Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, aktivist, konstkritiker & lundabo.

Raoul Vaneigem: Om konsten att leva, manual för de unga.

Ur Kap. XX – Kreativitet, spontanitet, poesi. Översättning Ingemar Johansson.

*

Det är ett känt faktum att konsumtionssamhället reducerar konsten till en produkt som kan konsumeras i en mångfald former. Och ju mer allmän denna reducering blir, desto snabbare går upplösningen, desto mer ökar möjligheterna till ett överskridande. Den kommunikation som konstnären så hett eftertraktar är omöjliggjord och förbjuden ända längst in i vardagslivets enklaste relationer. Därför är jakten efter nya sätt att kommunicera på, långt ifrån att vara reserverad för målare och diktare, idag fråga om en kollektiv ansträngning. Så vart det då äntligen slut med konstens gamla specialisering. Det finns inte längre några konstnärer, ty alla är det. Framtidens konstverk innebär skapandet av ett passionerat liv.

Skapelsen betyder mindre än den process som frambringar verket, skapelseakten. Det är kreativiteten som gör konstnären, och inte muséet. Olyckligtvis känner konstnären sällan sitt skapande jag. För det mesta poserar han inför publik, låter sig beskådas. Det är i den kontemplativa attityden gentemot konstverket man ska söka upprinnelsen till det förakt som drabbar den skapande människan. Hon har själv provocerat fram denna attityd och idag dödar den henne, reducerad till behovet att konsumera låter den de simplaste ekonomiska imperativ ta överhanden. Sålunda finns det inte längre något konstverk i termens klassiska betydelse. Det kan inte längre finnas något konstverk, och det är gott så. Poesin finns annorstädes, i gärningarna, i de händelser man skapar. Handlingens poesi, som alltid funnits där vid sidan av, återupprättar idag vardagslivet – vilket den sanningen att säga aldrig har lämnat – som centrum för alla intressen.

Den sanna poesin skiter i poesin. På jakt efter Boken önskade Mallarmé inget hellre än att avskaffa dikten, och hur avskaffar man en dikt om inte genom att förverkliga den. Samtida till Mallarmé tillämpade denna nya poesi med eftertryck. Var författaren till Hérodiade medveten om att de anarkistiska agitatorer som han kallade ”renhetens änglar” erbjöd poeten en nyckel som denne – inmurad i sitt språk – inte visste att använda?

Någonstans finns poesin alltid. När den överger konsten, gäller det att se till att den träder in i alla handlingar, i en livsstil, i sökandet efter denna stil. Överallt förtrycks poesin och överallt blommar den. Brutalt nedtrampad, återkommer den med kraft. Den sanktionerar upploppen, omfattar revolten, eldar på de stora sociala festerna innan byråkraterna anvisar den plats i sin välsignade kultur.

Under historiens lopp har livets poesi bevisat att den, även i den parcellära revolten, även i brottet – denna den endes revolt som Coeurderoy sa – framför allt slår vakt om det som är okuvligt i människan: den kreativa spontaniteten. Det är viljan att skapa en människans och samhällets enhet, inte på basis av en fiktiv gemenskap utan med utgångspunkt från subjektiviteten, som åt den nya poesin smider ett vapen som var och en själv måste lära sig att hantera. Från och med nu står den poetiska upplevelsen i första rummet. Spontanitetens organisering måste vara dess eget verk.

 

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

 

Vinjett2

Annonser

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 11 februari, 2016 by in * RAOUL VANEIGEM.

Translate from Swedish to Your language

%d bloggare gillar detta: