Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, aktivist, konstkritiker & lundabo.

TRONEN, ALTARET, SVÄRDET OCH PENNINGPÅSEN (1908).

Wicksell

Knut Wicksell (1851-1926) lundabo och världsberömd professor i nationalekonomi – än idag faktiskt – var också en av sin tids främsta radikaler i Lund tillsammans med botanikprofessorn Bengt Lidforss (1868-1913). Båda var totalt orädda och därför hatade av stadens borgare men lika älskade av dess arbetare och av Ungsocialisterna därstädes. Wicksell levde i ett samboförhållande med Anna Bugge (som också gjorde akademisk karriär) och hade en barnaskara; Lidforss’ liv var kortare och svårare genom  ett bohemiskt leverne och en olycksalig sjukdom men han var också Sveriges utan jämförelse skickligaste polemiker. Wicksell var inte marxist, men han var en liberal på yttersta vänsterkanten av en sort som inte längre existerar. Något liknande kan sägas om duon Bengt Lidforss och Axel Danielsson som ännu på 1890-talet var revolutionära socialdemokrater av en sort som heller inte finns idag.

1908 höll Wicksell ett föredrag i Folkets Hus i Stockholm som åsamkade honom två månader i Ystadfängelset för ”hädelse”. Det var naturligtvis en politisk dom och hädelsen var en förevändning. Han ställde sig frågande inför Jungfru Marias obefläckade avelse och det räckte. Två månaders fängelse och håll tyst! Ändå är föredraget ytterst nyanserat och resonerande och på ett elegant sätt iklätt dåtidens språkdräkt. Men sina principer höll han stenhårt på oavsett konsekvenserna.

I förordet till föredraget säger författaren bl.a. att ”det handlar icke i första rummet om tronen, altaret o. s. v. i och för sig, utan om yttrandefriheten rörande dessa saker. Kan det bidraga till en något kraftigare opinion i detta afseende, så har det fyllt sitt ändamål”. Det är en fin ironi att ett föredrag om yttrandefrihet skulle drabbas av inskränkning i densamma. Hädelse-paragrafen togs bort först 1949. Tryckfriheten har visserligen gamla anor i Sverige men yttrandefrihet fördes inte in i grundlagen förrän 1991 (YGL). Wicksell var sannerligen tidigt ute.

Rättegångsprotokoll mm. finns här: https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30458

***

TRONEN, ALTARET, SVÄRDET OCH PÄNNINGPÅSEN.

Föredrag hållet i folkets Hus i Stockholm den 2 november 1908 av Knut Wicksell.

Tronen,-altaret

Det finnes sanningar, så enkla och påtagliga, att de, en gång fastställda, aldrig mera behöva upprepas, hur mycken möda det än må hava kostat att för första gången inpränta dem i människornas sinnen. Att jorden är rund, fast den synes platt, att den ständigt svänger kring sin axel, utan att vi därför trilla av den, att människorna på andra sidan jordklotet verkligen gå med fötterna upp och huvudena ner — allt detta har en gång varit en ytterst hård nöt att bita i för det naturliga förståndet; men nu för tiden finns det icke ens ett skolbarn, som är ovetande om detta eller tvivlar därpå. I själva verket vet jag mig icke ha påträffat mera än en människa, som: bestritt dessa satser, nämligen August Strindberg; men även han gjorde det väl mera på skämt eller kanske med snillets instinktlika motvilja mot det alldagliga och banala.

Men å andra sidan ges det också sanningar, vilka tvärtom ständigt och jämt måste upprepas, ja alltjämt så att säga upptäckas och bevisas på nytt, om icke mossa skall växa på dem, så att de glömmas och .förbises, åtminstone i tillämpningen. Detta gäller framför allt om sådana förhållanden i det mänskliga livet, som ha mera än en sida: en rätsida och en avigsida, en nyttig sida och en skadlig sida; och där starka praktiska intressen knyta sig just tillden orätta sidan. Här kan erfarenheten eller den vetenskapliga undersökningen till full evidens ha ådagalagt, att de goda och nyttiga verkningarna af en sak äro långt övervägande de skadliga, eller tvärtom; ifall icke dess mindre de förra äro mera avlägsna, mindre lätta att se, de senare däremot mera omedelbart beröra våra känslor eller våra intressen, så är fara för att dessa skola avgå med segern, om icke den bevisade sanningen alltjämt står vaken och levande för vår föreställning.

Rusdryckernas skadlighet, om de njutas till övermått, är ett talande exempel härpå; ingen sats har väl av erfarenheten blivit oftare bekräftad än denna, och dock löpa vi ständig fara att förgäta den, emedan de nyttiga och angenäma verkningarna av de stimulerande medlen äro ögonblickliga, de skadliga och oangenäma åter tillhöra framtiden — till och med om denna framtid icke skulle vara mera avlägsen än dagen därpå.

Frihandelns nytta och protektionismens skadlighet är ett annat exempel. Även denna sanning får sägas vara, om ock med vissa förbehåll, i stort sett ovedersägligen ådagalagd av den ekonomiska vetenskapen; icke dess mindre härskar tullskyddet i de flesta länder, och detta icke blott därför, att de klasser söm gagnas av tullskyddet tillika äro de härskande i samhället, utan helt visst också, emedan skyddets förmånliga verkningar äro mera omedelbara och lättare att iakttaga, dess oförmånliga åter endast inställa sig för en mera djupgående betraktelse. När, såsom för ett par år sedan hände i sydvästra Sverige, en bolagsdisponent kan utsträcka sin hand och peka på en rad av rykande fabriksskorstenar, omgivna av en grupp nyuppförda arbetarbostäder samt utbrista: »För allt detta ha vi att tacka endast och allenast en paragraf i tulltaxan», så är ju detta ett ytterst lättfattligt argument; vida svårare är att åskådliggöra alla de småbitar av välstånd, som samtidigt ryckts från tiotusentals arbetarhem för att skapa denna fabriksidyll; vilket naturligtvis icke hindrar, att en ordentligt uppgjord bokföring skulle sluta med ett betydande överskott — på debetsidan.

Ett tredje exempel — och härmed kommer jag äntligen till mitt ämne — bildar tanke- och yttrandefrihetens allt annat övervägande vikt och betydelse och den stora och obotliga skadan för samhället såväl som för individen av snart sagt varje tänkbar inskränkning däri. »I princip», med mer eller mindre vaga förbehåll plägar denna sats numera erkännas av de flesta, och dock, huru få äro icke — dessvärre inom alla samhällsklasser — tanke- och yttrandefrihetens verkligt övertygelsetrogna och konsekventa vänner i vårt land. Skulle de i detta ögonblick sammanträda, så fruktar jag, att de kunde hålla generalförsamling i en lokal av ganska ringa dimensioner, kanske kunde vi till och med slå oss ned omkring ett vanligt spelbord — jag säger ”vi” ty jag vågar verkligen räkna mig till deras antal, utan att därmed på minsta sätt vilja bestrida, att även jag kan tillfälligtvis komma att synda mot mina egna grundsatser.

För ett par tiotal år sedan såg det i detta avseende vida bättre ut; när John Stuart Mills bok ”Om Friheten” där tanke- och yttrandefrihetens grundsatser troligen fått sitt skönaste och rikaste uttryck i litteraturen, i början på 80-talet utkom i Uppsala i Hjalmar Öhrvalls bekanta översättning, verkade den som en sannskyldig uppenbarelse; för den dåvarande generationen av Uppsala studenter blev den ett slags evangelium; Mill blev deras andliga modersmjölk. Det är sorgligt att iakttaga, att så många bland dessa, sedan de numera nått viktiga och inflytelserika platser i samhället, tyckas i väsentliga delar ha förgätit sin Mill.

Men i själva verket är ju denna princip om yttrandefrihetens okränkbarhet ingalunda bland de lättaste att tillägna sig. Att förkunnandet av goda och nyttiga satser bör vara fritt, ja på allt sätt uppmuntras och understödjas, är utan vidare självklart och bestrides av ingen; men att vare sig samhället eller någon enskild människa skulle ha något gagn av att falska och skadliga meningar fritt få utbredas, förefaller i förstone rent av som en orimlighet, en självmotsägelse. Man bör väl söka motarbeta och motverka allt, som är skadligt, så ock skadliga meningar?

Ja visst, men här finns en liten hake, eller rättare två. För det första kunna vi — och att ha närmare utvecklat den saken är väl Mills hufvudförtjänst — aldrig vara riktigt tvärsäkra på, att den mening, som vi vilja bekämpa, verkligen är falsk, än mindre till alla delar falsk; redan den omständigheten, att denna mening dock hyses och förkunnas av en människa, skapad som vi, och liksom vi försedd med en tänkande hjärna, innebär ju alltid en möjlighet om också blott såsom en mot hundra eller en mot tusen för, att hans mening i själva verket är den riktiga, och vår egen åsikt alltså falsk och skadlig, hur kär den än av olika orsaker kan ha blivit oss. Och, vad man framför allt icke bör glömma: en vida högre grad av sannolikhet plägar härvid vara för handen, att den bekämpade åsikten åtminstone till någon del är riktig, att den innehåller, som man säger, ett korn af sanning. 1 båda fallen ha vi genom att blint förfölja och undertrycka denna mening eller dess förkunnare berövat oss själva ett tillfälle att göra oss kvitt våra egna, falska meningar och tillägna oss sanningen.

Men ett annat, kanske lika viktigt skäl ligger däri, att en skadlig mening icke är borta därmed, att den förföljes eller undertryckes. Skadliga födoämnen äro praktiskt taget borta, när de förbjudas till avsalu eller i värsta fall begjutas med fotogen och nedgrävas i jorden; skadliga meningar åter äro ingalunda- oskadliggjorda eller ens till sin verkan försvagade därigenom, att man förbjuder deras offentliga uttalande; förjagas de från jordens yta, så ligga de i stället och pyra under ytan, äta sig fram såsom en underjordisk eld och slå upp, där man minst väntardet, som ett flammande bål. För att förgöra skadliga meningar finnes det endast och allenast ett verksamt medel, nämligen att vederlägga dem. Men hur skola de kunna vederläggas, om de icke bliva allmänt kända, och hur skola de bli kända, om de icke få fritt förkunnas? Detta var en »konstig» lära, säger kanske någon, skall samhället törhända enkom avlöna personer, som ränna omkring på möten för att vederlägga falska åsikter? Ja, varför icke? dyrare kan väl detta icke bli än att hålla en stab av polisreferenter, som mer eller mindre troget uppteckna de falska meningarna för att eventuellt ge dem odödlighet i domstolarnas protokoll. Faktiskt avlönar ju staten en hel ämbetsmannaarmé på, jag minnes icke hur många tusen man, vilkas enda uppgift skulle vara att vederlägga falska och utbreda sanna meningar. Olyckan har dessvärre fogat, att just denna kår numera blivit det kraftigaste verktyget för ett rakt motsatt syfte; men härom få vi tala längre fram.

Den vidaste tänkbara yttrandefrihet bör alltså vara regeln, den allt behärskande, ständigt för ögonen hållna regeln. Nu ges det ju dock, som man säger, ingen regel utan undantag — ehuru om regeln är äkta, skola undantagen visa sig vara mera skenbara än verkliga. Ett dylikt, blott skenbart undantag är, att falska, ärekränkande rykten’ icke böra få ostraffat spridas; i det fallet handlar det nämligen icke om meningar eller övertygelser, utan antingen om uttalanden mot bättre vetande eller ock om en därmed jämförlig vårdslöshet vid utrönandet av, vad som är sant eller falskt; Det enda verkliga undantag från regeln däremot, som jag överhuvud kan tänka mig, inträffar, när den skadliga meningen uttalas under sådana omständigheter, att den icke hinner vederläggas, i det den avser en omedelbart förestående eller omedelbart åsyftad handling. Är nu därtill denna handling i lag belagd med straff, så blir naturligtvis förledandet till handlingen, vare sig det sker i den direkta uppmaningens form eller icke, också straffbart. Jag kan här nöja mig med att citera Mill. Uttalanden sådana som, att enskild egendom är stöld, eller att spannmålshandlarna uthungra allmänheten — en fordom vid inträffande dyrtid ytterst vanlig föreställning — må lämnas oantastade, säger Mill, om de endast spridas genom pressen; men om de muntligen eller genom proklamationer förkunnas inför en uppretad folkhop, som församlat sig utanför en spannmålshandlares magasin — så att de kanske inom några ögonblick skulle omsättas i krossade fönsterrutor, plundrade varuförråd och kanske spillda människoliv — då äro dylika yttranden med rätta straffbara. För fullständighetens skull kunde man ju här tillägga: de äro straffbara, om handlingen själv är straffbar; skulle nämligen denna människohop bevisligen icke ha någon annan utväg att rädda sig från hungersdöd än att plundra dessa förråd, då är handlingen och alltså även uppmaningen därtill både enligt den juridiska doktrinen och enligt sakens egen natur straffri — det finnes ju förövrigt intet straff, som skulle kunna avskräcka från en sådan handling; de som begå den kunna icke dömas till mera än livets förlust, och livet hade de ju under den gjorda förutsättningen förlorat i alla fall, även om de underlåtit att plundra…

Men med undantag för detta enda fall, där straffet med skäl skulle kunna betecknas såsom ett samhällets nödvärn, tror jag icke för min del, att någon hållbar invändning kan göras mot en i övrigt alldeles obegränsad yttrandefrihet. Så snart den skadliga eller brottsliga handlingen icke är omedelbart förestående, finnes det ännu ett rådrum, och detta rådrum bör av dem som veta bättre, begagnas till att övertyga såväl den förvillade talaren eller skribenten själv som hans åhörare eller läsare om det orätta och det skadliga i hans åsikt.

Jag vill pröva denna allmänna sats på ett aktuellt fall, som kunde synas tala skarpt emot minmening, då det gäller en person och en sak, som knappt i pressen funnit någon enda försvarare. Jag tänker på hr Carl Schröder, som på grund av några häftiga eller upphetsande uttryck i ett föredrag i Landskrona nyligen dömts till ej mindre än 15 månaders straffarbete. Den ståndpunkt, som Schröder i detta föredrag, av vilket förövrigt endast ett ytterst ofullständigt och av honom själv bestritt polisreferat föreligger, synes ha förfäktat, och som han ju även i sin tidning gjort sig till tolk för, skulle kanske kunna sammanfattas sålunda: Arbetarna ha överhuvud taget ingenting att vänta av en fredlig utveckling; i det avgörande ögonblicket skola de besittande samhällsklasserna, ledda av sina klassintressen, alltid svika arbetarnas sak. Därför borde dessa ju förr dess hellre uppfatta sig icke blott såsom fiender till den bestående samhällsordningen, utan rent av som krigförande makt emot samhället; och liksom i krig allting är tillåtet och till och med berömligt, som i freden är förbjudet och lastbart: list och våld, dråpslag, mordbrand o. s. v., emedan det just gäller att på kortast möjliga tid tillfoga fienden största möjliga skada för att dess förr få slut på eländet — så också i den sociala kampen. Intet huttlande, ingen pardon! Och skulle också då och då en höna för mycket komma att slaktas, så är det icke värt att hålla ståndrätt å la Gustav II Adolf — jag tänker härvid närmast på Schröders eller hans tidnings hållning gentemot det bekanta postrånet — ty alla övergrepp, som arbetarna härvid skulle kunna göra sig skyldiga till, väga ändå fjäderlätt på vågskålen vid sidan av de brott som dagligen och stundligen begås mot dem av överklassen.

Så ungefär torde man kunna återge hans mening, i alla händelser har jag icke förmildrat,snarare kanske något tillspetsat denna. Försiktigtvis- bör jag kanske här inskjuta, att jag icke delar denna mening; jag har tvärtom vid alla tillfällen sökt bekämpa den; för mig är våldet överhuvudtaget icke något medel i den sociala kampen; även om det segrar, blir det endast en halv och ovaraktig seger, så länge icke motståndarens själva hjärta och övertygelse blivit vunna för de nya lärorna. Just emedan jag i detta avseende väntar allt av upplysning och fri diskussion, så hyser jag ett desto djupare misstroende mot allt, som ställer sig i vägen för en sådan eller tror sig kunna göra den överflödig. Endast under en förutsättning anser jag även här våldet berättigat, nämligen om det gäller att mota ett uppenbart och överhängande våld. Skulle genom en statskupp, såsom även i senaste tid skett, våldet uppifrån söka att bortsnappa arbetarnas redan lagligen erkända rättigheter, då må dolken i förrädarens hjärta vördas som en helig och dyrbar relik; men vi må akta oss att tro, att vi själva kunna genom våldsamma medel påskynda samhällsutvecklingen. Ser vi t. ex. på det mycket omtalade »Amalthea»-dådet, så kan visserligen här, om icke ur juridisk, så åtminstone ur social eller allmänmänsklig synpunkt ett slags nödvärn anses ha varit förhanden; arbetarnas enda egendom, värdet av deras arbetskraft, hade berövats dem genom inkallandet av dessa utländska »black-legs». Man kan ju då i viss mån säga, att de stackars olyckliga, nu dödsdömda ynglingarna handlade eller trodde sig handla såsom en, som bistår den i nöd stadd är eller sitt gods återtaga vill; men trängande kunde faran icke sägas vara, så mycket mindre som fredsunderhandlingar redan pågingo. Även efter den välvilligaste tolkning kunna vi icke komma längre, än att våldet dock var större än nöden krävde, eller det som kallas nödvärnsexcess — i förbigående sagt, ett brott för vilket i vår lag intet särskilt straff finnes utsatt, utan där domaren har att efter omständigheterna pröva, om och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort. Låt oss hoppas, att denna synpunkt får göra sig gällande åtminstone i den instans, som sist dömer, och som står oberoende av lagens bokstav, jag menar konungens benådningsrätt. —

Men detta var alltså en digression. Vad jag egentligen ville komma till var, att om en så förtvivlad och pessimistisk åskådning som Schröders och hans närmaste meningsfränders gör sig gällande inom vissa samhällslager, så är det för samhället självt av allra största vikt, att dessa åsikter få öppet förkunnas, ty endast därigenom: kunna vi tränga till botten av det sociala missnöje, som framkallat och uppbär dessa åsikter, vederlägga detta missnöje, i den mån det är oberättigat och — avhjälpa det, i den mån det är berättigat. Man söker stundom inbilla sig själv och oss, andra, att all diskussion med ungsocialister vore ofruktbar; de vilja endast höra på sina egna, heter det. Detta är i alla händelser icke min erfarenhet. Jag har vid mångfaldiga tillfällen uppträtt inför ungsocialistiska auditorier, aldrig stuckit under stol med mina åsikter, i vad de avveko från deras, och alltid blivit med största uppmärksamhet och välvilja åhörd. Jag är övertygad om, att andra, mera inflytelserika personer i samhället skulle göra samma erfarenhet, ifall de ville våga försöket; blott att de ju finge vara beredda på, att icke blott uttala utan också försvara sina åsikter — alltså vara laddade med skäl och bevis, icke bara med kraftsentenser.

Statsminister Lindman t. ex., som under sommarens valrörelse »levat högt», som man säger, på »Amalthea»-bomben, borde, om någon, känna sig manad att försöka sin vältalighet även på ungsocialisterna. Jag vill föreställa mig, att han, dock först efter en serie reformer, som vi tänka oss redan utförda, skulle uppträda på följande sätt inför en ungsocialistisk församling för att ådagalägga grundlösheten av det misstroende, som från detta håll brukar komma honom och hans regering till del: »Mina unga vänner», kunde han säga, »missnöjet med det bestående är visserligen ett nödvändigt led i allt framåtskridande och så till vida berättigat; men det får icke slå över uti en omdömeslös klandersjuka; och om ni tänka efter, så skola ni finna, att ni i själva verket ha ganska litet att beklaga er över. Samhället sörjer för er med samma oavlåtliga omsorg som för sina övriga barn; det har givit er den bästa uppfostran som stått att erhålla; lärda män kunna ju icke alla bliva, men envar av er besitter dockförmågan att korrekt och ledigt uttrycka sig i tal och skrift på sitt modersmål, och av främmandelevande språk känna ni alltid så mycket, att ni icke behöva stå förlägna inför en tysk eller engelsk bok eller tidning och med lätthet kunna ta er fram i främmande land, ifall det skulle bli för knappt om uppehället härhemma. — Ni klaga över militärtjänstens börda; men jag ber att få påminna er om, att krigstjänsten hos oss liksom, i vår förebild, det fria England, helt och hållet är en frivillighetens sak; ingen behöyer ikläda sig knekttröjan och lägga geväret på axeln, som icke gör det av full övertygelse; att pressa någon till soldat eller matros skulle här liksom i det stolta Albion helt och hållet strida mot våra politiska grundsatser. Alldeles medellösa äro ni heller icke. Om några år får ju var och en av er tillskänks en sparbanksbok med innestående 5,000 kr, det är inte mycket, men samhällsförmögenheten räcker inte till mera, om alla skola få lika; funnes det mera, så skulle ni också få mera. Vill ni sedan gifta er, så har även er fästmö sin bok med likaledes 5,000 kr.; det är ju alltid en grundplåt att börja med för dem som vilja sätta bo. — Förövrigt ha ni ju samma utväg som alla andra, att frambära era önskemål vid valen och verka för dem genom era valda representanter; jag medger, att rösträttsbestämmelserna hittills varit otillfredsställande för er, endast män och kvinnor över 21 års ålder ha haft rösträtt; detta är en orättvisa mot arbetaren, som i regeln långt före denna ålder kommer ut i lifvet, får sörja för sig själv och icke har någon, sombevakar hans intressen, såvida han icke får göra det själv. Men därför har ju också, som ni vet, Kungi. Maj :t på mitt förslag framlagt för riksdagen och båda kamrarna preliminärt antagit ett lagförslag, enligt vilket rösträtt hädanefter skall tillkomma varje självförsörjare efter den åldersgräns, där minderårigheten i legal mening upphör, nämligen vid 18 års ålder. Gån då, mina unga vänner, med fullt förtroende till valen; lägg ner era bekymmer i valurnan, sänd till riksdagen män, som förstå att föra eder talan, och såframt det ligger inom möjlighetens gränser att avhjälpa era behov, så skola de bli hulpna.» — Om hr Lindman hade talat eller kunnat tala så, så känner jag mig övertygad om, att han, trots all eder »antiparlamentarism», skulle blivit hälsad med en mycket varm applåd. — Men jag vill nu åter föreställa mig, att han i stället uppträdde på ett sätt, som mera överensstämde med de faktiska förhållandena, kanske också med hans eget skaplynne; han kunde då säga t. ex. så här;»Ni borde veta hut, pojkar, och inte bråka; vad ha ni att klaga över? Ha ni inte i er barndom fått sitta och sova på skolbänkarna, ni såväl som bättre mans barn; att ni icke inhämtat någonting där, det är ju ert eget fel, och förresten, boklig lärdom är endast en onyttig barlast för kroppsarbetaren. Nej, vad ni behöva, det är att lära er lyda, och det lärni er allra bäst på lägerplatserna; därför ska ni dit, vare sig ni vill det eller ej. Säger ni, att ni inte begripa, vad det hela skall tjäna till, så kan ni trösta er med, att det begriper inte heller någon annan människa i hela landet — varför ska ni vara visare än vi andra? — Ni klaga över er fattigdom; men ni få ju ärva era föräldrar, ni såväl som andra barn; att de inte lämna någonting efter sig blir ju en privatsak mellan er och dem. — Och så var det det här om rösträtten. Ja, det kan ju icke nekas, att ni blivit en smula skamfilade i det vilande grundlagsförslaget; det stora reformverket krävde for sin fullbordan, att c:a 170,000 man ur de yngre åldersklasserna berövas den rösträtt, som de nu redan ha eller i den närmaste framtiden skulle få. Det är ju litet ledsamt, men man bör icke överdriva någonting; ni förlora visserligen er rösträtt till Andra kammaren, men ni behålla i fullt mått er rösträtt till Första kammaren; ja den förstärkes till och med, så ni ha gott hopp att kunna få in en eller två representanter för den arbetande ungdomen i denna kammare. Första kammaren blir hädanefter den i sann mening folkvalda; i den kommer maktens tyngdpunkt att vila; vänd er då med fullt förtroende till första kammaren förty kammaren skall hädanefter söm hittills mottaga er med faderlig välvilja och behandla er efter förtjänst.»

Genom ett dylikt yttrande skulle hr Lindman tvivelsutan ha satt ett rekord i ärlighet, men icke tror jag, att han nämnvärt kommit att bidraga till det sociala missnöjets besvärjande, snarare kan man väl påstå, att ett dylikt språk skulle ha verkat vida mera upphetsande än något föredrag eller någon tidningsartikel av hr Schröder.

Och där ligger efter allt att döma sakens egentliga kärna; det är nog icke så mycket på grund av ett överdrivet förtroende till deras gagn, som tvångsmedel emot misshagliga meningar av våra styrande oupphörligt tillgripas, utan emedan man i sin beklagansvärda andliga fattigdom icke har några andra medel, emedan man icke känner sig vuxen att upptaga en strid med de nya lärorna, de nya övertygelserna på deras eget område; man kan icke vederlägga dem i ord, och man vill icke vederlägga dem i handling, d. v. s. genom ett reformarbete, som skulle ådagalägga åtminstone den goda viljan att åstadkomma ett bättre tillstånd. —

När därför en samhällskritik i lapidarstil såg dagen i den bekanta förstamajfanans inskrift: Ned med tronen, altaret och penningpåsen — svärdet eller militarismen hade upphofsmannen inte torts sätta dit, ty det var förbjudet på förhand — så hade våra maktägande icke råd att bemöta den med det goda medvetandets småleende eller axelryckning, icke ens en reprimand i något av de samhällsbevarande organen ansågs tillräcklig, utan lagens tunga rustning med böter, eller om det var fängelse, måste prompt komma till användning. En slående kontrast härtill bildar tillvägagåendet i Norge; även där hade en liknande fana, till och med innehållande alla fyra önskningsmålen, under förstamajdemonstrationen hissats på stång någonstädes; en beskäftig polismästare telegraferade till justitieministern med förfrågan: vad skall jag göra? och fick pr omgående svar: gör ingenting. Motsättningen är rätt betecknande för de båda ländernas olika politiska utveckling och ger oss en liten inblick i, varför norrmännen så högt älska sitt fria samhällsskick och velat ha så litet som möjligt att göra med vårt eget.

Men även i Norge-betecknades dock sedermera av samma justitieminister i stortinget den nämnda inskriptionen såsom »pueril och krass» eller något dylikt. Efter min mening med orätt: barnslig kan den väl kallas, men barnslig i god mening, såsom det käcka och klarögda lilla barnets gående rakt på saken, när vi gamla endast under tusen omsvep och krumbukter våga närma oss den och ändå inte komma fullt fram. Av barns och dårars mun skall man höra sanningen, säger ju för övrigt ordspråket, och jag förstår icke rättare än att de nämnda fyra satserna i all sin enkelhet innehålla mera sanning och t. o.m. mera praktisk politisk visdom än hela band av riksdagsförhandlingar.

Låtom oss behandla dem en för en. Det monarkiska statsskicket utgör ett slående exempel på, hur vana och tradition kan göra oss blinda för de mest skriande missförhållanden mellan en bestående institution å ena sidan och den allmänna rättsuppfattningen, den allmänna utvecklingsståndpunkten å den andra. Om man skulle såsom ett slags skämtsam prisuppgift uppställa problemet att konstruera en samhällsstyrelse så abderitisk eller »teljetokig» som möjligt, så vet jag inte om man skulle finna på några mera absurda påhitt än följande: Först och främst skulle man överlämna åt slumpen att avgöra, vem som skulle vara samhällets högsta styresman: binda för ögonen på ett barnhusbarn och låta det dra lott, och den lotten fölle på, skulle bli kung. Och sedan man sålunda i möjligaste mån garanterat sig’ mot, att innehavaren av det högsta ämbetet i staten skulle ”ha några mot en så viktig befattning svarande egenskaper, så skulleman för det andra göra honom oavsättlig, på det man icke under hela hans livstid måtte få tillfälle att pröva lyckan än en gång, även om den varit aldrig så ogynnsam den första. Vidare skulle man också göra denna person oansvarig för sina handlingar för att icke beröva sig den utsökta njutningen att eventuellt äga en tjuv, en dråpare en kvinnoskändare eller annan ogärningsman på tronen. Sådant kan ju icke vara vardagsmat, men utsikten, möjligheten därtill bör man för ingen del förspilla! Slutligen skulle man med höga straff förbjuda varje mera närgående kritik av hans handlingar för att på det omsorgsfullaste avstänga honom från möjligheten att komma till insikt om de fel, som han kunnat begå, och eventuellt rätta dem. Jag vet icke om ytterligare någon orimlighet kunde tilläggas för att göra tavlan fullständig. Nåväl, detta är just vad vi ha, det är ju vår egen regeringsform och successionsordning! Jo, ett drag saknas verkligen i bilden, och detta saknas också sedan 1809 i vår regeringsform; denna person, om vars egenskaper ingen ens gissningsvis kan veta något på förhand, borde väl också i sin hand förena all makt i landet? Så är icke längre förhållandet hos oss efter 1809, och många äro ytterst stolta över detta demokratiska framsteg, andra åter se däri med en viss rätt en avvikelse ifrån den monarkiska principen och bemöda sig‘, så mycket de kunna, att återställa denna i sin renhet. Kanske skulle man kunna slita denna tvistefråga så, att den absoluta monarkien innebär större konsekvens, mera metod i galenskapen, under det att å andra sidan måste erkännas, att även den mest inskränkta monarki fortfarande innehåller en alldeles tillräcklig dosis — av galenskap.

Kunde man nu emellertid hos monarkerna själva vänta så mycket förstånd — ehuru något särskilt förråd av denna vara kan ju icke rimligtvis förutsättas hos den, som endast haft slumpen att tacka för sin upphöjelse — men om de i alla fall ägde så mycken bon sens, att de själva insåge det otidsenliga och orimliga i sin ställning och vore fastbeslutna att göra det minsta möjliga därav; om de alltså inskränkte sig till att skriva sin namnteckning under Statshandlingarna pä det ställe, där expeditionssekreteraren sätter sitt pekfinger, och att vid inträffande politiska brytningar sända bud till den person, som den allmänna meningen utpekade som den lämpligaste att taga landets öden om hand — men för övrigt endast förde privatmannens anspråkslösa liv, aldrig lade sig i statens affärer, aldrig mottogo audienssökande, aldrig yttrade sig offentligt, om icke med en gemytlig anmärkning om väderleken, såsom gamla kung Christian i Danmark hade för sed — nåväl då kunde man ju säga, att den skada de tillfogade samhällslivet verkligen vore minimal eller så gott som ingen. Å andra sidan vore ju den nytta, som en dylik levande namnstämpel gjorde, också synnerligen obetydlig, och något väl högt betald med en civilistat av vanlig storlek. I jämförelse med många andra poster på budgeten intar ju denna icke numera sammaimponerande ställning som fordom; men så länget. ex. den årliga avsättningen till arbetarförsäkringsfonden icke ens uppgår till detta belopp, så vore ju halvannan million om året alltid »lugna att ha», som man säger. Invänder någon, att även en president kanske icke bleve så mycket billigare, så vore den saken hjälpt genom att icke häller tillsätta någon president; en republik av nära nog samma storlek som vår nation, nämligen Schweiz, reder sig ju gott utan.

Men nu vill därtill olyckan, att det finnes talrika personer och intressen i ett land, som icke på något sätt vilja tillåta monarken att intaga denna undangömda ställning, även om den skulle bäst överensstämma med hans egna böjelser. Den furstliga oansvarigheten — och detta gäller naturligtvis i än högre grad i absoluta monarkier — är alltför dyrbar såsom skärm och skyddskappa för diverse oligarkiska eller byråkratiska tendenser för att lämnas obegagnad— lämnas i fred att sjunka i glömska.

Man läste i våras i alla tidningar, hur den bekanta f. d. representanten för Göteborg i Första kammaren, hr Lithander, hade vid en audiens hos vår nu regerande konung bestormat denne att offentligen uttala sig med anledning av tidens ondska: en borgmästare i Stockholm hade gått med i arbetartåget på 1 :sta maj, en professor i Lund hade redan länge stått i oppositionens led o. s. v.; allt detta fordrade, menade hr L. »ett allvarsord» från monarkens sida. Man kan ju fråga: varför sade inte hr Lithander detta allvarsord själv? Har han en så låg tanke om sin egen oratoriska förmåga och en så hög om Gustav Bernadottes, att han därför prompt ville ha honom till språkrör? Å nej, så blygsam är nog icke hr Lithander; men en ledsam erfarenhet torde ha lärt honom, att om han själv säger något, så väcker detta kritik, och hans ord bliva av ringa eller ingen verkan — nå, det var kanske för mycket sagt, ty vi ha ju här i Stockholm dagligen för våra ögon ett tungt bevis för motsatsen! — därför ville han ställa så listigt till, att hans egna åsikter kommer fram under hägnet av ett kungligt uttalande, som ju icke får ohöviskt angripas; de bleve då förmodligen alldeles oemotsagda, och de ginge med pressbyråernas tillhjälp både vitt och brett. Uträkningen synes också ha slagit in; ty konungen höll kort därefter på ett lantbruksmöte i Eslöv ett politiskt tal, som näppeligen skulle kunnat vara mycket vare sig bättre eller sämre, ifall det skrivits eller hållits av hr Lithander själv. Någon kritik av detta tal har icke heller hörts av; däremot har det avtryckts i alla inländska och en mängd utländska tidningar, ja ända ner i Italien, där man med lätt ironi prisat såväl monarken som folket för deras religiösa sinnelag o. s. v.

Jag känner mig icke uppbyggd av sådant; skadan kan ju kanske vara ringa nog; men detta är dock icke så alldeles säkert. I alla händelser borde gälla såsom regel, och denna regel har man med kraft sökt hävda även i det monarkiskt sinnade Tyskland, att om furstarna utanför sina rena statsfunktioner vilja lägga sina ord med i den allmänna diskussionen, så må detta tolereras, endast om de då också betraktas såsom privatpersoner och ställas under samma regler för diskussion, som varje annan människa får hålla tillgodo med. Jag skall därför också nu tamig friheten att underkasta dessa uttalanden, sådana de återgifvits af tidningarna, en saklig kritik. Jag finner dem alltigenom falska och, om de tillämpades i det verkliga livet, fördärvliga; de innehålla enligt min mening falsk vetenskap, falsk religion, falsk moral. Det är icke sant, att vi visa oss »svenska» och bäst gagna vårt land genom att bojkotta utländska varor till förmån för inhemska; detta är den villfarelse, som i nationalekonomiens historia fått namnet merkantilism, och som var högeligen på modet under talarens »stora föregångare, Gustav Vasas dagar, men sedermera efterhand förlorat kredit inom vetenskapen. Hade det gällt den utländska arbetskraften, så kunde ju uppmaningen under vissa förhållanden haft sitt värde, ty en svensk arbetare är ju alltid en svensk; men en svensk sockertopp skiljer sig icke i något avseende från en utländsk dylik; deäro båda »Ci2 H22 Oh» och ingenting annat. Genom att konsumera utländska varor sätta vi tvärtom utländingen i tillfälle att köpa våra och gynna därigenom allra bäst våra egna inhemska, verkligt lönande näringar. Jag påstår naturligtvis icke, att det handelspolitiska problemet vore löst med denna enkla formel; det är tvärtom mycket invecklat, men allra minst löses det genom maktspråk eller slagord.

Talaren lär vidare ha yttrat, att han »hoppades och förväntade av sitt folk», att det skulle obrottsligt hålla sig till guds heliga ord. — Jag vet ju icke riktigt, vad han därvid menade med »sitt folk»; kanske åsyftade han bara sina närmare vänner och meningsfränder; litet var av oss använder ju orden i den meningen; de och de personerna äro mitt folk, säger man, de och de äro icke mitt folk. Skulle han återigen ha menat det svenska folket, så skall jag för min del be att få anmäla förhinder; jag ämnar icke hålla mig till »guds heliga ord», utan så länge jag har någon omdömeskraft övrig vill jag hålla mig till sanningen, sådan vetenskapen utrett den, och förkasta teologin, även om’ den under så och så många århundraden falskeligen smyckat sig med benämningen guds heliga ord. Men kanhända talaren ville särskilt vända sig mot den modärna bibelforskningen och dess resultat; må han då ge oss sina skäl, ty makt-språk och slagord gälla numera icke ens inom den teologiska vetenskapen.

Slutligen yttrade han också, att det vore allas vår ovillkorliga plikt att efterleva landets lagar och författningar. Häri vill jag till en viss grad ge honom rätt. Laglydnaden är utan tvivel en plikt, ett gott i och för sig, även oberoende av lagarnas beskaffenhet: i varje samhälle kräves vissa regler för den mänskliga sammanlevnaden, som måste iakttagas av alla, även om dessa regler icke i och för sig nått den högsta grad av fullkomning. Men naturligtvis gäller allt detta endast till eri viss grad. Skulle så olyckligt vara —- och talaren lär väl icke kunnagarantera, att icke detta någon gång kan bli fallet i Sverige — att lagen uppenbarligen strider mot moralens och hederns fordringar, så är det tydligen vår moraliska plikt att icke lyda en sådan lag; den som säger något annat — jag lämnar därhän, hur talaren i detta avseende ville ha sina ord uppfattade—det strunt är med hans moral.. Och jag vill tillägga: han vet antingen icke vad han säger, eller också blir det i de flesta fall strunt med hans laglydnad. Ty den, för vilken moralens bud icke har någon högre sanktion än lagens straffhotelser, han bryr sig förmodligen icke heller mycket om de senare, om han blott kan slingra sig undan dem. Vi ha nyligen haft ett för alltid minnesvärt exempel härpå från vårt sydvästra grannland. I det danska folketinget omnämnde för några veckor sedan förre ministerpresidenten Deuntzer, att han i sina yngre dagar hade varit lärare för en ung juris studerande, som brukade skryta med, att för honom moralens och strafflagens gränser absolut sammanföllo. Jag kunde sedan aldrig övervinna min motvilja för mannen, yttrade Deuntzer, icke ens då jag genom omständigheternas makt blev tvungen att intaga honom i min ministär. Personen ifråga var nämligen ingen annan än den nogsamt bekante f. justitieministern Alberti. Tänk på Alberti, för var gång någon söker inbilla er, att lag och överhet vore det högsta av allt, att hederns och samvetets bud skulle kunna ersättas av trycksvärta och galonerade hattar! —

Varför dröja vi ett enda ögonblick med att söka få en så allt igenom förlegad institution som det monarkiska statsskicket utbytt mot ett bättre och mera tidsenligt? »Frågan är icke aktuell», har det sagts till och med i den socialdemokratiska pressen; men den blir ju aktuell, så snart något politiskt parti eller fraktion intresserar sig för den; till och med en enskild motionär har hos oss full rätt att väcka förslag om vilka förändringar i grundlagen som hälst, så också om kungadömets avskaffande. Och ett parti, som nyligen funnit anledning att i ett offenligt uttalande understryka, att det är och vill vara republikanskt, borde väl ge något slags uttryck åt denna sin ståndpunkt genom sina representanter i riksdagen. Kanske skulle det då visa sig, att denna sak har vida större och allmännare sympatier i hela landet, än någon drömmer om. Och vad dynastien själv angår, har jag ingen anledning att antaga annat, än att samtliga dess medlemmar äro gentlemän, vilka ingalunda skulle vilja truga sig på nationen mot dess vilja. Många människor tyckas ha fått för sig, att en regementsförändring alltid måste ske under formerna av ett slagsmål å la engelska eller franska revolutionen; men detta är ju bara en vanföreställning; det finnes icke ringaste skäl, varför inte en sådan sak skulle kunna ordnas inom ramen av de vanliga konstitutionella .formerna. Att vi därvid måste ställa så till, att vi icke. kränka någons rätt, och att särskilt upphörandet av de ekonomiska fördelar, som äro förbundna med innehavandet av eller anspråken på tronen enligt vanliga civilrättsliga regler kräver ett motsvarande skadestånd i pänningar, är en så självklar sak, att jag inte ens anser mig behöva vidröra den. —

Detta var alltså »tronen». Nå, vad säger ni om »altaret» då? Skall den frågan över huvud behöva upptas till diskussion? Om »tronen» är ett århundrade eller par efter sin tid, så är väl »altaret» c:a ett halvt årtusende efter sin. Men det tyckes inte så. Det var ju själva Social-Demokraten, som skrev— förmodligen dock i en hastig vändning — att de där orden på fanan: »Ned med altaret» skulle ha varit »ett slag i ansiktet på den religiösa toleransen». Hvad skall nu detta betyda? Sedan när har altaret blivit en symbol för religiös tolerans? »Umgekehrt, wird eine Schuh’ daraus» säger tysken. För den religiösa intoieransen är altaret och har alltid varit sinnebilden. Det innebär ju så att säga ett fideikommiss pä d:a 15 millioner kr. om året i allas våra plånböcker och därjämte ett servitut i allas våra barns undervisning. Och detta anspråk skulle man icke ha rätt att ropa »ned med»?

Hur det står till . med den religiösa toleransen i våra kyrkliga förhållanden, därpå ha vi alldeles nyligen haft ett mycket talande exempel. Den bekanta fritänkaragitatorn, Olof Ljungdahl dömdes härförleden af Kalmar rådhusrätt till tre månaders fängelse, emedan han sagt att bibelns gud »brutit mot alla sina bud, utom det första». Såsom var och en inser, syftade han därmed på de talrika ställen i bibeln, där ord och handlingar tillskrivas det högsta väsendet, i vilka ingen modärnt tänkande teolog ser annat än uttryck för en lågt stående kultur, för den primitiva människans försök att skapa en gud — efter sitt eget beläte. Jag är övertygad om, att t. ex. dr Sam. Fries skulle i sak kunna underskriva allt vad Ljungdahl anförde till stöd för sin sats. Vad åklagaren i synnerhet lade honom till last var, att han såsom bevis för Jehovas överträdande av sitt eget sjätte bud anfört den bekanta historien i Matt. 1 och Luk. 1 om Jesu övernaturliga avlelse, vilken, då Maria var en annans trolovade hustru, skulle hava inneburit ett slags äktenskapsbrott, begånget av den helige ande. Denna ovärdiga fabel är av allt att döma icke ens kristen; den tillhör i varje fall icke den äldsta kristna traditionen. Den förekommer som bekant hos Markus, icke heller hos Johannes, och hos Mattheus och Lukas förekommer den antagligen endast skenbart; den står icke i någon närmare relation till dessa evangeliers övriga innehåll, och alla både yttre och inre tecken samstämma uti, att den måstevara en efteråt gjord tillsats, främmande för även dessa evangeliers ursprungliga redaktion. Och icke heller var väl den första kristna tiden så naiv, att en dylik berättelse så att säga av sig själv skulle ha kunnat uppkomma och vinna tilltro, åtminstone icke bland de mera bildade. Trots alla fantastiska föreställningar stod denna tid i filosofiskt avseende på den grund, som lagts av Sokrates och Plato; det var ju Ciceros och Senecas tidsålder; hos Cicero och Seneca återfinna vi i själva verket allt som är vackert, ädelt och upphöjt i kristendomen, blott icke den grova vidskepelse, som vanställer den.

Det är förfallets, det inbrytande barbariets tid, som har skapat denna historia, och den måste ses mot bakgrunden av det moraliska tillstånd, då det ansågs, om icke såsom en ära, så i varje fall som en helt naturlig sak, att de höga herrarna gjorde intrång i sina undersåtars äktenskapliga rättigheter. På orientalist kongressen i Köbenhavn förliden sommar inledde en av föredragshållarna sitt anförande med att framhålla såsom ett allmänt antagande — vilket icke heller synes ha motsagts av någon bland de närvarande —att Matthei evangelium ursprungligen har börjat med dess nuvarande tredje kapitel. — Den berömde Wellhausen utelämnar helt enkelt i sin nyligen utgivna kommentar till synoptikerna de båda första kapitlen i såväl Mattheus’ som Lukas’ evangelium, en uppfattning, för vilken hovsederna under kejsartiden synas ha preparerat även de tongivande i samhället. Den är skriven av barbarer för barbarer och har genom vanans och traditionens makt hållit sig uppe under mer eller mindre barbariska århundraden. Men att den i våra dagar med vår bättre insikt och renare moraliska begrepp fortfarande skall med våld upprätthållas och utgivas för »helig», sedan allt förnuftigt folk länge sedan förkastat den, det kan icke tillåtas.

När en person som dr Fridtjuv Berg, i övrigt enligt min mening en av våra mest sympatiska politiska personligheter, uttalar sig, som han nyligen gjort, för bibehållandet av den konfessionella religionsundervisningen i våra skolor, så skulle jag endast vilja fråga honom: tror dr Berg på den nu nämnda berättelsen? Tror han, att det på kejsar Augusti tid fanns en kvinna i Palestina, som födde ett barn utan mans tillhjälp, alltså utan att några manliga sädeskroppar inträngt i en hennes äggcell — ty vi skola väl ändå icke uppfatta hennes umgänge med den helige Andesåsom en rent könslig beblandelse ? — tror han därpå, eller vilket kan komma på ett ut, anser han det icke opportunt att förneka detta, då har han i alla händelser kommit längre bort från de vägar, på vilka både han och jag en gång vandrade, än jag någonsin skulle trott vara möjligt. Vill han åter öppet medgiva, att han förkastar detta eländiga falsarium, så frågar jag honom än ytterligare: skämmes han då icke över en religionslära, som stöder sig på om också blott ett enda dylikt dokument, skämmes han icke framför allt över att sätta den i händerna på våra barn, det 20de århundradets barn? Jag begär ett svar härpå. Dr Bergs hållning härvidlag är förresten kännetecknande för hela det liberala partiet i vår riksdag; för reformer i lärobegreppet, för borttagande av det kyrkliga bekännelsetvånget tyckes man numera ha blivit alldeles likgiltig; de enda kyrkliga frågor för vilka man intresserar sig-, äro de rent materiella, den ifrågasatta regleringen av prästerskapets löner.

Lönereglering åt prästerna, under det att de och deras lära skola förbli, som de äro, förresten —-varför icke lika gärna tänka på en lönereglering åt den »skånska ligan», åt falskspelare och bondfångare? Det faller mig ju icke in att vilja likställa prästernas personer med dylika förkomna individer. Falskspeiarens yrke är föraktat, med skäl föraktat, därför drar det endast till sig mindervärdiga existenser, som icke kunna vinna sin utkomst på hederligt sätt. Prästens yrke är föraktligt, lika föraktligt som det andra; ty vad kan vara föraktligare än att systematiskt förgifta människornas fantasi genom orimliga, av vetenskapen länge sedan vederlagda föreställningar. Men det är ännu icke föraktat, icke så föraktat som det borde vara; det åtnjuter tvärtom delvis stort socialt anseende; därför drar det fortfarande till sig ynglingar, som ingalunda från början bitit huvudet av skammen, utan tvärtom mången gång besjälas av de renaste och ädlaste motiv; och den största förbrytelse, som samhället begår genom sin nuvarande kyrkpolitik, den förövas just mot dessa unga män, nar dc lockas in på en bana, på vilken endast självförakt eller andlig förkrympning väntar dem. Rättighet för fritänkare att utgå ur statskyrkan och frihet från tvångsundervisningen i religion i våra skolor, hur berättigade dessa fordringar än må vara i sig själva, äro därför icke nog. Ja även själva statskyrkans upphävande vore icke den rätta boten. Så länge det finnes i samhället en enda människa, han må kallas präst eller lärare, som vid hot av levebrödets förlust kan tvingas att förkunna sådant, som hans förstånd och hans vetenskapliga insikt säger honom vara falskt, så begår detta samhälle en oförlåtlig synd, en synd mot sanningens och framåtskridandets heliga ande. Tag bort bekännelsetvånget, och såväl kyrka som skola skall reformera sig själv inom en mansålder; vill man åter icke, eller tror man icke på möjligheten av verkligt djupgående kyrkliga reformer, så anser jag, att staten icke på andra villkor bör övertaga prästerskapets avlöning, än att, såsom skedde med indelningsverket, det hela sättes på vakans.

Vad det tredje av de omtalade önskningsmålen, mi1itarismens bekämpande, beträffar, så har jag yttrat mig däröver så många gånger offentligt, att jag nu torde kunna inskränka mig till några få ord. Även på detta område begär jag endast sanning och ärlighet. Må man tillsätta en kommission, självfallet icke uteslutande av militärvurmare, utan av representativa personer ur alla partier och alla samhällslager för att opartiskt utreda frågan, om vårt land verkligen fortfarande äger en militärisk uppgift, och i sådant fall vilken. Kommer en sådan församling efter en ingående undersökning med någotsånär enhällighet till ett jakande svar på den förra av dessa frågor, så skall jag for min del böja mig för sakkunskapen och i denna punkt nedlägga vapnen — våra strävanden efter freds- och avrustningstankens förverkligande få väl i sådant fall söka sig andra vägar. Men kommer den åter, såsom jag tror att den måste, till det resultat, att ett militäriskt försvar för en stat av Sveriges storlek i närvarande tid är en omöjlig, en orimlig sak, och hela vårt försvarsväsen alltså en onyttig, fast icke ofarlig leksak, så begär jag av våra styrande, att de skola ha rådighet och kallblodighet nog att dra de fulla konsekvenserna av en sådan insikt. Själva vår nationella ära, som man i militära saker ständigt åberopar, synes mig kräva det. Ty hur kan det ligga någonting ärofullt för ett land i att ständigt vara smådräng åt stormakterna, bli klappad på axeln och i hemlighet föraktad. Bättre då att för vår ärelystnad, vår energi och våra resurser söka oss någon uppgift, som vi mäkta utföra, där vi kunna stå på egna ben och uträtta någonting till gagn för oss själva och för hela mänskligheten. Om jag befinner mig i ett sällskap, där stora musikaliska artister uppträda och underhålla de närvarande med sin konst, så klandrar mig ingen, om jag förhåller mig som stum åhörare eller på tillfrågan blygsamt erkänner, att jag icke lärt, icke idkar musik — mina talanger kunna ju ligga på annat håll; men om jag. åter för att ge mitt bidrag till aftonens nöje skulle vara nog enfaldig att sätta mig vid pianot och klinka en slagdänga, då bleve jag med skäl utsatt for åtlöje. På samma sätt här. Eller är det icke löjligt att bygga pansarbåt på pansarbåt, vilka dock aldrig ens skola kunna upptaga en strid mot de modärna sjövidundren, emedan de skulle ligga genomborrade som såll på sjöbottnen, innan de ens kommit fienden tillräckligt nära för att avlossa ett skott ur sina små kanoner? Eller att med uppbjudande av våra sista ekonomiska krafter kasärnera och öva manskap, som ändå ingen halvvägs förnuftig eller mänsklig högsta befälhavare skulle kunna tänka på att sända ut i fält — för att mejas ner av nutidens millionhärar?

Något annat vore ju, om stormakterna såsom villkor för att garantera oss fred och oberoende skulle uppställa kravet på, att vi hölle en viss militärisk styrka på benen. Jag kan emellertid icke inse, vad intresse de skulle kunna ha härutav. Ett väpnat Sverige blir ju alltid i någon mån ett krigshot, en krigsfara även för en stormakt, visserligen icke i och för sig, men såsom eventuellt allierad med dess motståndare ; det enda som i avseende på oss kunde intressera stormakterna vore väl därför vårt iakttagande av en obrottslig neutralitet; men tydligen finnes det ingenting, som på ett så övertygande sätt kan borga för en dylik som själva frånvaron av militära rustningar. »Neutralitet», har det hånande sagts, »är, när man icke ertappas» — sålänge det finnes rustningar, finnes det också misstankar om partitagande för den ena eller andra av två krigförande makter; men vi ha sannerligen ingen orsak att ta parti för någon enda av världens stormakter i deras inbördes tvistigheter.

På den första Haagkonferensen väcktes i själva verket denna fråga, angående vad stormakterna ville fordra af de små makterna i rustningsväg, för att de skulle anses ha tillräckligt försvarat sin neutralitet— det skedde betecknande nog av representanten för den allra minsta av Europas självständiga stater, nämligen Luxemburg. Frågan ansågs för litet förberedd och uppsköts därför till nästa konferens; men pågrund av en obegriplig försummelse hos småstaterna kom den då icke ens under diskussion.

Vad man däremot med skäl synes kunna vänta av oss i militärisk väg är, att vi skola kunna skydda oss själva mot ett eventuellt anfall från makter av samma rang som vi själva, det vill väl uteslutande säga Norge och Danmark. Huru ringa faran från dessa håll än må vara, så förefinnes den ju alltid; ty med chauvinister är varje land välsignat, det må vara än så obetydligt och än så demokratiskt styrt. Jag instämmer därför fullkomligt med hr Lindhagen i, att så länge Norge — och jag vill tillägga Danmark— stå rustade, så kunna vi heller icke avväpna. Då nu emellertid i Danmark icke bara socialdemokratien, utan även de borgerligt radikala äro besjälade av just de tankar, som jag här ovan utvecklat, och i Norge säkerligen endast fruktan för Sverige hindrar samma mening att göra sig allmänt gällande — av Norges socialdemokrater har den ju för övrigt redan proklamerats — så borde, synes det mig, Sveriges vänsterparti ju förr dess hellre räcka handen åt sina meningsfränder i grannländerna till gemensam aktion i och för en interskandinavisk avrustning. Vi skulle därigenom bli en föresyn för folken, och världen skulle en gång tacka och prisa oss därför; ty ingen, som icke i det mänskliga oförnuftet rent av ser någonting i och för sig varande och absolut, kan väl tvivla på, att rationellare och mänskligare metoder för fredens upprätthållande mellan folken förr eller senare skola avlösa de snart eller rättare redan förlänge sedan in absurdum drivna krigstillredelserna.

Bland de fyra samhällsstöttor, mer eller mindre murkna och anfrätta av tidens tand, varom här ärtal, är pänningpåsen tvivelsutan den som står sig relativt bäst inför kritiken. Såsom symbol för den samlade koncentrerade kapitalmakten är den ju i själva verket, och blir med varje dag som går alltmera en oundgänglig hävstång för all produktion, allt ekonomiskt framåtskridande. Fråga är blott, om icke denna makt kan så demokratiseras, att den upphör att på samma gång innebära den grymmaste och påtagligaste, om ock uräldsta av alla samhälleliga orättvisor, den att människorna genom själva födseln uppdelas uti två kategorier, likasom i två nationer inom samma land, en gynnad och en missgynnad nation; Detta är den s. k. sociala frågan. Se vi på de utslag, denna fråga givit sig blott under de sista månaderna i vårt land, då tvistigheter av en ursprunglig rent facklig art mynnat ut i massträjkernas och lockouternas ledsamma kraftmätningar, i en alltjämt stigande ömsesidig förbittring, slutligen i. spilda och förspilda människoliv, så kan väl ingen tänkande människa undgå att göra sig den frågan: är allt detta nödvändigt, ges det intet medel att ordna dessa saker på ett hyggligt, fredligt, humant och för bägge parterna tillfredsställande sätt? Varför icke? Varför skulle icke —för att ta ett för mig nära till hands liggande exempel — förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare kunna ställas och stå på samma fot som mellan studenter, docenter och professorer vid ett universitet. Även mellan dessa förekommer ju understundom missförstånd eller missnöjes-anledningar; men endast i ytterst sällsynta undantagsfall kommer det här till någon verklig partibildning; regeln är, att deras ömsesidiga mellanhavanden uppgöras i största sämja, under inbördes aktning och till och med vänskap.

Det är icke motsättningen mellan över- och underordnande, mellan »befäl och manskap», som utgör skillnaden; ty denna motsats förefinnes ju på båda hållen, och ingenting är i själva verket lättare eller mindre förödmjukande än att underkasta sig en sakkunnig ledning, vars nödvändighet för ett visst arbetes utförande envar måste inse. Nej, skillnaden ligger endast pch uteslutande däri, att lärare och lärjungar vid ett universitet eller annan undervisningsanstalt tillhöra en och samma samhällsklass, under det att arbetare och arbetsgivare i regeln utgöra två vitt skilda samhällsklasser, mellan vilka ett så gott som oöverstigligt svalg är befäst. För någon tid sedan hölls av en från utlandet hemkommen svensk ett föredrag, som märkligt nog banade sig väg även till högertidningarna och av dem omnämndes med mycket beröm, i vilket förekom den revolutionära satsen, att om den mycket omtalade nationella samlingen skulle bli en möjlighet i Sverige, så måste vårt folk först bli och känna sig såsom en enda samhällsklass. Ingenting kan vara riktigare än detta. Och om vägen, som för till detta mål, kan heller icke något förnuftigt tvivel finnas; den kan vara lång och besvärlig nog, men dess riktning är i alla fall givenoch utstakad; det gäller att slå en brygga över bråddjupet mellan de två nämnda »nationerna», mellan den samhällsklass, som vet något och har något, och den, som intet vet och intet äger. — En större arbetsgivare i våra dagar är oftast en man med solida kunskaper, ej sällan universitetsbildning, förstärkt genom utländska resor; han behöver icke vara rädd att upptaga en diskussion — om. det också icke blir någon lärd diskussion — i vilket ämne som hälst och med vem det vara må. Hans ord i samhälleliga frågor höras alltid med aktning; i sitt eget facks angelägenheter är han en auktoritet.

Men vad kan eller vet en arbetare? Det går knappast någon vecka förbi, utan att jag får emottaga brev ifrån arbetare. Vanligen rör detsig om möten, eller föredrag, brevskrivaren är för det mesta förtroendeman inom sin kommun eller sin klubb, alltså icke den första bästa, utan snarare tillhörande eliten; och dock vittnar, jag vågar nästan säga flertalet av dessa brev på det sorgligaste sätt om en försummad, underhaltig skolbildning. Sneda och vinda bokstäver, stavningen uppåt väggarna — redan på utanskriftens »hr Proffäsor» brukar jag kunna se, vad det är fråga om. Innehållet rör sig i idel anakoluter, d. v. s. satser utan grammatikaliskt sammanhang; på en försats följer icke som sig bör en eftersats, utan den avlöses av en ny försats och så av ännu en; meningen kan man ju någorlunda utleta, men ett illa stiliserat brev är i alla fall som en dåligt stenlagd väg, man stapplar i vart ögonblick. Och som i det skriftliga, så är han även i det muntliga föredraget; tankarna kunna ju vara klara nog, men vid uttrycket häftar alltid någonting otympligt, icke sällan löjligt; de vanligaste utländska ord, som icke kunna undvikas i talet, snedvridas på ett barockt sätt. Det kan ju tyckas likgiltigt, om man uttalar ett ord så eller så, när dess mening ändå är begriplig; men det är icke likgiltigt; det felaktiga uttalet skvallrar om okunnighet, -okunnigheten väcker löje eller åtminstone smålöje, och när talaren själv märker detta, blir han försagd och kan aldrig göra sig gällande i en blandad församling, såsom han äljest kunde och borde göra. Och till och med i det egna yrkets angelägenheter — hur mången arbetare förstår mera därav än just de handgrepp, som han själv är satt att utföra? Ingenting kunde tyckas enklare, än att en arbetsgivare vid inträffande lönekonflikter o. d. medelst framläggande av sina böcker sökte övertyga sina arbetare eller en deputation av dem, att han icke för egen del beräknar mer än vanlig och skälig vinst på sitt kapital; men vad skulle det tjäna till? Icke förstå de sig på bokföring; tacka gud, om de kunna summera ner en sifferkolumn.

Det första och oundgängligaste steget till uppnående av bättre förhållanden måste bestå i en radikal omgestaltning av vår nuvarande folkundervisning. Man talar om att göra folkskolan till bottenskola för alla landets barn, och jag har livligt intresserat mig för denna plan; men ännu bättre tror jag det skulle vara att helt och hållet slopa folkskolan och istället öppna elementarskolorna för alla barn samt göra den nyinförda avslutningskursen, den s. k. realskoleexamen eller »lilla studentexamen» obligatorisk för alla landets barn, både gossar och flickor. Även detta kunskapsmått anser jag för min del vara ett rent minimum; men tills vidare får man väl icke ställa förhoppningarna högre. Detta skulle naturligtvis i alla fall kräva en ansenlig förstärkning av lärarkrafter, såväl till mängd — ty sådana vidunderligheter som skolklasser på 100 barn för en enda lärare finge naturligtvis icke vidare förekomma — som än mera vad lärarnes utbildning beträffar. Dock bleve behovet icke fullt så stort, som det i förstone kunde tyckas; ty om undervisningen för det stora flertalet barn för närvarande slutar allt för tidigt, så börjar den å andra sidan också alldeles för tidigt. Min bestämda åsikt är, och jag stöder den på min egen erfarenhet såsom far och uppfostrare, att en regelbunden skolundervisning näppeligen borde börja förrän efter fyllda 12 års ålder. Intill den åldern har ett barn tillräckligt göra med att stärka sin kropp, uppöva sin iakttagelseförmåga, sina ögon och händer. Nu få dessa stackars små sitta och »slöa» på skolbänkarna, då de borde ligga i sina sängar eller vara mors hjälpreda i hemmet. All boklig undervisning före den åldern blir i alla fall endast dressyr; det lilla de i detta avseende behöva inhämta före den regelbundna skolgångens början, nämligen läsa, skriva och heltalsräkning, bör bekvämligen kunna inläras på en timme eller par om dagen, vid aftonlampan under fars och mors tillsyn. Ha föräldrarna icke förmåga att meddela ens en så enkel undervisning, så har deras egen uppenbarligen varit alltför bristfällig; ha de icke tid därtill, icke tid, varken far eller mor, att en stund på dagen sysselsätta sig med sina små, så är deras arbetstid alltför lång, och då är detta ett fel, som måste avhjälpas.

Kommer så ungdomen vid 12 års ålder med friska livsandar i skolan, icke som nu för det mesta redan uttröttad och led vid läxpluggandet, och sitter där tillfyllda 16 år, så kan på dessa fyra år en normalt utrustad gosse eller flicka helt visst utan minsta svårighet inhämta det mått av vetande, som kräves för den omnämnda examen, alltså icke blott vanliga svenska ämnen, utan ock grundläggande insikter i åtminstone ett par levande språk. Skulle någon vilja invända, att de då kanske bleve mindre hågade förvanligt mekaniskt arbete, så är detta, efter vad jag tror, en pur inbillning; allt arbete, även det s. k. andliga, är till största delen mekaniskt, och väl är det, ty eljest skulle våra hjärnor förbrännas; och ett arbete genom vilket vi på samma gång öva alla kroppens muskler — icke blott underarmens såsom vid skrivgöromål — och som till på köpet kanske kan förrättas i frisk luft ute på fria fältet, är icke mera ansträngande eller obehagligt än det andra, utan tvärtom långt att föredraga. Det skulle i själva verket föredras av alla, om det icke olyckligtvis vore så, att vi genom att ställa oss bakom plogen eller i betlandet sjunka ner i en lägre samhällsklass och komma i en omgivning av obildade personer, under det att vi bevara vår sociala ställning, när vi räkna sedlar i en bank eller skriva ut kvittenser på ett postkontor.

Men bildningssynpunkten, om än i min tanke den viktigaste, är dock dessvärre icke den enda, när det gäller frågan om klasskillnadens nedrivande. Arbetsgivaren — för att fortsätta exemplet — är icke blott sina arbetare överlägsen i kunskaper, utan han förfogar vanligen också över mera kapital än de alla tillsammans. Av egna tillgångar eller med tillhjälp av sin kredit disponerar han ensam allt det maskineri, de verktyg, de råvaror och löneförskott, varigenom 10- eller 100-tals arbetare sysselsättas, under det att de, om de ville sammanskrapa alla sina tillgångar och all sin kredit, icke på långa vägar skulle kunna nå fram till att t. ex. uppsätta ett konkurrerande företag i samma bransch.

Nästa steg blir alltså att förse arbetarna med kapital. Och även detta steg, om ock stort, är ingalunda så stort, att det såsom förberedelse nödvändigt skulle kräva hela samhällets omstöpande efter en helt och hållet ny modell. I grunden behövs det blott, att vi klart ställa oss för ögonen en sats, om vars riktighet envar av oss är övertygad, nämligen att ingen människa kan ta sina ägodelar med sig i graven, och att den naturliga besittningsrätten därför icke heller kan utsträckas över besittarens egen livstid. Vad vi skapa genom vårt arbete, eller genom en lycklig tillfällighet påträffa eller upptäcka må träda i vår besittning för livstiden; när vi förvärva något mot ekvivalent, genom köp eller byte, så blir den köpta eller tillbytta saken vår för vår livstid, och den sålda eller utbytta, motpartens för hans livstid; vid gåva åter utan motprestation kan gåvotagarens rätt icke sträcka sig längre än över givarens livstid, ty ingen kan förläna någon annan större rätt, än den han själv äger. Vid givarens död bör alltså gåvan, om den eller någon dess ekvivalent ännu finnes till, återbäras, ungefär som vid den i vår lag ännu förekommande s. k. hemföljden.

Konsekvensen härav skulle bli, att vid en persons död allt, vad han i livstiden egt, såsom ett slags danaarv tillfölle det allmänna; men då det allmänna under nuvarande ekonomiska system icke har användning för.dessa penningar, skulle det icke heller behålla dem, utan endast förvalta dem såsom en fond, ur vilken år efter år alla medborgare, män och kvinnor, vid en viss åldersgräns, t. ex. 25 års ålder, utfinge en för alla lika arvportion eller kvotdel av den samhälleliga förmögenheten. — Det är klart, attingen lag kan bestå av blott en enda paragraf, och en bestämmelse såsom den här åsyftade måste självfallet omges med talrika förbehåll och modifikationer för att icke i individuella fall leda till svåra olämpor eller orättvisor. Att t. ex. sörja för sådana barns framtid, som på grund av minderårighet, sjuklighet eller annan förvärvsoduglighet eljest skulle vara hänvisade till den allmänna barmhärtigheten borde väl icke förvägras någon far eller mor; men beträffande det stora flertalet sunda och friska individer vore detta under den här nämnda förutsättningen icke blott onödigt utan även olämpligt, ty den största mänskliga lycka ligger förvisso i att ha sina egna ansträngningar, sin egen omtänksamhet att tacka för sin framgång i livet.

Nekas kan icke heller, att, liksom allt nytt, även förverkligandet av denna tanke i mycket bleve ett experiment; den ställer i själva verket stora anspråk på varje enskild persons förutseende och omtanke och icke mindre på hans människokärlek och allmänanda; den gör räkning på, att envar skall sätta sin ära i att vid sin bortgång åt samhället i en eller annan form återlämna oavkortad eller än hellre förkovrad den arvedel, som hän en gång fått mottaga ur samhällets hand. I motsatt fall skulle naturligtvis det samhälleliga kapitalet och därmed välståndet småningom gå tillbaka i stället för framåt. Det är ju möjligt, att dessa förhoppningar äro för högtflygande, det är möjligt, att vi människor i allt vad som icke rör våra egna eller de oss närmast ståendes intressen hvar för sig äro så likgiltiga och antisociala, att vi ovillkorligen behöva samhället självtsåsom en förmyndare över oss i allt vårt görande och låtande — såsom socialisterna vilja; i sådant fall komme den här föreslagna anordningen, om den sattes i verket, antagligen blott att bli ett genomgångsled till ett system af strängare organisation. Men i övrigt bildar frågan om socialiststatens genomförande ett problem, helt och hållet för sig, en fråga av teknisk-ekonomisk art. Socialiststaten kommer, när de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för den äro för handen, d. v.s. om och när utvecklingen lett till, att statensövertagande av själva produktionen otvivelaktigt skulle vara mera lönande än det nuvarande, på enskilda initiativ beroende produktionssystemet. Men den kommer heller näppeligen förr, och om den kommer förr, skall förmodligen även den visa sig ha varit ett förhastat experiment, som måste modifieras eller helt omgöras. Att nämnda tidpunkt ännu icke är inne, erkänna, efter vad jag tror, de flesta socialister öppet eller ihemlighet själva; åtminstone visa de just icke någon brådska med eller ivrig längtan efter socialiststatens fulla förverkligande. Men med den sociala rättvisans förverkligande är det sannerligen brådska;, den bör icke uppskjutas en dag längre än nödigt är och allraminst till en tidpunkt, som ligger långt i fjärran, och som till äventyrs aldrig inträffar.

Det synes mig därför, att socialdemokraterna själva, såsom vissa socialistiska grupper i andra länder, t. ex. i Frankrike, redan gjort, borde aktivt intressera sig för detta spörsmål och uppställa dess lösning på sitt nutidsprogram. Troligen skulle detta mera än allt annat bidraga till att motverka den splittring inom arbetarnas egna led, som för närvarande gör sig gällande även i vårt land, och som synes mig vara beklagligare än allt beklagligt. När krubban är tom, bitas hästarna, heter det; och jag kan icke komma ifrån den tanken, att den djupaste orsaken till denna schism ligger däri, att inom arbetarpartiet i verkligheten ingenting sker, ingenting förehaves, i det att det omnämnda nutidsprogrammet trots sin längd och skenbara rikhaltighet närmare besett är blottat på reformförslag av verkligt djupgående radikal art, sådana som kunna vara egnade till lösen för stora, mäktiga och framtidsrika folkrörelser.

Även ni ungsocialister äro härvidlag, synes mig, icke utan skuld. Att vilja uppvärma förlegade ideal från socialdemokratiens eller arbetarerörelsens barndom, tjänar till intet — vare sig det gäller den »sociala revolutionen» från 1848 eller »sabotagens» ännu äldre anor från de engelska fackföreningarna vid århundradets början, då maskiner och fabriksbyggnader i mängd förstördes af uppretade arbetarskaror. Nej, positiva reformer af en omedelbar nytta, sådant borde vara edert hela program. I den mån det innehåller sådant har det ju redan visat sig verksamt. De antimilitaristiska och antimonarkistiska resolutionerna på den senaste socialdemokratiska kongressen, få väl huvudsakligen skrivas på räkningen af eder propaganda, och eder kamp mot det religiösa medeltidsbarhariet har säkerligen icke heller varit fåfäng. Må då edert anlopp, jämväl mot »penningpåsen» föras i uppbyggande, ej blott i destruktiv anda, så att när ni ropa ert »ner med», ingen behöver tveka om, vad i viljen sätta i stället. Rusten eder gärna till storsträjk eller »generalsträjk» — ju mer och ju grundligare, dess mindre skall detta kraftiga, men tunga vapen i verkligheten behöva komma till användning — men det måste vara för ett klart definierat mål, vare sig detta heter allmän och lika rösträtt eller allmän och lika bildningsrätt eller allmän och lika arfsrätt — blott icke samhällets omstörtande »sans phrase», ty detta är i själva verket bara en fras och kan ej i längden väcka genklang.

Jag påstår icke att de af mig antydda metoderna till den sociala frågans lösning skulle vara de bästa eller enda möjliga, men väl, att själva de ovan nämnda fordringarna innebära en så solklar rättvisa och stå i ett så uppenbart samband med hela det gångna århundradets politiska utveckling, att de efter hand måste tillvinna sig allas bifall. De hjärnor som för alltid äro tillslutna för utvecklingens krav äro ju lyckligtvis icke odödliga, utan efterträdas av mera böjliga och mottagliga intelligenser; misströstan om framgång är alltså icke här på sin plats.

Du kan, vad du bör, sade, om jag minnes rätt, redan ett stoiskt ordspråk; vi kunna genomföra detta, därför att vi böra göra det; vi kunna det, om vi blott vilja.

***

Courtesy Sac.se/Projekt Runeberg. Kommentar, korrektur och html S. Jacobson 2017.

vinjett2

 

 

 

Annonser

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Translate from Swedish to Your language

%d bloggare gillar detta: