Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Parapsykologiska personligheter, del 2.

Parapsykologiska personligheter, del 2.

Sweet Swarnlata. En av dr. Ian Stevensons fallstudier. Courtesy Ian Stevenson, C. Bowman, S. Bowman 1997. Övers. S. Jacobson 2012.

                                              “The wish not to believe can influence as strongly as the wish to believe.”—Ian Stevenson

Med. Dr. Ian P. Stevenson, (1918-2007) var en kanadensisk professor i psykiatri som ledde Avdelningen för Perceptuella studier på University of Virginia School of Medicine, som utforskar det paranormala. Under 40 år reste han runt världen och forskade kring barns vittnesmål om reinkarnation och även om födelsemärken relaterade till sådana fall. Han undersökte 3000 sådana fall med rigorös noggrannhet. Stevensons böcker inkluderar Twenty Cases Suggestive of Reincarnation (1974), Children Who Remember Previous Lives (1987), Where Reincarnation and Biology Intersect (1997), Reincarnation and Biology (1997) och European Cases of the Reincarnation Type (2003). Här kommer nu Bowman & Bowmans referat.

Historien om Swarnlata är karakteristisk för Stevensons fallstudier: den unga flickans minnen började när hon var tre, hon uppgav tillräckligt med information för att Stevenson skulle kunna lokalisera familjen vars avlidna personer hon mindes, (fallet var ”löst”), och hon uppgav mer än 50 specifika fakta som kunde verifieras. Men Swarnlatas fall skilde sig också från de flesta genom att hennes minnen inte förbleknade. Och detta är ett sympatiskt fall som präglas av kärlek och lyckliga minnen, inte av våldsam död och strider mellan kaster och familjer som i så många andra fall.

Swarnlata Mishra föddes i en intellektuell och välsituerad familj i Pradesh i Indien 1948. När hon bara var tre år åkte hon med sin far förbi staden Katni mer än 100 miles från hennes hem, då hon plötsligt pekade och bad chauffören att vika in på vägen till ”mitt hus”, och föreslog att de kunde få en bättre kopp the där än på landsvägen.

Strax därpå berättade hon mer detaljer om sitt liv i Katni, och hennes far skrev ner allt. Hon sa att hennes namn var Biya Pathak, och att hon hade två söner. Hon beskrev detaljer om huset: det var vitt med svarta dörrar med järnbeslag; fyra rum var med stuckatur, men andra delar var inte lika färdigbyggda; golvet på framsidan bestod av stenblock. Hon menade att huset låg i Zhurkutia, ett distrikt i Katni; bakom huset fanns en flickskola, på framsidan ett järnvägsspår, och ugnar av kalksten var synliga från huset. Hon tillade att familjen hade en bil (mycket ovanligt i Indien på 1950-talet och särskilt innan Swarnlata var född). Swarnlata sa att Biya dog av ”ont i halsen” och behandlades av Dr. S. C. Bhabrat i Jabalpur. Hon mindes också en incident från ett bröllop när hon och en väninna hade svårt att hitta en toalett.

Våren 1959, när Swarnlata var 10 år gammal, nådde nyheten om fallet Professor Sri H. N. Banerjee, en indisk forskare i paranormala fenomen och kollega till Stevenson. Banerjee tog med sig anteckningarna hennes far gjort och reste till Katni för att söka avgöra om hennes minnen kunde verifieras.

Utan något annat än Swarnlatas beskrivning till hjälp hittade han huset — trots att det blivit utbyggt och moderniserat sen 1939 då Biya dog. Det tillhörde familjen Pathak (ett vanligt namn i Indien), en välbeställd och prominent familj med betydande affärsintressen. Kalkugnarna fanns där och bredvid fastigheten låg flickskolan 100 yards bakom Pathaks’ egendom, men var inte synlig från framsidan.

Han intervjuade familjen och kunde verifiera allting som Swarnlata hade sagt. Biya Pathak hade dött 1939 och lämnat en sörjande make, två unga söner och många yngre bröder. Dessa Pathaks hade aldrig hört talas om Mishra-familjen, som bodde hundra miles därifrån; Mishras’ kände inte till familjen Pathak.

Nästa scen i denna uppsättning låter som en intrig från Agatha Christie, men är helt sann, tagen ur Stevensons noteringar i Swarnlatas publicerade fallbeskrivning. På sensommaren 1959 reste Biyas’ man, son och äldsta bror till staden Chatarpur där Swarnlata nu bodde, för att pröva hennes minnen. Dom avslöjade inte sina identiteter eller syften för andra i staden, men värvade nio personer ur lokalbefolkningen för att följa med dom till Mishras hem, dit de ankom oannonserade. Swarnlata kände omedelbart igen sin bror och kallade honom ”Babu”, Biyas smeknamn på honom. Stevenson uppger bara knapphändiga uppgifter, men jag kan föreställa mig de livliga känslorna vid detta tillfälle. Föreställ dig hur Babu upplevde det att omedelbart bli igenkänd av sin återfödda döda syster.

Den tioåriga Swarnlata gick runt i rummet och tittade på var och en i tur och ordning, en del identifierade hon som män hon kände från sin hemstad, en del var främlingar för henne. Så kom hon till Sri Chintamini Pandey, Biya’s make. Swarnlata sänkte blicken med ett blygt uttryck som hinduiska kvinnor gör i närvaro av sin man – och sa hans namn. Stevenson nämner inget om Sri Pandeys’ reaktion på att återfinna sin hustru efter 20 år.

Swarnlata identifierade korrekt sin son från sitt tidigare liv, Murli, som var 13 år gammal när Biya dog. Men Murli försökte missleda henne, och ”i nästan tjugofyra timmar insisterade han mot hennes protester på att han inte var Murli utan någon annan”. Murli hade också tagit med sig en kamrat och försökte missleda Swarnlata ännu en gång genom att påstå att denne var Naresh, Biyas andre son, som var i ungefär samma ålder som hans vän. Swarnlata vidhöll bestämt att han var en främling.

Slutligen påminde Swarnlata Sri Pandey om att han hade snattat 1200 rupies som Byia förvarat i en låda. Sri Panday erkände sanningshalten i denna privata omständighet som bara han och hans fru känt till.

Guldfyllningar

Några veckor senare tog Swarnlatas far henne med sig till Katni för att besöka hemmet och staden där Biya levat och dött. Vid ankomsten lade hon omedelbart märke till och kommenterade förändringarna i huset. Hon frågade om balustraden på husets baksida, en veranda, och nim-trädet (ett vackert inhemskt träd med medicinska egenskaper) som brukade växa på marken; allt detta hade tagits bort efter Biyas’ död. Hon identifierade Biyas rum och rummet där hon dött. Hon kände igen en av Biyas bröder och identifierade honom riktigt som hennes andre bror. Hon gjorde detsamma med hennes tredje och fjärde bror, den yngre broderns hustru, den andre broderns son (som hon tilltalade med hans smeknamn ”Baboo”), en nära vän till familjen (med den riktiga kommentaren att han nu använde glasögon, som han faktiskt skaffat sig efter Biyas död) och hans fru (som hon tilltalade med hennes smeknamn ”Bhoujai”), Biayas svägerska, alltsammans med äkta känslor som gråt och nervösa skratt. Hon identifierade också korrekt en tidigare tjänare, en gammal betelnöt-försäljare, och familjens koherde (trots att hennes yngre bror ville testa henne genom att påstå att han dött).

Senare presenterades Swarnlata för ett rum fullt med främlingar och tillfrågades om vilka hon kände igen. Hon pekade korrekt ut sin mans kusin, hustrun till Biyas svåger, och en barnmorska, som hon inte identifierade med hennes nuvarande namn utan med ett namn hon hade använt när Biya levde.

Biyas son Murli introducerade i ett annat test Swarnlata för en man han kallade för en ny vän, Bhola. Swarnlata vidhöll helt riktigt att denne man var Biyas andre son, Naresh.

I ett annat test försökte Biyas yngre bror gillra en fälla för Swarnlata genom att säga att Biya hade tappat sina tänder; Swarnlata gick inte på det utan fortsatte med att säga att Biya hade guldfyllningar i sina framtänder – ett faktum som bröderna hade glömt och tvingades bekräfta genom att fråga sina fruar, som påminde dom om att det Swarlata sagt var sant.

Detta måste ha varit ett stort spektakel. Här var nu en 10-årig främling långt bortifrån – så långt med hänsyn till den indiska kulturen att hennes dialekt var distinkt annorlunda än Pathaks – som uppförde sig förtroendeingivande som en äldre syster i familjen, var förtrogen med intima namn och familjehemligheter, och som även kom ihåg giftermålsrelationer, gamla tjänare och vänner. Helt förbluffande var att hennes minne var fruset vid tidpunkten för Biyas död; Swarnlata visste ingenting om vad som hänt familjen Pathak efter 1939.

De följande åren besökte Swarnlata familjen Pathak med jämna mellanrum. Stevenson undersökte fallet 1961, som vittne till ett av dessa besök. Han observerade den kärleksfulla relationen mellan Swarnlata och de andra familjmedlemmarna. Allesammans accepterade de henne som den återfödda Biya. Swarnlata uppförde sig med passande reservation mot de äldre Biyas, men när hon var själv med Biyas söner var hon avspänd och lekfull som en mor skulle ha varit – ett beteende som annars hade varit helt opassande i Indien för en 10-årig flicka i sällskap med ogifta män i trettiofemårsåldern.

Bröderna Pathak och Swarnlata iakttog den hinduiska Rakhi-seden, där bröder och systrar årligen förnyar sin tillgivenhet gentemot varandra genom att utväxla gåvor.
Faktiskt blev Pathakbröderna missnöjda och förargade ett år då Swarnlata missade ceremonien; dom tyckte att eftersom hon hade levt med dem i 40 år och med Mishras bara i 10 år så hade de större anspråk på henne. Som bevis på hur starkt Pathaks trodde att hon var deras Byia, erkände de att dom förändrat sin syn på reinkarnationen genom att träffa Swarnlata och acceptera henne som Biya återfödd (Pathaks hade som följd av sin status och sitt välstånd införlivat västerländska idéer och hade inte trott på reinkarnationen innan detta inträffade).

Swarnlatas far, Sri Mishra, accepterade också Swarnlatas tidigare identitet som sann: flera år senare när det var dags för Swarnlata att gifta sig, rådfrågade han Pathaks om valet av gemål åt henne.

Hur kände nu Swarnlata inför allt detta? Var det förvirrande för henne att så fullständigt minnas livet som vuxen kvinna? Stevenson besökte henne på senare år och brevväxlade med henne i tio år efter att undersökningen av fallet var avslutad.
Han rapporterar att hon fick en normal uppväxt, tog en högre utbildning i botanik och gifte sig. Hon sa att ibland när hon mindes sitt lyckliga liv i Katni, fylldes hennes ögon med tårar, som i den ålder när hon först fick sina minnesbilder, och hon önskade att hon kunde återvända till Biyas välbeställda liv. Men hennes lojalitet med Mishrafamiljen var odelad, och, med undantag för de vanliga resorna till Katni, var hon upptagen med att utvecklas till en vacker ung kvinna och att helt acceptera detta stadium av livet.

På ett sätt är Swarnlata typisk för Stevensons fallstudier: den häpnadsväckande mängden fakta och människor hon kom ihåg; den positiva identifikationen av den föregående personligheten. Utbytet av visiter mellan de två familjerna, och den ålder vid vilken hennes minnesbilder först framträder. Vad som däremot inte är typiskt är varaktigheten av de klara bilderna in i vuxen ålder, frånvaron av traumatisk död och stödet och samarbetet mellan familjerna (i de flesta fall är en eller båda familjerna ovilliga att uppmuntra barnet eller att låta omvärlden få veta något om fallet). Detta är ett sympatiskt fall som visar vilken genomgripande och berikande mänsklig erfarenhet ett minne av ett tidigare liv kan bli.

Så långt Stevenson/Bowman och nu mina egna reflexioner. Detta var en berättelse som gjorde intryck, eller hur? Går det att hitta på en sådan detaljerad historia, under så många år och med så många berörda och vittnen inblandade? Det verkar helt uteslutet menar jag. Någon alternativ förklaring kan jag inte heller se, hur mycket jag än försöker. Återstår bara slutsatsen att Swarnlata verkligen har reinkarnerats, eller rättare att hennes själ, som vi får förutsätta, har reinkarnerats i en ny kropp. Men om detta är ett faktum i hennes fall måste det väl också vara det i andra om hon inte ska vara ett unikum – vilket hon inte är med tanke på Stevensons 3000 liknande fall. Frågan blir således: om alla människor reinkarneras, varför vittnar inte alla om sina erfarenheter? Förklaringen är antagligen att minnet före två års ålder brukar vara tomt hos de flesta, och än mer så minnen från tidigare liv, enligt principen ”vart liv har nog med sin egen plåga”. Både en eventuellt traumatisk födelse och ett eventuellt tidigare liv verkar blockeras av psykets naturliga försvarsmekanismer, och därför minns de flesta ingenting. Men det finns alltså undantag, och sådana med ett starkt psyke, självkänsla och gott minne kan ibland träda fram, vanligen mellan 3-5 års ålder, men ibland också senare.

Swarnlata var en sådan person, men hon är alltså långt ifrån ensam. Under hypnos har de flesta visat sig kunna regrediera först tillbaka till födelsen och därefter ännu längre tillbaka till tidigare existenser. Svensken John Björkhem (1910-1963) beskrev en mängd sådana berättelser under hypnos, även om han var återhållsam med slutsatser. Björkhem var filosofie doktor, teologie doktor, medicine licentiat samt präst och han var också pionjär inom svensk parapsykologi och hypnosforskning.

Slutsatsen kan alltså bli att vi lever många gånger, från vaggan till graven och till vaggan igen, så länge det behövs. Reinkarnationen kan kanske bäst förklaras med karmalagen – lagen om orsak och verkan; som man sår får man skörda. Vi utvecklas beroende på våra handlingar från den ena inkarnationen till den andra, från den ena kroppen till den andra i en obruten följd, och slutmålet är det eviga ljuset. Detta är, förutsett då att man accepterar det resonemanget, den universella andliga naturlagen bortom ont och gott; det är helt enkelt bara naturligt. Du som läser detta får dra dina egna slutsatser, men personligen ser jag inga tyngre vägande invändningar mot den filosofin.

En professor i filosofi, Robert Almeder, diskuterar här Stevensons forskargärning och ger honom rätt. Han menar att det finns bevis för reinkarnationen i Stevensons fallstudier.

4 kommentarer på “Parapsykologiska personligheter, del 2.

  1. lista de email
    23 oktober, 2012
  2. Pingback: Meningen med livet. | Konst & Politik

  3. Pingback: Parapsykologiska personligheter, del 4. | Konst & Politik

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Information

Detta inlägg publicerades på 5 oktober, 2012 av i * PARAPSYKOLOGISKA PERSONLIGHETER (3) och märktes , , .

Translate from Swedish to Your language

Follow Konst & Politik on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: