Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, aktivist, konstkritiker & lundabo.

Krönika #5

Världen: Jasminrevolutionen går vidare.

En fantastisk revolutionsvåg drar alltså över världen. Sluta genast att skälla oss för revolutionsromantiker — nu är det vi som är realisterna! Den enda jämförelse som kan komma ifråga är ”Folkets Vår” 1848. Men då berördes bara Europa; detta är större. Varje revolution har i sig dessa två komponenter: Ett uppdämt socialt missnöje och en utlösande händelse. Det började med en tunisisk grönsakshandlare som fick sin lilla kärra konfiskerad av myndigheterna och i desperation tände eld på sig själv. Därpå reste sig hela det tunisiska folket och kastade ut diktaturen. Ungefär samma sak hände i Egypten strax därpå, med samma resultat. Mellan en och två miljoner (!) var demonstranterna på Tahir-torget i Kairo när dom var som flest. På ett och samma torg! Verkligen imponerande. Detta måste vara all time high – Woodstockfestivalen 1969 hade någonstans mellan femhundratusen och en miljon i publiken. Ingenting kan hejda folkets flodvåg som kineserna säger, och det är alldeles sant. Är man bara många och eniga kan man trotsa alla hinder. Det frihetliga och spontana draget är tydligt och revolutionen är online, vilket ger vanligt folk nya möjligheter gentemot sina makthavare.

Och sen dess har kedjereaktionen löpt runt hela Medelhavet. Italien och Frankrike, England, Grekland och Spanien har haft liknande uppror, och i Wisconsin, USA, har ett klassiskt arbetarklassuppror satt stopp för en antifacklig lag. Det intressanta är att vi nu nästan förundras över vilka länder som inte har ett folkligt uppror på gång, och det är inte många; det här är bara början. Världens ledare är påtagligt nervösa. Inte bara Carl Bildt med sitt hållningslösa babbel om att inte ta ställning, utan också Kinas ledning, kapitalistkommunisterna, är vanvettigt oroliga. All världens politiker har samarbetat med diktaturerna i Nordafrika. För politiker känner mer för varandra än för sina respektive folk. Nu är dom illa ute. Jag tvivlar på att arbetarklassen i Mellanöstern vill ha samma politiska system som USA och Israel. Liberalerna kommer att hugga sig i foten.

Läget i Libyen är när detta skrivs fortfarande oklart, utom att det förekommit våld i denna annars så ickevåldsliga revolutionsepedemi. Det fanns idéer om arbetarråd och direktdemokrati i Algeriet efter 1950, och det är dessa idéer som borde lyftas fram och ge struktur åt revolterna. Men de måste få verka i frihet. Att byta ut en gubbe mot en annan är ingen konst, även om det går väldigt mycket fortare nu än vad en parlamentarisk process hade tillåtit. Nej, konsten är att inte lägga en död hand över revolutionen i form av en korrumperad statsapparat, en president eller ett parti. Detta förstörde Khadaffi (jag vägrar att stava hans namn med G) och hans klan, trots att ”Den gröna boken” i många stycken hade kunnat tillämpas om den var allvarligt menad. Det var den inte. Det går naturligtvis inte att införa direktdemokrati och samtidigt behålla en militärdiktatur och en polisstat. Det påminner mig om experimentet med arbetarråd i f. Jugoslavien 1954-64. Också där hade man ett totalitärt parti och en diktator ovanpå rådssystemet. Det gick åt skogen. Arbetarrådens makt måste utesluta varje annan makt, först då kan verklig direktdemokrati bli möjlig. Och den är den högsta ordningen av alla.

Andra sabotörer kommer säkert att dyka upp och vilja spela ”ledare”. Men revolutionen behöver inga ledare, den behöver bara konkreta mål.

Sverige: Klassamhällets urartning.

I avvaktan på att revolutionen också når Nordeuropa — undrens tid är tydligen inte förbi — kan vi titta litet på det sociala missnöjet i Sverige. Den gångna tiden har vi fått uppleva att patienter i Göteborgs sjukvård fått ligga i korridorerna och larma med kastrullock och sked (!). Detta därför att avdelningen ”inte hade råd” med normala larmanordningar på salarna. Tjusigt, inte sant? Vi har också fått uppleva larmrapporter om barnfattigdomen. Samtidigt som exempellösa löneförhöjningar för riksdags- och kommunalpolitiker smugits igenom. Försäkringskassan tvingar cancersjuka att svälta. Ett allt råare klassamhälle med en allt aggressivare högerextremism; där har vi den ena komponenten. Vilken blir den andra, den utlösande händelsen? Ja inte blir det Juholt, även om vi föredrar honom framför Reinfeldt. Vill han föra en socialdemokratisk klasskampspolitik så har han chansen nu om någonsin. Men än en gång: att byta ut en gubbe (eller gumma) mot en annan är en sak för sig, den sociala revolutionen kräver en folkrörelse. Kanske det kunde vara dags för en sådan folkrörelse nu?

Den som vill ha fler fakta och siffror om det nutida svenska klassamhället rekommenderas antologin ”Högerns svarta bok”, Verbal förlag 2010, ISBN 978-91-977495-1-0. Den är lika vederhäftig som bitande kritisk. En bra bok!

Syrénfärgad protest vid Domkyrkan. Bild: Röda Lund

Lund: Syrénrevolutionen?

Lund är syrénernas stad. Eller har åtminstone varit det i tusen år. Särskilt älskade är syrénerna vid Domkyrkan, som är de tidigast blommande i hela landet och som har stått där åtminstone sedan mitten av artonhundratalet. Just den nuvarande placeringen är orsaken till deras tidiga vårblomning. Men mitt i vintern meddelas plötsligt att de ska bort i samband med ombyggnaden av Domkyrkoplatsen. Den oprovocerade konflikten om syrénbuskarna är helt och hållet Domkyrkorådets ansvar. Det kan tyckas att det finns större problem i Lund än dessa syréner och det gör det också. Men det är bara så inpiskat typiskt och därför också en principfråga: man följer en i Lund alltför välkänd repressiv byråkratisk tradition.

Man har valt att inte föra en dialog med allmänheten och istället köra över den med det ena beslutet efter det andra. Lundabornas känslor är dem likgiltiga och de anförda argumenten håller inte. Domkyrkorådets tal om ”fri siktlinje” är ett förlegat synsätt inom stadsplanering som närmast för tanken till arkitekten Haussmanns brutala snitt genom Paris innerstad när han skapade de breda boulevarderna 1853-70. I en medeltida stadskärna av Lunds modell har sådana sterila ingrepp ingenting att skaffa. Här borde det istället handla om trivsel, gemyt och mer grönska, inte mindre.

Är alla sätt för myndigheterna att demonstrera sin makt över allmänheten bra? Det tycker inte lundaborna, och här har man passerat en tydlig gräns. Senast det skulle anläggas en ”fri siktlinje” i Lunds stadskärna var det ökända Genombrottet i slutet av sextiotalet— en fyrfilig motorväg tvärs genom centrum som skulle snudda Domkyrkan. Detta avvärjdes i sista stund med minsta möjliga röstmarginal tack vare allmänhetens protester. Det är vi tacksamma för nu, och om vi lyckas rädda syrénerna kommer också nästa generation att vara tacksamma — trots allt är det inte bara Domkyrkorådet som skall trivas i Lund. Låt syrénbuskarna vara ifred kräver en namninsamling, en insändarstorm och en facebookgrupp. Ja, kom ihåg striden om Almarna i Kungsträdgården 1970!

Argumenten för att ta bort syrénerna håller alltså inte måttet. Man försvarar sig med att beslutet ”togs för länge sedan”. Som om det äldsta beslutet alltid var bäst och ett nyare beslut i sig vore sämre. Det allra äldsta beslutet var ju dessutom att anlägga syrénerna under 1850-talet. Någon kopplar beslutet till bristen på offentliga toaletter trots att det kommer nya toaletter i besökscentrat. Nej, om bäst argument vinner kommer syrénerna att vara kvar. Men i Lunds kommunalpolitik och i Eskils fantasier skall det vara så dåliga beslut som möjligt. Eskil —Sydsvenskans allsmäktige Lundakrönikör — borde i denna opinionsbildande nyckelposition värna lundabornas intressen. I stället hänvisar han till fascisten Marinetti (!) i ett kryptiskt och helt omotiverat försvar för förstörelsen. Han fortsätter envetet att håna den miljömedvetna befolkningen för inskränkthet. Den som sa det han va det.

Domkyrkorådet har gjort sig kända förr för att kuppa igenom impopulära beslut. Den anskrämliga Schartaustatyn dök plötsligt upp 2003 utan att vare sig arkitekttävlingen för besökscentrat eller allmänheten meddelats. I riktlinjerna för denna tävling poängterades särskilt att syrénerna inte skulle få röras, vilket nu Domkyrkorådet struntar blankt i. Om Lund styrts demokratiskt skulle Schartau väck och syrénerna stanna. Blir det tvärtom så betyder det att Lund styrs odemokratiskt — vilket i så fall visserligen inte blir någon större överraskning. Men skamligt är det ändå.

Nordafrika och arabvärlden har sin bejublade pågående Jasminrevolution där varje revolutionsdag fått ett eget namn, som ”Vredens dag”. Låt oss solidaritetsrevoltera! Lund behöver en Syrénrevolution!

Jasmin, Syrén, Revolution

Annonser

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 11 mars, 2011 by in * KRÖNIKAN and tagged , , , , , .

Translate from Swedish to Your language

%d bloggare gillar detta: