Konst & Politik

Staffan Jacobson, författare & lundabo

S.k. experter på s.k. extremister

Våldsbejakare vs. våldsförnekare. Några böcker och rapporter av Lodenius, Sandelin, Bergman, Norell, Säpo, SKL, Brå, Ranstorp, Hjørnholm, Andersson, Franck, Justitiedepartementet, Sahlin, Hertz m.fl. 2006-2017.

”Expertens funktion är inte att ha mer rätt än andra utan att ha fel av mer sofistikerade orsaker”. — David Butler.
”Terrorism är de fattigas krig och krig är de rikas terrorism”. — Peter Ustinov.

————————————–omslag2omslag4omslag3

-Who you’re gonna call? – Ghost Busters!

Händelserna 9/11 2001 och den amerikanska administrationens ”War on Terror” har fört med sig ett namnlöst elände vad gäller den internationella rättssäkerheten, med invasioner och drönarattacker, tortyr, maktmissbruk, storskalig NSA-avlyssning och ett enormt islamofobiskt uppsving. Dessutom har de stärkt USA:s fatala världsdominans. En närmast oöverskådlig litteratur om terroristbekämpning har vuxit fram, och även i vårt lilla land går det numera att göra karriär som expert i detta gebit. Med varierande resultat. Här kommer några exempel.

Anna-Lena Lodenius: ”Gatans parlament”. Ordfront 2006.

På varje förnuftig människa går det numera två självutnämnda experter. Expert kan vem som helst kalla sig, det finns inga formella krav. Det är helt upp till mottagaren att bedöma om det rör sig om en seriös person eller en lycksökare. Min egen definition är en som under flera decennier bedrivit vetenskaplig akademisk forskning och skaffat sig djupa, omfattande och självständiga insikter i ämnet. Men inte ens då kan man vara säker. Vi känner alla igen ”terroristexperten” på tv som gärna vill ge intryck av att känna all världens terrorister personligen (om det varit sant hade han själv hamnat på Guantanamo). Så har vi en annan kategori: extremistexperten. Magnus Sandelin, Anders Bergman, Hans Brun, Magnus Norell, Magnus Ranstorp… Det kan vara Helene Lööw, med färre frågetecken, eller det kan vara antifascisten Armas Sastamoinen, salig i åminnelse och en skicklig grävande reporter.

Men det kan också vara Anna-Lena Lodenius, som utifrån ett nyliberalt och ohämmat partiskt perspektiv buntat ihop höger och vänster, fascister och antifascister i boken ”Gatans parlament”. Lodenius har inte gjort några färska intervjuer. Hon har inte skaffat sig ett eget material. Har hon då läst in sig på ämnet? Nej, det kan man verkligen inte påstå. Om man skall beskriva den utomparlamentariska, frihetliga vänstern i dagens Sverige så borde ju någon av de nyutgivna böckerna om anarkismen vara en guldgruva. Dom känner hon överhuvudtaget inte till. Det är mycket hon inte känner till. Det verkar som om hon i första hand har läst sina egna, äldre artiklar. Ändå används hon och liknande ”experter” som referens av Säpo vars verksamhet heller inte är påfallande framgångsrik.

Nynazisterna skildras som sympatiska, till och med ”med humor”. Och med Säpo har Lodenius haft ”hjärtliga samtal”. Vänstern har hon inte lyckats få kontakt med och kallar därför besviket för ”våldsvänstern”.

Den kapitalistiska staten upprätthålls med fysiskt och ekonomiskt våld, både nationellt och internationellt, det vet de flesta. Det har pågått oavbrutet ända sedan Cortez invaderade Amerika. Folk har förslavats, förintats, slängts i massgravar i profitens intresse. Men det är inte detta våld som gör Lodenius upprörd. Det är när Osynliga Partiet genomför sina intelligenta och vanligtvis helt fredliga direkta aktioner som hon ropar ”Våld!” Men den civila olydnaden är varken våldsam eller odemokratisk, den är tvärtom grundbulten i en demokrati som redan Thoreau konstaterade och som senast SOU 99:101, Olydiga medborgare, bekräftade. Ingen enda människa har kommit till skada genom Osynliga Partiets försorg. Att jämföra med de 35 rent politiska mord som nynazisterna i Sverige begått sedan 1983. Det polisiära övervåldet går överhuvudtaget inte att uppskatta, men det är naturligtvis enormt genom åren och 20 dödsskjutningar har man hunnit med bara sen 1995. ”Mörkertalet är stort” som man älskar att uttrycka sig på det hållet.

Lodenius driver också tesen om ett elittänkande när det egentligen förhåller sig precis tvärtom: den frihetliga vänstern attackerar just eliterna vid makten, och vill decentralisera den på ett radikalt sätt. Och visst finns det, till skillnad från vad Lodenius påstår, visioner om ett bättre samhälle. Ett samhälle byggt på arbetarråd, direktdemokrati och självförvaltning. En annan värld är både möjlig och nödvändig. Vare sig man läst vad experterna tycker eller ej.

22/9 2013 gör Lodenius ett nytt sanslöst påhopp på de autonoma i en artikel på svt debatt – som genast applåderas livligt av exakt 760 nazister i kommentarsfältet. I boken ”Vi säger vad ni tänker” 2015 framför hon åsikten att vi inte ska kritisera Sverigedemokraterna – vilket enligt Lodenius skulle minska deras inflytande! Och mer i samma stil.

No Pegida Sverige säger om boken att ”Pegida presenteras på följande vis: ”I mitten av december 2014 fylldes gatorna i Dresden av 25 000 personer som ville protestera mot terrordåden i Paris. Liknande demonstrationer hölls även på andra håll, bland annat i Leipzig. Marscherna arrangeras av en tämligen nystartad rörelse med främlingsfientliga och islamofobiska inslag: Pegida” (s. 80). Lodenius har här inte bara anammat rasisternas retorik om Pegida som en motståndsrörelse, där ”vanligt folk” protesterar mot en påstådd islamistisk ondska. Hon tar också till direkta felaktigheter för att stödja sin tes: attentatet mot Charlie Hebdo i Paris ägde rum den 7 januari i år, och Pegida började, som tidigare nämnt, att hetsa mot muslimer redan i oktober 2014. Att påstå att Pegida i december 2014 protesterade mot en händelse som ännu inte hade ägt rum är minst sagt anmärkningsvärt.

”För den som ser högerextremismen som ett reellt hot såväl mot individer som mot samhället i stort är (boken Vi säger vad ni tänker) ett skämt. Ett obehagligt sådant” skriver Patrik Svensson i Sydsvenskan 2015.

Och här recenserar Sverige.pk Lodenius´ insats i radions P1 Tendens, där hon som vanligt kramar nazister och hatar antirasister. I P1 Tendens’ kommentarsfält på nätet påpekas att fast Lodenius påstår sig ha sysslat med detta ämne i 30 år så vet hon inte vad nazisternas symboler betyder och inte direkt något annat heller.

Så mycket för den expertisen.

Magnus Sandelin: ”Extremister”. Pocketförlaget 2007.

I år är det 70 år sedan det nazistiska bombattentatet mot den socialistiska tidningen Norrskensflamman. 5 personer dödades, kvinnor och barn inräknade. Bland förövarna fanns höga tjänstemän inom både polisen, militären och journalistkåren. Dom fick symboliska straff. Inga skadestånd betalades till de anhöriga. Lokaltidningen vägrade att ta in dödsannonserna.

Hur bekämpar man nynazismen på effektivaste sätt? Hur definierar man begrepp som ”extremism”, ”politiskt våld” och ”terrorism”? Hur utvidgar man demokratin till livets alla områden, även ekonomins? Och vad är egentligen Statens politiska roll? Detta är några av de angelägna frågor som Sandelin inte tar upp, i en bok som hade kunnat bli läsbar men som i sitt nuvarande andfådda McCarthyistiska skick bara är att beklaga, framför allt på läsarnas vägnar.

Liberalismens sista suck

Sandelin återkommer gärna till ”de rumsrena partierna i den politiska mitten” som samtidigt utgör en tydlig gräns mot allt annat, allt som inte är ”demokratiskt”. Här används tydligen en egenhändigt hemslöjdad minimidefinition av det begreppet. Folkpartiet och Centern verkar vara de enda riktiga demokraterna i Sverige och resten är blodtörstiga extremister som borde skämmas, och i synnerhet då de liberala kretsarnas speciella hatobjekt AFA. Till ”de rumsrena” hör också polismakten per se, och deras våld, som att skjuta demonstranter i ryggen, är egentligen inget riktigt våld eftersom det är ”demokratiskt”. Märkligt nog skiljer sig inte intensivvården av den sortens skottskador ifrån vården av andra liknande skottskador. Sandelins enda invändning mot Göteborgshändelserna 2001 är att han själv ”fick sitta inspärrad i flera timmar.” Vad lärde han då av detta? I stort sett ingenting. Alltså vänder han sig till den så kallade expertisen.

Expert på ingenting i nära samarbete med expert på allt

Sandelin kommer bra överens med andra liberaler som Anna-Lena Lodenius med flera, vilka ibland kallar sig terroristexperter, ibland extremistexperter. Alla säger alla typer av aktivister både till vänster och höger är onda och antisemitiska och detta vet vi bättre än dom gör själva. Själva besitter vi en olympisk, opolitisk och helt neutral objektivitet. Det mest entydiga berömmet av Sandelins bok levereras av folkmördaren, nazisten och f.d. VAM-medlemmen Jackie Arklöv ”som uppskattar greppet” att likställa fascism och anti-fascism. ”Detta har gjorts alldeles för lite!” utbrister Arklöv. Säpo applåderar lojt i kulisserna. Ack ja, vad vore väl den svenska ankdammen utan sådana intellektuella sopdykare, förlåt, utan så knivskarpt djuplodande journalister?

Anders Bergman: ”Det röda och det svarta spåret”, Sekel 2009.

Bergman är historiker och skriver om 1970-talets fascism i Italien. Bergman behandlar marxisternas och fascisternas organisationer tillsammans (!) trots att de bekämpade varandra och att deras mål och mening var de totalt motsatta. Det är helt ovetenskapligt att blanda ihop högern och vänstern. Enda förklaringen är att författaren är liberal och inte lyckats undertrycka detta. Boken är torr som en wikipediaartikel och lika illa korrekturläst. Inget nytt framkommer. Alternativet till ”extremism” är enligt Bergman Staten & Kapitalet, som han något oegentligt kallar för ”demokratin”. Att han sedan fått uttala sig i pressen om allt mellan himmel och jord, som den svenska radikala vänstern – AFA och RF utmålas som Baader-Meinhof – visar bara på hur aningslösa journalisterna är inför ”experter”.

Magnus Norell: ”Islamismens seger – från Libanon till Iran”, 2009.

Magnus Norell är forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och vid The Washington Institute for Near East Policy. Han har specialiserat sig på frågor som rör terrorism, politiskt våld och säkerhetspolitik i Mellanöstern och Centralasien. Han är intensivt proisraelisk och har bl.a. skrivit boken ”Islamismens seger – från Libanon till Iran”, 2009 som menar att islamismens mål är att förinta Israel. Detta, inte konflikten Israel-Palestina eller ockupationspolitiken är enligt Norell huvudproblemet i Mellanöstern. Boken har recenserats välvilligt på Israelvänliga forum. På främlingsfientliga sajter kallas han beundrande för ”Superislamofoben”.

Ett tjugotal etablerade forskare underkände Magnus Norells rapport ”Muslimska Brödraskapet i Sverige” (2017) som rasistiska konspirationsteorier.

Säpo och Brottsförebyggande Rådet: ”Våldsam politisk extremism”, 2009.

En på liberalt håll mycket vanlig vanföreställning, käpphäst och vandringsmyt, är att fascister och antifascister egentligen är samma sak. Denna föreställning beror på att man ser sig själva som politikens normalitet och allt annat till höger eller vänster som avvikelser. Trots att Folkpartiet är ett minimalt parti i riksdagsvalen har det ett oproportionerligt inflytande genom privat ägande av produktionsmedel, exempelvis inom mediabranschen. Man brukar rentav brösta sig med att utgöra Det Demokratiska Samhället. Totalitära anspråk om ni så vill.

I detta perfekta samhälle som påstås bygga på dialog och sakna intressemotsättningar eller sociala klasser, blir utomparlamentarisk politisk verksamhet något i sig suspekt. Det gäller då att, som liberalen Anna-Lena Lodenius i boken ”Gatans parlament” utdefiniera, marginalisera och stigmatisera en opposition som enligt den egna världsbilden inte borde finnas.

Man väljer den välkända taktiken att bunta ihop alla kritiker, hitta på likheter dem emellan och samtidigt dra en gräns mellan politikens liberala normalitet, vi goda demokrater, och ”extremisterna”, the outcasts, alla dom andra. Att sen de autonoma vill förverkliga och fördjupa demokratin medan nynazisterna vill ersätta den med rasdiktatur, so what, det är ändå samma sak och det är vi själva som är de enda sanna demokraterna.

Felaktig konstruktion

Denna föreställning, som givetvis saknar varje tillstymmelse till vetenskapligt underlag, får nu slå ut i full blom i Säpo/BRÅ:s Rapport 2009:15, Våldsam Politisk Extremism. Den inleds med två ytterst stereotypa, fiktiva porträtt av ungdomar på politikens respektive ytterkanter, där framförallt påstådda likheter är det som betonas. På denna medvetet förenklade spökbild (som återkommer som rafflande baksidestext) byggs sedan hela framställningen upp. – Who’re you gonna call? – Ghost Busters!

Eftersom rapporten är gjord på betald arbetstid måste man rättfärdiga sin egen insats och sin egen existens, och mycket utrymme används för detta ändamål. Resultatet har ändå blivit ett uselt pekoral med en rad vilda rationaliseringar till stöd för en helt felaktig grundhypotes.

Varje självständigt reflekterande läsare av denna rapport, vågar man påstå, ser nämligen fascism och antifascism som varandras absoluta negationer. Hela rapporten vilar därför på en verklighetsfrämmande konstruktion. Som evidens för likheter mellan högern och vänstern anges kritiken av Israel och USA, utan att man noterar att denna kritik omfattas av en majoritet av världens befolkning, vilket emellanåt tar sig uttryck i omröstningarna i FN:s generalförsamling. Tunt som bevisföring kan man tycka. Utomordentligt tunt.

Säpo-museet

Från Säpos utställningsmonter på Polismuseet i Stockholm. Så här presenterar man sina hotbilder. Kan Du gissa vem som är vänster och vem som är höger? Säpo kan inte! En så avancerad analys kostar visserligen stora skattemedelsbelopp, men då har också Säpo de vassaste knivarna i lådan. Bild courtesy Sverige.pk.

Avpolitisering med liberala förtecken

Ingenstans ges det en beskrivning av begreppet politisk aktivism. Perspektivet är ohämmat psykologiserande med enstaka inslag av samhällsbevarande sociologi. Man är bara en hårsmån från att psykiatrisera politiska åsikter (och i slutrapporten 2014 tar man steget fullt ut). Politiska, ekonomiska och sociala problem förvandlas till polisfrågor. I stället vältrar man sig i tabeller över diverse bagatellbrott, vilka får utgöra ett substitut för en bättre förståelse. Av ett fenomen som inte är ett fenomen utan en frihetligt socialistisk kamp för ett bättre samhälle i det ena fallet, och i det andra en totalt människofientlig, mycket farlig och brutal nynazism. En nynazism som Säpo aldrig tagit på allvar, vilket är en av orsakerna till att AFA en gång bildades 1993 och därefter RF 2002.

I våra nordiska grannländer har AFA (och i viss mån även den autonoma rörelsen) stöd ända upp till regeringsnivå, medan AFA i Sverige förföljs av myndigheterna. Förklaringen är enkel. Norge och Danmark hade en militant antifascism under naziockupationen på 1940-talet och har så än idag. Men i det semineutrala Sverige fanns ingen sådan militant antifascism under kriget. Vår undfallenhet mot Hitlertyskland då har alltså fått en fortsättning i vår undfallenhet mot nynazismen nu. Och eftersom inte Säpo gör vad som ankommer på dem så behövs AFA och RF på överskådlig tid framåt.

Den enda fråga som egentligen är viktig i sammanhanget är fascismens snabba utbredning över Europa både i parlamenten och på gatunivå. Det är 80 år sedan läget var ungefär detsamma som idag och vi vet hur det slutade. Detta är ödesfrågan och den möts med handlingsförlamning samtidigt som muslimer och autonoma trakasseras för sin religion respektive politiska ideologi. Det är en farlig missbedömning, exakt hur farlig får vi snart nog veta. I det perspektivet borde samhället istället vara tacksamma för och stödja de aktivistiska motkrafter som faktiskt är verksamma som AFA, RF, Researchgruppen, IRM, Expo och liknande aktörer som i perioder påtagligt lyckats reducera naziströrelsen – till skillnad mot de politiska partierna och de statliga organisationerna.

En enda mening ur Salka Sandéns bok Deltagänget, Vertigo förlag 2007, (kulturprisad av organisationen Artister mot nazister med motiveringen ‘skildring av den antinazistiska kampen på gatunivå’) hade gett beställaren, regeringen Reinfeldt, bättre information än hela denna impertinenta rapport. Så här skriver Salka på sidan 61:

Antifascistiskt arbete är inte roligt nej, och inte fint. Det är väl ungefär som att gå ut med soporna, det är inte roligt och man blir själv smittad av lukten. Men skulle man aldrig göra det skulle det till slut inte gå att bo i huset.

Det politiska våldet

Frågan om det politiska våldet, statsterrorismen exempelvis, är intressant och diskuteras ofta inom den autonoma rörelsen. Både med pacifistiska och icke-pacifistiska argument. Men i denna uppsats finns överhuvudtaget ingen sådan diskussion, inte ens ett försök till definition av politiskt våld. Det kanske beror på att forskningen redan misslyckats med att definiera terrorism. ”Våld” får betyda litet vad som helst, från maskering till klotter. The body of political violence utgörs dessutom av det statliga våldet. Den autonoma rörelsens påstådda våld är i jämförelse med detta ungefär vad en nanopartikel är i hela universum och detta vet uppsatsens författare mycket väl. Den senaste större manifestationerna har var konsekvent ickevåldsliga. Personvåld är aldrig att föredra men kan någon gång vara helt nödvändigt; antifascism är alltid självförsvar. Men vem är det som påstår sig ha våldsmonopol? Vem bygger olagliga vapenfabriker i Saudiarabien? Och vem är det som dödar i Afghanistan? Och vem exporterar Boforsvapen och därmed krig?

Subkultur?

Den utomparlamentariska vänstern, radikalfeminismen och djurrättsrörelsen i Sverige är ingen ungdomens subkultur som rapporten påstår utan en bred social rörelse som stadigt vinner mark. Man underskattar dess numerär och framtidsutsikter å det flagrantaste. Säpo och BRÅ kan däremot utan någon större ansträngning passa in som exempel på byråkratiska subkulturer, vilket vore ett mycket intressantare ämne att undersöka.

Låt oss därför slå fast en gång för alla: det finns inte ens en avlägsen likhet mellan den yttersta högern och den yttersta vänstern. Enligt Grundlagen är det inte tillåtet att undertrycka socialistiska åsikter i Sverige, vare sig från BRÅ:s, Samtalskompassens eller Säpos sida. Börja där. Gör om, gör rätt.

Magnus Ranstorp/Josephine De Santos: ”Hot mot demokrati och värdegrund. En lägesbild från Malmö”, 2009.

Magnus Ranstorp (som helt distanslöst kallar sig själv för ”ledande expert”) har bl.a. medverkat i den skarpt kritiserade Rosengårdsrapporten som implicerar att Rosengård är en plantskola för islamistisk radikalisering och därmed i förlängningen terrorism. ”Resultatet har blivit en rapport som sprider fördomar och ökar islamofobin”, säger Romdhane Boussaidi till SDS. ”Rapporten kan knappast betecknas som god vetenskap. Därmed riskerar den att ställa till mer skada än nytta”, säger professor Bengt Gustafsson i en artikel på Newsmill. Andra forskare instämmer, t.om. Säpo sågar rapporten och talar om ”grova generaliseringar”. När jag läser detta opus upplever jag ett eko dels av Lars Åberg/Sydsvenskans beryktade artikelserie 2005 om Rosengård, dels av Sverigedemokraternas syn på invandrare. Regeringen har varit beställare. Vid Anders Breiviks massaker i  Utöya och Oslo påstod Ranstorp i norska NRK att det var al-Qaida som stod bakom. Han har också hänvisat till ”avhoppade vänsterextremister” som antingen är falska eller inte existerar. 2015 utnämnde han Göteborg till Europas centrum för jihadism, en bedömning han förmodligen är helt ensam om. Så går det när man litar på ”experter”.

”Lokala insatser mot våldsbejakande politisk extremism”. SKL 2010.

Som om det inte skulle räcka nu med tafflig liberal amatörpsykologi kommer fortsättningen ”Lokala insatser mot våldsbejakande politisk extremism” från Sveriges Kommuner och Landsting (2010). Observera glidningen i titulaturen – från våldsam till våldsbenägen till våldsbejakande, ett adjektiv som inte existerat innan, en neologism alltså. Kan behövas när man ska koka soppa på en så mager teori. Vad jag vet så är alla människor på denna jord utom en försvinnande liten grupp radikalpacifister ”våldsbejakande” i åtminstone någon situation. Nu är det inte nassarna man inriktar sig på, Säpo klarar inte riktigt av dom som vi vet, utan s.k. vänsterextremister. Som man gärna buntar ihop med allt annat man för stunden ogillar. Botemedlet skall t.ex. vara ”studiebesök hos lokala kyrkliga församlingar”. Ja, det hjälper säkert. ”Igår var jag vänsterextrem, men idag är jag härligt frälst!” Det ska vidare finnas tre distinkta personlighetstyper (Kretschmers typlära?) ibland oss; Grubblaren, Utageraren och Påhänget eller vad det nu var. Efter denna analys i världsklass ska jag sluta oroa mig för extremistexperter, dom har varken knivarna i lådan eller hästarna i stallet. Låt dom fortsätta mystifiera. Så står vi för den revolutionära praktiken!

Linus Andersson: ”Våldsbejakande och antidemokratiska vänsterautonoma budskap på internet”.  Statens mediaråd 2013. Kap. 5, s.118-180.

Säpos rapport ”Våldsbejakande politisk extremism” 2009 har nu fått en uppföljare med fokus på internetanvändningen, och dessa ”våldsbejakare” har också fått det pejorativa tillnamnet ”antidemokratiska” vilket är rapportens enda nyhet. I övrigt följer den Säpos välkända retorik. Beskrivningen av de olika grupperna, jihadister, nazister och autonoma är något mindre osofistikerad än förut, vilket kanske inte säger så mycket, men den helt oseriösa sammanblandningen av vitt skilda politiska ideologier är densamma. Med ”extremism”, som man inte lyckats definiera, menas i stort sett allt till vänster eller höger om Folkpartiet. Dock gör man ett undantag för Sverigedemokraterna/Avpixlat eftersom dessa ”accepterar parlamentarismen” (sid. 51), vilket tydligen smäller högre än att berusade dra runt på stan beväpnade med järnrör och hota invandrare.

Skillnaden mellan ”de autonomas våld” och Statens våld är enligt rapporten att det senare är legitimt, trots att det är grövre. Statligt våld är legitimt, icke-statligt våld är illegitimt. Någon motivering till detta anser sig inte rapportens författare behöva utan det betraktas som ett axiom omöjligt att problematisera. Redan där störtar rapportens innehåll samman. Hypotesen är helt enkelt ogrundad och utgör bara en illa maskerad politisk åsikt. Språkets gränser är världens gränser och begreppen styr verkligheten.

Johan Galtungs kategorisering av ”våld”, direkt våld, kulturellt våld och strukturellt våld syftar först på fysiskt personvåld. Detta utövas dagligen av Staten, direkt eller med ombud, mot afghanska bönder eller svenska förortsbor. Hos polisen förekommer ”kulturellt våld i form av nedvärderande och avhumaniserande språk i beskrivningar av motståndare” som bekant särskilt ymnigt. Fakta är att polisen har genomfört 20 dödsskjutningar sedan 1995 och att nazisterna står för det dödliga politiska våldet: 35 människor har mördats i Sverige av nazister sedan 1983. Det ”våld” som autonoma använder är till 99% riktat mot döda föremål, alltså inte ”direkt våld” utan olika former av materiell åverkan, och ingen enda människa har dödats av den radikala vänstern sedan 1908. Trots detta finns de autonoma med i denna uppsats, tydligtvis av guilt-by-association-skäl. Folkpartistextremisten Birgitta Ohlsson pekar med stöd av denna rapport ut den hjärtegoda nättidningen Yelah (!) av alla tänkbara som särskilt farlig. Yttrandefriheten är betänkligt i gungning här och ministern borde följaktligen skämmas. Hon tillhör ett parti som bejakar ekonomiskt våld, den i längden mest förgörande våldsvarianten som också ingår i Galtungs term ”strukturellt våld”.

polisdiagram

Aktuella uppgifter t.om. 2013. Källa: Expo och Polisen.

Vetenskapligt eller objektivt är det mycket sällan i Linus Anderssons rapport: här gäller det främst att göra uppdragsgivaren nöjd. Ordet ”våld” är här poröst och devalverat och kan beteckna litet vadsomhelst, maskering exempelvis, och hittar man inget alls kallar man det för ”latent våld”. Detsamma gäller begreppet ”antidemokratiskt” som man har vissa problem att fästa på en rörelse där direktdemokrati och allas demokratiska inflytande alltid varit centralt. Men skam den som ger sig, det går om man slår knut på sina egna resonemang och denna djupgående politiska förvirring vidarebefordras sedan glatt till läsaren. Vad ska man kalla de kristna pacifisterna i Plogbillarna som bearbetar stridsspetsar med hammare? Våldsbejakare? Troligtvis.

Man ska komma ihåg att Staten aldrig är en oskyldig aktör. I detta fall riktar man sig mot politiskt våld men det kunde lika gärna vara tvärtom: tiotusentals svenska vapenvägrare dömdes till fängelse när värnplikten var allmän. Att bygga vapenfabriker åt Saudiarabien eller delta i amerikanska invasionskrig går också bra. Bofors’ vapen dödar och lemlästar över hela världen. Att ”den liberala demokratin är icke våldsbejakande” (sid. 36) är alltså direkt osant. Det är inte moralen som är det viktiga här utan pengarna och att Staten på skilda sätt får demonstrera sin makt över befolkningen och över dess åsikter.

Ska man analysera politiskt våld kräver det en maktrelaterad förståelse och att man åtminstone skiljer mellan protest, motstånd, åverkan och mord. Man måste också rimligtvis skilja på angripare och försvarare, på förtryckare och förtryckta. ”Våldsbejakare”, violence-promoting,  är en icke-förnuftsbaserad nyspråklig neologism som Ranstorp/Norell/Säpo översatte och lanserade någon gång före 2009 och som nu slentrianmässigt tagits med i uppsatsen trots att den inte går att nöjaktigt definiera; den träffar t.ex. alla som förespråkar ett militärt försvar. Man nöjer sig alltså inte med en term utan definition (terrorism) utan nu har man två. Det kommer säkert flera.

Juristen Mikael Rasmussen säger i skriften ”Terrorism – problematiken kring definitioner”. Juridikum, Lund 2003:

”Hösten 2001 förklarade USA:s president, George W Bush, krig mot terrorismen. Detta var något nytt för världen. Hur förklarar man krig mot en sådan abstrakt företeelse som terrorism? Det fick mig att börja undra vad terrorism egentligen är. Hur definieras det juridiskt. Jag visste att Sverige vid det tillfället inte hade någon direkt lagstiftning mot terrorism. Så jag började söka mitt svar på det internationella planet och där fann jag ett fullt kaos vad beträffar definitioner av terrorism. Det visade sig att det fanns över 300 olika definitioner avseende terrorism. Ingen vet alltså säkert vad terrorism är. Hur kan man då vidta alla dessa motåtgärder som nu sker mot terrorism, om man inte vet vad det är man kämpar mot?” 

Rapportens slutsats vad beträffar attityden till den autonoma vänstern skulle kunna uttryckas på detta sätt:

1) Försök inte förändra samhället till något bättre, rättvisare och mer demokratiskt.
2) Fortsätt att motarbeta och trakassera dem som vill eller tycker detta.

Detta är Statens budskap. Jag föredrar nog vårt eget.

Eskil Franck: ”Delrapport från Utredningen om ett effektivare arbete för att förebygga våldsbejakande extremism”. Ju 2012:09, 2013.

Eskil Franck är en antikommunistisk präst med den bombastiska titeln ”Överintendent” för det statliga propagandaministeriet Forum för Skevande Historia som fått svidande kritik av 500 forskare i ett upprop i DN 2008. Han basar också för den senaste ”utredningen” i detta sammanhang. Precis som jag förutspådde i det föregående stycket har man nu introducerat ännu fler odefinierade eller påhittade termer till de man inte förut lyckats definiera (terrorist, extremist, våldsbejakare, antidemokratisk). Det senaste tillskottet är ”radikalisering”. Radicalization Awareness Network (RAN) är ett nystartat EU-nätverk för liberala amatörspioner. När man ska försöka förklara innebörden har man t.om. missat etymologin: man vet inte att ordet kommer ur latinets radix, rot, att gå till roten och till botten med problemet. Problemet är Staten och Kapitalet. Det är att vara radikal, och radikalisering kan då vara en ökad insikt om behovet av att åtgärda obalansen i makten, hierarkierna och ekonomin. Fy så hemskt, ryser Birgitta Ohlsson och Cecilia Malmström i kör. Att vara radikal betyder enligt utredningen ”att vilja förändra samhället väldigt mycket”. Ja detta går ju inte för sig. Sänkt moms på dill kan man kanske motionera om, men inte ”väldigt mycket”. Tänk om alla gjorde så! Det kunde sluta med rena folkstyret.

politikerförakt

Hela extremism-diskursen läcker som ett såll. Det som är extremism idag kan vara allmänt accepterat i morgon eller tvärtom. ”Extremism” tolkas som ”överdrivna åsikter”. Överdrivna i jämförelse med vad då? När och var? Liberalerna blev också en gång i tiden kallade extremister. De autonoma är förvisso extrema inom den demokratiska diskursen, men nazisterna är extrema utanför och i motsättning till samma diskurs. Och jihadisterna är extrema i huvudsak utanför landets gränser. Därför är det oseriöst att blanda eller ens jämföra dessa tre politiska riktningar med varandra. Karaktären av allmänt högerprojekt på denna utredning full av högervridna ”experter” går däremot inte att missta sig på.

Vi föreslår till nästa gång att ni behandlar nazismen, fascismen och inte minst Sverigedemokraterna betydligt mer kritiskt och ingående och jihadismen utan islamofoba övertoner. De autonoma är helt irrelevanta i sammanhanget och behöver inte behandlas överhuvudtaget. Vi föreslår också en Handlingsplan för att värna demokratin mot nazism, fascism, rasism och nyliberalism.

Ersätt Säpo och polisen med en demokratisk, trygghetsskapande och social funktion som inte på något sätt påminner om dessa allmänt avskydda, auktoritära institutioner. Och ta för guds skull bort Birgitta Ohlsson (fp).

Våldsbejakande extremism i Sverige – nuläge och tendenser. Justitiedepartementet, Ds 2014:4. Slutrapport.

I den avslutande utredningen 2014 gör man ett sista desperat försök att definiera sina odefinierbara begrepp.

Våldsbejakare. Att vara våldsbejakande ska inte förväxlas med att vara våldsbenägen; ett våldsbejakande beteende kan innebära ett långvarigt stöd till våldshandlingar som andra begår, trots att personen själv aldrig utövar våld.”  (s. 20). Stöd till polisen eller militären när den skjuter demonstranter i Göteborg eller bönder i Afghanistan kunde här anges som exempel på ”våldsbejakare”, inte minst bland högerns och liberalernas ledarskribenter, även kallade ”bombliberaler”.

Extremism. Säkerhetspolisen använder ordet extremism för att beskriva rörelser, ideologier eller individer som inte accepterar en demokratisk samhällsordning” (s. 21). De autonoma accepterar en demokratisk samhällsordning — vilket dagens samhälle inte lever upp till – därav diskussionen i hela samhället om ”det demokratiska underskottet”, om bristen på direkt folkinflytande och ekonomisk demokrati. Det finns inga ”vänsterextremister”. Detta är en pejorativ och ovetenskaplig term – det finns bara vänsteraktivister!

Radikalisering. Den process som leder till att en person eller en grupp stödjer eller utövar ideologiskt motiverat våld för att främja en sak.” (s. 22.) Den svenska Statens militära insats i Afghanistan, och dess ideologiska supportrar som hetsat fram den, blir då återigen ett bättre exempel på sådan radikalisering än något som de autonoma sysslar med.

Och var finns de våldsamma, högerextrema islamofoberna i counterjihadisterna, EDU, SDU, Pegida etc.? De avhandlas på tre rader (s. 37) och syns sedan knappast till i rapporten, långt mindre får de utgöra en egen kategori av ”våldsbejakare”. Counterjihad verkar Säpo tro är på sin höjd ett norskt fenomen, och kanske inte ens det, för ”rörelsen är inte betraktad som en våldsbejakande miljö i något av de nordiska länderna” (s.104). I vad som verkar vara ett hastigt tillägg i slutet återkommer man dock med några sammanfattande rader men intrycket kvarstår: Säpos analytiker hänger inte med i utvecklingen. En annan tänkbar orsak till att man ignorerar counterjihad skulle kunna vara dess starka kopplingar till SD, ett parti som man på Säpo högaktar och gärna passar upp på. Den ensidiga fokuseringen på islamismen är en annan gemensam nämnare.

Orsaker.

Att reagera på de globala orättvisorna, förtrycket och diskrimineringen anser Säpo vara särskilt suspekt och illavarslande (s. 46). Extremistkategorierna Kontaktsökaren, Grubblaren, Utageraren etc. som här tas i repris är en så tafflig amatörpsykologisk beskrivning att vi bara upplever den som pinsam. Är detta vad de skarpaste knivarna i Säpos låda kan åstadkomma – några random öknamn? Tydligen har Säpo också fått för sig att vänsteraktivism är en ”ungdomsrörelse”; själv är jag född 1948 och med 50 års aktivisterfarenhet kan jag kan intyga att inte heller detta stämmer. Vänsteraktivister utgör ett tvärsnitt av befolkningen och är helt vanliga människor.

Psykisk ohälsa?

I ett förnyat försök att psykiatrisera politiska åsikter kopplar man in psykiatrikern Niklas Långström, som får utveckla grumliga spekulationer om paranoia. Att paranoia är själva grundstämningen i både Säpos verksamhet och ”Kriget mot Terrorismen” nämner man givetvis inte (s. 56ff). Ett skolexempel på klinisk paranoia finner man i den islamofoba konspirationsteorin om Eurabia. Enligt den kommer hela Europa att islamiseras inom kort av demografiska skäl vilket enkelt kan motbevisas med befolkningsstatistik. Magnus Norell, EDU, Dispatch International, Avpixlat och Sverigedemokraterna använder flitigt denna diskurs; för övrigt har inget parti i Sveriges historia förgiftat samhällsklimatet och splittrat landet som just SD.

”Extremister inom den autonoma miljön framstår som mer våldsamma” påstår man på ett ställe bara för att motsäga sig själv med att ”det saknas statistiska uppgifter om vilka typer av brott som personer inom den autonoma miljön i dag i störst utsträckning gör sig skyldiga till”. I avsnittet om Tyskland nämner man inte ens Beate Zschäpe och Nationalsozialistischer Untergrund (NSU) som utfört tio mord på invandrare mellan 2000 och 2007. Däremot noterar man numera, sent omsider, Breivik. Som SD m.fl. först trodde tillhörde al-Qaida på tal om detta.

”Bekymringssamtal” ska bli Statens nya vapen för att förebygga ”våldsbejakande politisk extremism”. ”Polis, skolpersonal och socialarbetare ska identifiera personer 12-18 år som man tycker har extremistiska idéer och försöka övertyga dem om att byta åsikt, eller, om det inte går, klargöra för dem att de kommer att råka illa ut”, skriver AB. Demokratins fundament yttrandefriheten, åsiktsfriheten och organisationsfriheten är i akut fara och Advokatsamfundets ordförande uttrycker därför sitt obehag.

Detta är alltså slutrapporten om våldsbejakeriet från säkerhetstjänstens spetskompetens. A la bonheur! Som debattinlägg i högerpressen hade det möjligen kunnat passera, men som ett officiellt statligt dokument är det ett verkligt skräckexempel på slarv, nepotism och missriktad ideologisk maktutövning. Till historiens soptipp med språng!

Vad som behövs i dagens prekära läge i Europa är en folklig, offensiv antifascism och ett genombrott för den frihetliga socialismen.

mona_sahlin
Mona Sahlin (s) har utsetts till spionchef light – ”nationell samordnare”- för den liberala åsiktspolisen. Återfinns också på den fantasifulla propagandasajten ”Samtalskompassen”. Intressant i sammanhanget är dessutom Sahlins omvittnade intresse för Martial Arts, den ena kampsporten mer våldsbejakande än den andra. Expressen avslöjade 4/5 2016 att Mona Sahlin intygat att en av hennes medarbetare tjänat betydligt mer än vad han gjort. Anders Jakobsson, åklagare vid Särskilda åklagarkammaren, har inlett en förundersökning om osant intygande. Sahlin avgår med omedelbar verkan.


Våldsförnekare och deras weasel words.


sufVåldsbejakare – med humor.

Lanseringen av begreppet ”våldsbejakare” inom Säpo och de s.k. terroristexperterna på Samtalskompassen och Forum för Skevande Historia blev ju inte precis någon lysande succé. Vad berodde det på? Den här typen av vaga och samtidigt lömska generaliseringar brukar på engelska kallas för weasel words.

Så här kan snacket ha gått på Säpo:


— Ja alltså, vi har ju CIA:s uttryck violence-promoting. Hur skall vi översätta det så att det går att använda här?

— Hmm, våldsamma, våldsbenägna…

— Nej, det är alldeles för snävt. Det är vänstern i allmänhet och de små svartklädda i synnerhet vi vill definiera ut.

— Jaha…våldsförespråkande, våldsbejakande…

— Våldsbejakande! Där har vi det! Det är litet vagt, litet svepande… kan bli mycket användbart.

— För syns skull får vi väl inkludera de nationella i det här tänket också fast dom är ordentliga och sköter sig.

— Shit happens…men kan vi komma åt de här anatoma, eh, autonoma…det här vänsterpacket så är det värt det. Alla gånger. Mossad vill gärna ha med araberna också. Inga problem tycker jag.

— OK, då säger vi det: Våldsbejakare. Det är snudd på genialt ta mig fan.


Alla människor är våldsbejakande i åtminstone någon situation, så nu har man ett begrepp som är ytterst flexibelt. Ingenting behöver bevisas eftersom ingen konkret våldshandling krävs, ändå utgör ordet en allvarlig moralisk anklagelse. Ett perfekt weasel word vid första anblicken.

Det handlar alltså inte nödvändigtvis om utövande av politiskt våld. Utan snarare om inställningen till politiskt våld. Som om inställningar, det vill säga åsikter, kunde förbjudas och bekämpas. Åsiktsfriheten i grundlagen måste på något sätt kommas runt, och detta kunde vara lösningen tänkte Säpo.

Frågan om det politiska våldet skiljer oss inom den radikala vänstern från liberalerna genom att vi är ärliga. Våld mot en beväpnad fascistarmé som i Spanien 1936 eller mot enskilda fascister — Ja. Våld mot religiösa fascister som ISIS i Syrien eller enskilda sådana  — Ja. Våld mot en kontrarevolution eller enskild kontrarevolutionär när revolutionen står på spel, som i Nicaragua — Ja. I övrigt ingenting. Att som Sjöstedt/Etzler i Vänsterhögerpartiet (v)  säga att ”politiskt våld är aldrig i något sammanhang acceptabelt” är i praktiken liktydigt med att ropa ”fritt fram alla fascister. Ni får gärna lönnmörda invandrare i massor, vi ger oss på förhand, vi är ju goda kristna…eh, goda kommunister…eh, goda vänsterliberaler…eh…goda är vi i alla fall”.

Etikforskaren Ann Heberlein: ”En våldshandling som utförs med utgångspunkt i en hatisk och människofientlig ideologi bör bedömas på ett annat sätt än en våldshandling som utförs i syfte att försvara och värna idén om alla människors lika värde. Likaså bör våldshandlingar som leder till att diktaturer och förtryckare faller bedömas på ett annat sätt än våldshandlingar som leder till förtryck och ofrihet.”

Liberalerna, lika skenheliga som oärliga och verkligen inga pacifister, kan i själva verket tänka sig att ta till våld av mycket trivialare orsaker – för att försvara sitt kassaskåp, sin merca eller sin swimmingpool. Det anser inte vi är giltiga motiv. Det strukturella våldet är mycket mer omfattande än det individuella, varav det politiska våldet från den radikala vänstern bara utgör högst en halv promille. Staten, Kapitalet, militären och polisen är tillsammans med nazisterna och hustrumisshandlarna  samhällets verkliga våldsbejakare fast de förnekar det. Våldsförnekare. Och de går från ord till handling varje timma på dygnet med den borgerliga hegemonins oinskränkta makt i ryggen.

Medan vi i den frihetliga och utomparlamentariska vänstern strävar efter ett samhälle utan klasser där våldet har avlägsnats från alla mänskliga relationer. Men var och en i det nuvarande samhället har rätt till självförsvar, och antifascism är alltid självförsvar.

Anledningen till att våldsbejakar-kampanjen blev ett sådant dundrande fiasko var bland annat att den här sortens vessle-ord gör ett opålitligt intryck, medvetet eller omedvetet. Och då är inte steget långt till att genomskåda bluffen. Nice try, Säpo!


LimhamnVåldsförnekare – utan humor.

såg2

Slutord.

Allt åt Alla uppmärksammar Birgitta  ”McCarthy” Ohlssons våldsbejakarkonferens 2013 här, (kap.2). Andra som har sågat denna pseudoexpertis är exempelvis Guldfiske , Zaramis, Clarté  1 och Clarté 2, Aftonbladet. Läs gärna deras artiklar! Läs gärna även Janne Flyghed: ”Politiskt våld i Europa” Studentlitteratur 1998 och Mattias Gardell: ”Islamofobi” Ordfront 2010. Om Radicalization Awareness Network (RAN) och Cecilia Malmström m.fl. skogstokiga liberaler kan man läsa här och här. Slutrapporten 2014 kommenteras av Expo här under rubriken ”Naiv syn på extremhögern i regeringens rapport” och av Arbetaren här under rubriken ”Extremistutredningen sågad vid fotknölarna”. Sverige.pk svarar här med en obetalbar parodi på ”Samtalskompassen”. Clarté bidrar med rubriken ”Sahlinismen – den nya McCarthyismen”.”Den FNL-rörelse som Sahlin lär ha tillhört i sin ungdom – som kastade ägg på ambassadörer, aktivt motsatte sig polisens försök att upplösa demonstrationer och med stolthet stödde en radikal väpnad rörelse i främmande land – skulle ha kvalat in som våldsbejakande långt mer än någonsin Allt åt alla” säger Kjell Östberg i AB 12/3 2015. I en DN-artikel 22/3 2015 kritiserar 15 professorer och andra forskare det faktum att civil olydnad stämplas som ”våldsbejakande extremism”. Konfrontativa aktioner vidgar demokratin och staten tar med ”Samtalskompassen” ett stort steg i motsatt riktning, menar man. ”Jag tror att det riskerar bli ett system som av ungdomarna upplevs som kartläggning och åsiktsregistrering” säger den tunge politikern Andreas Schönström (s) i ett inslag i Sydnytt 23/3 2015. På sin Facebooksida skriver han vidare: ”Att skicka ungdomar som man uppfattar har fel åsikter till möte med polisen tror jag inte lär lösa något.”

Högerextrema krafter är det största hotet för den enskilda Malmöbon – inte rekryteringen till islamistisk terror. Det vidhåller Jonas Hult, trygghets- och säkerhetschefen på Malmö stad, som dessutom ifrågasätter hur effektivt det är att ha en nationell samordnare mot våldsbejakande extremism (skd.se 5/6 2016).

Sammantaget har Samtalskompassen redan i starten fått en ohygglig massa kritik.

Naturligtvis finns det också kloka och kunniga personer som lämnat bidrag till detta område – som Anders Svensson, Henrik Arnstadt, Lena Berggren, Jan Hjärpe och Mattias Gardell – men de delar inte det liberala dimmiga extremistbegreppet och är inte självutnämnda specialister eller framodlade av Säpo utan just kunniga, kloka och progressiva. Historikern Helene Lööw hör också till de mer sansade och kompetenta. Hade man från början lyssnat på henne hade de autonoma kunnat lämnas utanför hela projektet. Nu valde man att lyssna mest på Säpo som hatar de autonoma mer än nassarna och ISIS och så blev det som det blev: En dallrig och halvbakad sufflé som luften redan gått ur –  v.s.b.

avhoppDen fejkade ”autonoma avhopparen” Morten Hjørnholm. Bild courtesy aktuelltfokus.se. 68-vänstern har visserligen en handfull äldre renegater (den senaste är Jan Sjunnesson) men några autonoma avhoppare lär man inte hitta.

Samtalskompassen inriktar sig nu i praktiken bara på islamisterna, skriver Petter Larsson i AB. ”Den nationella samordnarens kansli har smetat ut alla former av våldsbejakande extremism till en gemensam gegga, och därmed omöjliggjort alla seriösa försök att komma tillrätta med våldet” menar t.om. en av de s.k. terroristexperterna själva. Den analysen hade jag kunnat bjuda på redan från början. Att man angripit grupper ur alla politiska läger hej vilt har varit ren opportunism. Men litet självinsikt kan alltså nu vara på väg i denna förvirrade kampanj som egentligen borde koncentrera sig på den mordiska högerextremismen och inget annat.  Det är trots allt en viss skillnad på tårtkastare och bombkastare, vilket allmänheten redan sedan länge känner till.

Markus Herz: Socialt arbete, pedagogik och arbetet mot så kallad våldsbejakande extremism. Segerstedtinstitutet 2016.

Det skall genast konstateras att denna rapport är på en helt annan intellektuell nivå än de föregående, och därför också mer nyanserad och självkritisk, inte minst vad gäller det felaktiga utpekandet av vänstern.

Vilket inte hindrar att hela denna våldsbejakardiskurs är meningslös och kontraproduktiv. Det enda som kan göra skillnad i terroristfrågan är ett militärt tillintetgörande av IS/Daesh som upphovet till den aktuella terrorismen. Detta är fullt möjligt – särskilt med militärt och ekonomiskt stöd till Rojava/PKK – och skulle effektivt slå undan fötterna för denna terrorism också i Europa och i Sverige. Ett problem som måste lösas i det sammanhanget är Erdogans utpressningsposition visavi EU, men då handlar det om utrikespolitik, inte om att spionera på den egna befolkningen.

”Verksamhetsrapport. En nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. 2014-06-26 – 2016-06-16”

I denna slutrapport kan man inhämta att högerextremism är den vanligast förekommande typen av våldsbejakande extremism, följd av islamistisk extremism (sid. 10). Samtidigt jämställer man ”vänsterextremism” utan motivering med ”våldsbejakande vänsterextremism” och på sid. 20 vänder man sig t.om. mot ”extremistiska tankar” utan att närmare utreda vad ett sådant ”tankebrott” innebär eller varför det skulle vara olagligt; George Orwells ”tankepolis” kan kanske ha varit inspirationskällan här.

Maimuna Abdullahi, socionom och frilansskribent som arbetar med folkbildningsfrågor skriver om Sahlins avgång i Göteborgs Fria: ”Visst kan det vara så att Sahlins uppdrag och prestationer kan betraktas som en bedrift. Om det nu är en bedrift att fortsätta ägna sig åt ett arbete som kritiseras för att vila på en skakig vetenskaplig grund. Att bli hyllad för att man slagit dövörat till och upprätthållit ett arbete som bäddat för hotad social sammanhållning, borde lämna en bitter eftersmak. Förutsatt att målet inte är att bli lovprisad av terrorismforskare vars trovärdighet är förbrukad”. Hon påpekar också att kritiken i England varit massiv och att engelska lärarförbundet som kollektiv vägrar att medverka i extremistprojektet.

***

Den nazistiska terrorn (37 offer 1983-2016) framstår som ett betydligt mer akut problem att åtgärda här hemma om det inte vore för Säpos och polisens blinda fläck i detta avseende. Att på olika sätt underblåsa islamofobi kommer däremot helt säkert att förvärra situationen. Men så ingår extremistkampanjen också i George W. Bush’s rigida ”Krig mot terrorismen”, en terrorism som på det hela taget är självförvållad. Man kan vidare fråga sig vad som i hela friden drivit Säpo till detta febrila författande av uppsatser som inte skulle godkännas på A-nivå, knappast heller på gymnasiet, möjligtvis på mellan- eller lågstadiet. Kanske är allt detta en sorts flykt från de tydligen övermäktiga men annars adekvata kraven på säkerhetstjänsten: fånga utländska spioner, skydda statsöverhuvudenas säkerhet. Hur man skött de uppgifterna vill man nog inte utsätta för verklighetens grymma belysning. Alltså ska vi tala om något annat.

— Staffan Jacobson

 
 Vinjett2

Annonser

9 comments on “S.k. experter på s.k. extremister

  1. Pingback: Krönika #374. Desorienterad Samtalskompass. | Konst & Politik

  2. Pingback: Krönika #384. Experter & Extremister. | Konst & Politik

  3. TonyMalmqvist
    24 mars, 2015

    Fördelen med att skriva och att ha en egen blogg ( helst med kommentatorsfält, men det har ju då så..) är att man utifrån sitt eget huvud och sina egna uppslag till idéer k an skriva om precis om vad som helst. Därför tycker jag att en bra och intressant blogg kännetecknas av att man även som utomstående kan kommentera vad som där skrivs. Det här är något jag tycker är viktigt,inte enbart för min egen skull. Ge och ta är en helt nödvändig ingrediens för att en blogg skall vara relevant. Det enligt min mening att se på saken. Men nu till det här inlägget. Just när den gäller den i mångt och mycket dolda agendan ( man är naiv om man tror nåt annat) som går ut på att strypa den ”den heliga lagen”, yttrandefrihet, tycker jag du skriver om det på ett intressant sätt. Här är det helt livsnödvändigt att man hänger med så mycket det går i dagens politiska rävspel. Själv vet jag hur svårt det är att få någon som helst större respons när man skriver om det som många inte gärna vill lyssna på. Många trivs bäst under sin ”ek”. När det gäller just det här inlägget är det svårt att kommentera och ge ett sammanfattat helhetsintryck av. Inte bara för att det är så mycket att läsa och på en gång ta in, utan ännu mer för att det här inlägget handlar om saker som, om jag hade valt att skriva om det på min blogg så hade jag benat upp det lite mer. Istället för ett inlägg så hade det blivit några till. Men nu har du valt att göra på det sätt som du vill ha det på, och det är som sagt helt och hållet upp till dig. Jag gör så nu att jag väljer att följa din blogg, på så lätt blir det enklare att hitta tillbaks hit. Så vi ses.

    Gilla

    • Konst & Politik
      25 mars, 2015

      Du har alldeles rätt. Och visst blir det litet rapsodiskt när man ska kommentera dagsaktuella nyheter både i världen, Sverige och Lund, som jag har valt att göra i krönikorna. Men i de längre artiklarna utvecklar jag ämnet och försöker gå mera på djupet. Du hittar dom om du väljer bort krönikorna och går på andra rubriker, t.ex. Graffitins pionjärer, Parapsykologiska personligheter, Gyllene Flottan, Färgupplevelser, Vem var Kilroy? osv.
      Ja, hoppas vi ses igen och tack för din kommentar!

      Liked by 1 person

      • TonyMalmqvist
        25 mars, 2015

        Ja, visst ses vi. 🙂 Antar att du menar ”kilroy was here” ?

        Gilla

      • Konst & Politik
        28 mars, 2015

        Ja, jag skrev om bakgrunden till ”Kilroy was here”, fartygsinspektören James J. Kilroy.

        Gilla

  4. Pingback: Våldsbejakare och våldsförnekare. | Konst & Politik

  5. Pingback: Krönika #787. | Konst & Politik

  6. Pingback: Krönika #870. Psykiatri i borgarklassens tjänst. | Konst & Politik

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Translate from Swedish to Your language

%d bloggare gillar detta: