Konst & Politik

Staffan Jacobson, författare & lundabo

Sverige 1917-1918: Arbetarrådens rättmätiga krav.

1917


Livsmedelskrisen i Sverige blev akut under krigsåren, bröd saknades och potatisen exporterades till Tyskland – där man fick ett bättre pris – istället för till den hungrande svenska befolkningen. 1 maj-tågen i Lund samlade minst 3000 personer dessa år, och 1917 tillkom enorma hungerdemonstrationer. Statsministern Hammarskjöld fick öknamnet ”Hungerskjöld”. Både i Malmö och i Lund samlades en hotfull folkmassa framför rådhusen 25/4, och ungsocialisten Gustaf Sjöström höll ett eldande tal. Samma dag hungerdemonstrerade ett tjugotal orter i Sverige, sammanlagt 66 000 personer deltog; totalt en kvarts miljon svenskar demonstrerade 1917. Syndikalisterna var de mest aktiva revoltörerna bland arbetarna, och ropet ”Revolution!” hördes ofta på gatorna och i folksamlingar. Arbetarråd, bonderåd och soldatråd bildades samt ett arbetarrådens landsråd på Gustaf Sjöströms initiativ. Bagerier exproprierades, polisstationer intogs och på vissa orter i Norrland hade arbetarna helt tagit över makten lokalt. Seskarö hotades med kanonbåtar. I juni var det våldsamma kravaller i Stockholm. Departementschefen Jockum Åkerman uppmålade bilden av att

”…regeringen kanske bleve infångad och sittande på Långholmen och socialismen eller t.om. anarkismen herre i Sveriges rike.”

och överkommendanten i Stockholm Carl Rosenblad talade om

”det borgerliga samhällets fullständiga kapitulation i avvaktan på den revolution som väntas som ett bref på posten”. (Andræ 1998, s. 124-129).

Hela den svenska försvarsmakten befann sig i högsta alarmberedskap. Att den ryska, finska och tyska revolutionen var inspirationen rådde det ingen tvekan om, och den kommunistiske riksdagsmannen Carl Winberg bildade en hemlig revolutionskommitté med uppgift att vid behov tillsätta en revolutionsregering. Man avvaktade utvecklingen och inväntade bara en signal. Fabian Månsson förslog allmän folkbeväpning. Sveriges konung diskuterade under tårar med kronprinsen om möjligheten att emigrera till Schweiz och hade redan packat sina väskor. Amaltheamannen Anton Nilsons dödsstraff omvandlades i all hast till fängelse, 10 000 arbetare demonstrerade för hans frisläppande utanför fängelset i Härnösand och 1917 beslutade Branting och Staaf plötsligt att släppa ut honom innan revolutionen var ett faktum.

De omedelbara krav som den samlade vänstern och arbetarråden ställde i mitten av oktober 1918 var följande (Bäckström 1977, del 2, s. 285) :

  1. Bildandet av en socialistisk regering, stödd på arbetare-, soldat- och bonderåd över hela landet.
  2. Republikansk statsförfattning.
  3. Första kammarens avskaffande.
  4. Omedelbart inkallande av en konstituerande nationalförsamling på grundval av oinskränkt allmän rösträtt för män och kvinnor från 20 års ålder.
  5. Militärövningarnas omedelbara inställande.
  6. En genomgripande förhöjning av alla arbetares och statstjänares löner.
  7. Åttatimmarsdagen införs omedelbart.
  8. Arbetarkontroll över industrin.
  9. Bolagens, godsens och statens jord överlämnas genast under samhällets kontroll till statares, torpares, drängars, bondesöners och skogsarbetares disposition.

Helt adekvata krav i den situation som då rådde och en del känns radikala (och ännu ouppfyllda) även i dagens situation. Revolutionen stod verkligen för dörren, men socialdemokraterna lyckades den gången genom att kasta till arbetarna ett magert politiskt köttben undvika att samhället förändrades från grunden. Branting satte sin karriär mot statsministerposten och sin förkärlek för liberalerna främst och förrådde revolutionen just i det ögonblick den kunde ha lyckats.  Ernst Wigforss kommenterade uppgörelsen i ett brev till Östen Undén:

”Jag kan inte annat än bekänna, att det är synnerligen begripligt, om massor av arbetare uppfattar hela partiledningens taktik som medvetet bedrägeri.”

Istället för en arbetarrepublik blev det alltså utökad rösträtt (utom för kvinnor) och en halvdan författningsreform. Hjalmar ”Machiavelli” Branting ska ha sagt att ”Om vi velat revolution hade vi kunnat det”. Redan i veckotidningen ”Under röd flagg” nr 9/1891, s. 2 citerar Hinke Bergegren socialdemokraten Axel Danielsson, som på kongressen sagt att ”parlamentarism och rösträtt är visserligen en humbug, men vi måste gå humbugsvägen”. Bluffen lyckades. (Något Sydsvenskans Per T. Ohlsson  kallar demokratins genombrott!) Eller rättare sagt lyckades man lura sig själva och Kapitalet kunde för tillfället andas ut. I dag när socialdemokratins samhällsbygge i allt väsentligt är raserat av de borgerliga systemskiftena 1976-2014 är det lätt att se hur en revolution kunnat förhindra detta. Reformismen manipulerar bara på ytan och håller inte på lång sikt medan en revolution är av genomgripande och mer varaktig karaktär.

Så, nästa gång…!

forstamajdemonstrationigoteborg

liten stjärna

 

Annonser

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 29 april, 2017 by in * KRÖNIKAN, * SVERIGE 1917 and tagged , , , , , .

Translate from Swedish to Your language

%d bloggare gillar detta: