Konst & Politik

Staffan Jacobson, författare & lundabo

LOUISE MICHEL, KOMMUNARD OCH TIDIG ANARKAFEMINIST.

Louise Michel (1839-1905).

*****************************************************************

louise-michel

*****************************************************************

En av anarkafeminismens ”förmödrar” som uttrycket lyder som inte är lika känd som Emma Goldman (1869-1940), Voltairine de Cleyre (1866-1912) och Lucia Sanchez Saornil (1895-1970) är den franska kommunarden Louise Michel (1839-1905).

Louise var utomäktenskaplig dotter till en kammarjungfru och moderns chefs son, men farföräldrarna gav henne och modern ett underhåll. Hon tog lärarexamen 1852 och upprördes över fattigdomen i det distrikt där hon undervisade. Hon lärde flickorna sjunga Marseljäsen och vägrade införa skolbön för kejsaren. 1857 grundade hon en flickskola i Paris. Hon skrev en bok om undervisning om förståndshandikappade barn. 1858 vädjade hon om nåd för attentatsmannen Orsini hos kejsaren. Hon blev medlem i politiska grupper och kvinnoföreningar som ville utbilda kvinnor så att de slapp prostituera sig för att överleva. Under Pariskommunen 1870-71 blev hon en av dess ledare. Hon genomdrev bland annat, att även prostituerade tilläts bli sjukvårdare: det sades att endast ”rena händer” fick förbinda de sårade, men hon sade: ”Vem har större rätt än de, det gamla samhällets armaste offer, att ge sitt liv för det nya?” och genomdrev en förändring. Hon var ambulansförare men också soldat i uniform. Under slutstriderna antände ”petrolöserna” som den regeringsvänliga pressen kallade dem flera byggnader i Paris.

När hon greps krävde hon att få sin ”förskärda del i bly, då detta är allt vad Staten kan erbjuda mig”. Då hon greps anklagades hon för att vara petrolös. Hon svarade: ”Beträffande bränderna i Paris, ja, jag har medverkat. Jag ville resa en mur av eld mot inkräktarna från Versailles. Jag hade inga medbrottslingar, jag var ensam”. Hon förklarade varför hon deltagit: ”Man säger att jag har varit medbrottsling i kommunen. Javisst har jag det, därför att kommunen framför allt ville ha en social revolution och en social revolution är det heligaste av mina löften. Jag har bara en kärlek: kärleken till revolutionen.”

Hon avrättades emellertid inte utan dömdes att deporteras till den franska kolonin Nya Kaledonien 1873-1880. Under de år hon tillbringade där skaffade hon kunskap om och förbindelser med kanakerna – öns urinvånare och kunde ge dem visst stöd mot kolonialisterna. Åter i Paris fortsatte hon sin politiska gärning. Den 9 mars 1883 ledde hon en demonstration mot hungerpolitiken och till Pariskommunens minne. Man behövde en fana av något slag, och Louise tog då av sin svarta sidenunderkjol och fäste den vid ett kvastskaft. På det viset – berättas det – fick anarkismen sin svarta fana.. Hon engagerade sig aldrig i rösträttsrörelsen eftersom hon inte trodde på parlamentarismen. På frågan ”Vill ni ha rösträtt för kvinnor?” svarade hon ”Nej, och inte för män heller! Det är bättre om både män och kvinnor inriktar alla sina krafter på revolutionen.”

caledonia

Louise Michel: Om kvinnors rättigheter (1886)

1870 hade den första organisationen för Kvinnors Rättigheter börjat mötas på Rue Thevenot. På mötena med gruppen Kvinnors Rättigheter, och på andra möten, applåderade de mest avancerade männen idén om jämställdhet. Jag lade märke till — jag har sett det förr och jag såg det senare — att männen, oavsett vad de deklarerade, trots att de verkade hjälpa oss, nöjde sig med att synas. Detta var ett resultat av gamla fördomar och vanans makt, och det övertygade mig om att vi kvinnor helt enkelt måste ta vår plats utan att be om det.

Frågan om politiska rättigheter är död. Lika utbildning, lika arbete — så att prostitution inte ska vara det enda lönsamma yrket öppet för kvinnor — det var det viktiga i vårt program. De ryska revolutionärerna hade rätt: evolutionen har nått sitt slut och nu är revolutionen nödvändig om inte fjärilen ska dö i sin puppa.

Hjältemodiga kvinnor finns i alla klasser. På yrkesskolan mötte kvinnor från alla samhällsskikt varandra, och allesammans hade föredragit att dö framför att kapitulera. De organiserade Sällskapet för Krigets Offer. De disponerade sina resurser på bästa sätt, under det att de krävde att Paris gör motstånd, och fortsätter att göra motstånd, mot den Preussiska belägringen. Senare, när jag satt i fängelse, var Madame Meurice från Sällskapet för Krigets Offer min första besökare. Vid min sista rättegång, bakom de handplockade åskådarna, upptäckte jag de lysande ögonen hos två andra tidigare medlemmar av Sällskapet som lyckats tränga sig in bland de övriga.

Jag vill ära alla de modiga kvinnor i milisen som drog från grupp till grupp: Kvinnornas Försvarskommitté, kvinnoorganisationerna och senare Kvinnoligan. Den gamla världen borde rädas den dag dessa kvinnor slutligen bestämmer sig för att de fått nog. Dessa kvinnor kommer inte att sakta ner farten. Styrkan bor i dem. Akta er för dom! Akta er för dem som går genom Europa svängande frihetens fana, och akta er för den fridfullaste Gauls dotter som just nu sover i djup resignation på fälten. Akta er för kvinnorna när de blir illamående av allt som är omkring dem och uppreser sig mot den gamla världen.

Den dagen börjar den nya världen.

(Louise Michel: Memoirs, 1:10-14. Från franska Nic Maclellan 2004, från engelska S.Jacobson).
Barricade18March1871En av Pariskommunens barrikader. Louise hade sin egen favoritbarrikad.

Sällan har man sett en revolutionär brinna med så klar låga som anarkisten, feministen och kommunarden Louise Michel (1830-1905). Som liten flicka klättrade hon i träd och red på grisar, alltid med blåmärken och fläckar på kläderna. Som utbildad lärarinna startade hon skolor för fri undervisning och för handikappade barn. Och som en av de främsta i Pariskommunens revolution 1871 byggde hon och försvarade barrikader med vapen i hand, körde ambulans och organiserade sjukvården. Efter massakern på Kommunen deporterades hon till Nya Kaledonien där hon omedelbart tog del i ursprungsbefolkningens kamp mot de franska kolonialisterna, hon gjorde en fransk-kaledonsk ordlista och inventerade öns flora och fauna. Tllbaka i Paris blev hon alltså upphovet till anarkismens svarta fana då hon i en hungerdemonstration 1883 tog av sin svarta sidenunderkjol och hängde den på ett kvastskaft. Borgarpressen döpte henne till ”Den Röda Jungfrun” eftersom hon förblev ogift hela livet ; ”Revolutionen är min största kärlek”.  På frågan om kvinnor borde ha rösträtt ska hon som vi förut nämnt ha svarat ”Nej, och det borde inte männen ha heller. Att göra revolution är mycket viktigare än att rösta.” Och hon tillägger: ”Det är makten som är förbannelsen. Det är därför jag är anarkist”. Om allt detta har hon berättat i sina memoarer, varur ovanstående stycke är hämtat. Anarkafeminismen bekämpar all makt och alla hierarkier, inte bara patriarkatets utan också Statens och Kapitalets, och Louise Michel är en av dess tidigaste hjältinnor.

Anm.: Delar av denna text återfinns på sv.wikipedia.org – där det är jag som skrivit och redigerat den.

 

louisemichel

*

Annonser

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 12 april, 2015 by in * LOUISE MICHEL, ÖVRIGA KATEGORIER (0) and tagged , , .

Translate from Swedish to Your language

%d bloggare gillar detta: