KONSTEN PÅ SLOTTET I VINGÅKER.

Konsten på Slottet i Vingåker.

Ur min subjektiva synvinkel är det en riktig solskenshistoria. Jag föddes sommartid 1948 i V.Vingåker, mitt i Sörmlands ljuva parklandskap av blandskog. Och jag växte upp i detta gemytliga lilla samhälle, i närheten av Säfstaholms slott. De tio första åren av mitt liv hänger samman med det magnifika Slottet och dess omgivningar, Säfstaholmtsäpplets moderträd, Slottsträdgården med sin påfågel, midsommar med dans och nyår med fyrverkeriet i slottsdammen, bron över den lilla ån, Kyrkskolan, Kesäters blåsippsbackar, sjön vid Läppe. Det susar i säven. Några av mina barndomsminnen finner ni i ”Ett vackert liv” på annan plats i denna blogg.

1959 flyttade familjen till Lund där min far fått en ny rektorstjänst. Jag kunde aldrig riktigt glömma Slottet, och när jag i slutet av 1980-talet började läsa konsthistoria på Lunds universitet kom en av mina uppsatser att handla om ”Konstsamlingen på Säfstaholms slott”. Detta ledde i sin tur till en del underbara förvecklingar. När jag väl fått upp spåret på den mystiskt uppkomna och försvunna konstsamlingen vid 1800-talets mitt, hade jag också lärt känna en nutida Bondesläkting på Trolleholm som generöst delade med sig av sina kunskaper i ämnet; merparten av vad som skulle följa har vi att tacka dels honom och dels Vingåkers kommun för.

Nästa steg blev naturligt att besöka Slottet på nytt. Jag hade då inte varit i Vingåker sedan vi flyttat till Lund. Samtidigt som jag kontaktade kulturchefen och eldsjälen Lars Furgård på Vingåkers bibliotek berättade han att Slottet (som stått tomt i perioder och delvis fått förfalla) nu skulle renoveras. I samband därmed föddes idén att söka återbörda åtminstone några av de hundratals berömda oljemålningar som en gång varit upphängda på Slottet från golv till tak.

Och lagom till den första utställningen anlände jag till det nyrenoverade Slottet. Katrineholmskuriren skrev 28/2 1989 kanske med en liten släng av licentia poetica att ”Vingåkers-son har spårat Säfstaholms Bonde-tavlor”. Min lilla uppsats kom att publiceras i V.Vingåkers Hembygdsförenings årsskrift 1992. Jag skall inte upprepa den texten här. I stället följer först en resumé om greve Gustav Trolle-Bonde från wikipedia som både jag och andra bidragit till, och därefter en sirlig och lätt panegyrisk text med högtidlig gammelstavning ur Svenska Familj-Journalen 1872, författad av signaturen ”A-E”. Om läsningen saktas in av stilen blir den också mer njutbar, åtminstone i detta fall anser jag. För den som vill veta mer om vårt föga kända svenska kulturcentrum vid 1800-talets mitt, dess livsstil och personligheter, konstverk och omgivningar, finns en  litteraturlista på slutet.

Gustav Trolle-Bonde

Gustaf Trolle-Bonde d.ä., född 28 mars 1773, död 3 januari 1855 i Stockholm, var en svensk greve och mecenat. Han var son till Karl Bonde.

Bonde blev 1798 kammarherre hos drottning Fredrika av Baden och avancerade inom hovet 1823 till överstekammarjunkare. År 1826 utnämndes han till en av rikets herrar. Såsom innehavare av Trolleholms fideikommiss i Skåne fick han 1809 Kungl. Maj:ts tillstånd att kalla sig Trolle-Bonde och att, jämte sitt eget vapen, nyttja Trollevapnet. Likaledes fick han tillstånd att flytta fideikommissrättigheten från sin fädernegård Björnö till mödernegården Säfstaholm. På denna gård, som hade nedbrunnit 1762, uppförde han 1815 det nuvarande Säfstaholms slott. Han hade stort intresse för konst och litteratur och skapade på slottet avsevärda samlingar på dessa områden. Han lämnade också ekonomiskt stöd till svenska konstnärer. Bonde, som på äldre dagar blev blind, invaldes som ledamot av Vetenskapsakademien 1852.

Säfstaholms slott på Gustaf Trolle-Bondes tid.

Den genom arv välsituerade greven Gustav Trolle-Bonde tillträdde egendomen Säfstaholms slott som 18-åring 1791, och efter en tvåårig bildningsresa på kontinenten utvecklade han Säfstaholm till ett storslaget kulturcentrum med konst, musik och litteratur. Slottet och slottsparken byggdes om i engelsk romantisk stil med hjälp av arkitekten Carl Christoffer Gjörwell d.y. Med ett trettiotal rum i tre våningar, gästrum högst upp, låga flyglar med ljusa terrasser på kortsidorna och cremevit fasad var slottet en pärla i trakten. De stora fönstren var neddragna till golvnivå för att skapa kontakt med den lummiga grönskan utomhus. Ett orangeri tillkom och den stora trädgårdsanläggningen producerade det välbekanta Säfstaholmsäpplet. Större begivenheter i byn utgick ofta från Slottet, som de folkliga midsommarfesterna eller stambanans invigning 1862.

Gustav Trolle-Bonde, denne sin tids mest berömde grandseigneur kom att under 50 års tid fylla slottet med konstverk av Titian, Rubens, Frans Hals, nordiska genremålare och skulptörer och tidens artister och intellektuella vallfärdade hit för att arbeta under mecenatens beskydd. Elias Martin, Pehr Hilleström, Gustaf Sandberg, Wilhelm Wallander och Erik Gustaf Geijer hörde till de ständiga gästerna. Man var 20-25 personer vid middagarna, dansade, åkte skridsko, gjorde utflykter, lyssnade på musik, spelade teater och besökte grannarna. Äktenskapet med den unga kusinen Charlotta Bonde upplöstes efter ett par år och greven fick i 60-årsådern allt större problem med synen. ”Den blinde excellensen” som han nu kallades fortsatte livet ut att hålla hov och understödja de sköna konsterna med den trogne lektören Falkman vid sin sida.

Det omtalas att de brukade sitta tillsammans på balkongen till Lektyrrummet, Falkman läste högt ur tidningen och greven lyssnade med slutna ögon och stilla välbehag. Balkongdörrarna öppnade sig för vårsolen och i bakgrunden såg man en skymt av kyrktornet. Både konstsamlingen och biblioteket blev de största i privat ägo. Umgänget med de ständiga besökarna blev en kompensation för den familj excellensen själv aldrig fick uppleva.

Säfstaholm.

Kändt redan för många år sedan såsom ett af landets bäst hållna och praktfullaste herresäten och i följd deraf mycket besökt af resande och främlingar, har detta blifvit i mångdubbelt mått förhållandet sedan vår trafiks största pulsåder, vestra stambanan, sträcktes der förbi och den resande verlden således med ångans tillhjelp föres till och förbi dess knutar.

Säfstaholms skönhet är af det frappanta slaget. Anblicken deraf väcker en föreställning om hvad öknens resenär måste erfara, när hans sökande blick plötsligt upptäcker den grönskande oasen med dess skuggande palmer och friska källsprång. Det präktiga Vingåkersgodset (Säfstaholm är beläget i Vestra Vingåkers socken, Oppunda härad, Nyköpings län) ligger nämligen på den enformiga slätten, och till på köpet en delvis vattensjuk slätt, ofta besvärad af töcknig luft och kyliga nattdimmor, men som likväl vanligen har bördighetens behag utveckladt i yppiga skördar.

Det Säfstaholm, som nu möter betraktarens blickar med ett slottslikt corps de logis, med lummiga parker, med vidsträckta trädgårdar, framvisande en sällsynt mångfald af blomster- och fruktodlingens allra raraste sällsyntheter, med orangerier, om hvilkas yttre prakt och inre skatter ryktet flugit ut äfven till andra länder – detta Säfstaholm, hvars historia berättas som en trollsaga vid spinnrocken i kringliggande orters backstugor, är uteslutande ”gamle excellensens” verk, grefve Gustaf Trolle-Bondes, född 1773, död 1855, den ”blinde excellensen”, som ägde detta gods i nära 64 år. Det var han, som här skapade och omskapade, byggde, röjde, planerade, fyllde och anlade *) , ett arbete, som kostade otroligt och vid hvilket är fästadt det anmärkningsvärda minnet, anmärker en författare, att det börjades med hjärtesorg– (redan vid början af sina anläggningar förlorade excellensen henne, med hvilken han ville dela allt, sin hustru, som skilde sig från honom och sedermera ingick nytt äktenskap med den bekante grefve Carl Henrik Ankarsvärd) – och slutade i blindhetens natt. Arbetet var nämligen knappt slutadt, förrän excellensen Trolle-Bonde förlorade synen. Detta inträffade i början af 1830-talet.

Sin pånyttfödelse räknar Säfstaholm från 1804. Det har dock en äldre historia, ehuru föga märklig. Liksom de flesta herregårdar har äfven Säfstaholm rest sig ur de grusade lemningarne af en bondby, Säfsta, hvaraf delar ännu funnos qvar år 1847, men hvilka slutligen måste undan, äfven de, för att lemna plats för herregårdens ståtliga ekonomibyggnader. Vestra Vingåker har haft godt om stora byar, har det ännu, och Säfsta säges hafva varit en af socknens större.

Under det att de förste ägarnes namn, de som först bröto bygden, spårlöst försvunnit liksom deras bostäder, känner man dock några af dem, hvilka, sedan byn kom i herrehand, föregingo Bondeslägten. Några af dessa namn tillhöra vår historias både mörka och ljusa blad. Så ägde Engelbrekts mördare, Måns Bengtsson Natt och Dag, byn och säges hafva skänkt en del deraf 1454 till Julita kloster. Den del af Säfsta, som nu utgör Säfstaholm, antager man hafva stannat inom Natt och Dag-slägten till 1598, då den genom gifte öfvergick till Göran Posse till Sjögerås och Gammelstorp, hvilken emellertid snart förlorade den samma, då han föredrog Sigismund och Polen framför Carl IX och sitt fosterland. Af denna anledning indraget till kronan, öfverlemnades Säfstaholm som mödernearf slutligen af Gustaf II Adolf till Göran Posses dotter, Anna, gift med den bekante Eric Soop, den samme, som i slaget vid Stuhm räddade sin konungs lif. Nämde Soop, som inköpte byns återstående del af Axel Oxenstjerna, uppgifves hafva uppfört de första byggnaderna på den plats, der Säfstaholm nu ligger. Efter honom öfvergick gården genom byte å nyo till en Natt och Dag, kom sedan åter till en Soop och derefter till landshöfdingen friherre G. Sparre, hvilken säges hafva bebygt egendomen i det skick som grefve Dahlbergs teckning i Suecia angifver. Med en fröken Sparre öfvergick godset till riksrådet Claës Bonde och har sedan, eller från 1719, varit i Bondeslägten, der det nu är fideikommiss och endast en liten del, trots sina 22 1/8 mantal med 8,526 tunnlands areal, af denna slägts jordegendom, som består af tillsammanlagdt omkring 190 mantal, fördelade på egendomarne Säfstaholm, Wibyholm, Kesäter och Hörningsholm, alla i Södermanland, Katrineholm(Herrestad), Bordsjö, Askeryd och Toftaholm i Småland samt Trolleholm i Skåne.

Efter professor Gjörvells ritning är det nu varande slottet uppfördt, för hvilket af den gamla, af Sparre uppförda, byggnaden endast bibehållits så mycket som utgör grundmurarne till midtelpartiet. I sitt nuvarande skick har slottet 230 fot i längd, 52 fot i bredd och 44 fot i höjd, och kan framvisa en sammanhängande genomskådlig våning af 220 fots längd, en sällsynthet för sig, från hvilken sällsynta naturperspektiv och i hvilken äfven sällsynta konstföremål fängsla besökarens blickar.

Den gamle excellensens mening med detta slott, utom den att deraf göra en prydnad för orten och ett värdigt stamgods för Bondeslägten, var att skapa ett skönt och dyrbart omhölje till ännu dyrbarare och skönare skatter. Han unnades ock lefva så länge, att han fick denna önskan uppfylld. Sin tids störste, om icke ende, mecenat i Sverige, samlade han omkring sig talrika alster af skön konst, och många konstnärsnamn, hvilka samtiden nämner med aktning och glädje över att de tillhöra oss, halva gamle excellensen att tacka för första grundläggandet af deras ryktbarhet. Även sedan han förlorat sina ögons ljus och således blivit berövad den af honom högt skattade njutningen att betrakta de uppenbarelser från idealets värld, som det är konstens uppgift att försinnliga, fortfor han med samma ifver att öka sina samlingar, sträckte han lika villigt sin hjelpsamma hand åt dem, som behöfde stödjas under de första stapplande stegen på en bana, mer rik på törnen än rosor. Vid excellensen Gustaf Trolle-Bondes frånfälle (1855) var Säfstaholms slott att likna vid ett museum, fyldt med dyrbara och sällsynta litterära alster och konstskatter, i detta fall det rikaste i privat ägo i Sverige. Biblioteket räknade 30.000 volymer, tafvelsamlingen 168 stycken, deribland många af mycket högt värde, permbrefssamlingen omkring 600 stycken och manuskriptsamlingen 190 band. Bland skulpturarbeten nämna vi Byströms Venus och Fogelbergs Mercurius. Det i visst fall märkligaste föremålet bland samlingarne vid Säfstaholm är en gammal hatt, sannolikt gjord af läder eller filt, men nu mera petrificerad och hård, som vore den af jernbleck. En ogenomtränglig slöja hvilar öfver hans tillkomst och sammansättning, men vid den samma är fästad den skrockfulla sägnen, att så länge han finnes inom slottet, skall detta ej brinna. Då eld uppkom i det gamla slottet 1762 var hatten tillfälligtvis utomhus. Nu har han sin plats i dokumentshvalfvet.

Det behöfver väl knappt anmärkas, efter de karaktersdrag vi anfört om gamle excellensen, att han äfven sträckte sin omsorg till förbättrande af sina talrika underhafvandes upplysning, ställning och vilkor. Om han i den riktningen ej, såsom i andra, lyckades göra några storverk, så får detta skrifvas på tidsomständigheternas räkning mera än på hans.
Och på den räkningen måste äfven anmärkas, hvad som föröfrigt är en gammal erfarenhet, att det är lättare att spränga bort berg och fylla sjöar för en tilltänkt ny väg, än det är att öfvervinna menskliga fördomar, rotade i okunnighet och trilskna sinnen, för att bereda framgång åt nyttiga reformer.

Så fick ”gamle excellensen”, med hvilket namn minnet af Säfstaholms skapare skall lefva så länge denna herregård finnes till, göra den erfarenheten, att det var mycket lättare för honom att på den i många afseenden ogynnsamma terrängen uppbygga och ordna Säfstaholm, sådant han lemnade det, än att, trots det stora anseende han ägde äfven bland sina sockenbor, förmå dessa att bygga ett ordentligt skolhus, oaktadt han till ett sådant lät uppgöra ritning och i öfrigt visade varmt intresse för saken. Det blef intet skolhus af, så länge han lefde; nu har tidens anda fått bugt äfven med de i många afseenden nackstyfva vingåkersbönderna, så att de byggt nio skolhus i stället för ett – en i alla fall vacker godtgörelse!

Den nuvarande ägaren, öfverstekammarjunkaren Gustaf Trolle-Bonde – det måste slutligen äfven i detta korta sammandrag af Säfstaholms historia anmärkas – har troget och frikostigt trädt i sin föregångares, hans farbroders, fotspår, fullföljt och fullkomnat hans verk och utvecklat de idéer, till hvilkas genomförande han ej medhann mer än grundläggningen.

Vårt land har många egendomar, som äro större än Säfstaholm, många, kring hvilka naturen utvecklat en rikare och mer omvexlande skönhet, många, som hafva ett vida större historiskt intresse – ”Säfstaholms historia är en leende kulturdikt, verkliggjord i och med en mans korta saga” – men ingen öfverträffar detta Bondegods i egenskapen att vara en fullständig, lefvande och åskådlig bild af samtidens kultur i, snart sagdt, alla dess skiftningar. Här finner man, om man uppfostrat sitt öga för sådana observationer, hufvuddragen – och mycket äfven i detalj – af såväl den inre som den yttre odlingens karakter i vårt land och vår tid; här finner man också – och våra större jordägare böra finna det framförallt – den fruktbärande lärdomen erverlderligt skrifven, att en mans kraft förmår mycket, då den sporras af högre idéer och stödes af ett allvar, som grundar sig på en högsinnad uppfattning af stora pligter och icke ens sviker när hjertat brustit och blicken slocknat.

Sign. A.-E., Svenska Familj-Journalen, Band XI, årgång 1872,
s. 216-217.

*) Not: G. Trolle-Bonde ”byggde” inte slottet med egna händer vilket man nästan kan tro av texten; han finansierade det, vilket är något annat. Naturligtvis var det arbetare som byggde slottet, liksom alla andra byggnader i hela världen. Här går lovprisandet (som annars ofta har goda skäl för sig) en smula vilse, vilket också det är tidstypiskt. S.J.

 

Litteratur i urval. 
Svenskt biografiskt handlexikon, 1906, s. 119 
Svea Folkkalender för 1856, årg.12 
Svenska Familj-Journalen, Band XI, årgång 1872, s. 216-217
Furborg, Lars: En konstepok på Säfstaholm. Vingåkers kommun 1994.
Jacobson, Staffan: Den blinde excellensens konstsamling på Säfstaholm slott och dess vidare öden.
I: V.Vingåkers hembygdsförenings årsskrift 1992, s.22-32.
Granberg, Olof: Excellensen Gustav Trolle-Bondes konstsamling. Svenska konstsamlingars historia, del III, Sthlm 1931.
Looström, Ludvig: Konstsamlingarna på Säfstaholm, deras historia och beskrivfning. Sthlm 1882. 
Vingåkers bibliotek: Vingåkerslitteratur.  Bibliografi. Vingåker 1988.(Innehåller 20 titlar om Säfstaholm och 8 om  G. Trolle-Bonde. 
Wallin, Sigurd: Byggnadsskick i herrgårdar, boställen och städer. Sthlm 1947.
Stjernswärd, Brita, amanuens: Från Gustav Bondes Grand Tour. Fataburen 1960, s.163 ff.
”Nu ska Säfstaholms slott in i en ny period.” svt 14/5 2018. svt.se/nyheter/lokalt/sormland/vill-ha-liv-och-rorelse-i-slottet

Bilder i ordning uppifrån: Staffan 7 år i lägenheten på Trädgårdsgatan i Vingåker; Carl Fredrik von Bredas porträtt i olja av greven som ung 1802;  Greve Gustav Trolle-Bonde
i hög ålder;  En bråkdel av konstsamlingen som den då såg ut;  Säfstaholm på grevens tid;  Hustrun Charlotta Bonde; Plan över slottet 1933;
Säfstaholmsäpplet med moderträd;  Slottet i nutid, renoverat, sett från säven i dammen. Courtesy Wikimedia Commons/public domain/own work.