte om ett annat förhållande av rättigheter utan om en djupare förändring av de materiella omständigheterna, en förändring av vad som produceras och hur produkterna förhåller sig till producenterna. Vi är präglade av föreställningen av och förhållandet till produkten som vara, vilket är precis vad som kommer att förändras med kommuniserande aktiviteter. I vårt förhållande till omgivningen och material för brukande kommer vi att gå från brist och knapphet till överflöd. Knappheten till produkter har i hög grad, med kapitalismens (och med det industrialiseringen och senare automatisering) berott på en knapphet av monetära medel, och inte brist på produkter vilket ekonomerna hävdar. Fattigdomen är skapad och skapas ständigt igen med kapitalets ”utveckling”. Med upphävandet av egendomen och penningen upphör denna knapphet och fattigdom. (Vilket dock inte nödvändigtvis innebär upphävande av de ekologiska gränserna för materiella tillgångar.) Det handlar om upphävandet och överskridandet av arbetet i dess historiskt specifika form:


En sådan förändring implicerar hierarkins slut, slutet för uppdelningen mellan ordergivare och ordertagare, mellan beslut och utförande, motsättningen mellan intellektuellt och manuellt arbete. Människor kommer inte längre att bestämmas av de produkter de producerar eller av deras verktyg. Naturens underordning under den produktiva processen och dess monopolisering av grupper eller individer kommer att upphöra.


Exakt hur den här transformationen kommer att se ut är omöjligt att förutsäga och utan tvekan kommer det variera från plats till plats, beroende på förutsättningarna och vilka subjektiviteter som driver transformationen framåt. Mycket av den industriella apparaten kommer att monteras ner eller fundamentalt omvandlas. För många kommer detta säkert ses som en sänkning av levnadsstandarden, men tid och kreativitet frigörs vilkas konsekvenser är svåra att förutsäga. Vi är övertygade om att den är oerhörd. En betydande aspekt av kapitalismens utvecklade industri är automatiseringen, som inte bara har accelererat effektiviseringen av produktionen och med det ackumulationen av profit, utan också utvecklat förutsättningarna för fortsatt produktion utan (samma grad av) mänskligt arbete. Under kapitalistiska förhållande innebär automatisering att människor görs meningslösa för produktionen i ökande takt medan förmågan att skapa produkter snabbare och enklare för materiella behov också utvidgas utan att utnyttjas för allas förbättring av existensmedlen. Enorma potentialer försvinner för de fås innehållslösa njutning. Med en kommuniserande transformation av produktionens medel och betingelser kommer också ingenjörsvetandet och vetenskapen inte längre att bli en privilegierad syssla för en specialiserad minoritet, något endast inriktat på effektivisering av produktionen för profitens skull. Istället kommer de bli allmänna, experimentella och lekfulla. Tekniken blir varken en konkurrent, en vara eller magi. Den blir inte längre något separerat, avskilt från mänskligheten som helhet. Upphävandet av arbetet innebär därför inte att låta robotar ersätta arbetare utan, som sagt, omvandlingen av mänsklig aktivitet till förmån för en mer integrerad och holistisk mänsklig aktivitet som varken förutsätter eller resulterar i en separerad värld. Det följer från detta att löner eller annan ersättning upphör och blir otänkbart. Inte som en förvägran av individen att njuta av frukterna av sin ansträngning utan ett överskridande av individens isolation och separation av aktivitetens produkt. Produktionen kommer att decentraliseras, men komplexa problem som kräver breda samarbeten kommer att finnas kvar (miljöproblem, existentiella hot och mer vardagliga experiment som kräver planetär samverkan). Vi vet att det går; hindren är alla, eller i alla fall de mest överhängande, sådana som bottnar i penningformens påtvingade begränsningar. Konflikter kommer givetvis att finnas kvar – skillnader försvinner inte – men det gemensamma blir också tydligare och när separationerna baserade på individualiserade intressen inte längre existerar blir förutsättningarna för gemensamt beslutsfattande och handlande också helt andra. Det är inget som sker över en natt, det kommer utan tvekan att ta tid, men det innebär en helt ny grund, helt nya förutsättningar som kommer att svara bättre mot de påträngande omständigheter mänskligheten kommer att befinna sig i och därför bli den progressiva princip som vägleder de revolutionära krafterna.


Pengar | Värdelagen | Beräkning, värdering, jämförelse | Statens upphörande | Arbetarråd och demokrati | Partiet
”Kommunism är en värld utan pengar. Men pengarnas försvinnande innebär inte att all värdering av kostnader upphör. De samhällen och de mänskliga aktiviteter som funnits tidigare, som finns nu och som kommer att finnas har alla oundvikligen stått inför det problemet oavsett om de använder sig av monetära symboler eller inte. Kriterierna för de här värderingarna skiftar naturligtvis enligt den inre naturen för samhället i fråga.”
”Kommunismen är inte en politisk rörelse. Det är kritiken av staten och av politiken. // Revolutionärernas intention är inte att erövra och utöva statsmakt, även om det vore för anledningar att förstöra den. Kommunismens parti tar inte formen av ett politiskt parti och har ingen intention att tävla med liknande organisationer. // Med etablerandet av det kommunistiska samhället kommer all politisk aktivitet, sett som en separat aktivitet riktad mot övertagandet av makt för maktens skull, att försvinna. Det kommer inte att å ena sidan finnas det ekonomiska — nödvändighetens sfär, och å andra sidan det politiska, frihetens sfär.”


I det här samhället är pengar av samma betydelse och funktion som blodet i kroppen. Så har det inte alltid varit och så kommer det inte alltid att vara. Men pengar kan inte tas bort utan att utbytet upphävs, något annat vore endast en återgång till byteshandel. Pengar är medel men också mått. Vad pengar mäter ligger utanför utbytet, men ”inom” utbytet (i cirkulationssfären) etableras en jämvikt eller vad som i marxsk teoribildning kallas ”värdelagen”. Värdelagen, eller kort och gott ”värdet,” är en tvingande jämvikt som gör (löne)arbetet exploaterande och alienerande, det framställer som en jämvikt vad som i grund och botten är inte är det.


Slutligen, värdelagen hänvisar inte så mycket till kopplingen mellan varan och dess pris som till kreativt arbete och dess upplösning. Genom att konvertera arbete till värde separeras den enskilda handlingen som arbete och bort från arbetaren för att situera den som en slags satellit i ett ekonomiskt rum, där det rör sig enligt sina egna lagar. När alla varor blir självständiga och tävlar med varandra får de genom utbytet och penningen ett värde. Med kommunismen försvinner värdelagen, en lag vars utveckling är tätt bundet till utbytet och dess påverkat på mänsklig aktivitet.
Kommunismen är upphävandet av värdet. Det innebär inte att värderingar eller beräkningar av kostnader inte behöver göras. Det innebär andra principer och bevekelsegrunder för värderingen av mänsklig aktivitet (som inte längre kan innefattas av det begränsande begreppet ”arbete”). Det kommer fortfarande att vara nödvändigt att mäta, beräkna och värdera fysisk förbrukning, energiförbrukning, osv.
Kommunismen är inte så mycket en värld som förevigar/förlänger [perpetuates] bruksvärdets rike, slutligen frigjort från bytesvärdet som parasiterat på det, som en värld där bytesvärdet förkastas och blir bruksvärde. Nytta och onytta kommer från samma [order of things and are no longer either united or separated back to back]. Värde upphör och återskapas som konkret och diversifierad förbrukning [expenditure]. Arbete upphör att vara grunden och garantin för värde. Det finns inte längre någon enda standard som tillåter en kvantitativ jämförelse mellan ting, utan konkreta utgifter och arbeten, av olika grader av ansträngning som också ska tas i hänseende. Då det upphört att utföra rollen som grund för värde förenat i utbytesprocess, upphör arbetet att vara arbete.
Statens uppgift är att försvara egendomen och klassernas privilegier, ytterst att upprätthålla värdet. Det är en apparat som är ovärderlig för att hantera kriser, internationell konkurrens, och inte minst för att slå ner proletära uppror. Staten är, oavsett politisk färg, fundamentalt kontrarevolutionär och upprätthållare av det proletära tillståndet. Kommunismen kommer att ha institutioner för koordination, centralisering och administration för det samhälleliga livet, men makten kommer inte att koncentreras i en politisk sfär, den kommer inte att vara en i modern mening suveränitet. Kommunismen kommer att innebära en annan typ av ”makt” som innebär varje suveränitets upplösning. I En värld utan pengar stavas den här makten: arbetarråd. Råden innebär självorganisering och självstyre där behovet uppstår. (Rådet är vad vissa idag skulle kalla kommuner.)


Ordet ”råd” omfattar faktiskt ganska skilda organisationsformer, även om vi inte räknar med de institutioner för samstyre eller arbetarstyre som inte är revolutionära på något sätt. De sträcker sig från fabriks- eller grannskapskommitteer till sovjeten som administrerar en storstad eller till och med en hel region. Det är fel att försöka skilja mellan dessa organisationer bara för att reservera titeln ”arbetarråd” för bara några få av dem.


Att förkasta råden på grund av renlärighet är, från det att de uppstår för att hantera verkliga behov, att sätta sig utanför den revolutionära processen. Det vore bättre att delta i deras skapande, deras utförande [operation] och eventuella upplösning ”in accordance with the struggle and the correlation of forces between revolution and counterrevolution”.


Revolutionen är inte i första hand en medveten intervention utan något som utvecklas när majoriteten (eller en betydande minoritet) antar ett nytt sätt att leva som går bortom kapitalismens ramar (principer). Idag kan det tyckas omöjligt, men förutsättningarna för ett behagligt borgerligt liv kan snabbt försvinna. ”Ekonomiska” kriser är en oundviklig aspekt av det kapitalistiska systemet och kommer likt ackumulationen bara växa i storlek och frekvens. Kriserna kan fungera, som de ofta gjort, som en omstart för kapitalackumulation. Men de kan också ge upphov till rörelser, uppror och revolutioner som bryter med kapialismens principer. I sådana situationer kommer borgerligheten inte att acceptera ”demokrati”. Våld kommer att förekomma, i en eller annan form. Som bäst tillämpar arbetare ”strejken”. Något som knappast kan kallas demokratiskt i konventionell mening. I sådana situationer kan också motsättningar fort sprida sig. Vilket igen knappast kan kallas demokratiskt. Kommunismen är varken demokratisk eller diktatorisk utan grundar sig i en annan logik som går bortom dessa begränsade begrepp. Brytningen öppnar upp en ny yta att mötas, agera, samtala på, i alla fall för proletärerna. Klyftan mellan klasserna blottas, klyftan som avslöjar att höjdarna ytterst sätter sig över ”demokratin,” utanför det ”folkliga” styret. En samling som på ”demokratisk” basis beslutar om åtgärder är absolut nödvändigt, men kan inte bli den institution alla blir beroende av.


Partiet i sig, som inte är en organisation, eller än värre en institution som toppstyrs, kommer att organisera sig själv på ett rådsmässigt sätt. Det är gemenskapen för de som står för, och bortom, de omedelbara uppgifter och intressen i rörelsens försvar som helhet. Det måste peka ut fästningen som ska stormas, det måste koncentrera sina krafter vid strategiska punkter, och den måste föreslå lösningar.
Partiet uppstår ur brytningen och föregår den inte i den form som de moderna politiska partierna har. Enskilda kan utveckla en teoretisk förståelse, men kommer i icke-revolutionära tider att förbli isolerade och fulla av motsättningar. Det är inte revolutionärer som gör revolution, bara proletariatet kan göra (en kommunistisk) revolution. Partiet lurar bland proletärerna. När upproren bryter ut försöker det ta initiativet och skapa situationer som gör all återvändo omöjlig.


Våld | Militarisering | Hämnd | Brytning | Internationalism | Lenin | Historia | Föregångare och vetenskaplighet | Kommunistisk aktivitet | Program
”Kommunism är negationen av det proletära tillståndet av proletärerna själva. Proletariatet och kommunismen är realiteter som är intimt och motsägelsefullt [contradictorily] sammanbundet. Om vi skiljer dem åt kan vi förstå varken den kommunistiska rörelsen eller den proletära revolutionen.”
”Kommunismen är inte framtidens fånge. Den växer fram inom kapitalismen. De handlingar som proletärerna utför, när de spontant och vanligtvis omedvetet negerar deras egna situation, är kommunistiska.”


”Kommunismen presenterar sig själv i första taget både som teori och som praktik, som en förväntan. From sitt ursprung framstår det som lösningen på världens ondska, en lösning som är mer eller mindre direkt görbar. Utopi är inte bara skräp att kasta bort. Det är tvärtom kommunismens karaktäristiska tecken. Vi har mer förtroende i vetenskapen om framtiden än i det samtida. Men framtiden gnager på det samtida.”
”Kommunismen är utan tvekan ett nytt steg i människans historia, en ny värld. Men det är framför allt inte bara en annan samhällelig form utan en [privileged movement] av artens förmänskligande.”


Övergången till kommunismen kommer inte utan våldsamma motsättningar och abrupta omvälvningar. Kommunisering är intimt kopplat till uppror(iska processer). Övergången är inte ett eget samhälle, ett stadie att passera, som ett steg på en trappa. Utan tvekan kommer den här processen att vara våldsam. Men det sant revolutionära i det här sammanhanget är inte att ta över statsmakten eller kopiera statsapparaten. Övergången är inte en militär fråga, det är inte ett krig. I ett sådant perspektiv reduceras strategi till kontrollen av territorium. Även om organiserade, samordnade beväpnade konfrontationer är en mer eller mindre ofrånkomlig aspekt är militariseringen av upproret en återvändsgränd. Varje försök att etablera en armé, att separera proletariatets våldsmakt i en mer eller mindre självständig institution, innebär en kontrarevolutionär utveckling. Det innebär en ny stat snarare än statens upplösning. Att övergången inte haltas upp i liknande bakåtsteg är inte bara viktigt på ett principiellt plan utan också för att inte avstanna förändringsprocessen hos människor. Uppdelning (i och med militarisering) och motsättning (i form av krig) leder till hat och hämndlystnad. Bara fortsatt (kommuniserande) förändring kan ta oss förbi de fallgroparna. ”Hopp utplånar hat.” Det har alltid varit de härskande, antingen i kontrarevolutionens tjänst eller som den nya härskarklassen, som släppt lös terrorn. Revolutionärt våld upplöser hierarkier utan att växla plats på härskare. Graden av excesser kommer att vara måttet på revolutionärernas självmedvetenhet; ju högre medvetenhet desto mindre excesser. Så revolutionen/övergången/kommuniseringen kommer vara segrande i den mån det rådande/gamla överskrids/omvandlas, inte övertas. Fabrikerna, till exempel, kommer inte byta ut cheferna eller ägarna mot nya — kommuniseringen omvärderar och sätter materialet i nytt bruk (eller överger det). Övergången innebär en avveckling av produktionsapparaten, det vill säga arbetstiden, arbetsdelningen, fabrikerna som sådana. Det rör sig om en genomgående och långtgående omvandling av produktionen, där det första nya kravet blir: omedelbara behov. Nästa steg är att ta sig ann ”de stora tekniska systemen”, det vill säga energi, avlopp/vatten och annan infrastruktur. Ett mål blir här att decentralisera. Också matproduktionen behöver decentraliseras, och förmodligen grundligen tänkas om. ”Utbildning” kommer att tvingas ut från akademierna, till där kunskapen tillämpas. Utan tvekan kommer delandet av kunskap att bli centralt.


Kommunism är aktiviteter som förändrar hur vi utför våra aktiviteter och varför. Det är aktiviteter som proletariatet gör och som gör att proletariatet upphör. Under kapitalismen är det särskilda aktiviteter som konstituerar klasserna som sådana, så kommunism innebär i den här meningen självnegerande aktiviteter. Historiskt har kommunism dock setts som en slags kulmen av proletariatets aktivitet som proletärer. Lenin hade fel om att proletärer på egen hand inte kan uppnå ett revolutionärt medvetande, men rätt om att ett brott med de alldagliga och givna förhållandena krävdes. ”Proletariatet är inte det positiva förkroppsligandet av kommunismen inom kapitalismen.” ”Liksom borgerligheten är inte proletariatet något som vi kan ta på, definiera och mäta med precision. Det förminskar inte alls dess realitet, även om sociologerna inte kan fånga det i sina akademiska nät.” Därför är det vanligt att klassens existens förkastas. Men en klass konstitueras som sagt av sin aktivitet, det vill säga av klasskampen. Det blir därför svårt att specificera om en enskild person ”tillhör” en eller annan klass. Proletariatet, liksom kommunismen, är en verklig, materiell, rörelse och måste förstås i termer av icke-linjär, motsägelsefull rörelse — ”dialektik” — och inte som fasta identiteter eller kategorier. För att ta oss ur den här låsningen fungerar inga tidlösa recept. Det krävs en ständigt uppdaterad analys av konkreta omständigheter och praktiska experiment. ”Denna pragmatiska flexibilitet måste åtföljas med stor strikthet och—vi säger detta för att chocka de “fria andarna”—också doktrinär dogmatism. Teoretiskt klargörande och soliditet är väsentligt. Vi måste veta vart vi är på väg och låta andra veta också.” Historiska fakta och tendenser är avgörande för förståelsen. Att skaffa sig en förståelse av kommunismens historia inte minst.


På det teoretiska planet framträder kommunismen för första gången 1516 med Thomas Mores Utopia, och sedan 1602 med Tommaso Campanellas Solstaden. En annan proto-kommunist under samma period var Thomas Müntzer och hans bondearmé. Tidigare föregångare kan nämnas, som Spartacus, de tidiga kristna och Platon. Parallellt med Mores teoretiska försök utfördes ett praktiskt försök av Guaranis under ledning av jesuiter i vad som idag kallas Paraguay. Det var inte ”ren” kommunism, men ett uttryck för mänsklighetens förmåga att skapa en omgivning bestämd av andra principer än lönearbete och kapital. Det finns fler exempel.


Som en utopi bejakar kommunismen sig i sin diskontinuitet med det nuvarande. Det är förstått [conceived] som en ny global jämvikt. // Denna förståelse av kommunismen står i motsättning till en vulgärdeterminism som reducerar utveckling till en kontinuerlig process där varje steg är fortsättningen på eller en upprepning av föregående steg. Utopisten reduceras då till en drömmare eller en mystisk rationalist. [It is not perceived] att dens attityd inte är utgångspunkten utan en del av rörelsen i fråga.
Kommunism är uttrycket för den utvecklande [unfolding], historiskt möjliga [permitted] och bestämda [ordered], mänskliga artens kapacitet. Det är artens naturliga tillstånd. Men denna natur är historiskt producerad. [History is merely limited to ordering and masticating over and over again the same materials without, however, coming to a halt or describing a closed circle.]


Den teoretiska förståelse av kommunismen som associeras med namn som Blanqui, Weitling och Marx säger mycket litet om kommunismens innehåll. Marx gick längst i att utveckla en negativ kritik av kapitalismen. Som positiv vision fanns kommunismen i verkligheten endast hos några få individer, och dessa var framför allt anarkister. Med den revolutionära vågen från och med slutet av första världskriget var det främst grupper som KAPD och den italienska kommunistiska vänstern som bevarade en genuin förståelse av kommunismen. Dessa grupper var inte utan sina brister. Rådskommunisterna och anarkisterna betonade proletärers självständiga aktivitet men såg inte begränsningen i självförvaltning. Den kommunistiska vänstern, med Bordiga i spetsen formulerade en viktig kritik av parlamentarismen, demokratin och enhetsfronten men lyckades inte frigöra sig från leninismen. Med andra världskriget försvann den här radikala kritiken från all diskurs, med undantag för några få isolerade grupper i exil. Efter kriget utvecklade Bordiga mycket av sin kritik. Ett viktigt bidrag var hans klargörande av kontrarevolutionens natur i Ryssland. Senare utvecklade situationisterna en förgörande kritik av ”östblocket” och den byråkratiska kapitalismen. Tyvärr saknade de en teori om kapitalet, om den dynamik som upprätthåller skådespelssamhället. De fastnade, likt de som de kritiserade, i organisatoriska frågor och förespråkade en redan föråldrad ”rådistisk” strategi.


Den kommunistiska doktrinen måste fokusera på beskrivningen av framtiden och framför allt på kommuniseringsprocessen. Det är i det här hänseendet som det måste diskuteras, som förenar och separerar. Det handlar inte om att fly det nuvarande utan att leva och bedöma i ljuset av framtiden. Kommunism är här och nu och dess perspektiv kan sättas i omedelbar motsättning till det kapitalistiska perspektivet.
Kommunism är först av allt en aktivitet. Den uppstår ur kapitalismen innan den kan övervinna den. Det finns inte egentligen, i praktisk/konkret mening, någon skillnad mellan den negerande och anteciperande sidan av den kommunistiska aktiviteten. ”Vi ser inte kommunism i moralisk mening så som Weitling gjorde eller som Blanqui i samhörighetsprincipens ärorika resning. Om det är kommunism så är det negativ kommunism, och ska inte förväxlas med dålig kommunism.” Kommunismen är och finns i den aktivitet som negerar och upphäver kapitalismen, och kan därför inte förstås som ett på förhand etablerat mål eller separerat från vad som uppnår det. Medlen är inte underordnade målet. ”Kommunismens universalitet finns i situationernas partikularitet.” Proletärer som utmanar ordningen, tar risker och vågar utveckla sin potential kommer att omkullkasta ordningens sanningar. ”Allting blir möjligt.” ”Revolten som en strävan efter njutning och [efficacy] finner sig bortom arbetet. Lönen finns i den lycka som väcks och i dess resultat.” Denna aktivitet är ”rent negativ” utifrån kapitalets perspektiv och inte utifrån individen som agerar inom sina direkta omständigheter. Själva aktiviteten som sådan kommer att förändras och ställas mot den samhälleliga form som födde den. Programmet för proletariatets gemensamma kommunisering utvecklas som en nödvändighet från kritikernas perspektiv därför att aktivitetens omedelbarhet inte är tillräcklig men nödvändig som utgångspunkt och grund. ”Omedelbar aktivitet är bara kommunistisk i egenskap av dess kapacitet att gå bortom sig självt.”

***

Om Blanc

En värld utan pengar: kommunism skrevs huvudsakligen av Dominique Blanc. Blanc styrde 1976 upp tidskriften King Kong International som kom ut i ett nummer innan det bytte namn till La Guerre Sociale. Blanc och andra i redaktionen hade under olika tidpunkter deltagit i diskussionerna kring La Vieille Taupe. När Pierre Guillaume hade gått ut till försvar för förintelseförnekaren Robert Faurisson tyckte Blanc att han gjorde fel i att intervenera i media men att han ändå var värd att försvara. Det ledde till en brytning med bland andra La Banquise (Dauvé, etc) omkring 1980 och, inte minst, en diskussion och anklagelse mot den franska (moderna) ”ultravänstern” som ”negationistisk”, det vill säga förintelseförnekande.

***

Courtesy Krigsmaskinen, https://www.krigsmaskinen.se/ Gå gärna in på deras wiki, där finns ett par hundra lika inressanta artiklar!

***

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Translate from Swedish to Your language

Follow Konst & Politik on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: