Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, aktivist, konstkritiker & lundabo.

PARAPSYKOLOGISKA PERSONLIGHETER, del 3.

”Vi är en del som måste imitera helheten, Atman. Låt människans själ bruka hela universum som sin kropp. Själen rör sig utanför kroppen till något annat. Låt den därför överföra sig till hela Universum”. ‑ Simone Weil i: Gravity and Grace, 1947, s. 181.

Nära-döden-upplevelser förekommer hos mellan 5 och 2 % av befolkningen, i USA av omkring 8 miljoner. Vanligt är en känsla av samhörighet med världsalltet, samt att sväva mot en ljustunnel. Ofta möter upplevaren avdöda släktingar, vänner eller religiösa personligheter. En ”livsrevy” förekommer också ibland.

Denna typ av upplevelser finns beskrivna genom hela historien av människor som förklarats eller nästan förklarats döda men räddats till livet. Hieronymos Bosch (1450-1516) gjorde den arketypiska målningen härintill.  Forskaren Raymond Moody har samlat denna typ av upplevelser i boken Life after Life.

De biologiska förklaringarna talar om hallucinationer på grund av syrebrist, andra kemiska processer, en klardröm eller liknande. I en större amerikansk studie från 2014 av nära-döden-upplevelser hade 56% upplevt positiva känslor, 55% var medvetna om att de var döda, 32% träffade avlidna personer, 31% rörde sig genom en tunnel, 29% upplevde ett ‘himmelskt’ landskap, 24% lämnade kroppen, 23% såg ett kraftigt ljussken och 13% såg livet passera revy. Endast 2 av 8 här beskrivna upplevelser kan ha något samband med förhöjda doser av signalsubstanser, minskad syretillförsel eller annan hjärnfysiologisk kemi i livets slutskede (Ill.Vet. 10/2016, s. 20-25.) Det är heller inte alla fall som kan förklaras utifrån att hjärnan är centrum för medvetandet. I stället verkar medvetandet vara skilt från hjärnan och den fysiska kroppen och kunna fungera oberoende av denna. Ibland förekommer alltså utanför-kroppen-upplevelser. t.ex. inom sjukvården, då vederbörande svävar omkring i rummet, och tycker sig ovanifrån se vad som pågår runt sin egen kropp och i operationssalen, med läkare och andra personer. Så småningom märker upplevaren att denna dras tillbaka mot kroppen, ibland motvilligt. Sedan vaknar hon eller han upp. Här verkar alltså medvetandet finnas utanför kroppen.

Ett intressant fall är neurokirurgen Eben Alexander, som låg i coma med sin hjärna helt inaktiverad. Det han upplevde skildras i Heaven Is Real: A Doctor’s Experience With the Afterlife.

(Courtesy Eben Alexander: Proof of Heaven. Simon & Schuster, Inc. 2012. Utdraget från Newsweek, oktober 2012. Övers. S. Jacobson.)

Som neurokirurg trodde jag inte på fenomenet nära-döden-upplevelser. Jag växte upp i en vetenskaplig omgivning som son till en neurokirurg. Jag följde i min fars fotspår och blev också akademisk neurokirurg som undervisade på Harvards medicinska institution och andra universitet. Jag förstår vad som händer i hjärnan när folk är nära döden, och jag hade alltid trott att det fanns en god vetenskaplig förklaring till de himmelska ut-ur-kroppen-upplevelserna hos dem som nätt och jämnt undkommit döden.

Hjärnan är en förbluffande sofistikerad och delikat mekanism. Minska syretillförseln det minsta och den kommer att reagera. Det var ingen stor överraskning att människor som upplevt ett allvarligt trauma återkom från sina upplevelser med märkliga berättelser. Men detta betydde inte att de rest till en verklig plats.

Även om jag betraktade mig själv som en troende kristen, var jag det mer till namnet än till tron. Jag missunnade inte dem som såg Jesus som mer än en god människa som fått lida i världen. Jag sympatiserade med dem som trodde på en Gud någonstans därute som älskade oss förutsättningslöst. I själva verket avundades jag dem den trygghet som en sådan tro utan tvivel åstadkom. Men som vetenskapsman visste jag bättre än att tro på det själv.

Men hösten 2008, emellertid, efter sju dagar i coma då den mänskliga delen av hjärnan neocortex var inaktiverad, upplevde jag något så genomgripande att det gav mig orsak att tro på medvetande efter döden. Jag vet hur uttalanden som mina låter för skeptiker, så jag ska försöka berätta min historia med det språk och den logik jag besitter som vetenskapsman.

En morgon för fyra år sedan vaknade jag mycket tidigt med en extremt intensiv huvudvärk. Inom några timmar hade hela mitt cortex – den del av hjärnan som kontrollerar tankar och känslor och är det som gör oss mänskliga – släckts ner. Läkarna på Lynchburg General Hospital, ett sjukhus där jag själv arbetat som neurokirurg, konstaterade att jag på något sätt fått en mycket sällsynt bakteriell hjärninflammation som vanligen angriper nyfödda. E.coli-bakterier hade tagit sig in i ryggmärgsvätskan och angrep nu min hjärna.

När jag kom in på intensiven den morgonen var mina chanser redan små att överleva som någonting utöver ett vegetativt stadium. De blev snart obefintliga. I sju dygn låg jag i djup coma, min kropp visade inga reaktioner och mina högre hjärnfunktioner var helt utslagna. Så, på morgonen den sjunde dagen på sjukhuset, när mina läkare övervägde att avbryta behandlingen, slog jag plötsligt upp ögonen.

Det finns ingen vetenskaplig förklaring till det faktum att medan min kropp låg i coma så kunde mitt sinne, mitt medvetna inre jag vara vid liv och må väl. När neuronerna i mitt cortex hade stannat upp i total inaktivitet på grund av de bakterier som attackerade dem, färdades mitt hjärnfria medvetande till en större dimension i universum, en dimension jag aldrig drömt om existerade, och som mitt gamla jag före comat gärna hade sett som en ren omöjlighet.

Men den dimensionen — ungefär densamma som beskrivits av oräkneliga nära-döden-upplevare och mystiker — den finns där. Den existerar, och det jag såg och lärde mig där har bokstavligen placerat mig i en ny värld, en värld där vi är mycket mer än våra hjärnor och kroppar, och där döden inte är slutet på medvetandet utan i stället ett avsnitt i en oändlig och obeskrivligt positiv resa.

Jag är inte den förste som upptäckt bevis för att medvetandet existerar utanför kroppen. Korta men underbara glimtar från detta område är lika gamla som människans historia. Men så vitt jag vet har ingen färdats till denna dimension (a) medan deras cortex var helt nedsläckt och (b) medan deras kropp stod under minutiös medicinsk observation, som min var under sju dagars coma.

Alla de vanliga argumenten mot nära-döden-upplevelser föreslår att dessa erfarenheter orsakas av minimal, övergående eller partiell dysfunktion i cortex. Min nära-döden-upplevelse inträffade emellertid inte medan cortex hade problem utan när det var avstängt. Detta står klart på grund av den allvarliga graden av och varaktigheten i min meningitis, och den allmänna kortikala inverkan som dokumenterats av CT-scanners och neurologiska undersökningar. Utifrån nuvarande medicinska kunskaper om hjärnan och sinnet, finns det absolut ingen möjlighet att jag upplevt ens ett dimmigt och begränsat medvetande under min tid i coma, och ännu mindre den hyperlivliga och helt koherenta odyssé jag gick igenom.

Det tog mig månader att greppa vad som hänt mig. Inte bara den medicinska omöjligheten att jag varit medveten under comat, men desto viktigare det som hände under den tiden.

I början av mitt äventyr var jag på en plats med moln. Stora, fluffiga rosavita moln som skarpt avtecknade sig mot en djupt blåsvart himmel. Högre än molnen, omätbart högre, flockar av genomskinliga skimrande väsen välvda över skyn, lämnande långa strömmande linjer efter sig. Fåglar? Änglar? Dessa ord kom senare när jag skrev ner mina hågkomster. Men inget av dessa ord gör rättvisa åt varelserna själva, som helt enkelt var annorlunda än något jag sett på denna planet. Dom var mer avancerade. En högre form.

Ett ljud, mäktigt och dundrande som en lysande lovsång kom ner från ovan, och jag undrade om de bevingade varelserna framkallade det. /…/Ljudet var nästan materiellt, som ett regn man känner på skinnet men inte blir våt av.

Att se och höra var inte olika saker på denna plats där jag nu befann mig. /…/Allting var distinkt, men allting var också en del av allt annat, som det rika mönstret på en persisk matta…eller en fjärilsvinge.

Det blir ännu märkligare. Under merparten av min resa var någon med mig. En kvinna. Hon var ung, och jag minns hur hon såg ut i detalj. Hon hade höga kindben och mörkblå ögon. Guldbruna flätor inramade hennes vänliga ansikte. När jag först såg henne red vi tillsammans på en yta med intrikata mönster, som jag efter en stund upptäckte var en fjärilsvinge. I själva verket fanns det miljoner fjärilar runt omkring oss, stora fladdrande vågor av dem, som dök ner i skogen och kom tillbaka upp till oss igen. Det var en flod av liv och färger som rörde sig genom luften.

Kvinnans kläder var enkla och litet lantliga, men färgerna, puderblått*, indigo, orange, hade samma hyperlivliga intensitet som allting annat. Hon såg på mig med en blick som om du såg den i fem sekunder kunde göra hela ditt liv fram tills nu värt att leva, vad som än hänt dig dessförinnan. Det var inte en romantisk blick. Det var inte en vänskaplig blick. Det var en blick förmer än allt detta, mer än alla sorters kärlek vi har här på jorden. Det var något högre, innefattande alla sorters kärlek men ändå större.

Utan att använda ord talade hon till mig. Budskapet gick genom mig som en vind, och jag förstod omedelbart att det var sant. Jag visste det på samma sätt som jag visste att världen omkring oss var verklig – inte någon fantasi, övergående och substanslös. Budskapet hade tre delar och om jag skulle översätta dem till jordiskt språk, skulle jag säga att det gick såhär:

”Du är älskad och kärt omhuldad, för alltid”.

”Det finns inget att vara rädd för”.

”Du kan inte göra fel”.

Budskapet sköljde över mig med en mäktig och märklig känsla av lättnad Det var som att få tillgång till reglerna i ett spel som jag spelat hela mitt liv utan någonsin förstå det fullt ut.

”Vi kommer att visa dig många saker här”, sa kvinnan, åter utan att använda dessa ord men genom att driva dess innebörd direkt in i mig. ”Men kanske kommer du att vända tillbaka”.

Till detta hade jag bara en fråga: ”Vartdå tillbaka?”

En varm vind blåste förbi, som den som blåser upp en perfekt sommardag, som får trädens löv att bölja och flyter fram som välsignat vatten. En gudomlig bris. Den förändrade allt, fick världen omkring mig att skifta ännu en oktav, en högre vibration.

Som jag fortfarande hade liten språkförmåga, jämfört med på jorden, började jag ställa ordlösa frågor till denna vind, och till det gudomliga väsen som jag kände var verksamt bakom den eller i den.

”Var finns denna plats?”

”Vem är jag?”

”Varför är jag här?”

Varje gång som jag tyst ställde en av dessa frågor kom svaret omedelbart med en explosion av ljus, färger, kärlek och skönhet som svepte över mig som en stormvåg. Det viktiga med detta var att det inte överröstade mina frågor. Det besvarade dem, men på ett sätt som gick förbi språket. Tankarna nådde mig direkt. Men det var inte tankar som vi upplever dem på jorden. Det var inte vagt, immateriellt eller abstrakt. Dessa tankar var solida och omedelbara— hetare än eld och våtare än vatten — och när jag mottog dem kunde jag omedelbart och utan ansträngning förstå begrepp som det skulle ha tagit mig år att begripa i min jordiska tillvaro. (Jmf: H.H. Price’s modell av efterlivet i PP del 1! Övers. anm. )

/…/

Jag vet mycket väl hur extraordinärt och rentav otroligt allt detta låter. Hade någon, ävenså en läkare, berättat en historia av detta slag för mig på den gamla goda tiden hade jag varit ganska säker på att han var offer för en vanföreställning av något slag. Men det som hände mig var långt ifrån någon vanföreställning utan lika verkligt som någon annan händelse i mitt liv, inbegripet min bröllopsdag och min två söners födelse.

Det som hände mig kräver en förklaring.

Den moderna fysiken säger oss att universum är en enhet – att det är odelbart. Trots att vi verkar leva i en värld av separation och skillnader, säger fysikerna oss att under ytan är varje objekt och händelse i universum totalt sammanvävt med varje annat objekt och händelse. Det finns ingen verklig separation.

Före min upplevelse var dessa idéer abstraktioner. Idag är dom verkliga. Universum utmärks inte bara av enhet utan också av kärlek. Universum som jag upplevde det i mitt coma, det har jag insett både med en känsla av chock och glädje, är detsamma som både Einstein och Jesus talade om på sina mycket olika sätt.

/…/

Jag tänker använda resten av mitt liv till att undersöka medvetandets sanna natur och att klargöra så gott jag kan för mina kollegor och för allmänheten att vi är mycket mera än våra hjärnors fysik.

Jag förväntar mig inte att det blir en lätt uppgift, av orsaker jag redan beskrivit. När en äldre vetenskaplig teoris slottsbyggnad börjar krackelera, vill ingen först lägga märke till det. Den gamla byggnaden var så arbetsam att uppföra, och om den rasar måste en helt ny byggas på dess plats.

/…/

Idag tror många att de levande andliga sanningarna i religionerna har mist sin kraft, och att vetenskapen, inte tron, är vägen till sanningen. Före min upplevelse misstänkte jag starkt att detta var fallet. Men nu förstår jag att denna syn är alltför enkel. Faktum är att den materialistiska bilden av kroppen och hjärnan som producenter av snarare än verktyg för medvetande redan är dömd. I dess ställe kommer en ny bild av kropp och själ, och detta sker redan. Denna syn är till lika delar vetenskaplig och andlig och värdesätter det som historiens största vetenskapsmän alltid gjort: sanningen.

Denna nya bild kommer att ta lång tid att sammanfoga. Den kommer inte att bli färdig under min livstid, och antagligen inte heller under mina söners. Egentligen är verkligheten så stor och komplex och så oreducerbart mystisk att hela bilden aldrig kan bli fullständigt komplett. Men till sin essens kommer den att visa universum som en flerdimensionell utveckling som är känd ända ner till den sista atomen av en Gud som bryr sig om oss mer än någon förälder älskar sina barn.

Jag är fortfarande läkare, och fortfarande vetenskapsman alltigenom liksom jag var före min upplevelse. Men på ett djupare plan är jag mycket annorlunda nu, eftersom jag fått en glimt av denna verklighet i vardande. Och ni kan tro mig när jag säger att det kommer att vara mödan värt att få det hela rätt.

(Courtesy Eben Alexander : Proof of Heaven. Simon & Schuster, Inc. 2012 . Utdraget från Newsweek , oktober 2012. Övers. S. Jacobson. )

Detta var alltså ett sammandrag i översättning av Alexanders berättelse. Något att fundera över, eller hur? Jag känner själv igen en upplevelse här, och det är ”unio mystica” eller tat twam asi – allt är ett, som man säger i Upanishaderna. Kanske är det som forskaren Elisabeth Kübler-Ross konstaterade på tal om dessa upplevelser: ”Det finns ingen död”.

Detta var också tredje och sista avsnittet av Konst & Politiks serie ”Parapsykologiska Personligheter” och vi hoppas att vi kunnat förmedla något intressant för den som har ett öppet sinne. Den som vill veta mer rekommenderas forskningen vid University of Virginia, Virginia School of Medicin, Div. for Percepual Studies.

Not*: ”Powder blue” har översatts med ”puderblått”, dvs det torra pigmentet av ultramarin som även kallas Kleinblått eller fluoriscerande blått. Blomman Lobelia kommer nära färgens intensitet.

 

Annonser

11 comments on “PARAPSYKOLOGISKA PERSONLIGHETER, del 3.

  1. Amedar Consulting
    14 november, 2012

    Hello! I’m at work surfing around your blog from my new iphone! Just wanted to say I love reading through your blog and look forward to all your posts! Carry on the outstanding work!

    Gilla

  2. silver price
    14 november, 2012

    Lever människor som haft nära-döden-upplevelser som barn sitt liv på ett annat sätt än de som inte haft det?

    Gilla

    • Konst & Politik
      14 november, 2012

      Hej! Den viktigaste skillnaden verkar vara att all rädsla för döden försvinner.

      Gilla

  3. Alexander Karlsson
    19 november, 2012

    Hej Staffan! Har du sett filmen ”Spirit molecule”? Det är en dokumentär om människor som beskriver upplevelser på DMT, deras berättelser går i samma tema som Eben Alexander här ovan, människor som i tillståndet träffar icke-jordiska varelser och har samtal med dessa m.m.
    http://www.imdb.com/title/tt1340425/

    Man får heller inte glömma att Albert Hoffman som syntetiserade LSD 1943 aldrig avsåg att det skulle vara en nöjesdrog utan man måste ha klart för sig vad man ger sig in på för att undvika snetrippar. ”Set-and-setting” är ett viktigt koncept som tyvärr alltför få omfamnar men gäller i högsta grad alla sinnesändrande substanser, exv. menar jag att mycket av våldsamheterna alkohol ger upphov till hade undviktits om vi inte haft en spritindustri som krämat ut idéerna att dricka mycket och snabbt i stimmiga icke-samtalsvänliga miljöer med främlingar man inte känner sig bekväm med

    Gilla

    • Konst & Politik
      20 november, 2012

      Hej Alexander och tack för Din kommentar! Både psykoaktiva droger och lokal hjärnstimulering kan ge ”andliga” upplevelser. Jag vill inte rekommendera någondera metoden. Men Eben upplevde detta spontant, trots att han i coma inte borde upplevt något alls, vilket gör det intressantare ur parapsykologisk synvinkel. Och 8 miljoner har haft liknande upplevelser bara i USA. Det verkar finnas en annan dimension lika verklig som vår, och medvetandet verkar kunna fungera oberoende av hjärnan. Det skulle i så fall, i den mån det går att bevisa, förändra vår syn på livet och döden helt och hållet. Ett stort problem är förstås att den sortens kunskap alltid kommer att vara indirekt.

      Angående alkohol så har Du förstås rätt! Och i ett rus vilket som helst befinner man sig ju i sin vanliga kropp. Upplevelsen sker i hjärnan. Eben Alexander verkar faktiskt ha varit någon annanstans utanför den jordiska kroppen och det är fascinerande tycker jag.

      Gilla

    • Konst & Politik
      1 maj, 2013

      Man ska vara mycket försiktig med detta, precis som Du säger. Det kan lätt slå över om man är känslig eller omgivningen är ogynnsam, ja. Yage (som är ett av många namn) är drogen som utvinns av lianer och som ska vara särskilt potent. Själv föredrar jag att vara livspåtänd! Och jag ser livet efter detta som den ultimata trippen:)
      Peace!

      Gilla

  4. Wayne Longworth
    12 december, 2012

    I simply want to say I’m very new to weblog and honestly loved this web site. Very likely I’m going to bookmark your blog post . You absolutely have tremendous posts. Thank you for sharing your web-site.

    Gilla

  5. Eulah Canzoneri
    14 december, 2012

    I simply want to tell you that I am very new to blogging and site-building and honestly liked your web-site. Probably I’m likely to bookmark your blog . You really have fantastic posts. Thanks a bunch for sharing with us your blog site.

    Gilla

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Translate from Swedish to Your language

%d bloggare gillar detta: