Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, aktivist, konstkritiker & lundabo.

Anarkistisk etik i anti-globaliseringsrörelsens tidsålder.

En fråga som anarkister ständigt ställs inför är hur man skall agera i kamperna mot staten och kapitalet här och nu. Denna fråga blir allt viktigare i takt med att förståelsen av de sociala kampernas nya former ökar. För att kunna svara på dessa frågor måste vi klargöra förhållandet mellan anarkister och den större sociala rörelsen av exploaterade, och av denna rörelses natur. Först och främst måste vi inse att de exploaterade alltjämt kämpar. Det finns inget behov av anarkister som vill störta kapitalet och staten genom att vänta på ett framtida datum, bestämt av en objektivistisk förståelse av kapitalismen eller av en deterministisk historiesyn, som om svaret stod skrivet i stjärnorna. Detta är det säkraste sättet att låsa fast oss vid nuet för alltid. Den exploaterade multitudens1 revolutionära rörelse försvinner aldrig helt, hur osynlig den än må vara. Framför allt är det en rörelse inriktad på att förinta separationen mellan oss (de exploaterade) och våra livsvillkor (det vi behöver för att leva). Det är rörelsen av samhället mot staten. Vi kan se denna rörelse, hur osammanhängande och omedveten den än är, hos de brasilianska bönder som tar den mark de behöver för att överleva, när de fattiga stjäl, eller när någon attackerar staten som upprätthåller det exkluderande och exploaterande systemet. Vi kan se denna rörelse i handlingarna hos dem som attackerar det maskineri som förstör vår livsgivande miljö. I denna rörelse är anarkister en minoritet. Och, som medvetna anarkister står vi inte utanför denna rörelse, propagerar till den och försöker organisera den; utan vi agerar inom denna tendens, hjälper den att växa och skärpa sina kamper.

Det är lärorikt att titta tillbaks på den här rörelsens moderna historia. I USA i början av 1970-talet så börjar de sociala rörelserna bli enfrågerörelser som slutar ifrågasätta helheten i de samhälleliga förhållandena. På många sätt var detta ett svar på en förändring av de påtvingade sociala relationerna, vilket i sin tur var ett svar på de sociala kamperna på 60- och början av 70-talet. Detta markerades av en övergång från den fordistiska produktionsmodellen (som dominerades av stora fabriker och en social fred genom facken) till en form av flexibel ackumulation (som började krossa fackföreningar, avveckla välfärdsstaten och öppna gränserna för kapitalet). Den här förändringen speglas också i det akademiska skiftet mot postmodern teori, vilken förhärligar det fragmentariska, flytande och flexibla. Medan uppkomsten av enfrågegrupper signalerade undergången för de antikapitalistiska kamperna på 1960-talet, har vi under 1990-talet sett ett nytt uppvaknande av kamper som börjar utmana kapitalismen som helhet. Den revolutionära strömningen av exploaterade och exkluderade har nyligen åter börjat visa sig i en våg av konfrontationer som började i tredje världen och som spridit sig till den första i London, Seattle och Prag, och i den radikala direktaktionsrörelsen som mestadels växt fram ur den radikala miljörörelsen. Vid de spektakulära konfrontationerna på de globala aktionsdagarna2 har dessa strömningar sammanstrålat till en kraftfull social rörelse. Nyckeln till nytändningen är att de nya kamper som framträtt under 1990-talet skapar sätt att kommunicera och länka samman lokala och enskilda kamper, utan att bygga kvävande organisationer som försöker syntetisera alla kamper under sitt befäl. Fundamentalt för den här rörelsen är en etik som motsätter sig allt som separerar oss från våra livsvillkor, och som motsätter sig allt det som separerar oss från vår makt att förändra världen och skapa nya sociala relationer som inte går att mäta, beräkna eller värdera – ett mått som påtvingats oss från ovan. Den här etiken uppmanar till självorganisering av friheten, självvaloriseringen av mänsklig aktivitet.

I den här artikeln kommer vi att ge vår syn på etiken
i den revolutionära anarkistiska strömningen, en etik som växer fram ur den allmänna rörelsen av exploaterade. Sedan kommer vi behandla frågan om handling och organisering, genom att se kritiskt på kampformerna som framkommit under den senaste vågen av sociala rörelser, samt argumentera för att informell organisering är det bästa sättet för en anarkistisk minoritet att organisera sig i den bredare sociala rörelsen. Genom att organisera sig på det här sättet tror vi att anarkister kan föra kampen till nya nivåer, och skapa sociala relationer som i praktiken både står i motsättning till staten och kapitalet, och som börjar lägga grunden för nya sätt att leva.

Etik och moral

Vi använder termen etik på ett väldigt specifikt sätt och ställer den i motsättning till moral. Moralen står utanför det den härskar över, den sveper ner från ovan för att organisera relationer och disciplinera beteenden. Till exempel, en relation mellan två människor kan definieras moraliskt av en tredje part, kyrkan, staten eller skolan. Den tredje parten är inte en del av relationen utan står med andra ord transcendent i förhållande till den. Relationen mellan två människor kan också definieras av en etik. Till skillnad från moral så kommer en etik aldrig utifrån. En etik låter oss förstå hur vi kan förhålla oss till andra människor eller objekt på ett för oss fördelaktigt sätt. En etik är därför en lyckans doktrin som aldrig påförs en situation utifrån, som aldrig står ovanför en relation utan alltid utvecklats inifrån – den är alltid immanent i förhållande till situationen istället för transcendent. En etik är en begärens relation, och i en etisk relation så fulländas begär av begär, utvecklas av dem. Moral å andra sidan, begränsar och kanaliserar alltid begären. En transcendent moral står alltid främmande inför den aktuella situationen: dess logik har inget nödvändigt samband med begären hos dem som är involverade eller med ökandet av deras njutning. Moralen är en fixerad lag vars resonemang alltid bygger på ”eftersom jag sa så”, ”eftersom det är guds ord”, ”eftersom det är fel”, eller ”eftersom det är lagen, och vad skulle hända om vi inte hade lagar?”. En etik är ett verktyg för att aktivt skapa våra egna liv, det är aldrig ett påtvingat beslut, en köpt position i samhället, eller en passivt accepterad roll som vi försöker leva upp till. Det mest värdefulla man kan lära sig i kampen mot påtvingade beslut är hur man kan agera, och hur våra handlingar kan bli mer kraftfulla.

Anarkismen är en etik i ordets mest grundläggande betydelse:
den är en etik eftersom den menar att beslut skall fortsätta vara immanenta delar av situationen istället för att alieneras i transcendenta institutioner. Anarkismen rör sig i ett antagonistiskt förhållande till all transcendent moral och institutioner såsom staten, partiet och kyrkan.
Makt och alieneringen av makt

Den mänskliga naturen har varit ett grundläggande koncept för många anarkister. Utifrån detta följer argumentationen att den mänskliga naturen är ”god” och att makten, vilken motsätter sig och förvanskar denna natur, är ”ond”. Anarkismen blir då en filosofi som går ut på att avskaffa makten för att tillåta den mänskliga naturen att blomma. I denna avdelning utvecklar vi en annan syn på makt, en förståelse av makt som inte automatiskt definierar den som något dåligt. Istället för att sätta upp en viss syn på den mänskliga naturen som grund för anarkismen, så föreslår vi att en begärets etik är den bästa utgångspunkten för anarkistisk handling och organisering.

Makt är förmågan att utöva en kraft,
att kunna skapa och förändra. Den kapitalistiska produktionsprocessen alienerar oss från denna förmåga. Även staten alienerar oss från vår makt. Det är till och med så att staten är en form av alienerad makt som blivit institutionaliserad, konstituerad i statens form. I dess alienerade form blir makt möjligheten och förmågan att få andra att utöva denna kraft, att arbeta, eller förmågan att hindra oss att utöva en kraft. Det är makten som har extraherats från den sociala kroppen genom en komplex process av tvång och samtycke.

Staten och kapitalet separerar beslutsfattandet
ifrån handlingen i både tid och rum. Ett beslut tas före själva handlingen och på en annan plats, i ett statskontor, ett styrelserum eller på ett organisationsmöte. En lag kan stiftas flera år innan den kan komma att kontrollera en handling. Formen för alienerad makt tenderar att fixera sig – att upprätta och upprätthålla en viss ordning och en mängd institutioner – likt de gigantiska stenbyggnader där institutionerna huserar och som sträcker sig högt över samhället. Det kan därför kallas för konstituerad eller transcendent makt.

Om makt är potentialen att utöva en kraft, det vill säga förmågan att agera på ett kreativt, omvandlande, produktivt eller destruktivt sätt, så är staten som en transcendent institution det som isolerar oss från vår aktiva makt. Makten är alienerad från oss, tagen från oss, och institutionaliserad i staten. Vi tillåts enbart agera på vissa sätt, medan staten ständigt bestämmer och agerar åt oss, handlar i vårt namn eller tvingar oss att bete oss på olika sätt. Detta avskärmar oss från själva begärets kreativa energi.

När makten inte är alienerad så förblir den immanent,
både i individen och den sociala kroppen som helhet, och så länge den inte separeras från själva handlingen så förblir den även en kreativ, produktiv och omvandlande kraft eftersom den vägrar att låta sig fixeras. Kropotkin konstaterar att ”Nu förenas all historia, hela mänsklighetens erfarenhet och den sociala psykologin, för att visa att det bästa och mest rättvisa sättet att fatta ett beslut är att överlåta det åt dem det närmast gäller”3. Men det finns alltid en risk att denna makt rekupereras av olika grupper för att institutionaliseras och bli en konstituerad, transcendent makt som står över den sociala kroppen. Den revolutionära makten hos dem som kämpar mot kapitalismen och staten kan stagnera i formen av ett ”parti”, och slutligen i form av staten själv.

När Pierre Clastres studerade primitiva samhällen utan stat
, upptäckte han att de i själva verket var ”samhällen mot staten”4. De organiserade den sociala gemenskapen på ett sådant sätt att det förhindrade konstituerandet av alienerad makt i institutioner skilda från samhället. Stabil och konserverad makt hindrades från att utkristalliseras till en härdad statsform. Som Deleuze och Guattari påpekar, staten ”definieras av förevigandet eller konserverandet av maktorgan. Statens angelägenhet är att bevara”5. Alltså, staten är den politiska organiseringen av passivitet. Antropologer har observerat uppkomsten av konserverade maktorgan i småskaliga samhällen och har kallat sådana tidiga organ opersonliga institutioner. Opersonliga institutioner skiljer sig från auktoritet som baseras på personliga förmågor eller egenskaper, en auktoritet som försvinner antingen när personen dör, inte längre anses inneha förmågorna, eller när dessa förmågor inte längre är användbara för samhället. I ett stamsamhälle kan en viss person bli känd som stor jägare och därför anförtros auktoriteten när det gäller jakt. Denna auktoritet är bunden till individen personligen. Ett samhälle kan ha flera individer med en sådan auktoritet eller så har det ingen. I ett sådant här fall utkristalliserar sig inte auktoriteten till en institution med tendens att bli permanent, till en opersonlig institution. Men så fort auktoriteten institutionaliseras till en permanent position som fylls av en opersonlig roll, så börjar makten bli konserverad och separerad från samhället. Presidenten är en opersonlig institution eftersom auktoriteten hos presidentposten fortsätter då en president lämnar posten för en annan. Auktoriteten ligger således i institutionen.

Sådana opersonliga institutioner är öppningar som tillåter staten att sakta ta form ovanför samhället. Men samhället mot staten, som försöker att skydda sig från eller förstöra staten, dör inte när staten växer fram och hårdnar till en ful kropp. Det är tvärt om så att samhället mot staten alltid återuppstår och skapar nya metoder för de exploaterades och exkluderades rörelse för att ta makten över sina egna liv. Den långa och krokiga historien om statens utveckling, och om samhället mot statens kreativa rörelse, har nedtecknats och analyserats på annat håll. Denna historia har tagit oss fram till dagens rörelse där samhället återigen reser sig mot staten. I dagsläget framträder också den alienerade makten i flera olika former. Partidiktaturen, som fortfarande existerar, är ett självklart exempel på alienerad, transcendent makt, men även den demokratiska formen av alienerad makt separerar beslut från handling, och skiljer oss i lika hög grad från vår aktiva makt.

På samma sätt som samhället mot staten, så måste anarkister alltid kämpa mot maktens alienering, mot bildandet av transcendenta institutioner som förvandlar aktiv makt till konstituerad ordning, vare sig denna ordning kallas demokratisk eller totalitär. Inte enbart på grund av att en sådan transcendent makt separerar oss från vår förmåga att agera efter våra begär, utan även för att så fort vår aktiva makt – vår makt att förändra samhället och våra egna liv – börjar stelna till en permanent ordning eller en permanent organisation, så fort opersonliga institutioner börjar formas inom vår egen rörelse, så förlorar vi makten att effektivt attackera staten och kapitalet.

Värde, värderingar och social organisering

De exploaterades och exkluderades rörelse, samhället mot staten, är en rörelse vars mål är att upphäva separationen mellan människor och deras livsvillkor. Det är en rörelse vars mål är att bygga nya icke-mätbara sociala relationer. Den är en revolt mot värdets påtvingade och allomfattande regim. När vi tittar på alla de kamper som förenklat kallas ”anti-globaliseringsrörelsen” så kan vi i deras mångfald se ett komplext mönster av attacker på, och försvar emot, den kapitalistiska valoriseringen. De här kamperna är heterogena på det sättet att ingen enda lösning eller något gemensamt valoriseringssystem erbjuds att ersätta kapitalismen med (därför kan dessa kamper inte få plats i en enda organisation). Trots dess heterogenitet finns dock ett mönster, och detta mönster kommer sig av att de alla kämpar mot en singulär och hegemonisk valoriseringsregim, kapitalismen, som har invaderat varenda mänsklig praktik och relation. Alienationen är det som skiljer våra begär från det som värderas av samhället, det som skiljer vår förmåga att förändra världen från kapitalets och statens stöld av, och parasitering på, just denna förmåga. När makten alieneras till statens form så kommer samhället i allt högre grad att styras av siffror, och detta går så långt att till och med vi människor reduceras till utbytbara nummer.

En av statens viktigaste roller är att upprätthålla värdet: den säkrar pengavärdet – den allmänna ekvivalenten – sätter minimilöner och skatter samt garanterar värdet på och skyddet av den privata egendomen. Staten använder siffror för att reducera sociala frågor till simpla matematiska problem med lika enkla lösningar. Men samhället är inte så enkelt att kvantifiera och reducera, samhället är inte bara ett problem som kan lösas med en linjal. Därför är varje lösning i själva verket ett undertryckande av problemet, eller ett förflyttande av problemet till en annan nivå eller en annan samhällssektor. Lösningar och repression är två sidor av samma mynt.

De största sociala problemen som staten måste hantera är distributionen av tillgångar, medling i de sociala konflikter som uppstår på grund av den ojämlika distributionen, samt reproduktionen av samhället självt. Under detta sekel har två lösningar på problemet med distributionen av tillgångar, för bestämmandet av värdet, dominerat världen: västerländsk kapitalism och sovjetkommunism. Båda systemen separerar människorna från deras livsvillkor, från vad de behöver för att leva och för att följa sina begär. Båda systemen förlitar sig även på transcendenta maktorgan för att upprätthålla dessa valoriseringssystem. I väst förlitar sig den kapitalistiska valoriseringen på att staten ska garantera den allmänna ekvivalenten och säkra systemet med privategendom som separerar oss från det vi behöver för att leva. Människan är därför splittrad i två roller: dels som producent av varor, dels som konsument av andra varor. Denna splittring tillåter utvinningen av mervärde, och det är denna produktion av mervärde som definierar individen som produktiv – producerande – och därmed som värdefull för samhället.

Sovjetsystemet var en annan lösning på samma problem.
Individens värde i Sovjet mättes efter en annan måttstock. Inom sovjetsystemet verkade värdet som ett kvantifierat, uppmätt behov som bestämts av den transcendenta statens institutioner. Staten, som en utomstående institution, en form av alienerad makt, bestämde vad som behövdes genom sin gigantiska kalkylerande och byråkratiska apparat. Genom att behandla samhället som ett matematiskt problem garanterade sovjetsystemet att livsvillkoren blev jämlika och homogena. Det slätade ut begär och individer. En kommitté bedömde om begären hade socialt värde eller inte. Bruksvärdet sattes av ett moraliskt system som stod utanför samhället. Människor var inte mindre separerade från sina livsvillkor under sovjetsystemet, för det existerade fortfarande ett transcendent egendomssystem genom statens direkta kontroll av egendomen.

Det finns dock en annan typ av kommunism,
en där privategendomens institutioner, uppbackade av staten, inte existerar. Denna kommunism kan definieras som en jämlik tillgång till våra livsvillkor. Denna etik ligger nära hjärtat för de exkluderades rörelse, samhället mot staten, som trots sina inbördes olikheter alltid förblir antagonistisk gentemot den separation som staten och kapitalet påtvingar oss.

Denna kommunism erbjuder inga från ovan påtvingade
matematiska lösningar på de sociala problemen. Det finns ingen garanti för vad individer och grupper kommer att göra med livsvillkoren när de väl har kontroll över dessa, det beror på deras begär och förmågor. I frånvaron av transcendenta lösningar och institutioner så kommer sociala relationer och problem snarare fortsätta att skapa spänningar i samhället, spänningar som man löser immanent med praktiken. Värde kommer att produceras immanent i en etisk praktik, som en självvaloriserande aktivitet av dem som berörs av en viss situation. En enda värderegim täcker och organiserar inte längre hela den sociala terrängen.

Denna begärens etik, som förblir fundamental för de exkluderades rörelse, är antagonistisk gentemot den konstituerade sociala ordning som separerar multituden från sina livsvillkor. Och det är ur denna antagonism som den anarkistiska praktiken växer – som en immanent del av de exkluderades rörelses mångfald. Precis som självvaloriseringen blir en etisk praktik för de exkluderade, blir informell organisering i kampen mot staten och kapitalet en etisk praktik för anarkisterna: båda skapar sociala relationer som inte går att mäta eller värdera, relationer bortom värdet.
Del 2: Den anarkistiska etiken och attackens organisering

Utgångspunkten för att förstå förhållandet
mellan anarkister och de nya sociala rörelserna ligger i insikten om att vi är en minoritet inom rörelsen. Detta är självklart den normala situationen för oss anarkister, men det krävs ändå ett visst teoretiskt tänkande och en viss praktik för att vi ska kunna agera effektivt i ett sådant sammanhang. Vi anarkister ligger förhoppningsvis på en insurrektionell nivå i kampen. Vi strävar vanligen i en insurrektionell riktning (mot uppror), medan rörelsen i allmänhet kämpar på en medierande nivå.

Vad betyder då detta? Jo, att vi anarkister – förutom de med deterministisk och evolutionär historiesyn – förstår att upproret (som förstör statens och kapitalets transcendenta institutioner för att realisera immanent organiserade sociala relationer) alltid är ett möjligt resultat av de olika kamperna. Alltså borde vi anarkister alltid arbeta med upproret som mål.

De nya sociala rörelsernas kamp som utvecklats under 1990-talet
ligger dock för det mesta på en medierande nivå, en nivå som gör att specifika institutioner kan attackeras utan något klart mål för uppror gentemot kapitalet och staten. Direkta aktioner mot WTO, IMF och Världsbanken, rörelsen som förstör genetiskt modifierade spannmål, de landlösas rörelse för att återta sina existensmedel, den radikala miljörörelsen – alla har de potential att utvecklas mot allmänna uppror. Anarkister måste öppna vägar för detta, utveckla denna potential. Det finns andra inom dessa sociala rörelser som (medvetet eller ej) arbetar för att stänga dessa vägar och stoppa möjligheten för uppror. Dessa uppstår oftast som resultat av vissa typer av organisering och organisatorisk verksamhet. Permanenta organisationer, organisationer som försöker syntetisera den kämpande multituden till en enda enad organisation, och organisationer som försöker medla i kamperna är alla exempel på organisationsformer som tenderar att stänga den insurrektionella potentialen.

Innan vi diskuterar frågan om organisering ytterligare måste vi klargöra vad vi menar med termerna multituden och massan. Multituden kallar vi alla de som är exkluderade och exploaterade av kapitalismen. Det är multituden som kämpar mot staten och kapitalismen, det är multituden som utgör samhället mot staten. Massan är multituden när den sammanfogats till ett block och disciplinerats till att agera på ett enhetligt sätt. Precis som att nationalstaten måste omvandla multituden av människor till ”ett folk” eller ”medborgare” för att kunna bygga en disciplinerad nation, och att kyrkan moraliskt disciplinerar sina medlemmar för att skapa en församling, så måste även syntesorganisationer (t.ex. ”Partiet”) omforma multituden till en massa för att kunna kontrollera dess rörelse. Nationalstaten, kyrkan och partiet är alla transcendenta institutioner i förhållande till multituden på så sätt att de alla står ovanför och utanför multituden men trots detta försöker organisera dess sociala relationer. De sveper ner mot multituden med en gallerform av identiteter som alla måste pressas in i – alla relationer organiseras utifrån dessa påtvingade mallar.

För anarkister är dock frågan om organisering etisk (immanent) snarare än moralisk (transcendent). Hur förenar vi oss i en viss given situation för att på bästa sätt kunna utnyttja vår aktiva makt? Hur förenar vi en mångfald på ett sätt som inte begränsar vår potential, vår makt att agera och våra olika begär?

Nu efter Seattle och Prag diskuterar många organisatörer
hur man skall bygga upp och kontrollera rörelsen. De talar som om de vore konstnärer framför en lerklump – multituden – som behöver formas och disciplineras. Diskussionen leder vanligtvis till prat om behovet av att begränsa de mest konfrontativa gruppernas handlingar och att vara bättre ”organiserade”. Angående Pragdemonstrationerna sa en ”amerikansk organisatör” att ”om vi verkligen mena allvar med att utföra en aktion, då måste vi försäkra oss om att det finns grupper för att lugna ner situationen, folk som är ansvariga för att ingripa mot våldsamheter”. Målet med organisationsformen de föreslår är att minska direkta konfrontationer och att uppmuntra till dialog och mediering. De vill, naivt nog, tygla och utnyttja kraften från en massa av kroppar för att skaffa sig själva en plats vid maktens bord. För anarkister, som kämpar mot kapitalismen och staten i sin helhet, kan det så klart inte finnas någon dialog med den konstituerade makten, med kapitalets och statens transcendenta institutioner. Dessa institutioners vilja till dialog må vara ett tecken på deras rädsla och svaghet, men det är också början till vårt nederlag när vi begränsar vår makt genom att börja diskutera med dem.

Vår aktiva makt, vår makt att skapa och omvandla, är vårt enda vapen, och det som begränsar denna makt inifrån rörelsen är vår största svaghet. Det här betyder inte att vi ska förbli oorganiserade. Det drar tvärtom frågan om organisering till sin spets: Hur förenar vi oss på ett sätt som främjar vår aktiva makt? Den anarkistiska etiken är alltid en kritisk etik, och därför fördömer den allt som separerar oss från och försvagar vår makt att agera.

Som noterats tidigare är ett av de största hoten
mot en utveckling av de nya sociala rörelserna i en positiv riktning, att de organisationsformer som separerar oss från vår aktiva makt och hindrar potentialen för uppror blir dominerande i rörelsen. Dessa är de permanenta, syntesskapande och medierande organisationerna.

Permanenta organisationer har en tendens
att utvecklas till transcendenta organisationer i förhållande till den kämpande multituden. De tenderar att utveckla en formell eller informell hierarki och att beröva multituden dess makt. Makten alieneras från sin aktiva form inom multituden för att institutionaliseras i organisationen. Detta förvandlar den aktiva multituden till en passiv massa. Att maktförhållanden konstitueras på ett hierarkiskt sätt medför att besluten lyfts ut från de situationer besluten gäller – beslutens immanenta förhållande till praktiken upphör. De praktiska konsekvenserna av sådana organisationer är att de undertrycker den aktiva makten hos dem som är direkt involverade i kamperna. Beslut som borde fattas av de inblandade i en viss aktion faller istället på organisationen, och permanenta organisationer tenderar att grunda sina beslut på organisationens behov – och då främst sitt eget bevarande – inte på vad som krävs i en specifik situation eller för att uppnå ett visst mål. Organisationen blir ett mål i sig.

När en organisation närmar sig permanens och börjar stå ovanför multituden så dyker organisatörer upp – ofta påståendes att det är de som initierat kampen – och börjar tala i massans namn. Det är organisatörens jobb att omvandla multituden till en kontrollerbar massa och att representera denna massa inför media. Organisatörer ser sällan sig själva som en del av multituden, de står utanför den, transcendent till den, och talar om att ”nå ut till vanligt folk”, ”väcka massorna” och att ”bygga organisationen och rörelsen” – som om uppror var en lek med siffror och antal. Och på grund av att de är utomstående så ser de inte som sin uppgift att agera, att göra aktioner. Deras uppgift är att propagera och organisera, för de som agerar är ju massorna.

Deras största rädsla är att alienera ”de verkliga massorna” och därför blir mediabilden väldigt viktig. Efter Seattle var många organisatörer väldigt oroliga för vilken effekt den ekonomiska skadegörelsen skulle ha för bilden av rörelsen och de ansträngde sig något enormt för att distansera sig från dem som utförde den typen av handlingar. Direct Action Network (DAN)6 gick så långt att de inte erbjöd rättshjälp till dem som blev anklagade för brott under Seattle-protesterna. De tycks skriva under på den Napoleanska lagen i vilken de anklagade anses skyldiga, inte oskyldiga, tills motsatsen bevisats. Än en gång var deras mediabild hotad. Senare, i Los Angeles, frågade August-kollektivet7 DAN om de fick använda deras utrymmen till LA’s anarkistkonferens. DAN avböjde med förklaringen att anarkister i allmänhet var för vita och för manliga, och att detta skulle påverka DAN’s möjlighet att nå ut i samhället. Med andra ord ville de framstå som om de hade kontakt med folket och anarkisterna skulle förstöra deras image.

För organisatören, som har som sitt motto att ”endast det som syns i media existerar”, får konkreta handlingar stå tillbaka för vårdandet av mediabilden. Målet med att vårda en sådan bild är aldrig att attackera transcendenta institutioner, utan målet är att påverka den allmänna opinionen, att för evigt bygga rörelsen, eller ännu värre, organisationen. Organisatören måste alltid oroa sig för hur andras handlingar kommer att påverka bilden av rörelsen. De måste därför både försöka disciplinera den kämpande multituden, och försöka kontrollera hur denna rörelse representeras i media. Bilden ersätter handling för de permanenta organisationer och organisatörer som agerar inom skådespelssamhället.8

Alla försök att kontrollera de gigantiska fabriker som produktionen av media och opinion utgör i vårt samhälle är dömda att misslyckas. Som om vi någonsin skulle kunna överträffa antalet bilder som massmedia producerar, eller få dem att ”säga sanningen”. För att få en bättre förståelse för de problem en sådan kamp medför, och varför organisatörerna agerar som de gör, så måste vi först förstå vilken roll ”opinionen” spelar i samhället. För det första måste vi ställa oss den grundläggande frågan, vad är en opinion? En opinion är inte något som man först kan hitta bland allmänheten, och som sedan återges genom media, som om de helt simpelt rapporterade om den allmänna opinionen. En opinion existerar i media först, den produceras av media, inte av multituden. För det andra reproducerar sedan media opinionen en miljon gånger och kopplar den till en viss typ av person (konservativa tycker x, liberala tycker y). För det tredje, som Alfredo Bonanno påpekar: ”[En opinion] är en tillplattad idé, en idé som likriktats för att göra den godtagbar för största möjliga antalet människor. Opinionen är ’massifierade’ idéer”.9 Den allmänna opinionen produceras som en serie enkla val och lösningar (”Jag är för globalisering och fri handel” eller ”Jag är för mer nationell kontroll och protektionism”). Vi förväntas alla att välja – som vi väljer våra ledare eller våra hamburgare – istället för att tänka själva. Det står därför klart att inga anarkister kan använda den opinionsbildande fabriken för att skapa motopinioner, och förhoppningsvis skulle inga anarkister vilja agera på en opinionsbildande nivå även om vi på något sätt skulle kunna kontrollera innehållet som spys ut ur fabriksgrindarna. Dessutom skulle den anarkistiska etiken aldrig kunna kommuniceras i form av opinion, den skulle dö så fort den blev massifierad. Men det är precis på den här opinionsnivån som organisatörerna arbetar, för opinionen och mediabilden är maktens verktyg, verktyg som används för att forma och disciplinera multituden till en kontrollerbar massa.

”Partiet” är en permanent syntesorganisation vilket innebär att den försöker syntetisera alla kamper i en kontrollerbar organisation. Under denna process skiljs multituden från sin aktiva makt och dörren till uppror stängs. I partiets ögon befinner sig kampen alltid i någon mytisk framtid. Nutiden används för politiskt arbete, för att rekrytera och disciplinera partimedlemmar. Storbritanniens kommunistiska parti kommenterade angående Prag att det mest lyckade med den globala aktionsdagen inte var aktionen i sig, utan det faktum att de sålde eller distribuerade 2100 exemplar av Weekly Worker och delade ut 5000 flygblad (det är vad de kallar politiskt arbete). Samtidigt koncentrerade sig International Socialist Organization (ISO) på att odla sin mediabild på aktionernas bekostnad. De påstod att de skulle mobilisera över 2500 personer men fick med sig under 1000, och de bröt med den taktik man kommit överens om inom ramen för den gemensamma direkta aktionen, vilket saboterade möjligheterna att lyckas. Men självklart hade ISO andra prioriteter än aktionen i sig. De var där för att organisera nya medlemmar inför framtiden, en framtid som deras agerande garanterar att vi aldrig får se. Som sådant var deras beslut inte anpassat efter vad situationen krävde. Från att ha varit en immanent del av multituden hade beslutet förflyttats till en transcendent organisation. ISO lämnade en avgörande korsning obevakad och ett hundratal anarkister som själva kunde fatta beslut i situationen fick bevaka platsen så gott de kunde. Transcendenta organisationer, som permanenta organisationer och medierande organisationer, kommer på grund av sin logik alltid avstå från att agera och stänger därmed möjligheterna för uppror. Men trots att transcendenta organisationer, som t.ex. ”Partiet”, kan undertrycka olika handlingar så kan de aldrig fjättra multitudens makt och begär. De är för alltid dömda att misslyckas.

Men som anarkister, som vägrar att inta en sådan avantgardistisk och transcendent position, är vi en del av multituden. Vi verkar inom den, vi står immanent i förhållande till den. Vi är exploaterade såsom multituden och vi är exkluderade såsom multituden. Samtidigt som den anarkistiska etiken å ena sidan alltid är en kritisk etik som fördömer transcendenta institutioner och moral, så är den också en konstruktiv etik som leder till bildandet av nya sociala relationer och nya former av aktiv makt. Som en minoritet inom den kämpande multituden väljer vi en organisationsform som både är en logisk följd av vår position inom de exploaterades rörelse och av den anarkistiska etiken hos immanent organiserade sociala relationer. Relationer som är självorganiserade istället för att vara organiserade av transcendenta institutioner (såsom staten, kyrkan eller partiet) vilka står utanför multituden. Vi måste organisera oss själva på ett sätt som inte leder till permanens eller hierarki, på ett sätt som inte står ovanför multituden och som väljer självaktivitet före mediabild och representation. Vi måste utveckla organisationsformer som öppnar upp möjligheter för uppror och som leder kampen i den riktningen, istället för att ständigt skjuta denna möjlighet längre och längre in i framtiden.
Informell organisering

Vilken typ av organisering tillåter då
att beslut tas i samma stund de behövs? Vi kallar organisering som saknar den formalitet och auktoritet som separerar organisatörer och organiserade för informell organisering. I den här avdelningen kommer vi att inrikta oss speciellt på organiseringen av sociala kamper. Vi kommer att diskutera några allmänna principer som växt fram ur praktiken. Precis som småskaliga samhällen saknar formella opersonliga institutioner, så saknar informella organisationer befattningar och hierarkiska positioner. Eftersom det ligger i organisatörens natur att planera och kontrollera, så prioriterar han/hon oftast organisationens bevarande före andra mål. Informella organisationer läggs ned när deras mål har uppnåtts eller övergetts, de lever inte kvar för organisationens egen skull då målet som fick folk att organisera sig från första början inte längre existerar. Övergången från informell organisering till formell eller permanent organisation är jämförbar med den situation då småskaliga samhällen skapar opersonliga institutioner. Det är i denna process som gruppens makt blir alienerad och placeras utanför den.

Informell organisering är ett sätt för affinitetsgrupper att koordinera sin verksamhet när detta är nödvändigt. Vi måste alltid komma ihåg att många saker kan genomföras enklare av en affinitetsgrupp eller individuellt och i dessa fall kommer en högre organisationsnivå enbart göra beslutsfattandet byråkratiskt och kvävande. Den lägsta graden av organisering som krävs för att kunna uppnå våra mål är alltid det bästa sättet att maximera vår aktiva makt.

Informell organisering måste baseras på en etik som genomsyras av autonom handling. Autonomin är nödvändig för att förhindra att vi alieneras från vår aktiva makt, för att förhindra att det uppstår auktoritära relationer. Autonomin är vägran att lyda eller ge order, order som alltid utropas ovanför eller bortom situationen. Autonomin tillåter att beslut fattas i och samtidigt som den situation besluten gäller, istället för att de blir förutbestämda eller försenade på grund av att de fattas av kommittéer eller möten. Organisatoriska plattformar påtvingar en formalitet i beslutsfattandet som hämmar autonomin. Men det här betyder inte att vi ska sluta tänka strategiskt, göra överenskommelser och planera för framtiden. Tvärtom så är planer och beslut oerhört viktiga och användbara. Det vi vill poängtera är att det är viktigt med en flexibilitet som tillåter människor att överge planer när de inte längre är användbara. Planer måste kunna anpassas efter hur en viss situation fortlöper. Det kan vara farligt att, under en demonstration eller aktion, tveka att ändra planerna då händelserna tar en oväntad vändning eftersom ens grupp från början hade planerat att göra på ett visst sätt.

Eftersom autonomin kommer ur en etik
som tar avstånd från blockerandet av aktiv makt så innebär detta även en vägran att stoppa andra personers handlingar, med ett viktigt undantag. När andra försöker begränsa eller stoppa våra handlingar så kommer vi inte bara passivt låta det ske. Exempel på detta: de som fysiskt försökte hindra aktivister från att ha sönder skyltfönster i Seattle, de som tar foton på illegala aktioner, de som sliter av maskeringar från människor som valt att vara maskerade av säkerhetsskäl och de som märker aktivister med färg för att de senare ska kunna identifieras av polisen. Dessa människor vägrar inte bara att respektera andra människors handlingar och autonomi, utan de tar detta till en sådan extrem att de försöker överlämna dem de inte är överens med till polisen – en fiende som har makten att beröva oss på flera år av våra liv. Vi har inga andra val än att försvara oss själva. Det är vid den punkt där vår autonomi tar slut som den alienerade makten uppstår, då vårt enda vapen – vår makt att agera – tas ifrån oss.

Precis som en informell organisation måste tillämpa en autonom etik
för att inte förvandlas till en auktoritär organisation, så måste den också för att undvika alieneringen av vår aktiva makt tillämpa en etik som inte kompromissar med organisationens överenskomna mål. Organisationens mål måste antingen uppnås eller överges. Att kompromissa med dem vi kämpar mot (såsom staten eller ett företag) kan bara leda till ett nederlag för alla kamper, det ersätter vår makt att agera med våra fienders. Sedan Seattle har de globala finans- och handelsorganisationerna uppmanat till dialog. För att få oss att vilja köpslå med dem har de försökt framstå som sympatiska och engagerade. Under protesterna mot IMF i Prag i september 2000 uttalade sig en representant för Världsbanken så här: ”Vi sympatiserar med de frågor som demonstranterna framför men håller inte med om deras metoder. Vi anser att de valt fel sätt. Vi vill ha dialog, inte våld”. En annan representant för Världsbanken sade: ”Detta är viktiga möten, om att få ett slut på AIDS och fattigdom, vi vill ha dialog inte hätsk kritik.” Det faktum att Världsbanken faktiskt söker dialog är ett bevis på vår framgång på gatorna. De hoppas att vi ska välja dialog istället för direkt aktion, för de vet att en dialog med dem skulle vara verkningslös, att de aldrig egentligen skulle ge efter för våra krav. De kan lyssna på oss, svara artigt, till och med utföra smärre justeringar, men förr eller senare åker de alla hem till sina avskilda och skyddade bostadsområden, sina gated communitys, tar en martini och glömmer alltihop. Det är därför de vill kanalisera våra direkta aktioner till appeller, namninsamlingar och försök att påverka massmedia. Världsbanken förstår styrkan i våra direkta aktioner och vidtar nu motåtgärder – de försöker få oss att använda ineffektiva metoder.

Vi måste säga nej till smulorna våra motståndare erbjuder för att blidka oss och avleda vår uppmärksamhet. Kompromisser med transcendenta institutioner (såsom staten, WTO, VB, IMF, partiet etc.) innebär alltid en alienering av vår makt till just de institutioner vi påstår oss vilja förstöra. Den här typen av kompromisser innebär att vi frivilligt avsäger oss vår förmåga att agera beslutsamt, att ta beslut och agera när vi själva vill. Den här typen av kompromisser gör bara staten och kapitalet starkare.

För alla dem som vill öppna möjligheterna för uppror,
som inte vill vänta på påstått lämpliga revolutionära förhållanden, som inte vill ha en revolution som innebär skapandet av nya maktstrukturer, utan istället vill förstöra alla strukturer som alienerar oss från vår makt. För alla dem står sådana här kompromisser i motsättning till deras mål. Att konsekvent vägra att kompromissa är att stå i permanent konflikt med den etablerade ordningen och dess strukturer för maktutövning och utsugning. Att utgå från en permanent konfliktualitet innebär att vi inte kommer att vänta på order från ledare eller organisatörer som, på grund av den roll de har, vill kontrollera våra uppror och därmed alienera oss från vår aktiva makt. En permanent konfliktualitet innebär okontrollerbart autonomt agerande.

Informella organisationer kan vara sammanslutningar av affinitetsgrupper med ganska olika politiska perspektiv. Dessa skilda perspektiv som kan finnas i en informell organisation brukar oftast inte finnas i en affinitetsgrupp. Affinitetsgruppen baseras snarare på ett gemensamt perspektiv som inte nödvändigtvis finns i en större grupp. Vissa individer vill öppna möjligheten för uppror medan andra bara är intresserade av de omedelbara delmålen. Men det finns ingen anledning att de som har samma omedelbara praktiska mål, men som inte kommer överens om de långsiktiga, inte skulle kunna samarbeta. Till exempel så skulle en organisation som arbetar mot genmanipulering av spannmål kunna bildas för att koordinera sabotage mot olika försöksodlingar, om det t.ex. skulle finns väldigt många sådana i samma område, samt ta initiativ till gemensam spridning av propaganda. (Om sabotage ska förekomma är det bättre ju färre personer som har kunskap om aktionen, så information bör enbart delas mellan olika affinitetsgrupper om det finns anledning att koordinera insatserna, till exempel om flera affinitetsgrupper skall slå till mot flera mål på en natt). I det här fallet skulle alltså de som strävar efter ett insurrektionellt brott med den nuvarande sociala ordningen utan problem kunna samarbeta med dem som helt enkelt bara hatar genmanipulation för att uppnå ett gemensamt mål. Ett sådant samarbete skulle inte begränsa möjligheterna för dem som strävar i en insurrektionell riktning att förverkliga sina drömmar. En informell organisation med sin etik av autonomi och vägran att kompromissa kontrollerar inte kampen, och okontrollerbarhet öppnar möjligheter för ett insurrektionellt brott med den här nekrofila sociala ordningen. I exemplet ovan så förutsätter vi att alla involverade utgår från en anti-auktoritär etik som respekterar autonomt agerande.

Eftersom auktoritära strukturer kan uppstå i vilken grupp som helst så känner sig en del anarkister tryggare om de bara samarbetar med andra anarkister, för att på så sätt kunna undvika auktoritära element. Men det är inte stämpeln ”anarkist” som tillintetgör auktoriteter utan det är en ständigt pågående kamp tillsammans med alla man samarbetar med. Varje ny situation och relation vi går in i medför en risk för uppkomsten av auktoritet. Precis som Clastres upptäckte samhället mot staten så har andra antropologer som levt i småskaliga samhällen observerat en process av aktiv jämlikhetssträvan [assertive egalitarianism], en strävan att stoppa alla försök att införa auktoritära institutioner eller ekonomiska ojämlikheter. Inom en informell organisation måste vi aktivt motverka uppkomsten av auktoritära relationer. Detta problem kan inte undvikas genom att hålla sig till ett anarkistghetto.

Vi anarkister kan utgöra en kraft som bidrar till att de anti-kapitalistiska och anti-auktoritära strömningarna inom anti-globaliseringsrörelsen sprids ytterligare. Detta kan åstadkommas genom att ta initiativ till diskussioner mellan anarkister och andra anti-kapitalistiska grupper, och mellan anti-kapitalister och anti-korporativa och globaliseringskritiska grupper. Dessa diskussioner skulle i vissa fall leda till att det knöts band av samarbete och solidaritet. När vi diskuterar nödvändigheten av att knyta samman eller länka olika kamper till varandra eller om spridningen av kamper, så pratar vi inte om en numerär tillväxt hos en viss organisation eller rörelse. Den typ av organisering som vi diskuterar här består inte av en samling människor som försöker öka sitt eget antal på bekostnad av kvaliteten i relationen dem emellan. Den revolutionära gnistan kan inte kvantifieras. Informell organisering är en metod för att omvandla diskussioner mellan skilda grupper och individer till fokuserad handling. Informella organisationer, affinitetsgrupper och individer har redan initierat en mängd olika projekt. Vissa har som mål att öka kommunikation och utbyte (så som olika sammankomster), andra skapandet av sociala utrymmen (så som infoshops) eller utgivningen av olika publikationer. Dessa projekt är mycket viktiga då kapitalismen ständigt reser nya murar för att separera oss. Andra har fokuserat på en annan viktig uppgift, att direkt attackera den rådande sociala ordningen.
”Gör kampen lika global som kapitalet”

Det här slagordet är väldigt tilltalande
och det har blivit ett av de vanligaste inom anti-globaliseringsrörelsen. Men hur gör vi våra kamper lika globala som kapitalet? Denna fråga skapar en del svårlösliga problem för de anti-auktoritära. Hur kan en transnationell kamp mot stat och kapital föras utan att det skapas en massiv auktoritär överbyggnad? Hur kan kampen mot vår gemensamma fiende, kapitalet, förbli fokuserad men ändå mångfacetterad, lokal men ändå global? Verklig transnationell kamp innebär en kamp på många olika nivåer. Den kräver också att det utvecklas en mängd praktiker som gör det möjligt för oss att samarbeta, samtidigt som de förhindrar att det växer fram transcendenta organisationer mitt ibland oss. Att agera på många olika nivåer kommer att skapa spänningar inom rörelsen och det finns inga enkla lösningar på dessa spänningar. Men om vi enbart försöker hålla oss till en nivå – t.ex. den nationella nivån – eller om vi bygger en massiv internationell organisation, så dömer vi rörelsen till att misslyckas. Vi kan inte heller bygga en lokal kokong att övervintra i. Att vänta leder ofelbart till nederlag.

Kapitalismen är en mycket anpassningsbar kraft som har lyckats överleva en mängd olika sociala och kulturella omständigheter. Kapitalismen verkar både ovanifrån och underifrån. Den etablerar sig genom påtvingad utarmning och blir en del av alla sociala relationer. Det finns en kapitalism, den fungerar som ett system, men trots detta arbetar den på miljontals olika lokala sätt. Varje strid mot kapitalismen måste både förstöra de transcendenta institutioner som påtvingar oss den ovanifrån (staten, företag osv.) och förändra de sociala relationer som upprätthåller den underifrån. Om vi ska lyckas förstöra de institutioner för kontroll och utsugning som upprätthåller kapitalismen, och de kapitalistiska sociala relationer som trängt in i nästan varje del av våra vardagliga liv, så måste denna förstörelse växa fram ur multitudens begär. Begäret att förstöra kapitalismen är gnistan som måste tändas på en mängd olika platser och spridas över hela planeten för att vår kamp skall bli lika global som kapitalet.

Det finns inte längre någonstans att gömma sig.
Om vi lyckas besegra staten och kapitalet på en plats, men lämnar den industriella och militära regimen i händerna på våra fiender, så kommer vår lilla utopi snart att vara krossad. Om vi isolerar oss, som Hakim Bey så poetiskt föreslår i T.A.Z.10, i syfte att skapa en självförsörjande autonom zon fristående från kapitalet så kommer vi misslyckas. Det är självklart viktigt att skapa utrymmen där vi kan andas fritt, där vi kan agera och tänka utan den tvångströja som kapitalistiska relationer och roller innebär, där vi kan slippa vardagens konsumtions- och produktionshets. Men om vi nöjer oss med detta så får vi problem, för kapitalismen omger oss överallt. Ockupanterna vräks, det självförsörjande landsbygdssamhället omringas av städer, eller så kommer skogsbolagen och förvandlar allt utom den egna tomten till kalhygge. Man kan inte längre stå helt utanför kapitalismen, det är en social sjukdom som nått alla samhällen. Detta betyder dock inte att den har penetrerat alla samhällen, de få Penanerna11 på Borneo som fortfarande lever i skogen har fortfarande ett socialt liv som står i skarp kontrast till kapitalistiska förhållanden. Men de kämpar för sina liv och det finns inte mycket skog kvar. Vi måste inse att precis som genetiskt modifierade grödor sprids till närliggande åkrar, så försöker kapitalismen liksom pesten ta över allt den rör vid. Den kan inte stoppas om den inte förstörs helt och hållet.

Många anarkister inom anti-globaliseringsrörelsen agerar på en nationell nivå och tror att Clastres ”samhälle mot staten” kan tolkas som ”staten mot kapitalet”. De verkar se det som att kapitalet håller på att bli ”rent” och separerar sig från staten, och som ett uttryck för den rådande pessimismen, så uppfattar de staten som något som skyddar olika kulturer mot den globala kapitalismen. Men som vi diskuterade i vårt stycke om värde, så kan det inte finnas någon kapitalism utan transcendenta organisationer – såsom staten – som försvarar privategendomen. Staten i någon form är ett villkor för kapitalismens existens och fortlevnad. Därför kan kapitalismen aldrig frigöra sig själv från staten och samtidigt fortsätta att reproducera sig. Självklart är de transcendenta institutioner som möjliggör kapitalismens reproduktion inte statiska, utan i konstant förändring.

I takt med att förhållandet mellan staten och kapitalet förändras,
så måste även organiseringen av motstånd och angrepp finna nya former. Dock är all argumentation för att kompromissa eller till och med alliera sig med någon tidigare transcendent organisation, som t.ex. nationalstaten, helt fel ute. Alla kompromisser med alienerad makt kan bara innebära att vi avsäger oss vår egen makt att förändra samhället, vår makt att efter bästa förmåga skapa det liv vi begär. Om man tar hänsyn till frågan om kampernas olika nivåer och om man ska kunna omvandla idén om globalt motstånd till konkreta angrepp mot kapitalet, så krävs en mycket noggrannare analys:

1. När människor börjar tänka globalt
har de ibland en tendens att förutsätta att det enda sättet att få en kamp att bli global är att agera som en stat eller ett företag, att försöka syntetisera alla kamper under en internationell organisation för att på så sätt ena praktiken. Detta är inte önskvärt sett ur en anti-auktoritär synvinkel och det är dessutom opraktiskt. Hur skulle det vara möjligt att samla alla kamper under en organisation, utan att först undertrycka en mängd lokala kamper? Det ligger i naturen hos en sådan stor organisation att separera beslutsfattandet från de exploaterades behov. Den får dem att vänta med att gå till handling tills det är som mest gynnsamt för organisationen i sig. Stora organisationer, som samlar många lokala kamper, tänker ofta bara på kapitalet i abstrakta termer. Det blir därför nödvändigt att vänta tills de rätta materiella villkoren dyker upp, tills en kris uppstår hos kapitalet. En sådan strategi är blind inför den myriad av lokala motiv till varför människor revolterar.

Transcendenta organisationer kan bara styra revolter och genom att göra detta försöker de beröva revolten dess kraft – multitudens immanenta begär. Det är detta begär som är upprorets tändande gnista och det som kan omvandla hela det sociala livet. Ingen individ, affinitetsgrupp eller organisation kan styra upproret, det är till sin natur okontrollerbart. De som drömmer om uppror kan inte bara frammana det ur intet, de kan blott öppna upp möjligheten för det genom direkta attacker mot den rådande sociala ordningen, handlingar som kan kommuniceras och spridas över hela den sociala terrängen.

2. Kapitalet kan aldrig attackeras i sin abstrakta form,
attackerna måste riktas mot dess konkreta framträdelseformer. Attacker är alltid lokala men de kan kommuniceras globalt. Lokala attacker kan inspirera andra människor som har samma fiende att gå till angrepp på andra platser. Det som får folk att uppleva denna gemenskap av att ha samma fiende kan variera kraftigt. Det kan vara allt från ett visst företag, en lag eller en viss politiker, till kapitalismen eller staten som helhet. Aktioner, och publiceringen av aktionerna via kommunikéer och vår media, ger möjligheter för människor att upptäcka dessa gemensamma nämnare med andra förtryckta runt om i världen. I detta vilar möjligheten för människor att ta sin analys ett steg längre, till en kritik av kapitalismen som helhet.

I USA har miljökämpar den senaste tiden haft större framgång än arbetare i att få lokala kamper att kommunicera på samma globala skala som kapitalet. Den radikala direkt aktions-miljörörelsen sprider sig snabbt över hela kontinenten trots väldigt lite organisering. Earth Liberation Front (ELF)12 är inte en organisation – alla kan underteckna en aktion med ELF (även om initiativtagarna uppmanar alla som använder namnet att ställa upp på vissa grundläggande perspektiv och mål) – men trots denna avsaknad av organisering har alltså ELF’s aktioner spridit sig vida omkring. ELF-aktioner inträffar på grund av att människor är förbannade på att jorden förstörs och denna vrede sprider sig effektivare än vad en permanent organisation med sina kommittéer och tidningsförsäljare skulle klara av. Det är inte heller alla som sysslar med dylika sabotage som använder namnet ELF, det finns massor av andra exempel. Det mest kända är förstörandet av genetiskt modifierade grödor – en kamp som spridit sig över flera kontinenter. I dessa fall så kommunicerar de lokala sabotagehandlingarna en gemensam global fiende: det industriella kapitalistiska samhället som förgiftar vår planet.

3. Den senaste tidens uppsving av globala aktionsdagar
öppnar möjligheter för specifika aktioner att kommunicera och skapa länkar globalt. Men vad innebär egentligen dessa möjligheter för oss anarkister? Eftersom aktionsdagarnas mål, kapitalets internationella institutioner, på ett tydligt sätt kommunicerar en opposition mot kapitalismen i allmänhet, så är kanske den största möjligheten som dessa globala aktionsdagar erbjuder, ett tillfälle att koppla specifika, lokala kamper till en allmän opposition mot kapitalismen. Med andra ord, det faktum att det pågår samtidiga aktioner vid en speciell tidpunkt kan vara viktigare i sig än en spektakulär blockad av ett stort möte. Genom att hoppa över de stora händelserna och istället göra mindre, lokala aktioner, kan anarkister kommunicera de lokala konsekvenserna av den ständigt expanderande kapitalistiska dödsmaskinen. Genom själva samtidigheten hos aktionerna knyts band mellan olika regioner och kamper. Vi menar inte att våra aktioner ska bestämmas av de datum som den globala kapitalismens institutioner sätter, inte heller att man bara ska göra aktioner just dessa datum, men vi bör inte heller ignorera de historiska möjligheter som de globala aktionsdagarna erbjuder. För att sådana aktioner ska vara effektiva bör de vara en del av en pågående kamp. Lokala aktioner erbjuder också möjligheten att involvera de som kanske inte inser hur de stora händelserna under aktionsdagarna – attackerna mot institutioner som WTO, Världsbanken och IMF – hänger samman med deras liv. Att göra lokala aktioner under de globala aktionsdagarna är ett sätt att intensifiera sådana kamper.

4. Den sista – och kanske viktigaste – nyckeln
till en aktiv och global attack mot staten och kapitalet är att det utvecklas en kritisk och revolutionär solidaritet. När vi riktar kritik mot individer eller grupper som delar våra målsättningar, så är den kritiska solidariteten ett sätt att kunna diskutera och lufta skilda åsikter när det gäller strategi, taktik och organisering, utan att försöka blockera varandras handlingar. Om vi hela tiden försöker blockera varandras handlingar så kommer inga handlingar någonsin ske. Värt att notera är att efter Seattle har tidigare hätska teoretiska diskussioner spelat allt mindre roll. Detta blev extra tydligt i uppropet för ett Revolutionärt Antikapitalistiskt Block under A16-protesterna i Washington13, vilket var en konkret uppmaning till solidaritet och gemensam handling mellan alla som anser sig vara revolutionära antikapitalister. Det har även varit en mycket större aktivitet på en mängd olika nivåer sedan Seattle. Folk som inte var där har inspirerats av deltagarnas berättelser och när det plötsligt finns en massa saker att göra så ger teoretiska skiljaktigheter vika för mer praktiska angelägenheter.

Som en minoritet inom de exploaterades rörelse
så måste vi anarkister finna sätt att samarbeta med folk vi inte är överens med. Detta betyder inte att olikheterna sopas under mattan. Det är viktigt att konceptet med kritisk solidaritet tolkas så brett som möjligt, för alldeles för ofta så tolkas en kritisk inställning som en brist på stöd. Vi kan rikta kritik mot Zapatisterna samtidigt som vi agerar i solidaritet med de exkluderades kamp i Chiapas mot den mexikanska staten och nyliberalismens intåg. Det är alltid viktigare att agera i solidaritet med människors beslut att ta makten över sina egna liv än att stödja deras teoretiska perspektiv eller den taktik de väljer. Det absolut viktigaste är solidariteten med dem som håller på att bli aktiva och som vägrar att godta en alienering av makten. Som Nikos Mazotis uttryckte det under sin rättegång: ”För mig så betyder solidaritet en oreserverad acceptans och ett stöd med alla medel för alla människors rätt att bestämma över sina egna liv, att inte låta andra bestämma åt dem, som staten och kapitalet gör.”14

Förutom den kritiska solidariteten
som alltid är öppen för andras autonoma handlingar så måste vi även skapa en revolutionär solidaritet. En revolutionär solidaritet ska vara aktiv och i konflikt med de förtryckande strukturerna. Revolutionär solidaritet låter oss gå långt bortom den ”skänk en slant”-solidaritet som vänstern vanligtvis sysslar med, eller den solidaritet som går ut på att uppvakta olika regeringar för att be om nåd eller hjälp. Ett exempel på revolutionär solidaritet var Nikos Mazotis aktion mot TVX Gold i december 1997. Många invånare i byarna runt Strymonikos i norra Grekland kämpade mot att det skulle byggas ett guldsmältverk i området. I solidaritet med byborna placerade Nikos en bomb i ministeriet för industriell utveckling, som skulle explodera när ingen var i byggnaden. Tyvärr så exploderade den aldrig. Nikos avtjänar nu ett femtonårigt fängelsestraff (som sänktes till fem och ett halvt år, han beräknas komma ut i år). TVX Gold är ett multinationellt företag med huvudkontor i Canada, det fanns därför många sätt att praktisera revolutionär solidaritet med byborna i Strymonikos. Att samla in pengar till behövande kamrater är viktigt och uppskattas garanterat, men detta skulle även kunna kombineras med en mer aktiv form av solidaritet med de kamrater som kämpar mot våra gemensamma fiender.

Den revolutionära solidariteten kommunicerar sambandet
mellan den exploatering och repression andra utsätts för och våra egna liv. Den visar även hur kapitalismen och staten fungerar på liknande sätt på vitt skilda platser. Genom att länka samman de olika kamperna mot statens och kapitalets transcendenta maktstrukturer, så finns det i den revolutionära solidariteten en potential att lyfta våra lokala kamper till en global nivå. Solidaritet innebär att du känner igen din egen kamp i andras kamper. Revolutionär solidaritet innebär solidaritet med dem som håller på att bli aktiva och därmed med deras vägran att acceptera deras egen makts alienering. Dessutom är revolutionär solidaritet alltid en aktiv attack i det att den alltid innebär ett återtagande av vår egen aktiva makt, vilken i sin tur mångfaldigas i kombination – i solidaritet – med andras aktiva makt.
Sammanfattning

I den här artikeln har vi argumenterat för att anarkismen är en praktik i permanent konflikt med den konstituerade ordningen. Den röda tråden för en anarkistisk praktik är motståndet mot transcendent, konstituerad ordning – kravet på att beslut alltid ska fattas av dem som är inblandade i en viss aktuell situation. Anarkismen är ett angrepp på allt som separerar oss från vår aktiva makt, anarkismen är begäret som väcker vår vägran att acceptera att vår makt alieneras. Därför är anarkismens praktik en etik. Teorierna som vi skissat upp i den här essän har utvecklats av anarkister som deltar i de exkluderades kamper och därför kan man säga att de utgör en del av den fortsatta utvecklingen av samhället mot staten.

För att förbli levande måste dock anarkismen undvika att själv bygga upp transcendenta maktrelationer. Sådana relationer skulle både skada effektiviteten i våra angrepp och omintetgöra alla självbestämda sociala relationer. Den informella organiseringen är en metod för anarkister att samarbeta med andra ur den exploaterade multituden utan att skapa transcendenta institutioner. Praktiserandet av den anarkistiska etiken inom den bredare kampen kommer både göra det möjligt för människor att fortsätta sina aktiva angrepp och skapa nya, immanenta, sätt att leva och förhålla sig till varandra. Genom att praktisera informell organisering kan den anarkistiska etiken spridas vidare inom anti-globaliseringsrörelsen. Inom den bredare rörelsen av exploaterade och exkluderade, den rörelse som ska återerövra vår makt och skapa sociala relationer bortom värdet, så står alltså vi anarkister i en position där vi kan fördjupa kampen mot kapitalet och staten.

Litteraturlista

Hakim Bey, ”TAZ”. Autonomedia.
Alfredo Bonanno, ”The Anarchist Tension”. Elephant Editions, 1998
Pierre Clastres, ”Society Against the State”. Urizen, 1977.
Gilles Deleuze och Felix Guattari, ”Nomadologin”, Raster förlag
Michael Hardt och Antonio Negri, ”Imperiet”, Glänta/Vertigo, 2003
David Harvey, ”The Conditions of Postmodernity”. Oxford, 1989.
Insurrection, ”Autonoma basgrupper”
Insurrection, ”Bortom syntesstrukturen”
Peter Kropotkin, ”Erövringen av brödet”. Brand, 1919.
Nikos Mazotis, ”Statement to the Athens Criminal Court”

Noter

1. Multituden: Se ordlistan för vidare förklaring.

2. De globala aktionsdagarna: Ett initiativ från nätverket Peoples Global Action (PGA) under nittiotalet, som blev en föregångare till toppmötesprotesterna. Den första globala aktionsdagen var 16-20 maj 1998 mot WTO-mötet i Genève. Förutom demonstrationen i Genève hölls då ytterligare 65 demonstrationer över hela världen. Nästa stora globala aktionsdag var J18 (18 juni, 1999) som riktade sig mot världens finanscentra. Då ockuperades bland annat finansdistriktet i London av omkring 10 000 personer. Sen rullade det på med de numera ökända protesterna i Seattle, Prag, Göteborg, Genua m.fl. PGA är ett nätverk bestående av allt från stora sociala rörelser till små aktivistgrupper. Nätverket bildades ur de internationella möten som Zapatisterna tog initiativ till genom att organisera ett ”Interkontinentalt möte för mänskligheten mot nyliberalismen” 1996, då olika rörelser, grupper och enskilda personer från hela värden träffades i Chiapas djungler.

3. Peter Kropotkin: ”The Conquest of Bread”. Elephant Editions, 1996. På svenska ”Erövringen av brödet”. Brand, 1919. Det verkar inte finnas någon nyöversättning.

4. Pierre Clastres: ”Society Against the State”. Urizen, 1977.

5. Gilles Delueze, Felix Guattari: ”Nomadology: The War Machine”. Semiotext(e), 1986.

6. Direct Action Network: Nätverk av organisationer och rörelser som anordnade seminarium och demonstrationer mot WTO-mötet i Seattle 1999. Jämför ”Göteborgsaktionen 2001” – nätverket som arrangerade demonstrationer och seminarium under protesterna mot EU-mötet i Göteborg 2001.

7. August-kollektivet: En grupp som arrangerade ett stort nordamerikansk anarkistmöte 2000.

8. Skådespelssamhället: Situationistiskt nyckelbegrepp. Se Guy Debord: ”Skådespelssamhället”. Daidalos, 2002.

9. Alfredo Bonanno: ”The Anarchist Tension”. Elephant Editions, 1998.

10. Hakim Bey: ”TAZ”. Autonomedia.

11. Penanerna: Ett naturfolk som lever i Borneos regnskogar.

12. ELF: Sv. Jordens befrielsefront: Ett nätverk av grupper som varken har en officiell talesman, medlemskap eller ledarskap. Man kan säga att ELF mer är ett koncept man kan använda om man gör någon form av miljöaktion. Jämför ”Djurens Befrielsefront” som fungerar på samma sätt.

13. A16-protesterna i Washington: Protester i Washington 16 april 2000 mot IMF och Världsbanken.

14. Nikos Mazotis: ”Statement to the Athens Criminal Court”, 1999.

***

Courtesy Anarco / Gatorna.info https://gatorna.info/threads/anarkistisk-etik-i-anti-globaliseringsrorelsens-ti-942/

sorte

3 comments on “Anarkistisk etik i anti-globaliseringsrörelsens tidsålder.

  1. Marre all day
    17 oktober, 2017

    Tack för intressantaste text jag nånsin läst . Jag får så mycket funderingar och tankar. Önskar jag hade nån att prata med

    Gilla

    • Konst & Politik
      17 oktober, 2017

      Roligt att Du gillar den, Marre!

      Liked by 1 person

      • Marre all day
        18 oktober, 2017

        Du och jag är en grupp ! ❤️
        Du är min vän. ✊️

        Gilla

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Translate from Swedish to Your language

Follow Konst & Politik on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: