Konst & Politik

Staffan Jacobson, författare & lundabo

Walter Benjamin: Försök till en kritik av våldet (utdrag).

Walter Benjamin: Försök till en kritik av våldet.

wb

Utdragen är från Bild och dialektik. Essayer i urval och översättning av Carl-Henning Wijkmark, Symposion, 1991. Courtesy www.krigsmaskinen.se .

 ***

Uppgiften att ge en kritik av våldet låter sig omskrivas som en framställning av dess förhållande till rätt och rättvisa. Ty som våld i pregnant mening kan en drivfjäder, hur verksam den än är, betecknas först då den griper in i sedliga förhållanden. Den sfär där dessa förhållanden hör hemma anges med begreppen rätt och rättvisa. Vad tills vidare det första av dem beträffar, så står det klart att den mest elementära grundrelationen i varje rättsordning är den mellan mål och medel. Vidare att våld till att börja med bara kan påträffas inom medlens gebit, inte inom målens. […] Så förhåller det sig emellertid inte. Ty vad ett sådant system skulle innehålla, om vi nu antar att det vore säkerställt mot alla tvivel, är inte ett kriterium på våldet självt, som på en princip, utan ett kriterium för de fall då det tas i bruk. […] Denna fråga kräver sålunda för att kunna avgöras trots allt ett ytterligare kriterium, en distinktion inom medlens egen sfär, utan avseende på de mål de tjänar. (19)

Till denna naturrättsliga tes om våldet såsom av naturen givet ställer sig den positiv-rättsliga om våldet såsom genom historien tillkommet i diametral motsats. Kan naturrätten ta ställning till varje bestående rätt enbart i en kritik av dess målsättningar, så tar den positiva ställning till varje blivande enbart i en kritik av dess medel. Är rättvisa kriteriet på målen, så är rättmätighet kriteriet på medlen. Detta till trots förenas emellertid båda skolorna i den gemensamma grunddogmen: Rättvisa mål kan uppnås genom berättigade medel, berättigade medel används för att uppnå rättvisa mål. Naturrätten strävar efter att ”rättfärdiga” medlen med rättvisan hos målen, den positiva rätten efter att ”garantera” rättvisan hos målen med berättigandet hos medlen. (20)

Vad klasskonflikterna beträffar så måste på det området strejken under vissa betingelser räknas som ett rent medel. Två väsentligen artskilda slag av strejker, vilkas förutsättningar redan har diskuterats, bör här mera ingående karaktäriseras. Förtjänsten av att först ha skiljt dem från varandra — om också mera på grundval av politiska än rent teoretiska resonemang — tillkommer Sorel. Han ställer dem mot varandra som politisk och proletär generalstrejk. Mellan dem föreligger en motsättning också i förhållande till våldet. Om den förstas anhängare gäller följande: ”Stärkandet av statsmakten är grundvalen för deras konceptioner; i sina nuvarande organisationer lägger politikerna (nämligen de moderat socialistiska) redan grunden till ett starkt centraliserat och disciplinerat våld, som inte kommer att låta sig oroas av oppositionens kritik, som kommer att förstå att insvepa sina åtgärder i tystnad och utfärda sina förljugna dekret.” ”Den politiska generalstrejken demonstrerar att staten inte kommer att förlora något av sin makt, att makten övergår från det ena privilegierade skiktet till det andra, att den producerande massan kommer få nya herrar.” I skarp kontrast mot denna politiska generalstrejk (vars formel för övrigt tycks ha varit normgivande för den gångna tyska revolutionen) betraktar den proletära det som sin enda uppgift att förinta statsmakten. Den ”utesluter från början alla ideologiska konsekvenser av varje möjlig socialpolitik; dess anhängare betraktar också de mest populära reformer som borgerliga”. ”Denna generalstrejk uttrycker med full tydlighet sin likgiltighet för det materiella utbytet av erövringar genom att deklarera att den vill upphäva staten; staten var verkligen . . . basen för de härskande gruppernas existens, det är de som drar nytta av alla de företag hela samhället får bära bördan av.” Under det att den första formen av arbetsnedläggelse innebär våld, då den bara föranleder en yttre modifikation av arbetsbetingelserna, så är den andra såsom ett rent medel icke-våldsam. Ty den äger inte rum med sikte på att efter yttre koncessioner och diverse modifikationer av arbetsbetingelserna återuppta arbetet, utan med det fasta beslutet att bara återuppta ett helt och hållet förändrat arbete som inte är statligt påtvingat, en omstörtning som detta slag av strejk inte så mycket leder till som snarare verkställer. Det är också därför som den första av dessa aktioner är rättsetablerande, den andra däremot anarkistisk. (33-35)

Rättvisa är principen för all gudomlig målsättning, makt principen för all mytisk rättsetablering. (38)

I stället för att visa vägen in i en renare sfär visar sig den mytiska manifestationen av det omedelbara våldet tvärtom vara i grunden identisk med allt rättsvåld och gör aningen om dess problematik till en visshet om det fördärvliga i dess historiska funktion, vars undanröjande därmed framstår som en uppgift. Just denna uppgift aktualiserar i sista instans än en gång frågan om ett rent omedelbart våld som skulle kunna sätta en gräns för det mytiska. Liksom myten på alla områden finner Gud i sin väg, så motverkas det mytiska våldet av det gudomliga. Och det står klart att det i alla stycken är dess motsats. Är det mytiska våldet rättsetablerande så är det gudomliga rättsförstörande, sätter det förra gränser så är det senare gränslöst i sin förstörelse, medför det mytiska på en gång skuld och gottgörelse så kommer det gudomliga med försoning, är det ena hotande så är det andra drabbande, det ena blodigt så är det andra på ett oblodigt sätt letalt. Mot Niobesagan kan som exempel på detta våld Guds dom över Korahs släkt ställas upp. Den drabbar privilegerade, leviter, drabbar dem utan förvarning, utan hot, slår hårt och gör inte halt inför förintelsen. Men med denna följer ju samtidigt försoningen och ett djupt samband är omisskännligt mellan den oblodiga och den försonande karaktären hos detta våld. Ty blod är symbolen för det nakna livet. Upplösningen av rättsvåldet går nu, på ett sätt som här inte närmare kan utredas, tillbaka på den skuld som häftar vid det nakna naturliga livet och som överantvardar den levande, oskyldig och olycklig, åt botgöringen som ”sonar” hans skuld — och väl också förlöser den skyldige, men inte från skuld utan från rätten. Ty med det nakna livet upphör också rättens herravälde över den levande. Det mytiska våldet är blodigt våld för dess egen skull gentemot det nakna livet, det gudomliga rent våld gentemot allt liv för den levandes skull. Det förra kräver offer, det senare tar emot dem. (39-40).

***

Walter Bendix Schönflies Benjamin (15 Juli 1892—27 september 1940) var en tysk-judisk litteraturkritiker, filosof, översättare och essäist. Hans säregna tänkande kombinerade bland annat marxism inspirerad av Frankfurtskolans kritiska teori med judisk messianism. Bland hans mest kända verk ingår ”Försök till kritik av våldet”, ”Konstverket i reproduktionsåldern”, hans oavslutade magnum opus Passagearbetet (sv. Paris, 1800-talets huvudstad) och ”Historiefilosofiska teser”. Han översatte också Baudelaires Det ondas blommor och Prousts På spaning efter den tid som flytt.

vinjett2

Annonser

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Translate from Swedish to Your language

%d bloggare gillar detta: