Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, aktivist, konstkritiker & lundabo.

AKADEMISKA UNDANTAGSGUBBAR (1903).

”Visst har de vågor av vänsterradikalism – i stort sett varje årtionde – som rullat fram över det i övrigt borgerliga Lund hämtat inspiration från Bengt Lidforss’ tradition”. — Sten Henriksson.


bengt-lidforss1


Bengt Lidforss (1868-1913) var som vi nämnde i artikeln om Knut Wicksell en av både Lunds och rikets vassaste polemiker någonsin. Som vetenskapsman utredde han bland annat släktet Rubus där björnbär, hallon och hjortron ingår. Han fick utstå avsevärd förföljelse för sina radikala socialistiska åsikter i den lilla borgerliga akademistaden men tröstade sig med den intellektuella gemenskapen i det berömda och punschomflutna Tua-kotteriet. Biskop Billing ingrep både mot honom och Wicksell när de skulle få sina välförtjänta professurer, och lyckades åtminstone fördröja dem. Under tiden blev biologen Lidforss uppslukad av skrivandet i vännen Axel Danielssons tidning Arbetet, där artikeln ”Akademiska undantagsgubbar” är ett gott exempel på hans stilistik i en genre som på franska ibland brukar benämnas lettre d’injuries. Den charmiga gammelstavningen (som gällde fram till 1906) är bibehållen.

Lidforss2

BENGT LIDFORSS: AKADEMISKA UNDANTAGSGUBBAR.

Publicerad i Arbetet 21/1 1903 under pseudonymen Georg Jonathan.

Genom pressen har i dessa dagar gått den underrättelsen, att professorerna Hamilton, Lindgren, Leander och Quennerstedt anhållit om afsked från sina respektive professurer. Det kan ej betviflas, att kongl. Majestät med nådigt välbehag kommer att gå deras önskningar till mötes. Af de män, som härmed draga sig tillbaka från den akademiska arenan, kan ingen sägas vara typisk för den akademiska lärarkåren i Lund, och den anda, som besjälat och måhända ännu besjälar dem, ha föga gemensamt med allmänandan vid Lunds universitet. De ha varit akademiska undantagsgubbar, långt innan pensionstanken glimmat upp i deras hjärnor, och då undantagen som bekant alltid äro intressantare än regeln, kan det måhända vara skäl att egna en spalts uppmärksamhet åt denna akademiska kvartett, som nu förklarat sig ej längre vilja sjunga.

Vi tro oss ej träda prof. Wicksells ära för när, om vi då skänka första hedersrummet åt hans företrädare, professorn grefven Hamilton. Det är svårt att i korta drag teckna bilden av denne berömde nationalekonom; hans mest framstående egenskaper torde dock vara hans kärnfriska, nästan glädtiga konservatism och hans ordrika djupsinne. Betecknande härvidlag är – bland mycket annat – ett yttrande som professor H. Nyligen fällt med hänsyn till frågan om större och små jordegendomars relativa fördelaktighet, och stenografiskt upptecknadt lyder så här: Om man tar i betraktande de afseenden, som i afseende på jordegendomen böra tagas i betraktande, så finner man, att det är allra bäst precist som det nu är. Längre i konservativt djupsinne torde man knappast kunna gå. Men som redan Schopenhauer anmärkt, i det praktiska lifvet har det geniala djupsinnet lika litet användning som stjärnkikaren på teatern, och man kan under sådana omständigheter knappast förvåna sig öfver den katastrof, som inträffade för några år sedan: medan prof. Hamilton som bäst var sysselsatt med att pejla den vetenskapliga nationalekonomins djup, exploderade hans egen privatekonomi, anställande en icke obetydlig förödelse i omgifvningen. Det var en sorglig historia, hvars tragik kommer en att tänka på den tyske romanförfattaren, som efter att ha skrifvit aderton oktavband ”Kvinnliga karaktärer” slutligen anträffar sin egen fru i militära omfamningar…

Medan professor Hamilton är typen för den konservative idealisten, är prof. Lindgren däremot från topp till tå den konservative realpolitikern. Han är professor i anatomi och har i sin ungdom skrifvit en utmärkt afhandling om kvinnoägget; men likt Titians son, som en gång målat ett utomordentligt kvinnoporträtt, och sedan kastat penseln, har prof. Lindgren efter detta geniala förstlingsarbete slungat den vetenskapliga pännan på elden, och koncentrerat sin energi och sitt skarpsinne på rent praktiska värf. Genom sitt arbete på detta område har han icke blott väckt kännares beundran, utan äfven förvärfvat sig en synnerligen sympatisk privatförmögenhet. Tanken på att hans tid numera, ogrumlad av tjänstledighetsansökningar och andra akademiska bestyr, helt och odelat kan egnas åt praktiska värf, har fyllt den skånska industriens vänner med de gladaste förhoppningar, och man drömmer redan om en snart anstundande guldålder, då järnvägar, cementfabriker och sockerbruk skola växa upp som svampar ur marken. Äfven för det anatomiska studiet i Lund tros prof. Lindgrens afgång bli, om icke epokgörande, så dock välsignelserik.

Den tredje i den akademiska kvartett, som nu vill vända universitetet ryggen, är prof. Leander. Han är varken djupsinnig eller praktiskt anlagd, och gud vet om han ens är konservativ; men han är professor i filosofi, och han är icke en ordets, men en tankens Demosthenes. Historien berättar att Demosthenes, Greklands störste vältalare, i förstone var så blottad på alla retoriska anlag, att han stammade, och det var först genom hardt när öfvernaturliga ansträngningar som han fick språket i sin makt, och än idag förtäljer Lundakrönikan om prof. Leander, att han i förstone syntes skickad till allt annat utom tänkare, af det enkla skäl att hans hjärna stammade, och aldrig kunde tänka ut en tanke till dess slut; men genom en okufvlig viljeenergi, genom under åratal fortsatta tankeöfvningar, brakte den arbetsamme mannen det slutligen därhän, att han i sina ljusa ögonblick kunde höja sig till något som påminde om sofistik, han blef adjunkt i praktisk (= Boströmiansk) filosofi, och därmed var hans professorsbefordran en gång i tiden gifven. Hans lifsarbete, som bär titeln ”Boströms tankar om Guds idéer”, är en framställning av författarens tankar om Boströms tankar om Guds tankar. Man skulle måhända kunna tro, att en gudsidé, som först brutits genom en Boströmsk och sedan genom en Leandersk hjärna, ej skulle ha mycken lyskraft kvar, och dock är det ofvan citerade arbetet en bok, där den gudomliga oändligheten afspeglar sig på hvarje sida, visserligen icke i tankarnas djup, men i deras längd; det finns i detta arbete satser, som därest de återgåfvos i Arbetet skulle taga mer än två spalter i anspråk. Så långa tankar kunna vi dock, hur frestande det än vore, af utrymmesskäl ej presentera våra läsare.

Den siste och den bäste i kvartetten, herr August Quennerstedt, är professor i zoologi och en idealist af renaste vatten. Sedan han för tjugotvå år sedan utnämndes till professor i Lund, har han endast utgifvit ett vetenskapligt arbete, fem epokgörande oktavsidor om huskattens – eller var det kanske vildkattens – forna utbredning i Skåne, men med desto större ifver har han som den demokratiske idealist han är sökt göra vetenskapens resultat tillgängliga för den mest obildade delen av vårt folk. Så har han t.ex. i ”Tidskrift för kristlig tro och bildning” skrivit utförliga artiklar om Häckels skapelsehistoria, om öfvergångsformer i naturen, om Carl von Linné; i ”Teologisk tidskrift” har han lämnat en kritisk framställning af ”Den modärna naturåskådningen” och i ”Vårt land” har han under den pikanta rubriken ”En agnostiker” inför Sveriges prästerskap framställt sina invändningar mot Darwinismen. Efter att ha blifvit utnämnd till rektor för Lunds universitet har han med en erkännansvärd oförskräckthet i sina rektorsprogram under titeln ”Kampen för tillvaron” upprepat och vidare utfört dessa antidarwinistiska betraktelser.

För att rätt förstå dessa produkter — vi bortse i detta samband från de fem oktavsidorna om vildkatten — måste man komma ihåg, att prof. Quennerstedt icke blott är zoolog, utan äfven estetiker, troskämpe och patriot. Hvilken ljuflig samklang af religiositet och patriotism tonar ej i ord som dessa om Linné: Hvad hans naturforskning angår, så är den allt igenom liksom blott ett inslag i Davids 104 psalm, vars gyllene rännings trådar glimma fram i väfvnaden”. Och hur varmt lyser ej den kristna barmhärtigheten fram ur dessa rader, som prof. Aug. Quennerstedt i Lund egnar den stackars antagonisten i Jena: Det i det yttersta spända i hans bemödanden aftvingar oss stundom ett slags vemodigt deltagande. Man ser, att det är ej utan skäl som prof. Quennerstedt fått rykte om sig att ega själsadel.

Vackrast framstår måhända hans litterära personlighet i den ofvannämnda skriftserien, som han för några år sedan utgifvit under titeln ”Kampen för tillvaron”. Det finns, efter vad de sakkunniga påstå, i dessa alster ej en enda iakttagelse som är hans egen, ingen enda slutledning, som eger vetenskapligt värde, men en blid trosvisshet klingar här samman med ett själfullt misstroende till den exakta forskningens resultat, den prunkande stilen glittrar och gungar som halsbandet på en cirkusdam, och hela framställningen glänser av den specifikt skönlitterära fernissa, som plägar utmärka de mäns arbeten, vilka inkompetensförklarats till en professur i estetik.

Allra vackrast är måhända dock den nyligen utgifvna broschyren ”Kan herraväldet öfver naturen missbrukas”, icke blott på grund af sitt högstämda innehåll, utan äfven på grund af den folkliga ton den anslår. En af de bästa kännare af svenskt folklif, som vårt land eger, fick för kort tid sedan uppläsningsvis göra bekantskap med brottstycken av denna charmanta broschyr. Då han därpå ombads gissa på författarens stånd, yrke o.s.v. svarade den världserfarne mannen utan tvekan: ”Det är en troende skogvaktare, som är född i mörkaste Småland och nu läser Aftonbladets populärvetenskapliga artiklar”.

Ehuru vi kanske redan allt för länge uppehållit oss vid kvartettens fjärde man, har vi dock ännu ej berört det centralaste i hans personlighet: entusiasmen för våra stora minnen. Gustaf Wasa, Gustaf Adolf, men först och sist Karl XII äro de älsklingshjältar åt hvilka han icke utan dödsförakt viger sitt lifs bästa krafter. Om dessa hjältar skrifver han i ”Vårt land”, och om dessa hjältar håller han tal, alltid och allestädes, vid missionsmöten och bland kristna ynglingar, i Lunds försvarsförbund och på Refvingehed. Vid sådana tillfällen, särskildt bland beväringen på Revinge, firar hans hjältedyrkan sanna triumfer: Han blir själv hjälte och går rak i ryggen som en major.

Det ges dock en plats i världen där hans konservatism och hans entusiasm för våra stora minnen fira större triumfer än på Refvinge hed. Det är zoologiska muséet i Lund. Sedan Sven Nilssons dagar har detta muséum stoltare anor än de flesta, och prof. Quennerstedt skulle icke vara den man han är, om han icke visste att uppskatta dess historiska valör. För honom är zoologiska institutionen i första rummet ett ärevördigt fornminne, en ättehög, dit han vallfärdar en, kanske två gånger om året, för att se till att allt är som det var, den minnesvärda dag, han fick denna institution anförtrodd åt sin vård. Det kan svårligen betvivlas, att det härvidlag understundom uppstått en konflikt mellan institutionsföreståndarens pliktkänsla och fosterlandsvännens konservativa forntidsentusiasm, men det är väl onödigt påpeka, att den sistnämnda makten genomgående vunnit lysande segrar. Inga nymodigheter, intet vetenskapligt prål, framförallt så litet ändringar och utvidgningar som möjligt! I dessa sina sträfvanden synes prof. Quennerstedt verkligen ha krönts med framgång: det lär i detta ögonblick icke blott vara de subfossila uroxskeletten på vinden utan äfven spritpreparat och mycket annat som rätteligen kunna katalogiseras som fornlämningar.

Från den stolta ättehögen vid Kraftstorget, från subfossila uroxskelett och antiqverade spritpreparat, drar sig nu prof. Quennerstedt tillbaka för att helt och odeladt kunna egna sin geniala kraft åt firandet af segraren vid Narva. Det finns bland Lunds humanister Karl XII:s-entusiaster som av hjärtat beklaga, att detta inte skett redan för 22 år sedan; och eget nog, det finns naturvetenskapsmän, utan ett spår av entusiasm för Karl XII, som tycka detsamma.

vinjett2

 

Annonser

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 7 mars, 2017 by in * AKADEMISKA UNDANTAGSGUBBAR, * KRÖNIKAN and tagged , , , , .

Translate from Swedish to Your language

%d bloggare gillar detta: