Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Bakunins flykt från Sibirien 1861.

Jorden runt med Michail Bakunin.

I november 1861 kunde man läsa de stora rubrikerna på förstasidan i den rysk-engelska tidningen Kolokol: ”HAN ÄR FRI! Michail Aleksandrovich Bakunin är i San Francisco! Bakunin har lämnat Sibirien via Japan och är nu på väg till England. Till alla Bakunins vänner meddelas härmed denna glada nyhet!”

Vem var nu denne Bakunin som åstadkom sådana rubriker? Och varför hade han förvisats till detta ödsliga landskap vid ishavets rand? Och hur lyckades han fly därifrån, i österled, ett helt varv runt jorden?

Sibirien.

Sibirien är i de flestas medvetande förknippat med permafrost, schamaner, nomadernas strupsång, taiga, djupfrysta mammutar, sibiriska tigrar och möjligen också Djingis Khan. Här vistades också en annan tiger, anarkisten Michail Bakunin, under sin förvisning —som varade fyra år men var avsedd för livstid. Sibirien med sin nomadiserande ursprungsbefolkning hade sakteliga kolonialiserats av det europeiska Ryssland allt sedan 1600-talet, men först under 1800-talet upprättades kartor och mer betydande nybyggarsamhällen. Efter Dekabristernas misslyckade statskupp 1825 tog tzaren Sibirien i anspråk som förvisningsort för politiska motståndare och andra obekväma. Mellan 1823-1898 fanns här 700.000 deporterade tillsammans med 216.ooo anhöriga. Tzardömet var Europas hårdaste envälde, med livegna, utfattiga bönder och en militärdiktaturs alla kännetecken. Knutpiskan blev en symbol för förtrycket. Men under den ruttnande regimens yta sjöd missnöjet. Inte ens Sibirien skulle kunna härbärgera all opposition. Nabater, upproriska bönder, organisationen Folkets Vilja, nihilister och intellektuella krävde alla ett slut på tzardömet, och under 1900-talet första år skulle arbetarråden, sovjeterna, bli ett verkligt hot mot den bestående ordningen.

”Erövringen av Sibirien” som motiv på samtida oljemålning.

Anarkisten Pjotr Kropotkin (1842-1921) hade i sin vetenskapliga gärning som geograf och biolog genomströvat och kartlagt 8000 vest av Sibiriens okända vidder, om vilket han nu ska få berätta.

”Sibirien är ingalunda det hårdfrusna, snötäckta land, uteslutande befolkat av förvisade, som många föreställer sig” säger Krapotkin, men uppehåller sig ändå vid det skoningslösa klimatet när han berättar från sina  långa upptäcktsresor ”med båt och ångbåt men framförallt på hästryggen” genom östra Sibirien och norra Manchuriet. ”Med några skålpund bröd och några uns te i en läderväska, en kastrull och en yxa hängande i sadeln, och under sadeln en filt, som breds ut över en bädd av färska kvistar vid lägerelden, känner sig människan underbart fri och oberoende, till och med bland helt okända, skogklädda eller snöklädda berg. ” ”De fruktansvärda snöstormar som sveper över norra delen av Europa och Asien under senvintern och den isande köld som följer dem; frosten och snöstormarna som återkommer varje år under andra hälften av maj, när träden redan står i blom och det myllrar av insekter. Den tidiga kylan och ibland ymniga snöfall i juli och augusti som plötsligt förgör stora mängder insekter och tar årets andra kull bland ängsmarkernas fåglar. De av monsunerna orsakade skyfallen som vräker ner under augusti och september i tempererade trakter – och orsakar översvämningar i en skala som är känd endast i Amerika och östra Asien och som försumpar områden som i storlek kan jämföras med europeiska stater – och slutligen snöfallen tidigt i oktober som antingen gör slut på alla idisslare i områden stora som Frankrike och Tyskland eller driver dem på flykten.”

Kropotkin reste till Sibirien för att studera kampen för tillvaron. Till sin förvåning fann han istället vad han uppfattade som ömsesidig hjälp. Han ansåg därmed att det inte var konkurrensen som var evolutionens drivkraft, utan samarbetet. Dessa teser utvecklade han vidare till att även handla om det mänskliga samhället. I Sibirien kom han att träffa många socialister som förvisats, här blev han anarkist och skrev bland annat boken Inbördes hjälp (1902) där han fördjupade sina teorier.

Bakunins uppväxt.

Om Bakunin har hans nära vän Alexander Herzen sagt att ”han föddes inte under en stjärna utan under en komet!” Bakunin kom till dagen 1814 på det idylliska fädernesgodset Premukhino i det ryska distriktet Tver utanför Moskva (bilden t.v.). Han växte upp med tre systrar som delade hans intresse för romantisk poesi och nya filosofiska strömningar. Han började (liksom Kropotkin) sin bana i en kadettskola som han dock snart övergav. Faderns auktoritära inflytande lyckades han undkomma genom att flytta till Moskva. 1840 flyttade han från Moskva till Berlin. Bakunins första artikel ”Reaktionen i Tyskland” publicerades 1842 med den beryktade avslutningen ”Lusten till förstörelse är också en skapande lust!” Han var nu i sina vänsterhegelianska kretsar allt mer övertygad om att negationen av det bestående var det som drev den historiska utvecklingen framåt; han var redan på väg att formulera anarkismen. Bakunin bosatte sig i Paris där han stiftade bekantskap med två andra revolutionärer: Pierre-Joseph Proudhon och Karl Marx. I Paris deltog han också i gatustriderna mellan februari och mars under revolten 1848 och han stod för förspelet till Pariskommunen 1871 när han året innan ockuperade stadshuset i Lyon.

Bakunins ståndpunkt.

I texten ”Min ståndpunkt” (1862) behandlar Bakunin några av huvudpunkterna i sin aktivistiska filosofi på detta sätt:

”Jag är en passionerad sanningssökare. Och inte desto mindre en förbittrad fiende till de ondsinta fiktioner som alla nutida och dåtida religioner, metafysiska, politiska och juridiska grymheter som representanterna för den privilegierade bestående ordningen ännu idag förespråkar med syftet att förslava och fördumma mänskligheten. Jag är en fanatisk anhängare av sanningen och friheten, som jag betraktar som de enda omständigheter i vilka intelligens, medvetenhet och lycka kan utvecklas och förhöjas. Jag syftar inte på den rent formella frihet som Staten påbjuder, utmäter och reglerar, denna eviga lögn som i verkligheten alltid består av fåtalets privilegier och flertalets slaveri. Inte heller den individualistiska, egoistiska, trångsynta och påhittade frihet som Rousseau-skolan förespråkar eller andra system som egendomsmoralister, medelklassborgare och liberaler rekommenderar. Enligt vilka de s.k. individens rättigheter som ”representeras” av Staten begränsas av alla andras rättigheter, varigenom individens rättigheter alltid reduceras till noll. Nej, jag menar den enda frihet som är värd namnet, nämligen det fulla utvecklandet av alla materiella, intellektuella och andliga förmågor som slumrar hos var och en, den frihet som inte känner andra gränser än dom naturen sätter. Med andra ord inga lagar påförda utifrån av någon överhet utan endast av var och ens natur och väsen, vilket inte kan ses som begränsningar utan som själva ramarna för vår existens och en förutsättning för denna vår frihet. Jag menar den frihet som istället för att stanna upp långt ifrån andras frihet som vid en demarkationslinje tvärtom i andras frihet ser den egna fria viljans expansion och min egen frihet utsträckt till det oändliga. Frihet genom solidaritet och genom jämlikhet, den frihet som triumferar över våld, tvång och auktoritära principer, det ideala uttrycket för den kraft som efter att ha störtat alla himlens och jordens avgudar kommer att uppfinna och organisera en ny värld för den förenade mänskligheten på alla kyrkors och staters ruiner. Jag är en övertygad förespråkare för ekonomisk och social jämlikhet. För jag vet att utan detta kommer jämlikhet, frihet, rättvisa, mänsklig värdighet och moral, mänsklighetens välgång och nationernas välstånd bara att vara en simpel lögn. Men som den ovillkorliga frihetens förespråkare, denna humanitetens första förutsättning, vet jag att jämlikhet måste baseras på spontant organiserande av frivilliga sammanslutningar federerade till kommuner, inte genom att Staten agerar som överlägsen övervakare. /…/Vi är tvärtom av den övertygelsen att mänskligheten redan alltför länge tillåtit sig att bli styrd och reglerad, och att orsaken till denna olycka inte står att finna i den eller den sortens regering eller av människan skapad Stat, utan i själva naturen och existensen i varje härskande ledarskap, vilken sort eller vilket namn detta än kan ha. Det okunniga folkets bästa vän är de som befriar dem från ledarskapets träldom och låter folket vara ifred för att arbeta bland sig själva och med sig själva i jämställdhet och kamratskap.”

Fängelse och deportation. Dresden – Chemnitz – S:t Petersburg.

Under Folkets Vår 1848-49 skakades inte mindre än femtio europeiska stater av arbetarklassens uppror för demokrati, jämlikhet och republik mot den korrumperade monarkin och militärmakten. Det började i Paris och kulminerade i Berlin och Dresden. Barrikader byggdes i städerna och på flera  av dom stred Bakunin, medan hans vän kompositören Richard Wagner stod i ett utkikstorn och rapporterade om de preussiska och saxiska trupprörelserna. Efter deltagande i en lång rad av dessa uppror blev Bakunin slutligen gripen, inspärrad och kedjad vid väggen i Olmütz fängelsehålor, dömd till inte mindre än två dödsstraff med åtföljande benådning och sedan efter utlämning från Österrike, till Preussen och därefter till Ryssland i den ökända Peter-Pauls-fästningen uppmanad av tzaren att ”bekänna sina synder”. Denna bikt utvecklades snabbt till ett häftigt angrepp på tzaren, som grymtade och sade ”Det blir nog bäst att han får sitta där han sitter” . Den långa fängelsevistelsen och den otjänliga maten förstörde hans hälsa med skörbjugg men psykiskt verkar han vara helt obruten och mer beslutsam än någonsin.

Fängelset byttes så mot deportering till Sibirien. Den samtida amerikanske journalisten George Kennan har beskrivit de ändlösa karavanerna av utmattade kedjefångar, som i dagsetapper förflyttade sig tusentals mil till fots allt längre österut mot gruvorna i Kara.

Sibiriens exilsystem.

Kennan beskriver marschkolonner om fyra- till femhundra man som lämnar Tomsk mot Irkutsk ”världens kallaste stad”, varje vecka året om, och avverkar en resa på 1040 engelska miles på ungefär tre veckor. Vaktstugor, etapés, med beväpnade soldater finns utplacerade med c.a 40 miles intervall. Man förväntas gå 550 vest, eller 330 miles i månaden, med ett dygns vila var tredje dag. Eftersom fångarna bär sina tyngande, skramlande och skavande fotbojor över sina fotlappar hinner man sällan fram i tid. Fångarnas kläder är de enklast tänkbara, och när man kommer till bebodda trakter får man tigga sin mat av befolkningen genom att beveka dem med sorgsna ”tiggarsånger”. På detta sätt stapplar man fram genom ödemark och skogar, mil efter mil, genom snöstorm, kyla, hetta eller regn. De sanitära förhållandena är obefintliga, och fångarna plågas svårt av mygg och ohyra. Självfallet inträffar många dödsfall längs vägen.


De fångar som har destination guldgruvorna i Kara eller saltgruvorna i Usolie är dömda till tvångsarbete. De bor under bar himmel och arbetar under jord. Endast inre övervakning finns i dessa läger, och varje vår, när göken gol, översvämmas skogarna i närheten av rymlingar, som föredrar att leva i skogen på flykt undan kosackerna, utan hopp om att kunna överleva i längden eller ta sig ut ur det ofantliga Sibirien, framför slavarbetet i gruvorna. Fångarna kallar det att ”gå till General Kukuschka (ry: göken) för att få order”. Sedan de drivit runt i den oändliga taigan och den korta sommaren går mot sitt slut, är merparten antingen infångade eller ihjälsvultna. Att rymma från Sibirien lyckades i stort sett aldrig någon genomföra — utom då vår oförskräckte vän Bakunin. 

Omsk — Tomsk— Irkutsk.  

När Bakunin flyttats från fängelset transporterades han alltså först till Omsk, sedan till Tomsk.

Genom avlägsna släktingars kontakter lyckades han sedan bli överförd till staden Irkutsk vid Bajkalsjön i östra Sibirien. Där hade han liksom andra politiska dissidenter en viss övervakad rörelsefrihet, och efter att ha arbetat som informator i franska åt den polska adelsfamiljen Kwiatkowska, gifter han sig den 5 oktober 1858 med deras dotter, den 18-åriga Antonia, ”Sibiriens Ros”. Känslorna var ömsesidiga och varade livet ut trots åldersskillnaden. Han fick en befattning som handelsman för Amur-kompaniet, vilket tillät honom att resa vida omkring, och började genast planera sin flykt. Det var tänkt att han skulle ta sig uppför Amurfloden till Nikolavsk, med order att vara tillbaka innan isen lagt sig.

Nikolavsk—Kastri—Hakodate.

5/6 1861 lämnar han Irkutsk på natten. Den första etappen över den djupa och vackra Bajkalsjön gick förmodligen med båt eller färja. Så vandrade han genom ödemarken på en diet av bär och rötter tills han nådde Amurflodens stränder. Det fanns tigrar i området, till och med en särskild Amur-tiger (nedan) men han klarade sig tydligen. Inte många detaljer är kända här, men han vandrade norrut längs floden och fick troligtvis följa med en kortare eller längre sträcka med någon av de pråmar och ångbåtar som trafikerade detta vattendrag. Resan uppför floden tar 27 dagar. Så småningom, 2/7 1861, nådde han Amurflodens norra mynning vid staden Nikolavsk. Hittills hade han skakat av sig eventuella tzarpoliser, men nu när Sibirien strax låg bakom honom började läget bli kritiskt. 9/7 bordar han diskret båten Strelok till hamnstaden Kastri. I Sakhalinsundet möter Strelok det amerikanska segelfartyget Vickery som efter mild övertalning av dess kapten tar honom via Olga – den sista ryska utposten – till japanska Hakodate 4/8 och vidare till Yokohama 24/8.

Amur-Tiger_1775801c

Med en kombination av övertalning, pengar och förklädnad lyckas han dölja sig för de ryska tjänstemännen ombord. Han lyckades till och med föra en middagskonversation med den ryske konsuln utan att väcka dennes misstänksamhet. Snart var han utom räckhåll och på väg mot Japan. Philip Billingsley har beskrivit Bakunins vistelse i Yokohama. Där var det svårare att passera obemärkt, i ett Japan där utlänningar (och med ett sådant utseende!) fortfarande väckte uppmärksamhet. Han var nu 47 år, 1.95 lång, gråblå ögon, kraftigt byggd och med ett imposant  och bohemiskt yttre. Han bodde på Yokohama Hotel och stötte också av en märklig slump ihop med sin vän från barrikaderna i Europa 1948, Wilhelm Heine. Hans vistelse i Yokohama varade från 24/8-7/9 1861. Och nu går resan ut på Stilla Havet.

Yokohama — San Francisco.

Ombord på fartyget S/s Carrington och under den långa överresan till San Francisco lärde Bakunin känna Frederick Pemberton Koe, som var informator åt den unge Charles Simpson och företog en jorden-runt-resa med honom. Bakunin var enligt Koes dagbok  en sympatisk och intressant människa, och han säger att ”han blev som en vän för mig mer än många andra”. Bakunin berättade om sina politiska eskapader, hur han genom hungerstrejk fick rätt att läsa tidningar i sin cell, om sin kära hustru Antonia som han uppgav redan var på väg för att möta honom i England. Han sjöng ryska sånger, diskuterade politik, filosofi och religion och Koe lånade honom pengar till den förestående resan till New York, där de senare återsåg varandra under livligt samspråk. Koe hade också ventilerat sina kärleksbekymmer som längre fram verkar ha fått en lycklig upplösning. Ombord på Carrington fanns bland många andra Dresden-kompanjonen Heine, amerikanska officerare, flera bekanta damer och den japanske tidningskungen Hamada Hikozu. Bilden ovan visar ett japanskt skepp på väg till San Francisco c:a 1860.

San Francisco – Panama – New York—London.

21 oktober, efter sex dagar i San Francisco, går han ombord på ångbåten Orizaba (bilden t.v.) för resan till Panama. Därifrån går färden längs östkusten med båten Champion till New York och efter två veckor den 15 november är man framme. Under en veckas vistelse i Boston sammanträffar han med abolitionisterna, motståndarna till slaveriet, och diskuterar också inbördeskriget, där han tar ställning för nordstaterna. Särskilt uppmärksamhet ägnas åt det federala systemets teori och praktik. Bakunin var med sina vänner överens om likheten mellan de livegnas situation i Ryssland och slaveriet i Nordamerikas sydstater. Med sig från USA får han en namnteckning av George Washington och många nya kontakter. Den 14 december bordar han fartyget City of Baltimore för resan över Atlanten till England.

Den 27 december ankommer Bakunin till Liverpool och kort därefter till Alexander Herzens bostad i London och uppenbarar sig för de häpna och förtjusta gästerna i salongen med utropet: ”Och här sitter ni och äter… ostron! Berätta nu allt som har hänt, var, när och hur!”

London—Köpenhamn—Stockholm.

I samband med det polska upproret tar sig Bakunin till Köpenhamn för att träffa polska motståndsmän. Sverige besökte Bakunin två gånger, 1863 och 1864, och Aftonbladet intervjuade honom i Stockholm – nu återförenad med sin käresta Antonia (bilden ovan) – om hans deltagande i striderna i Dresden. I maj 1863 kan man läsa att

”…I sammanhang härmed kunna vi icke underlåta att med några ord antyda vårt ogillande af det ovärdiga och från svensk sida mer än obetänksamma sätt hvarpå Stockholms Dagblad emot den bekante i Stockholm vistande ryske flyktingen Bakunin uppträdt! Vi beklaga att en svensk tidning till den grad, som här skett, kunnat glömma att så länge den ifrågavarande personen emot svensk lag icke förbrutit sig, han måste ock från svensk sida vara från all förnärmelse, så uti ett som annat hänseende befriad. /…/ Må de, hvilka söka stämpla Bakunin såsom en för Sverges väl vådlig person, noga tillse att icke rikets öfrige invånare komma att betrakta sådant såsom ett tjenstvilligt biträde åt den stat, derifrån Bakunin, i följd af sina för mensklighetens väl framhållne åsigter, nödgats flykta!”

Det verkar faktiskt som om asylrätten var mer respekterad på den tiden än vad den är idag! Redan berömd som revolutionshjälten och organisatören från de rykande barrikaderna i Prag, Paris och Dresden  gör Bakunins berättelse i Aftonbladet ett närmast blygsamt intryck:

”Sedan jag nu en gång blivit invecklad i denna kamp, tog jag den på fullt allvar, och fann det helt naturligt att man brände upp teatern och några andra hus, vilkas uppoffrande var en nödvändighet för vårt försvar. /…/Vi höllo stånd under en veckas tid emot de förenade preussiska och sachsiska trupperna. Anländ till Chemnitz om natten, blev jag där fången genom förräderi.”

Sen kallas han till Helsingborg. I Malmö hamn hyllas Bakunin – som utbrister ”Jag tackar det fria Sverige för Edra sympatier!” – och ett inkommet skepp med polska frihetskämpar av Malmöborna. Svenske statsministern Louis De Geer skriver lögnaktiga anonyma insändare om Bakunin i Posttidningen, vilket bara höjer stämningen. Bakunin försvarar sig kraftfullt och med stor elegans, och både allmänheten – som ömmar för Polens frihet – och tidningarna, som imponeras av hans oförtröttliga frihetskamp, får hans sympatier. Regeringen är däremot orolig för att stöta sig med Tzaren, men törs inte avvisa honom av rädsla för allmänhetens reaktioner. Generalbefälhavaren greve von Essen beordras till Malmö för att hålla ögonen på Bakunin. En stor fest med 200 personer till bordet hålls för Bakunin i Stockholm 28/5 1863 på Hotel Phoenix (bilden nedan) där bl.a. August Blanche hyllningstalar, deklamerar dikter och skålar för Bakunin.

”I sitt svar på den för honom utbragta skålen ådagalade Bakunin sin glödande vältalighet. Äfven om antagligen icke alla förstodo honom, emedan han talade franska, så grepos dock alla, säger ögonvittnet Mengel, af det imponerande i hans personlighet, af hans kraftfulla rörelser, af hans väldiga stämma, hvars djupa gutturaltoner något påminte om rytandet från öknens vilda djur. Sedan det lysande talet hållits och applåderats, ägnade sig Bakunin uteslutande åt festens materiella del, och äfven på detta område visade han sig som den främste.”

Blanche’s möte med Bakunin skildras på ett lika målande sätt.

”Vid första anblicken är det som om man hade för sig ett gammalt lejon, vilket efter strider som kommit ödemarkerna att skälva och efter mångårigt stängsel i bur, som avnött manens skönhet, men icke försvagat ramens kraft, nu befriat synes rasta någon stund, men endast för att – vem vet!– kanske den stund som närmast följer kasta sig med obetvinglig styrka över sitt rov. I Stockholm mötte Bakunin sin unga maka, »Sibiriens ros», som hon här kallades. Hon var född i Sibirien och dotter af en dit förvisad polsk familj. Fin, vacker och späd, hälft ett naivt naturbarn, hälft en verserad salongsdam, tog hon med storm allas hjärtan, kvinnors som mäns, med hvilka hon här kom i beröring”.

Varje dag Bakunin besökte tidningsredaktionerna i Stockholm köpte han med sig en bukett rosor och en påse körsbär åt Antonia, som aldrig förut sett sådant.
Efter ett besök i Göteborg och Västerås seglar Bakunin och Antonia vidare till England, därefter till Italien för att möta revolutionsledaren Garibaldi. 1864 återkommer Bakunin för ett kort besök i Stockholm. I sin Revolutionärens Katekes skrev Bakunin 1866:

”Finns det en grundläggande princip för mänsklig moral så är det friheten./…/ Samhällets politiska och ekonomiska struktur måste nu återskapas på frihetens grund. Organisationen av det ekonomiska, politiska och sociala livet /…/ måste vara horisontellt uppbyggd enligt federalismens och den frivilliga samverkans principer./…/ I stället för religiösa dogmer proklamerar vi respekt och kärlek för mänskligheten; det mänskliga förnuftet som grund för rättvisan; individuell och kollektiv frihet som samhällsordningens fundament.”

Man märker här att Bakunin visserligen var påverkad av Proudhon men också att han nu tillfogade ett kollektivistiskt och socialistiskt tänkande. Med närmast klärvoajant klarsyn varnade han för den ”röda byråkrati” som skulle visa sig vara ”den vidrigaste och fruktansvärdaste lögn som vår tid någonsin skapat”. Där fick han, genom stalinismen, tyvärr också rätt. Han varnade också för den auktoritära religionen och för ett auktoritärt expertvälde, som om han hade kunnat förutse vår tids fundamentalism och teknokrati. Men han var inte i första hand filosof och författare, utan framförallt handlingsmänniska och organisatör.

”Under de sista åren,” säger han, ”har fler idéer utvecklats inom Internationalen än vad som vore nödvändigt för att rädda världen, om idéer vore nog. Det är nu inte längre tid för idéer utan för fakta och för handling.”

Det var hans energiska revolutionära aktivitet och smittande talekonst som gjorde honom känd över hela världen som arbetarnas, trasproletariatets och den antiauktoritära socialismens förkämpe. Och hur många har egentligen stridit på alla Europas barrikader, suttit tolv år i fångenskap, varit kedjad vid väggen i Olmütz’ fängelsehålor, rymt från Sibirien i en flykt över hela jordklotet och dessutom dömts till döden två gånger – och överlevt?

Ända in i vår tid dessutom.

Nutida Bakunin-tatuering

Bakunin som motiv på en nutida anarkists
tatuering. Bildkälla J. Cederlund d.y.
_________________________

Källor. 
Avrich, Paul: Bakunin and the United States. International Review of Social History, Nr 24, 1979, s. 320-340..
Bakunin, Michail: Centralism eller självförvaltning?  Federativs 1980,  s. 151.
Bakunin, Michail: Marx- Socialismens Bismarck. Libertad 1968.(Bakunins polemik mot Marx i 1:a Internationalen).Sv.övers. Ingemar Johansson. 
Björklund, C. J.: Mikael Bakunin –tänkaren och kämpen. A.H. förlag 1915, s. 22. 
Billingsley, Philip: Bakunin, Yokohama and the Dawning of the Pacific Era.  The International History Review, Vol.20, No.3, 1998, pp. 532-570. 
Carr, E.H.: Michael Bakunin. MacMillan & Co 1937, s. 246-248. 
Carr, E.H.: Bakunins escape from Siberia. Slavonic and East European Review, Nr 15,1937 s. 383-384. 
Cutler, Robert M.: A Rediscovered Source on Bakunin in 1861. Canadian Slavonic Papers 35, nos. 1-2 March-June 1993, pp. 121-130. 
Debord, Guy: Society of the Spectacle. Paris (1967, 1971, 1977) Black&Red, Detroit 1983, §92. 
Debord, Guy: De nya aktionsformerna inom konst och politik. Paris juni 1963. (Debord noterar med illa dold förtjusning 
att Bakunin under ett uppror i Chemnitz föreslagit att man skulle bära ut de dyrbara konstverken från stadens
konstmuseum och placera dem på barrikadernas yttersida - för att testa fiendens respekt för konsten!) 
De Geer, Louis: Minnen. Del 1, s. 244. 
Kennan, George: Siberia and the Exile System. University of Chicago Press 1891, s. 116 ff 
Kropotkin, Pjotr: En anarkists minnen, 1882, s. 150. 
Kropotkin, Pjotr: Inbördes hjälp, 1902, s. 11. 
Leier, Mark: Bakunin – The Creative Passion, S:t Martins Press 2006, s.154-161. 
Premukhino (reportage från): Godset finns kvar och renoveras så sakteliga varje sommar sedan 1998 av unga anarkister, pacifister och antikapitalister, berättar Sergej Kornilov, direktör för Bakuninstiftelsen, i DN 9/9 2003. Sovversiva blog: Aftonbladet om Bakunin. AB 28/5 1863. Sovversiva 12/3 2010. Sovversiva blog: Birger Schöldström: När nihilismens öfverstepräst var här. I: Vid pulpeten n:r 14 – Minnen och anteckningar, Bonniers; Stockholm 1908 Sv.wikipedia: En kortare text om Bakunin skrev jag för wikipedia där den återfinns online som sv.wikipedia.org/wiki/Michail_Bakunin. Thyselius, Erik: Karl XV och vår tid. Sthlm 1910.  kap. VIII: ”Folkets pulsar i brand.” Anm. Översättningen av Bakunins ”Min ståndpunkt” samt citaten av Avrich, Carr och Billingsley: S. Jacobson 2011. De illustrationer till artikeln vars upphov jag kunnat identifiera är äldre än 70 år och därmed public domain, däribland Wikimedia Commons bilder.

7 kommentarer på “Bakunins flykt från Sibirien 1861.

  1. J. Cederlund d.y.
    2 april, 2014

    Synnerligen trevligt att hitta mitt lår avbildat här!
    Om det planeras text om de ukrainska anarkisterna under det tidiga 1900-talet så kan även ett fotografi av mitt andra lår ordnas, där kan Nestor Machnos anlete beskådas!

    Gilla

    • Konst & Politik
      3 april, 2014

      Men…ha ha ha! Hej och tack för kommentaren J.Cederlund. Tatueringen är väldigt snygg – vill Du att jag skriver ut ditt namn som innehavare i bildtexten?

      Gilla

      • J. Cederlund d.y.
        3 april, 2014

        Det gör du helt som du själv vill. Låret är mitt, liksom tatueringen. Fotot är digitalt och den information som låter det mångfaldigas kan jag knappast hävda äganderätt till då ägande av kunskap är en synnerligen udda tankekonstruktion! 🙂

        Gillad av 1 person

      • Konst & Politik
        3 april, 2014

        Instämmer till fullo. Ok då gör jag så. Tack för informationen och ha det så gott i vårsolen!

        Gilla

  2. Pingback: Krönikan 21-22/1 2019. Trump håller administrationen som gisslan. | Konst & Politik

  3. Pingback: MIKHAIL BAKUNIN 1814-1876. | Konst & Politik

  4. Pingback: KLOKA ORD. | Konst & Politik

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Information

Detta inlägg publicerades på 25 december, 2011 by i * BAKUNINS FLYKT FRÅN SIBIRIEN.

Translate from Swedish to Your language

Follow Konst & Politik on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: