Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, aktivist, konstkritiker & lundabo.

Zo d’Axa: Utan mål.

”Vänta nu ett tag” säger folk, ”vad är deras mål?” Och den välvilliga frågeställaren undertrycker en axelryckning efter att ha noterat att det finns unga människor som är eldfasta gentemot det nuvarande samhällets förväntningar, lagar och krav, och som ändå inte bekräftar ett program. ”Vad hoppas de på?” Om åtminstone dessa nejsägare utan ett credo hade ursäkten att vara fanatiker. Men nej, tron vill inte längre vara blind. De diskuterar, de snubblar, de söker. Beklagansvärd taktik! Dessa skärmytslingar i den sociala kampen, dessa flagglösa är så avvikande att de inte förkunnar att de har universalmedlet, det enda! General Charles Mangin hade mer medvetenhet… ”Och jag frågar dig: Vad söker de uppnå för sig själva?” Låt oss inte ens prata om det. De söker inte mandat, positioner eller delegering av något slag. De är inte kandidater. Och sen då? Tillåt mig att skratta. De betraktas med tillbörligt förakt, ett förakt blandat med medömkan. Jag lider också av den underskattningen. Det finns några av oss som känner att vi knappt kan skymta framtidens sanningar. Inget fäster oss vid det förflutna, men framtiden har ännu inte blivit klar. Och så fortsätter vi, som missförstådda utlänningar, och det både här och där, det är överallt som vi är utlänningar. Varför? För att vi inte vill recitera nya katekeser, och vi vill inte låtsas att tro på svaret hos läror. Vi skulle behöva känna en ödmjuk form av tillfredsställelse för att erkänna en samling teorier utan reservationer. Och vi är inte så självständiga. Det har inte varit någon Uppenbarelse. Vi håller vår entusiasm utan skuld för dess skönhet. Kommer det att bli av? Även om det sista ordet undflyr oss, kommer vi inte att skämmas för vårt arbete. Vår tid är en övergångsperiod och den fria människan har sin roll att spela. Det auktoritära samhället är avskyvärt för oss, och vi förbereder experimentet med ett fritt samhälle. Osäkra på resultatet längtar vi ändå efter försöket, förändringen. Istället för att stagnera i denna åldrande värld där luften är tung, där ruinerna vittrar som för att begrava oss, skyndar vi oss till den slutgiltiga nedrivningen. Att göra det är att skynda på en renässans.


Zo2

Zo d’Axa var en pseudonym för Alphonse Gallaud de la Pérouse (1864-1930), fransk individualanarkist, författare och äventyrare. Som frihetlig socialist utan nihilistiska  böjelser känner jag ändå en viss ömhet för de lätt desorienterade individualanarkisterna. Deras heroism är obestridlig. Verkligt fria  människor är sällsynta, men de förekommer. Sv. övers. S. Jacobson 2017.

***

Annonser

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 14 maj, 2017 by in * KRÖNIKAN, Zo d'Axa and tagged , .

Translate from Swedish to Your language

%d bloggare gillar detta: