Konst & Politik

Staffan Jacobson, författare & lundabo

Vinter i Afrika.

Mitt intresse för Afrika väcktes de första åren av 60-talet – med en film som diskuterade den rasöverskridande kärlekens villkor under apartheidsystemet i Sydafrika. Jag läste också vad Pär Westberg skrev i ämnet. Jag köpte skivan ”Something new from Africa” med Miriam Makeba. Det var inte bara hennes sällsamma röst och klick-ljuden som gjorde intryck, utan också den sydafrikanska motsvarigheten till bluesmusiken som kallades kwela. Instrumentet framför andra var en penny-whistle, en sorts hes metallflöjt utformad av en cykelpump. Makeba hade upptäckts av Harry Belafonte, flytt till USA och gift sig med Black Power-ledaren Stokely Carmichael. Vilket ledde till att hon fick fly igen, nu till Västafrika. Efter världsberömmelse och ett händelserikt liv (hon fick bl.a. Polarpriset 1997) kunde hon sedan återvända i triumf till Nelson Mandelas befriade Sydafrika.

Jag utbildade mig till u-landsvolontär på en folkhögskola och lärde mig till och med litet swahili, men det var inte i den rollen jag kom till Afrika en februari i slutet av 70-talet utan som en tidig ekoturist. Jag anlände till den västafrikanska staden Banjul mitt i natten, det var nära femtio grader varmt och cikadorna spelade oavbrutet. På hotellrummet – med moskitnät draperat över sängen och en taxfreeflaska Cointreau på bordet– slog jag på radion och kände genast igen musikrepertoaren. Det var Britt Wadners Radio Syd som gjort den långa resan för att kasta ankar här som ny statsradio. Burt Bacharach och Lasse Samuelssons Dynamite Brass Band…inte så afrikanskt kanske, men nostalgiskt. Den inhemska musiken var desto bättre. Cora är ett stränginstrument med trumskinn och det låter som ett stilla vattenfall. Jag tog mig snabbt iväg från hotellet och tillbringade hela dagarna med lokalbefolkningen. Från första stund upplevde jag en märklig hemkänsla och det var lätt för mig att bli accepterad. Den röda jorden med tre meter höga termitstackar, doften av basnäringen rostade jordnötter, krokodilfloden…jag badade faktiskt i samma flod som krokodilerna. Om än inte på samma ställe.

Standardutflykten gick till slavättlingen och afroamerikanen Kunta Kintes’ hemby – som han upptäcker i romanen Rötter. Men jag tog mig också till andra platser; en fantastisk öde strand vid oceanen där evigheten rullade in med de varma gröna vågorna. Där kunde man röka fisk och dricka inhemsk starköl till (det var Tuborgs’ flaska men den smakade faktiskt vanilj!) Jag cyklade på landsbygden, satt under bananträden och målade akvarell, tittade på batiktillverkningen, badade i havet…Visst var det en turistresa, men jag kände mig aldrig som turist och uppförde mig vad jag minns inte som en sådan heller. Och en cora har jag fortfarande kvar.


cora1

***

Annonser

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 20 januari, 2017 by in * CORA, * KRÖNIKAN, * VINTER I AFRIKA and tagged , , .

Translate from Swedish to Your language

%d bloggare gillar detta: