Konst & Politik

Staffan Jacobson, författare & lundabo

Tyrannmord – ibland riktigt men alltid otillräckligt.

Sic semper tyrannis.

Begreppet tyrannmord (tyrannicidium) och tyrannmördare (tyrannicid) uppkom redan under den grekiska antiken som en beteckning på mord på envåldshärskare. Det skedde i de grekiska stadsstaterna i samband med övergången till fria författningar med början redan på 500-talet f.kr. År 514 mördades tyrannen Hipparchos av två unga män, Harmodius och Aristogiton. Mördarna avrättades, men längre fram kom de att hyllas som hjältar. Statyer restes över dem, tyranniciderna, enligt traditionen de första statyerna som avbildade inte gudar utan vanliga dödliga. Även om motivet för Harmodius och Aristogiton ifrågasattes, utvecklades en tradition där tyrannmördare ofta hyllades som landets välgörare. Teorin om tyrannicidium, det berättigade dödandet av tyranner, utvecklades sedan av klassiska tänkare och filosofer som Platon och Aristoteles. Den senare sysslade mycket med att precisera grunderna för ett berättigat tyrannmord, och utvidgade tyrannbegreppet genom att hävda att även härskare som inte regerade godtyckligt och förtryckande kunde betecknas som tyranner, nämligen om de kommit till makten med olagliga medel. Usurpation blev likväl som olagligt envälde en grund för den klassiska tyranicidium. (Göran Rystad: Politiska mord. Det yttersta argumentet. ISBN 9789175451336).

hipparchosjpg

Tyrannmordet på Hipparchos.


Under Franska Revolutionen avrättades Ludvig XIV under stor enighet, liksom Tsaren under Ryska Revolutionen, medan diktatorerna Husseins och Khadaffis öden i vår tid har  varit mer omdiskuterade.

Anarkistiska tyrannmord.

Anarkistkongressen 1881 beslutade att eftersom arbetarklassen befann sig i ett nödläge – hela familjer svalt ihjäl på grund av arbetslöshet – så var ”handlingens propaganda” det vapen som skulle användas till arbetarnas försvar.

Under årtiondena kring förra sekelskiftet förekom framför allt i Frankrike en lång rad dåd utförda av otåliga personer eller grupper, som bekände sig till anarkismens idéer och som i sin verksamhet förutom personlig tillfredsställelse också sökte påskynda den sociala revolutionen eller ge stöd åt den anarkistiska rörelsen. Denna handlingens propaganda tog sig uttryck i mord, bombattentat, stölder, bankrån. Den mest namnkunnige av dessa, Jules Ravachol, sysslade under 1890-talets första år med spritsmuggling, förfalskning, gravskändning, mord och bombattentat. Sin oundvikliga dödsdom hälsade han med utropet ”Vive l’Anarchie!” och besteg giljotinen sjungande sin egen visa ”Ner med gud i skiten”. Ravachol blev hämnad genom en serie nya bombattentat och efter några månader bröt en fullkomlig anarkistepidemi ut i Paris. Léauthier överföll en serbisk minister med en skomakarkniv. Vaillant kastade en bomb i deputeradekammaren. Emile Henry dödade fyra polismän med en bomb, och för att hämnas Vaillant kastade han en ännu bomb på Café Terminus som skadade tjugo personer och dödade en. Santo Caserio mördade president Carnot med ett dolkstick i levern under ropet ”Vive l’Anarchie!”, som hade blivit något av en ritual för dessa dödsföraktande och livshungriga fanatiker.

Anarkistiska tyrannmord 1881-1911.

  • Tsar Alexander II, 1881 av Narodnaja Volja
  • USA:s president James A. Garfield 1881 av Charles J. Guiteau
  • Frankrikes president Sadi-Carnot, 1894 av Santo Caserio
  • Spaniens premiärminister Canovas del Castillo, 1897 av Michele Angiolillo.
  • Kejsarinnan Elisabeth av Österrike-Ungern, 1898 av Luigi Lucheni
  • Italiens kung Umberto I, 1900 av Gaetano Bresci.
  • USA:s president McKinley, 1901 av Leon Czolgosz
  • Ryske premiärministern Pjotr Stolypin, 1911 av Dimitrij Bogrov.

Under åren 1900-05 verkade en modern Robin Hood-liga under namnet ”Nattens arbetare” i Frankrike. Den leddes av Marius Jacob, som hade organiserat ett perfekt fungerande nät av inbrottstjuvar, guldsmeder, vapen- och verktygstillverkare över hela landet. Ligan satte en ära i att bara bestjäla de besuttna klasserna och en stor del av bytet kom anarkiströrelsen till del. Den första ”Rififi-kuppen” utfördes av Jacob och hans kamrater. Han avtjänade ett långvarigt straff på Djävulsön, benådades så småningom, kom tillbaka till Europa och tog med glatt mod livet av sig vid 70 års ålder. Den betydligt mer våldsamma Bonnot-ligan härjade under första delen av 1910-talet och stod för de första bankkupper som genomfördes med hjälp av bilar. ”Automobilbanditerna” bekände sig gärna till Max Stirners individualistiska anarkism och sköt skoningslöst ner alla som kom i deras väg. Jules Bonnot och de flesta av hans vänner dog i eldstrid med polisen.


ravachol

Ravachol.


Även om anarkistiska attentat var som mest utbredda i Frankrike, så förekom de även annorstädes (ja, till och med i Sverige). En av de mest kända anarkisterna utanför Frankrike är den amerikanske anarkokommunisten Alexander Berkman. Han var jude och föddes 1870 i ”Litauens Jerusalem”, Vilnius (som då tillhörde Ryssland), och emigrerade till USA vid 18 års ålder, där han strax blev verksam i den anarkistiska rörelsen. 1892 sköt han ner kongressledamoten och finansmannen H.C. Frick. Frick hade utmärkt sig bland de andra kapitalistsvinen genom att offentligt deklarera att han såsom arbetsgivare hellre såg varenda strejkande mördad än gav vika en tum. Efter dådet satt Berkman 14 år i Allegheny Prison i Pennsylvania. Väl frigiven kastade han sig åter genast in i anarkistiska aktiviteter, redigerade tidskriften Mother Earth, organiserade demonstrationer mot arbetslöshet, militarism och justitiemord, vilket renderade honom ett nytt fängelsestraff. Tillsammans med bland andra Emma Goldman återemigrerade han till Ryssland efter revolutionen där. Mycket snart förbyttes emellertid hans hängivenhet i besvikelse och bitterhet över bolsjevikernas terrorvälde mot andra revolutionärer. Sina sista år levde han under ständigt kringflackande. Han dog för egen hand i Nizza 1936, bara några veckor före spanska revolutionens utbrott. Hans livsöde är en fingervisning om att det inte finns några vattentäta skott mellan skilda slag av anarkism.

Så intog också den officiella anarkiströrelsens teoretiker en skiftande hållning gentemot illegalismen och ”handlingens propaganda”. Flera av dem, som Elisée Reclus och Sébastien Faure, var villiga att försvara stöld i alla lägen och enstaka politiska mord. Men de flesta ryggade tillbaka inför de grymmaste och till synes mest meningslösa av  dåden. (Johansson/Ericson: Anarkisterna i klasskampen, AB 1969). Den stora folkresning som väntades bli resultatet uteblev, och anarkiströrelsen har sedan dess sett folkflertalets stöd som en förutsättning för att den sociala revolutionen ska lyckas.

Däremot är Peter Kadhammar i AB 23/12 2016 djupt okunnig när han dels jämför förra sekelskiftets anarkism med al-Qaida, dels påstår att den anarkistiska rörelsen  försvunnit. Den är både större och bredare idag än någonsin och finns över hela världen i spåren av den havererade statssocialismen och den lika havererade nyliberalismen. Anarkismen är framtidens samhällsform och den kommer att bli helt fredlig och icke-våldsam.

Attentatet mot Hitler.

20 juli-attentatet kallas det mest kända attentatet mot Adolf Hitler. Det genomfördes den 20 juli 1944 i Hitlers högkvarter Wolfsschanze (Varglyan) nära Rastenburg i Ostpreussen. Valkyria (tyska Walküre) var ursprungligen en plan som skapades inom tyska krigsmakten (Wehrmacht) i början av andra världskriget för att användas vid ett befarat uppror från civilbefolkningen, krigsfångar eller koncentrationslägerfångar och för att införa undantagstillstånd i hela Tyskland. Soldater ur ersättningsarmén (Ersatzheer), som var en del av armén som var stationerad inom rikets gränser, skulle då besätta krigsviktiga ställen i Berlin och andra större städer. Kodordet för att sätta planen i verket var ”Walküre” och att utlösa kodordet var förbehållet Adolf Hitler personligen samt befälhavaren för ersättningsarmén.

Denna plan omarbetades av de officerare som tillhörde motståndsrörelsen och som planlade och genomförde attentatet mot Adolf Hitler för att därefter genomföra en militärkupp och störta nazistregimen och gavs även i fortsättningen namnet Operation Valkyria efter ursprungsplanen. Enligt den omarbetade planen skulle man bland annat ta kontroll över rikets städer och radiostationer, avväpna SS och arrestera de ledande nazisterna. Generalöverste Ludwig Beck och general Friedrich Olbricht hade länge diskuterat att mörda Adolf Hitler. Deras bevekelsegrunder anses allmänt ha varit att ”någon måste visa världen att det faktiskt fanns missnöje med både diktatorn själv och hela det nationalsocialistiska samhället”. De ansåg – liksom nästan alla generaler och fältmarskalkar vid tidpunkten – att om Tyskland skulle kunna räddas måste nazismen försvinna. Djupare planer på att till exempel hoppas på fred i väster var bara förhoppningar. Och för sent lät Churchill meddela då nyheten nådde honom. Olbricht hade ett flertal gånger försökt både skjuta Hitler (men aldrig fått lämpligt tillfälle) och burit en ”självmordsbomb” ombord på en flygning mellan Berlin och Ostpreussen där han reste med Hitler. Men bombens utlösningsmekanism hade inte fungerat. Efter de västallierades landstigning i Normandie den 6/6 1944 blev saken mer akut. Och när deras vän överste greve Claus Schenk von Stauffenberg fick anledning att göra visit i Hitlers befälsbunker för östfronten den 20 juli tvekade han aldrig.

Attentatsdagens morgon, den 20 juli klockan 07.00, flög von Stauffenberg och adjutanten Werner von Haeften från Rangsdorfs flygplats, söder om Berlin. Planet landade vid Rastenburg strax efter klockan tio. Piloten fick order om att vara beredd att flyga tillbaka från och med klockan 11.30. Från flygfältet åkte de i en stabsbil till Hitlers högkvarter Wolfsschanze. Efter lunch tog Stauffenberg kontakt med OKW:s signalchef Erich Fellgiebel, som tillhörde de sammansvurna, för att säkerställa att denne var beredd att så snart bomben exploderat meddela de sammansvurna i Berlin, så att de kunde gå till aktion. Fellgiebel hade även i uppgift att isolera högkvarteret genom att bryta alla telefon-, telegraf- och radioförbindelser. Mötet tidigarelades från klockan 13.00 till 12.30, då Mussolini skulle anlända med tåg klockan 14.30. Av Keitel fick Stauffenberg rådet att hålla en kort rapport, för att kunna avsluta mötet så tidigt som möjligt. Mötet ägde rum i konferensbaracken (Lagebaracke), istället för i den underjordiska bunkern.

Stauffenberg hade i sin portfölj en bomb av engelsk tillverkning, som utlöstes genom att en glaskapsyl krossades. Därigenom frättes en ståltråd sönder, varefter slagstiftet träffade tändhatten. Utlösningstiden berodde på ståltrådens tjocklek och var denna dag inställd på tio minuter. På väg in till konferensen tillsammans med Keitel, ursäktade sig Stauffenberg med att han glömt mössan och uniformskopplet i tamburen. Han vände tillbaka och krossade under tiden bombens glaskapsyl. När Stauffenberg sedan tillsammans med Keitel var på väg in i konferensrummet, sade han till sergeanten i telefonväxeln att han väntade samtal från Berlin, och att han måste tillkallas när det kom. I rummet fanns ett bord som var 5,5 meter långt och 1,5 meter brett, tillverkat av ek. Det stod på två kraftiga stöd, placerade nära bordsändarna. Stauffenberg tog plats någon meter till höger om Hitler och placerade portföljen på golvet, på insidan av det ena bordsstödet, cirka två meter från Hitler. Klockan var då 12.37. Därefter smög sig Stauffenberg ut, vilket ingen observerade. Överste Heinz Brandt flyttade portföljen, då den stod i vägen för honom, och placerade den på andra sidan av bordsstödet. Detta räddade troligen Hitlers liv, medan Brandt dog när bomben exploderade.

Det pågående föredraget höll på att avslutas, när Keitel skulle förbereda Stauffenberg på att det var dags för dennes föredrag. Han fann då att Stauffenberg inte var på plats och gick ut för att se om Stauffenberg var i telefonväxeln, men möttes av beskedet att denne lämnat byggnaden. Keitel gick då tillbaka till konferensrummet, varvid bomben exploderade klockan 12.42. Stauffenberg, som befann sig tillsammans med Fellgiebel i en annan byggnad, såg explosionen och trodde att alla i konferensrummet dödats. Han lämnade Fellgiebel och lyckades ta sig ut från stabsplatsen, trots att passagerna stängts för in- och utpassering. De körde till flygfältet, där planet hölls startberett och lyfte strax efter klockan ett. Klockan 15.45 landade det på Rangsdorfs flygplats. Stuaffenberg var övertygad om att Hitler dödats i explosionen. I själva verket hade han fått lindrigare skador i form av svett hår, brännskador på benen, skadad och tillfälligt förlamad högerarm, spräckta trumhinnor och skador i ryggen av en fallande bjälke. Fyra andra personer dödades.


claus_von_stauffenberg_portrait_1907-1944

Stauffenberg.


Inledningsvis var det oklart för de närvarande vad som orsakat explosionen och först efter ungefär två timmar stod det klart att överste Stauffenberg var den som utfört attentatet. Dock förelåg inga misstankar om att en kupp pågick i Berlin. Klockan fyra tog Hitler emot Mussolini, vars tåg var försenat. När Stauffenberg landade i Berlin fick han reda på att det planerade upproret i Berlin inte kommit igång. General Olbricht gav ingen order till Berlins garnison att rycka ut och när Fellgiebel från högkvarteret kontaktade OKH:s signalchef Fritz Thiele i Berlin via telefon verkade det som om Hitler hade överlevt, varför Thiele, med instämmande av Olbricht och general Erich Hoepner, beslöt att inte utfärda Valkyrieorderna. Stauffenberg gav från flygplatsen order till Olbricht att sätta igång operationen och flera order sändes ut via teleprinter och telefon. Generalöverste Friedrich Fromm, överbefälhavare för ersättningsarmén, ville ha bevis för att Hitler var död, varför Olbricht ringde upp Keitel i högkvarteret. Denne svarade, varvid Fromm fick klart för sig att Hitler överlevt. När Stauffenberg anlände till krigsdepartementet klockan 16.30, avfärdade han Keitels uppgift med att denne ljög för att vinna tid.

Det rådde nu förvirring i Berlin och radions lokaler besattes inte. Stauffenberg ringde till general Carl-Heinrich von Stülpnagels stab i Paris, varvid 1 200 SS- och SD-officerare och soldaterna i Paris spärrades in. Stauffenberg lyckades dock inte övertyga Fromm om att Hitler dödats, varför Fromm stängdes in och sattes under bevakning. Strax efter halv sju på kvällen sändes en kommuniké ut via radio om att det gjorts ett misslyckat försök att döda Hitler. En kvart senare meddelade Stauffenberg via teleprinter armécheferna att kommunikén var falsk, men då var skadan redan skedd för kuppmännen. Keitel sände klockan 20.20 ut meddelande till högre arméofficerare att enbart order från Himmler eller honom själv fick åtlydas. Strax efter klockan nio på kvällen meddelades över radion att Hitler senare på kvällen skulle hålla ett radiotal. Vid elvatiden arresterades Beck, Hoepner, Olbricht, Stauffenberg, Häften och Mertz av Fromm. Beck sköt sig med en revolver, men åstadkom endast en skråma. Mertz, Olbricht, Stauffenberg och Häften dömdes av en, av Fromm påstått sammankallad ståndrätt, till döden ”i Führerns namn” och arkebuserades på gårdsplanen till krigsdepartementet. Hoepner avrättades några veckor senare. Becks andra självmordsförsök misslyckades också, varför han därefter sköts. Strax efter klockan ett på natten sändes Hitlers radiotal, i vilket han förklarade att han var vid full hälsa och att man skulle göra upp räkningen med de inblandade. (https://sv.wikipedia.org/wiki/20_juli-attentatet).

Detta tyrannmord hade kunna ändra världshistoriens gång och sparat oändligt många människoliv om det lyckats, och attentatsmännen betraktas som hjältar inte bara i Tyskland utan i hela världen. Tyrannmordet som sådant kan vara moraliskt rätt eller fel, politiskt rätt eller fel, men aldrig ersätta den sociala revolutionen.

liten-stja%cc%88rna

 

 

Advertisements

3 comments on “Tyrannmord – ibland riktigt men alltid otillräckligt.

  1. Jane
    30 december, 2016

    I constantly spent my half an hour to read this weblog’s articles or
    reviews everyday along with a cup of coffee.

    Gilla

  2. underestimate
    15 mars, 2017

    I was suggested this blog by my cousin.
    I’m not sure whether this post is written by him
    as nobody else know such detailed about my trouble.
    You’re wonderful! Thanks!

    Gilla

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 22 december, 2016 by in * KRÖNIKAN and tagged , , .

Translate from Swedish to Your language

%d bloggare gillar detta: