Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Träd jag minns, del 1

Träd. Utan träd ingen skog. Skogsbruk är alls inget vackert ord, det får mig att rysa. Men individuella träd tycker jag om, både vilda och tama.

De första träd jag minns måste ha varit almar…på rygg i barnvagnen. Nästa upplevelse var också på rygg men i gräset, och popplarna var så höga att jag fick svindel. Det susade mäktigt när trädtopparna rörde sig i vinden. 7 år var jag nog då, för jag var på väg till skolan och genade över Slottet. Och ett alldeles speciellt träd, ja mycket speciellt, var Säfstaholmsäpplets moderträd, 150 år gammalt redan då och upphovet till alla goda äpplen av den sorten som finns än idag. Jag brukade visa besökare dit, och fick en 50-öring ibland vill jag minnas. Det finns ännu kvar, fattas bara, varsamt inhägnat, knotigt och med ålderns visdom i barken. Nästa träd var Lundagårds kronor, med ugglor i, en skog mitt i staden. Den skånska bokskogen med sitt mjuka ljus och djupa mylla. Jag gjorde en pilbåge av sälg och en flöjt av fläder. Fläderblomssaft…det blir en gudomligt len smak av de doftande blommorna. Den aromatiska doften av eneträ. Inget material är bättre att tälja i, och bären kan användas som krydda.

säfstaäpple

Säfstaholmsäpplet och dess moderträd i Vingåker. Foto courtesy rosvit.blogspot.com

Ett litet äkta kastanjeträd som aldrig hann ta sig innan allt var rivet och försvunnet…men hästkastanjerna växte desto bättre, vita och röda, med intrikata små blommor inuti blommorna. Körsbärsträd fanns det också. En makalös ek utanför Falun, den nordligaste i hela landet, den har jag suttit under. Barnen hade gungor i den, fåren betade bredvid, humlorna surrade och utsikt över sjön med det stora huset i ryggen. Skogen var alltid nära, och vi försvarade den mot de giftiga besprutningsplanen. Almarna i Kungsträdgården räddades.

De fantastiska sirapslönnarna i Nordamerika, maple trees, mil efter mil i sina flamboyanta höstfärger minns jag med andakt där jag satt i min Greyhound-buss. Redwoodträden, kopiöst gamla, enorma och vördnadsbjudande. Tillbaka i Lund planterade jag ett äkta kastanjeträd igen och den gången gick det bättre; det blev så småningom nästan trettio meter högt. En Granny Smith-kärna fick jag också att gro, och nu är trädet högre än mig, det enda i Sverige skulle jag tro, men med röda frukter, inte gröna som i dess sydliga hemtrakter. Det blir ett dussin mycket fasta och söta äpplen varje höst. Och vackra höga popplar växer där mitt emot.

Träd är kloka, och de gör inget förhastat. Dom bara växer, tålmodigt och med värdighet. De är långsammare än djuren och snabbare än stenarna. Och mer filosofiska än människorna. På nätterna drömmer dom om porlande vatten. Och om de allra minsta fåglarna som inte väger mer än en solstrimma på de spädaste grenarna. Träden. De skapar syre, vi förbrukar den. Vem är viktigast sub specie æternitatis? Läs Ursula K. LeGuins bok ”Där världen heter skog” om du har tillfälle. The word for world is forest. Då får du ditt lystmäte på träd och det är också en mycket bra berättelse. Läses helst i skuggan av… ett träd.

träd1

Maple Tree

En kommentar på “Träd jag minns, del 1

  1. Pingback: TIO TUSEN IDIOTER. | Konst & Politik

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Translate from Swedish to Your language

Follow Konst & Politik on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: