Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

GRAFFITINS PIONJÄRER, del 2.

Lee och The Christmas Train

(Bild courtesy Jack Stewart, ”Graffiti Kings”, 2009).

Under den första heroiska delen av 1970-talet hade tags, throw-ups och pieces utvecklats fullt ut med Wildstyle som stilutvecklingens höjdpunkt, och nästa steg var att måla ett helt tågsätt. Det första hela spraymålade tåget, hela 11 whole cars, gjordes på New Yorks tunnelbana natten till den 7 juli 1976 av Cain, Mad 103 och Flame One. Det kom att gå till historien som ”The Freedom Train”.

Det andra hela tåget, 10 hela vagnar, målades under två nätter i december 1977 av Lee, Mono, Doc och Slave i Fabulous Five Crew. Det kom att kallas för ”The Christmas Train”.

Här följer ett stycke ur Craig Castlemans intervju med Lee Quinones i boken ”Getting Up”, 1982, där han berättar om reaktionerna på morgonen samma dag som det mödosamma, systematiska, problematiska och passionerade arbetet avslutats. 110 burkar gick åt till de tio tågsidorna med namn, bakgrunder, Disneyfigurer och en jultomte som hälsar ”Merry Xmas New York!” från The Fabulous Five Crew. Tåget skall snart gå i trafik. Nu väntar ett ärevarv genom hela Manhattan.

Lee berättar.

Craig Castleman: Interview with Lee. Getting Up. MIT 1982, s. 11-15. Övers. S.Jacobson 2012. Courtesy Lee Quinones, TF5, Craig Castleman.

Det var en kall dag. Det var två veckor före jul. Det var mycket kallt den dagen. Och vi var på Intervale på 5:an och 2:an och väntade på det här tåget. Två fina tjejer satt där på stationen och väntade. Och så kom tåget. Och jag sa: ”Kolla på det tåget”. Man kunde liksom bara se det från sidan när det kom in, med alla färgerna som vällde ut i solskenet. Solen låg precis på dom. Och jag sa: ”Här kommer det!” Jag fick upp min kamera och jag sa: ”HÄR KOMMER DET!” Och det kom närmare med vagnarna krängande och jag sa: ”Det kommer, det kommer! ”Och tjejerna sa: ”Vadå kommer? Vadå kommer?” Och jag sa ”Kolla!” och dom sa ”Åh min gud!” och de första vagnarna kom in som en rytande frustande vildhäst och jag sa ”Se på det! Se på det!” Och jag blev så upphetsad att jag glömde ta bilder. Och Devil som var med mig sa: ”Bilderna!” så jag började ta bilder men jag klarade bara av fyra vagnar ungefär. Och sen körde tåget ut och jag hoppade på. Och jag tittade tillbaka mot tjejerna, och dom bara stod där med öppna munnar. Och det var helt galet, som om man kunde se tåget reflekteras i deras ögon.

Vi bestämde oss för att åka med till stationen vid Baychester, och när tåget saktade in drog vi i nödbromsen för att stanna tåget. Det var vår specialitet. Så när tåget rullade in så BOOM stannade vi det och tog några foton. Sen gick vi in mellan vagnarna. Det var av en ren händelse att ett fullproppat tåg kom in på det andra spåret och skulle tas ur drift, alla passagerarna fick gå av. Och jag vet att det var en chock för alla dessa Wall Street Journals med sina fina kostymer och portföljer. Och dom fick syn på vårt whole train och alla bara ”Oh, shit!” Jag tittar ut mellan tågen och alla skriker ”Kolla! Kolla!” och jag ser alla dessa händer som pekar. Brooklyn Bridge är som upplyst för första gången. Jag var mellan vagnarna och folk tittade på mig men dom visste inte vem jag var. Och jag sa: ”Nå vad tycker ni nu, folk?” Och unga studenter och såna som jag sa: ”Det är grymt grabben, all right!” Och det var som en föreställning. Dom sa ”Oh shit!” Det var en hel massa människor och en perfekt folksamling att se det, och när tåget rullade ut stack vi ut huvena ur fönstren och hojtade ”Yeah! Fabulous Five!” Det fanns writers där och dom sa ”Se på dom!” Vi tog det till 42:nd. Vi höll på att dratta på ändan när vi gick genom stationen, vi gick fort och alla skrek ”oh shit, se på dom!” och pekade. Vid varje station var det ett tågstopp, ett uppvisningsstopp. På 14Street ropade och jublade och applåderade folket, men 42:nd var bäst. Alla bara ”Wow man, kolla in det här va!” Tåget saktade ner så dom kunde se det vagn för vagn, jag vet att Mickey Mouse knockade dom. /…/ På 59:e såg folk det, på 86th var det inte lika mycket folk men på 125th, wow! Det stannade precis vid perrongen så man fick inte överblick, man måste gå in rakt genom målningarna. Stationen var packad med folk och dom gick rakt in i målningarna med uppspärrade ögon som, wow man. Det var grymt. Det var skönt när tåget kom fram och sen att gå in och sätta sig med fönstren målade. Dom förstod antagligen inte att det var graffiti; dom trodde  förmodligen att stan gjorde något bra för en gångs skull. Dom trodde nog att man hyrt några muralmålare till att göra det.

När vi åkte in i slummen i Bronx var järnvägen upphöjd så att alla kunde se hela tågsättet. Du kunde se hur folk flera kvarter bort ropade ”Kolla där, se på det!” Jag menar allvar. Jag brukar studera folk på gatan. Dom tittar bara upp ibland, dom går för det mesta och tittar neråt. Men den här gången tittade dom upp och du såg att dom verkligen tittade. Småbarn som ropade: ”Mickey Mouse, titta mamma!” Folk var som tokiga. Det finns en park vid Simon Street där spåret svänger och det finns en stor gata där, Westchester Avenue. Och där var det packat med folk framför affärerna och dom tittade upp och sa ”Wow!” Du kunde se hur de helmålade vagnarna reflekterades i slumbostädernas fönster. Varje vagn var som en tv och du kunde se färgerna reflekteras. Och sen kom vi till Baychester. Tåget gungade från sida till sida. Vi hängde ut genom fönstren och på sidorna och skrek ”Yaah! Fabulous Five!” Jag var på utsidan av tåget, jag klev faktiskt ut en bit på sidan där och innan tåget stannade hoppade jag ner på stenkrosset och gick över till den andra sidan spåret, poliser eller ej, för att ta foton. Och sen hörde jag tågets ”whoosch” och det stannade och jag visste att dom hade dratt i nödbromsen. Och sen hörde jag konduktören morra ”Vem i h-e drog i bromsen?!” Sen såg jag alla Fabulous Five springa ut ur tåget och skrika: ”Yeah, ta bilder!” Och alla där klickade med sina 35mm. Det var en fin och solig dag. Och när tåget åkte iväg sa vi ”Yeah! Bra jobbat killar!” Det satt bara en person kvar i kupén och vi frågade honom ”Nå vad tycker du?” ”Otroligt”, sa han bara och skakade på huvudet, ”Helt otroligt”. Vi bestämde oss för att ta nästa tåg hem. /…/

Det var det bästa vi nånsin gjorde, och jag tror det var det bästa som gjorts överhuvudtaget på IRT-linjens nr 4-tåg. Det var ett stort uppvisningsnummer och jag tror att de människor som såg det dom gick hem den kvällen och tittade inte på tv utan pratade om tåget dom sett istället.

Fotnot: Kanske minns ni att denna text (i en annan översättning) gick som radioteater för några år sedan, med Stellan Skarsgård som uppläsare? Det passade den väldigt bra för; det är en fantastisk historia och helt sann. Lee kom senare att bli berömd för sina många whole car burners och för sina jättelika muraler, gärna  med ett samhällskritiskt och socialpolitiskt innehåll. Idag är han bildkonstnär och ställer ofta ut. En av de allra största, helt klart.   Kolla gärna in den officiella websidan  www.leequinones.com   Och här kommer till sist en ny intervju med Lee – han är nu över 60 men i full verksamhet – i hans ateljé i N.Y.

Courtesy Lee Quinones, Craig Castleman and any photographers of the above items.

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Translate from Swedish to Your language

Follow Konst & Politik on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: