Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Masterdisken

Till alla som kämpar, lider och älskar.

Masterdisken

Ska den svartröda fanan vaja över galaxen?
En samling fristående noveller av Staffan Jacobson

”We will enter into space not as employees of an astronautic administration or as volonteers of a state project, but as masters without slaves reviewing their domains: the entire universe pillaged for the workers councils.” Edoardo Rothe, Internationale Situationniste, #12 .

Preludium

De kände inte till tiden. Solguden gick upp på himlen varje morgon och ner varje natt, då han lämnade mångudinnan kvar att vakta. Årstiden var antingen torr och varm eller sval och blöt, och bytesdjurens rörelser var regelbundna. Men tiden – nej. Som molnen i skyn drev den lilla gruppen stillsamt framåt genom savannlandskapet, plockade bär, grävde rötter, fångade fåglar och kaniner. I skymningen slog man läger och gjorde upp eld, barnen ammades, sagor berättades och sånger sjöngs. De lade örat mot marken och lyssnade efter Jordens hjärtslag. Under natten spelade cikadorna under stjärnhimlen för den som höll vakt. På morgonen samlade man sina gemensamma matförråd och verktyg och fortsatte vandringen. Havet lockade bakom den öppna horisonten.

Framför dem låg två miljoner år.

Eldflugan

1.

(TV-röst): I aktuellt nyheter i kväll: Börshuset i lågor. Stockholmsbörsen blev under lördagsnatten övertänd och hade på söndagsmorgonen brunnit ner till grunden. Polisen misstänker att branden är anlagd. Byggnaden var tom vid tillfället. Ingen gärningsman har ännu kunnat pekas ut och inga spår har säkrats.
Studioreportern: Först något om bakgrunden. Magnoliana Silverflod, vad vet du om Stockholms-börsen?
Magnoliana: Den har en lång och ärevördig historia fram till dagens spektakulära attentat. Gamla Börshuset ligger på Stortorget i Gamla stan, Stockholm. Byggnaden som tillhör Svenska Akademien ritades av Erik Palmstedt och uppfördes mellan år 1773 och år 1778.
Tidigare låg här på Stortorgets norra sida stadens rådhus, som var ett konglomerat av byggnader med delvis medeltida ursprung. Börshusets formspråk är den franska 1700-talsklassicismens, med viss rokokomässig tillämpning i fasaden. Övervåningens rumssvit var stadens representationslokaler, med gustavianska interiörer i guld och vitt. Stora börssalen är med sina kopplade joniska pilastrar en både stram och elegant festsal.
På övervåningen hade Svenska Akademien sina sammanträden och i Stora börssalen där Stockholms fondbörs tidigare höll till, ligger sedan år 2001 Nobelmuseet.
Den 4 februari 1863 hölls den första fondbörsauktionen på Stockholms fondbörs. 1998 slogs den ihop med OM-gruppen. SAX är ett elektroniskt handelssystem som används här. SAX-index är Stockholmsbörsen all-share, ett börsindex som används som officiellt värde på aktierna som handlas på Stockholmsbörsen. (Här spelas Slottsmusik.)
Finansbörsen – eller aktiebörsen, senare Nordiska Börsen – existerade under 2000-talets första decennier huvudsakligen på nätet. Men man hade också diverse lokaler, och aktuell nu är en lokal som låg i närheten av Stockholms universitetsområde. Och som alltså nu är nedbränd.

Studioreportern: – Men hade den då samma symbolvärde som exempelvis New York-börsen på Wall Street? Det är en fråga som kan besvaras med både ja och nej. Att aktiemarknaden är finanskapitalets hjärtpunkt råder det ingen tvekan om, men att byggnaden i sig skulle vara lika betydelsefull är kanske inte lika självklart. Men nu finns den inte längre, och därmed har den kanske rentav ökat i betydelse! Tack, Magnoliana! Vår reporter Marcus Leijonström tar oss med på en rekognosering av brottsplatsen. Över till Stockholmsredaktionen.
Leijonström:– Ja jag står alltså nu framför den nedbrända fastigheten utanför Stockholms universitetsområde på Fredrik Reinfeldtsgatan 27. Som ni ser ryker här fortfarande men området är avspärrat och närmare än så här kommer vi inte. Vad vi vet så fanns inga människor i byggnaden. Kommissarie Lennart Furugård som leder utredningen har ställt upp för en kommentar. (Lennart Furugård kommer in i bild.)
– Är detta en anlagd brand?
– Det är för tidigt att uttala sig om…men vissa tecken kunde kanske under vissa omständigheter eventuellt tyda på det.
– Vilka då tecken?
– Jag vill ju inte föregripa utredningen, men vi utesluter inga…
– Vissa tecken sa du, det måste gå att precisera!
– Jag vågar inte spekulera i detta tidiga skede, vi har ju precis…
– Varför skulle en så symbolisk och betydelsefull byggnad brinna upp av sig själv?
– Ja, haha…vi har ännu ingen misstänkt gärningsman. Men vi har anlagd brand som en av våra arbetshypoteser, det är så mycket jag kan säga på utredningens nuvarande stadium. Och inga omkomna.
Leijonström: – Och det var allt från brandplatsen för tillfället. Vi återkommer så fort bilden har klarnat. Åter till studion!

Kommissarie Lennart Furugård kliade sig betänksamt i huvudet. Han slog upp ett halvt dricksglas Losec, blandade till Samarin i ett annat glas och muttrade missnöjt medan han iakttog hur skummet vek undan för bubblande luftpärlor. Han svalde hastigt den vita medicinlösningen, gjorde en grimas och sköljde ner det hela med den nu glasklara Samarinen. Han rapade belåtet. Magsyran under kontroll. Men klådan i hårbottnen bestod. Förargligt. På datorskärmen låg googlesökningen på Pyromani.
Arbetsrummet var i bästa ordning och badade i stilla madrigaler som strömmade ur diskreta högtalare. Golvet var nystädat och fönstret stod halvöppet mot majsolen. CityPolisen var privatiserat sedan många år, och på väggen hängde guldramsinfattade porträtt av Gun Hellsvik och Margaret Thatcher. Och svenska drottningen Victoria. Monarkin hade sedan länge koncentrerat det mesta av statsmakten i sina egna händer. Skrivbordet var visserligen fullt med mappar, pärmar och lösa pappersark, men ändå kunde man knappast få ett stökigt intryck. Hans gamla nötta skinnjacka hängde melankoliskt på en galge i tamburen, men byxorna hade något så antikverat som pressveck och den vita kortärmade bomullsskjortan var nytvättad. Han doftade knappt förnimbart av Aquavera och munvatten. Den ljusgrå slipsen var lossad. Han sände en lång blick genom fönstret – var det inte en koltrast han hörde där ute? Åter till utredningen. Brandkåren hade sagt något om självantändning, kanske en elkabel, men dom lät inte övertygade, inte alls. Dom hade gjort en brandinspektion så sent som i början av året och inte hittat nåt. Och vad återstår då. Pyromani. Allt om pyromani. Det kan ha varit en pyroman så vi börjar väl i den änden. Hade det varit något politiskt motiv så borde vi ha fått en kommuniké av någon sort…och det har vi inte. Ingenting av det slaget. Nå. Låt säga att det bara var en pyroman. Kanske en besviken aktieägare. Kanske bara en ensam galning. Vad står det nu här?
”Pyromani (av gr. pyr, ”eld”, mani’a, ”galenskap”), det tillstånd av psykisk avvikelse hos människan där framkallandet av eldsvåda eller mordbrand kan utgöra en obetvinglig impuls.” Det var den av monarkin godkända Capitalismopedia, alldeles för kortfattat. Få se här då…
”En person som polisen så småningom kommer att gripa för anlagda bränder är sannolikt en man mellan 20 och 40 år gammal. Han är också en enstöring eller i vart fall dåligt socialt anpassad.”
Kan bli ett signalement kanske. Hur kan han uttala sig så pass säkert? Verkar veta vad han talar om.
”I grova drag är det just så en pyroman ser ut, enligt professor Erik Tomasson vid rättsmedicinska kliniken i Uppsala. – Pyromani är en väldigt sällsynt diagnos. Den innebär att en person av tvångsmässiga men irrationella skäl orsakar eldsvådor för att stilla sin oro.
Pyromanen måste anlägga bränder men har alltså inget syfte med sitt handlande som att hämnas, skada eller tjäna pengar på dåden.
– Han har en tvångsmässig drift att se lågor och att orsaka uppmärksamhet, säger Erik Tomasson. Då släpper oron.

– För hur länge stillas oron vid varje tillfälle?
– Inte särskilt länge, kanske några timmar. Och han mår heller inte bra eftersom han är medveten om vad han ställt till med.

”Erik Tomasson säger att pyromani är en diagnos som bör sorteras in i en grupp som kallas tvångssyndrom. Med tvång i det här sammanhanget menas att personen måste plågas av sitt handlande. Tvångsmässigt beteende är tämligen vanligt. Omkring 200 000 svenskar lider av till exempel oro för bakterier och måste därför tvätta händerna väldigt ofta eller av sitt behov av att hela tiden behöva kontrollera om spisen är avstängd”.

Men herregud, är spisen avstängd därhemma? Lennart Furugård kände plötsligt ett snabbt övergående tryck över hjärttrakten. – Ja det är den, mumlade han irriterat för sig själv. Han granskade misstänksamt sina händer. Nu började han komma in i texten.
”Antalet pyromaner uppskattas däremot till endast ett hundratal. Just för att de är så få finns det ingen säker uppfattning om vad som utlöser tillståndet. Erik Tomasson säger att det i Sverige inte forskats på pyromani sedan 1930-talet.
– Det finns hypoteser om att barndomsupplevelser spelar in eller att det handlar om personens diet eller att han infekterats av streptokocker. Men ingen har ännu lyckats visa på någon bakomliggande gemensam nämnare, säger Erik Tomasson.
– Jag för min del lutar åt att det rör sig om en ärftlig belastning.”
Streptokocker har jag haft…som barn…hade inte barnbarnen något sånt i somras? Eller kanske något lindigare. Var det nog. Slarvat med maten har jag också…Lennart Furugård gned sig på magen där syrehalten höll på att hämta sig efter Samarinchocken. Men va f-n, det har väl alla haft någon gång, streptokocker! Ärftlig belastning alltså. Ack ja. Vad är inte ärftligt nuförtiden? Fattigdom exempelvis.

En fluga landade på datorskärmen och började obesvärat röra sig mellan raderna. Den vek elegant undan när Lennart Furugård snärtade till den, precis som om den kunnat tänka snabbare än han själv. Inte så uppmuntrande.
”Erik Tomasson säger att pyromani går att bota men att utsikterna att nå framgång inte är särskilt stora. Omkring en tredjedel kan bli fria från ett tvångsmässigt beteende. Däremot avtar beteendet med stigande ålder.
– Därför är pyromanen knappast 60, 70 eller 80 år gammal, säger docent Erik Tomasson vid rättsmedicinska klinken på Universitetssjukhuset i Uppsala.”
Jaha. Det var det. Åldersgruppen 60 till 90 år är utesluten. Alltid något! Han kluckade bittert. Han tittade plötsligt upp när kriminalassisten KA Björnstam knackade på dörren och öppnade den försiktigt utan att vänta på svar.
— Tjenare kommissarien! Solen skiner, ska jag köpa mazariner? Till fikat?
— Nej tack. Jag har redan… Lennart Furugård försökte halvhjärtat dölja Losecflaskan. Jag håller på att läsa in mig på pyromani. Du får gärna diskutera det här fallet med mig, det kanske… vi ska ha en genomgång vid tvåtiden, men jag vill gärna veta din åsikt.
– Min åsikt? Då tycker jag du ska läsa Donald Duck nummer 108 från 1946.
– Driver du med mig? Kalle Anka!? Lennart Furugård mulnade betänkligt men såg egentligen mest förbluffad ut. Den unge lovande kriminalassistenten, som faktiskt varit en frisk fläkt på CityPolisen, lät sig inte bekomma. Han smällde ett dammigt nummer av serietidningen Four Colors i skrivbordet varvid han också nästan lyckades ta flugan med överraskning. Den överlevde emellertid och flydde genom fönstret, tillsynes endast lindrigt handikappad. Glänsande och nästan glödande i solstrålarna tänkte Furugård flyktigt.—Detta är originalet men du har en svensk översättning jag skickat om du kollar din e-mail. ”The Firebug”, Eldflugan, heter berättelsen. Furugård ryckte förvånat till en sekund men hans anletsdrag var helt oförändrade.
—Kalle Anka trillar ned från trappan och slår i huvudet, det är öppningsscenen. Sen handlar berättelsen om hur han får ”eld i hjärnan” och därpå börjar göra upp eldar, den ena mer konstfärdig än den andra.
Lennart Furugård började bli intresserad.
– Ok. Och vad händer sen då?
– Det är förstås en yvig parodi, ren slapstick, men mycket roligt…får man ha roligt här? Han väntade inte på svar.
– Carl Barks förnekar sig aldrig. Detta nummer kommer från ett serieantikvariat och det är ganska värdefullt. Jag menar… det finns en allvarlig sida som jag kommer till.
– Ja?
– Knattarna försöker hindra honom, men han överlistar dom med ett fanatiskt leende, han älskar eld… han vill göra… jag citerar: ”En fyrkantig eld! En rund eld! En ihålig eld! Ännu ett konstverk av den store eldkonstnären!” Längre fram talas till och med om ”en T-formad eld!”
– Ok. Det låter helt vansinnigt, det håller jag med om. Vad är din poäng?
KA Björnstam log brett. –Jo… Han gjorde en självsäker konstpaus.
– Nu kommer vi snart till det. Har du sett detta? Ur en plastmapp kom ett färgfotografi upp.
– Jaså det där… det är bilder från brottsplatsen ja. Det visar en eld som håller på att falna… inget annat vad jag vet.
– Är du säker? Här är bilden igen, det är en bildserie… jag visar den på skärmen nu…
Lennart Furugård koncentrerade sig på bilderna. Lågor, enstaka glödande bjälkar… rök och damm, pyrande blöta rivningsmassor,
– Nu förstorar jag den här bilden. Den är tagen snett uppifrån, från en av brandkårens kranbilar. Du ser rester av taket som har rasat in, eller hur?
– Ja. Och?
– Titta nu här… det börjar bli pixligt, men vi fotoshoppar lite på bilden, såja… vad ser du nu då?
Kommissariens ögonbryn hade aldrig befunnit sig på högre höjder. Faktiskt bleknade han en aning också.
– Det STÅR någonting där!
– Ja, och i eldskrift dessutom! Är detta graffiti så är det onekligen också en burner! Jag vet inte vilket material han har använt sig av, eller hur han gått tillväga, men det här är ingen vanlig pyroman. Inte en pyroman alls om du vill veta vad jag anser. Åtminstone inte i första hand.
– Bokstäver! Det står: r-e-… v-o… Reko? Redo? Revo!
– Ja, det gör det. Det står ”Revo!” i ett brinnande material mot ett annat som bara glöder. Där har du Kalle Ankas ”Eldfluga”. Inte bara ”en T-formad eld” utan ett helt budskap.

Men den här eldflugan blir nog värre att fånga.

2.

Några dagar senare. Mediahysterin har hastigt arbetat upp sig till en point of no return. Per WG Leifsson intervjuas i tv.

Reportern: – WG, vad anser du om branden på Stockholmsbörsen?
– Öhhh… ja, hehe… börsen fanns ju i vissa perioder bara på nätet så då hade branden kunnat vara virtuell, hehe, nu händer detta i verkligheten och man kan ju omedelbart konstatera att man inte behöver vara alltför klipsk för att se en pyroman bakom detta. Öhhhh. Hhhh. Hm. Öhhh. Hela huset brinner hoppsan så att säga.
Reportern: Kan du tala lite högre? Och kanske långsammare?
WG: Öhhhh. Javisst för f-n, det är ju en sk-tsak. Allmänheten är förbluffad, det förvånar mig inte det minsta, hela fallet är en bagatell. En minimal bagatell måste jag omedelbart få tillägga. Öh.Host. En betydelsefull obetydlighet kanske ni i media tycker.
Reportern: Du låter lite hes idag?
– Öhhh. Icke. Lätt rökskadad är en mer precis formulering, hehe. Har befunnit mig på brottsplatsen sen i morse, öhhh.
– Och du är säker på att branden är anlagd av en pyroman som nu är spårlöst försvunnen?
– Spår finns det alltid det gäller bara att hitta dom brukar jag säga men polisen är inte tillräckligt sofistikerad för att uppfatta sarkasmer. Polisutbildningen måste kvalitetssäkras. I dag görs inga som helst IQ-tester vid antagningen, enbart fysiska prov. Exempelvis skall man kunna släpa en docka på 77 kilo ett visst antal meter… en gaffeltruck hade kunnat bli polis.
– Du menar att polisundersökningen…
– Den har varit en parodi från första början och nu närmar vi oss slutet utan resultat. Det är allvarligt, öhhhh, allvarligt var ordet.
Reportern: – Och då tackar vi dej, WG Leifsson!
– Tack så j-a mycket, host, host.

Genomgång på CityPolisen. Lunchrummet. Klockan är fem minuter över två. Kommissarie Lennart Furugård gör en genomgång.
– Vi har tittat på pyromanihypotesen. Ni hörde WG på nyheterna antar jag?
(Allmän munterhet i salen.)
– Jag vill inte låta som en överlägsen besserwisser, det klarar andra tydligen med bravur (spridda fniss) men vi har gått igenom allt om pyromandåd och pyromani. Till och med Krafft-Ebbings Psychopatia Sexualis från 1886. (Polispubliken drar imponerat efter andan.)
Vi har inte avfärdat detta, men vi har gjort en dramatisk upptäckt i brottsplatsmaterialet… (vänder sig mot projektorskärmen) och som ni ser inringat på detta foto… Några frågor?
Polis 1: – Hur kan detta vara möjligt? Är det inte en synvilla? Som kanalerna på Mars menar jag? Står det verkligen något där? Jag såg på nätet att det ska finnas bokstäver på månen… eller att någon tror det. Men vi måste veta, inte tro. Är detta ett indicium ens?
Polis 2: – Jag är också tveksam. R kan jag se, och E, men resten… nja…
Polis 3: – Det kan vara ett meddelande, eventuellt, men enligt min åsikt borde vi vara mycket försiktiga med att släppa ut det innan…
Lennart Furugård: – Precis. Så har jag också resonerat. Om detta läcker ut (här rynkar han ögonbrynen) innan det är färdiganalyserat – det vore en katastrof. Visserligen är detta ingen av de största utredningarna. Men något säger mig att den skulle kunna bli det… åtminstone om man får tro medias intresse. Vi får snart övergå till telefonsvarare. Nå. En rundfråga: Vad står det, om det nu står något i denna märkliga eldskrift? Har det någon evidens överhuvudtaget?
Och vem är i så fall eldflugan?

CityPolisen låg strategiskt placerad i Stockholms värsta slumområde, ungefär som i Hill Street Blues. Neonskylten på fasaden sade under loggan CityPolisen: kostnadseffektiv – säkerhetsintensiv. Själva byggnaden var för säkerhets skull till hälften insprängd i berget, och upplyst nerifrån av enorma strålkastare. Strax utanför reste sig en betongmur som kröntes av krossat glas, taggtråd och razor-wires. Övervakningskameror med vidvinkel och infraröda rörelsedetektorer var monterade med en meters mellanrum både på muren och över fastighetens tak. Innanför muren sprang lösa polisvarghundar mellan två ståltrådsstängsel rastlöst fram och tillbaka. En jättelik carport för polisens pansarfordon var också delvis insprängd i berget och på det utskjutande taket växte en skog av gps- radar- och satellitparaboler. Markremsan framför muren var minerad och avspärrad.
Men omedelbart utanför dessa privatiserade polismurar tog slummen vid. Det var till nittionio procent arbetslösa invandrare, varav en majoritet kvinnor, missbrukare och fysiskt eller psykiskt handikappade, som höll till i rivningskåkar och provisoriska skjul av korrugerad plåt, kartonger, presenningar, plastskynken, plankor, masonit och skrot. Slitna kläder fladdrade från tvättsträck och trasiga, smutsiga barn jagade råttor genom de illaluktande gränderna, där avloppsledningen var ersatt med ett trögflytande dike fullt med urin och sopor. Som en glädjelös bonus var detta stadens enda reklamfria område eftersom här inte fanns någon enda kund.
Det stod en däven lukt av fattigdom över slumstaden, potatisvatten och skurvatten, dålig luft. De flesta var tysta eller pratade för sig själva, ibland med inbillade personer. Brottsligheten var hög men annars förekom knappast någon aktivitet, passivitet och hopplöshet dominerade så starkt att det verkade påverka även den mer avlägsna omgivningens sinnesstämning. Här och där kunde man se små Rödakorspatruller röra sig försiktigt som mellan vattenpölar, göra en inrusning och sen snabbt avlägsna sig. Flera soppkök var igång, men det fanns sällan personal eller råvaror att tillgå, så de hungriga i kön fick ofta gå lika hungriga tillbaka. En gång om året kom en barfotaläkare, ”Ronden” kallades det med ett stänk av svart humor, och gick ganska snart igen, alltid lika upprörd. Socialtjänsten, som också den var privatiserad, vägrade att gå in utan polisskydd, vilket inte ingick i CityPolisens budget, varför frågan nu låg på totalförsvarets bord. Men eftersom försvaret också var privatiserat prioriterade man attraktiva bombuppdrag i fattiga länder österut. Socialtjänsten var i hemlighet nöjd med detta eftersom man då slapp riskera sin säkerhet och dessutom möta en misär, bitterhet, ilska och fientlighet som knappast gick att uttrycka i ord. Men i extrema fall i handling.
Bakom och på flankerna av detta slumområde bredde en annan kåkstad ut sig: de söndervittrade Miljonprogramskraporna. Trots uteblivet underhåll sedan mer än femtio år var detta en ouppnåelig dröm för slumstadens befolkning; här bodde den billiga arbetskraftsreserven varav en del hade tillfälliga on-demand-jobb var som helst inom EU och när som helst på dygnet och givetvis också på ackord. Arbetstiden var obegränsad, eller som man också sa, obegränsat flexibel. Lönen var något lägre än hyran och fackföreningar var strängt förbjudna med undantag av privatfacken. Men man kunde ju ändå intala sig att man hade både jobb och bostad! Handlade mat gjorde man i arbetsgivarföreningens egen butik där priserna var skyhöga men där man också i allmänhet var skyldig så mycket att man inte hade något alternativ. En allmän rekordhöjning av livsmedelspriserna fick därpå fasaden att rämna för gott. Svälten hade kommit tillbaka till Sverige och detta var svältens epicentrum.
Längre bort mot vattnet låg det som en gång var Danderyd men numera kallades Fortet. Där bodde de hundratusentals miljardärerna i fästningar med kulsprutor på taket och komplicerade passerkontroller vid grindarna som sköttes av CityPolisen med god räntabilitet.

Lennart Furugård hade bekymmer. De andra hade inte vågat visa honom Sverigedemokratiska Dagbladet (landets största tidning) den dagen. Men till sist fick han själv veta det på nyheterna. Det hade uppstått en läcka. En journalist gjorde just en upphetsad utläggning på temat ”revo”. Och inte nog med det. Samma dag blev CityPolisens börsnotering – på Stockhomsbörsen – en klar andranyhet på löpet. Inte så bra, för att uttrycka det milt.
Lennart Furugård stönade. – Dom f-bannade, f-bannade… orden stockade sig i halsen.
Utanför fönstret till CityPolisen drar uppretade människomassor förbi och skanderar så att det hörs ljudligt och väl inne på kontoret:
Arbetarmilis – inte CityPolis! Ja vi törs – bränna Stockholms Börs!
– Herregud, vad gör vi nu? Det är precis som om Eldflugan leker med oss. Han har på något märkligt sätt redan fått ut sitt budskap, jag ska korsfästa den som läckte till pressen, och han har orsakat allmänt raseri och kaos. Som vi själva är inblandade i! Hur kunde det gå så här…så fel?? Han stönade igen och slog upp ett helt dricksglas Losec.
Assistenten: – Pyromanspåret är dött men elden är anlagd. Vem är eldflugan?
Lennart Furugård: – Ok. Nu inriktar vi oss på politisk anlagda bränder. Vilka fall känner du till?
Assistenten: – Ja få se nu. Vi har ju Amalthea 1908… som egentligen var ett bombattentat mot strejkbrytare förstås, så det räknas inte. Går vi utanför Sveriges gränser så var det Baader och Ensslin som tände på ett varuhus i Västberlin 1968. I Sverige… det enda i den stilen hände i Lund i början av 70-talet.
– Vem var det?
– Robert K. Levin hette han. Ska jag ta fram filen och göra en sökning på Crimefinder & Thugbuster Universal?
– Ja för f-n och det illa kvickt.
Tjugo minuter förflöt i nervös väntan och assisten kom inrusande med hög ansiktsfärg och svettpärlor på överläppen. Han snubblade nästan över stolen när han satte sig med knät fullt av handlingar.
– Här har vi det alltså. Robert Levin. Tydligen en övervintrad 68:a.
– Hur gammal är han?
– I sextioårsåldern om uppgifterna stämmer.
Lennart Furugård suckade besviket.
– Åldersgruppen 60-90 kan uteslutas sa ju rättsmedicinaren… javisst ja, det gäller bara pyromaner. Fortsätt!
– Alltså. Politiskt verksam i den autonoma miljön hela livet. Vapenvägrare. Deltog i nedbränningen av Barsebäcks kärnkraftverk 1970.
– Va? Brann det där?
– Jadå, men det fick aldrig allmänheten veta för det kunde ha skapat panik. Minns hur det festades på Oskarshamn medan plutoniet började pysa ut… Branden hotade aldrig reaktorerna, den var mer symbolisk. Ingen människa kom till skada. Han fick fem års fängelse. Ja, sedan gjorde han konstnärlig karriär, bildade familj, sysslade med musik och odlade blommor och grönsaker i eget växthus…
– Låter inte som en farlig människa.
– Nej, men anarkist är han, det råder det inga tvivel om. Idag är alla grupper utom den politiska mitten terroriststämplade och det måste man respektera. Men. Fängelsetiden fick honom inte på andra tankar, tvärtom. Vi har mängder med Säpos demonstrationsfoton här, vill du se?
– Nej tack; stör mig inte jag tänker.

Lennart Furugård lade pannan i djupa veck. Klådan i hårbottnen var emellertid försvunnen. Det var tyst i rummet i flera minuter. Furugård knäppte händerna bakom nacken och tittade upp i taket.

– Ok. Vi har en misstänkt. Ta in honom.

3.

Journalist 1: Vi sänder direkt från CityPolisen. En misstänkt för branden på Stockholmsbörsen är gripen och vi väntar på förhöret här bakom en one-way-screen. (I bakgrunden hörs Furugårds irriterade stämma): – Och ta av dig det där järnkorset, Karlsson! Vi är alla nationalsocialister men några symboler accepterar vi inte på denna arbetsplats!
Journalist 1: – En misstänkt förövare till branden är alltså gripen och skall nu förhöras. Vi återkommer med mer information senare. Över till Ekonominyheterna!
Journalist 2: – Tack för det! Från Stockholmsbörsen till det ekonomiska läget i landet är det inte långt. Här följer nu en intervju med ekonomen Stefan Fönster.
Fönster: (talar med ljus, entonig, nasal och arrogant stämma): – Mjaaa… en nybrutal nyliberal ekonomisk politik är nödvändig om Sverige… inkomstskillnaderna bör öka mycket fortare…arbetslösheten likaså, vilket på ett synnerligen positivt sätt motverkar inflationen. Inflationen ligger på 0,0001 promille vilket är chockerande högt och har skapat panik på börsen. Mjaaaah. Men marknaden är alltid rationell. (Går upp i falsett.) Allt detta är helt naturligt. Ehhh. Öhh. Vi får vänja oss vid ökad fattigdom – om vi ska kunna bli rika, för att travestera George Orwell! Det är bara det naturliga urvalet! Förresten blir de flesta högpresterande medborgare obehagliga till mods vid anblicken av… någon form av arbetslöshetsläger med hög utsvettning vore kanske… öhhh… entreprenörsanda, säger jag bara! Ett lagförslag om tio års fängelse för första betalningsanmärkningen sägs emellertid vara på gång, och detta har mottagits väl av aktiemarknaden, mjaa.
Jornalist 2: – Vi tackar Stefan Fönster för den ekonomiska analysen och nu över till vädret.
Meteorologen: – Klimatförändringen har nu börjat närma sig sex grader, och koldioxidneutrala energikällor betraktas fortfarande som icke lönsamma av näringslivets experter. Den sista isbjörnen har hittats död på det frodigt grönskande Antarktis, England har delvis evakuerats och Söderhavet är ett minne blott. Men kärnkraftsindustrin går på högvarv och denna vecka blir det trombon i Götaland, svavelblandade hagelstormar över Svealand, torka och ihållande blixtar över Norrland, omväxlande med ishalka och diverse nedfall. Fuktigheten ligger på 150% och vinden växlar varje halvtimma. Temperaturer mellan plus 50 och minus 50 grader. Växlande molnighet och antingen det ena eller det andra här eller där. Mycket omväxlande väder alltså, litet av varje för var och en!
Journalist 2: – Det var allt från nyhetsredaktionen i dag, och nu över till kvällens långfilm som heter ”Koldioxid på glid”.
Kommissarie Furugård fimpade fjärrkontrollen med en lätt suck. Övertid på kontoret väntade. Av alla övervintrade 68:or och f.d. punkare som fanns registrerade hade man nu sållat ut ett fåtal till förhör, och det viktigaste förhöret hade precis hållits av hans assistent. Utan att vilja kika över hans axel kunde han ändå inte stilla sin nyfikenhet. Furugård lämnade sin lägenhet och tog bilen ut på Stockholms regnvåta gator i vårnatten. Han anlände till CityPolisens källare halv elva på kvällen.

Ur förhörsprotokollet. Mål 55/88. Misstänkt: Robert K. Levin. Förhörsledare: KA Björnstam.
Datum: CityPolisen, Stockholm dag som ovan. Tid: 22.00.
”Den misstänkte svarar inte på förhörsledarens frågor. Istället sjunger han Internationalen och säger ibland med munter stämma: Det är bara 15 verser kvar! Invasivt tvång, lagligt våld och okonventionella förhörsmetoder utan effekt. Vi har också prövat snäll-polis/dum-polis-metoden. Att provocera fram ett enda ord, som ”nej”, ”inga kommentarer” eller ”advokat” har varit omöjligt, och förolämpningar reagerar han inte på överhuvudtaget. Helt verkningslöst. En läkare hade antagligen bedömt honom som mutist, men det retfulla är att han är fullständigt frisk, verbalt begåvad och fullt medveten om sin situation. Den misstänkte har när detta antecknats hunnit till vers 35 av Internationalen. Den tycks aldrig ta slut. Överväger att föreslå åklagaren att den misstänkte, som redan är häktad, lagförs mot sitt nekande, eller rättare mot sitt tigande. En jourdomstol är redan sammankallad. Klart slut. KA Björnstam (Namnteckning)”.

Furugård hade noga läst detta protokoll på sitt tjänsterum och satt nu bakom den enkelriktade spegelväggen. Han iakttog under tystnad denne Levin, som satt fastbunden vid en stol och numera hade övergått till att vissla Internationalen, vilket han gjorde med stor inlevelse. Levin var i 60-årsåldern, smärt kroppsbyggnad, med vitt hår, vitt skägg och John Lennon-glasögon. Han var klädd i en färgglad batiktröja med texten ”I left my heart in San Francisco” på ryggen, urtvättade men rena jeans och indiska Jesus-sandaler på fötterna. En smal halskedja vari hängde ett trekantigt silvertecken. En talisman kanske; ett skydd mot onda andar, antog Furugård.
Han verkade något desorienterad, vilket man kan begära av en polisiärt framtvingad sömnstörning och utsvältning, men ingenting tydde på att han tänkte tala eller hade tappat modet.
Furugård suckade djupt. Han reste sig med insikten att han hade träffat på rätt misstänkt, men utan större hopp om att få honom fälld. Han sköt in sin stol och lämnade förhörsrummets annex i källaren. Redan i morgon dag skulle jourdomstolen sammanträda för förhandling. På vägen ut fick han löpa gatlopp mellan journalister i vanlig ordning. Han fräste bara:
– Inga kommentarer! Och ur mungipan spottade han ut:
– Ja, pyromanspåret är dött, lika dött som kurdspåret på sin tid. Och ja, vi har en misstänkt och förhandlingen börjar i morgon klockan 10! Adjö! Han smällde igen bildörren så snabbt att en kvinnlig journalist fick dra åt sig sina lösnaglar, trampade på gasen och var borta. Det var åter natt i Stockholm, och gatstenarna blänkte våta i lyktornas dimmiga sken.

Furugård var nästan ensam om att ha en BMW (Baader-Meinhof-Wagen med ett skandalöst smeknamn) numera, eller en bil överhuvudtaget; bilismen hade minskat med tre fjärdedelar på kort tid. De mindre trafikerade vägarna var upplogade och odlade. Häst och vagn upplevde en renässans, liksom cykelriksha. Sova. Drömma. Han drömde så märkligt den natten. Om snabba växter och stenar, om långsamma djur med rötter. Växterna flyger klumpigt flaxande. Stenarna rör sig i slow-motion, som sniglar eller sköldpaddor. Djuren är stationära; sitter stilla med öppen mun, fiskarna flyger och fåglarna flyter. Sova. Drömma. Drömma om en stor förändring.

Klockorna i Stadshustornet slog tolv.

4.

Domaren: Den anklagade har nu ordet för sitt försvarstal.
Robert K. Levin heter jag och jag är oskyldig. Men skyldiga är det gott om idag, och jag tänkte påminna om några av dem. Låt mig förts citera Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi: ”Den rådande ekonomiska världsordningen leder till död och i lidande i en omfattning som varken nazism eller kommunism kommit i närheten av.”
Ingen har lyckats motbevisa detta påstående och den praktiska konsekvensen är att denna världsordning omgående måste utbytas mot en bättre. Och det brådskar. Där har ni orsaken till att börshuset brann ner och kvarlämnade en uppmaning till revolution i lågorna. Kapitalismens brott mot mänskligheten är ett mycket dystert kapitel. Inte nog med de spanska conquistadornas folkmord på syd- och Mellanamerikas indianer, inte nog med kolonialisternas folkmord på Nordamerikas indianer, inte nog med Slavtriangeln mellan Europa, Afrika och Amerika och den vita kolonisationen av Afrika – redan där handlar det om miljoner och åter miljoner offer. Bara under nittonhundratalet har 100 miljoner dödats i kapitalismens krig enligt Pierre Gillys noggranna och väldokumenterade specifikation. Svältens offer, 25 000 döda varje dag (varav 6000 barn), tillkommer. Under perioden 1900-1997 blir detta ytterligare 885 miljoner. Sammanlagt har kapitalismen dödat 1 miljard enbart under denna tidsperiod. Och då har jag ändå inte räknat in de oräkneliga människomassor som redan dödats eller skadats av en klimatförändring och miljöförstöring som bara den teknologiska, kapitalistiska produktionsordningen bär ansvaret för och redan har åstadkommit. Och dödssiffran stiger för varje dag.
Går vi nu till Sverige så hade vi ett ekonomiskt utgångsläge efter kriget som var enastående fördelaktigt, och under 1950- och 1960talet ökade den materiella standarden för de flesta, framförallt genom en medveten fördelning av skattemedel och övriga inkomster till staten och kommunerna. Allt detta slogs i spillror av nyliberalismen. Avregleringen av kredit- och valutamarknaden, och senare av de flesta andra marknader, slakten på den offentliga sektorn och statens företag, Feldt, Dennis, Åsbrink, 500%, och detta var bara början. Idag ser vi resultatet av en ohämmad extremt marknadsvänlig högerpolitik. Svälten och fattigdomen är nu tillbaka, vilket inte hänt sedan 1850. Klassklyftorna är omöjliga att överbrygga genom reformer och även viljan att försöka saknas, antalet miljardärer med egen privat skyddskår är fullständigt häpnadsväckande.
Så ser det ut, mina vänner. Just en snygg syn. Vad vill jag då? Och viktigare, vad vill svenska folket egentligen leva i för samhälle? Här kommer ett förslag: Ta där det finns och lägg där det fattas! Den sociala revolutionen låter inte vänta på sig längre för nu upplever folkflertalet att situationen är outhärdlig. Och därför väckte denna kryptiska eldskrift – vars upphovsman är okänd också för mig – därför väckte den folks känslor just i rätta ögonblicket. Trots att jag inte är den ni söker sympatiserar jag med handlingen. Om inte Jorden skall bli en lika öde planet som Mars måste vi alla resa oss mot staten, kapitalet och monarkin. Och införa arbetarråd, direktdemokrati och självförvaltning. Ja, vi törs – bränna Stockholms börs! Revolutionen börjar i dag. REVO! Och det var allt jag hade att säga.
Stående applåder i 15 minuter. Utanför rättssalens fönster tågar uppretade massdemonstationer förbi på väg mot Rosenbad. Domaren bankar förgäves med sin klubba, även han i 15 minuter, meddelar sedan att rätten ajourneras och att ett avgörande är uppskjutet på obestämd tid i avvaktan på kompletterande bevisning. En vecka senare kommer domen: Robert blir frikänd i brist på bevis.
Strax därpå inkommer ett brev till rätten med en detaljerad beskrivning av hur branden anlagts.
”Till rättens ordförande.
Jag arbetade extra som städare, och på Stockholmsbörsen hade jag nycklar eftersom min arbetstid var på kvällar och nätter. Tydligen har ni förhört alla som arbetade på Börsen, men mig har ni missat för jag jobbade svart och finns inte i några handlingar. Jag är docent i partikelfysik från Mellanöstern, och beroende på denna min bakgrund var städjobb det enda jobb jag fick. Jag hatade det, och framförallt hatade jag dessa finansvalpar som leker med våra liv. Börsen har fyra rymliga toalettrum och lika många städförråd. Jag dränkte in trassel i linolja, knöt en plastpåse runt och lade dessa påsar i fyra pappkartonger med sågspån Jag tejpade igen kartongerna och skrev utanpå ”städmaterial”. Sedan gömde jag dem i förråden och i toalettrummen på ett sådant sätt att bara jag själv kunde hitta dem. Någon vecka därpå under natten hade linoljan börjat självantända som den alltid gör utan syretillförsel, och elden spred sig omedelbart. Själv låg jag vid tillfället och sov. När ni får detta brev är jag inte längre i Sverige, men det gläder mig ofantligt att Börsens öde verkar ha utlöst en social revolution.”

– Han kunde väl åtminstone ha skickat brevet till CityPolisen! rasade Furugård.
Assistenten: – Men nu är ju fallet löst. Detta var Eldflugan. Bara han hade kunnat ge en detaljerad redogörelse.
Furugård :– Och förklarar detta eldskriften? Nej det gör det banne mig inte alls! Han nämner den inte och varför tar han inte skulden på sig för det mindre brottet med eldskriften när han bekänner resten, säker på att vara utom räckhåll för oss? Kanske var han inte ensam?

Revolutionen rasade nu vidare med inbyggd logik, och Arbetarrådens Centralförsamling var nu den enda makten i samhället. Ett nytt, rättvist och humant samhälle där alla människor hade okränkbar beslutanderätt var inom räckhåll. Drottning Victoria hade för länge sedan emigrerat till Schweiz, som en gång den gamle kungen tänkte göra 1917, när riksdagsmannen Carl Winberg utsett en hemlig revolutionskommitté.
Och på Havannas barer Bodeguita, där man dricker mohito och på Floridita, där man dricker daiquiri, uppsnappades flera år senare av en tillfällighet följande anonyma samtal.
– Jag fick idén ur en Kalle Anka-tidning från 1946, och bokstäverna gjordes i hemlighet och nattetid på taket till Börshuset, med metallfilspån, fosforpulver med mera. Jag hade tänkt mig en självlysande skrift som skulle lysa i mörkret. Jag insåg redan innan jag blev polis att en folklig, social revolution var vårt enda hopp. Jag hade inga tankar på att tända eld på byggnaden, och jag kände inte den som sedan gjorde det. Det kom som en överraskning när det hände, och min lilla takdekoration kom ju verkligen till sin fulla rätt. Den unge mannen med det vinnande leendet svepte sin daiquiri. Bartendern nickade instämmande. Länge leve den svensk-cubanska revolutionära vänskapen!

– Och, tänkte den unge mannen för sig själv, i Carl Barks’ berättelse slutar det ju mycket riktigt med att gärningsmannen var en polis.

Frihetens backanal

”…den frihetens backanal
där ingen förblir nykter.”
– Hegel

Det var den dagen då världen stod stilla.
Över hela jordklotet lade människorna ner arbetet på obestämd tid och gick i global generalstrejk.

Det hade börjat flera år tidigare som en idé som diskuterades på nätet, med skriften L’Insurrection qui vient av franska Comité Invisible, via IMC efter exemplet Buy-Nothing-Day, det spred sig snabbt hos IWW:s medlemmar, och genombrottet kom när också ILO, ICFTU och GUF anslöt sig till tanken. Därpå följde oändliga förhandlingar, insamlingar och planeringsmöten. Kampanjen satte igång på allvar efter två års arbete, och nu utvecklades en särskild folkrörelse underifrån med den globala generalstrejken som enda mål.
Det vill säga, målet var att få den till stånd, men dess tänkbara resultat diskuterades ännu inte. För enighetens skull. Däremot blev man efter många kriser och konflikter till sist överens om tre paroller: Krossa nyliberalismen – global rättvisa – arbetarmakt.
Tidpunkten var väl vald. De allra sista oljereserverna skulle tas i bruk ungefär samtidigt, inga lika billiga energislag fanns att ersätta dem och världsekonomin var allvarligt i gungning allt sedan 2010-talet.

Melinda var en lång, slank kvinna med rött lockigt hår, lång hals, gröna ögon och stora vackra händer. Munnen var bred, kindknotorna höga och uppnäsan var lätt fräknig. Runt hennes smala höfter hängde ett patronbälte. Hon var klädd i en mörkröd sammetsklänning över jeans och t-shirt och på stolskarmen vid datorn hängde en trapperjacka och en palestinasjal.. Hon sparkade av sig sandalerna, lade upp benen bredvid tangentbordet och började distraherat måla sina tånaglar medan nyhetssajterna rapporterade om världshändelserna. Just nu intervjuar CNN en världsanalytiker med hornbågade glasögon.
-Om vi betraktar de sociala eruptioner under de senaste 400 åren som gällt politiskt styrelseskick och/eller ekonomiskt system, så har 56 större sådana revolutioner hittills inträffat och 46 av dem under 1900-talet: 5 av dessa är liberala, 33 socialistiska och 8 anarkistiska.
-He, he, säger reportern respektlöst, du har verkligen studerat det där eller hur?
– Ja, men det är inte det enda. Den situation vi har nu saknar motsvarighet i historien. Den globala vilda generalstrejken har nu pågått i en vecka och något slut är inte i sikte. Inte ens på 60-talet…Just nu pågår det öppna sociala konflikter i den absoluta merparten av världens alla länder. Om vi börjar med Latinamerika: samtliga stater är i uppror och har bildat en revolutionär allians. Generalstrejk pågår i alla dessa stater och lokala revolutionsråd har bildats. 100 000-tals människor demonstrerar för global generalstrejk i Sao Paolo, Brazilia, Bogota, Santiago de Chile, Rio de Janeiro, Lima, Mexico City…
– Vi visar bilder från de länderna nu…och fortsätter att rapportera från jordens alla hörn och städer. EZNL har tagit makten i Mexico och FARC har tagit makten i Colombia, Maoisterna i Nepal och syndikalisterna på Cuba. Nya motståndsgrupper bildas varje dag, och upplopp, barrikader, plundring och överfall på polisstationer och militärfordon är numera vardagsmat över hela Asien. Inga officiella uttalanden från högre ort har ännu gjorts, politikerna är som förlamade. Kravaller, upproriska folksamlingar och jättelika demonstrationer syns överallt, polisen säger sig inte har läget under kontroll och militären är splittrad. Tillbaka till Europa och en intervju med Renata Schöndorff, taleskvinna för somliga i denna rörelse, direkt från Barcelona.

– Renata, vad är det för arbetsgrupper ni har bildat? Är ni terrorister?
– Det är riktigt att motståndarna har haft en internationell konferens här i Barcelona, och att ett antal arbetsgrupper redan har börjat fungera. Nej, vi är inte terrorister, det är vi som är de terroriserade och nu går vi till motangrepp. Dels kommer media att ockuperas, alla större tidningskoncerner och tv-bolag sätter vi mycket hård press på just nu. Vi tolererar inga lögner. Så har vi också World Wide Reclaim the City som har fått eller börjat få kontrollen över flera av världens storstäder just nu. Och våra hackersaktivister angriper i detta nu banker, kreditväsen och aktiemarknaden på bred front. Börsen är chanslös. Så har vi låtit våra förenade gerillastyrkor ockupera livsmedelslagren på strategiska ställen, mer detaljer än så kan jag inte ge om detta av säkerhetsskäl. Och slutligen har den feministiska internationalen rekommenderat sina medlemmar att aktivt sluta sig till revolutionen och söka påverka alla som motsätter sig den.
– Ja detta var dagsläget och vi följer utvecklingen mycket noga. Situationen är historiskt unik och vad som helst kan hända.

Melinda stängde av nyheterna och återgick till att montera isär, rengöra och smörja sin Kalasjnikov. GalaxCom-apparaten ringde.
– Hej, det är David! Vi behöver delegater till Revolutionsrådet. Vill du ställa upp som kandidat?
– Revolutionsrådet? Vad är det och vad ska det göra?
– Det består av femtio betrodda aktivister, hälften kvinnor hälften män, och med flera etniciteter. Deras uppgift blir att lotsa revolutionen genom de svårigheter som kan uppkomma fram till den dag då Arbetarrådens Centralförsamling ska ta över. Ett absolut krav är: inga som helst personliga maktambitioner, ingen status eller prestige, absolut anonymitet. Ett annat krav är fantasi och handlingskraft. Rådet skall upplösas i samma ögonblick som Arbetarrådens Centralförsamling har sitt första möte .
– Eh…det kom litet plötsligt. Melinda tuggade på sin underläpp. Vilka andra finns med?
– Plötsligt var ordet! Ingen trodde väl…i gamla Sverige…men hela världen är i gungning och nu gäller det att hålla tungan rätt i mun. Nej, jag tror inte att du känner dom andra, men det är bra människor allihop. Ingen som kan tänkas vilja ta över eller manipulera för egen del. Ingen som tillhör någon organisation eller något parti. Bara normala frihetliga revolutionärer!
– Men vad säger de andra falangerna då?
– Vi samarbetar med alla ärliga revolutionärer. Vi får ta det sen. Dom har samma möjlighet som alla andra att kandidera till arbetarråden om dom erkänner arbetarråden som den enda makten i samhället. Men deras Parti får dom lämna hemma. Den här gången ska det inte bli en totalitär soppa av alltihop.
– OK då. Jag är med. Var ska vi träffas?
– Det kan jag inte säga på telefon utan jag kommer hem till dig och sen går vi dit tillsammans.

David knackade på och Melinda öppnade försiktigt.
–Jag är färdig att gå!
–Bra. Det är inte långt men vi måste skynda oss. Dom andra sitter redan på Lokalen och väntar.
Så småsprang dom genom de regnvåta gatorna, hand i hand för att inte snubbla. Melinda tryckte sin k-pist mot kroppen under jackan. Ovanligt mycket folk var ute på gatorna och ovanligt många utryckningsfordon for fram och tillbaka med tjutande sirener. På vägen passerade dom Grand Hotel, och Melinda fick ett infall.
—Kom, David, vi går in här. Och var beredd på att springa sedan! Dom klev in under kristallkronorna och silverbesticken och de välnärda borgarna med sina punschglas tittade förvånat upp ur hummersoppan.
— JASÅ, vrålade Melinda, HÄR SITTER DOM RIKA SVINEN! Hon gjorde en konstpaus, fyllde lungorna och skrek rakt ut:
— OCH GN-A-A-A-GER PÅ DOM FATTIGAS BEN…! Det uppstod en förvirrad tystnad varvid överklassen satte kaffet i halsen, hostade och harklade och vomerade om vartannat. Sen vände Melinda och David snabbt på klacken, tog paradtrappan i ett enda kliv och sprang ut på gatan igen.
Med andan i halsen kom dom in på Lokalen några kvarter längre bort.
Den som först tog ordet var Carina. Hennes ansikte var allvarligt men rösten var oväntat lugn.
– Ja då kan vi börja mötet. Först har vi säkerheten, kan Per göra en genomgång?
– Ja. Allt som sägs här är konfidentiellt. Ni kan prata med varandra efter mötet men bara tête-a-tête, och inte med någon annan. Vi delar nu ut e-mailkoder som är omöjliga att knäcka.
– Om ingen undrar något mer om detta kan jag kanske göra en kort summering av läget. Hela världen står i lågor. Också här i Sverige bedömer vi att det råder en revolutionär situation; som ni alla har hört har det bildats arbetarråd både i Stockholm, Göteborg, Malmö…
–Norrköping, Luleå, Umeå, Gävle, Uppsala… inflikade någon annan.
– Det räcker inte. Den senaste uppgiften är att 35 orter nu har arbetarråd! Arbetarna har övertagit ledningen av produktionen och de flesta har avskedat sina chefer..(allmänt jubel i salen)…och några har visstidsanställt cheferna som konsulter för arbetarlön. Likalön verkar vara den vanligaste åtgärden hittills.
– Ja, fortsatte Per, dom blir fler för varje minut och vår första uppgift blir att kolla så att dom valt delegater till Centralförsamlingen, federerat sig med varandra och från och med nu upprätthåller kontakten. Vem vill göra det? Carina räcker upp en hand. Beslutar mötet att delegera denna uppgift till Carina. Svaret är ja. Vår viktigaste uppgift är nu att förbereda det första mötet med alla arbetarrådens delegater. Vi måste ha plats, tid, och säkerhet fixad inom en vecka. Tre frivilliga! Bra. Kan mötet delegera den uppgiften? OK. Melinda vill ha ordet.
– Jag kallas Melinda om vi nu inte ska använda våra riktiga namn. Mitt förslag är att Revolutionsrådet nu delar upp sig i två grupper; en som vi kan kalla för Revolutionsförsvaret till exempel, som skall agera militärt mot alla kontrarevolutionära försök och eventuella kupper. Den som har kontakt med soldatråden kan ingå i den gruppen…alla frivilliga måste organiseras och utrustas, och militära delegater skall väljas omedelbart. Och sen en grupp som vi kan kalla för Planeringsgruppen, som skall skaffa sig en bild av det politiska läget, ta nödvändiga civila interimsbeslut och författa kommunikéer till offentligheten. Den som har kontakt med Departementsråden kan ingå där…
Efter en snabb diskussion delas uppgifterna ut.
– Departementsrådet? undrar någon med stor förvåning.
– Ja, det finns ett sådant, tro det eller ej! Det är länge sedan regeringen hörde av sig nu, ingen tycks veta var dom finns, men tjänstemännen har bildat ett råd…
– Dom gömmer sig nog i en bunker nånstans. Tillsammans med ÖB och Säpo. Riksbankschefen måste vi också ha tag i. Vi får ta och leta reda på dom, sätt igång!

Den första kommunikén från Revolutionsrådets Planeringsgrupp.

— ”Kamrater! Den sociala revolutionen har nått Sverige. Den historiska möjligheten att avskaffa Staten och Kapitalismen, att införa direktdemokrati, självförvaltning och arbetarråd, har äntligen infunnit sig. Den här gången duger inga halvmesyrer, inget 1917, den här gången skall vi inte byta gamla härskare mot nya; nu skall vi alla, kvinnor och män, bli våra egna herrar. Arbetarna på de svenska företagen har övertagit driften av fabrikerna, avskedat sina chefer, infört likalön och bildat Arbetarråd som nu håller på att federera sig. Om en vecka kommer deras delegaters Centralförsamling att utropa sig till den enda makten i landet. Revolutionsrådet vill också uppmuntra andra arbetarkategorier att bilda Råd och att ta styrelsen av sina respektive företag i egna händer samt bönderna och andra självanställda delar av befolkningen att formera sig i Råd och att sända sina delegater till Centralförsamlingen. Denna bör också proklamera avskaffandet av alla arbetsnormer och instiftandet av lika lön och lika hyror samt fortsätta att organisera en ”Planfabrik” och snarast sammanställa en provisorisk ekonomisk plan att diskuteras av de lokala Råden.”

Revolutionsförsvarets första kommuniké lyder så här.
”Kamrater! Vi uppmanar alla revolutionärer att fortsätta att beväpna arbetarklassen och ordna upplösningen av polisen och den stående armén. En direktdemokratisk arbetarmilis bildas nu för att ersätta polis och militär; vi behöver din medverkan! Vi ber i synnerhet de som arbetar i regeringens departement att fortsätta bilda Råd för att proklamera ombildningen av dessa statliga enheter till företag styrda av dem som arbetar i dem. Vi vill slutligen tillkalla uppmärksamheten hos arbetare i andra länder och förklara för dem innehållet och meningen med dessa åtgärder. Sverige gör sig nu redo att införa ett samhälle grundat på folklig direktdemokrati, frihetlig socialism, arbetarråd och självförvaltning. Vi har tillfälligt stängt gränserna för att underlätta exproprieringen av kapitalet och den politiska makten. Denna process får under inga omständigheter störas av kontrarevolutionära anslag; vi kommer att försvara revolutionen till varje pris och också med resolut revolutionärt våld om detta blir nödvändigt; don´t even think about it! Men de som känner oss väl vet att vi hatar våld, tvång och strafftänkande. ”Total frihet och total kärlek, det är vårt mål!” som Bakunin brukade säga. Så fort läget är under kontroll kommer vi att rekommendera den allra största öppenhet och tolerans. Folkets entusiasm vet inga gränser! Full fart framåt mot den totala revolutionen!”
Möte pågår och rapporter diskuteras.
Det hörs ett kraftigt brak, dörren går i småbitar, Nationella Insatsstyrkan ramlar in och skjuter varandra i ett virrvarr av Uzis, ljusgranater och tårgas. Vi har gasmasker på och ligger under borden, beväpnade med våra MP5vapen som passar bättre i ett trångt utrymme. Det blir lika plötsligt tyst, alla i insatsstyrkan är utslagna.
Ingen av oss är sårad. Alla rusar omedelbart in i tunneln som leder ut till Grottan vid kusten, där en motorbåt ligger körklar. ”Dom bevakade bakdörren men tunneln missade dom!” flämtar Melinda. ”Hur kan dom vara så klantiga att dom skjuter sig själva?” ”Nästa gång har vi en befriad u-båt här i grottan också”, skrattar Per och sätter fart ut mot fjärden. Men vi får kamouflera den bättre. Nu tar vi oss till nästa läger och ser till att få kontakt med Militära grenen. Båten lade ut. Och där han stod i fören i den piskande stormen stämde han upp med Rolling Stones för full hals: –Time, time, time is on my side, yes it is…!

Och nu sitter Robert K. Levin i en kamouflagemålad militärjeep full med sjungande kamrater i rödsvarta halsdukar som skjuter i luften och tänder cigarrer, på väg in i huvudstaden i en segerparad genom blomsterströdda gator med jublande folkmassor på trottoarerna. Fyrverkerierna blommar upp som gnistrande buketter över kvällshimlen, musiken dånar. Tiden, tänker han, tiden verkar vara på vår sida. Händer detta nu, har det hänt, kommer det att hända? Men tiden är ett enhetligt kontinuum och ett evigt nu och tiden är äntligen på vår sida.

Oneiro

1. Atakapa.
29 augusti 2309.

Där borta låg den, planeten Oneiro, på bekvämt avstånd från sin röda dubbelstjärna, beledsagad av två mindre ismånar.
Oneiro var speciell på så sätt att den alltid vände samma sida mot solarna, och därför hade en sida ständigt belyst och en i evig skugga, vilket gjorde att den delades i en halva av mörk polaröken och en halva av glödhett vulkanlandskap.
Men eftersom den också hade en atmosfär av syre var den inte utan liv. Längs med hela ekvatorn löpte ett två till tre mil brett område av stabilt tempererat och beboeligt gränslandskap med floder, sjöar och blåaktiga, metallicglänsande gräsarter. Resten av växtligheten var importerad, och eftersom kolonisterna var från jordens tropiska länder hade man efter moget övervägande börjat planterat kungspalmer och sockerrör, bananer och andra nyttoväxter.
Man hade inte varit här särskilt länge, och merparten av tiden hade använts till provtagningar, mätningar och praktiska arrangemang för att etablera kolonin. Huvudbasen döptes till Nuevo Ecuador.

Besättningen på rymdskeppet Vanguard var bara ett dygn före landning på Oneiro när underliga saker började hända. Kapten Wilcott satt med sin besättning i genomgång. Kail var andrepiloten, Ailene var läkare, Ea var exobiolog, Avalon rymdtekniker och Dexy säkerhetsexpert.
—Vårt uppdrag är alltså att landa på Oneiro, ge kolonisterna den hjälp och extra proviant dom kan behöva och om några veckor återvända till jorden med en last av metanhydrat och helium 3. Färden hit har ännu inte inneburit några överraskningar, men nu…Wilcott tystnade och gav med en gest ordet till Dexy.
—Ja kapten, vi har haft flera störningar…eller incidenter, det sista dygnet. Vi kan inte exakt avgöra vad det rör sig om. Det yttrar sig som knackningar på skrovet.
—Knackningar? Wilcott strök sig eftertänksamt om sitt vita, kortklippta Hemingway-skägg.
—Ja, det är helt obegripligt, det låter som om någon utifrån knackade i väggarna, vilket inte kan hända…det är alltså inga meteoriter eller någonting sådant. Dexy’s ljusa stämma hängde kvar i luften ett ögonblick medan hon tog sats inför vad som komma skulle.
—Och eftersom vi uteslutit alla yttre fenomen återstår egentligen bara RSPK.
—Recurrent Spontaneous Psychokinesis, inflikade Ailene, vilket egentligen betyder att vi har ett poltergeistfenomen här.
—Vänta nu ett ögonblick protesterade Kail, det kan bara inte hända, i synnerhet inte i yttre rymden.
—Jag instämmer, sa Dexy, men nu är det så det är. Vi kan antingen strunta i det eller pröva de förslag som finns. Och det enda förslaget hittills är att använda ett Ouija-bräde, vilket vi faktiskt har tillsammans med schack och andra sällskapsspel i kabinens förråd…
Hon väntade inte på svar utan gick in i skeppsförrådet och kom snart tillbaka med ouija-brädet. Dexy satte sig med brädet i famnen och gav kaptenen en lång blick.
—Låt gå för det då, log Wilcott, fast med tvekan. Risken är att vi oroas i onödan. Men vi har ju inget annat för tillfället att ta till.
Besättningen grymtade en aning men grupperade sig snart vid bordet med ouija-brädet i mitten.
Efter de inledande ritualerna med alla händer placerade på ett uppochnervänt dricksglas ställde Ea den första frågan.
— Vem är du?
Svaret kom sakta och prövande. Glaset rörde sig vingligt över alfabetet, och Avalon bokstaverade —D,D,H,O,M,E. Hon gjorde en konstpaus.
—Det kan bara syfta på Daniel Dunglas Home som levde 1833 till 1886 och var sin tids mest berömda medium. Han var också den enda dokumenterade person som leviterat 50 gånger i god belysning och inför ett stort antal omdömesgilla vittnen. Han blev ingående undersökt och ingen hittade något fusk. Men varför han dyker upp här och nu…
—Artonhundratalet, mer än 400 år sedan, still going strong. Jag har hört talas om honom, skrattade Wilcott. När han gick in i ett rum med piano började det spontant att spela ”Home, Sweet Home”!
Avalon ställde också nästa fråga.
—Vad är ditt budskap?
Återigen rörde sig glaset med förenade ansträngningar men ändå med en egen vilja från bokstav till bokstav. Ea läste: ”De minsta…skall vara…de största.” Låter som ett bibelcitat. Eller kanske en politisk deklaration. Och här kommer mer: ATAKAPA. Obegripligt.
Wilcott rynkade pannan. De minsta ska vara de största? Och ett obegripligt ord, kanske kan det vara indianspråk. Dexy får ta reda på det där.
—Är ni nöjda nu? utbrast Kail. Vi har äntligen fått något att oroa oss för, något vi inte begriper.
–Det finns en sak jag begriper invände Avalon. Knackningarna har upphört.

10 september 2309.
Kolonisterna i Nuevo Ecuador lotsade in Vanguardskeppet på en öppen bana under stora festligheter. Monita, Isi, Jacinta och Luz hade sett fram mot detta besök under en längre tid, och Dario, Macario, Santo och Yuma som varit verksamma på fältet var också där när skeppet landade. Kolonister och besättning omfamnade varandra och kom genast i ivrigt samspråk.
—Luften går att andas med vissa tillsatser, förklarade Dario, det finns vatten som går att göra drickbart om man kan bortse från en lätt bismak av metan och klimatet är subtropiskt och bra, åtminstone på denna smala ekvatorialremsa runt planeten.
—Och hur ser det ut på resten av planeten? frågade Avalon.
—Mycket fientlig miljö. Vi har inte gjort några utflykter till öken- eller polarzonerna än, vi har fullt upp här, sa Dario. Ni kommer ju att arbeta på månarna med utvinning och där har vi inte heller varit än. Dario ryckte på axlarna. Som ni märker avviker gravitation och dygnsrytm en del från Gamla Jorden. Men de dubbla soluppgångarna är fantastiska. Och den ljuva, söta doften ni känner i luften kommer från gräset.
—Och tydligen finns här också högre liv i någon form. Vilket organiskt liv har ni stött på? Avalon vände sig mot Monita medan man började ströva ut i landskapet tillsammans.
—Vi har bara börjat undersökningen av floran och faunan. Det finns inhemska växter med fotosyntes, ni har sett det blå metallicgräset, och liknande lavar och lummerväxter. Påminner litet om Gamla Jordens karbontid. Det finns också en livsform som inte är baserad på kol och vatten, utan på kisel och ammoniak. Vi kallar dom för ”snabba stenar”. Men djurlivet är ett mysterium. Vi har bara hittat mikroskopiskt djurliv än, och vi blev mycket förvånade.
—Hur? frågade Avalon.
—Det är något som inte stämmer, sa Monita. Mikroorganismerna verkar vara mycket högt utvecklade flercelliga djur, fast mikroskopiska. Det skulle inte förvåna oss om vi stötte på mikroskopiska fiskar, däggdjur eller
primater. Och det är något med formatet…ju färre celler, desto större. Vi får nog tänka oss ett helt annorlunda ekosystem med okända begränsningar framkallade av den extremt koncentrerade livszonen. Vi har ju fört in egna växter på försök i växthus, men dom verkar inte ta skada eller orsaka problem. Så småningom kan vi nog släppa ut dom.
—Vi såg att ni redan har börjat plantera fruktträd, sa Ea och blickade ut över det flacka landskapet. Det ångade ur jorden och ett band av grunda sjöar omgärdades av blått gräs ända bort mot horisonten. På ömse sidor anades ödemarken, den ena sidan med norrsken och svart vinterhimmel, den andra med sandstormar och dallrande hetta. Över alltihop lyste Dubbelstjärnorna med sitt infraröda skimmer och bildade komplicerade, långa skuggor på marken. De vita månarna syntes nätt och jämnt.
En egendomlig värld, tänkte Ea. Inte lika gästvänlig som Gamla Jorden, men heller inte omöjlig att kolonisera. Om nu människor alls hör hemma här. Vissa världar tar emot oss, andra är redan upptagna, flertalet är obeboeliga och några spyr ut oss direkt. Vi sprider oss ut över galaxen och först var det för att vi kunde, ”not because it´s easy but because it’s hard”, men nu är det för att vi måste. Så många miljarder människor får bara inte plats på Gamla Jorden längre. Hur detta äventyr ska sluta…
En snabb sten kilade förbi med ett lågt skramlande läte. Ea tog ett foto och bestämde sig för att låta undersöka denna varelse närmare vid ett senare tillfälle. Hon suckade lätt och satte kurs tillbaka mot Nuevo Ecuador.

Gruvbrytningen på Oneiros månar pågick för fullt och Vanguards lastutrymme fylldes långsamt med metanhydrat och helium 3 i komprimerad form.
—Det här går ju utmärkt, pustade Kail. Vi oroade oss antagligen i onödan.
—Det är möjligt, svarade Wilcott. Det är en intressant planet det här, på den lilla levande remsan. Och kolonisterna har min beundran. Men det saknas några pusselbitar för biologerna…
—Nu återstår bara hemresan, sa Kail, och då är vårt uppdrag slutfört. Men jag hoppas vi slipper fler poltergeister!

30 november 2309.
Oneiro med sina månar försvann i bakgrunden medan Vanguard satte kurs hemåt. Många ljusårs resa tillbaka till Gamla Jorden låg framför dem. Inga mystiska knackningar på skrovet förekom, men besättningen kunde ändå inte helt släppa tanken på den spöklika incidenten. Så Dexy, som hade fått i uppgift att tolka budskapet, kom upp på bryggan, ganska blek i ansiktet, och bad att få tala med Wilcott.
—Javisst. Vad fick du fram för något?
—Atakapa…sa Dexy med f lackande blick. Det är ett gammalt indianord, precis som du trodde.
—Som betyder?
—Som betyder ”människoätare”, sa Dexy med låg röst.

Jättebakteriernas 10-åriga fasteperiod var slut. Som enorma diskar, flera hundra kilo tunga, ofantliga band av ovala organismer, likt överdimensionerade intergalaktiska mördarsniglar, kom de klafsande upp ur de bubblande träsken i Polarzonen och satte sig i rörelse mot Oneiros ekvator. Dom var mycket hungriga.

2. Nomaderna.
10 maj 2391.
Dom kallade sig Nomaderna. Efter den första katastrofen på Oneiro, då hela kolonien och dess invånare blev offer för jättebakterierna, övergavs planeten för många år framåt. När man äntligen beslutat att göra ett nytt försök, hade man valt en ny taktik. Efter att först ha övervägt utrotning av bakteriemonstren, bestämde man sig istället för att glasa in Nuevo Ecuador och på sikt kanske hela ekvatorialremsan. Man byggde en genomskinlig kupol över kolonistaden som kunde öppnas och stängas efter behov och väderlek. När kupolen var sluten var den också helt ointaglig. Resten av ekvatorialremsan skyddades tills vidare av ett heltäckande men osynligt laserstängsel. Eftersom attackerna utifrån dessutom bara kunde väntas vart tionde år bedömdes man nu ha situationen under kontroll, och en ny grupp kolonister anlände och etablerade sig. Kapten Wilcott hade landsatt dem utan incidenter.

På Gamla Jorden hade man samtidigt utrotat eller genetiskt immunförsvarat sig mot alla sjukdomar och dessutom efter en lång debatt lagstiftat om vilka gener som var tillåtna. De gener som kunde kopplas till destruktivitet, dominans och girighet hade identifierats och avlägsnats från den mänskliga arvsmassan, och detta inverkade positivt på både intelligens och kreativitet. Beslutet hälsades med tillfredsställelse av Vintergatans Världsråd. Befolkningsökningen hade stabiliserats liksom miljöproblemen och staten, kapitalismen och privategendomen fanns nu bara i historieböckerna. Varken krig eller lokala konflikter hade inträffat sedan dess, vilket också berodde på att man äntligen lyckats lösa Israel-Palestinakonflikten. Det hade varit det största projektet i mänsklighetens historia, bortsett från koloniseringen av stjärnorna. Efter att Israel tackat nej till tvåstatslösningen och förslaget om ett förenat PalestIsrael med samma rättigheter för alla medborgare, föddes idén om att flytta hela staten Israel med 1947 års gränser inklusive en tredjedel av Jerusalem till Madagaskar, något som övervägts redan i ett tidigare skede. Skillnaden var nu att man tänkte såga upp hela landområdet med byggnader och allt i kvadratkilometerstora block till femtio meters djup och transportera dom med jättelika zeppelinare till ett garanterat helt obebott landområde på Madagaskar där ett exakt motsvarande territorium grävts ut, också det till femtio meters djup. Israel accepterade till allas förvåning förslaget. Kanske hade den berömda hebreiska humorn ett inflytande här? Flyttningen gick planenligt men tog mer än tio år i anspråk och kostade astronomiska belopp, till vilka Vintergatans Världsråd anslog hälften, delstaten Bayern och USA den andra hälften, inklusive ersättning till Madagaskars lokalbefolkning för miljöpåverkan. Flyttningen vitaliserade den israeliska befolkningen, värnplikten avskaffades och kibbutzsocialismen fick en renässans. Det fysiska tomrummet efter Israel fylldes med matjord, och massiva ekonomiska bidrag från alla världens länder gjorde att Palestina snabbt blev självförsörjande och därpå en rik nation. Alla inblandade var nöjda och Gamla Jorden drog en lättnadens suck. Visserligen blev en del konstruktörer av murar tillfälligt arbetslösa. Men det beslutades också att då murbyggena i Palestina, mellan Europa och Afrika och mellan USA och Mexico nu inte längre behövdes, skulle dessa barriärer komma bättre till nytta som skydd av Amazonas med bevakning hela vägen runt urskogsområdena. Den infödda indianstammen, några tusental personer, är tillåtna att bo, jaga och fiska på traditionellt vis, och de övervakar samtidigt Amazonas inifrån. Alla typer av ingrepp, skogsavverkning, kraftverksdammar och dylikt, är sedan länge helt förbjudna. Regionens lokalbefolkning har fått nya och bättre arbetsmöjligheter och därmed har ett hotande miljökrig kunnat undvikas.
Dom kallade sig Nomaderna. Den lilla gruppen människor härskade över ett pastoralt landskap som ledde hundratusentals mil i ett smalt band runt hela planeten Oneiro. Robotar skötte grovarbetet och matautomater hade börjat utplaceras med en mils mellanrum över hela området, kopplade till underjordiska automatiserade odlingar. Allt kolonisterna nu behövde göra var att ströva omkring eller färdas genom landskapet, plocka frukt, äta, sova, leka, upptäcka och tänka ut förbättringar. Kolonisterna på Oneiro var särskilt utvalda för att fungera socialt tillsammans utan några ledare eller hierarkier. Man bytte kön efter behag om man så önskade och levde så länge man hade lust eftersom både hjärnan och kroppen kunde förnyas successivt med kroppsegna celler. Detta var en årlig och ganska okomplicerad hälsorutin, som liksom den minimala sjukvård som behövdes i övrigt var helt gratis.
Den nya gruppen bestod nu av Xiomara, Cameron och Darcy samt Codak, Arjuna och Daniel. Och androiden Andrea förstås. Det var nu mitt i sommaren och man strövade lojt i sakta mak genom det tvillingsolbelysta parklandskapet i en lång och intagande horisontell lustvandring, emellanåt avbruten av små pauser vid matautomaterna. De övernattade under bar himmel och i den tropiska nattens ljumma vindar. De vaknade i den praktfulla dubbla soluppgången. Samtalet rörde sig makligt kring den ständigt skiftande naturen, som ännu inte bar spår av någon materiell civilisation.
—Utom vår egen då, sa Xiomara med ett brett leende i sitt intensiva ansikte. Hon var högrest, smärt, och full med lustiga implantat och hennes bronsmelerade hår var flätat med fjädrar, blommor och speglar i en uppsättning som sköt snett upp från nacken. Hennes röst hade ett metalliskt skimmer men hon var helorganisk. Eller övervägande organisk.
—Det kanske finns en teknologi vi inte ser eller förstår, en som smälter omärkligt in i naturen? föreslog Cameron på sitt försynta sätt. Hon var en vitblond polynesier med blå ögon och med ett behagligt och litet flegmatiskt sätt.
—Om det faktiskt finns humanoider här borde dom logiskt sett vara mikroskopiska, men än har vi inte fått någon kontakt. Vi kanske har letat på fel ställen…
—Vad är nu detta? utbrast plötsligt den mörka och kortvuxna Darcy med sin beslöjade röst. Ser ni vad jag ser? Luften dallrar inte bara, det är som en förtjockning…
—Det kan vara en bubbla av en annan dimension, sade Arjuna. Han var atletiskt byggd, kortsnaggad och helkroppstatuerad. Ögonen var klart gula och kindknotorna höga.
—Jag föreslår att vi går in, sa Codak utan minsta tecken på oro. Han stack in ett finger genom den kompakta luftbarriären, drog ut det igen och suckade lättad.
:—Det verkar ofarligt. Barriären känns lite som gelatin, utan färg, lukt eller smak…
—Ingen däremot? frågade Daniel gruppen. OK, då går vi.
På avstånd hörde de flöjtmusik och kor som råmade.
—Ja nog är vi i en annan dimension, sa Daniel, på Oneiro finns verkligen inga kor!
Och där kom han emot dem, den undersköne blå ynglingen Krishna, smyckad i siden och juveler, spelande på sin lilla tvärflöjt av guld. Bakom honom kom de förälskade koherdeflickorna, gopis, och sist de vita, fromma korna.
—Välkomna till Braj och den förtrollade skogen, mina vänner! sa Krishna. Hjortar och påfåglar gick vid hans sida och Radha log i bakgrunden.
—Och särskilt välkommen är du, Arjuna, min vän från slagfältet. Där fick vi dom allt, eller hur?
—Ja, älskade Krishna svarade Arjuna lätt förvirrad, och vilken bok det blev sen!
—Nåja, sa Krishna och log blygsamt, Gita i all ära men själv tycker jag nog att Upanishaderna är ånnu bättre. Han vinkade farväl och försvann bakom kullarna med sina kor och herdeflickor, men flöjtmelodin hördes länge i fjärran.

”We are stardust
We are golden
And we got to get ourselves
Back to the garden”

Vagabondgruppen lyckades omtumlade och förundrade hitta tillbaka till den förtätade luftväggen, tog sig ut därifrån man kommit och fortsatte sin långa och vackra vertikala vandring över kullar och slätter under Oneiros skimrande skyar. Man hade nu tillryggalagt mer än tio mil, och ingenting annat än en vandring runt hela ekvatorn tillbaka till Nuevo Ecuador föresvävade dem. Ibland kom en flock flygande blommor sakta flaxande förbi. De påminde om vita orkidéer fast utan skaft eller blad och med stora, genomskinliga insektsvingar. De flög på låg höjd, så att luftrötterna ibland släpade i marken, på jakt efter ett nytt växtställe.
—Det är som en engelsk park det här, sa Xiomara drömmande.
—Ja, men ändå spontant hopkommen, sa Cameron.
—Jag tänker på Asger Jorns trädgård i Albisola sa Darcy, en perfekt oordning.
—Fast utan artefakter då, sa Codak. .Jo där är en, vår matautomat! Arjuna och Daniel skrattade.
—Det skulle inte förvåna mig om vi stötte på broar, vägar, självbyggen. Men vem skulle ha byggt dem?
—Ursäkta att jag lägger mig i samtalet, sa androiden med sin välmodulerade och förbindliga stämma. Men enligt min uppfattning finns det humanoider här. Titta ner i gräset!
Alla satte sig på huk och Andrea projicerade sitt mikroskopseende till ett väl synligt uppförstorat hologram. Det gick ett sus genom gruppen.
—Andrea, du är ett geni!
—Gud så små dom är! Hur ska vi kunna få kontakt med dom? Och titta, dom bygger städer – som inte kan ses med blotta ögat!
Det tog ett tag innan den första förvåningen hade lagt sig. De mikroskopiska humanoiderna tillfrågades då om Oneiros syn på kolonisterna. Andrea tolkade och gjorde sitt bästa för att inte skrämma dem.
—Dom är rädda för att ni ska trampa ner dom av misstag, sa Andrea. Och dom berättar om sin uråldriga mytologi och sina gamla urkunder, om Oneiros ”onda” västliga och ”goda” östliga territorier som man förr trodde befolkades med änglar och djävlar. Om ”öknen av rött glas” och om Underjorden som ansågs vara hemvist för ”drömmare”.
—Drömmare? undrade Cameron.
—Ja, drömmarna under jorden som gör att Oneiro existerar. Det är vad skrifterna säger, enligt småfolket själva. Och kolonisationens öde får ni nog ompröva, avslutade Andrea diplomatiskt.
—Rött kort! konstaterade Darcy. Jag tror dom har den moraliska rätten på sin sida. Vi får väl överväga saken. Men fråga dom nu om jättebakterierna!
—Ja…Jättebakterierna används mot yttre fiender och har alltså också sin uppgift att fylla. Småfolket är mycket ledsna för att den förra kolonien råkade illa ut, men jättebakterierna är väldigt primitiva och äter allt som är löst, dom har ingen fullständig kontroll över dom. Men för en tid sedan utsattes Oneiro för ett fientligt anfall, och den gången räddade dom planeten, översatte Andrea.
—Vilka var det? Kom dom från denna galaxen eller från någon annan? frågade Cameron.
—Hm…det var visst Ulmuk och hans anhang som var i farten.
—Ulmuk? Har inte han varit ledarskribent på Sydsvenskan? Han som påminner om en övermogen Roquefort ?
—Det kan stämma ja, men numera…han är beryktad i flera galaxer för sitt nyliberala korståg. Men den här gången fick han äta upp det. Eller rättare sagt, han blev själv uppäten.
—Ingen lär sakna honom, sa Darcy och de andra nickade instämmande.
Den här planeten, tänkte Cameron, var visst inte lika händelselös som vi först trodde.

Man tog sig nu tillbaka till Nuevo Ecuador för överläggningar. Eftersom Oneiro visat sig ha mycket ömtåliga högre livsformer som man inte ville skada, och eftersom förhållandena på Gamla Jorden på senare tid radikalt förbättrats, beslutade man under de följande dagarna i samråd med Vintergatans Världsråd att avveckla kolonien och fridlysa Oneiro för all framtid.

3. Slutet.
1 september 2391
Några veckor senare var kapten Wilcotts trygga gestalt på plats och allt som kunde påminna om människornas koloni nedmonterat och instuvat i skeppet, inklusive ett urval prover ur Oneiros fauna och flora. En liten familj snabba stenar som alla var förtjusta i – en hane, en hona och tre småstenar – skulle få följa med Vanguard tillbaka till Gamla Jorden. Andrea förvarade alla expeditionens upplevelser och rön på sin hårddisk, och hade upprättade diplomatiska förbindelser mellan Småfolket och Jorden att tänka på.
—Det där var ett riktigt äventyr, sade Arjuna. En sällsam planet, det är det minsta man kan säga. Vi kommer att sakna den…men det blir mindre viktigt nu när man kan hoppas på Gamla Jorden igen. De sista skola bli de första.
—Det började som en katastrof, sa Wilcott, men sub specie aertnitatis så slutade det lyckligt ändå. Och nu börjar vårt eget äventyr på Gamla Jorden.

Hotell Den Jadeögda Räven

Kommissarie B. Serious knäppte händerna bakom nacken, lutade sig tillbaka i kontorsstolen och lade upp benen på skrivbordets glasskiva. Han tuggade på en cigarr. Att röka var för länge sedan belagt med dödsstraff, men att tugga på en cigarr gick bra. Han tyckte att han tänkte klarare då.
På väggen bakom honom hängde en fantombild på en efterspanad man med blekt ansikte och röd iris. Kontoret låg, som så många andra verksamheter nuförtiden under jorden, i en tunnel med ett virrvarr av korridorer och en rulltrappa i varje ände som ledde upp till ytan.
Det var dags att ge sig iväg. Klockan var fem och man visste aldrig vilket väder som väntade däruppe; nyss var det trettio grader varmt med snöbyar.

Albin kom gående på gatan i Nya Babylon med något som såg ut som en väska för bowlingklot i ena handen. Magnetfältet runt väskan syntes naturligtvis inte men flera fotgängares handledsmottagare slutade oförklarligt och tillfälligt att fungera. Metallpalmerna rasslade i vinden. Vädret hade hunnit växla mellan sommar och vinter ett par, tre gånger denna dag och på trottoaren satt en luggsliten man med handen utsträckt och en skylt med texten ”Arbetslös meteorolog” om halsen. En man som kunde varit Robert K. Levin vek hastigt av runt ett gathörn.
Albin banade sig fram genom folkmassan. De flesta var albinos med vitgrön hy och röd iris. Vid nästa gathörn fann han det han sökte: Hotell ”Den Jadeögda Räven.” Han gick in i lobbyn som visade sig vara ett av alla dessa varutempel som omslöt varje typ av verksamhet.
En högtalarröst mässade med mjuk och suggestiv stämma ”Ställ dig i ledet, håll pengarna i beredskap, börja köpa…nu! Fortsätt köpa. Fortsätt köpa. Önskar ni intensiv eller extensiv exploatering? Intensiv går fortare. Fortsätt köpa…”

Albin lyckades ta sig ut ur varutemplet utan att handla särskilt mycket och kom in i hotellets reception. En svartmuskig portier med underbett tittade misstänksamt på honom.

– Ska det vara över natten, eller?
– Ja tack, bara över natten. Och jag vill betala nu.
– Går bra. Ursäkta röran…det är sen upploppen i somras.
– Upplopp? Albin låtsades förvånad.
– Ja, det var dom där albinos…
– Albinos?
– Ja, dom påstår att vi håller dom som slavar; att vi har rövat bort dom…
– Jaså?
– Från en annan dimension. Jag vet inte om det stämmer eller ej men så säger dom. Kort paus. Portieren kastade en blick på Albins bagage.
– Ska jag låsa in det där? Han skrattade till. Det ser ut som en väska med bowlingklot. Jag menar, med de där kuporna på utsidan.
– Jaha, nej detta är min svartvita transportör.
– Vadförnåt?
– Glöm det, jag skämtade. Här är betalningen.
– Och här är nyckeln. Det är rummet längst ner till höger i korridoren. Önskas frukost?
– Nej tack. God natt.
– God natt då. Och välkommen igen en annan gång till Den Jadeögda Räven.

Albin satte sig ner på hotellsängen, lade upp sin väska och öppnade den. Han hade tvättat av sig sminket och hårfärgen i handfatet. Framför honom i den uppslagna väskan låg det skimrande svarta och det glänsande vita hålet i var sin fördjupning och med var sin instrumentpanel. Han hämtade en av hotellets små tvålar med den grönögda räven på i badrummet. Det var det nödvändiga testet. Han släppte försiktigt den lilla tvålen över det svarta mikrohålet till vänster. Den försvann ljudlöst och spårlöst in i det svarta. Han slog in ett kommando på tangentbordet och väntade. Några sekunder senare dök tvålen upp igen men nu ur det vita hålet till höger. Albin tog den svävande tvålen i handen och granskade den omsorgsfullt. Inga defekter, allt var som det skulle vara.
Det sista han gjorde innan han lät det svarta hålet omsluta sig var att han tog av sina kontaktlinser. I apparatens svartblanka metallhölje såg han sin egen blick. Den var vackert röd. Sekunden därpå var han hemma.

Tjutande polisbilar och hovrande militär-helikoptrar omringar hotellet. Kommissarie B. Serious stormar in.
– Vi söker en ledare för albinoupproret. Han vänder sig till den bestörta portieren.
– Vi går nu igenom alla rum. Ge genast hit hotellets liggare!
– Här är den…men jag har inte haft några misstänkta gäster.
– Alla är misstänkta, hela tiden. Vad står det här? Kan ni tyda denna namnteckning?
– Det var gästen som kom i går kväll och betalade i förskott, han med väskan…det är en väldigt ovanlig handstil. Jag tror det står…det står… ”Albin, O.” Och längre ner: ”Fri för evigt”.

Tiden läker alla sår

När jag kom fram såg jag ett nöjesfält i snö. Bodar, vagnar, pariserhjul och radiobilar – allt var täckt under tunga vita drivor med grålila skuggor. I en av vagnarna lyste det svagt genom rimfrostblommorna i fönstret. Jag knackade försiktigt på dörren. En man i röd uniform med guldgaloner och svart slokmustasch öppnade tveksamt.
– Jaha? Sa han med djup och reserverad stämma. –En besökare. Trodde inte det fanns mer folk här. Vad vill du?
– Förlåt om jag stör, började jag. Jag har gått hela natten och jag undrar var jag är.
– Kom in och värm dig bara. Jag stängde dörren efter mig och satte mig ner i den trånga baracken. På bordet framför mig låg en tarotkortlek, två tärningar och en pistol. Jag försökte att inte ta notis om detta eller ställa frågor. Jag stirrade in i elden från den öppna kaminen som spred en behaglig värme i det lilla rummet. Jag hängde min ytterrock över stolsryggen, tog av mig skorna och placerade dem framför kaminen.
– Nu ska vi se. Mannen vecklade ut en karta över köksbordet och hans panna föll i djupa veck.
– Vi är här, mitt i den lilla dalen. Han satte ett finger på kartan. Ännu är här ganska lugnt, men jag hör dom röra sig i närheten då och då.
– Jag hade tänkt gå ut på den gamla motorvägen och följa den söderut nästa natt, sade jag. Är det en bra idé, tror du?
– Du kan alltid försöka, men…vart ska du?
– Det är litet svårt att förklara. Jag måste bara vidare. Jag har ett uppdrag. Jag tittade bort, mannen uppfattade min motvillighet och frågade inte mer utan bytte samtalsämne.
– Såg du elefantspåren i snön? Han kastade en blick ut genom fönstret.
– Ja, jag lade märke till dom. Har elefanterna rymt?
– Vi släppte dom lösa i brist på bättre. Kanske klarar dom sig. Kanske klarar vi oss också.

Tidigt nästa morgon tog jag på mig skorna och jackan, nickade farväl till mannen som fortfarande sov, öppnade dörren och klev ut i den nyfallna snön. Nöjesfältet var tyst och ödsligt. Det låg ett blått dis över den sovande skogen. Jag följde elefantspåren i snön ända till den fyrfiliga motorvägen och långt borta hörde jag musik, jag tror det var Mozarts klarinettkonsert. Jag blickade ut över vägen och såg att det växte träd genom den spruckna asfalten. Inte på ett ställe utan på flera, bara fläckar och smältvatten; inga fordon har kört här på mycket länge och vägen har fallit i glömska och sakta återgått till naturen.
Jag gick hela förmiddagen utan att pausa men bestämde mig sedan för att ta matrast. Jag satte mig på ryggsäcken och gjorde upp eld med stort besvär, smälte snö i en kaffeburk och kokade buljong. Just när jag var klar och skulle fortsätta min vandring söderut såg jag en rökstrimma längre bort i vägens riktning. Jag uppfattade inte situationen som fientlig och min intuition drev mig närmare. Ganska snart förstod jag att det fanns fler vandrare på vägen. När jag kom inom syhåll upptäckte jag en ung man i trasig uniform som släckte en brasa med smältvatten. Han såg härjad ut men inte rädd. Ett brett leende bröt upp hans ärriga ansikte. Vid tinningen satt ett blankt metallföremål som såg ut som en snabbkontakt stadigt förankrat i pannbenet.

– Companero! hojtade han och reste sig, viftade med armarna och slog med sin hatt över låret. Companero!
Jag tänkte hastigt att jag inte var beväpnad. Ändå visade sig all försiktighet onödig, och vi började tala med varandra, glada att slippa ensamheten. Han hette Will och var också främling i trakten. Efter en kort stund hade vi bestämt att följas åt. När vi bröt upp upptäckte jag att han hade en skimrande guldlänk om halsen.
– Vad är det för något – här mitt ute i vildmarken?
– Jag fick den av en kvinna för länge sedan. En kvinna som bara dök upp ur tomma intet och försvann några veckor senare.
– Hon sa att det var farligt att stanna där. Jag protesterade, men hon upprepade bara ”det är farligt att stanna här”. Nästa morgon var hon försvunnen. Bara kedjan lämnade hon kvar. Sen dess har jag alltid undrat vad som hände. Det lämnar mig ingen ro och jag ska försöka leta upp henne. Om jag bara visste…
Han tystnade och nu hördes det bara klafsandet i den blöta snön av våra läderstövlar. Efter flera timmars vandring såg vi så floden som korsade vägen på det ställe där det en gång funnits en bro. När vi kom närmare gick vi ner i diket och därifrån såg vi resterna av brofundamentet och en bit av vägen hängande rakt ut över vattnet.
– Det ser ut som om den slitits av mumlade jag.
– Eller aldrig byggts färdig, sa Will.
– Något måste ha hänt här. Ser du hur de rostiga armeringsjärnen sticker ut ur cementen? Trasiga kablar. Och var finns resten? Bron ser ut att ha klippts tvärt av.
Man kunde se in i den ihåliga konstruktionens fackverk. Vatten sipprade sakta ut ur mörkret, rann i små rännilar längs sockeln och droppade ner i floden. Vi lyssnade en stund på det plaskande ljudet som var tydligt och klart i all stillhet runtomkring. En trasig vägskylt hängde ner på ena sidan av den amputerade brostumpen, man kunde urskilja några av bokstäverna på blå botten men inte mer. Vi vadade över floden på det grundaste stället, vattnet stod mycket lågt och de fåtaliga små fiskarna kippade efter luft strax under ytan. Vi fortsatte vår vandring i den riktning vägen skulle ha haft om där funnits en fortsättning. Men det gjorde det inte och nu var vi mitt ute i obygden utan några tydliga landmärken till ledning. Skymningen kom smygande, solen gick ner och månen gick upp och vid horisonten lyste en stor och skimrande glasbubbla. Inuti den många mindre ljuspunkter, några som blinkade med gulvitt sken och några som lyste röda eller blå.
– Det är kupolstaden, sa Will. Det är dit jag ska om jag ska hitta min Renata. Men först måste jag gå över Kalla Träsket. Vi kom till kanten av träsket, där en spång av träplankor ledde ut i natten i ett sicksackspår över den bubblande dyn. Luften var full av sumpgas och grodorna kväkte.
– Jag måste gå nu, sa Will. Kommer du med?
– Nej, sa jag. Jag ska åt andra hållet. Jag pekade mot höjden söderut.
– Om jag är på rätt spår så ligger Utposten däruppe bland bergen. Det är dit jag ska med mitt budskap. Du får inte säga något till någon. Lycka till, companero! Will vände sig om och vinkade flera gånger innan han försvann i den svavelgula dimman på den vajande spången över det kluckande, svartgröna träskvattnet. Kaveldunen avtecknade sig sotiga mot den avlägsna gyllene bubblan långt borta.

–Renata, tänkte jag, det betyder ”den återfödda”. Han hittar henne nog. Jag såg upp mot bergskedjan som tonade fram i mörkret, både hotande och lockande på samma gång. Där bakom bredde öknen ut sig. Stigen blev allt brantare och efter några kilometer återstod bara att klättra. Detta ser ut att bli min väg till Damaskus, tänkte jag och lyfte upp ryggsäcken. Beslutet är fattat och nu måste jag löpa linan ut. Jag pustade ut på ett klippsprång och spanade över landskapet. Jag undrar vart elefanterna gick sedan. Ut i träsket? Kanske är det deras melankoliska trumpetande… Månen var full och ett gulgrått ljus tassade över vidderna.
Det började med växthuseffekten, tänkte jag. Nu har vi den politiska växthuseffekten som följd och den kommer inte att låta vänta på sig. I den här Utposten skall motståndet ha koncentrerats, men jag vet inte vilka jag kommer att möta. Allt jag känner till är att dom upprättat sitt läger och sina gerillastyrkor kring en experimentstation för tidsmanipulering som de befriat från statsanhängarna och ockuperat i flera år. Det jag har med mig…jag hoppas det är vad dom behöver.
Jag hade klättrat uppåt i en timmes tid och började tvivla på att jag skulle hitta Utposten, den låg högt upp, visserligen, men… Just då stod en mörk gestalt framför mig utan ett ljud. Han hade en rödsvart scarf om halsen och log ett brett leende.

– Är det Vidar?
– Ja, det är jag. Du skrämde mig ordentligt!
– Förlåt mig, jag var tvungen att granska dig och antog att du var beväpnad, så…
– Det är OK. Kan du visa mig vägen till Utposten?
– Javisst, det är därför jag är här. Välkommen till Sista Utposten!

Lägret var fullt med gerillasoldater i kamouflagekläder och rödsvarta armbindlar som myllrade omkring mellan olika sysslor och arbeten. I palmhyddorna och barackerna var det vapenvård, i skogen stridsträning och i lägrets mitt matlagning och utspisning. Det påminde litet om Puebloindianernas jättehus av sammanbyggda bostäder i gulfärgad lera, avsedda att rymma hela byns befolkning under samma tak. Som en termitstack på utsidan men med mycket sofistikerad inredning inuti. Mycket riktigt hade man också en potlatch-ekonomi som byggde på givmildhet. En stor skäggig man med ryskt utseende låg i en hängmatta och deklamerade ett tal med bullrande stämma. Mannen med scarfen gjorde en svepande gest med handen över lägret.
– Statsanhängarna har försökt att ta sig hit utan att lyckas och dom räknar antagligen med att vi inte kan knäcka deras koder. Men vi behärskar redan nu tidsmanipulatorn och vi har gjort en och annan generalrepetition. Det verkliga historiska genombrottet, om man säger så – han log ett stillsamt leende – är det vi just nu planerar för fullt. Men det blir mycket svårt och ingenting får bli fel. Han vände sig mot mig med allvarlig uppsyn. Det du har med dig kanske kan hjälpa oss.
– Ja, detta är vad kamraterna i Norra regionen lät mig smuggla genom linjerna. Jag tog fram en lunta fullklottrad med logaritmer. Jag förstår inte allt men jag hoppas att ni gör det. Det handlar om tidsgeografi och kaosteori. Genom noga kalkylerade interventioner i vissa epoker där den utsände förhindrar vissa nyckelhändelser att inträffa, kan vi åstadkomma en kontrollerad kedjereaktion i tiden. Som ger oss den totala politiska förändring vi strävar efter. Det är teorin, men…
– Den kom verkligen lägligt! Vi ska genast sätta experterna på den, sa gerillasoldaten och försvann.
– Känn dig som hemma, kamrat! hojtade han över axeln och försvann in i ett tält kamouflerat med granris. Över tältet vajade den svartröda fanan majestätiskt i kvällsbrisen. Det var vår i luften, äntligen vår och vinterns vemod började klinga av. Jag trodde att jag hade fullföljt mitt uppdrag och kände mig trygg i min omgivning för första gången på mycket länge.

En jättelik man med hud som mörk bärnsten och stora jadefärgade ögon visade mig tillrätta. Han rörde sig som en panter.
– Du kan sova på den veduppvärmda kangen, eller i hängmattan om du vill ha det svalare. Här är din datorterminal. Du hittar svar på det mesta där, och i morgon ska jag visa dig tidsmanipulatorn. Den ligger djupt ner i urberget men vi tar hissen från torget. Ska vi träffas där i morgon eftermiddag, vid fyratiden?
– Bra. Då har jag hunnit komma i ordning. Den jadeögda pantern försvann utan ett ljud och jag kastade mig på den behagligt uppvärmda kangen. Genom grottfönstren studerade jag den nya stjärna på natthimlen som alla talade om. Den var ljusstark och röd och döptes snabbt till Segerstjärnan. Jag läste på terminalen om lägrets historia. Därefter somnade jag och drömde om elefanter i snön och om Will och Renata som famlade i mörkret.

Jag avbröts i min slummer av att väckarklockan ringde, skyndade mig att bli färdig och lämnade rummet för att möta den jadeögde på torget. Vi gick till den stora hisstrumman vid torgets mitt, klev in och började nedstigningen i underjorden. Hissdörrarna öppnades med ett mjukt väsande och en tekniker i vit skyddsdräkt kom emot oss.
– Kamrater, kamrater! Denna dag är en stor dag! Sätt er här så ska jag genast förklara den förestående operationen. Han delade ut en bunt stenciler.
– Som ni kan se i sammanfattningen på sidan 475 är detta projekt noga förberett. Men en sak fattas…han gjorde en konstpaus och gav mig en inträngande blick.
– Ja, vadå?
– En frivillig.
– En frivillig?
– Ja, en frivillig. Ingen kan vara lämpligare för uppdraget än du!
– Har jag något val? undrade jag hest och bet mig nervöst i läppen.
– Val och val, du kommer garanterat att förändra historien, det är liksom målsättningen…vill du inte ändra historien till det bättre?
– Äh, jo, givetvis. Men om jag skickas till en annan tid med ett uppdrag… kan jag då komma tillbaka hit efteråt?
– Absolut. Eller nästan absolut. Det beror delvis på hur uppdraget genomförs, men ja, målsättningen är att du skall vara tillbaka här välbehållen någon gång under eftermiddagen.
Jag försökte smälta denna information.
– Skall jag åka ensam?
– Ja, men när du väl kommit fram till destinationen som är The Dakota Building i New York den 8:e december 1980 strax före 17.00, så väntar en stationerad kamrat redan på dig där. Du kommer genast att känna igen honom. Efter fullgjort uppdrag är det hans sak att täcka din reträtt och skicka hem dig igen. Och sen… ett brett leende spred sig i hans ansikte.
– Allez la musique! Sen är kedjereaktionen i det historiska tidsrummet i gång. Du återvänder till en förändrad värld, förändrad med precision får vi hoppas, både framåt och bakåt i tiden.
– Så operationen kan misslyckas. Jag svalde. Vad händer då?
– I värsta fall händer ingenting alls, och då får vi göra om det. Det finns en liten men dock risk att du inte kommer tillbaka. Han flackade omärkligt med blicken. Vi har gjort noggranna kaosteoretiska beräkningar med all tillgänglig datorkraft i flera års tid. Mer säkra än så kan vi inte bli. Det mål vi valt är det som har den rätta katalytiska potentialen.
– OK. Jag stirrade på tidsmanipulatorns imponerande yttre, den såg ut som en skimrande futuristisk kyrkorgel med instrumentpaneler från golv till tak och ett inglasat bås i mitten.
– Vi har ställt in den på den 7:e december så att du skall kunna ta dig till New York i god tid. Alla instruktioner finns här. Han räckte mig handen.
– Lycka till, kamrat!

Jag öppnade glasdörren, sjönk ner i ett säte, spände fast mig och väntade. En mjuk vibration var allt som tydde på att maskinen var igång. Nästa blick på datumdisplayen bekräftade att jag landat i 1980-talet på den plats där tidsmanipulatorn redan fanns men Utposten ännu inte byggts. När jag klev ur hissen på jordytan såg jag mest öken och berg. Ett flygplan landade nästan framför mina fötter, och piloten tecknade åt mig att gå ombord. Resan över Atlanten bjöd inte på några överraskningar – utom alla 1980-talslåtarna på radion, kanske. ”Another Brick in the Wall” av Pink Floyd spelades just då; Stevie Wonder, Michael Jackson, Diana Ross och en väldig massa discomusik. Jag läste mina instruktioner gång på gång tills jag hade memorerat alla viktiga moment. Piloten släppte av mig och jag tog tunnelbanan till Central Park. Där satte jag mig på en bänk och åt mina medhavda tonfiskmackor. Det var 3 plusgrader, vindstilla och ett flortunt snötäcke på marken som snart skulle smälta. Skymningen hade börjat falla 16.28 och nymånen var upplyst till ganska exakt en procent. Det var den 8:e december och klockan närmade sig fem.
Jag gick tvärs genom parken på bredden riktning västerut med den lilla sjön till höger om mig tills jag såg utgången mot hörnet av 72:a Gatan och Central Park West. Jag ställde mig bakom en buske nära utgången och väntade. En limousin körde fram och John och Yoko kliver ur bilen, går mot sin fastighet och vaktmästaren på Dakota öppnar dörren. Och plötsligt står Chapman där; han står bredbent och håller sin femskjutande 38:a med båda händerna. Han siktar och säger: –Mr Lennon? Därpå faller han död och alldeles ljudlöst till marken. Den självupplösande ispilen med blåsyra har träffat Chapman i nacken och jag sticker hastigt mitt blåsrör under rocken. En man rycker tag i mig och vi springer därifrån, in i den mörka parken.
–Skynda dig kamrat, helikoptern står där borta, flåsar han. Och mycket riktigt – en helikopter kör varm tio meter ifrån oss. Vi hoppar in och lyfter i en snäv vinkel och både Central Park och skyskraporna försvinner bakom oss.
– Perfekt, säger mannen mitt emot mig, perfekt! Du skötte dig exemplariskt! Och spåren är igensopade. Allt man kommer att minnas var hur en galning höjde vapen mot Lennon och dog innan han hunnit skada honom. John och Yoko är hemma och i säkerhet och diskuterar lugnt och sansat den underliga incidenten och hur dom ska skydda sig i fortsättningen.
– Men Chapman… säger jag som fortfarande är upprörd.
– Han var avlönad CIA-agent och får stå sitt kast. Nu börjar det roliga! Åter till Utposten och vår egen tid! Jag kan inte bärga mig förrän jag får se hur historien har förändrats.
Tillbaka till tidsmanipulatorn vid berget i öknen och strax därpå tillbaka till nutiden på Utposten. När jag öppnade glasdörren stod mottagningskommittén där och jublade, man spelade irländsk säckpipa och rummet var fullt av svartröda ballonger. Den jadeögde överräckte en bukett svarta och röda rosor, omfamnade mig och skrek i mitt öra för att överrösta oväsendet: – DET LYCKADES, VIDAR! Vi gick efter en stund in på kontoret, och jag fick en trave dagstidningar att läsa. Mina ögon stod på skaft. Det uteblivna mordet på John Lennon hade fått de underbaraste återverkningar både bakåt och framåt i historien. Alla logaritmer hade hamnat på rätt plats och samtliga i Planeringsutskottet var mycket stolta.

Nord- och Sydamerika utsattes aldrig för någon europeisk invandring. Den inhemska indianbefolkningen växte och dess kultur utvecklades i fred och frihet. Afrika var landet med högst levnadsstandard. Franco hade förlorat det spanska inbördeskriget mot Durruti 1939 och varken Hitler eller Mussolini kom någonsin till makten. Det Andra Världskriget utbröt aldrig, istället spred sig en helt fredlig frihetlig revolution över hela planeten. Arbetarrådens internationella generalförsamling i Varanasi var nu världens direktdemokratiska centrum. Ingen stat, ingen kapitalism, inga hierarkier eller förtryck av något slag, bara fria och harmoniska människor. Och John Lennon gav ut 10 eminenta LP-skivor efter 1980, varav hälften med det återförenade The New Beatles. Den Rödsvarta Dubbel-LP:n blev en särdeles succé.
Renata återfanns av Will i den numera öppna och folkliga kupolstaden och en vild elefantstam upptäcktes i Sydeuropa. Annars var allt ungefär som förut. Bara väsentligt mycket bättre.

Tiden läker alla sår.

Masterdisken

David Silverman ser ut genom hyttfönstret i rymdskytteln. Landskapet som rusar fram därunder är tundraliknande, illavarslande och belamrat med bråte, skrot och sly. Fladdrande trasor och skräp som fastnat i rostig taggtråd. Tunga dimmor ligger över den kalla gyttjan; enstaka övergivna eldstäder flimrar förbi i det ostadiga månskenet.

I förgiftade sumpmarker, jättelika soptippar och radioaktiva öknar lever beväpnade desperata piratgrupper och mutanter som flockar sig vid stadsportarna. Vanligen för att se sig avvisade. Och där framme ligger alltså EuroCity som en glänsande glasbubbla. En isolerad stadskultur under en skyddande kupol. I början av detta år 2299 omfattar den 3 kvadratmil i tre olika nivåer och höjden är, såvitt Silverman kan bedöma, uppskattningsvis 800 meter. På kupolens högsta punkt vajar en rödvitrandig flagga, vars övre vänstra rektangel pryds av en cirkel gula stjärnor på blå botten. Under flaggan en sponsorskylt i skarpt infravitt: Money Talks Inc.

Så dom äger den här staden också, tänker Silverman med en suck och spänner fast sig för landning. En signal från hans handledsmonitor avbryter för ett ögonblick tankarna på inresan.
– Ja det är Silverman.
– Hej pappa! Är Du inte framme snart?
– Gwendolyn! Jo vi ska just landa. …Vad gjorde du i skolan idag?
– Äh, vi hade subliminal matte först, tråkigt, men sen hade vi atomslöjd hela eftermiddagen. Jag håller på att konstruera ett väldigt roligt sällskapsdjur, helt levande och allting…
– Är det inte mycket skötsel och så då?
– Nej den drivs med VFS förstår du…
– VFS?
– Ja virtuell fotosyntes. Så man behöver varken rasta eller utfodra, bara leka och skoja faktiskt…
– Vad duktigt du är Gwen…ring mig igen i morgon så får du veta mer.
– Ja pappa. Kram!
– Kram på dig.

– Vi har nu landat i anslutningshallen till EuroCity…skyttelns besättning tackar och ber att få önska er en trevlig vistelse. Handla alltid hos Money Talks!
I skyttelhallens entré in mot staden stod redan en tjänsteman från Geo Com Dep.,Interstellar Communications Inc., och väntade.
– Exometallurg Silverman?
– Det stämmer. Djuprymdens metallorganiska föreningar. Och Ni är…
– Jag är Eo. Jag tänkte guida er runt litet innan vi åker till Geo Com. Där ska ni få en genomgång av aktuella händelser… och en presentation av ert uppdrag.
– Ja jag vet bara vad jag hört i min kraniemottagare. Något om en nödlandad interstellär farkost.
– Ja. Vi tar det där sen i lugn och ro. Låt mig nu berätta litet om EuroCity – här ska vi på! transportbandet tar oss vart vi vill, men man måste hoppa av och på i rätt ögonblick!
David skrattade lågmält. Eo tog ett elegant steg åt sidan och stod nu på rätt transportlinje. David gjorde likadant, nästan lika ledigt.
– Alltså: staden är byggd i tre nivåer. Underjorden för slavar, androider och problempersoner, Mellanskiktet där arbetskraften vistas och Terassplan högst upp med lyxvillor för den härskande klassen. Just nu är vi på Mellanskiktsnivån, och den är…
– En överbefolkad, hektisk lyxslum. En grupp försäljare av digitala droger pockade på deras uppmärksamhet med tvetydiga åtbörder och okontrollerat minspel.
– Ja det stämmer. Alla europeiska språk; nästan inga män. Och med en total övervakning av varje individs rörelser dygnet runt. Det vill säga, oss emellan. Försäljarna negligerade nykomlingarna och fortsatte över på motsatta transportbanan för att antasta en djuprymdsimmigrant med iridiserande hy och opalvita pupiller.
– Jag begriper. David ryste en aning. Byggnationen tätnade och arkitekturen blev alltmer despotisk.
– Det är jag inte säker på att du gör David, men du har några dagar på dig. Pass på där, vi byter bana…nu!
– Såja…och vad är detta för byggnad? Geo Com?
– Precis. Geo Com Departments huvudkontor hälsar dig välkommen därborta vid disken.
David checkade in och legitimerade sig, fick sig ett kombinerat kontors- och sovrum tilldelat, satte pekfingret i nyckeldetektorn och lade sig att vila på den mjuka dimbank av silikatdun som stod bäddad i rummets mitt. Han försjönk nästan omedelbart i en ljuv stilla slummer.

*

– Mr Silverman! Avdelningsmöte i modul A om femton minuter! Kraniemottagarens väna stämma väckte honom samtidigt som handledsmonitorn tickade fram mötesprotokoll. En kopp espresso stod rykande och färdig i hans omedelbara närhet, och en android stängde ljudlöst dörren efter sig.
– Nå David, jag hoppas att Eo har förklarat var du befinner dig. Men kanske vill du också veta varför? Vi har varit förtegna med detaljer, men inte utan orsak. Låt oss börja här…
Ett hologram gnistrade till i rummets mitt, först ostadigt men det blev ganska snabbt stabilt. Scenen visade en sorts rymdskeppsolycka, förmodligen i första kvadranten av Money Talks interstellära marknadsterritorium. Nästa scen visade ett kalt förhörsrum med hård belysning. Två icke-mänskliga men organiska gentlemän, en av dem lätt blesserad och med kroppen inlindad i bandage av syntethud, som satt på ena sidan bordet och pratade i mun på varandra. Det var tydligt att de var ovana vid icke-telepatisk kommunikation. Mitt emot dem satt två förhörsledare, varav den ene var identisk med Eo, den andre hade en synlig namnbricka med ”Marc Meadows. VD” på bröstfickan.
– Mina herrar, sa Eo vänligt till Glgm1 och Glgm2. När vi bärgade er farkost uppkom genast några frågor. Vi vill gärna att ni hjälper oss med dem.
-Javisst, sa Glgm1. Vi tackar oss för att ni räddat oss och vill gärna samarbeta.
– När vi undersökte vraket av er farkost kunde vi inte finna någon framdrivningskälla. Hur kommer det sig?
– Ursäkta mig, sa Glgm2 och strök tankfullt sina mantibler, men i min holometabol har jag just inträtt i imago, och jag känner mig litet vad ska jag säga, hudlös…men ändå upplyft. Vår framdrivningskälla förstördes helt vid nedslaget.
– Och vilken är den? frågade Eo.
– Antigravitation.
– Antigravitation…vad? Är detta ett skämt, så måste jag…
– Nej inte alls, avbröt Glgm1. Och jag får tillägga att i vår kultur är de flesta affekter helt okända; de förefaller oss en aning…irrationella, om ni så vill.
– Jag ber verkligen om ursäkt, skyndade Marc in. Men vi blev mycket överraskade, glatt överraskade ska jag säga. Hur uppnår ni denna antigravitation?
– Med levitium svarade Glgm 2 stillsamt.
– Levitium?
– Ja. Vi använder levitium istället för koppar som lindning i de elektromagnetiska spolarna till exempel. Och på andra sätt. Mycket enkelt. Det ger lätthanterbar och effektiv antigravitationsdrift så länge materialet varar. Varaktigheten är näst intill obegränsad. Och det kan ersätta alla skadliga energikällor med helt ren energi.
– Och var finns detta levitium? frågade Eo med öppen mun.
– Bara i solsystem Zephyr X-2, på en av deras planeter. Och vi vet inte vilken för även om vi handlar en hel del med det systemet är de mycket förtegna på den punkten.

Hologrammet glittrade till och tonade bort. Det var Marc som först bröt tystnaden.
– Hrm! Han harklade sig diskret. Detta är i princip allt vi vet. Men det har varit tillräckligt för att vi kunnat beviljas anslag för att skicka Stellaris 2300 till Zephyr X-2-systemet. Det var visserligen ett tag sen hon var i drift, men det skall nog gå bra. Och nu till din roll, David! Du är vår främsta exogeolog och metallurg, dessutom expert på organiska metallföreningar i djuprymden, inte sant? Marc Meadows lade armarna i kors över bröstkorgen och log bistert. David svalde.
– Jo, det kan jag inte förneka men…
– Inga men, klippte Marc av. Du har uppdraget att finna levitiumet. Ta med ett prov hem, gör en spektroskopisk analys, köp, stjäl om nödvändigt, gör en syntetisk molekylkopia – gör vad du vill, men hitta levitiumet! Allt annat tar besättningen på Stellaris 2300 hand om. Du kommer att få all tänkbar uppbackning, allt skydd, alla resurser, alla medel…men, kom tillbaks med levitium!
Eo gav honom en uppmuntrande blick. Han var noga med det, och särskilt med att inte säga ett ord om vilka andra som kunde tänkas känna till detta samtal. Inte ett ord om Mörkrets Njurar…
David tog ett djupt andetag.
– OK. Om levitiumet verkligen finns där så ska jag examinera det i detalj. Ingen skulle hellre vilja det. När lyfter vi?
Marc sprack upp i ett pojkaktigt, gutturalt skratt.
– Så ska det låta David! Eo presenterar förberedelserna för dig så fort det låter sig göras och om två veckor är du på väg till Zephyr!

David var mycket trött nu men tog sig först tid att ströva runt på flera av stadens nivåer. Visst var stadslivet fascinerande i all sin grälla och groteska orättvisa.
Alla andra fragment som återstod av samhället såg ut på ungefär samma sätt. Brottsligheten närmar sig 95%, våldsbrotten fördubblas varje månad. Polisen har obegränsade befogenheter och brottslingen döms och bestraffas med kreativ tortyr eller atomär desintegration i samma ögonblick han fångats in. Ständiga blodiga krig om nya marknader förs på de flesta platser mellan storbolagens privatarméer, varav numera en enda återstår. Nya häpnadsväckande och totalt ofarliga droger (sägs det) och digitala hjärntransplantat med programmerade fantasier trycks in i en snabbkoppling vid tinningen. Och pumpas ut till den apatiska underklassen från de fabriker de själva tvingas arbeta gratis i. Människokroppen är starkt modifierad med tekniska tillval, extra organ och vid behov helkroppsproteser. Livslängden är 30 år för underklassen, obegränsad för de som har råd att betala genbehandlingen, kloningen och det biotekniska underhållet. Och överklassen är alla kvinnor. De enda parförhållandena finns inom det egna könet; män och kvinnor umgås mycket litet. Männen blir allt färre och naturligt avlade barn likaså.
Ändå föredrar man att bo här framför Utsidan. Intelligenta mekaniska soldatspindlar patrullerar ödemarken, robotflygödlor luftrummet. Dioxin-skadade, halvnakna krymplingar övervakar de enorma avloppsledningar och kloaker som mynnar ut från staden. Djurlivet domineras av muterade experiment som rymt från laboratorier och förökat sig. Växtligheten är mycket aggressiva, giftiga, taggiga, köttätande och intelligenta genmodifierade ogräsarter, motståndskraftiga mot varje form av biocid eller strålning. Ja, alla som är ute vill in. Några av dom som var inne ville också ut. Som i alla tider.
Han vandrade genom svarta gränder med avfallsvatten i grunda diken, med skjul och hyddor av avfall, med grinande sexandroider och utmärglade slavar. Skabbiga jätteråttor – med exotiska sjukdomar som sprutande organkollaps, epidemisk hudförlust eller akut invärtes förmultning -– myllrade i prång och skjul. Sjuka som låg i bårar direkt på trottoaren, sjuka, langare, missbrukare, prostituerade, aggressiva organuppköpare och folk som sålt sina organ in på skelettet. Fattiga, kriminella, hemlösa mentalsjuka, mördare, tjuvar, spelare och bedragare. Fasader som grov, demolerad elefanthud, trasiga fönster, murket virke, utbrända hus och ödetomter översållade med skräp och sopor. Arbetslösa och handikappade i tröstlösa soppköer, galna profeter och melankoliska munkar, poliser, gycklare och gatumusikanter. Trasiga kablar och ledningar, pipelines och ventiler, dagvattenledningar och planlöst placerade rör löper genom denna smutsiga, stinkande trängsel. Så plötsligt: gator av polerad marmor, orkidélianer klättrande på gröna glastornsbyggnader och mjukteknologiska hus som sakta vänder sig mot solen och följer dess rörelse likt en blomma; på Ivan Chtcheglovs Road.

Han fick en oväntad och obestämd känsla av att någon följde efter honom och beslöt att ta en autoaero hem. Drack en Money Cola. Bläddrade litet i sitt exemplar av La Société du Spectacle; lade sedan i det vackra anarkobuddistiska bokmärket han fått av Gwen och slog igen boken.
Han kollapsade i sin sköna säng och drömde djuprymdsdrömmar hela natten. Han märkte inte av att Solen ibland flämtade till på det där obehagliga sättet den börjat göra sedan Money Talks projekt att länka ner heliumenergi till jorden börjat. Men sedan sänkte sig den klara nattens mörker och Orionnebulosans färgrika gasmoln lyste ur himlens djup och speglade sig i den enorma glasbubblan över staden.
I mörkret på andra sidan gatan stod en man i svart rock och tittade upp mot Davids fönster i Geo Coms lokaler. Han visslade långsamt på Harry Lime Theme.

*

David och Marc anlände på förmiddagen i aeroauto till EuroCitys underjordiska rymdhangar. De svängde in i det ofantliga bergrummet för att parkerade nära skeppet men blev så tagna av synen att de nästan glömde bromsa. Stellaris 2300 är EuroCitys största interstellära skepp, en gigantisk betagande skönhet i ljussvart… guldgrått… infravitt.

– Wow, var det enda Silverman kunde flämta ur sig.
– Finns inte bättre. Den byggdes visserligen för några år sedan, men all vital elektronik uppdateras intill denna sekund. Vill du ha några hållpunkter?
– Javisst, bara kör hårt.
– OK. Stellaris 2300 innefattar tio däck med 100 m takhöjd, längd 3 kilometer. 10 våningar hög. Kontrollbrygga i fören, (kaptenens och jourbesättningens arbetsplats) 10 våningar högt maskinrum i aktern (arbetsplats för maskinbesättningens och den militära försvarsanläggningens personal). Maxfart: Överljushastighet. Marschfart: 100 000-200 000 m/sek. Besättning: 3000 personer, c:a 2/3 humanoider. Befäl: Azura Ceder. Uppdrag: utforska solsystemet Zephyr X-2 i Adonisgalaxen och upprätta diplomatiska- och handelsförbindelser, ta med prover av metallen levitium hem. Bekämpa eventuella bakhåll på återresan.
David hörde inte den sista meningen helt tydligt, han var redan på väg in i Stellaris.
Hela skeppet ger på insidan intryck av ett urbant inomhuslandskap: på långa sträckor finns lägenheter byggda horisontellt och vertikalt med trappor, hissar, tunnlar och dörrar emellan. Ibland avbryts dessa rum av öppna platser, torg, matsalar, arbetsplatser, rekreation. Tekniska och astronomiska områden passeras med svävare eller inlines. Så ett nytt kvarter med dörrar och fönster uppifrån och ner. Arkitekturen är så omväxlande och gyttrig som möjligt för trivselns skull, men skyttelkommunikationerna är enkla och blixtsnabba – om man inte vill gå, ta trappor, hiss, rullband eller stegar! Rör, ledningar, ventiler och schakt ligger blottlagda och lagas samtidigt som rymdmenyn serveras och genetiska prover snabbt körs genom korridoren. Monitorer kallar på besättningsmän, piloter som avslutat rekognosceringsflygning lufsar genom folkträngseln mot simhallen, flygande minisonder surrar förbi och förmedlar information till bryggan.
– Här kan du läsa David, sa Marc och pekade på informationstavlan över hissarna.

”Däck 1: Kommandobrygga, warpenhet och eldgivning. Kaptenens hytter, samlingssal, rekreation
Däck 2: jourbesättningen hytter, lägenheter, matsalar
Däck 3: Cityområde, varor och tjänster, familjebostäder
Däck 4: dockningshamnen, flygportar, skyttlar, utrustningslager
Däck 5: rymdlaboratoriet, hytter, lägenheter, rymdmedicin, BB och läkarvård
Däck 6: rymdtekniska arbetsplatser, matsalar, hytter, lägenheter
Däck 7: fartygsbiblioteket, informationscentral, hytter, lägenheter
Däck 8: växthus, park- och klimat anläggning, odlingar, matberedning
Däck 9: energiförsörjningsreglering, matsalar, hytter, lägenheter
Däck10: nöjesarkaden, VR-anläggning, restauranger & barer”

– OK? Allt detta kommer du att känna till i detalj innan resan är över. Energi- och matförsörjningen sköts på långfärder av genmodifierade bakteriestammar; allt från jästbullar till raketbränsle kommer därifrån. Och så en sak till: Stellaris omges av 8 mindre rekognoscerings- och försvarsskepp, alla utrustade med portabla teletransportörer.
– Allt för vår säkerhet, förstår jag.
– Ja. Vi är beredda på allt. Eller på nästan allt…vi kan göra en genomgång av uppdragets säkerhetsaspekter sedan. Masterdisken finns med på resan…
– Herregud! Hela mänskligheten på diskett!
– Mhm, varje neuron. Masterdisken skall vårdas ömt och aldrig komma i närheten av orätta händer. Som du kan förstå. Den följer alltid med på uppdrag till främmande världar och har visat sig ovärderlig i de kontakterna.
– Vart vill du komma nu? Ska vi ta en titt på däck 2?
– Jamen. Din hytt är färdig och Du kan lika gott installera Dig. Sen har Du några dagar på dig att göra dig hemmastadd och lära dig hitta. En hel del att läsa in. Och din utrustning skall packas upp i labbet.
– Kommer jag att få prova rymddräkten?
– Årets modell, mycket smidig. Snart, efter din hälsoundersökning. Jag har ditt program för den närmaste veckan här och du kan bara trycka in disketten i din snabbkoppling bakom örat så vet du allt.
David klickade diskret in disketten i sitt kranium och mycket riktigt visste han nu allt om Stellaris. Inte bara färdbeskrivning och planritning utan all teknik och alla besättningsmedlemmar fanns i hans egen hjärnas minne.
– Vi har flera organiska medlemmar, som du och jag.
Ett antal specialiserade androider. Resten av rymdskeppsbesättningen är astronoider, det vill säga människor anpassade till rymdfart; med konstgjorda rymdfartskromosomer; icke-åldrande. Astronoiderna kan också ha glukoståliga gener eller behandlas med tetradotoxin för att klara kryotekniken. Nerfrysta embryon som tinas upp vid ankomsten till en viss planet, för vilken dessa varelser är biologiskt specialiserade. På en ökenplanet med låg gravitation och syrefattig atmosfär kan de som du vet vara långa och tunna, med extra ögonlock som skydd mot ljuset. Torr fjällig hy mot strålning, de kan ta upp syre genom att dricka det som lösning och absorbera det i levern. På en vattenplanet med hög gravitation kan de exempelvis vara delfinliknande. Ja du förstår. Detta med speciella embryon förekommer alltså men inte på denna resa. Vi ska inte kolonisera utan rekognosera den här gången.
– Gå nu runt och hälsa på besättningen, Silverman. Följ sedan ditt program. Vi ses snart! Och Marc öppnade dörren till Davids laboratorie- och bostadshytt.

*

Gwendolyn ringde upp och David pratade glatt med henne i bildtelefonen där hennes röda lockar och fräkniga ansikte kom och gick alltefter mottagningsförhållandena.
– Du blir bara sötare för varje dag, Miss Intergalactic!
– Äsch jag tycker jag ser ut som en bäver…en intergalaktisk rödhårig bäver, hihi…
– Men du ville ju inte ha tandställning…det ser bara charmigt ut att framtänderna lyfter överläppen en millimeter.
– Kanske det. Det hade nog varit värre att inte vara kvicktänkt – och det har jag fått av dig kan jag tro. Och du är en så stilig pappa med ditt askblonda hår och din vita mustasch!
– Vad säger du om mitt uppdrag då?
– Jag förstår att du är imponerad, men…
– Men vadå Gwen?
– Jag tänker på alla dessa crediter som Stellaris kostar…och hur miljön ser ut kring kupolstäderna.
– Jag kan bara hålla med. Men sen Den Sista Börskraschen 2030, den som började 2008, har inte några börser varit öppna och ekonomierna har långsamt desintegrerats. Nu har vi bara den produktion som Llyr Llewelyn och Money Talks själva godkänner. Dom är ointresserade av miljövård. Men Staten är ambivalent. Dom kan satsa på vårt projekt utan att kunna ha full kontroll över vad vi gör där borta, bara för att deras girighet dras mot levitiumet. Men det ger oss ändå ett visst handlingsutrymme…
– Llyr Llewelyn – hon är en otäck testosterondopad översittare som bara skor sig! Sjukvården är reklamsponsrad; varunamn etsas in på hornhinnan hos patienter utan pengar. Nanoreklamsändare sprids i dricksvatten, dricks och vandrar till hjärnan där de apterar lämpliga synapser och avbryter sedan regelbundet kundens tankar för reklamavbrott. I hela samhället…
– Jag håller fortfarande med. Men om vi hittar levitiumet…
– Det är klart att du ska utföra ditt uppdrag pappa. Kanske kan levitiumet ge oss crediter till miljövården, vem vet.
– Vi kan hoppas på det. Om det blir en social revolution någon gång.
– Då blir din dotter glad! Hejdå pappa, jag håller tummarna!

*

En högtidlig avfärd för Stellaris hade samlat en enorm fransk-tysk-engelsk-nordisk-rysk åskådarskara i den underjordiska Interstellära Transithallen. Tjänsteandroider susade omkring, servicesvävare gick i skytteltrafik, säkerhetsrobotar och cyborger blippade, i ledningstornet var stämningen hög. De 8 mindre rekognocerings- och försvarsskeppen låg redan i jordbana och väntade in Stellaris.
Hela besättningen var på plats för nedräkning, och det stod ett moln av kolsyresnö kring bränsledepån. De väldiga takluckorna öppnades mot den gnistrande himlen och exponerade det pärlemorskimrande skeppet med nosen sturskt vänd mot evigheten. Starten avlöpte utan komplikationer. Med ett rytande från underjorden slungades skeppet ut ur jordens gravitation och därefter i knivskarp bana ut ur solsystemet. Första anhalten skulle bli M42 Orion. Och sedan: Mot Adonisgalaxen!
David befann sig uppe på Kommandobryggan. Han stod länge vid det 100 x10 meter stora perspektivfönstret i fören på Däck 1 och hisnade över utsikten. Inspekterade warpenheten, noterade stridsledningscentralen och fick ett samtal med kapten Azura Ceder i kaptenshytten. Azura var en mycket beslutsam och målmedveten kvinna, med ett urstarkt psyke och en mild och lågmäld utstrålning. Hennes grå jaguarögon var stora och klara, det askvita håret var snaggat och kaptensuniformen i svart och silver klädde henne utmärkt. I pannan hade hon en liten oval, genomskinlig kristall; den såg ut som en vattendroppe. Hon log ett diminutivt leende när David försökte göra honnör.
Hon var upptagen med en karta över Lokala Gruppens galaxer och rynkade pannan ett ögonblick när hon tog ut avstånd genom att kontrollera period luminositets relationen.
– Mer än 1000 ljusår till Orion och sen 1,5 megaparsek till Adonis, hm…
– Kapten ville träffa mig?
– Ja, David. Vår kurs är utlagd mot Orion och vi har ett antal ljusårs färd framför oss i resans första etapp. Hittills har vi använt vi en självreglerande kombination av fusionskraft, solvindssegel, materia-antimateria-drift och jondrift. Ett komprimerat tachyonderivat som nödbränsle. Vi kommer snart att warpa och sen går det undan. Alla system är OK; besättningens rutiner fungerar efter förväntan. Så långt är allt gott och väl. Har du hört talas om en organisation som kallas MN?
– Aha, det måste vara Mörkrets Njurar.
– Mörkrets Njurar ja. Korrekt. Vet du något annat?
– Hittills har jag bara hört namnet, men det bör vara en fientlig grupp.
– I högsta grad. Azura gjorde en kort paus och hennes ansikte var mycket allvarligt.
– Vi har upptäckt ett inbrottsförsök. Någon eller några obehöriga har sökt komma åt Masterdisken – –dock utan att lyckas. Denna gång. Och det värsta är förstås att attentatet måste ha begåtts av någon i besättningen.
– I besättningen?
– Som är medlem i MN utan vår vetskap. Det skulle inte ha varit möjligt med de säkerhetskontroller vi använder, men så ser det ut.
– Och vem är det?
– Det vet vi inte än. Vi har 3000 personer att gå igenom och förhöra, och det arbetet kommer att ta tid. Men nu har jag informerat dig. Det kan finnas en koppling till ditt uppdrag, men innan vi vet mer kan jag bara be dig att hålla alla sinnen öppna. Du ska få en hjärnkod också. Azura räckte över en diskett. När du har installerat den i kraniet har du koden, och när du tänker koden kommer nyheter i utredningen kontinuerligt upp i form av tankar. Sen destruerar du disketten.
– Det ska jag göra. David tog sig bekymrat om hakan och började ladda ner.

*

På Däck 10, nöjesarkaden, satt Tigerlily J. Starbright, en vitblond polynesiska med hud som lönnsirap och Gypsie R. McDowell, en indoeuropé med svarta lockar, tätt omslingrade och nyförälskade.
– Tiger, älvan min, pussa mig…
– Gypsie, min vackre älskare, vi är cerebral connected…
– Ja vi är cc, det är vi verkligen…minns du vårt löfte?
– O ja…när vi blir gamla ska vi dö hand i hand…
– Och då ska vi dö av njutning!
I bakgrunden spelade rockbandet Moonshine Serenaders syntetisk säckpipa, elmunspel och digitalbasun. Robotkyparen smög runt och tog upp beställningar; i restaurangträdgården kvittrade holograffåglarna i orkidéträden sina små tretonsfraser och alla var nöjda och glada denna sena eftermiddag på Däck 10.

*

Och utanför Stellaris’ skrov och dess superreflekterande, skyddande magnetsköld, på en plats i den djupa rymden som man snart skall passera, sitter en mörk figur och hostar i sin kraterhåla. Hans fula anhängare betraktar honom med en rädsla som bara överträffas av deras skräck.
– Mina damer, mina herrar, får jag be om största möjliga lyyydnad! Låt mig få presentera mig – jag är Ulmuk. Svarta riddare av Mörkrets Njurar, till mig ni offrar lamm och tjurar…he he he…host! Host!

Om man skall beskriva Ulmuk på ett enkelt sätt blir det så här: tag President Richard Nixon. Lägg honom i blöt i flera månader, tryck ihop honom på längden och måla honom blå. Sätt dit smala kobraögon, vassa som istappar, grisborst på ryggen och en svans med spjutspets. Skarpa tänder, tentakler i stället för händer. Där, mina damer och herrar har ni Ulmuk! Ulmuk den vidrige, Ulmuk den girige, Ulmuk den hänsynslöse. Han roffar och glufsar, rafsar och bluffar. Vid alla svarta hål! Ulmuk, Ulmuk, ULMUK!

Som ni alla vet finns det tre sorters civilisationer i Universums historia. Typ 1-civilisation: Kan kontrollera sin egen planets geologi, väder, ekologi helt och hållet.
Typ 2-civilisation: Kan använda sig av planetsystemet och solen.
Typ 3-civilisation: Har förbrukat sin sols energi och klarar sig själva; är utspridda över hela universum.
Vilken typ är jordens? Jo typ 2, med sin torterade natur och sin astmatiska sol som Money Talks Inc mjölkar på helium varje dag. Men det hemskaste av allt det är att Ulmuk och Mörkrets Njurar – dom tillhör typ 3.

Ja så berättar man sagan om Ulmuk på planeten Ambrosia under den blå dubbelstjärnan M32 i sin graciösa elliptiska galax. Men det är tyvärr inte bara en saga, ty begreppen styr vår verklighet. Begreppen har hela makten och så fort som någon bara tänker på Ulmuk i nattens kalla drömmar så finns han till. Därför kan han smida sina planer i närheten av Stellaris. Just nu, i den galaktiska nattens svartblåa diamantrök.
– Host, host! He he, jag tror jag skall fånga Masterdisken! Jaminsann, jaminsann, Ulmuk måste ha sin Masterdisk! Alla människosläktets själar finns där, varenda en, och alla deras minnen…den vill jag ha! Den får dom inte föra ut i rymden! Inte bort över galaxernas bråddjup till nya människovärldar – usch! Usch och fy! Det skall jag genast sätta stopp för – och ni, svarta riddare av Mörkrets Njurar, ni ska ta er ombord på Stellaris 2300 och hitta den!
MN-agenterna som sitter i Ulmuks håla vid hans härd, skruvar på sig och rotar i glöden. Ingen säger något på en lång stund. men sedan reser de sig upp kring elden, en efter en.
– Ja herre. Vi anmäler oss frivilligt, för annars…
– Ja, herre, vid alla svarta hål! Vi har redan kontakt med Llyr Llewelyn på Jorden. Hon vill sälja en kopia av Masterdisken om vi likviderar deras besättning. Men först ska dom hitta en värdefull metall.
– En metall, he he? Vadå för en metall?
– Vi vet inte herre, men en silverman, ja så heter han, skall hitta den.
– Bra. Sen gör vi slut på honom! Och sen får jag smaska på Maaasterdisken! He he he! Jag är tillfreds! Vid alla svarta hål! Gå iväg, gör som Ulmuk har sagt!
Och längst in i mörkret bakom Ulmuk hulkade Yman, Bingoman och Brillo som var Ulmuks tre små dvärgar, vilka vaktade den dystra fästningen Freakopedia och dess politiska fångar. De var groteskt knöliga, lurviga och undersätsiga och trivdes ypperligt som administratörer av sina fångars plågor. Speciellt för deras sort var också att de alla hade håriga tungor. Där satt de och pokulerade utanför fästningen och skramlade muntert med sina tortyrredskap.
-Vad är det vi bekämpar, bröder? sa Yman hest och log elakt med sylvassa tandrader. Han tömde en bägare importerat kommunistblod av märket Ayn Rand Special, sörplade, smackade och såg sig triumfatoriskt omkring.
-Vi bekämpar åsikter, så klart, utropade Bingoman och kluckade av råkallt välbehag. –Åsikter var saken, väste Brillo. – Alla åsikter ska bort! Världen ska bli åsiktsfri och då får VI bestämma! Det sista sa han i falsett som övergick i ett hostanfall. – Det grövsta fallet är den där Robert K. Levin, han har hur många åsikter som helst…och dom är riktiga allihop! Värsta sorten. Va? Jag ryser. – Hö, hö, hö…när vi fångat in alla åsikter ska dom bekännas och förbrännas! Och trancheras och blockeras! YaYaYa! – Och då blir Ulmuk nöjd och belönar oss!, sa Bingoman. – Belöning var ordet, sa Brillo och snöt sig i mustascherna. Nu går vi och hackar några fångar till färs! Hö hö hö hö! Länge leve Ulmuk, vår värderingsfrie herre och alla åsikters svurne fiende! Han är den enda OBJEKTIVA tyrannen i universums alla universum!
Och där satt dom sen och skrålade hela natten igenom medan vampyrfladdermössen i fästningens svarta torn ängsligt cirklade omkring dem.

*

– Gypsie, käraste, har du nånsin varit vid Leoniderna?
– Nej sötnos…men meteorströmmar…det är nog som dina ögon när dom glittrar.
– Mmm. Stryk mig över håret så… men tänk om vi fick se dom, det sägs
att …
– Tigerlilja, vi kommer snart i närheten av en dubbelstjärna. Och innan vi warpar ut till Zenith-X2 skall vi rasta under Orions färgglada nebulosor. Det blir något att minnas min älskade.
– Ja min prins, det blir säkert vackert. Men aldrig så vackert som ditt leende när du sover!
– Lystring Stellaris! hördes Azuras lugna stämma ut över alla tio skeppsdäcken, detta är er kapten som hälsar sin besättning välkommen till Orions Bälte. Här skall vi stanna en tid för maskinservice, tekniska kontroller och permission för somliga. De som så önskar kan gör utflykter med lotsfarkosterna och titta närmare på alla vackra ljusfenomen. Se upp för stenstormar, och håll alltid kontakt med moderskeppet. CCR-strålningen vid den här årstiden…nåja. Om några dagar skall vi warpa. Vi skall inte använda maskhål, och vi projekterar banan på tryggt avstånd från två kolliderande svarta hål på vägen. Så glöm det. Allt är under kontroll. Ni får veta den exakta tidpunkten senare, och alla måste vara här i god tid eftersom några av oss skall ligga i vintersömnsliknande snabbkryostas för att inte skadas av överljusfarten. Detta gäller förstås inte astronoider, robotar, androider och cyborger utan enbart de helorganiska passagerarna. Ha det nu så skönt och trevligt, så ses vi här igen när jag kallar in er! Detta var allt hälsar kapten Azura och piloternas jourbesättning.

David Silverman funderade på att åka ut och se Orions alla solnedgångar. Ibland får jag för mig att jag varit en känslomässigt förfinad Lundensisk konstvetare i min förra inkarnation tänkte han, jag har ett behov av skönhet. Men först måste han göra några spektralanalyser färdiga. I simulatorn fanns nu atomstrukturerna för flera levitium-kandidater. Metallen kan komma att påminna om opalglas till utseendet men har antagligen metallurgiska likheter med rött kvicksilver, frankium, erbiumoxid och ett antal ostabila föreningar med mycket höga atomnummer. Om den nu används som spoltråd i elektromagnetiska generatorer och skapar en mycket kraftfull anti-gravitation…Han gjorde några hologrammodeller. Risken är att den är alltför instabil. Men hur har den då kunnat användas istället för koppar? Nej, här rör det sig om ett helt nytt grundämne, jag får utveckla en anti-gravitationsmätare att ha till hands när vi kommer fram! Och det kan jag nog hinna i kväll. Imorgon bitti kan jag ta en liten tur till Orion och ringa Gwendolyn därifrån. Det kommer hon nog att bli glad av. Och David försjönk åter i sina spektralanalyser.

Gypsie och Tiger satt i en panoramaskyttel svävande i utkanten av nebulosan. Dom kysstes och nojsade och varje gång himlen skiftade färg – från pärlemor till laserrosa, från infralila till ultragrönt och sen tillbaks igen, alltunder det att asteroidstoftet och filamentslöjorna dansade som guldkonfetti och minikometerna exploderade som på nyårsafton. Men Gypsie och Tiger hade bara ögon för varandra. Dock, i deras ögon glittrade Orions bälte och dom kände sig som ett inte bara med varandra utan med hela det kosmiska stjärnhavet.
– Det är ljuvligt, Tigerlilja. Svidande skönt. Stjärnornas barnkammare…
– Jag slukar varje sekund. Och jag älskar dig så…

Ja, David hade varit ute flera gånger, rapporterat till Gwen, åkt tillbaka med Tiger och Gypsie och så smått börjat förbereda sig för kryostasen. Han hade gjort det förr, vilket var det första skeppsläkaren frågade.
– Du kommer att sova gott och vakna strax innan vi är framme. Först tar du på dig din rymdpyjamas – han kluckade glatt åt detta skämt – sen lägger du dig bekvämt i kryostasboxen, så där ja. Du kopplar kontrollerna och sen får du en snabb injektion. Jag stänger locket, knappar in det livsuppehållande systemet och tid för ankomst och upptining. Och sätter på frysen. Han stängde locket med ett leende och innan luckan klickade fast hörde David honom säga: Dröm vackert Silverman. Mot Adonisgalaxen! Vi ses på Zephyr X-2! Let’s warp!
Subliminala texter lästes upp med behaglig stämma under Davids korta drömsömn.
-WARP-fart betyder, som besättningen redan vet, att man utvidgar tiden bakom farkosten och komprimerar den framför. Man flyttar inte farkosten utan rumtiden och kommer dit man ska i stort sett omedelbart oavsett avstånd. /…/ I galaxens centrum, 50 000 ljusår från oss, finns en stor ansamling antimateria som kan användas för materia-antimateria-drift. /…/ Rymdskeppet måste kunna stöta bort strålning genom sitt eget magnetfält. /… / Med en generatorspole med antigravmetall istället för koppar klarar vi både drift och strålningsskydd -– om vi hittar den är detta förstås att föredra. Handla alltid hos Money Talks Inc. och god natt!
Kvantsprånget förvred för ett ögonblick stjärnhimlen till en konformad tunnel och stjärnorna till olikfärgade ljusstrålar som rusade mot den kosmiska drivpunkten framför skeppets cockpit. Stellaris warpade. Warp!

*

Och där framme låg Adonisgalaxen. Färgstråle-fenomenet återkom i omvänd riktning när skeppet saktade in från hyperrymden till normal marschfart, men stjärnornas vanliga vita ljus var nu tydligare. Besättningen väcktes varsamt ur kryostasen. Stellaris lade sig i bana kring Zephyr. Azura informerade galaxens invånare om sina fredliga avsikter, överlämnade gåvor och budskap, välkomnades och fick ganska snabbt tillstånd att utföra mineralprover i systemet under en viss period.

I ”Intergalaktisk Femdimensionell Atlas”, band 3007, sidan 982, läser man följande inledande presentation av Zephyr.
”Zephyr är ett av de numera kända planetsystem med stabila banor, där flera av planeterna befinner sig på lämpligt avstånd från sin sol. Samt har gravitation, atmosfär och temperatur som tillåter liv i vid bemärkelse. I övrigt skiljer sig systemet radikalt från jordiska förhållanden. Systemets sol kallas Zephyr X-2 och är en ung, vit stjärna, obetydligt större än vår egen sol. Kring denna kretsar 11 planeter, i banor inifrån och ut: Vulcan, Thermidor, Zon 3, Träskplaneten, Coitus, Zon 2, Zon 1, Techno, Aqua, Snöplaneten samt Zeno.
Avancerade livsformer: humanoider: zephyrianer (3 kön), gnomer, magiker, cyborger, trädgårdsandroider, bohemer, fria vagabonder; dessutom små icke-mänskliga intelligenta kiselvarelser. I övrigt: rik flora och fauna i synnerhet på de tropiska och subtropiska planeterna. De fullt utvecklade ekologiska systemen visar på stor mångfald och artrikedom.

Amorferna: en amorf är ett c:a 1,50 x 1,50 m stort mörkt, suddigt dimmoln av rovdjursnatur. Den smyger ljudlöst omkring, ständigt beredd att tillfälligt omforma sig till en annan varelse för att lura sig på och uppsluka denna. Rymdormen förekommer tyvärr även i detta solsystem, då den är konstruerad för att leva såväl i rymdens vacuum som i olika temperaturer och atmosfärer och därför spridit sig ohämmat.”

Första försöket bestämdes bli Vulcan, en kokande gasplanet med 3 månar. C:a +1000 C° natt och dag. Glasliknande livsformer baserade på kisel.
Ett ledsagarskepp tar David till en bana kring Vulcan, där han skall sänkas ner i en sond genom atmosfären för att testa material.
– Vad har jag egentligen gett mig in på, tänkte han där han dinglade i en wire genom täta, frätande mörkgröna gasmoln allt djupare in mot gravitationscentrum. Dräkten var sval och rymlig och kunde klara långt högre temperaturer, men situationen var inte helt behaglig och sikten var minimal. Ingenstans hittade han fäste, på sin höjd förtätningar och rykande strömmar av halvflytande lavaglas. När han tagit sina prover och alla instrument kollats, lyfte skeppet och han fick sedan i tur och ordning examinera de tre månarna, som bestod av något fastare material.
Här fick han för första gången känning av de glasliknande intelligenta livsformerna. De påminde en aning om de glasålar han sett i Stilla Havet därhemma, men de här var uppbyggda av kisel och hade aldrig sett vatten. Han blev mer nyfiken än rädd när de kom fram ur sina kraterhål och nosade på honom. Decimeterlånga, genomskinliga och skimrande, med ett avancerat och sensibelt rörelsemönster som avslöjade både sammansatta känslor och komplext tankeliv.
– Så vackra dom är. Jag undrar vad dom…Hans tankar avbröts plötsligt av något som först kändes som en tankevilla, men snart övergick i en sorts vänlig suggestion. Glasvarelserna hade etablerat ett affektivt fält mellan sig och honom och nu tänkte dom…dom tänkte Davids tankar. Och David tänkte deras. Compassione. Simpatico. Efter en stunds gemensam meditation avlägsnade dom sig, David reste sig och med en egendomligt högtidlig känsla fortsatte han över månens heta yta med sin levitiummätare i handen.
– Kopiera skriv ut, sa han till sitt skeppsminne och tryckte in en diskett bakom örat. Skicka vidare till kapten Azura, Stellaris. Efter några sekunder hörde han Azuras stämma.
– Intelligenta livsformer, David! Dom är oerhört intressanta. Vi sparar alla data. Har du hittat något annat?
– Nej inte ännu. Mest kiselföreningar och ädelgaser. Jag är klar om några timmar och kommer hem för rapport.
– Bra. Det gläder mig att du är välbehållen
Efter att den tredje och sista månen undersökts med ungefär samma resultat, tog David en geoscanning på alltihop och firades upp med sonden. Hans skyttel återvände till Stellaris där han kom ombord, befriades från dräkten och gick direkt till sitt laboratorium. Alla prover var negativa. Men glasvarelserna borde utforskas vidare. Varligt. Han konfererade med exobiologerna och fick löfte om få veta allt som de kunde få fram senare. Kommunikation var tydligen möjlig, även om det helt saknades en gemensam begreppsvärld. Men det rörde sig förmodligen om känsliga och kloka varelser som vi kunde lära oss något av – om universum till exempel. Deras livsfilosofi, deras uppfattning om de filosofiska och existensiella frågorna… Exobiologerna nickade instämmande.
Nästa anhalt var Thermidor, en mindre ogästvänlig gruvplanet med enstaka kolonier och två månar. Temperatur +100C° dag, – 100C° natt. Enstaka kolonier som exporterar malm och metaller till Zon1, vanligen med masslunga. Här fick man för första gången direkt kontakt med systemets dominerande art, de högresta, sirliga Zephyrianerna med sin silverhud och sina stora ametistögon. De hade förstås sina egna mineralologer som David konfererade ivrigt med. Han försäkrade dem att deras avsikter var hederliga.
– Men levitiumet skulle antagligen betyda ett uppsving för vår civilisation. Och det kan den verkligen behöva; den är i sönderfall på alla sätt.

Den zephyrianske forskaren talade ett språk helt utan konsonanter och kallade sig Au. De satt mitt emot varandra på golvet i gruvbasens tempererade centralbyggnad. Den var bygg med en matematisk minimalyta – som katenoider och helikoider – vilket gav den en ovanlig arkitektonisk form som bröt av mot det karga bergslandskapet.
– Eao åµaœæyo iaeö a ouµäu o yae oµaeioya, aei i œæya äei µaœæyooµaeioy,
êaôúàieæyoµae åea iouä µêaôüœæıéúà yae aöe, sa Au på sitt ljusa, mjuka språk. Vilket lättast kan översättas med:
– Det var eoner sedan vi handlade med den metallen. Kanske är den slut; vi vet idag inte var den kan finnas. Inte här på Thermidor. Kanske på någon av de andra planeterna, men vi har inte något intresse av den.
– Varför?
– Den metallen kan vara till nytta för en typ 3-civilisation, ständigt på resa mellan världarna och utan hemplanet. Men här finns gott om andra drivmedel. Och vår civilisation söker sig inte utåt utan inåt…
– Vad menar du jag ska göra, Au?
– Du ska fortsätta leta, det finns säkert en mening med att du gör det. Kanske hittar du detta magiska material som kan lyfta ting. Kanske blir du själv upplyft…
– Det ska jag tänka på Au. Om jag inte hittar levitiumet kanske jag hittar mig själv.
– Och om din civilisation är förvirrad så är det viktigare, David.
David satt tyst en lång stund innan han reste sig och tog avsked med en vänlig gest.

*

Nästa expedition skulle gå till Zon3, en stor, utbränd, ödslig planet med ständiga jordskalv, vulkanutbrott, åskväder och radioaktiva störtregn. Mycket gott om amorfer och stålspindlar. Används som straffkoloni och för förvaring av farligt avfall från Zon1. 1 dag = 1 jordvecka, 1 vecka är en jordmånad. Yttemperatur: +50C° / –50 C°.
På grund av de uppenbara riskerna med det hyperextrema klimatet och fientliga varelser beslöts att 500 man ur besättningen skulle medfölja. Efter ankomsten tog man sig ut med svävare i grupper om 50, tungt beväpnade och med transportabelt basläger. Alla var iklädda syrabeständiga specialdräkter. Man tog ut riktningen till straffkolonin och gav sig av till fots för att David skulle kunna ta prover på vägen. Det stod snart klart att vädret var en mycket farlig fiende, kanske till och med värre än amorferna.
Stenstormar kom och gick; att ta betäckning satt snart i ryggmärgen. Frätande ösregn påverkade knappast gruppen, men isnedfall, radioaktiv dimma, metallhagel, eldtyfoner, elektrisk snö, solstormar, syrageisrar, intelligenta kulblixtar och smärre lokala jordskorpekollapser gjorde färden både långsam, farlig, omständlig och psykiskt påfrestande.
Och som om detta inte var nog, anföll de små elaka stålspindlarna så fort man tog en paus. Halspulsåder av! fanns i deras programvara, så all närkontakt var ohälsosam. Ett skrik från lägret fick alla att resa sig och några att skynda dit; en astronoid stod stel av fasa framför en ingång och pekade framför sig.
– Stå…stå…stålspindlarnas nät! stönade han.
Och mycket riktigt, hela ingången till lägerbyggnaden var nu täckt av ett stort och kraftigt stålspindelnät – av taggtråd! Varje detalj synades noga, och det rådde inget tvivel om saken; spindlarna vävde taggtrådsnät. Vilket var helt logiskt med tanke på deras fientliga ursprung. David tog långdistanstelepatikontakt med en zephyrian i straffkolonin som eftertänksamt förklarade att en främmande civilisation efter ett misslyckat koloniseringsföretag på planeten lämnat kvar dessa militärsonder som en påminnelse. Det var länge sedan nu, men spindlarna fortsatte att föröka sig och föra sitt mekaniska krig utan ändamål.
Man löste problemet med vaporizern på läge 1 (paralysering), och läge 2 (medvetslöshet). Att helt bli av med dem var utsiktslöst; de verkade aldrig ta slut, men att knockout-frysa dom på obestämd tid fungerade bra. Sen kunde man beundra dem på nära håll, och alla var överens om att de var rasande välgjorda och vackra att se på. Inte alls som de primitiva soldatspindlarna på Utsidan. Varje spindel är litet annorlunda än den andra, tänkte David. Bara hyperrobotar kan massproducera med sådan hantverksoriginalitet. Men vilka deras tillverkare i sin tur var får vi kanske aldrig veta…
Det radioaktiva regnet slutade på eftermiddagen och ersattes efterhand av smärre jordskalv. Grupperna slog läger för natten. Den första amorfen upptäcktes på kvällen nära basen, av lägervakten. Det är inte helt säkert att vakten hann se den, men han var den som dog först. En amorf är som alla vet ett c:a 1,50 x 1,50 m stort mörkt, suddigt dimmoln som ljudlöst smyger omkring. Ständigt beredd att tillfälligt byta gestalt till en annan varelse – för att lura sig på och uppsluka denna. Nästa anfall kom omedelbart därefter: när molnet kom in i Davids synfält hade han redan fingret på vaporizerns avtryckare, läge 3. Amorfen förångades omedelbart, upplöstes och försvann helt. Utan ett ljud. Och tur var det sa de som hört amorfernas läten, ”som en hes tyrannosaurus” påstod någon och de andra skruvade på sig av obehag. Amorferna kunde imitera nästan vad som helst, men klarade inte riktigt av helgjutna, mogna och inifrånstyrda organiska människor. Personlighet och integritet låg utanför deras rovdjurshjärnas förmåga.
Natten blev åtminstone lugn, och nästa dag anträdde man straffkolonin i strålande solsken. Efter samtal och umgänge med de zephyrianska befälen beslutade man att avsluta expeditionen. David paketerade stora mängder prover som besättningen hjälpt honom att samla in under marschen. Skeppet kom för att hämta dem, och ännu en gång var de tillbaka på Stellaris utan levitium. Men med mer erfarenhet av amorfer och extremmeterologi än de flesta jordbor, och detta bara efter ett par dagars rekognosering.

*

Efter en knapp veckas vistelse på moderskeppet bar det nu iväg till Zon3, Träskplaneten. David ledsagades av 10 män och kvinnor ur besättningen. I ett ångande halvdunkel, fyllt av tunga dofter och förhistoriska djurläten klafsar man sakta fram i dyblöt sankmark. Man vadar genom gölar och insjöar, över bäckar och floder, bara för att möta träskmark på andra sidan. Ibland är underlaget fastare, men sällan mer än en myr eller torvmosse. Vandringen går långsamt framåt, och ett mummel sprider sig i leden. Mangroveskogen tätnar och ändrar karaktär.
– Vilken märklig djungel…jättelika svampträd, lotusskogar…
– Titta där! Flygande ormar, där, högt över de heta källorna!
– Och gigantiska krälrovdjur…som vi hoppas slippa få alltför mycket kontakt med, ja.
– I min handbok står det något om en avancerad grod-civilisation…
– Se upp, här växer intelligenta lianer. Usch vad dom stirrar på oss. Hett och fuktigt, alltid vindstilla.
– Vi får använda machete och tänka att vi är Subcomandante Marcos trupper i sydöstra Mexico.
– Kan man äta dom här frukterna?
– Det är inga frukter, det är djur och dom bits.
– Kan man ta med sig dom här djuren?
– Det är inga djur, det är pansarmeloner och de sticks. Innehåller vanligtvis cyanväte. Och socker. Se dig för…blötmarken gungar.
– Men…visst är det vackert! Och fåglarna låter som synthar!
– Fåglar? Flygödlor skulle jag vilja påstå att det är, flygödlor med päls.
– Men dom låter inte som fåglar.
– Det sa jag inte heller. Hur låter flygödlor?
– Lyssna själv din besserwisser…aj, jag trampade i kaktusmossa!
– Hur varmt blir det här mitt på dagen när det redan är 55 grader på morgonen?
– Ja men varje dag klockan tolv regnar det tungt vatten i 45 minuter och sen svalnar det. Tyst! Det där ljudet måste komma från grodstaden!
Gruppen saktade in i en glänta mellan svampträden. Dom satte sig på huk i lotussnåren och betraktade den öppna platsen med svepelektronkikare. David passade på att ta markprover, utan större förhoppningar.
– Därborta ser jag deras byggnader. Det påminner om Antoni Gaudi´s hus i Barcelona…
– Du kan inte relatera allt till Jorden. Och i synnerhet inte till Barcelona…
– Varför inte? Där i mitten har du Sagrada Familia-katedralens östfasad…
– Gaudi var väl ingen groda även om han nu tänkte som en!
– Glöm inte att dom här är intelligenta…det låter som en stamritual…
– Nej dom kväker.
– Dom sjunger. Och går i procession! Nu sätter dom sig på var sitt jättenäckrosblad och…
– Och nu går dom ner i sina grottor. Det är säkert lika förtrollande under jorden.
– Någon som vill dyka ner och titta efter ingången? Nå?
– Äh, jag kan väl försöka om ni lovar att vänta på mig.
– Kom ihåg att vi inte får intervenera den här kulturen, vi får bara iakttaga på respektfullt avstånd. Inga kolonialistfasoner om jag får be.
– Aj aj kapten. Nu dyker jag.
Under honom utbredde sig ett grunt och dunkelt undervattenslandskap. Det blåvita solljuset silades ner från ovan och fick en mjuk och dämpad opalton under ytan. Strömmar av olikfärgade jättebubblor varslade om undervattensgeisrar, och ganska snart hittade han grottöppningen, dök in och kom upp till hälften över vattenytan mitt inne i en grottsal. Spiralvridna pelare och stalaktiter, droppstensformationer och tydliga spår efter byggnadsverk. Facklor längs grottväggarna flämtade i dunklet och glimmade i det heta, svarta vattnet. Långt borta, genom vindlande gångar och öppningar, såg han hur grodorna samlats. Dom var inte medvetna om hans närvaro, men han uppfattade ljuden som ett samtal. Med en lätt handrörelse över translatorn kunde han uppfatta brottstycken av deras kommunikation.

– Genomsöker våra världar…
– Står dom på Ulmuks sida?
– Säkert inte. Ulmuk vill ha deras minne.
– Låt dom passera. Kanske kan dom utvecklas.
– Och nu sjunger vi tillsammans…
Därefter fortsatte växelsången. Aldrig hade han trott att grodor kunde väcka religiösa känslor, men hans löje försvann helt och han kände sig allvarlig och ren inombords.
Strax därpå var han uppe vid ytan och smög tillbaka till gruppen.
– Allt väl?
– Javisst. Dom vet att vi är här. Dom känner också till Ulmuk. Jag tror att dom vet mer än vi kan ana, men vi har säkert inget att frukta. Dom är knappast grodor utan en sorts antropofibier med en andlig kultur.
– Utmärkt. Du får rapportera till Azura vid hemkomsten. Nu vänder vi tillbaka.
Och gruppen påbörjade sin blöta och mödosamma återresa genom den täta och förtrollande lotusdjungeln. Utan att de märkte något surrade en liten trollsländeformad sond efter dem hela vägen fram till skeppet. När gruppen stuvat in sig och dånat iväg återvände trollsländan metalliskt pipande till grodcivilisationens kungarike djupt inne i träsken. Sedan var allt stilla, sånär som på flygödlornas blå toner i kvällsmörkret.

*

På Stellaris pågick ett stormöte med alla de 3000 i besättningen. Diskussionen gällde nästa planetbesök, Coitus Aeternitatis, populärt kallad bordellplaneten i handböckerna.
– Det är välkänt att hela planeten är ett sexparadis.
– Eller ett sexhelvete.
– Eller både och. Den är tätt befolkad av glädjeandroider av alla tänkbara kön. Saken är den att där inte finns några helorganiska varelser kvar längre. Zephyrianerna byggde en gång planeten som en bordell, det är sant, men sen övergav dom den för flera årtusenden sedan i samband med att deras samhälle blev jämställt. Vilket vårt, med den femokrati Jorden fortfarande har på vissa håll, ännu inte blivit. Vi får hoppas på att vi kommer dit snart.
– Så nu får androiderna roa sig med varandra?
– Precis. En sexuell subkulturcivilisation. Jag tror inte att människor är i fara, robotikens tre lagar förbjuder som ni vet…
– Har dom läst Asimov?
– Nej men enligt dom informationer jag har om hur dom är programmerade…
(Här följde nu en rad inlägg för och emot lämpligheten av ett besök.)
– Låt mig sammanfatta diskussionen, föll kapten Azura slutligen in. Det finns flera större städer, där till exempel MacFaque-kedjan har en billig snabbmeny och det finns en uppsjö barer och nöjesställen med var sin specialitet. Ett minst sagt intensivt nattliv. Gott om virtuella världar och holograferade kvarter från olika tidsepoker. Samtliga invånare är alltså sexandroider, cyborger eller robotar med liknande mjukvara. Huvudstråket i huvudstaden Coituspolis heter Boulevard Nouvelles Perversions. Sen finns det Gay Land, byn Lesbos – som har en staty av Sapfo på torget. Och, nu blir det kanske mera seriöst, ett stort landområde som heter Gender Blender Territory. Eller Gender Bender, kanske. Jag är säker på att fler kan finna sig till rätta där och har själv tänkt rekognosera. Med mig tar jag Tigerlily, Gypsie och David.
– Varför får inte fler följa med?
– Det finns i princip inget ni kan göra där som ni inte kan göra själva, med varandra eller med Stellaris’ androiders program. David skall undersöka geologin, Tiger och Gypsie har fått tillåtelse att genomföra ett experiment i temporär könsöverföring på Gender Blender Central Clinic som jag tycker verkar vetenskapligt värdefullt. Och roligt för dom förstås, de små turturduvorna. Azura gjorde en konstpaus.
– Men jag vill inte vara alltför auktoritär här. När vi återvänt till skeppet om en vecka är jag beredd att ta upp diskussionen igen och kanske beviljar jag dispenser. Ni har ju trots allt rätt till permission allihop. Jag vill bara vara säker på att inte situationen hamnar utom kontroll. Jag menar, 3000 sjömän på en bordellplanet…men som sagt. Vi tänker inte utmärka oss som sexister från ett annat system. Vi har rapportering och nytt möte här om en vecka. OK?
Ett dämpat bifall hördes från de flesta håll. Gruppen skingrades under visst mummel. Och kanske också med en viss lättnad.

För att ta sig runt på Coitus hade David och Azura fått egen svävare och Gypsie & Tiger hade sin fusionsnukleära motorcykel. När dom skilts åt, Stellaris lagt sig i bana och Coitus galna landskap bredde ut sig framför dem, tog Azura spakarna och svävaren rörde sig snabbt och ljudlöst fram över fälten mot Coituspolis. Denna stad var planetens metropol och den första kontakten för de rymdfarare och stjärnpiloter som förr i tiden brukat hålla till här mellan sina resor. De parkerade svävaren på en tvärgata till Boulevard Nouvelles Perversions. Azura satte på det skyddande kraftfältet. De lämnade svävaren där den stod. Zephyr stod i zenit men ändå såg man Coitus’ dubbelmånar klart och tydligt; som två flirtiga, lysande gröna ögon i skyn.
– Jag begriper bara inte att här skulle kunna finnas några mineraler, muttrade David och sparkade håglöst i dammet.
– Nu ska vi ta en titt på dekadansen, sa Azura och smålog uppmuntrande.
En sexrobot passerade på nära håll med blinkande bröst och ett organ som zoomade och panorerade med ett lätt surrande. På höfterna hade den greppvänliga handtag. Med sin metalliska, lätt rostiga stämma tilltalade han förbipasserande med utrop som ”Sex i viktlöst tillstånd – måste bara upplevas! Återskapade cerebrala orgasmer – vi har största intergalaktiska sortimentet! Komponera ditt rymdharem! Varje tid har sin smak – pröva våra erotiska tidsresor!”
– Gud så vulgärt! stönade David med handen för pannan. Azura bara skrattade.

Tigerlily och Gypsie ställde sin HD Nuke vid entrén till Gender Blender Central Clinics obscena huvudbyggnad.
– Puh! Vilken resa…såg du kryptilen på vägen?
– Ja Tiger, jag tror det var en gryk som jagade den.
– Här är vi nu Gypsie, min älskade, törs vi verkligen gå in?
– Det är ju bara ett experiment för en dag. Jag blir hon och du blir han…sen byter vi tillbaks igen. Och kan rapportera till kaptenen.
– Spännande, inte sant? Jag kommer att ha grejerna utanpå kroppen!
– Ja du får så gärna penetrera mig min tigerlilja…och jag har alltid undrat över dina multipla sensationer…nu får jag veta hur dom känns! Amore, amore!
Den intergalaktiskt ryktbare Dr Jablowsky tog hand om dem och uttryckte stor belåtenhet över att få arbeta med människor som omväxling. Hans enda humanoida patienter var annars enstaka besökande zephyrianer som ville utbyta höger eller vänster hjärnhalva mot en ny, odlad av sin egen hjärnas stamceller. Den nya halvan adapterades till den gamla på ett par veckor, och så kunde man fortsätta byta gång på gång i flera hundra år. Slutligen kördes kärleksparet in till narkosen, hand i hand, lyckligt leende mot varandra.

– Jaha, jag tror jag kan det här nu, kapten. Och levitium är nog det enda dom inte kan erbjuda här.
– Jag hade ingen aning om att det fanns så många kön! På jorden har vi ju bara två, huvudsakligen, och det skapar bekymmer nog…
– Här går man åt andra hållet. Och vilken diversitet dom har på reproduktionen, synd att man inte är biolog.
– Det Tiger och Gypsie kan berätta kommer att hjälpa oss, tror jag.
– Hurdå?
– Vi måste komma ur dödläget i könskampen på Jorden. Hur går man vidare från femokratin som följde på patriarkatet?
– Jag tänker mig att hellre än att alla förtrycker alla så borde ingen förtrycka någon. Inte sexuellt och inte ekonomiskt. Jämställdhet; att vi alla blir som systrar och bröder och anarkafeminister.
– Något åt det hållet. Att könen är en social konstruktion vet vi ända sen det mörka 2010-talet; få se om de är så viktiga i långa loppet…

– Tiger, älskling, vad roligt vi har!
– Det är häftigt!
– En annan sida av samma mynt…
– Ja just det, likadant fast in-och-ut-vänt!
– En gång till, Tiger…
– Kyss mig sådär du vet…vi har bara en timme till på oss!
– Sen blir det back to basic igen. Och till Stellaris. Mera! Mera!

David och Azura hämtade upp det utmattade kärleksparet i Gender Blender Territory.
– Så nu är ni er själva igen. Lasta mc:n där bak, ungdomar, så åker vi över till Coituspolis! Tycker ni jag skall släppa lös Stellaris’ besättning på den här planeten?
David log.
– Jag tycker det kunde ha varit värre. Det mesta är ju hologram i virtuella miljöer och sexandroider…
– Ja, fast en vacker dag kan androiderna också göra uppror. Är det etiskt hållbart det här? Vad vet vi om androidernas själsliv? Azura tittade ner på det orgiastiska landskapet.
– Vi tror att dom inte har utvecklat något än. Men vi vet inte. Ta med litet mjukvara, då. Det måste vara oskadligt.
– OK. Och en timmes studiebesök. Stellaris nästa!
Coitus blev allt mindre bakom dem och Stellaris’ stolta skrov närmade sig i den sammetssvarta rymden.

*

Baren på Nöjesarkaden, Däck 10, var som vanligt rörig, högljudd och fullsatt, insvept i ett rosa moln av oxytocin. Två av piloterna, Mark och Zeena, småpratade exalterat i baren. Orkestern intonerade Stardust.
– Hur kan här vara så mycket folk när de flesta fått permission?
– Dom fick bara en timme, faktiskt.
– Bartendern, kan vi få en Cosmic River Special och en Interstellar Overdrive till damen.
– Ska bli. Vilken is vill ni ha? Går det bra med importerad kolsyreis från Delta Aquariderna?
– Javisst. Skål Zeena! har du prövat de nya digitala implantaten?
– Ja en del är rätt kul. Den nya Mani-modellen kan man bara ha på i en halvtimme – sen skrattar man ihjäl sig…Hörde du att Masterdisken har varit på rymmen igen?
– Nej, sa Marc och tuggade tankfullt på sina rostade månskensnötter. Har vi ingen säkerhetspersonal? Och varför är den ombord överhuvudtaget?
– Tanken är att varje besättning som befinner sig på intergalaktisk resa ska ha den som backup om Solen slocknar, Jorden exploderar eller…
– Så att vi kan börja om på nytt? Och göra samma misstag en gång till?
– Helt fel. Så att vi kan börja om på nytt utan att göra om samma misstag. Vi har ett program som scannar rubbet och plockar bort alla tänkta fel… Fast personligen anser jag att man måste lösa Jordens politiska problem först.
– Ungefär vad jag menade.
– Nästa planet är Zon 2. Där kan vi säkert få uppslag. Deras samhällssystem är berömt. Alla gillar det utom MN, Ulmuk och Llyr.
– Ja dom har en del gemensamt. Säkert är det dom som rycker i Masterdisken.
– Ja, och vänta bara tills vi hittar levitiumet.
– Om vi gör det vill säga. Jag tyckte David Silverman såg litet melankolisk ut.
– Han klarar det nog. Men jag tror han saknar sin dotter. Ska vi muntra upp honom?
Marc och Zeena gick fram till Davids bord och slog sig ner. Det låg en behaglig doft av oxytycin i luften.
– Hallå David. Sitter du och grubblar över religionens roll i yttre rymden?
– Hej Marc. Ja på sätt och vis. Gränsen mellan liv och icke-liv har just aktualiserats. Vissa påstår att androiderna har utvecklat ett själsliv. Och därmed en själ, får man förmoda. Det fanns en känd filosof på 2200-talet som diskuterade det där…”The Origins of the Robotic Self” av Hedvig Steingenwitt, du vet.
– Gränsen mellan liv och icke-liv är rent konceptuell. I naturen finns ingen sådan. Vi har sett livsformer som kan vara omväxlande levande och döda hur många gånger som helst, sa Zeena. Jättekvalstren på Omega till exempel.
– Jaså det är sällsynta filosofers sällskap det här, skrattade Marc. Men komplicerade biotekniska varelser kan ha både liv och själ. Och är därmed i princip underkastade karmalagen, om man så vill. Vi har robotar med sinnen vi själva saknar, som till exempel kan uppfatta det vi kallar oändligheten på ett självklart och naturligt sätt. ”Oändligheten, äsch, rummet övergår bara i tid, vetja”, svarade en av dom lakoniskt när jag ställde frågan. Den sista generationen är inte lika smarta som vi, dom är smartare. Frågan är om dom också har människovärde.
– Androider har androidvärde, människor har människovärde, försökte David. Har jag berättat om Azuras biodator? Jag upptäckte den första gången helt nyligen i kaptenshytten.
Biodatorn såg vid första anblicken ganska grotesk ut – en fyrkantig låda av levande hud. Tangenterna på tangentbordet var också hudbeklädda, med tecknen i aninlinblått. Det såg ut som tatueringar. Skärmen var mandelformad och av samma material som ett människoögas hornhinna, med ögonlock som slöt sig horisontellt över skärmen när den var avstängd.
-Vad drivs den av? frågade jag henne. Jag såg ingen strömkälla och inga sladdar.
-Den har ett näringsintag här på hårddisken…
-Ja jag ser.
– Där sätter jag en tratt, så här…och häller i näringslösning en gång i månaden. Hon visade upp en flaska. Då rapar den så belåtet! Det är allt som behövs.
– Så du behöver inte ta hand om avfallsprodukter också?
– Nej inte alls, ha ha, den avdunstar bara syre och inga andra slaggprodukter. I övrigt fungerar den som en vanlig dator. Med en skillnad.
– Vadå?
– Den blir hela tiden intelligentare. Hårddisken består av nanokretsar integrerade med hjärnstamceller, silikatneuroner, och dom utvecklar nya synapser hela tiden. Datorns IQ var 3900 igår, idag är den, jag ska se efter…Hon gick in under ”Om denna dator” och konstaterade snabbt: 4000! Men så är det också av mig den har lärt sig!
– Men blir det inte läskigt på nåt sätt…som en människa?
– Det är ingen människa, sa Azura, det är en biologisk dator. Den har ingen egen personlighet, inga mänskliga sinnen, ingen kropp, inget blodomlopp, ingen puls och ingen själ. Den är ett överutvecklat, specialiserat intellekt. Fast lite som ett husdjur, kanske!” David log åt de andras miner.

– Men vem kan skilja människa från androider, cyborger och robotar? En människa med 90% implantat och en robot med mänsklig hjärna och 10% procent elektronik, är dom inte jämförbara? Inte ens en helkroppsprotes behöver vara enbart mänsklig. Personligt egenvärde är inte bara en biologisk fråga utan också en social. En filosofisk, framför allt. Och androiderna…vi är inifrånstyrda som de, fast vi saknar integrerade kretsar. Marc tystnade. Några toner ur Månskenssonaten bröt tillfälligt igenom samtalet.
– Nja, kom ihåg hur det var på den tiden då djuren inte hade några rättigheter. Och före dom slavarna. Där är androiderna idag, invände Zeena.
– I så fall kommer dom att göra uppror. Och även om dom har det hyfsat ställt kommer friheten att bli viktigare än tryggheten. Förr eller senare, sa David.
– Bara bra, om dom står på vår sida gentemot Ulmuk, sa Marc.
– Det gör dom nog. Frågan är bara var Llyr Llewelyn står…känslig politisk fråga, inte sant? Zeena fick något oroligt i blicken.
Marc var upptagen av sin hologramtidning.
– Ursäkta mig, sa David och reste sig hastigt. Någon sorts ingivelse sade tydligt åt honom att gå därifrån. Vad var det i Zeenas sätt att prata om Llyr Llewelyn som gjorde honom misstänksam? Det verkade inte naturligt att uttala sig så okritiskt… Han vandrade planlöst mellan däcken ett tag, och stod plötsligt på Däck 2, där jourbesättningens hytter, lägenheter och matsalar fanns. Receptionisten scannade in identitetschipset och svarade därefter på hans frågor.
– Var finns Zeenas’ rum? Hon kommer snart och jag skulle träffa henne.
– Det är nr 8, längst bort i korridoren till höger där. Jag öppnar så kan ni vänta på henne på rummet.

David steg in i rummet med en dunkel känsla av att kunna bli avslöjad. Han satte sig på sängkanten – som genast formade sig inställsamt kring honom – och bläddrade förstrött i Zeenas anteckningar på skrivbordet. När han tittade ner på sängen var det något som inte stämde. En oregelbundenhet i den organiska madrassen fick honom att sticka in handen under kudden. Nackhåren reste sig när han fann ett föremål där; isvatten rann över ryggen på honom när han förstod att den tunna, ovala skivan han höll i handen var Masterdisken i sitt skyddsfodral.

– Jaså DU är här! fräste Zeena plötsligt i dörröppningen.
David hann tänka ”spela in, kopiera, sänd” innan han reste sig upp i försvarsställning. Zeena blottade tänderna, slängde en svart, blank skinnpåse på golvet och väste åt honom.
– Mörkrets Njurar är tillbaka! Dö för Ulmuk!

Dörren stängdes med ett metalliskt klickande, Zeena var försvunnen och någonting mycket obehagligt krälade ut ur läderpåsen mot David.
Det var en rymdorm. Vartannat fjäll var av metall, vartannat organiskt. Den påminde om en jättetusenfoting men hade en kragödlas elaka ansikte. Den var gjord av stål och senor, gift och elektroder, ormögon och nåltänder och den kom allt närmare med ett vansinnigt, dreglande uttryck i de gula pupillerna.

– Vaporizer, hologram, enter! viskade David för sig själv där han stod helt stelfrusen av skräck. Ett vapen glimmade till på hans högra sida men innan han kunde få grepp om det öppnades dörren och där stod Marcs välbekanta gestalt bakom rymdormen med sitt vapen inzoomat. De sköt båda samtidigt, på läge vaporize, och ormen som redan kastat sig mot Davids strupe upphörde rytande att finnas till strax innan han hunnit fram med sina nålkäftar. Endast en obetydlig vattenånga fanns kvar i rummet. Och doften av skräck och adrenalin.

– Hur gick det? flämtade Marc.
– Zeena har Masterdisken, stönade David fram och satte sig ner med skakiga ben. Hur visste du att jag var här?
– Det ingår i min träning att upptäcka fara intuitivt. Åk upp till sjukhytten så larmar jag. Hon är snart fast!

Marc rusar genom skeppet till Däck 4, dockningshamnen, med flygportar, skyttlar och utrustningslager. Med sin vaporizer inställd på paralys letar han snabbt igenom flygportarna och där är Zeena, just i färd med att docka ut. Marc funderar på att ta upp jakten med ett annat fartyg men efter en snabb telepatisk överläggning med Azura låter han henne löpa. Masterdisken, hela mänskligheten på en enda diskett, är återfunnen och inga livsformer får dödas utan att livsfara föreligger, brukar Azura. säga och Marc håller med. Han är inte upprörd, bara besviken. ”Ilska är en sinnessjukdom” som zephyrianerna brukar påpeka. Men hur bekämpar man ondskan utan att visa vrede? Där har vi mycket att lära, tänker Marc när han ser Zeena försvinna ut i oändligheten med sin farkost. Förresten, ondskan är inte metafysisk. Eller bunden till en viss person. Ondskan är och förblir strukturell och strukturerna kan ändras. Goda strukturer och goda människor i en dialektisk dans, det vore något att realisera.

– Säkert skall hon nu rapportera för Ulmuk. Hon som verkade så trevlig… Själv skall jag rapportera för Commando Enragé, vår befrielserörelsecell på Stellaris. Och därefter skall vi vidare till Zon 2.
Marc Meadows skakade tankfullt på sig och återvände till bardisken på Däck 10.

*

Zon 2 är en tropisk planet med överflödande rik flora och fauna, utan stora städer men med många byar och mindre borgar. Arkaisk, bekymmerslös tillvaro. Förnyelsebara näringskällor. Ekologiskt avancerat anarkistiskt samhällssystem och en fantastisk ”vild” arkitektur. Planeten exporterar mat till Zon1. Befolkningen består inte bara av zephyrianer utan också av biotekniska mellanformer som kallas Gnomer, Magiker, Fria Vagabonder och Bohemer.
– Vi visar er gärna runt, sade en välmodulerad röst från farkosten som stannade in vid Davids fötter. Med plats för två stod den där vibrerande en halvmeter över marken, och David ropade till sig Marc.
– Hänger du med?
– Javisst. Hit the road! log Marc och satte sig bredvid. Har du licens på en sån här?
– Nej, sa David, jag tror den klarar sig själv. Vi pekar bara på skärmen här, verkar det som…han satte fingret på första bästa samhälle som kartan visade. Och farkosten susade genast ljudlöst iväg med mjuka rörelser. Ett pastoralt landskap passerade. Mjuka kullar, gläntor och skogsdungar, insjöar och vattenfall, leende mjuka ängar med blommor som inget mänskligt öga skådat.
– Det ser ut som en engelsk park…
– Snarare som ett grekiskt herdelandskap…vänta, stopp!
Farkosten bromsade omedelbart utan minsta ryck. En lustig figur satt vid vägkanten. Om det nu hade funnits en väg; det var snarare en liten stig. Han såg litet ut som en luffare från 1920-talet, åtminstone vad klädsel och skäggstubb anbelangar, men hade bara delvis mänskliga drag. Öronen var spetsiga, munnen bred och vänlig men ögonen saknade ögonvitor och var som två stora, svarta klot av diabas.
– Hej, hej. Det är jag som är vagabond här! kom det till de bådas förvåning på sjungande Intergalactica. Han lyfte artigt på filthatten.
– Ska jag spela för er? Och utan att vänta på svar fiskade han upp ett egendomligt litet musikinstrument ur vecken i sin klädnad. En underbar melodi, någonstans mellan fågelkvitter och sommarregn, böljade ut ur instrumentet.
– Det var vackert, sa David när vagabonden slutat spela. Vad heter det där du har?
– Ah den, det är en eufon vetja, sa luffaren. Ni är knappast härifrån va?
– Nej det är ljusårs skillnad…vill du ha skjuts? Vi ska till Krapotkin Village.
Vagabonden nickade, kliade sig i skäggstubben, hoppade makligt upp där bak och fortsatte förnöjsamt att traktera sin eufon.
Krapotkin Village var en liten excentrisk, oregelbunden bystruktur utan definierat centrum. Var man än befann sig så var omgivningens medeltidsgränder och valvgångar lika lockande år alla håll. Halvfärdiga gotiska strävbågar och romantiska tinnar och torn utan särskilda funktioner växlade med pyttesmå runda, vita hus med grästak, byggda för gnomer. Vissa byggnader låg till hälften under marken som en sorts jordhus utan gräns mot naturen; bohemernas ateljéer och tillhåll. Andra reste sig stolt i tio våningar av buteljgrönt glas; magikernas boningar. Grupper av små vindkraftverk där propellrarna hade utformats som trollsländevingar. Vinodlingar och svampodlingar där trädgårdsandroider krattade lojt bland gångarna. Vagabonden hälsade sina besökare välkomna och började guida på ett litet impulsivt och tankspritt sätt.
– Har ni några ekonomiska klasser eller sociala hierarkier på er planet? ville David snart veta. Vagabonden skakade bara leende på huvudet.
– Men inbördes hjälp vet vi vad det är.
– Vilka kön finns här? undrade David.
– Vi har tre kön precis som zephyrianerna; maskulinum, femininum och neutrum.
– Finns det något kön som är förfördelat?
– Å nej inte alls, svarade vagabonden. Större delen av året är vi var och en ett neutrum. Under högsommarens tre månader infaller den promiskuösa brunstperioden, och under den tiden utvecklar var och en maskulint eller feminint kön, vartannat år det ena och vartannat år det andra. Sen umgås vi sexuellt 24 timmar om dygnet med korta matpauser och vid brunstperiodens slut återgår alla till att vara könsneutrala. Och då föds också alla barnen som betraktas som alla föräldrars barn. Detta upprepas för varje år under stora och lättsinniga festligheter.
– Och hur upplever ni det? frågade Marc med viss bävan.
– Vi har väldigt roligt, det vill jag understryka, sa Vagabonden och fnittrade förtjust, men det blir inga konflikter eftersom alla deltar på lika villkor. I övrigt…
– Vad arbetar ni med? frågade David.
– Vår viktigaste uppgift här är att leva ett passionerat och kreativt liv. Att uppfinna nya ludiska livsmönster. Just nu utforskar jag ämnet ”Hur mycket kan man njuta? En komparativ studie.” Produktionen är helautomatisk och står till varje individs förfogande, efter behov.
– Vad äter ni? undrade Marc.
– Vi odlar råvaran till vår basföda som jästsvampar på land och som plankton i havet. Tillgången är oändlig och tillagningsmetoderna utvecklas dag för dag. Smak och konsistens är individuellt anpassad. Salladerna växer vilt. Desserten också; citronfikonen är fina i år. Recepten tar aldrig slut.
– Hur har ni ordnat er ekonomi? frågade David som inte längre kunde dölja att han var imponerad. Rök i olikfärgade slingor steg ur skorstenarna och nanotekniska cikador kvillrade i kvällsluften.
– Vi tar ur högen, svarade vagabonden. Ska vi gå ner till havet?
– En gång var jag i Albisola vid Liguriska kusten, sa Marc, på Asger Jorns gård. Jag minns hans skönt kaotiska, färgglada sammanställning av föremål, byggnader och funktioner. Guy Debord sa att ”varje sak finner här helt naturligt sin rätta plats”. Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva något liknande…
– Jag förstår vad du menar, sa David. En sorts högre ordning. Själv såg jag Palais Ideal i Hauterives en gång för mycket länge sedan…om en envis fransk lantbrevbärare kunde bygga sitt eget palats av vackra stenar på lediga stunder, vad skulle man då inte kunna göra tillsammans, och på dygnets alla timmar…

Vagabonden släntrade ner på stranden och besökarna följde honom i spåren, konfunderade och trakterade på en och samma gång. Klipporna var mörkblå, sanden ljusblå och havet var infravitt med gröna koraller på botten. Grårosa och guldgrå havsdjur simmade lojt i strömmarna strax under ytan där solljuset dämpades till en mild solrök. Så satt dom där i den ljusblå, finkorniga sanden och småpratade i den varma skymningen. Vagabonden gjorde med en handrörelse upp en eld och torra växter knastrade i glöden medan Zephyr X-2 sakta sjönk i havet med ett fräsande. Innan det blev mörkt och den främmande stjärnhimlen tändes lyste skyarna av blå pärlemor och skimrande ljussvart, och då vandrade sällskapet sakta tillbaka genom citrongräsbuskarna upp till byn igen.
David och Marc låg i sina sovsäckar i byalagshuset, strax intill platsen för de direktdemokratiska torgmötena och de allmänna förråden. De befann sig i ett tillstånd mellan lätt upphetsning och begynnande utmattning när Gwendolyn ringde upp.

– Hej pappa! Var är du nu?
– Åh min Gwen, jag är på den mest osannolika planet som…harmoni, förstår du?
– Harmoni har vi bara i teorin på Jorden numera. Och knappt det. Men det låter trevligt.
– Jag vet Gwendolyn, men jag ser det klart nu. Lika jävligt som det är på Jorden, lika härligt som på Zon 2 skulle det kunna bli.
– Först får Shiva riva hela rasket. Men vi har ju inte vetat riktigt hur vi vill ha det istället.
– Nu vet åtminstone Marc och jag det, sa David och gav Gwen en livfull resumé.
– Jamen då kan ju Shiva dra på sig byggoverallen, sa Gwen. Glöm nu inte att dokumentera allt. Det kommer att tas emot med öppna armar här när tillfället är det rätta. Oppositionen mot Llyr Llewelyn har aldrig varit kraftigare än nu. Missnöjet är så utbrett och otåligt…Hon sitter i 4-D-utsändningarna och skriker ut sina order i vilt raseri…eller är det panik… på väggen bakom henne ser man inramade fotografier av Margaret Thatcher, Gun Hells Week, Madeleine Albright och den sortens despoter. Hon anklagas för samröre med Ulmuk och folk är rasande.
– Mörkrets Njurar är länken dem emellan, sa David. Här har dom attackerat oss för att stjäla Masterdisken, vilket inte lyckades. Denna gång. Jag längtar hem emellanåt, Gwen. Till min dotter och till att berätta för henne om Zon 2. Den är verkligen imponerande.
– Jag tror naturen på Utsidan kan återhämta sig, men då måste hela systemet göras om från grunden.
– Jag håller helt med dig. Var nu försiktig, Gwen. När vi ses igen ska vi kämpa tillsammans. Gör läxorna. Tusen kramar!
– Puss på dig min hjälte!

Marc snusade redan fridfullt i sin sovsäck. Eufonens sista toner blåste bort i natten. David hade velat stanna hur länge som helst på Zon 2, men efter en vecka menade Marc att dom måste fortsätta. Och David kom först nu ihåg att göra sina geologiska undersökningar. Vilket han troget gick in för med liv och lust den tid de var kvar. Något levitium fanns inte heller på denna planet. Men det fanns mening. Och meningen saknar antagligen atomnummer.

*

Zon 1 är Zephyrsystemets centralplanet; en subtropisk planet med stor befolkning, jättelika städer och energianläggningar. All växtlighet är kornblå av den blå klorofyll som är typisk för denna zon. Intergalaktisk rymdhamn. Omges av kraftsköld, asteroidbälte, sondbälte och 4 mindre månar.
Vid rymdhamnen stod Au, nyss hemkommen från gruvorna på Thermidor, och tog emot. David lyste upp inför utsikten att få sig en pratstund och litet sällskap in till Zephyr Central. De omfamnade varandra respektfullt och banade sig sedan väg genom folkträngseln. Detta var en intensiv storstad, med fasta taxiflygrutter i flera nivåer mellan de spiralformade skyskraporna, jättelika infravita byggnader, liv och rörelse och kompakt trafik.
– Hur är det att bo på Zephyr?
– På ytan ganska hektiskt, men vi är mycket lugna av oss. Och blir det för mycket försätter vi oss i självhypnos eller så tar vi semester på någon av månarna. Vi har många städer här men också mycket växtlighet; en ganska bra balans på det hela taget. Det enda problemet har varit mindre grupper av köttätande dafodiler, men dom har vi numera under kontroll.
– Hur är det att vara zephyrian?
– Vi lever så länge vi själva vill och kan påverka vår tillvaro in i detalj. Vår kultur är ganska introvert, men den har funnits så länge att vi hunnit sätta vår prägel på hela solsystemet. Vi har prövat oss fram och hittat vår nisch så småningom för att kunna leva i fred med andra och med frid i oss själva. Och du då, David? Vad innebär det att vara människa?
– Jaha ja, att vara högst upp i näringskedjan. Precis som ni zephyrianer. Men det är väl inte det du menar. Utan i filosofisk bemärkelse?
– Ja.
– Jag tror man är det man gör och det man låter bli, ställd inför val där man formar och formas. Att skaffa sig en pålitlig inre kompass. Att vilja vara trygg som barn, fri som ung och vis som gammal. Att födas, leva och dö, och med facit av det ännu en gång födas, leva och dö med litet färre misstag, litet mera kärlek, litet mindre ondska, litet bättre människa… och så vidare, och så småningom långt därframme få återförenas med alla andra när vi tillsammans har höjt oss över denna världen och förunnas leva i ljuset. Ungefär så, fast helt säker kan ingen vara.
– Och att leva ett människoliv?
– Fast vår levnadsålder numera är valfri, så…hälsan är inte längre ett problem, vi har alla fått nanorobotar intravenöst som patrullerar vårablodkärl, tar bort beläggningar och förträngningar och deponerar medicin på misstänkta ställen i våra organ. Men bortsätt f4rån ålder och hälsa är de mänskliga frågorna desamma. Enligt min personliga erfarenhet är det fortfarande att söka hantera föräldrar, vänner, relationer, kärlek, utbildning, arbetsliv, vuxenliv, ålderdom och död; ännu en gång föräldrar, vänner och så vidare. Att förmå sig själv att känna tillräckligt positivt för sig själv och livet och världen för att kunna påverka. Och inte påverkas för negativt av att känna sig själv och livet och världen. Att alltid ha en alternativ lösning i beredskap. Att försöka vara mjukstark. Snäll mot de snälla, dum mot de dumma. Som man sår får man skörda, i dåtid, nutid eller framtid. Det är det som hoppet i livets skola. Det är det som är meningen, kanhända.
– Och hur är det att leva på Jorden?
– Jo tack, på Jorden kan jag inte klaga. Det är en unik och vacker värld. Inte kan jag klaga på människorna heller egentligen, men på vårt irrationella samhällssystem desto mera.
– Är det någon sorts hyperkapitalism?
– Ja tyvärr. Det har bara blivit värre de senaste århundradena och nu är det absolut outhärdligt. Men det Amerikanska Imperiet varade inte lika länge som det romerska. 1929 och 2008 kom de första större finanskriserna. Efter Den Sista Börskraschen finns varken banker eller löner. Bara ett enda skenande megaföretag som förtär sin omgivning med glupande aptit. Vi står inför total kollaps på alla fronter, naturen är förstörd, solen hotar att slockna, alienationen gröper ur människornas personligheter, krig och diktatur…allt för att vi inte har hittat ett bättre alternativ hittills och haft kraft att genomföra det. Men nu, om det alltså inte är för sent, händer plötsligt allting mycket fort verkar det som…jag har inte färska rapporter från Jorden just nu, men det jäser. EuroCity är allt oftare belägrat av hungerdemonstranter. Och jag har definitivt idéer med mig när jag kommer hem!
– µêaôüœæıéúà yae. Jag har förstått att du blev imponerad av Zon 2, sa Au. Det är bra. Har du hittat din metall?
– Nej. Jag tänker leta här också. Vad vet du om Techno förresten, nästa planet vi skall till?
– Ja där finns inga mineralier alls eftersom hela planeten är artificiell och helt mekaniskt uppbyggd inifrån och ut. En sond helt enkelt, stor som en planet, placerad i en stabil Lagrange-punkt. Ser ut som rymdlego utanpå, sen en mindre sfär inuti som också är ihålig och inuti den en ny sfär och så vidare. Konstgjord atmosfär, torrt och svalt klimat. Inget växt- eller djurliv; befolkad enbart av produktionsrobotar. Ett tiotal större rymdstationer i stationära banor eller placerade i Lagrangepunkter. Inga månar. Men metall finns det förstås, eller rättare sagt så finns det bara metall…mest stål- och titanlegeringar så vitt jag vet. Det är nog inte lönt för dig att leta levitium där. Och det är en ganska enahanda miljö, helt nyttobetonad. Men den är också Zephyrs data- och sambandscentral, där finns arkiv, utbildning och forskning. Så jag kan be dom skicka de kompletterande informationer du kan behöva.
– Ja tack, det vore fint. Om det är som du säger så har vi en planet mindre att examinera. Och sedan kommer Aqua.
– Vattenplaneten ja, helt täckt av hav. Vattnet är ammoniakhaltigt och innehåller mycket mineraler och spårämnen. Ibland förekommer där regnbågsorkaner, någon gång aktiva djuphavsgeisrar. Många avancerade livsformer. Den exporterar vatten till Zon 1 och har 5 månar. Den bör du nog undersöka trots allt, havsbottnen är mycket mineralrik. Har du någon u-båt på Stellaris?
– Jag får konferera med Azura. Någonting kan hon säkert få fram.

*

Space Dolphin var med sitt smäckra och ogenomträngliga skrov byggd för att klara vilken omgivning som helst, och dess kraftsköld motstod alla former av yttre påverkan. Från Stellaris’ bana runt Aqua-planeten for den genom rymden, ner i atmosfären och vidare ner i havsdjupet utan att yttertemperaturen skiftade mer än några få grader, och med en tunn dimstråle som enda spår efter sig. På en mils djup planade banan ut och Space Dolphin landade mjukt och fint på havsbottnen i en mycket främmande värld.
Denna region var Rörmaskarnas rike, och deras städer, uppvärmda av undervattensgeisrar och upplysta av neonfiskar, tornade upp sig på avstånd som sjunkna katedraler. Jättelika vattenspindlar smög bland sjörosbuskarna och genomskinliga manetvalar på jakt efter ett stim stålfiskar rörde upp bubbelströmmar på bara några meters avstånd. David och dykarbesättningen gav sig ut på en kort expedition. På bara några minuter noterade de både mammutkrabbor, påfågelsulkar och kameolontrockor. Prover togs från bottensediment och klippor, och man hade hela tiden Dolphin inom synhåll. Denna värld var till största delen okänd även av zephyrianerna, så största vaksamhet var av nöden. Och havet var långt ifrån enhetligt utan många sorters oceanbiotoper, var och en helt olik den andra.
Söder om Rörmaskarnas domäner låg Drakspindlarnas jaktmarker. Dessa krabbliknande, genomskinliga monster med sina röda ögon och rakknivsvassa klor hade som basföda intelligenta kiselalger. Deras jättelika torn, inte helt olika termitstackar, höjde sig i färggranna grupper ur den skrovliga bottnens undervegetation. Deras civilisationer hade splittrats i tre olika havsreligioner. radikala singularister, feministiska oceaniker och konservativa hydrofiler låg ständigt i konflikt med varandra, även om deras diskrepanser var mycket svårbegripliga för utomstående. Här fanns också varelser som bara bestod av en enda molekyl på bredden – men som på längden kunde svepa flera varv runt planeten, likt osynliga, genomskinliga band.
Och norrut fanns ytterligare en biotop, som dominerades av de slingrande Celaphoid-mastodonterna med många underarter som jagade feta jättebakterier nära havsytan. Deras mäktiga undervattensstäder skymtade långt bort i dunklet. Det fanns också uppgifter om en sorts självlysande manetmänniskor med ljus istället för blod i ådrorna, men de höll sig väl dolda – eller så tillhörde dom bara mytologien. De flesta livsformer var mer fredliga och mindre dramatiska, men någon överblick över denna sammansatta och komplicerade ekologi gick inte att få under ett kort besök.
– Faror som inte ens är namngivna höjer livskänslan, tänkte David tappert medan han muddrade havsbottnen, nyfiket iakttagen av paradisfiskar med fasettögon, leopardfläckar i guld, färgindikatorer i fenorna och meterlånga slöjor. Det ljussvarta och mörkvita bottenmaterialet var motsträvigt under hackan, antagligen en vulkanisk bergart. En sorts magma, men varför skiftade den färg hela tiden? Han höll en stenflisa i handen och såg den sakta smälta bort av sin kroppsvärme.
– Man vet ju inte säkert vad som är det fasta tillståndet hos allt det här…men radioaktiviteten verkar obetydlig. Hm. Nu har jag nog så det räcker.
En propellerfisk susade förbi med ett sonartjut. Vissa vattenvarelser här visar sig vid närmare granskning bestå av millioner nanovarelser, alla miniatyrer av helheten. Men vad är egentligen ett stim om inte en enhet, både taktilt och psykologiskt…nåja, fiskpsykologi… En laserål närmade sig med hotfullt blinkande antenner. Kanske var det dags för ytläge?
– En underbar värld det där, tänkte David när Space Dolphins motorer med ett dovt gurglande sköt iväg dem vertikalt från havsbottnen, tvärs genom atmosfären och upp till Stellaris’ skeppsportar.
– Jag hann få med mig några små diamantsnäckor till Gwens födelsedag. Om kaptenen tillåter så tar jag med dom hem till jorden. Gröngnistrande ädla demantoidkristaller förekom också ymnigt i havsbottnen, men dom lämnade David kvar.

Ombord på Stellaris hade besättningen samtidigt slappnat av för en stund efter Dolphins lyckade nedstigning. Den forntida jazzvirtuosen John Coltranes ”Hunt-down” gjorde mjuka, slingrande mönster i tidrummet och vid baren på Däck 10 satt Gypsie och Tiger och kelade. Piloter kom och gick i sakta mak, astronoiderna spelade femdimensionellt luffarschack och luften var fylld av rökelse och syntetisk franskbröddoft.
– Kära Stellaris! suckade Tigerlily. Jorden är fager och Zephyr är omväxlande, men du är ändå det bästa fartyget på galaxernas ocean!
– Stellaris är bäst, log Gypsie. Och den bästa på Stellaris är du!
– Nej det är du! sa Tiger och bet honom i örsnibben. Dom fortsatta att fnittra och småbråka över detta intressanta ämne som aldrig kunde bli långtråkigt. David kände sig en smula utanför och gav sin handledstelefon en lång blick varvid den ringde.

– Wazzup farsan?
– Men hej Gwen! Jag har varit på botten…
– Är du nere?
– På botten av Aqua, Vattenplaneten. Nej jag är på skapligt humör fast lite hemlängtan…
– Du har varit borta så länge. Nog för att jag uppskattar friheten, men…
– Du slipper städa ditt rum förstås.
– Det gör faktiskt städroboten vet du vad. Men jag har ju mina kompisar.
– Ja jag vet. Kommer jag hem så flyttar du väl…
– Det ska bli jätteroligt när du kommer hem pappa. Och nån gång flyttar jag förstås men inte nu.
– Nej jag vet, förlåt mig. Det är precis som det ska vara. Har du pengar?
– Jadå. Jag har tvåtusen crediter på mitt DNA-konto. Det går ingen nöd på mig. Och jag är så stolt över att min ensamstående pappa är rymdhjälte!
– Nåja, hjälte och hjälte. Jag har överlevt amorfer och rymdormar. Men än har jag inte fullgjort mitt uppdrag och snart har vi gått igenom hela Zephyr-systemet.
– Du hittar nog det du ska hitta, du som är så envis!
– Antagligen. Är det något du vill ha från djuprymden?
– Idéer om en bättre tillvaro.
– Då tänkte vi på samma sak. Och en liten present har jag allt tänkt på. Puss och kram, Gwendolyn!
– Ih så spännande! Hej då!
Och Gwens röda hårsvall tonade bort i etern. Skedde detta samtal i realtid eller är hon redan äldre? tänkte David. Hoppas jag hinner hem tills hon förlovar sig…fast det har jag väl inte med att göra. Ack ja. Tidrummet förändras.

*

På Utsidan, långt ifrån Gwendolyns rum i stadens bedrägliga trygghet, hölls ett möte under bar himmel. En tjock man med rakad hjässa och helskägg, svart lapp för ena ögat, ringar i öronen och tatueringar höjde sin ludna näve mot de svarta skyarna.
– Kamrater! sa han åt de församlade trashankarna och tiggarna som stod i en halvcirkel kring honom, kamrater rövare och banditer! Idag lever vi här på Utsidan utan hopp, det är sant. Men inget tillstånd varar för evigt och allt förändras. En gång i tiden, för 600 år sedan, fanns piraternas republiker. La Tortuga utanför Haiti, New Providence i Bahamas och Libertalia på S:t Marys Island vid Madagaskar var alla fria och jämlika samhällen, som samlade äventyrare och fribytare, buckanjärer och sjörövare från de sju haven. Här delade man allting lika utan hänsyn till nationalitet eller religion. Ingen privat äganderätt existerade och total individuell frihet rådde. Han viftade med ett gulnat exemplar av ”General History of the Pyrates” och torkade sig i pannan med en randig snusnäsduk.
– Och våra hjältar, kapten Svartskägg, Bellamy, Mission, Anne Bonny, Mary Read, Henry Morgan, Kapten Kidd…kamrater, där har vi än idag våra föredömen! Detta var fria och modiga människor som inte lät sig förtryckas, som utmanade den tidens överhöghet och behandlade varandra med solidaritet. En man med träben och en robotpapegoja på axeln, med kragstövlar och en vaporizer i sitt breda bälte stod med de andra åhörarna i en halvcirkel runt talaren. Hans ansikte var ärrat och väderbitet, och det svartlockiga håret räckte ner på ryggen. Över bröstet hade han en dödskalle med korslagda benknotor på röd och svart botten.
– Aj aj kapten! Ja det är rätt! ropade han. Låt oss storma de rikas ostkupa! Vänd Insidan ut! De andra skrockade belåtet. En gammal tandlös gatumusikant med positivet på ryggen och armen i bandage utbrast med darrande stämma:
– Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Pirater i alla stater, gör slut på de rikas later! Hissa Jolly Roger! Han tog upp en melodi på sitt positiv och kraxade: Femton gastar på Llewelyns kista, hej och hå och en flaska med rom! Stort jubel, skratt och applåder.
-Vänd Insidan ut! Vänd Insidan ut! Låt oss belägra Eurocity, ni alla som äro betungade, och när vi är tillräckligt många – så bordar vi dom! Gruppen skingrades sakta under den dioxingråa himlen för att sprida budskapet ut över Utsidans vindpinade slätter.

*

Snöplaneten ser på avstånd ut som en – snöboll. Ytan är ett oregelbundet arktiskt snölandskap. Vita fjälltoppar, vita kratrar. Inget fruset hav, inga istäckta sjöar. Snöstormar och norrsken i den frostiga atmosfären och vidsträckta fält av blålila snöalger på land. Men under den hårt packade snön finns det liv – i isgrottorna. Här lever de fåtaliga kolonisterna i sina praktfulla ispalats, skyddade från snöamorfer och från det bistra klimatet i behaglig rumstemperatur och isfria sötvattenssjöar. Hit hittade till slut också Stellaris’ besättning i sin jakt på levitium.
I den stora Centralgrottan, som med ett nätverk av tunnlar och gångar förbinds med alla andra grottor under planetens snötäcke, sitter David och hans medarbetare i samtal med kolonister.
– Jag har aldrig sett så vacker isarkitektur förr.
– Det gläder oss. Vårt estetiska ideal är snöflingans matematik.
– Ni verkar leva ett gott liv här, men jag har hört att ni också har haft problem med amorfer.
– Ja. På planeten finns flera arter snöamorfer. Några är fredliga och livnär sig på snö; allra helst knaprar dom på färska istappar. Vissa arter äter i huvudsak varandra, i trängda lägen också sig själva. Andra amorfer livnär sig mycket hellre på kolonister. Med ledning av sina biologiska värmedetektorer borrar dom sig fram under snön i jakt på varmblodigt byte. Därför kan dom i princip dyka upp här när som helst, trots våra försvarsanordningar.
– Försvarsanordningar?
– Ja, bakom snön på grottans insida finns ett omfattande laserstängsel med rörelsedetektorer. Så det är mycket sällan någon amorf har lyckats ta sig ända in på senare tid. Men det händer tyvärr. En gång kom dom förklädda till kolonister, hu!
– Vi är då inga amorfer, det försäkrar jag.
– Tror jag inte heller. Deras imitationer brukar avslöja sig på nära håll; det är alltid något oskarpt över dom och er kan vi se helt klart och tydligt.
– Oskarpt?
– Ja, litet grand som ett slarvigt exponerat foto. Men så är dom också dimvarelser, suddiga till sitt väsen. Bortsett från tänderna, möjligen. Amorferna har femdubbla tandrader, och alla tänderna har diamantspetsar.
– Jo tack, vi har stött på dom när vi var på Zon 3. Jag gillade inte deras läten, dom låter som urtidsdjur, kedjerökande urtidsdjur. Deras vänligaste läte är som krossat glas. Fast å andra sidan slipper ni stålspindlar och rymdormar; heller inget jag vill rekommendera. För att inte tala om Mörkrets Njurar.
– MN? Har dom varit här? Det hade vi aldrig anat.
– Nej, dom var snarare ombord på Stellaris. I form av agenter. Vi anar vad dom är ute efter så vi håller högsta beredskap.
– Ja vi vill inte verka nyfikna men vi gissar att det har med Davids uppdrag att göra.
– Det har det nog. Men så har vi också ett värdefullt föremål från Jorden med oss som jag inte ska gå närmare in på utan Azuras medgivande.
– Vi förstår. Ska vi ta en tur i tunnlarna med snöraket så att David får göra sina undersökningar?
– Mycket gärna!
Så gick färden genom tunnlarna i den hypersnabba, tryckluftsdrivna snöskytteln. Den klarade elegant av de tvära vinklarna och snäva kurvorna i de trånga gångarna genom ögonblicklig acceleration och lika ögonblicklig inbromsning, aldrig över ett halvt G och oftast därunder. Tunnelsystemet var till synes oändligt förgrenat runt hela planeten, och sammanlänkade större och mindre grottor med olika funktioner. En del utgjorde förråd, andra bostäder eller fabriker, några var fritidspalats men alla var vackra och omsorgsfullt skulpterade, ofta mycket höga i tak. Istappar hängde ofta som dekoration från tak och väggar, och alla kemiska former av snö och isföreningar som kolsyresnö och dess olika varianter fanns representerade. Dock inget levitium. När Davids grupp så småningom tog sig tillbaka till Stellaris var inte stämningen på topp.

– Detta bådar inte gott. Vi har gått igenom tio planeter av elva utan resultat.
– Om vi nu inte missat något; på vissa ställen har vi fått nöja oss med stickprov, scanning och uppskattningar.
– Vi har ändå haft 3000 man ute för att leta.
– Ja. Men vi ger inte upp än. Där vet jag att kaptenen instämmer.

*

Ulmuk rasar.

– Det här är inte bra, inte bra…jag är INTE nöjd, host, host, jag är på riktig dåligt humör! Hur kunde du missa Masterdisken, du din svagpresterande svavelbakterie! Vid alla svarta hål, Zeena!
Ulmuk gnisslar tänder. Zeena hulkar i ett hörn.
– Nåd, härskare, nåd…jag kämpade mot övermakten!
– Som agent är du förbrukad – det blir helkroppsprotes för dig, he he!
– Men…
– Nya-ha-ha-ha!

Zeena förs bort till ett okänt öde av två vedervärdiga Nixon-kloner.

Men än är inte Ulmuks planer uttömda. Läget på Jorden har förvärrats för Ulmuks allierade Llyr Llewelyn, som hårt pressad av opinionen sökt upp hans tillfälliga fristad i närheten av Dubbelstjärnan Hades2. Nya operationer planeras nu gemensamt.
Llyr sitter på sitt exilkontor och skriker åt sina underordnade. Hon har elaka ögon, svart basker och en cigarrfimp i munnen. På väggen bakom henne blänger ett porträtt av Margaret Thatcher.
– Värdelösa kromosomer! Kom hit med mitt the! Säg nåt! Håll tyst!
– Höga matriark, Ulmuk önskar träffa er.
– Släpp in honom! Håll käften!
– Host, host…min kära Llewelyn, he he…
– Vi borde skicka ut en flotta mot Stellaris, Ulmuk. Inga hopplösa agenter! Fan heller!
– Men vi har ju en flotta, Llyr…fast inte så stor. Det är så dyrt att anställa folk nuförtiden…och snart finns inga solar kvar att stjäla…
– Money Talks Inc. kan betala operationen. Men den måste lyckas! Ge mig en Money burger, rappa på! Vad behöver du? Huh?!

Zeno ser ut som en liten planet, i ungefär en fjärdedel av Månens storlek. Men är i själva verket en ovanligt stor och bucklig asteroid av M-typ som mest består av järnoxid och is. Allmänt består asteroider av tre typer: de av sten, de av metall och de av kol. Zenos 8 månar är i själva verket mindre asteroider av samma typ, lika skrovliga och kraterbeströdda, en del inte mycket större än bakpotatisar. På en sådan hade någon lustigkurre lyckats montera en trafikskylt med texten ”300 000 km/sekunden!”
Planetens yta påminner till texturen om elefanthud, stålull och bågfilspån, här och där uppiffad av småsten, färgen går från bränd umbra till Davy’s grey. Iskallt och snustorrt; ett synnerligen torftigt och enahanda landskap. Jo förresten, ett par gejsrar av flytande kväve stör logiken på en av månarna. Här arbetade besättningen skift med sina instrument. Den ena stenhögen efter den andra examinerades, dammet yrde, gruset knastrade. Inget levitium. När också sju av de åtta månarna gåtts igenom var nervositeten och uppgivenheten stor.
– Det är något här som inte stämmer.
– Vadå?
– Den här månen borde ha en naturlig gravitation, med tanke på sin massa.
– Ja du har rätt. Här är man lika viktlös som i djuprymden.
– Varför låter instrumenten så konstigt?
– Måste vara fel på…nej men vid alla vita dvärgar! Det gör utslag!
– Vi har ju aldrig hört det förut…Var då? Var då?
– Norrut, åt det hållet…
Besättningen springer med andan i halsen åt det håll som mätinstrumenten indikerar, kastar sig ner på marken, gräver med händerna…
– Här! Hämta ett nät!
– Ett nät?
– Ja, fort innan det slinker undan!
Ett metallglänsande föremål är sakta på väg upp ur gropen. David kastar ett nät över det.
– Jag har den! Jag har den!
– Men…du lyfter ju!
Han svävar sakta iväg, hängande i nätet, dragen uppåt av levitiumklumpen.
– Ta fast mig! Vi måste ta hit skeppet!
Stellaris är på plats sekunderna efteråt, David och lasten bärgas med en skeppskrok och hivas ombord. Besättningen stövlar in och Azura möter i skeppsporten.
– David! Du lyckades!!
– Äsch, det var väl inget…det är tretusen personer att tacka…
– Ja men vi hade ju nästan gett upp…så underbart! Äntligen får vi åka hem! Ta nu genast fram den venusianska skumpan, Marc!
-Ja, kapten. Skål för levitiumet!
Champagnen smakade metanhydrat som allt annat från Venus.
– Skål för Stellaris!
Och avskedsfesten började direkt med sång, dans och skratt till gryningen; endast jourpiloten var nykter.

I en olycksbådande cirkel runt Stellaris dyker de plötsligt upp: de jättelika, blåsvarta rymdrockorna, styrda med betsel och tömmar av amorfer. De är osynliga på radar och tungt bestyckade och utgör Ulmuks förtrupper. Tysta och hotfulla står dom stilla i position runt Stellaris och piskar med sina långa svansar, dessa rymdens ondskefulla stingrockor. Amorferna avvaktar Ulmuks order i sina sadlar.
– Nu har vi dom snart, Llyr! He he! The world is my oyster!
– Mina tama amorfer smugglar in oss på Stellaris. Dom föreställer piloter som skall byta av…
– Sen tar jag hand om Azura…och Masterdisken! Host!
– Jag tar hand om David och levitiumet!

– Gypsie älskling, varför rör vi inte på oss?
– Jag vet inte Tiger, ska vi gå ut i cockpit och titta efter?
– Ja sötnos, om du håller mig i handen, så…
– Men… varför ligger piloten…
-…på golvet? Och vem är ni?
– Herregud, Gypsie, det är Ulmuk!
– Kapten till cockpit, kapten till cockpit, det är Tigerlily här och vi har fiender ombord på…

Vrrr! Ulmuk spänner sitt lilla armborst, öppnar sin kylväska, tar upp en rykande ispil av blåsyra och laddar den, lägger an… Zap! David kommer in.
– Jag har säkrat levitiumet och Azura har Masterdisken. Vad händer här, Tiger?
Llyr dyker upp bakom David, Gypsie och Tiger och pilen träffar henne i benet samtidigt som hon avfyrar ett likadant isvapen från motsatt håll vilket träffar Ulmuk i armen. Azura störtar in i cockpit med Masterdisken mellan tänderna och finner Gypsie och Tiger omfamnande varandra i ett hörn skakande av förskräckelse. David befinner sig i takhöjd med levitiumet i famnen. Azura sätter sig ner i ren förvåning och stirrar på Llyr och Ulmuk.
– Varför blir dom så blåa?
– Dom måste vara förgiftade. Just ett snyggt par. Detta blir glada nyheter på Jorden…
– I hela universum, skulle jag säga. Marc, vaporisera dom. Lystring Galctica, detta är Azura. Fånga och vappa de falska pilot-amorferna – ni känner igen dom på deras dåliga upplösning. Verkställ! Jag patrullerar av omgivningen efter rymdrockor…och tar sen över rodret.
– Aj aj, kapten!

När lugnet slutligen lagt sig över Stellaris efter dessa dramatiska händelser tar man sig en välbehövlig fridag på Zon 1. Au får deras äventyr berättade för sig gång på gång av besättningen, medan David gör en grundlig genomgång av levitiumets alla aspekter i sitt labb. Han andas häftigt av sinnesrörelse där han sitter böjd över detta svårbemästrade, mystiska mineral.
– Azura, kom får du se! Det glänser som glas, glittrar som iridium och avger en mild antigravitonstrålning genom spontan emission… det har de mest otroliga egenskaper! Viktlöst är det, men ändå imponerande energirikt…det smälte i handen först och verkade allmänt instabilt. Litet antimateriakaraktär. Nu har jag gjort en legering med 10% koppar – det är mycket lättare att legera i tyngdlöst tillstånd –- och allting ser bra ut. Med några hekto kunde man antagligen driva hela Stellaris. Ett nytt grundämne! I vår tid!
– Ja om elementomvandlingen tillåter det så…
– Ja det gör den. Men det blir nog teoretiska konsekvenser.
– För fysiken?
– Ja, för kosmologin. Nu har jag den kompletta atomstrukturen här.
– Tror du vi kan få behålla metallen?
– Vi kan alltid fråga men jag räknar inte med det. Huvudsaken är att vi får licens på syntetiseringen.
– Vi kan erbjuda dom Masterdiskens material som ersättning. Vi ska inte beröva dom något.
– Det tror jag dom accepterar. Ska vi träffa Au?
– Vi ordnar ett möte!

Så var den stora dagen inne. Under högtidliga former undertecknades handelsavtalet Jorden-Zephyr. Ett mineralprov och en molokylbildningslicens överlämnades av Au, och Azura överlämnade en skrivskyddad kopia på Masterdisken, med kod och chiffer. Den måne till Zeno där metallen upptäcktes döps till Levi.
– Och jag fick tillåtelse att ta med mig ett par diamantsnäckor från Aqua.
– Då blir Gwendolyn glad ska du se. Nu kan vi åka tillbaka med gott samvete, David.

*

– Hej Gwen, det är David!
– Hej pappa! Det hörs bra på neutrinolinjen. Har du hittat levitiumet?
– Ja tänk att det har jag!
– Succé, succé, succe´! O vad roligt!
– Ja det är en stor lättnad. Jag tvivlade litet mot slutet…vi hittade det på Zeno, den sista planeten vi var på. Nu är jag snart på väg hem.
– Så underbart. Och du har inte skadat dig?
– Nej, vi har haft en del incidenter, men…Llyr och Ulmuk vådasköt varandra med blåsyra och nu är dom vaporiserade.
– Det kommer att bli en stor nyhet på Jorden. Om Llyr är borta blir det sista spiken i kistan för Money Talks Inc: s imperium!
– Ja hur går det där, är det stora folksamlingar?
– Ja, läget är upprört men det har inte varit mycket våld…det är generalstrejk på gång och jag tror det blir revolution.
– Vi kan låta Gypsie skriva ”Revolucion” på Stellaris, han är ju gammal graffitiwriter…
– Vilken häftig idé! Tänk vilket intryck det blir när ni landar!
– Ja. För trehundra år sedan var detta förbjudet. Graffitimålare sattes i fängelse.
– För att dom målade? Det menar du inte! Så avskyvärt!
– Jo så var det. Tiderna förändras. Nu måste jag sluta för snart åker vi – genom ett maskhål till Orion!
– Har ni hittat ett maskhål? Då spar ni tid! Kram, pappa, vi ses snart!
– Ja det gör vi hjärtat mitt. Se nu till att du tänker på din säkerhet.
– Det lovar jag.
– Det gör jag också. Den lilla genomskinliga humlan som följer dig så diskret…
– Å den! Jag visste väl att det var du! Man ser små lampor som blinkar inuti den…
– Lysdioder. Jag kan följa den just nu på min egen skärm här på Zephyr och jag kan se dig genom humlans ögon om något ovanligt inträffar. Den är mycket kraftfull; om någon i din omgivning gör den minsta ansats till att skada dig så blir han vappad direkt.
– Ibland är du litet överbeskyddande, pappa. Jag ska virka en liten rosa mohairkofta åt den. Tack och hej!
– Hej då!

Det finns ett tiotal kända kategorier maskhål som i stora mängder sammanbinder universums olika delar. Ett av dem uppstod under ett misslyckat experiment på ESS-anläggningen utanför Lund. Men det finns alltså flera sorter, från de som förbinder roterande svarta hål och är vanskliga att handskas med på grund av den ytterst exakta vinkel i vilken man måste inträda i händelsehorisonten, till de mikroskopiskt smala kvantmaskhålen och de mer ofarliga och osynliga ihopvikta lokalerna i tidrummet. Positionen på ett sådant maskhål, en Einstein-Rosen-brygga, fick Azura beskriven för sig av Au. Alldeles utanför Zephyr-systemet passerade Stellaris nu denna osynliga gräns, och i nästa ögonblick befann man sig utanför M42 i Orion.

– Där är Betelgeuze!
– Och där är Bältet!
– Och där är Rosettnebulosan!
– Vad fort det gick, bekvämare än warpning!
– Ja, varken kryostas eller acceleration…
– Kyparen, kan vi få två Martini med månsken?
– Så nu ska vi snart lämna det trygga Stellaris.
– Och det fria sjömanslivet…
– Trygghet och frihet, kan det någonsin förenas?
– Mja, för mycket trygghet skapar passivitet…
– Och för mycket frihet ger ångest…
– Jag håller inte med. I rätt kombination skapar trygghet lugn och frihet aktivitet. Ett aktivt lugn måste vara idealet. Lugn och glad.
– Ja bättre än att vara passivt aggressiv…
– Som Money Talks Inc.?
– Dom finns nog inte längre när vi kommer till Jorden.
– Vi kommer med friheten. Var lugn för det!

Baren på Stellaris är som vanligt välbesökt. Röster och dofter, klirr av glas och koppar, musik i bakgrunden. Stämningen är uppsluppen och permissionrutter diskuteras. Rykten sprids och historier berättas.
– Nu inleder vi etapp två, från Orion till Jorden! Ut i tomma rymden!
– Rymden är inte tom. Där finns mörk materia, rymdbakterier som driver runt i rymden och söker en fruktbar planet, plasmoder, radiober, neurino-partiklar, interplanetariska flyttfåglar…
– Jag har sett de interplanetariska flyttfåglarna! De kan gå in i ett vacuumfryst tillstånd utanför atmosfären. Sen vaknar dom till liv vid resans slut…
– Precis som vi!
– Har ni hört att vi fått besök av Kapten Janeway? Hon är i Azuras hytt!
– Dom har träffat på Aniara, sägs det, och Rama, och SS Enterprise…
– Han Solo också?
– Titta där borta kan du se Anders Rosén från Packat & Klart som gör reportage om tidsresor…såhär låter han: ”I det här programmet ska vi få följa med på en charter till rymden på 2300-talet…”
– Vem är det som är packad egentligen?
– Skål på er! Nu är jag klar.
– Har du hört den om planeten Urs Ula?
– Nej, vadå?
– Den befolkas av Leguinianer…ha ha ha!
– Ha ha ha! Skål för hemresan!

Kapten Azura intervjuar Tiger & Gypsie om det motsatta könet och andra genusfrågor.
– Vad gjorde er mest förvånade när ni skiftade kön där på Coitus?
– Att det var så liten skillnad egentligen. Njutningen var lika intensiv, men i Tiger-kroppen var den mer utspridd, kom liksom från flera håll, och varade längre…
– I Gypsiekroppen var den mer konkret och direkt…och det var hemskt roligt att ha ett sådant elegant organ, det måste jag säga…
– Att ha en G-punkt var också en upplevelse. Ett verkligt allroundorgan…och den där känslan av att omsluta och uppfyllas…
– Och att tränga in…
– Hormonerna var så klart olika, både för beteende och för tankefokus. Kön verkar vara en glidande skala…nästa gång prövar vi HBT!
– Men egentligen, Tiger och Gypsie, var det ingen kvalitetsskillnad?
– Nej, inte alls.
– Nej, bara omväxling. Nu är vi som vi brukar igen och förstår varandra ännu bättre!
– Om det nu är möjligt. Det är det nog för vi älskar varandra ännu mer.
– Om det nu är möjligt! Och så har vi fått smak på nya roliga implantat…
– Jaså, vilka då?
– Tiger ska få tigersvans, ti-hi, och snabbkoppling för handtag på höfterna…
– Och Gypsie ska skaffa en nervimpulsstyrd schweizisk armékniv i vänster pekfinger finger…
– Och bedövnings-vaporizer i höger pekfinger!
– Det låter ju praktiskt. Jag tänker då inte moralisera över sådana moden…
– Tack kapten! Du förstår oss så bra!
–Blunda, Tiger säger Gypsie när Azura avlägsnat sig.
–Ska jag blunda? Är det en överraskning? Ih så spännande!
–Ja älskling. Om jag lånar ditt finger…Nu får du titta!
På Tigers finger fanns ringen som Gypsie gett henne. Hon blev helt stum för ett tag.
–Men ååååh…så vackert…men det är inte en diamant?
–Nej, det är en stjärna.
–En stjärna??
–Ja, en preonstjärna. Dom är såhär små. Du ser den som en liten gnista under den lilla välvda glaskupolen på ringen. Det är en ministjärna och den snurrar i en bana på 1 milimeters diameter. Du ser ljuset?
–Jaaaa…
–Du är nog den enda som har en egen stjärna på fingret!
–Av alla underbara presenter…men hur fick du råd?
–Kostade ingenting utom monteringen. Det är en demo av ett forskningsprojekt vi jobbat med, och jag fick behålla den. Nu är den din för att jag älskar dig. Men dina ögon är ännu vackrare!
–Tiger skrattade med tårar i ögonvrån och deras kyssar ville aldrig ta slut.

*

Samtidigt sker händelserna slag i slag på Jorden. Efter att Llyr Llewelyn och Ulmuk haft ihjäl varandra går Money Talks Inc. i konkurs. Och revolutionen börjar ta form; först spontant bland de fattiga på Utsidan, sedan sprids den brett i hela befolkningen. Kupolstädernas ostkupor rivs av rasande människomassor och miljön återhämtar sig så sakteliga; Solen räddas från exploatering och slutar så småningom att flämta. Övervakningen bryter ihop samtidigt med städerna och polis och militär flyr från Jorden. Alla som omfattas av upproret arbetar nu tillsammans med återuppbyggnaden. Money Talks och Llyrs medhjälpare, det vill säga Stat och Kapital, får däremot jobba med terraformning så långt borta som möjligt. Tills vidare på Mars, har Revolutionsrådet, som utgör en sorts internationell folkförsamling, bestämt. Men den dagen alla känner sig mogna ska dom kunna införlivas med det övriga samhället på Jorden, är det tänkt.

Stellaris’ hemkomst var väntad och känd, men spänningen var stor i folkmassan på f.d. EuroCitys rymdhamn. Redan vid nedstigningen kunde man läsa ordet REVOLUCION på Stellaris’ skrov, vilket väckte folkets jubel, skratt, skrik och applåder. David håller ett kort anförande – med Gwendolyn vid sin sida – där han berättar att uppdraget är utfört och att besättningen återvänt med antigrav-metallen. På denna upptäckt, säger David, kan det följa en stabil ekonomiskt uppgång utan konjunktursvängningar eftersom kapitalismen nu kan avskaffas och (den jämlika och ekologiska) produktionen ökas. Alla okreativa sysslor kan automatiseras, de roliga jobben kan delas jämt över befolkningen. Med sig har han alltså också en ny filosofi som lösning på makt- och fattigdomsproblemen här. Inte minst de direktdemokratiska formerna är något som slår an på Jordens prövade befolkning. Nu tar Gwendolyn ifrån honom mikrofonen och fortsätter.
– …Och denna gång är oddsen bättre för mänskligheten under parollen ”Egendom är stöld!” Libertalia kan återuppstå! The hacienda must be built. Everyone can live in his own cathredal. Leve Stellaris 2300! Leve Folkförsamlingen! Leve revolutionen!

Nu vidtar ett hektiskt arbete där Folkförsamlingens arbetsgrupper kastar sig över livets alla områden för att förändra dem i grunden. Med medborgarlön undanröjer man den akuta misären, och massor av reformer kan nu realiseras snabbt och utan mellanhänder. Androiderna får mänskliga rättigheter. En stor sjukvårdsreform genomförs – hjärnstamcellsoperationerna inom den fria sjukvården förfinas; yppersta livskvalitet i önskat antal århundraden kan nu erbjudas alla, inte bara vissa. På alla arbetsplatser, skolor och i alla bostadskvarter är det Råden som har hela makten. Deras när som helst avsättbara delegater bildar större områdesfederationer, som i sin tur utser den internationella Folkförsamlingen. Makten finns hela tiden kvar i Råden och administreras därifrån, genom stormöten och digitalt röstförfarande.

David och Gwendolyn sitter på en levitiumdriven svävare för att guida runt en representant från Zephyr på besök, ja, det är Au.
– Nu ska du få se det nya samhället i praktiken, Au! säger David.
– Detta är bara början, men gissa om vi är stolta! tillägger Gwen förtjust.
– Aæøœôiüeåy. För oss tog det tusen år, och ändå har vi problemplaneter kvar, säger Au.
– Det kommer att ta tid för oss också, men Jorden är centralplaneten som du vet. Lyckas det här så kommer Mars, Venus, Io, Europa och de andra efter. Ska vi börja i norr? frågar David.
De flög på några hundra meters höjd över det som en gång var EuroCity. Det gick knappt att tro att detta varit en skoningslös, hårt segregerad storstad. Parkerna i staden hade växt ihop med ekskogarna runtomkring och hypercitrongräset vajade mjukt på motorvägarna.

– Betonghusen där nere, sa David, dom används numera till svampodling och matförråd. Det enda dom duger till. Men vi tycker staden är intressantare och äventyrligare i den här formen, det som nu är kvar. Skillnaden mellan stad och landsbygd blir allt mindre.
– Aye. Men var bor ni då? frågade Au.
– Jo, vi fann ett enda boendevänligt hus i EuroCity, staden är numera omdöpt till La Realidad efter zapatisternas basläger, och det huset har vi utvecklat…där! Han pekade ner på en rund villabyggnad som glittrade av solfångarelement.
– Den har kullager mellan golvet och grunden, och den följer solens rörelser över himlen som en blomma. Men inte nog med det, den kan också röra sig fritt, i sakta mak, på sina larvfötter. På morgonen tar huset sig till havet, på kvällen tillbaka in i skogen. Komforten inomhus är standard med automatisk matlagnings- och städrobot, röststyrd centralbiodator för uppvärmning, information, underhållning och planering…en plats för kreativitet och trivsel efter eget behag. Självförsörjande, mycket energisnål och väldigt populär. Hyresfri naturligtvis mot att man själv förbättrar och utvecklar den. Modellen heter Gilles Ivan 2310 om du är intresserad. Vi producerar den till alla hörn av världen. Produkter, inte varor.
– Då kan du ta upp din första beställning till Zephyr, sa Au. Œµêi. Asch, jag tar tio!
– Det ska bli, det ska bli min käre vän. Men nu fortsätter vi ut över fälten.
– Som du ser håller städerna på att förändras och landsbygden utvecklas, men inte till städer utan till ekologiska lokalsamhällen. Lagom enheter för att ingen skall behöva vara ensam och för att alla ska kunna vara ifred. Naturen finns överallt och inga träd får fällas överhuvudtaget i denna trakt. Alla parkeringsplatser är numera lekplatser, och sin fyratimmarsdag ägnar folk åt samhällsarbete enligt en roterande lista. I övrigt får de bygga upp sina liv med hjälp av hela kollektivets resurser, vara lyckliga och vara till glädje för sin omgivning. Ska vi åka söderut?

Till sin förvåning upptäckte Au ungefär samma samhällsstruktur här. Den storslagna naturen tilläts dominera, men människan verkade äntligen ha hittat sin ekologiska nisch där hon kan finnas och försörja sig utan att inkräkta på naturens rike eller andra livsformer. Så länge Jorden och Solen finns. Bekvämt, dessutom.
– Nativiteten sjönk drastiskt när den fördelade levnadsstandarden ökade över hela planeten, så nu är vi rätt antal människor för att Jorden ska kunna föda oss mer än väl.
– Så detta är den totala självförvaltningen?
– Alldeles riktigt. Småskalig bebyggelse, automatisk försörjning i alla led från där förmågan finns och fram dit behovet finns, över hela världen.
– Har ni avskaffat penningsystemet?
– Det har vi. Gåvor, byteshandel, självförvaltning, småskaligt lokalsamhälle, federationer, inbördes hjälp – det fungerar oändligt mycket bättre. Datorbalanserad relation mellan behov och förmåga…
– Vad innebär det?
– Att din samhällsinsats i vid bemärkelse synkroniseras med dina behov av en dator som håller koll på alla gemensamma förråd. Du går dit och tar vad du vill ha, registrerar besöket och datorn arbetar vidare. Harmonizer kallar vi den; vi skulle aldrig byta ut den mot några ekonomer, oavsett hur många.
– Organisation och beslut, då?
– Som jag sa förut, de lokala råden i byarna, skolorna, på arbetsplatserna och bostadskvarteren har hela den beslutande makten i sin hand. Delegater därifrån samlas till regionalråd, de kan utbytas av lokalrådet när som helst och har ingen egen makt. Generalförsamlingen får sina delegater därifrån på samma grunder. Där administrerar och harmoniserar man besluten, som måste godkännas av lokalråden. Beslutande folkomröstningar hålls varje veckoslut, men datorerna gör detta till en lätt och trevlig vana. Alla är delaktiga. Ingen är passiv åskådare.
– Ni har klarat er utan våldsamma konflikter hittills.
– Ja, om man bortser från tillfälliga motsättningarna mellan de franciscanska urkommunisterna och anarkobuddisterna men de verkar ha ebbat ut. Kvinnor och män har kommit ikapp varandra. Patriarkatet var tesen, matriarkatet antitesen och den jämställda kamratskapen blev syntesen. Barnens och djurens frigörelse är konsoliderad. Och vi använder inga exekutionspatruller, inga lagar, inga poliser och domstolar…vi använder etik, framförallt, och parapsykologisk folkmilis om det någon gång finns behov.
– Hur har folk annars reagerat på sin revolution?
– Den mest dramatiska skillnaden märkte vi nästan direkt: alienationen är helt försvunnen. Varje psykiskt tillstånd har ju en materiell motsvarighet. Folk vacklade liksom ut ur skuggan och flämtade av förvåning, såg på varandra och världen med en nyförlöst autentisk blick och utropade:
– Men…men…är det så här det är att leva?!? Fantastiskt. Alla dolda resurser vaknade till liv och nu njuter vi i fulla drag. Men det är ingen tom hedonism; vi arbetar träget på våra liv och är fullt upptagna med att utplåna de sista spåren av klassamhället. Destruktiviteten är inte längre aktuell; det räckte fullt ut med att riva ner det dåliga för att kunna bygga upp något bättre. Och det bättre håller oss verkligen sysselsatta, möjligheterna tar aldrig slut. Vi utvecklar konst, musik, litteratur, kultur och forskning, inte som specialister utan som generalister.
– Det är så här ni är förtjänta av att leva. Och om det blir tid över?
– Och blir det ändå tid över så finns ju multiversa att utforska; vi simulerar parallella universa och drar filosofiska slutsatser därifrån. Det finns ett oändligt antal sådana. Till exempel ett där Mark Chapman och inte John Lennon blev mördad 1980. Och ett där människan utvecklats från katt och inte från apa, det som filosofen Bertil Mårtensson en gång döpte till Catworld. Och ett där Franco förlorade Spanska inbördeskriget 1939 och Hitler aldrig kom till makten, och så vidare. Mycket stimulerande.
– Vår civilisation är också bekant med multiversa. Men ni har verkligen gjort sociala framsteg. Nu är det snarare vi som kan lära av er, slutade Au.
Sakta flög sällskapet söderut medan David, Gwen och Au fortsatte att diskutera och kommentera det dom såg.

*

Gwen hade nu fått familj med Dio Sunray, en lång och ansalående jamaicansk yngling – och David sina första barnbarn, tvillingarna John och Yoko. Dom var mycket söta och intelligenta och helt naturorganiska, med undantag då för det numera rutinmässiga genprogrammet för altrukrati och valfrihet mellan de jämlika könen. Både barn och gamla var kraftigt uppvärderade i det nya samhället.

– Hej pappa! Det är söndag idag och du har lovat att passa John och Yoko!
– Hej Gwen och Dio, hej John och Yoko! Ska vi åka på tidsresa?
– Jag vill se Big Bang, morfar!
– Och jag vill se Big Crunch!
– Mjaha…ok, men vi börjar med en liten tur till min ljuva barndom…spänn fast säkerhetsbältena!
– Yipeee!
–Farfar, berätta om Smultronplaneten!
–En gång för länge sedan bestämde sig husockupanterna från Jorden för att utvandra och besätta en annan planet. Efter mycket letande och flera expeditioner kom man till Gliese-systemet. Där hittade man Smultronplaneten. Klimatet passade utmärkt för smultronodlingar, och snart bredde röda smultronfält ut sig i alla väderstreck. Det var en vacker syn, och somrarna varade nästan hela året, med avbrott för en kort och varm vår. Då var hela planeten vackert röd, och då producerades också det berömda Smultronvinet. Varje nymåne offrade man åt Smultrongudinnan genom att bäckar och floder fylldes med hallonsaft. Där rodde man i lakritsbåtar medan gelékrokodilerna plaskade i vattenbrynet. Smultron-religionen var den vanligaste filosofin. Utom smultron så trivdes nypon och björnbär mycket bra i detta klimat, och hela nyponskogar med björnbärshäckar bredde ut sig i de norra regionerna. Där växte också det välkända godisträdet som fanns i flera olika smaker. Bebyggelsen var mycket fantasifull, det var vild arkitektur av mångahanda slag, självbyggen, grottor med underjordiska gångar, borgar, mobila hus som vände sig efter solen som en blomma, svävande hus som var förankrade tusen meter över marken, fantasifulla tempel och palats. Allt var som ett jättelikt Christiania, och i BZ City fanns statyer av berömda kvinnliga husockupanter på de öppna platserna.
–En gång till, farfar! Smultronplaneten! Smultronplaneten!

David tillbringade fortfarande fyra timmar om dagen på sitt kombinerade kontor och laboratorium, inrett i ett tornhus med snickarglädje och höga sjuglasfönster. Utanför hade han havet på ena sidan och en liten trädgård på den andra. En pionbuske, ett jordgubbsland, bärbuskar, äppelträd och lupiner. Mycket vanligt eftersom det vanliga blev alltmer exklusivt. I kontorets bibliotek trängdes volymer av Davids äldre släkting Robert K. Levin, av Cornelis Castoriadis, Ken Knabb och Raoul Vaneigem på de överfulla, meterhöga bokhyllorna. Den öppna spisen knastrade behagligt och ett av Gwens atomslöjdade små djur (som hon kallade Schrödingers kvantkatt) slumrade fridfullt i soffan. En stjärnglob med hela den utforskade delen av universum stod i en vackert medeltida golvställning. På väggen ett foto av den nydöpta stjärnan Gwen 01 i Bäverns stjärnbild, på skrivbordets glasskiva The Complete Poems av Ray Bradbury. David gjorde ofta små uppfinningar. Framför allt hade han lyckats bra med Polyflex, ett lim som kopierar kringliggande molekyler i ett hål eller en reva av varje tänkbart material. Och fyller igen det snabbt och omärkligt. Men ibland återvände han också till sin levitiumforskning. Denna ledde honom gradvis till en kvantteori för gravitationen – det vill säga en teori för allting, inklusive Brahma. Han var visserligen bara 150 år men ändå kände han ibland ett visst behov av lugn och ro. Nu kunde han ägna sig år paramitas, De Sex Fulländningarna: givmildhet, god moral, tålamod, ihärdighet, meditation och vishet.
Stellaris 2300 användes numera som handelsskepp enligt Azuras högst kompetenta direktiv. Marc skötte Jordens anti-meteoritsköld; efter den internationella militära nedrustningen hade enorma summor frisatts för fredliga ändamål. Tiger & Gypsie genomgick en ny temporär könsöverföring. Gypsie gör Tiger gravid, därefter föder han deras barn och efter nio månader byter dom tillbaks igen. Dom älskar varandra mer än någonsin, que será, será.

*

Mitt namn är Glgm3 och jag har blivit ombedd att skriva ner denna berättelse. Prologen bereder mig ett särskilt nöje. En gång i tiden, för ungefär 100 år sedan, kom mina föräldrar i kontakt med Jorden då dom kraschlandade med sin farkost och mirakulöst räddades till livet. Denna kontakt ledde till att Jordens innevånare fick upp spåret efter vårt drivmedel levitium. Vilket i sin tur gav dem impulsen att besöka Zephyr X-2 och att ta lärdom av deras samhällsorganisation. Ulmuk och hans allierade omkom turligt nog vid en misslyckad attack mot jordskeppet Stellaris 2300. Vid återkomsten till Jorden kunde man sedan föra det pågående upproret mot det enda megabolaget Money Talks Inc. och mot oligarkerna och tyrannerna, till seger. Den totala altrukratin, hyperdemokratin, och valfriheten mellan könen programmerades in i generna. Till och med anlaget för svek i kärlek identifierades och togs bort, även om det var litet mer komplicerat. Alla återstående, tidigare obotliga och plågsamma sjukdomar var utrotade, mycket tack vare Dr Jablowskys hedervärda insatser. Den aggressivt utåtriktade, manliga teknikfixeringen fick efterhand ge vika för ett upphöjt, filosofiskt lugn och en välvilja inför det lilla, det lokala och det inre livet.
Masterdisken blev högtidligt uppdaterad med alla dessa egenskaper. Och människorna levde fortsättningsvis fria och lyckliga, med mål och medel, hand och hjärta, arbete och vila, kropp och själ, liv och konst i perfekt harmoni…
När jag nu åter fått det stora nöjet att besöka Jorden – vilket också på ett lyckligt sätt sammanfaller med min holometabol – möter jag alltså en avancerad Typ 1- civilisation. Ett dynamiskt paradis, skulle man kunna säga. Multijämlikt, ekonomisk rättvisa, individualiserad kollektivism, ultrademokrati, kort sagt en överlägsen civilisation. Que será, será.

Jorden blir i fortsättning ett föredöme för andra civilisationer i universum, och det är inte utan en viss stolthet – för oss så blygsamma glgmer är detta annars ovanligt – jag avslutar denna redogörelse.

Med utmärkt högaktning, love & light
Glgm3, jordåret 2402.

Postludium

De kände inte till tiden. Solguden gick upp på himlen varje morgon och ner varje natt, då han lämnade mångudinnan kvar att vakta. Årstiden var antingen torr och varm eller sval och blöt, och bytesdjurens rörelser var regelbundna. Men tiden – nej. Som molnen i skyn drev den lilla gruppen stillsamt framåt genom savannlandskapet, plockade bär, grävde rötter, fångade fåglar och kaniner. I skymningen slog man läger och gjorde upp eld, barnen ammades, sagor berättades och sånger sjöngs. De lade örat mot marken och lyssnade efter Jordens hjärtslag. Under natten spelade cikadorna under stjärnhimlen för den som höll vakt. På morgonen samlade man sina gemensamma matförråd och verktyg och fortsatte vandringen. Havet lockade bakom den öppna horisonten.

Bakom dem låg två miljoner år.

***

APPENDIX:

ÖVERGÅNGSPROGRAMMET
— för ett alternativt samhälle i vår livstid

Här diskuteras hur vi kan inspirera till en social revolution och därefter gemensamt omforma Sverige till ett stats- och kapitalismfritt samhälle med arbetarråd, verklig direktdemokrati och självförvaltning. För att utrota fattigdom, arbetslöshet och klassförtryck en gång för alla krävs att den privata äganderätten upphävs och att producenterna får fri tillgång till de gemensamt producerade rikedomarna, men vi måste också göra Staten överflödig genom en radikal decentralisering av makten.

Det är alltså vår avsikt att så konkret som möjligt beskriva den möjliga övergången till ett samhälle utan stat och kapitalism, i vår egen tid och i vår egen del av världen.

Var, när, hur?
Scenario: I Sverige, under loppet av det närmaste kvartsseklet, kan detta ske genom att en upprorsstämning i de breda lagren (som myndigheter, partier och andra institutioner inte lyckas bemästra) tar sig frihetligt socialistiska former och välter samhället över ända.
En upprorsstämning?
Scenario: Idag har stora grupper i och utanför samhället inget verkligt inflytande. De har heller och inget verkligt skydd mot kommande långvariga konjunkturnedgångar, kriser och konkurser. Den ekonomiska situationen kan snabbt bli outhärdlig för en till två tredjedelar av befolkningen, som nästa gång inte reagerar med uppgivenhet eller emigration utan med rättmätigt raseri. Den urgröpta socialbidragsnormen kan inte längre hålla nöden borta. Till detta kommer samtidigt en upprörande korruptionsskandal eller en drastisk prishöjning på livsmedel. En spontan mobilisering som söker en inriktning utvecklas, med spridda uppror och aktioner som måste flätas samman. Staten är försvagad och regeringen vacklande. Då kommer de frihetliga socialisterna att vara där.
Välta samhället över ända?
Ja, eller snarare ställa det på fötterna igen eftersom det nu står på huvudet.
Scenario: Vilda strejker utvecklas till vild generalstrejk. Strejkkommittén uppmanar: ett revolutionärt arbetarråd skall omedelbart bildas på varje svensk arbetsplats. Därefter skall råden federera sig och skicka när som helst avsättbara delegater till (regionrådet, som i sin tur utser sådana för) det nationella rådet. Det gjordes ett sådant försök i Sverige 1917-18 men den gången fullföljdes det inte och i stället infördes rösträttsreformer som ett surrogat för den sociala revolutionen. Den här gången gäller det att hålla kursen, hålla ut och pressa på utvecklingen av alla krafter.
Folkets stöd? Folkets stöd!
En social revolution måste ha folkmajoritetens (arbetarklassens och de anställningslösas) aktiva eller passiva stöd för att kunna genomföras demokratisk och fredligt. De radikala fackföreningarna kan bidra aktivt och de reformistiska fackföreningarna kan förhoppningsvis låta bli att lägga hinder i vägen. Men huvudsaken är den folkliga rörelsen och självaktiviteten. Det handlar inte för ett ögonblick om någon sorts kupp, det handlar i stället om att ta makten från politikerna och återbörda den till folket. Folkstyre är inskrivet både i den gamla och den nya grundlagen och det skall nu tolkas bokstavligt.
Scenario: Låt oss tänka oss ett massmöte på Sergels Torg som kulmen på en folklig kampanj för inflytande, en direktdemokratikampanj. Bussar anländer från alla landsdelar. Från 4-5 olika samlingsplatser i Stockholm tågas in mot City. Intern säkerhetsstyrka har organiserats. Med sikte på att slå Guinness-rekord för folksamlingar utomhus (som Woodstock 1969, 500 000 personer) kombineras mötet med många talare, rockkonsert och annan livemusik. Och det pågår tills kraven uppfyllts, under dagar eller veckor. I synnerhet två frågor skall beslutas på detta direktdemokratiska torgmöte (agora):

1) Utkast till ny konstitution antas in extensio:
”All offentlig makt utövas direkt av folket. Det svenska folkstyret bygger på fri åsiktsbildning, självförvaltning genom arbetarråd och direktdemokrati utan stat och kapitalism. Det förverkligas genom ett frihetligt socialistiskt samhällsskick och genom fria federerade kommuner. Den offentliga makten utövas uteslutande med folkets direkta inflytande. Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad:
1. Arbete, mat, bostad, sjukvård, medicin, barn- och äldreomsorg, utbildning och pension utan kostnad och i samhällets regi.
2. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
3. informationsfrihet: frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt taga del av andras yttranden,
4. mötesfrihet: frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
5. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats,
6. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften som inte är kontrarevolutionära, fascistiska eller rasistiska.
7. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.
Denna konstitution, antagen i direktdemokratisk ordning och senare bekräftad i återkommande folkomröstningar, upphäver alla tidigare grundlagar med omedelbar verkan.”

2) Ett femtiotal kompetenta, partilösa kamrater, hälften kvinnor hälften män, väljs till en ad hoc interimsstyrelse för landet (revolutionsråd) efter förslag och kort presentation inför massmötet. Detta råd skall vara beslutsfattare under det tillfälliga undantagstillståndets period fram till dess att Arbetarrådens Centralförsamling konstituerat sig. Då upplöser sig revolutionsrådet automatiskt, och dess medlemmar återgår till anonymiteten och sina förutvarande sysslor.
Mötesdeltagarna och revolutionsrådet tågar kanske till Rosenbad där detta råd installeras. Första sammanträdet ägnas åt revolutionens säkerhet och självförsvar, omedelbara reformer, lagar som genast måste ändras osv. Här följer några tänkta exempel på stora och små förändringar. Det bildas arbetsgrupper för sådant som:
Skall införas genast: Revolutionär grundlag, direktdemokratiska Arbetarråd på varje arbetsplats, val till Centralförsamlingen, Arbetarmilis (ersätter polisen) Folkförsvaret mot kontrarevolution (ersätter den upplösta militären), Planfabrik och demokratiskt Administrationsråd, provisorisk budgetplanering att diskuteras av arbetarråden, Allmän samhällstjänst ett visst antal veckotimmar, likalön för alla män, kvinnor och ungdomar c:a 16.000/månaden, allmän arbetstidsförkortning, utträde ur EU, lika stora och fullt tillräckliga pensioner för alla över 60 år, allmänna fria matsalar, kollektivhusbyggande, allaktivitetshus, fri sjukvård inklusive tandvård, slopad förskoleavgift, studiebidraget höjs kraftigt och studielån blir till studielön, Innovationscentrum för skapande teknologi, graffiti tillåtet överallt utom på kulturskyddade objekt, nya namn på gator och torg, gratis odlingslotter i varje bostadsområde, gratis preventivmedel och menstrautionsskydd.
Skall införas senast ett visst datum: Allmänna distributionscentra (f.d. affärer och varuhus), medborgarlön, räntefri ekonomi, nuvarande betalningsmedel avvecklas och ersätts med ett betalkort knutet till ett konto där behov och förmåga mäts av och harmonieras.
Skall återinföras: Posten, SJ (Arbetarrådens järnvägar), Bostads-förmedling av både hyresbostäder, villor och kollektivhus, Kommunernas stämmor före Kommunreformen 1952 (direktdemokratiseras), regleringar av alla avreglerade verksamheter såsom valuta, kredit, el, tandvård etc, etc.
Skall halveras: hyrorna, livsmedelspriserna, teleavgifter, tågpriser, bilismen, priset på cd-skivor mm
– Skall behållas i nuvarande form: Biblioteken (byggs ut kraftigt och ges högre anslag för bokinköp), Sjukvården och skolan byggs ut med kraftig personalförstärkning och mindre enheter/klasser; hierarkierna inom vård och skola måste försvinna.
Skall avskaffas helt: Privata storföretag, privatbanker, privata försäkringsbolag, privata begravningsföretag, privata inkassobolag och liknande rent parasitära verksamheter, övertid, Kungahuset, nuvarande polis & militär, nuvarande betalningsmedel, kärnkraften, Arbets-förmedlingen, det nuvarande skogsbruket, djurhållning för matproduktion, fängelser, reklam, amerikanska snabbmatskedjor, julafton, Coca Cola, miljöförstöring, Bonnier Media AB:s nyliberala tidnings-monopol, yrkespolitiker och andra maktspecialister, korruption och byråkrati på alla nivåer.
Räcker pengarna? Statens inkomster 2005 var 900 miljarder med ett överskott på 20 miljoner efter utgifterna, exportindustrins vinster var 500 miljarder, kommuner och landstings finanser gick jämnt ut och sist men inte minst har det privata näringslivets vinstandelar stigit till 37%. Det privata ägandet i form av aktier, obligationer, bostäder mm uppgår 2006 till 3 400 miljarder och tio procent äger häften. Pengarna räcker. Nu skall dom fördelas rättvist.
När Revolutionsrådet lämnar över till Centralförsamlingens delegater skall grunden för detta arbete ha lagts.

Castoriadis: När arbetarråden väl har uppstått skulle dessa bara behöva…
* federera sig i en Centralförsamling och utropa sig till den enda makten i landet
* fortsätta att beväpna arbetarklassen och ordna upplösningen av polisen och den stående armén
* proklamera exproprieringen av kapitalisterna, avskedandet av alla
direktörer och övertagandet av alla fabrikers ledning av arbetarna själva organiserade i Arbetarråd
* proklamera avskaffandet av alla arbetsreglementen och införandet av lika lön
* uppmuntra andra arbetarkategorier att bilda Råd och att ta styrelsen av sina respektive företag i egna händer
* be i synnerhet de som arbetar i regeringens departement att bilda Råd för att proklamera ombildningen av dessa statliga enheter till företag styrda av dem som arbetar i dem
* uppmuntra bönderna och andra självanställda delar av befolkningen att formera sig i Råd och att sända sina delegater till Centralförsamlingen
* fortsätta att organisera en ”planfabrik” och snarast sammanställa en provisorisk ekonomisk plan att diskuteras av de lokala Råden
* tillkalla uppmärksamheten hos arbetare i andra länder och förklara för dem innehållet och meningen med dessa åtgärder.
Allt detta skulle vara omedelbart nödvändigt. Och det skulle innehålla allt som är väsentligt för att bygga den frihetliga socialismen.
Tre uppgifter är särskilt viktiga för varje nyligen bildat revolutionärt arbetarråd. (Broschyren ”Så bildar du ett Arbetarråd” sprids som flygblad över hela landet.)

1) Att beväpna sig (från hemvärnet, från arbetarrådet på Bofors, från den upplösta armén), mötas regelbundet samt att skyndsamt välja när som helst avsättbara delegater till regionalrådet.
2) Att avskeda alla chefer och arbetsledare, eventuellt också förhandla med vissa nyckelpersoner som under en begränsad period i starten kan erbjudas konsultarbete mot vanlig arbetarlön.
3) Att ta över och organisera företagets drift, ledning och administration.

Raoul Vaneigem säger i Total Självförvaltning:
” Generalförsamlingen – en totalt självförvaltande folkförsamling – är inget annat än en strejkkommitté utformad av arbetarna i det ögonblick de börjar ockupera sina fabriker, och som så fort som möjligt utvidgas från själva arbetsplatsen till kvarteret och den närmaste omgivningen. Långt ifrån att vara abstrakt eller politiskt är dess primära mål att befria och berika varje individs vardagsliv.
Ett Råd bestående av delegater till särskilt definierade uppgifter väljs av Generalförsamlingen. Dessa delegater står under Generalförsamlingens ständiga uppsyn och kan när som helst återkallas.
Ett Råd har framförallt en koordinerande funktion. Det är oskiljaktigt från Generalförsamlingen. Det har inga medlemmar utöver delegaterna som valts för mycket specifika ändamål; och dessa delegater har ingen egen makt, även om de tillåts använda vilka kreativa friheter som helst som kan bli nödvändiga för att utföra den uppgift de blivit tilldelade. Om någon skillnad någonsin uppkommer mellan deras intressen och intressena hos dem som valt dem, kommer rådet att ha blivit en kommitté, som genom att verka som en autonom makt skulle öppna vägen mot en ny Stat.
Även under det mest expansiva skedet kommer de självförvaltande Generalförsamlingarna oupphörligen att övervaka sina delegater med lämpliga tekniska hjälpmedel för telekommunikation”.
Och Castoriadis preciserar funktionerna sålunda:

(a) Fabriksrådet, sammansatt av delegater från de olika verkstäderna och kontoren, samtliga valda och när som helst avsättbara. På ett företag med låt säga 5 000 till 10.000 arbetare kan ett sådant Råd räkna med 30-50 personer. Delegaterna behåller sina jobb. Samtliga träffas så ofta det anses av behovet påkallat, (antagligen en eller två halva dagar i veckan). De rapporterar tillbaka till sina arbetskamrater i verkstad eller kontor, och kommer hur som helst förmodligen redan att ha diskuterat alla viktiga frågor med dem. Roterande grupper av delegater tillförsäkrar kontinuitet. En av huvuduppgifterna för ett Fabriksråd blir att trygga kommunikationerna och att fungera som en diplomatisk länk mellan fabriken och ”världen utanför”
(b) Generalförsamlingen av alla de som arbetar på anläggningen,
vare sig de är manuella arbetare, kontorsarbetare eller tekniker.
Detta är den högsta beslutande instansen för alla problem som gäller
fabriken i sin helhet. Skillnader mellan olika sektorer bör kunna
redas upp på denna nivå.

Att dela på jobben blir naturligt och då kommer de också att räcka till alla. Produktiviteten kommer att öka med trivseln, direktinflytandet och självtilliten och därmed också inkomsterna.
Arbetarmakt genom arbetarråd.
Scenario: Det revolutionära Arbetarrådet är både den minsta och den viktigaste komponenten i det nya samhällsbygget. Det slår två flugor i en smäll: verklig ekonomisk demokrati och verklig social direktdemokrati. Inom råden kommer alla tänkbara tendenser och åsikter att tillåtas och uppmuntras i diskussionerna. Den reella makten finns i de lokala råden och stannar där, även regionala och nationella frågor måste godkännas där, innan delegaterna framför dem till Centralförsamlingen. Däremot får inga avskilda maktcentra bildas; arbetarrådens makt skall vara absolut liksom demokratin skall vara absolut. Allt som finns kvar av Staten sedan makten decentraliserats genom arbetarråden är Administrationsrådet, Planfabriken och Centralförsamlingen, och dessa har ingen egen makt utan kontrolleras underifrån och är tidsbegränsade (1-2 år) icke-hierarkiska, roterande, behåller sina tidigare jobb på halvtid och är när som helst avsättbara. Staten hamnar då äntligen på historiens sopptipp tillsammans med Kapitalismen.
Allt detta bör ske utan något som helst fysiskt våld utom i direkt nödvärn. Övergången till frihetlig arbetarsocialism skall ske åtminstone så smidigt och störningsfritt som den en gång gjorde i Katalonien 1936. Alla typer av kroppsarbete och omvårdnad skall åtnjuta hög status.
Försvaret mot kontrarevolution.
Scenario: Kampen mot kontrarevolutionen inleds på revolutionens första dag och måste sedan pågå oförtrutet. Staten dekonstrueras och regeringen ställs inför fullbordat faktum och tvingas motvilligt avgå trots motaktioner. Det är realistiskt att räkna med diverse sabotageförsök och kapitalflykt/kapitalförstöring från borgerligt håll. LO:s medlemmar bör kunna nås med kravet på ekonomisk demokrati, de auktoritära socialistpartierna hållas under kamratlig uppsikt. Militärens och polisens omstrukturering (till guerillaförsvar resp. beväpnad arbetarmilis) bör ske resolut men på ett sätt som inte provocerar i onödan. Därför kan gränserna tillfälligt stängas tills undantagstillståndet och förmögenheternas omfördelning är avklarade. I övrigt den allra största öppenhet och tolerans.
De chefer etc som så önskar får lämna landet men också lämna produktionsmedlen och pengarna kvar i Sverige. Vanligt arbete, omskolning och social bearbetning kan erbjudas, men däremot ingen som helst förnedrande behandling, inget tvång och inga straff. Landsförvisning skall undvikas utom i hopplösa fall.
Men näringslivet då?
Scenario: Arbetarklassen har genom sina råd tagit över samhällets ekonomi. Producenterna sköter och ansvarar nu själva för produktionen i varje enskilt företag, arbetsplats och fabrik. Den övergripande samhällsekonomin skall skötas rationellt (men inte okänsligt) genom planfabriker (Castoriadis), digitala planprogram (Cockshott) deltagarekonomi (Parecon), kontrollrumsekonomi enligt chilensk modell, distributionscentra, gemensamma lager och förråd, inbördes hjälp och kooperation, och allt detta skall beslutas och kontrolleras underifrån genom att Råden är fullt medvetna om alla relevanta fakta. Räntefri ekonomi (med en mindre avgift på betalningsmedel som inte cirkulerar) skall införas som en extra stimulans för produktiviteten och mot arbetslösheten. Alla åtgärder skall diskuteras öppet och beslutas direktdemokratiskt underifrån. Hela samhällslivet skall vara förenklat, överblickbart och helt transparant, så även ekonomin.
Bruksvärdet måste äntligen få inta bytesvärdets plats. Vi ska tillverka stolar för att vi behöver ha dom att sitta på, inte för att de kan köpas och säljas. Om man tillåter ”handel” (däremot inte en ”marknadsekonomi” i dagens mening) i någon utsträckning så behöver det bara bli ett problem om denna hotar den gemensamma produktionen och skapar ojämlikhet. En privat sfär måste hävdas och individerna skall ha maximal frihet på alla nivåer så länge man inte skadar andra. Både den personliga integriteten och den kamratliga gemenskapen skall respekteras högt så att ingen konflikt individ-kollektiv behöver uppstå. Särskilda harmoniseringsgrupper löser uppkomna konflikter. Om ”affärer” skadar andra får man avstå, annars kan man tolerera detta, och inga privata initiativ, individualistiska uppfinningar eller kreativa uppslag skall motarbetas. Det är den privata storfinansen och människans exploatering av människan som skall avskaffas, inte torghandel eller personliga tillhörigheter. Förhoppningen är att gemenskapen, solidariteten och allmännyttan konkurrerar ut girigheten på ett odramatiskt sätt. Givande blir på sikt mer populärt än tagande och det kommer snart att kännas naturligt att de viktigaste basbehoven är gratis och att allmän samhällstjänst några veckotimmar är bra för alla. Det blir onaturligt att räkna om allting i pengar och istället kan man se till behovet, användbarheten och nyttan. Bruttonationalprodukten (BNP) får sällskap med Bruttonational produkten av livskvalitet (BLK).
Demokratisering på djupet.
Scenario: Från en indirekt och formell demokratisk representation som i dag i realiteten innebär maktlöshet för folkflertalet och makt enbart åt partistyrelserna skall vi gå över till verklig demokrati, direktinflytande och autonomi. Detta innebär att val vart fjärde år och passivitet däremellan byts mot direktval i det lokala arbetarrådet minst en gång i månaden och beslutande folkomröstningar på nätet ungefär lika ofta. Ett större personligt engagemang kommer att krävas, där var och en skall ha full tillgång till relevanta fakta inför varje beslut. Men ett större personligt utbyte kommer också att bli resultatet, när man konkret kan iaktta och följa den egna insatsens verkningar på arbetsmiljö, vardagsekonomi, priser, löner, konsumtion, investeringar, val av delegater och så vidare. Hela samhällsapparaten kommer att göras direkt tillgänglig och begriplig för var och ens kreativa förmåga.
Arbetslivet kommer att förändras på ett positivt sätt. Med fler jobb där dom verkligen behövs minskar stressen, arbetsskadorna och sjukskrivningarna, och trivseln ökar med ett reellt direktinflytande på arbetsuppgifterna. Onödiga och farliga uppgifter rationaliseras bort och nödvändiga uppgifter förstärks utifrån ett helhetsperspektiv på samhället. Alienationen kommer att upphöra när arbetsdelningen försvinner och producenterna själva styr produktionen. Alla människor kommer att ha autonomi över sitt eget liv i stort som i smått och vilja harmoniera detta med andras autonoma liv. Tillvaron och vardagslivet kommer att kunna konstrueras och upplevas som en helhet, och all fragmentarisering, isolering och uppsplittring kommer så småningom att försvinna.
Rättsväsendet.
Scenario: Folkdomstolarna (lekmän + jurister) tar tills vidare över den dömande makten. De skall instrueras att förebygga och lösa konflikter, och sanktionsmedlen blir mycket begränsade. En fullständig revidering av hela lagtexten måste göras, där många brott försvinner och några kommer till, och påföljderna (social bearbetning, omskolning, landsförvisning) måste diskuteras ingående. Principen bör vara att den som orsakar skada återställer den skadan. Alla typer av stigmatisering skall undvikas.
Miljön.
Scenario: Övergång från kärnkraft till fusionskraft och liknande lågriskkällor. Vattenfall AB skall använda hela sin vinst till utbyggnad av vindkraft. Varje bostad skall utrustas med solceller, vindkraftverk och braskamin som komplement. Övergång från köttproduktion till vegetabilieproduktion. Skogsbruket omorganiseras helt och hållet med inriktning på varsam gallring och totalförbud mot kalhyggen. Totalförbud mot miljöfarliga utsläpp och miljögifter. Jordbruket decentraliseras. Biodynamisk odling prioriteras. Skillnaderna mellan stad och landsbygd skall drastiskt minskas. Bilismen halveras och kollektivtrafiken fördubblas. Privatbilar skall i första hand förbehållas de som absolut behöver dem, glesbygdsbor, handikappade etc men också finnas allmänt tillgängliga i bilpooler. Allemansrätten utvidgas till att också gälla den urbana miljön.
Kulturen.
Scenario: Det som gör människan mänsklig är kulturen. Inte den passiva konsumtion vi fått vänja oss vid utan den aktiva kreativiteten, skapandet av situationer, uppfinningar, byggnader, trädgårdar, känslor, färger, former, toner och andra konstnärliga uttryck. Gamla traditioner och nya metoder, fritt skapande i varje form skall alltid uppmuntras och värderas högt i samhället. Konsten skall inte vara en avskild specialitet, och framförallt inte en kommersiell vara, den skall integreras med livet så att livet kan bli den passion det är avsett att vara. Litteraturen, musiken och poesin skall också vara ett av livets självklara uttrycksmedel och skall göras tillgängliga för alla som vill eller skulle vilja genom öppna kulturhus och allaktivitetshus på varje ort. Idag har samhället inget mål; kapitalackumulation är inte och kan inte vara livets mening. Samhället skall nu få ett mänskligt mål: den individuella och kollektiva lyckan. Där får vi nödvändig hjälp i kulturen, men också i den gemenskap och värme som blir möjlig när inte ”människan är människans varg” som hon varit under kapitalismen.
Media.
Scenario: Det nyliberala tidningsmonopolet skall upphävas. De revolutionära arbetarråden på dagstidningarnas arbetsplatser väljer själva sin redaktion och redaktionsledning, så även på radio- och TV-kanalerna. Public service och ett radikalt och undersökande perspektiv skall vara vägledande för all journalistisk verksamhet. Totalt reklamförbud. Förbud mot fragmentarisering, banalisering och sensationslystnad.
Vården.
Scenario: Den offentliga sektorn skall fördubblas. Vård- och omsorgsyrkena skall ges högsta status i samhället, och inom dessa yrkesgrupper skall hierarkierna brytas ner. Antalet tjänster och vårdkvaliteten skall fördubblas. Ingen skall gå arbetslös så länge det finns behov av mer personal i vården. Samhällstjänst i vården fördelas rättvist över befolkningen. Hälften män, hälften kvinnor inom vården. Geriatrisk forskning skall prioriteras.
Jämställdhet och diskriminering.
Scenario: Total jämställdhet mellan könen, liksom mellan klasserna, på alla plan i samhället, såväl i produktionen som i hemmet. Lika löner för kvinnor och män. Förbud mot etnisk diskriminering och rasism. Barnens rättigheter och behov skall lyftas fram som en första rangens huvuduppgift för samhället. Etnisk diskriminering är förbjuden i konstitutionen, och det gäller också åldersdiskriminering.
Friheten och individens ställning.
Scenario: Friheten är det socialismens uppgift att införa, både individuellt och kollektivt. Den frihet vi har idag är direkt kopplad till pengar och köpkraft och tillåts i första hand på varuhuset. Men friheten är inte en vara, varan är inte fri, vi vill vara fria och inte vara varor. Förutom de medborgerliga friheter som garanteras i den revolutionära grundlagen, som är friheter till olika behov, måste vi också garanteras frihet från sådant som förtryck, tvång, kommendering, myndighetsmissbruk, övervakning, diskriminering och fattigdom. Autonomi med andra ord. Den positiva friheten är inte en filosofisk fråga eller en flyktig fritidsupplevelse. Den är det naturliga tillståndet när allt yttre och inre förtryck avlägsnats. Frihet förutsätter rättvisa. ”Alla andras frihet utvidgar min egen till det oändliga”. Friheten är ett socialistiskt projekt som nu äntligen kan realiseras.
Skolan.
Scenario: Fler lärare, mindre klasser. Omdöme i stället för betyg. En påkostad skolmiljö och ett mycket större, direktdemokratiskt elevinflytande. Revolutionär historia blir nytt ämne. Undervisningen skall skapa helhet, inte fragmentisera. Ingen skall gå arbetslös så länge det finns behov av mer personal i skolan. Samhällstjänst i skolan fördelas rättvist över befolkningen. Francisco Ferrers pedagogik skall göras allmänt bekant.
Den högre utbildningen skall också vara gratis, och studiemedlen skall motsvara lön i produktionen. Forskningen skall vara fri och ekonomiskt obunden, innovativ och kreativ forskning skall ha företräde och humaniora skall få lika stora anslag som andra discipliner.
Socialförsäkringar mm.
Scenario: Det nuvarande socialförsäkringssystemet byggs ut till att omfatta ett verkligt skydd mot fattigdom, vid sjukdom, ålder och invaliditet. Alla medborgare skall garanteras en god och likvärdig materiell levnadsstandard, liksom medborgarna skall garantera sitt eget engagemang för samhället i sin helhet genom ett ”samhällskontrakt”. Införandet av lika lön och lika pension. Socialvården får nya direktiv enligt ovan. Hemlösheten avskaffas för alltid med individuella lösningar för varje individ. Det skall vara tillåtet att bo i en omodern stuga i skogen om man vill det, men ingen får lida nöd för att han lever ett annorlunda liv. De udda personerna i vårt samhälle, en del av dem genier, är en stor resurs. Ett socialt nätverk skall finnas kring varje individ, så att ofrivillig ensamhet och känslomässig isolering helt försvinner.
Utrikespolitiken.
Scenario: Dessvärre får man kanske räkna med att utrikeshandeln sköts på traditionellt vis på överskådlig tid, om det internationella läget inte förändras. Ett export-importråd sköter detta.
Den enda bärande invändningen mot hela detta projekt gäller om Sverige förblir en isolerad rådsrepublik i ett hav av kapitalistiska stater. Den situationen kan snabbt bli ohållbar (USA-invasion med andra ord). ”Socialism i ett land” har gång på gång visat sig omöjligt. Därför måste den revolutionära processen till varje pris utvidgas internationellt. Vårt hopp står till arbetarklassen i alla andra länder, som vi aktivt kommer att stödja och samarbeta med. Det är t.ex. självklart att vi skall ha en ambassad i Chiapas, i Christiania, i Barcelona, i Palestina men också fackliga nätverk med IWW, IAA, Porto Allegro och kontakter med alla sociala rörelser som delar våra mål. Vi måste genast börja bygga internationella allianser.
Scenario: Konkreta förändringar i Lunds Kommun.
Delegaternas Centralförsamling i Lund, som valts av alla Lunds arbetsplatsråd och kvartersråd (alla invånare över 15 inbegripna) har sina möten på Arbetarrådens Hus (f.d. Rådhuset) på Stortorget. Delegaterna är när som helst avsättbara, har kvar sina tidigare sysslor och vanlig arbetarlön, sitter på begränsad tid, en cirkulerande minoritet garanterar kontinuiteten. Delegaternas uppgift blir att fullfölja rådens slutna mandat, planera och besluta verksamheten i samråd med tjänstemännen och föra tillbaka informationen till Arbetarråden. Inget auktoritärt eller maktmissbrukande Kommunfullmäktige längre. Det som i dag är nämnder, styrelser, bolag och förvaltningar blir direktdemokratiska Arbetsgrupper. Det är absolut förbjudet för nämnder, bolag eller förvaltningar att genomföra fysiska förändringar i miljön utan att ha inhämtat de närboende berörda innevånarnas uttryckliga tillstånd. Centralförsamlingens arbete skall kunna följas löpande av alla innevånare.

Skall införas genast: Helt bilfritt inom vallarna, utökad kollektivtrafik, Betydligt fler lekplatser och öppna fritidsgårdar, 10 000 ettor för studenter och andra ungdomar byggs omedelbart eller övertas från befintliga bostäder. Revolutionär grundlag, direktdemokratiska Arbetarråd på varje arbetsplats, val till Centralförsamlingen, Arbetarmilis (ersätter polisen) Folkförsvaret mot kontrarevolution (ersätter den upplösta militären), Planfabrik och demokratiskt Administrationsråd, provisorisk budgetplanering att diskuteras av arbetarråden, Allmän samhällstjänst ett visst antal veckotimmar, likalön för alla män, kvinnor och ungdomar c:a 16.000/månaden, allmän arbetstidsförkortning, utträde ur EU, lika stora och fullt tillräckliga pensioner för alla över 60 år, allmänna fria matsalar, kollektivhusbyggande, allaktivitetshus/Smultronställe på Kiliansgatan 7, fri sjukvård inklusive tandvård, slopad förskoleavgift, studielån blir till studielön, Innovationscentrum för uppfinnande och skapande teknologi, graffiti tillåtet överallt utom på kulturskyddade objekt, nya namn på platser, gator och torg, gratis odlingslotter i varje bostadsområde, gratis preventivmedel och menstrautionsskydd.
Skall införas senast ett visst datum: 30 000 ettor för studenter och andra ungdomar byggs eller övertas från befintliga bostäder. Fast järnvägsförbindelse mellan Lund C och Lomma beach-Bjärredsbadet. Allmänna distributionscentra (f.d. affärer och varuhus), medborgarlön, räntefri ekonomi, nuvarande betalningsmedel avvecklas och ersätts med ett betalkort knutet till ett konto där behov och förmåga mäts av och harmonieras. Fortsatt skogsplantering med bok runt hela Lund. Möjligheten av en kanal eller en bäck genom Lund mellan Höje å i söder och Kävlingeån i norr eller från Stadsparken genom Södra Esplanaden skall åtminstone övervägas; tillsammans med ”det gröna bälte” av skog runt Lund som redan idag diskuteras.
Skall återinföras Posten med full service i egna lokaler, SJ (Arbetarrådens järnvägar), Bostadsförmedling av både hyresbostäder, villor och kollektivhus, Kommunernas stämmor före Kommunreformen 1952 (direktdemokratiseras), regleringar av alla avreglerade verksamheter såsom valuta, kredit, el, tandvård etc, etc.
Skall halveras: alla bostads- och lokalhyror, livsmedelspriserna, teleavgifter, bilismen, priset på cd-skivor mm
Skall behållas i nuvarande form Stadsbiblioteket (med större anslag till bokinköp) och Naturbussarna.
Byggnader och institutioner: Domkyrkan, Botán (med bidrag till redskap) Stadsparken, Lundagård (inga mer trädfällningar, tack!), AF-huset, Universitetshuset ska behållas. Alla p-platser ska bort från Mårtenstorget. Alla träd och övrig växtlighet skall bli kvar och utökas på p-platsers bekostnad. Skissernas museum och övriga universitetsmuseer kräver upprustning. Sjukvården, psykiatrin och skolan byggs ut med kraftig personalförstärkning och mindre enheter/klasser; hierarkierna inom vård och skola måste försvinna.
Skall avskaffas helt Privata storföretag, privatbanker, privata försäkringsbolag, privata begravningsföretag, privata inkassobolag och liknande rent parasitära verksamheter, övertid, Kungahuset, nuvarande polis & militär, nuvarande betalningsmedel, kärnkraften, Arbets-förmedlingen, det nuvarande skogsbruket, djurhållning för matproduktion, fängelser, reklam, amerikanska snabbmatskedjor, julafton, Coca Cola, miljöförstöring, Bonnier Media AB:s nyliberala tidningsmonopol, yrkespolitiker och andra maktspecialister, korruption och byråkrati på alla nivåer. Den offentliga reklamen, McDonald’s, Nova, Tegnérstatyn, Schartaustatyn, RPK på Gastelyckan, ESS.
Räcker pengarna? Budgeten är idag balanserad. Pengarna räcker. Nu ska medlen fördelas rättvist.

Till kritiken av kritiken för revolutionsromantik.
”Romantik” är egentligen motsatsen till känslokyla, något som i sin tur är typiskt för kapitalismens ideologi, som ”känner alltings pris men ingets värde”. I jämförelse med Statens och Kapitalets välde (vilka med sin ohämmade tillväxt kommer att kvävas i sin egen avföring likt en bakteriekultur med näringslösning i ett slutet kärl) framstår den frihetliga sociala revolutionen som både rationell, realistisk och human på en och samma gång. Den överskattar inte människans förmåga och den underskattar inte produktionens betydelse. Att tala om ”revolutions-romantik” på ett förringande sätt vittnar alltså inte om någon större förmåga att prioritera intellektet på känslornas bekostnad.
En revolution är visserligen ingen vardaglig händelse, men vanligare än vad borgarna vill få oss att tro. Under 1900-talet inträffade 46 större revolutioner, (33 socialistiska och 8 anarkistiska), och utslaget över tiden blir detta ungefär en revolution vartannat år. Vi talar då om folkliga eruptioner som ändrar det ekonomiska och politiska systemet, inte om statskupper eller ”färgrevolutioner”. Nästa fråga är hur många revolutioner som ”lyckats”, och det är inte lika lätt att svara på. Den franska revolutionen 1789 präglar fortfarande hela vår kultur. Den cubanska revolutionen 1959 lyckades militärt, den spanska revolutionen 1936 lyckades socialt. Den revolution vi talar om här måste lyckas till båda delarna och dessutom bli bestående. Är detta romantik? Naturligtvis inte. En annan värld är inte bara möjlig utan helt nödvändig om mänskligheten alls skall finnas kvar på jorden. Och det gäller här och nu. Lika bra vi börjar med detsamma.
Detsamma kan sägas om kritiken för ”bristande verklighetsförankring”, det vill säga bristande respekt för status quo. Kapitalismen är inget naturtillstånd, den är tvärtom djupt onaturlig. Den globala klimatuppvärmning vi upplever just nu, för att ta ett konkret exempel, är en direkt konsekvens av det globala kapitalistiska produktionssättet. Ekonomisk överhettning leder till klimatets överhettning. Är detta ”realistiskt”? Nej, verkligen inte. Istället för en miljövänlig kapitalism (en motsägelse) väljer vi den mer realistiska lösningen: Avskaffa Staten och Kapitalet och rädda planeten.
Vi bygger på och kan redovisa ekonomiska fakta (jmf: Tidningen ETC:s valprogram 2006, http://www.etc.se). Ingenting av vad vi föreslagit är omöjligt att genomföra eller finansiera. Men istället för att passivt förvalta den politiska verklighet vi har idag vill vi aktivt förändra den verkligheten tillsammans. Det handlar om ett grundläggande och medvetet beslut hos befolkningen. När detta väl är gjort finns det inga gränser. De exempel på åtgärder vi nämnt här kan både utökas och göras mer detaljerade. Finanskrisen som inleddes 2008 ändrar ingenting med avseende på programmets ekonomiska genomförande — däremot kanske den globala kapitalismens förväntade livslängd bör omvärderas.

Inget av allt det som ovan beskrivits är förhandlingsbart. Det kan inte bli föremål för kompromisser eller dröjsmål eftersom den önskvärda förändringen enligt alla historiska erfarenheter måste genomföras med full kraft på kortast möjliga tid om den alls ska kunna äga rum. Det enda absoluta villkoret är ett tillräckligt folkligt demokratiskt stöd samt att den beskrivna samhällsförändringen blir ett väletablerat och stabilt faktum – för kommande generationer att befästa och vidareutveckla.

”Det är alltid genom att söka det omöjliga som människan har uppnått och insett det möjliga, och de som snällt begränsat sig till vad som föreföll dem möjligt har aldrig kommit ett enda steg framåt”. (Michail Bakunin).

— Lund på revolutionens första dag år 0.
Robert K. Levin
delegat med bundet mandat.

Referenser:
* Albert, Michael: PARECON. Deltagarekonomi. Livet efter kapitalismen. Ordfront 2004.
*^Castoriadis, Cornelius: Workers Councils’ and the Economics of a Self-managed Society. Solidarity, London 1972. Sv. övers.: Rådsorgan och ekonomi i ett självförvaltat samhälle. India Däck Bokcafé Förlag, 1 uppl. Lund 2005, 2 uppl. 2006.
* Cockshott, W Paul / Allin Cottrell: Planhushållning och direktdemokrati. Manifest förlag 2004.
* Fakta om Sveriges ekonomi. Svenskt Näringsliv 2005-10-13.
* Kennedy, Margit: Ekonomi utan ränta och inflation. Korpens förlag 2001.
* Politik är att vilja. ETC:s valprogram för ett radikalt Sverige. ETC 2006.
* Sveriges statsbudget. Statens resultaträkning 2005 i sammandrag.
* Severin, Frans: ’’Arbetarnas övertagande av produktionen’’. Federativs 1979.
* The Invisible Committee: The Coming Insurrection. Semiotexte, Paris 2007.
* Vaneigem, Raoul: De la grève sauvage à l’autogestion généralisée. Sv. övers. Total självförvaltning. India Däck Bokcafé Förlag, Lund 2006.

***

Sagt om Staffan Jacobsons tidigare böcker

* ”Spraykonst – graffiti från tecken till bild” 1990.
“Äntligen en seriös, helsvensk bok om graffitikonsten – den verkligt nya konsten.”
– Margareta Hall, VR, nr 8, 21/2 1991, s.23.
“Den första seriösa vetenskapliga skriften om graffiti i Sverige.”
– Martin Jönsson, Göteborgsposten 7-13/6 1991.
“… utmärkt monografi om graffitikonsten…”
– Ingamaj Beck, Aftonbladet 21/4 1991.
“…ett både sakligt och lysande försvarstal för konsten”.
– W Peter Menzel, Östgöten 19/1 1991.
“…en intressant berättelse om en unik ungdomsbildkultur och ett viktigt kulturhistoriskt dokument.”
– Jon Adelsten, Bild i Skolan 4/1991, s.20.
“…en önskebok för alla graffitiintresserade.”
– Marianne Sjöman, Budkavlen, årg.69, Åbo 1990, s. 65.
“Världens bästa bok…Den är helt enkelt vår bibel.”
– O.S.A., (Postens ungdomstidning), Sthlm, Dec 1995, s. 5.
* *Den Spraymålade Bilden” 1996.
“… en läsvärd bok som bör vara mycket värdefull för både fackmän och andra intresserade.”
– Helén Ingmari Vigil, Sambindningslistan 3/1997, BTJ Lund.
“Jacobson, som sedan lång tid väl känner graffitikulturen, har skrivit en avhandling rik på såväl frågor som idéer och vi bör se avhandlingen i ett pionjärperspektiv/…/vi bör själva ha den öppna attityd till ämnet som författaren valt…”
– Prof. Roland Spolander,Västerbottens-Kuriren 6/2 1997, s. 5.
“…så rik på fakta att den mycket väl kan fungera som en slags uppslagsbok./…/För specialintresserade är den imponerande bibliografin en guldgruva /…/ Det kanske mest sympatiska draget med boken är att författaren, född 1948, tar en ungdomskulturell rörelse på största allvar och bemöter den och dess utövare med respekt och nyfikenhet.”
– Monitor nr 29, april 1997, s. 11.
“Det er sandsynligvis værdens mest gennemgribende akademiske værk om emnet…”
– Rasmus Poulsen, Jam Magazine nr 64, april/maj 1997, s. 24.
“Den rikt illustrerade avhandlingen är/…/en läsupplevelse.”
– Sven Billström, Konstperspektiv 2/1997,s. 34-35.
“… något av det mest fängslande och intressanta jag läst på länge. En fantastisk, för de flesta okänd värld har uppenbarats genom Jacobsons bok. Skaffa den och träd in!”
– På Österlen nr 3/1998, s. 4-6.
”En gedigen avhandling.” – Pär Andreasson, Konstperspektiv 4/1999, s. 40.
”Ett betydande arbete. Den kringsyn och intelligens och de breda kunskaper med vilka Jacobson bryter ny mark inom konstvetenskapen är värda allt erkännande.”
– Doc. Hans-Olof Boström, sakkunnigutlåtande, Linköping 1999.
* ”Dialog om Frihet” 2001.
”—författaren har en styrka i de initierade skildringarna av karaktärer, miljöer och frihetligt revolutionära sinnesstämningar i studentstaden Lund. Det finns en påtaglig känsla av ”så här var det” i beskrivningarna av staden och människorna, alltifrån aktivisterna i kollektivet på Trädgårdsgatan till förstockade kommunalpolitiker och akademiska överliggare. Allt skrivet på ett sprudlande och detaljrikt språk som rycker med sig läsaren /…/ Boken är en alldeles utmärkt vägledning till ökad förståelse för de tankar om frihet och individualitet i solidaritetens namn som utgjorde grunden för det antiauktoritära upproret 1968, tankar som återigen börjar göra sig gällande i våra dagar.”
– Anders Palm, Bibliotekstjänst.
”Författaren är en skicklig satiriker /../ a´ la (August Strindbergs) Svarta Fanor/…/Han visar att Lundaromanen lever.
– Göran Lundstedt, litteraturvetare, Sydsvenska Dagbladet 11/12 2001.
”Romanen om Lund -68 har kommit. Staffan Jacobsons bok ”Dialog om Frihet” är en given julklapp till alla som var med då./…/Denna bok har stort dokumentärt värde. Allt det viktiga som hände i Lund finns med i rätt ordning. Att läsa den är att återuppleva en tid. Och ungdom, läs den! Detta är den mest sympatiska grenen av studentrevolten.”
– Lars Westerberg, OBS Kulturkvarten, P1 13/12 2001.
”… inser jag att det är en väldigt bra berättelse; vid närmare eftertanke inser jag att det förstås är helt självklart att du skulle skriva den där Romanen Om Revoltens Lund och att du skulle göra det bättre än nån annan. /../ Bra bok, rolig, underhållande, full av igenkännanden. Bl a gillade jag fotnoterna!”
-Tomas Löfström , författare, i brev 16/11-17/12 2001.
” …andra har försökt berätta ’den där historien som genom alla dessa år verkligen insisterat på att få bli berättad’ men ingen har haft hans unika förutsättningar /…/lättsamt och uppsluppet med närhet till ämnet och glimten i ögat. /…/Jag läser boken med igenkännande glädjerysningar. Jacobsons på en gång ömsinta och provokativa ögonvittnesskildring har mycket att ge både oss som var med och de som undrar vad vi gjorde. Och även om han har en viss ironisk distans tar han inte avstånd från den han var eller de aktioner han deltog i, och det är jag honom evigt tacksam för; alltför många har redan bett om ursäkt för alltför mycket.”
-Tomas Löfström , författare, Ystad Allehanda 3/1 2002.
”…bokens styrka: han får mig att lita på att precis så här gick det till – exakt detta hände – den heta sommaren i Lund 1968. /…/ Jacobson ångrar inte ”sextioåtta-landet”. Han kämpar vidare.
– Bengt Eriksson, Kvällsposten 9/1 2002.
”… jag har hjärtligt roligt när jag läser och boken väcker många minnen till liv. Det här är en bok jag gärna sätter i händerna på den som vill veta hur det var, som vill veta något om drivkrafterna och inte minst om hur det gick sedan. Berättelsen knyter på flera sätt an till vår egen tid, vilket effektivt hindrar den från att bli enbart en nostalgisk tillbakablick. /…/ Frågorna om hur vi ska bygga en värld som inte regeras av våld, utsugning och terror är brinnande aktuella. En öppen dialog om frihet /…/ kan någonting egentligen vara mer angeläget idag?”
– Camilla Dal, Gävle Dagblad 16/1 2002.
En klassisk Lundaroman/…/ Att jämföra med Fritiof Nilsson Piratens ”Tre Terminer”/…/ Vi bör vara tacksamma över att Jacobsons perspektiv nu finns med i bilden av Lund 1968./…/ Rekommenderas alltså.
– Gunnar Sandin, Veckobladet #2, Lund 25/1 2002.
* ”300 av världens bästa konstcitat” (red.) 2002.
Denna bok innehåller 300 citat och påståenden om konst i alfabetisk ordning efter upphovsmännen, som inte bara är bildkonstnärer utan även en ganska brokig skara av författare, musiker, kritiker och andra. Definitionerna av begreppet ”konst” är givetvis otaliga (som Giacomettis ”Konst är ett sätt att se”) och citaten överhuvudtaget mer eller mindre spirituella, välfunna och provocerande. En annorlunda citatbok vars innehåll, tror jag, mindre är ägnat att framkalla breda leenden hos läsaren än att stimulera denne till fortsatta egna funderingar – en särdeles värdefull egenskap hos en bok i denna exploaterade genre. Urvalet spänner över vida fält och hela konsthistorien, det är personligt och grundar sig på författarens egen läsning. Källhänvisningar och personuppgifter ges i fotnoter och är noggrant utförda. Staffan Jacobson är fil.dr. i konstvetenskap och graffitiforskare.
– Weste Westeson. BTJ, Sambindningslistan 2002, No 23, s. 7.
En helt underbar liten bok, så många vackra och häftiga och roliga citat! Övertygad om konstens absoluta stora betydelse (om man nu inte redan är det) blir man också, för här är ju allt tjafs bortskalat.En betydelse som dessutom är densamma genom seklerna, trender och moden till trots. Den inre nödvändigheten är det som förenar människan i konsten, så är det. Därför verkar alla citaten på något vis härröra ur en gemensam källa, trots att de kommer från så många olika personer och tider.
– Camilla Dal, Gävle, i brev 2002/10/04
Talande konst. ”När människor säger till mig att jag tydligen vet precis hur tingen ser ut i verkligheten underskattar de sig själva – det är snarare så att jag vet hur de skall se ut i bilden”. Så har en gång Ola Billgren kommenterat sin konst. Och han trängs med många andra vältaliga konstnärer i boken 300 av världens bästa konstcitat, sammanställd av Staffan Jacobson och utgiven av Palmkrons förlag – Lunds Konsthall. En bok som bevisar att man inte nödvändigtvis måste få tunghäfta inför konsten – trots att en bild påstås säga mer än tusen ord.
– Sydsvenska Dagbladet, kultursidan, 26/11 2002.
/…/Därefter kan man slå sig till ro med Staffan Jacobsons Världens bästa konstcitat (Palmkrons Förlag) och läsa exempelvis följande av Francis Picabia: ”Konst är att dyrka misstaget”. Eftersom vi minns väldigt många fina Picabiaaforismer slår det oss att en sådan bok borde översättas. Genast. ”Vernissager fyller mig med melankoli. Liksom bröllop och begravningar.” Något att tänka på /…/
– Göteborgs-Posten, kultursidan, 10/10 2002.
”Citatböcker är bland de nyttigaste och trevligaste böcker man kan tänka sig. De ger inte bara oanade möjligheter att briljera i sällskapslivet och nå framgång i frågesport, de speglar också på ett oslagbart sätt kulturhistorien i alla dess dimensioner. Staffan Jacobsons sammanställning ”300 av världens bästa konstcitat” är en bok som förenar alla dessa egenskaper./…/”
– Anders Olofsson, Konstperspektiv,13/1 2003, konstperpektiv.nu/bokrec/index.asp
* *Anarkismens Återkomst” 2006.
”En utmärkt introduktionsbok att sätta i händerna på alla som frågar ”men vad vill egentligen de där anarkisterna?”… skriven på ett enkelt och levande språk….för de som på ett snabbt, effektivt och roligt sätt vill bredda sina kunskaper om anarkismens historia.” – Jon Weman, Arbetaren 23/2006
”Jacobsons bok har fördelarna att den är lättillgänglig och skriven med en sympatisk närvaro. Det gillar nog kidsen. Det är en bra introduktionsbok som är väl uppdaterad om svenska förhållanden, den nämner till och med osynliga partiet. Jacobson ska också ha cred för de sista 17 sidorna, som är en ambitiös samling bibliografi, länktips, ordförklaringar och förkortningar.” – Mats Runvall, Yelah 29/5 2006
”’Anarkismens återkomst’ är en genomgång av anarkismens historia, har beskrivits som ett nytt svenskt standardverk i ämnet, och den riktar sig både till nybörjare och de redan insatta.” – http://www.folkvagnen.se 17/6 2006
”…detta har blivit en lättläst, rolig och subjektivt hållen översikt av idéer och samhällsexperiment som ur någon aspekt kan kallas frihetliga”. – Camilla Dal, Gefle Dagblad 7/7 2006.
”Snyggt jobbat överlag”. – Ingemar Johansson, medförf. till Anarkisterna i Klasskampen, 1969. i brev 31/7 2006
”Jacobson fokuserar, med stort engagemang, på enskilda individer såväl som rörelsen i stort/…/har intresse i och med att det ger en inblick i dagens frihetliga socialistiska tankevärld.” – Per Wikén, BTJ-häftet 17/2006.
”En mycket bra introduktionsbok till anarkismen med en översikt över dess historia. Författaren är för övrigt en trevlig prick. Betyg: 4 av 5.” – Aina, Eila, Leviathan, http://www.bokhyllan.se 13/6 2007.
”Förf. definierar nutida aktionsrörelser, typ syndikalism och antifascistisk aktion, som fullföljare av anarkistiska traditioner,utvecklade av Bakunin, Kropotkin och andra. Historiska tillbakablickar ges,från antiken och framåt med tyngdpunkt på den klassiska 1800-talsanarkismen samt på rörelsens aktiva roll under det spanska inbördeskriget. Via dadaismen och 1968 års uppror går han in på dagens situation.” Inläsning Helena Gripe. Talboken omfattar 1 CD-ROM (12 tim., 35 min.)
– Talbok- och Punktskriftsbiblioteket, maj 2008.
Jag tycker faktiskt att Anarkismens Återkomst av Staffan Jacobson är en riktigt bra skriven bok, lättläst också. [url]http://www.wapiti.se/catalog/product_info.php?products_id=646[/url]
— Sign. Bo, Socialism.nu
”Vanligaste boken
Staffan Jacobsson: Anarkismens återkomst (1)
Populäraste boken
Staffan Jacobsson: Anarkismens återkomst (4)
BÖCKER PÅ BOKHYLLAN.COM
TITEL Anarkismens återkomst
ANTAL 1
MEDELBETYG 4
Medelbetyg för samtliga böcker 4”
— Bokhyllan.se 13/3 2009
* *Arbetarråd och ekonomi i ett självförvaltat samhälle” (red.) 2007.
”Jag måste säga att boken lämnade mej med en mycket fördjupad förståelse av vad både arbete och arbetarkamp egentligen är./…/
Boken är i korta drag (bokstavligen) en saklig, praktisk och probleminriktad introduktion till ett samhälle som på alla områden står över dagens. Men vill du förstå vad socialismen innerst inne är och alltid strävat mot – läs India Däcks utmärkta lilla introduktion!”
– planekonomen.wordpress.com
¨

7 kommentarer på “Masterdisken

  1. horny
    10 juni, 2013

    I needed to thank you for this wonderful read!! I definitely enjoyed every little bit of it. I’ve got you saved as a favorite to look at new things you post…

    Gilla

    • Konst & Politik
      10 juni, 2013

      Hey! I appreciate that. Be free to be more specific. And how come You read swedish?

      Gilla

  2. Ben Farbstein
    11 juni, 2013

    You’re so cool! I don’t suppose I’ve truly read through anything like this before. So nice to discover someone with some unique thoughts on this topic. Really.. thanks for starting this up. This website is something that’s needed on the internet, someone with a bit of originality!

    Gilla

  3. Johnf458
    13 juli, 2014

    A big thank you for your article.Thanks Again. Great. bbeedddegdkd

    Gilla

  4. Johnk465
    13 juli, 2014

    Very interesting topic, appreciate it for putting up. adgefbafdkek

    Gilla

  5. Pingback: 芭樂乾

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Information

Detta inlägg publicerades på 2 september, 2010 av i * EGNA BÖCKER I FULLTEXT (2) och märktes , .

Translate from Swedish to Your language

Follow Konst & Politik on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: