Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, aktivist, konstkritiker & lundabo.

Om Den Sköna Helena och ikonoklasm inom konsten.

”Enlevera mig!” brukade Tove Jansons Snorkfröken säga till Mumintrollet. ”Kungliga slottet i Stockholm hälsar sina utländska gäster och hundratusentals turister välkomna med statyer som skildrar övergrepp”, skriver liberalen Lars Lindström i Expressen. Allting filtreras genom den välbehövliga #metoo-kampanjen dessa dagar och det är kanske inte så konstigt. Men man bör slå vakt om nyanserna. ”Sedan 1897 har statyerna i Enleveringsgruppen av konstnären Jacques Foucquet (1726) stått vid södra entrén, där miljoner besökare har passerat på väg in till Rikssalen, Slottskyrkan och Skattkammaren. Konstverken skildrar mäktiga män ur mytologin som utsätter kvinnor för kidnappning och tvångsgifte mm”, låter Lindströms inte allt för subtila tolkning. Och det är lätt att instämma i att tvång i olika former, om det nu förekommer, inte är ett acceptabelt ämnesval idag, även om det finns värre exempel i skulpturerna av diverse bloddrypande kungligheter och krigare. Kanske kan åtminstone några av enleveringsstatyerna arkiveras – vilket också har diskuterats och försökts flera gånger under årens lopp – men 1726 var synen på ämnet en helt annan, mer frivol och idealiserande kan man kanske säga. Och övergrepp – ja, kanske i en nutida betraktares öga men knappast som ett budskap från konstnären eller hans epok. Enlevering kan nämligen också vara frivillig (jmf Romeo och Julia) så att man ”rymmer tillsammans” och är då laglig, särskilt om kvinnan eller mannen inte är omyndig eller redan gift. Jag ska strax närma mig ett särskilt verk i Enleveringsgruppen, nämligen ”Paris och Helena”.

Men skulpturer av nakna människokroppar i Louvren
som kläs in i trälådor när saudiska oljeprinsar eller Påven är på statsbesök är också ett märkligt fenomen. Ett särskilt målaryrke i Vatikanen kallades ”kalsongmålare” med enda uppgift att förse Michelangelos och andras målningar av nakna människokroppar med diverse diminutiva höftskynken. Och de mycket erotiska tantriska skulpturerna på de indiska templen i Khajuraho? Turisterna rodnar visserligen men kommer gärna tillbaka. För 700 år sedan var synen på sex i Asien betydligt liberalare. Det var den också här, inte bara på 1700-talet utan också i en period på 1960-talet. I Lund 1968 gjorde den explicita utställningen Erotic Art stor publiksuccé. Men på 1980-talet tog det tvärt stopp bl.a. på grund av HIV-epidemien och toleransen slog över i sin motsats. Vissa gränser föreföll behöva upprättas än en gång.

Går det att rätta till konsthistorien i efterhand enligt våra snabbt förändrade värderingar? Och hur går det med det lustiga ”Pittahuset” i centrala Malmö, som Jaques Werup berättade så animerat om – ska det förstöras? Och Carolina ”Blue” Falkholts snippamålningar? Är det kanske den sexuella kontrarevolutionen som nu ser sin chans till ikonoklasm, äntligen? Och varför är t.ex ”Judith med Holofernes huvud” och andra bloddrypande motiv lättare att acceptera? Varför är sex i vår tid alltid värre än våld?

PaisHelena

Jacques Foucquet: Paris och Helena. Brons, 1726. Photo credit: http://www.StockholmGamlaStan.se


En bildtext till denna Jacques Foucquets skulptur lyder: ”Paris och Helena. Paris känns igen på sin förnäma klädsel, han var ju prins av Troja, son till kung Priamos. Enligt mytologin så träffade han en dag 3 gudinnor och de ville att han skulle välja vem av dem som var vackrast (detta ska enligt visan ha skett på berget Ida) – han valde Den Sköna Helena. Helena var hustru till kung Menelaos i Sparta men rövades bort av Paris till Troja. Längst ner på konstverket syns en fisk och havsguden Neptunus som symboliserar färden över vattnet från Sparta till Troja. Resultatet av bortrövandet blev det vi kallar för det Trojanska kriget”.

Vad ser jag då i skulpturen (förutom den Disney-liknande fisken)? Jag ser en rustik man i 20-årsåldern i antik klädsel som stödjer sig på något stafflage när han samtidigt lyfter upp och omfamnar en beundrad gudinna som gör en graciös armrörelse utåt. Möjligtvis är ena handens gester avledande eller pekar på något, Troja kanske, men den andra verkar vara placerad på hans nacke eller axel. Han ser upp på/till henne, inte ner. Jag kan inte av hennes ansiktsuttryck sluta mig till någon förskräckelse eller ilska (jmf Rubens melodramatiska målning ”Sabinskornas bortrövande”), snarare ett lätt trankilt leende. Hon stöder i sin tur på hans ena lår, och hennes ben är sedesamt korsade. Paret befinner sig annars inte i rörelse åt något särskilt håll utan verkar stå stilla. Båda är fullt påklädda, Helena i klänning och med diadem över korkskruvslockarna. Hennes ålder är inte lätt att avgöra, men hon kan mycket väl vara kring 18 och då är enleveringen inte heller enligt nutida normer olaglig även om det blev skandal. Kan man spåra upp vilka modellerna var vid den tidpunkt gipsförlagorna och gjutningen färdigställdes i ateljén så kan man göra en säkrare åldersbedömning. En mer filosofisk fråga är förstås om en gudinna överhuvud har någon ålder. Är man odödlig så är man.

Men att tolka in sexuella trakasserier, tvångsgifte och kidnappning in situ och litet lättvindigt som amatörkritikern Lindström gör är långtifrån det självklara. Det rör sig om en fantasi. Han hissar upp henne och hon tar fatt i honom; jag tycker mest det ser ut  som en romantisk (kär)lek.

Sen vet jag ju inte vad som följer på denna scen
, fastfrusen i tiden. Kanske rymde hon hem så fort hon fick tillfälle, kanske stannade hon och trivdes; det blir till att läsa om Homeros Iliaden. Tydligen utlöste gudinnan Helenas enlevering ett fullskaligt krig i hela den antika världen, och som motreaktion betraktad, ja, där ligger även #metoo i lä. Men i vilket fall är detta en uppdiktad historia, en fantasi. Homeros var mer författare än historiker -gudar och människor interagerar livligt i hans berättelser – och Jacques Foucquet jobbade inte vid sedlighetsroteln utan som bildhuggare och dekorationsmålare. I det omskrivna  s.k. manga-målet ansågs det ju att en fiktiv figur inte kan utsättas för en brottslig gärning. Och fantasier går knappast att förbjuda. Därför brukar varken bokbrännare eller bildstormare uppnå sina syften eller för den delen allmogens tänkta moraliska upprustning. Konstkritik är ett nödvändigt inslag i kulturdebatten men åtminstone i detta och liknande fall ska man nog akta sig för att överreagera.

https://www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/tiden-ar-inne-for-kungen-att-ta-bort-valdtaktsstatyerna/
http://www.stockholmgamlastan.se/utfors/utomhuskonst.php?namn=enleveringsgrupperna

Och att tolka bilder är alltid lika intressant.

***

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Translate from Swedish to Your language

Follow Konst & Politik on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: