Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Ett gott skratt förlänger munnen

”Humorn i klasskampen står alltid på proletariatets sida”, säger situationisterna lindströmGyllene Flottan i ”Kung Gustavs sardiner”. Det är både korrekt och litet roligt. Det finns också humor som innefattar social kritik, och den är oftast rolig, som den ryska vitsfloran om korrumperade partipampar och byråkrater under Sovjetstatens förfall. Från Strix, Grönköpings Veckoblad till Svenska MAD och PUSS finns en bärkraftig svensk skämttidningstradition. Povel Ramels geniala språkbehandling, Woody Allens, Lasse Åbergs och Jaques Tati’s lågmälda humor, Hasse&Tages monologer om kärnkraften, ståupparen Lenny Bruce‘s sinistra skämt och Lars Hillerbergs politiska satirer i all ära.

Men Kjell Alinge och Janne Forsell (Hemma Hos m.fl. program i radio) har nog uppnått denna humors högsta stadium med sketchen ”Påbud från Byråkratpölsebyrån” (ljudlänk). Påminner mig om alltför många byråkrater i Lund genom åren, men här skrattar man åt det. Länge. Andra höjdpunkter är ”Indira Ghandi ringde” ( ”Nisse Ghandi!?”) och ”I blomsteraffären” (Är denna blomma snygg?”). Man kan bli inkontinent för mindre.

Hemma Hos  sändes under fem år i den gamla P3-kanalen. Programmen gick under åren 1971-76 med det fullständiga namnet ”Hemma hos Alfhild – kulturfunk från de befriade områdena”. Varje program var en timme långt och cirka hälften bestod av långa, ordrika och påträngande sketcher, där Kjell Alinge och Janne Forssell stod för manus och påhitt och samtliga röster, varav många var orimliga dialekt- och korkimitationer. Programmen åkte slalom i radions tablåer, men genomgående sändes dom kvällstid. Ett typiskt sjuttiotalsminne för många lyssnare är hur man sitter och är konstant beredd med volymknappen. Det var aldrig långt mellan viskningen och skriket i Hemma Hos-programmen. Det finns hundratalet timmar sketcher i radions arkiv. Alinge hade sedan det eleganta musikprogrammet ”Eldorado – stjärnornas musik” i många år och fram till helt nyligen, med ovanlig och fascinerande musik interfolierad med filosofiska funderingar – många ljuva sommarnätters förgyllning.

Jag tänkte fortsätta med något ännu mindre sublimt, helt opolitisk slapstick i litterär form, och klassikern där är förstås den engelske författaren Jerome K. Jerome (1859-1927) och ”Tre män i en båt” 1889. Ramberättelsen är att tre vänner tillsammans skall göra en båtutflykt på Themsen. Under resans gång kommer olika anekdoter upp.  (Källa wikisource, public domain). Här följer ett par episoder.

jerome-jerome-k-tre-man-i-en-bat

Kap.3. Hur en äldre familjeförsörjare sätter upp en tavla.

/…/Han påminner mig alltid om min stackars farbror Podger. Man har aldrig sett så stor oreda i hela huset någonsin, som när min farbror Podger åtog sig att utföra något arbete. Kanske hade en tavla kommit hem från rammakaren och stod i matsalen, i väntan på att hängas upp; och faster Podger frågade kanske vad man skulle göra åt den och farbror Podger sade då:

”Å, låt mig ta hand om den saken. Bry er inte om det, Det tar jag hand om.”

Så tar han av sig sin kavaj och inleder arbetet. Han skickar iväg flickan för att köpa för sex pence spik, och därpå en av pojkarna efter henne, för att tala om vilken storlek hon skall köpa; och så arbetar han sig gradvis igenom hela hushållet och sätter dem i arbete.

”Gå nu och hämta min hammare, Will”, brukar han ropa; ”och du tar hit linjalen, Tom; och jag behöver trappstegen och det är bäst att jag får en köksstol också; och Jim! Spring ner till Mr. Goggles och hälsa från pappa och säg att jag hoppas att hans ben är bättre; och fråga om jag kan få låna hans spritvattenpass. Och gå inte härifrån, Maria, eftersom jag behöver någon som håller lampan åt mig; och när flickan kommer tillbaka, måste hon ut igen efter en bit snöre; och Tom! — var är Tom? — Tom, kom hit; du behövs för att räcka mig tavlan.”

Och så lyfter han upp tavlan och tappar den, och då har den hoppat ur ramen, och så försöker han rädda glaset och skär sig; och så hoppar han runt i rummet, på jakt efter en näsduk. Han finner ingen näsduk, eftersom den finns i fickan på kavajen som han tagit av sig och han vet inte var han lade kavajen och hela hushållet tvingas nu avbryta letandet efter verktyg, för att istället söka efter hans kavaj; under det att han hoppar omkring och hindrar dem.

”Finns det ingen i hela huset som vet var min kavaj är? Jag har väl aldrig råkat ut för en sådan skara mänskor förut i hela mitt liv — så sant jag lever. Ni är sex stycken — och ni kan inte finna en kavaj som jag lade ifrån mig för mindre än fem minuter sedan! Va, av alla…”

Så reser han sig och upptäcker att han har suttit på den, och ropar:

”Åh, ni kan sluta leta! Jag har funnit den själv. Skulle lika gärna kunna be katten hitta något, som att förvänta mig att ni mänskor ska klara av den saken.”

Och, då en halvtimme ägnats åt att förbinda hans finger, ett nytt glas skaffats fram och verktygen, stegen, stolen, och ljuset har plockats fram, gör han ett nytt försök, medan hela familjen, inklusive flickan och städerskan, står runt omkring honom i en halvcirkel, beredda att rycka in. Två personer måste hålla i stolen och en tredje hjälper honom upp på den och håller i honom, och den fjärde räcker honom en spik, och en femte räcker honom hammaren, och han tar tag i spiken och tappar den.

”Så där ja!” säger han med ett sårat tonfall, ”nu har spiken försvunnit också.”

Och så måste vi alla falla på knä och leta efter den, under det att han står på stolen och muttrar och vill veta om han skall stå där hela kvällen.

Till sist återfinns spiken, men vid det laget har han förlagt hammaren.

”Var är hammaren? Var gjorde jag av hammaren? Milda himlar! Ni är sju stycken, som står här omkring och gapar och ingen vet var jag gjorde av hammaren!”

Vi hittar hammaren åt honom och då har han förlorat det märke han gjorde i väggen ur sikte, där han skulle slå in spiken och vi tvingas alla upp på stolen bredvid honom, för att se om vi kan finna det och vi hittar det alla på olika ställen och han kallar oss alla åsnor, den ena efter den andra och säger åt oss att stiga ner. Och så tar han linjalen och mäter en gång till och finner att det skall vara hälften av trettioen och tre åttondelars tum från hörnet och försöker räkna ut det i huvudet och blir vansinnig.

Och så försöker vi alla att räkna ut det i huvudet och vi kommer alla till olika resultat och fnyser åt varandra. Och i det allmänna bråket glömmer alla bort det ursprungliga talet och farbror Podger tvingas att mäta upp det igen.

Denna gång använder han en bit snöre, och vid det kritiska tillfälle när den gamle dåren lutar sig i en vinkel på fyrtiofem grader från stolen, för att försöka nå ett ställe som ligger tre tum längre bort än vad det är möjligt för honom att nå, slinter snöret och han glider ner på pianot; en verkligt vacker musikalisk effekt uppstår genom plötsligheten med vilken hans huvud och kropp slår an alla tangenter på en gång.

Och faster Maria säger, att hon inte tillåter att barnen står runt omkring och lyssnar på uttryck av det slaget.

Till sist hittar farbror Podger återigen rätt ställe och sätter spikspetsen på detta med vänster hand och tar hammaren i sin högra. Och, vid första slaget, slår han sig på tummen och tappar hammaren med ett skrik, på någons fot.

Faster Maria anmärker då milt, att nästa gång farbror Podger skall slå in en spik i en vägg, hoppas hon att han låter henne veta det i god tid, så hon kan förbereda sig för att åka och besöka sin mor en vecka, under tiden arbetet pågår.

”Å, ni kvinnor gör så stort väsen av allt”, svarar farbror Podger, under det att han samlar sig. ”Men jag, jag trivs med den här sortens småjobb.”

Och så gör han ett nytt försök, och vid andra slaget åker spiken rakt genom gipset och halva hammaren följer efter och farbror Podger sitter som limmad mot väggen, med en kraft som nästan är tillräcklig för att platta till hans näsa.

Och så måste vi åter leta reda på linjalen och repet igen och ett nytt hål åstadkoms och omkring midnatt är tavlan uppsatt — inte alls rakt och mycket ostadigt och väggen ser flera yards omkring den ut som om den jämnats till med en kratta, och alla är utmattade och ilskna — utom farbror Podger.

”Där ser ni”, säger han och stiger tungt ner från stolen på städgummans liktorn, beskådande den röra han ställt till med, med uppenbar stolthet. ”En hel del mänskor skulle ha anlitat någon för en struntsak som detta!”

Kap.4 Fördelarna med att resa tillsammans med en ost.

Jag minns när en av mina vänner köpte ett par ostar i Liverpool. Utmärkta ostar var det, mogna och möra, och med tvåhundra hästkrafters doft, som skulle kunna vandra tre miles  i radie och slå omkull en man på tvåhundra yards avstånd. Jag var i Liverpool vid detta tillfälle och min vän sade, att om jag inte hade något emot det, så skulle han vilja att jag tog dem med mig tillbaka till London, eftersom han själv inte skulle resa tillbaka förrän om ytterligare en eller ett par dagar och han ansåg inte att ostarna borde stanna så länge.

”Å, med nöje, käre gosse”, svarade jag, ”med nöje.”

Jag lät hämta ostarna och tog dem med mig i en droska. Det var en fallfärdig historia, framdragen av en kobent, andfådd sömngångare, vilken dess ägare, i entusiastiska ögonblick vid konversation, brukade kalla för häst. Jag lade ostarna på taket och vi startade med en fart som borde ha gjort vilken ångvält som någonsin byggts rättvisa och allt gick lika glatt till som klockringningen vid en begravning, till dess vi svängde om hörnet. Där kom vinden att fånga en gnutta av ostarnas doft och förde den till vår stolta springare. Den väckte honom och med en sniffning av fasa, rusade han iväg i en hastighet av tre miles per timme. Vinden fortfor att blåsa åt hans håll och innan vi nått gatans slut, hade han fått upp oss i en hastighet av nästan fyra miles per timme, lämnande krymplingar och feta gamla damer långt bakom oss.

Det krävdes två bärare och dess ägare för att hålla honom vid stationen, och jag tror inte de skulle ha klarat den saken, om inte en av dem haft sinnesnärvaro nog att lägga en näsduk över hästens nos och att tända eld på en bit brunt papper.

Jag tog min biljett och marscherade stolt upp längs plattformen med mina ostar, under det att allt folket höll sig på respektfullt avstånd vid sidorna. Tåget var fullt med folk och jag måste sätta mig i en kupé där redan sju andra personer satt. En rynkig gammal man hade invändningar, men in kom jag i alla fall; och jag lade mina ostar på bagagehyllan, trängde mig ner med ett angenämt leende och sade, att det var en varm dag.

Det gick en kort stund, och därefter började den gamle herrn att skruva på sig.

”Synnerligen instängt här inne”, sade han.

”Mycket tryckande”, sade mannen bredvid honom.

Och de började bägge sniffa, och vid den tredje sniffningen fick de korn på ostarna och reste sig utan ett ord till och gick sin väg. Och så reste sig en tjock dam och sade, att det var en skam att en respektabel, gift kvinna skulle behöva bli chikanerad på detta sätt och hon samlade ihop en väska och åtta paket och gick sin väg. De återstående fyra passagerarna satt kvar ett tag, tills en man med högtidlig framtoning i hörnet, vilken av sin klädedräkt och allmänna utseende att döma, tycktes tillhöra begravningsentreprenörernas skrå, sade att lukten påminde om den från döda spädbarn; och de tre andra passagerarna försökte ta sig ut genom dörren alla på en gång, och gjorde sig därvid illa.

Jag log åt den svartklädde herrn och sade, att jag förmodade att vi skulle komma att få hela kupén för oss själva och han skrattade trevligt och sade att vissa personer gjorde sådant väsen över småsaker. Men till och med han blev underligt nedtryckt då tåget avgått och så, då vi nådde Crewe, bad jag honom att följa med och ta något att dricka. Han accepterade och vi tvingade oss fram till buffén, där vi skrek, stampade och viftade med våra paraplyer i en kvarts timmes tid; och så kom en flicka fram och frågade oss, om vi ville ha någonting.

”Vad önskar ni?” sade jag, vänd mot min vän.

”För en half-a-crown konjak, inte utspädd, tack fröken”, svarade han.

Och han gav sig obemärkt av efter det att han druckit upp den och satte sig i en annan vagn, vilket jag tyckte var elakt gjort.

Från Crewe hade jag kupén fullkomligt för mig själv, trots att tåget var fullsatt. Då vi anlöpte de olika stationerna, rusade folket mot min kupé, då de såg att den var tom. ”Hitåt, Maria; kom hit, här finns gott om utrymme.” ”Hallå, Tom; här kliver vi på”, ropade de. Och de sprang fram, bärande tunga väskor och kämpade vid dörren för att kunna kliva in först. Och de öppnade dörren och klev uppför trappstegen och ryggade tillbaka i famnen på den som stod bakom dem; och så drog de ett andetag, för att därpå slinka undan och tränga in sig i andra vagnar, eller betala mellanskillnaden för att få åka i första klass.

Från Eustonstationen tog jag ostarna till min väns hem. Då hans hustru kom in i rummet, sniffade hon runt ett ögonblick. Därpå sade hon:

”Vad är det? Berätta vad som har hänt.”

Jag sade:

”Det är ostar. Tom köpte dem i Liverpool, och bad mig ta dem med mig hit.”

Och jag tillade, att jag hoppades att hon förstod att jag inget hade med saken att göra; och det sade hon sig vara övertygad om, men att hon skulle tala med Tom om saken då han kom hem.

Min vän blev uppehållen i Liverpool längre än förväntat; och tre dagar senare, då han ännu inte återvänt hem, besökte hans hustru mig. Hon sade:

”Vad sade Tom angående dessa ostar?”

Jag svarade, att han hade sagt att de skulle förvaras på ett fuktigt ställe, och att ingen skulle röra dem.

Hon sade:

”Det är inte sannolikt att någon kommer att röra dem. Kände han hur de luktade?”

Det trodde jag att han hade gjort, och tillade att han förefallit mycket fäst vid dem.

”Tror du att han skulle bli upprörd”, frågade hon, ”om jag gav en man en shilling för att ta dem med sig och begrava dem?”

Jag svarade, att jag i så fall trodde att han aldrig någonsin skulle le igen.

En idé slog henne. Hon sade:

”Skulle du ha något emot att förvara dem åt honom? Låt mig skicka efter dem.”

”Min goda fru”, svarade jag, ”för egen del trivs jag med doften av ost och resan häromdagen tillsammans med dem från Liverpool kommer jag att för alltid se tillbaka på som en lycklig avslutning på en angenäm semester. Men i denna världen måste vi alltid ta hänsyn till andras åsikter. Den kvinna under vars tak jag har äran att bo, är änka och för allt vad jag vet, även föräldralös. Hon har en stark, för att inte säga, tydligt uttryckt motvilja mot att bli vad hon kallar ’skojad med’. Närvaron av er makes ostar i hennes hus skulle hon, tror jag rent instinktivt, anse som att bli ’skojad med’; och det skall aldrig komma att sägas om mig, att jag skojat med änkor eller föräldralösa.”

”Nåja”, sade min väns hustru och reste sig, ”allt jag kan säga är att jag tar barnen med mig och resa till ett hotell till dess att dessa ostar är uppätna. Jag vägrar att längre vistas i samma hus som dem.”

Hon höll sitt ord, och lämnade hemmet i städerskans vård, vilken då hon tillfrågades om hon stod ut med lukten, svarade ”vilken lukt?” och som, då hon fördes i närheten av ostarna och ombads att ta ett djupt andetag, sade sig kunna upptäcka en svag doft av melon. Det antogs efter det att endast mycket ringa skada kunde åsamkas denna kvinna av de atmosfäriska omständigheterna och hon lämnades kvar i huset.

Hotellräkningen gick på femton guineas; och min vän, efter att ha lagt ihop alla utlägg, kom fram till att ostarna hade kostat honom åtta shilling och sex pence per pund. Han sade att han var mycket förtjust i ost, men att detta blev alltför dyrt; så han bestämde sig för att göra sig av med dem. Han kastade dem i kanalen; men han var tvungen att fiska upp dem igen, eftersom besättningen på pråmarna klagade. De sade att doften gjorde dem alldeles matta. Och därpå tog han med dem en mörk natt och lämnade dem i församlingens bårhus. Men coronern upptäckte dem och ställde till ett himlaskriande liv om saken.

Han sade, att det rörde sig om en sammansvärjning, i syfte att beröva honom sitt levebröd, genom att väcka de döda åter till livet.

Min vän blev till sist av med dem, genom att ta dem med sig till en stad vid kusten, där han begravde dem på stranden. Det hjälpte upp stadens rykte en hel del. Besökare sade att de aldrig förr hade lagt märke till, hur stark luften var, och lungsiktiga och ålderdomssvaga personer brukade vallfärda dit under åratal efteråt.

Hur förtjust jag själv är i ost, håller jag därför med George i hans vägran att vi skulle ta med oss någon dylik.

—————————–

Det finns också i denna bok en minst lika dråplig historia om hur man öppnar en ananasburk utan konservöppnare på en öde ö, det går förstås inte och det slutar med total ödeläggelse av hela denna ö med omgivningar. Men den finns inte med i Wikisource-texten. Så låna och läs hela boken, den är suverän!

Så kommer här som avslutning den berömda sketchen ”Indira Gandhi” av Kjell Alinge och Janne Forsell i radions ”Hemma hos Alfhild – kulturfunk från de befriade områdena”.

http://youtu.be/67mAWS1_gjk

Skrattar bäst som skrattar mest!

Nu ska jag gå ut i solen till mina hallonbuskar. Glad sommar!

alingForsell

En kommentar på “Ett gott skratt förlänger munnen

  1. Ping: Krönika #641. Kjell Alinge R.I.P. | Konst & Politik

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Translate from Swedish to Your language

Follow Konst & Politik on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: