Konst & Politik

Staffan Jacobson, författare & lundabo

Anarkismen – dröm eller verklighet?

Henrik Lång: Drömmen om det ouppnåeliga. Anarkistiska tankelinjer hos Hinke Bergegren, Gustaf Henriksson-Holmberg och Einar Håkansson. Umeå universitet 2007.

Vinjett2HinkeBHinke Bergegren i talarstolen 1908.

Den grekiske filosofen Zenon från Kition var den som först formulerade anarkismen redan på 300-talet f.kr. och många århundraden före liberalism och socialism. På 1840-talet tillkom tänkare som Proudhon och därefter Kropotkin och Bakunin. Den organiserade anarkismen och syndikalismen fick inflytande under slutet av 1800-talet, och i Spanien realiserades idéerna i stor skala 1936. 1968 utvecklades anarkismen vidare och i mitten av 1990-talet byggdes ett anarkistiskt samhälle upp i Chiapas, Mexiko. 2013 utbröt den kurdiska revolutionen i Rojava, inspirerad av anarkisten Murray Bookchin. I Sverige är den frihetliga socialismen huvudfåran i det revolutionära motståndet.

Anarkismen: Diskussion

”Om anarkismens ideologiska innehåll” heter det inledande stycket i Långs avhandling, vilket jag citerar obetydligt förkortat här, men med noterna utelämnade.

”Ett otal frihetliga tankeriktningar och politiska grupperingar har under de senaste dryga tvåhundra åren sammankopplats med anarkism. Av de klassiska politiska ideologierna är anarkismen utan tvivel den som visat sig svårast att reducera ner till en allmän, sammanhållen teoribildning. Lite tillspetsat kan man säga att detta också ligger i sakens natur: anarkister i alla tider har värjt sig mot absoluta lösningar, både gällande organisations- och handlingsmönster och filosofiska utgångspunkter. Anarkismen är just genom sin konsekventa tro på obundenhetens och frihetens egenvärde, oförenlig med alla typer av enhetliga uttrycksformer. Svårigheten att definiera anarkismen som politisk teori har således inte bara att göra med dess många (och mångtydiga) riktningar, utan även med den i djupaste mening odogmatiska grundvalen för åskådningen ifråga. George Woodcock har på ett träffsäkert sätt beskrivit detta dilemma:

Att beskriva anarkismens grundteori är ungefär som att försöka brottas med Proteus, ty den frihetliga inställningens egen natur – dess avvisande av dogmer, dess avsiktliga undvikande av en strängt systematisk teori och framför allt dess betonande av den yttersta valfriheten och av det individuella omdömets primat – skapar omedelbart möjlighet till en mångfald skiftande synpunkter som är otänkbara inom ett dogmatiskt slutet system.

Teoretisk mångfald borgar i regel också för missuppfattningar och vantolkningar – och anarkismen har sannerligen illustrerat denna regels giltighet. Allt sedan den franska revolutionens dagar har anarkismen och dess anhängare ofta förknippats med begrepp som kaos, oregerlighet och oordning; vilka samtliga svarar mot en negativ tolkning av ett frihetligt tillstånd. Den gängse betydelsen av ”anarki” har helt enkelt likställts med ”anarkism”. Men knappast någon anarkist skulle eftersträva anarki, i betydelsen ett kaotiskt och söndrande samhälleligt tillstånd. Tvärtom har anarkismens anhängare alltid pekat på frihetlighetens positiva potential; på möjligheterna att bereda vägen för individuell frihet och social integration i en fungerande symbios. Hur kan man då på ett översiktligt sätt definiera anarkism? Ja, själva ordet härstammar från grekiskan anarchos och betyder ungefärligen ”utan överhuvud”, ”utan härskare”. Här är också utgångspunkten för anarkismens mångfald av riktningar: den starka tron på att förmyndarskap är djupt skadligt för ett samhälle och att staten och alla andra tvångsmakter därför bör avskaffas och ersättas av frivilliga sammanslutningar. På denna punkt ges inget utrymme för kompromisser, vilket skiljer anarkismen från de närliggande ideologierna liberalism och socialism. Inte ens den mest kompetenta, folkvalda regering vore tänkbar i anarkismens drömsamhälle. /…/

Först när människan frigjort sig från förmyndarskap i alla dess former, och därmed getts möjlighet att släppa fram alla sina godartade intellektuella, moraliska och sociala impulser, kan harmoniska samhällen växa fram.

Den människosyn som ligger till grund för detta resonemang är idealistisk. Anarkismens tilltro till alla individers förmåga att frivilligt utveckla sig själva och de sociala sammanhang de verkar i är lika påtaglig som dess misstro mot alla institutionaliserade samarbetsformer. Människan tros vara en samhälls- varelse av naturen, utrustad med fallenheten att i ett samhälle utan stat för- ena självförverkligande med respekt för andra individers strävande efter lycka. Därför är det så viktigt att skapa förutsättningar för ett renodlat och oreglerat självstyre. Då – och endast då – kan människans moraliska och sociala potential blomma ut, och ett balanstillstånd mellan individ och kollektiv etableras.

Med undantag för några få ultraindividualistiska riktningar som fått gå under namnet anarkism, har denna säregna vision om att syntetisera individuell frihet med inbördes samverkan utgjort grunden för den anarkistiska rörelsen och teoribildningen. Det förtjänar att än en gång understrykas att anarkism sällan eller aldrig handlat om den enskildes frihet till varje pris. Solidaritet och egenintresse är i den anarkistiska samhällsfilosofin två instinkter som i det ideala fallet hänger samman och befrämjar varandra. Betoningen av samarbetets roll har även visat sig i många anarkistiska teoretikers tankar om hur ett framtida, effektivt samhälle skulle kunna se ut. För även om det för anarkisten inte existerar något sådant som ett fixt och färdigt mål, har de allra flesta av lärans anhängare varit ense om att decentraliserade och självförvaltande samhällen med tydliga inslag av inbördes samverkan är att rekommendera.

Anarkism är frihet

/…/För anarkisten är friheten inte en abstraktion, utan en konkret, alltgenomströmmande kraft i mänsklighetens historia. Friheten är, för att låna den anarkistiske historikern Rudolf Rockers ord,

”varje människas levande konkreta möjlighet att fullt utveckla alla de krafter, förmågor och talanger som hon av naturen utrustats med och använda dem i samhällets tjänst”.

Rockers välformulerade definitionsförsök lutar sig mot ett par centrala pre- misser, som kan sägas vara typiska för den anarkistiska idétraditionen över- lag. En första utgångspunkt är att moralen och förmågan till socialt liv ses om immanenta och naturgrundade fenomen. Vidare märks en utopiskt färgad föreställning om att dessa fenomen med automatik kommer att frigöras och användas till gagn för alla, så fort allt förmyndarskap och tvång upphör. Ett samhälle utan stat skulle alltså med naturnödvändighet utvecklas i riktning mot ett organiskt socialt tillstånd, där jämvikt råder mellan egenintressen och allmänintressen, mellan egoism och altruism. Anarkismen förlitar sig på att det hos alla människor finns inbyggt en naturlig solidaritetskänsla gentemot andra, vilken i sin tur är en garant för att de flesta tänkbara konfliktsi- tuationer kommer att lösas på ett tillfredsställande sätt.

Anarkismen har, utifrån denna okuvliga tro på det ovillkorliga sambandet • mellan individuell frihet och spontana kollektiva lösningar, ofta utgett sig för att vara den mest konsekvent jämlika och solidariska av alla politiska ideologier. Det ligger en del sanning i det påståendet. Åtminstone är det uppenbart att en av anarkismens viktigaste principer – att alla människor är födda fria och jämlika, och att beslut i frågor som rör samhälleliga angelägenheter skall vara i djupaste menig folkligt förankrade – stammar från den demokratiska idétraditionen.8 Emellertid förkastar anarkister tanken på en formaliserad demokratisk struktur, innehållande lagstiftande, verkställande och bestraffande instanser. Folkstyret kan endast fungera i en icke-auktoritär variant. Pläderandet för småskaliga samhällen hänger samman med det förhållningssättet: det är i den lilla, informella gemenskapen som individerna kan överblicka och påverka de skeenden som berör dem själva. Delaktighet och ansvar fördelas, lyder tesen, lättast i sådana genomskinliga sociala sammanhang. Om kollektiva nätverk eller sammanslutningar skall existera bör de följaktligen helst vara tämligen små.

Auktoriteter, hierarkier och tvång är skadliga

De enda som kan upprätta en sådan informell och harmonisk ordning är, återigen, individer som inte får sitt handlingsutrymme begränsat eller utraderat av restriktioner och maktutövande institutioner. Det är i det ljuset anarkismens principiella förkastande av staten måste ses. Staten antas till sitt väsen vara en förtryckande apparat och ett hinder för såväl individens som kollektivets utveckling. Genom sina politiska, juridiska, militära och ekonomiska underavdelningar upprätthåller den en ojämlik och mänskligt nedvärderande ordning (eller snarare oordning). Staten lindrar inte konflikter; tvärtom föder och befäster den misshälligheter och slitningar. Den omöjliggör kort sagt fredlig samexistens mellan medborgarna. Enligt anarkisten kan staten inte ens erbjuda något varaktigt skydd åt individen. Med lagar och bestraffningar höjs varken den enskildes eller samhällets moraliska nivå; det är konstlade åtgärder som endast ökar missnöjesyttringar och orättvisor. Kontentan är helt enkelt att tvång är något skadligt i sig.

/…/ Anarkismen är härvidlag en samhällsfilosofi som lägger ett väldigt tungt moraliskt ansvar på sina anhängare. Detta hänger inte minst samman med anarkismens tydliga och medvetna position som en avslöjande motrörelse, vilken ser som en primär uppgift att kämpa mot förtryck och maktfullkomliga strukturer var och hur de än uppstår. Med dessa pretentioner i åtanke, är det inte att förvånas över att anarkister ofta har profilerat sig som självuppoffrande kritiker och omstörtare av den rådande samhällsordningen, med uppgift att väcka samma gnista även hos andra medborgare. Dessa ideal var särdeles livskraftiga bland vissa av de ryska revolutionärerna under 1800-talets sista decennier, inte minst i den så kallade narodnik-rörelsen./…/

Anarkokommunism

Centralt för de anarkistiska kommunisterna, som kan sägas representera en socialism dragen till sin anti-auktoritära spets, är att kampen sker på två fronter – mot privategendomen och mot staten – och att dessa inte kan separeras från varandra om det anarkistiska samhället skall kunna uppnås”.

Min kommentar är att stycket ovan är utmärkt som introduktion till anarkismens allmänna filosofi och etik. Men det finns ett par smärre noteringar man kan göra här.

1) ”Ideologi” är åtminstone i marxistiskt språkbruk liktydigt med ”falskt medvetande”. Anarkismen är inte och har aldrig varit en stelnad ideologi. Vi säger inte ”Här är sanningen, böj knä!” Ett bättre sätt att beteckna anarkismens diskurs är filosofi, åskådning eller social rörelse. Lång använder flera olika beteckningar, vilket i sig är invändningsfritt. Det är också korrekt att beteckna anarkismen som idealistisk, även om den dialektiska materialismen tillstöter senare och snart integreras – med Daniel Guerin som ett exempel bland oändligt många flera.

2) Liberalismen och anarkismen är inte besläktade annat än på ett mycket indirekt sätt. Anarkismen var först. När liberalerna slår vakt om privategendomens ”frihet” talar anarkisterna istället om egendomsgemenskap och individens frigörelse, vilket närmast är motsatsen. Redan under Franska Revolutionen fanns det en uttalad anarkism i gruppen Les Enragés, medan de radikala liberalerna representerades av Jakobinerna. Först med Graccus Babeuf gjorde sedan socialismen sitt intåg i revolutionens efterglöd. Individualanarkismen i USA var tidigt ute, men anarkismens huvudfåra – den frihetliga socialismen – är kollektivistisk och anti-kapitalistisk. Staten och Kapitalet ska båda avskaffas momentant, vilket Lång också nämner i samband med anarkokommunisterna. Med dagens liberalism har anarkismen överhuvudtaget inget gemensamt, och de s.k. ”anarkokapitalisterna” är i själva verket nyliberaler.

HinkeHåkanssonHolmbergHinke, Håkansson, Holmberg

Ungsocialismen

Långs avhandling koncentreras på tiden före Första Världskriget och de tre svenska ungsocialisterna Hinke Bergegren (1861- 1936), Gustaf Henriksson-Holmberg (1864 -1929) och Einar Håkansson (1883 -1907). Ungsocialismen utgjorde den tidiga socialdemokratins mest revolutionära gren, även om de flesta andra socialdemokrater under 1880- och 1890-talet också var djupt skeptiska till den parlamentariska vägen och trodde mer på en proletär omvälvning.  Ungsocialisterna var en stor revolutionär folkrörelse med 378 lokalavdelningar över hela landet och dess tidning Brand hade en upplaga på 1,5 miljoner exemplar vid denna tid. Deras verve var oöverträffad. De var sin tids autonoma. Deras huvudfiender var Staten, Kapitalet, Militarismen, Kyrkan, Parlamentarismens illusion, Kvinnoförtrycket och den servila Revisionismen inom SAP. Eller med Knut Wicksells ord: Svärdet, Tronen, Altaret och Penningpåsen. Om Hinke Bergegren, som hade en nyckelroll inom denna rörelse, skriver Lång inledningsvis:

Hinke Bergegren

”Under en tidsperiod som sträckte sig över ett halvt sekel, alltifrån det tidiga 1880-talet fram till sin död 1936, var Bergegren en både beundrad och avskydd aktör i den politiska offentligheten, detta genom sitt oförtröttliga och samhällskritiskt färgade engagemang i kvinno- och barnbegränsningsfrågor samt sina åtaganden i den radikala förgreningen av arbetarrörelsen. I egenskap av redaktör, politisk skribent, upphovsman till flera romaner och pjäser och – inte minst – agitator blev Hinke Bergegren närmast en myt under sin egen livstid; i mångas ögon själva förkroppsligandet av den omstörtande demagogen och samhällsfienden.”

Hinke har ibland nämnts som Sveriges bäste folktalare, och särskilt arbetarkvinnorna uppskattade honom och deltog i massor vid hans begravning klädda i röda blusar. Det vanligaste missförståndet av hans agitation, att han skulle förespråka ”småmord”, är en lögn spridd av hans motståndare inom den socialdemokratiska högern. Lång säger också att ” det är väldigt lite som tyder på att Bergegren eller ungsocialismen i sin helhet representerade en ideologi där våldspropaganda ingick som en viktig punkt”. Trots detta förde staten och SAP en våldsam hetskampanj under många år mot Ungsocialisterna, något som Åsa Linderborg i sin doktorsavhandling ”Socialdemokratin skriver historia” fördömer.

Hans insats som folkupplysare och pionjär i kvinno- och barnbegränsningsfrågan (”Kärlek utan barn är bättre än barn utan kärlek!”) ifrågasätts däremot numera inte. Lång menar, om jag förstått honom rätt, att Hinke inledningsvis var anarkist men senare utvecklades till revolutionär socialist, och också detta verkar riktigt. Men jag undrar ändå om han inte bara tröttnade på att ”anarkist” användes som skällsord och att det var enklare att bara kalla sig socialist. Karriäristen Hjalmar Branting med sin sidekick Axel Danielsson vs. Bergegren/Schröder drog inte jämt, och Ungsocialisterna uteslöts ur SAP 1906-1908. August Palm var en av många socialdemokrater till vänster som reserverade  sig mot beslutet. Med tanke på SAP:s sentida totalt hållningslösa utveckling (som särskilt Göran Greider brukar påminna om) hade det nog varit klokare att behålla dem. Nu fick de istället chansen att införa anarkosyndikalismen i svensk arbetarrörelse.

“Vi samlas för att rådslå om förhållanden, som senaste tider har fött, och att rusta oss med både andliga och materiella vapen emot förtrycket, förföljelsen, våldet. Våra unga, friska tankar och idéer ska verka likt bomber och spränga bort den konservativa, liberala och socialdemokratiska reaktionens bålverk. Jorden åt arbetarna, himlen åt prästerna och helvetet åt kapitalisterna!“

På uteslutningen reagerade Hinke enligt Lång såhär:

”Då suspensionen kom, ja, hur hårt jag ett ögonblick tog det, vill jag ej tala om; men det var blott ett ögonblick, lyckligtvis. Jag kom snart till besinning, såg sanningen i ansiktet och upptäckte tydligare än någon- sin det skändliga bedrägeri arbetarna äro utsatta för från vissa ledares sida; och jag betogs av det djupaste förakt för dessa slavarnas nya herrar… och av ännu större entusiasm än förr för att hjälpa till i den verkliga striden, som gäller att lösa, krossa slavarnas alla fjättrar”.

Den efterhängska lögnen om ”småmord” spriddes av Branting/Danielsson i polemiken kring uteslutningen 1906-1908. Något sådant har aldrig Bergegren yttrat. Hans begravningstal till de skjutna arbetarna i Ådaklen 1931 är berömt. ”Hinke var jämnt 70 år. Hans vita mustasch lyste i solen. Det var en gammal man, men stämman var den yngsta och mest upprörda den dagen. Den vibrerade, den vädjade, den bar, den lyste. Vad Hinke Bergegren sade, liknade intet annat.

”Livet – det heliga därför att det kan vara skönt —det må vi akta som en dyrbar skatt, vörda hos andra som en mor vördar och aktar sitt lilla barn. Vi som älskar varje gnista av denna levande skatt, vi vet vad som stulits från våra mördade kamrater! /…/ Knektandan,  i vilken skepnad och klädnad den än må uppträda i är mänsklighetens förbannelse!”   (I: Lindhagen, Jan: Bolsjevikstriden. Del 2, S. 225. Tidens förlag 1972. ISBN 91-550-1618-9)

Efter storstrejken 1909 och socialdemokratins fiasko bildades SAC-syndikalisterna, med Gustav Sjöström i Lund som initiativtagare, och merparten ungsocialister – c:a 20 000 –  gick in i denna rörelse med lust och energi. 1922 hade SAC 32 000 medlemmar. Idag är SAC en radikaliserad, fri kämpande fackförening, och SUF bedriver en anmärkningsvärd utomparlamentarisk aktivism.

Einar Håkansson

Lång beskriver ”en ungsocialistisk tänkare från arbetarklassbakgrund: typografen och författaren Einar Håkansson. Trots att han endast var 24 år gammal när han i oktober 1907 avled i sviterna av lungtuberkulos, hann Håkansson med åtskilligt. Under den intensiva perioden 1902-1907 etablerade sig Håkansson som en av ungsocialismens och tidningen Brands mest inflytelserika skribenter. Han var något i sammanhanget så ovanligt som en fullfjädrad och konsekvent anarkist – lika teoretiskt bevandrad som språkligt utmanande – vars politiska tänkande lånade betydligt mer från Proudhon och Krapotkin än från Marx och Lassalle. Håkansson var också en av de medlemmar som verkade mest aktivt för att ungsocialismen skulle närma sig en anarkistisk, eller åtminstone anarkosyndikalistisk, position”.

”Överallt går civilisationen framåt. Liksom man i början förvandlade de ociviliserade till plantageslavar under läderpiskan så gör man dem nu även till industrislavar under hungerpiskan.”

I sin enda bok ”De Fega Förtryckta” (finns på Federativs Förlag fortfarande) ger han uttryck åt uppfattningen att det inte bara är slavägaren eller slaveriet i sig som har skulden för att det fortsätter, utan också slaven själv i den mån han inte gör uppror. Boken är alltså en moralitet, men en väsentlig sådan. En tidig insurrektionalist denne Håkansson kanhända.

brandDen anarkistiska tidningen Brand startades av Ungsocialisterna, hade som mest en upplaga på 1,5 miljoner exemplar och utkommer än i dag sedan mer än hundra år.

Gustaf Henriksson-Holmberg

En annan av Ungsocialismens fiender var bristen på reellt demokratiskt inflytande i samhället. Rösträtten hade inte ändrat något i grunden. Gustaf Henriksson-Holmberg skriver:

”Val- och rösträtt för hvarje till myndig ålder kommen man och kvinna äro helt enkelt medlen till den enskilde medborgarens afsägande af sin omedelbara politiska utöfning. Den representativa demokratin, som aldrig kan undvara öfverhet eller regering, håller således massan af folket lika fullt i omyndighet trots den förmenta frigörelse, som skall komma den stora menigheten till del med den allmänna rösträtten”.

Holmberg var skriftställare, intellektuell och teoretiker. Om nationalekonomin hade han detta att säga:

”Nationalekonomin får först sitt fulla värde, när den är genomträngd af en positiv filosofisk världsåskådning, som har människans förhållande till världen och världens till människan till sin utgångspunkt”. Det är först med filosofien, som nationalekonomin kan göras till en integrerad del af samhällsvetenskapen. Men jämte filosofien fordrar läran om folkets välstånd historiens förklarande och ledande fakta, hvilka skola vara en ledstjärna för en rättvis och allsidig politik”.

Men han intresserade sig också för socialpolitik, kulturpolitik och rättshistoria bland flera andra ämnen, och tog också starkt intryck av ett möte med den gode Kropotkin. Herman Quidings verk lästes också kritiskt.

Både Hinke, Håkansson och Holmberg fanns alltså inom samma krets, och bidrog var och en på sitt sätt till Ungsocialismens unicitet som svensk frihetligt revolutionär rörelse, och Lång porträtterar och komparerar dem nyanserat och habilt.

En ouppnåelig dröm eller en dagsaktuell realitet?

Man kan säkert säga att anarkismen var en utopisk dröm om man så vill för de radikala ungsocialisterna före Första Världskriget. Hopp och längtan ska inte underskattas som mänskliga drivkrafter. Visserligen hade man den revolutionära Pariskommunen bakom sig fast det var längesedan. Men revolutionerna i Ryssland, Tyskland och Finland 1917-18 var fullt verkliga, och ledde till framtidstro och entusiasm bland arbetare i hela världen – åtminstone i dess inledning. Också Ungsocialisterna smittades av detta, trots Emma Goldmans och Alexander Berkmans djupa besvikelse efter ett besök i landet. Men fram till Revolutionen i Spanien 1936 var anarkismen ännu mycket en skrivbordsprodukt, bortsett från den geniale anarkistiske gerillaledaren Nestor Makhno i Ukraina 1921 och de frihetligt kooperativa rörelser som spred sig i USA, Latinamerika och Europa.

Idéhistorikern Inga Sanner skriver i sin DN-recension av Långs bok:

”Det är helt riktigt att anarkister i flera fall varit mer skeptiska än andra socialister till den industriella utvecklingen och till en övertro på vetenskap och teknik som medel för att skapa det ideala samhället. Flera anarkister visade intresse för lantarbetarnas situation och gav tidigt uttryck för något som man kan kalla ekologiskt medvetande. Frågan är om detta bara ska beskrivas som tillbakablickande. Kanske finns det skäl att också peka på det framsynta i vissa av de anarkistiska idéerna. Det gäller även den kritik av totalitära drag inom kommunismen som anarkister var tidigt ute med att formulera. Kanske kan man rentav hämta inspiration från en lära som förmår visa på radikala alternativ till en västerländsk utveckling, som inte blev så välsignelsebringande som många en gång hoppades”.

Det faller utanför Långs avhandlings avgränsning men bör ändå sägas: För nästa generation anarkister var det en viktig erfarenhet att anarkismen kunde realiseras i ett helt land – av FAI och CNT och dess två miljoner medlemmar – och visa sig fungera alldeles utmärkt. Efter 1968 är anarkismen pånyttfödd. Och efter Chiapas 1994, revolutionen i Rojava 2013 och de stora globala proteströrelserna från Seattle till OWS vore det direkt felaktigt att betrakta anarkismen som enbart en dröm. Lika viktig är nog den inre frigörelsen hos den unga samtidsgeneration som fått känna den kapitalistiska statens brutalitet och dumhet inpå bara kroppen. Staten och Kapitalets globala välde är (den amerikanska) mardrömmen. Socialdemokrati, nationalism och stalinism är i olika grad obsoleta, islamismen väcker enbart avsky och alla är de också i olika grad dystopier.

Återstår anarkismen. Anarkismen är realiserandet av en fullt möjlig, rättvis och fri verklighet. Ur mörkret träda vi i ljuset. Renovatio mundis.

Vinjett2

  • Hela Henrik Långs avhandling finns här
  • Karl Fernströms ”Ungsocialismen – en krönika” finns här
  • Flera texter om och av Ungsocialisterna finns här
  • Och om Ungsocialisterna i Malmö/Lund kan du läsa här.
Advertisements

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Translate from Swedish to Your language

%d bloggare gillar detta: