Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, aktivist, konstkritiker & lundabo.

Mario Sousa: Sverige och slavhandeln.

 

K&P:s förord.

Antikens samhällen byggde helt på slavekonomin. Även i Sverige har slaveriet en lång historia. Sedan landet först befolkades och under järnåldern och vikingatiden fanns trälar och livegna knutna till alla bättre ställda hushåll. Alla trälar var rättslösa, de stod alltså utan några rättigheter överhuvudtaget och kunde köpas och säljas. Trälarna saknade också personlig säkerhet och sågs som sin herres egendom. Om en herre förgrep sig på sig egen träl fanns det inget straff att ta till, men om någon förgrep sig på någon annans träl blev denne skyldig att betala böter till trälens ägare. Långt in i medeltiden fanns slaveriet i Sverige; det avskaffades först 1335. Därefter följde en period på 500 år innan slaveriet på nytt infördes, och denna gång som ett led i den lönsamma handeln med svarta slavar, som Mario Sousa berättar om här.

halsbojor_510451769606ee5af637db82

Rikedomarna i Afrika lockade den svenska överklassen. I mitten av 1600-talet började vid Slavkusten (eller Guldkusten) utanför det nuvarande Ghana en kamp om kolonier för att fylla den svenska överklassens kassaskåp med guld från afrikahandeln.

Allt började år 1647 när Louis de Geer fick kännedom om de ekonomiska möjligheter som afrikatrafiken kunde ge. Av drottning Kristina köpte de Geer ett kungligt sjöpass med rätt att trafikera Afrika och skickade iväg ett par fartyg på jakt efter slavar, guld och elfenben. Som betalning använde de Geer tyger, varor av mässing, fiskkrokar och brännvin.

Dessa första båtlaster gav mycket bra utdelning, vilket ledde till nästa steg. År 1649 bildades Svenska Afrikanska Kompaniet med Louis de Geer som huvudägare. Ändamålet var denna gång inte enkla utbytesaffärer. Kompaniet bildades för att göra verklighet av kolonidrömmarna.

Till ledare för Kompaniets första expedition utsågs en tysk äventyrare, Hendrik Carlof, med erfarenhet av Guineakusten, där han hade tjänstgjort under holländskt befäl. År 1650 kom Carlof till kusten utanför Ghana där han som chef för den svenska expeditionen ingick ett avtal med kungen av Fetu, ett rike vid kusten. Man kom överens om byggandet av ett par fästningar och några handelsstationer. Fästningen Carlsborg började att byggas, såväl som en del handelsstationer utmed kusten och fästningen Christiansborg vid Accra i dagens Ghana.

Livet i de svenska besittningarna blev inte fridfullt, utan fyllt av strider mot holländarna och engelsmännen som ville åt samma byte. Detta medförde en viss nackdel för handeln och Kompaniets vinster.

Efter Louis de Geers död ombildades det Svenska Afrikanska Kompaniet år 1654 under ledningen av de Geers söner. Nu kom en vändpunkt i Kompaniets liv. Carlof kom inte överens med Kompaniets ledning, de Geers söner, vilka försökte lura honom på pengar. Han deserterade och tog sin tillflykt till Danmark. Där utverkade han ett danskt kaparbrev med målsättning att erövra de svenska besittningarna på Guineakusten för Danmarks räkning.

1658 anlände Carlof på nytt till Guineakusten. Med hjälp av en afrikansk hövding lyckades han besegra den svenska kommendanten på Carlsborg, von Krusenstierna, och ta över fästningen, handelsstationerna och Christiansborg. Därmed hade Svenska Afrikanska Kompaniet inga besittningar och historien om kolonialmakten Sverige i Västafrika borde vara slut.

En sista akt fanns dock. Den afrikanske hövding som hade hjälpt Carlof mot svenskarna stormade Carlsborg, som danskarna emellertid hade sålt till holländarna, och erbjöd fästningen till försäljning åt Svenska Afrikanska Kompaniet. Kompaniet köpte tillbaks Carlsborg för dyra guldpengar och affärerna började att rulla som tidigare. Men ljusningen i Kompaniets koloniala tillvaro varade inte länge. Holländarna angrep Carlsborg strax därefter och fästningen föll efter 13 månaders belägring. Det svenska kolonialäventyret i Västafrika var nu för alltid slut.

Men slavhandeln då? Var Sverige inblandat? Här går hitoriebeskrivningen isär. En del svenska historiker har velat hävda att svenskarna aldrig handlade med slavar.

Detta är emellertid inte sant. Redan vid en undersökning av Svenska Afrikanska Kompaniets böcker kan man konstatera att Kompaniet hade slavar som arbetskraft vid fästningarna och handelsstationerna. Dessa slavar hade Kompaniet givetvis köpt. Dessutom fördes en del afrikanska slavar med svenska fartyg till Sverige, där de fick arbeta på adelns gods. Vad gäller människohandeln till Amerika pågick den på svenska och danska fartyg från Afrikas Västkust till Västindien på initiativ av svenska och danska företagare.

Men det riktiga genombrottet för den organiserade slavhandeln kom först på 1700-talet. År 1755 köpte Danmark tre öar i Västindien, de sk Jungfruöarna Saint Croix, Saint Thomas och Saint Jan. På de stora plantagerna på dessa öar använde danskarna slavar från sina kolonier i Afrika.

Sverige ville inte vara sämre än omvärlden och såg till att också skaffa sig en koloni i Västindien. I juli 1784 köpte kung Gustav III ön Saint Barthélemy av Frankrike mot handelsprivilegier i Göteborg. I mars 1785 övertogs Saint Barthélemy av den svenska kommendanten Salomon von Rajalin. Samtidigt bildades i Sverige Västindiska Kompaniet, vilket fick stora handelsrättigheter och makt på Saint Barthélemy.


 

GUSTAV-IIIW

Gustav III införde slavhandeln i Sverige.

 

Gustav III förklarade ön Porto Franco som frihamn öppen för alla världens fartyg. Detta skulle visa sig vara ett mycket lönsamt drag. Slutet av 1700-talet var en mycket orolig period i Västindien med ständigt pågående krig mellan England, Frankrike, Holland och Nordamerika. Kriget minskade dock inte behovet av handelskontakter bland kapitalisterna i de krigförande länderna. Tvärtom blev handelsbehovet bara större. Den svenska neutralitetspolitiken tillsammans med den av Gustav III förklarade frihamnen gjorde Saint Barthélemy, främst huvudstaden Gustavia, till en samlingspunkt för handelsmän och handelstransaktioner i Västindien.

En annan faktor som var avgörande för de ekonomiska framgångarna var förändringarna i lagstiftningen som tillkom för att göra slavhandeln laglig. På förslag av kommendanten Rajalin bestämde regeringsrådet och kung Gustav III år 1785 att slavhandel skulle vara tillåten på Saint Barthélemy så att öns invånare skulle beredas tillfälle att deltaga i slavhandeln. ”En nödvändig omständighet till öns uppodling och plantationers utvidgande”, sades det.

Gustav III går till historien som kungen som införde slavhandeln i ett land vilket 500 år tidigare hade avskaffat träldomen. I Västindiska Kompaniets privilegium från oktober 1786 fick Kompaniet därmed rätt att driva slavhandel på Afrikakusten. Faktiskt blev slavhandeln officiellt sanktionerad utan att någon i regeringsrådet någonsin opponerade sig.

Det kan vara intressant att veta att denna fullständiga enighet bland den styrande överklassens representanter hade väldigt lite stöd bland folket. Vid denna tid hade opinionen mot slavhandeln börjat att växa sig stark ute i världen och dessa förändringens vindar hade spridit sig till Sverige och vunnit majoriteten av det svenska folket.

På Saint Barthélemy var situationen sådan att den nya lagstiftningen medförde att slavhandeln blev en av de största kommerserna på den svenska ön. Människohandeln på svenska fartyg gick från Västafrika, Guinea och Angola till bla Saint Barthélemy och de danska Jungfruöarna. De afrikaner som inte gick att sälja till plantageägarna där, förvarades i Saint Barthélemy för att erbjudas till försäljning till andra plantager i Västindien. För detta ändamål fanns en slavbod på Östra Strandgatan i Gustavia, vilken ägdes av en av Saint Barthélemys mest framgångsrika företagare, Västindiska Kompaniets representant på ön, Adolf Hansen. Hansen befraktade även egna slavfartyg.


 

KarlXIVJohanstor

 Karl XIV Johan stoppade inkomsterna från slavhandeln i egen ficka.

 

Det har diskuterats om Västindiska Kompaniet officiellt gick med i slavhandeln. De juridiska formaliteterna är ibland svåra att få rätsida på. Men förutom det faktum att Kompaniets representanter var bland de mest aktiva i slavhandeln på ön är en annan sak också bevisad. En av Kompaniets största aktieägare (den största var kronprinsen Gustav Adolf), verkställande direktören Lars Rejmers P:son, drev slavhandel till Saint Barthélemy och vidare till andra öar i Västindien bla till Havanna. Rejmers gjorde kompanjonskap med flera av öns företagare och använde sig av Kompaniets administration för de ekonomiska transaktionerna i samband med slavhandeln.

Sådana var affärerna ­ mycket framgångsrika i detta tillhåll för alla världens smugglare och krigförande länder. Under den tid som kriget rasade i området upplevde Gustavia en obeskrivlig framgång. Från att ha varit en nästan obebodd håla 1785, blev Gustavia med sina över 5000 invånare år 1800, en av Sveriges största städer efter Stockholm, Göteborg, Karlskrona och Norrköping (att jämföra med Gävle med 5410 invånare eller Uppsala med 5105). Den ledande affärspartnern på ön var som sagt Svenska Västindiska Kompaniet vilket hade bildats 1786. År 1806 övertogs affärerna av den svenska staten för att bara sex år senare, 1812, slutgiltigt tas över av det svenska kungahuset.

 

slavar

 Två annonser gäller svarta män, Richard Crump och Joseph Raphael, som säljs för den svenska kungens räkning.

 

Inkomsterna från Saint Barthélemy överfördes efter 1812 till Barthélemyfonden i kung Karl XIV Johans ägo. Inkomster kom också från tull- och hamnavgifter, en stor del från slavbåtarna och skatter från slavhandeln. Även försäljning av förrymda slavar från andra öar eller neger och mulatter utan identitetshandlingar, vilka på guvernörens order tillfångatogs och auktionerades ut, tillföll Karl XIV:s Barthélemyfonden!

Men säg den lycka som varar beständigt. Åren gick och de flesta krig i området började så småningom att ta slut. Saint Barthélemy och Gustavia blev allt mindre intressant som hamn för skumma affärer. Dessutom höll slavhandeln på att ta slut. Frankrike avskaffade slavhandeln 1794 och England 1807, vilket också medförde att den engelska flottan uppbringade och beslagtog slavbåtarna.

Även Danmarks kungahus var tvungen att ta ställning i frågan om slavhandeln och avskaffa den.

Paradoxalt nog blev detta för en tid räddningen för både svenska och danska slavhandlare. Den danska regeringens beslut, i mars 1792, att all slavhandel skulle vara förbjuden från den 1 januari 1803, väckte upprorsstämning bland plantageägarna på de danska öarna. Den danska kronan bestämde sig då för att frikostigt bevilja fördelaktiga s.k. negerlån till plantageägarna så att de kunde förse sig ordentligt med slavar innan den nya lagen trädde i kraft. Resultat blev hamstring av slavar och en tillfällig uppgång för människohandeln vilken främst användes av danska och svenska slavhandlare. Trots detta undantag började affärerna på Saint Barthélemy ohjälpligt att gå till botten.

Dråpslaget kom 1831 när England permanent öppnade sina västindiska hamnar för den amerikanska sjöfarten. Inkomstminskningen ledde till den svenska kronans beslut att göra sig av med Saint Barthélemy. Kontakter etablerades med den forna ägaren Frankrike och ett avtal om Frankrikes övertagande av Saint Barthélemy förbereddes.

Innan man gick till verket ville man få invånarnas mening och en folkomröstning om ett svenskt eller franskt ägande av Saint Barthélemy genomfördes. Utgången av denna folkomröstning måste ha gått till historien som ett unikt resultat. Alla invånare utom en röstade för Frankrike! Det avslöjade tomheten i påståendet om öbornas kärlek till Sverige och till det svenska kungahuset!

Folkomröstningen innebar slutet på historien om det svenska kolonialväldet i Västindien. Den 16 mars 1878, 94 år efter det att Sverige hade tagit över, återgick Saint Barthélemy i Frankrikes ägo.


 

Saint_Barthelemy-CIA_WFB_Map

 

K&P:s efterord.

Om någon tror att slaveriet i praktiken nu var avskaffat har han fel. Vad som skedde var att det lagliga slaveriet utbyttes mot det olagliga. Också efter de svarta slavarnas frigörelse i USA dröjde fenomenet kvar på olika sätt, och globalt har både proletariatet och slaveriet ökat; trafficking och barnarbetet i Asien växer i omfattning. Enligt nya siffror från människorättsorganisationen Walk Free Foundation är Indien det land i världen där flest människor tvingas leva under slavliknande förhållanden. Över 18 miljoner indier, varav många barn, utnyttjas som bland annat tvångsarbetare, skuldslavar eller inom sexindustrin. I Sverige finns numera främst löneslavar men det finns också  mellan 1200 och 1300 slavar i ursprunglig betydelse i Sverige, oavlönade tvångsarbetare. Och 30 miljoner slavar i hela världen. Det har den nämnda organisationen Walk Free i Australien räknat fram. Slaveriet är alltså ännu inte utrotat, det kan bara avskaffas helt tillsammans med kapitalismen. Och  fortfarande firas minnet av Sveriges kolonier i Amerika och Afrika. Adam Hjorthéns avhandling ”Border-crossing commemorations – Entangeld histories of Swedish settling in America”, som handlar om minnesfirandena, kom ut på Stockholms universitet 2015.

Courtesy Mario Sousa. http://www.mariosousa.se/Slavhandeln_och_rasisem_som_kapitalismens_vagga.html

 

Annonser

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 19 november, 2015 by in * KRÖNIKAN, * SVERIGES SLAVHANDEL.

Translate from Swedish to Your language

%d bloggare gillar detta: