Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Ett Vackert Liv



Ett Vackert Liv

texter i urval

Staffan Jacobson


Innan jag var född


Det var på den tiden jag inte hade någon kropp. Jag säger ”jag”, men egentligen menar jag ”allt”. Det var mycket behagligt. Vi befann oss i ljuset. Det var ett varmt och gyllene ljus, inte starkt och klart utan dunkelt och hemtrevligt. Hela rumtiden var sådan, och jag vet inte hur lång tid som förflöt. Men jag minns att jag började driva därifrån, att jag kände tyngd, att jag kände en obestämd saknad medan jag sjönk. Jag sov, det var fortfarande varmt och behagligt, dunkelt och hemtrevligt, men ljuset fanns där inte längre. Istället sov jag i ett varmt och vått mörker. På avstånd hörde jag hjärtslag, ibland också andra ljud som jag inte kunde precisera. Jag minns musik, det var ”Tango Jalusi”. Jag drömde mycket och länge, men drömmarnas innehåll var obestämt och flyktigt. Så växlade min kropp från sömn till dvala, och jag befann mig i en trång kanal som motståndslöst förde mig utåt. Mot ljuset igen, men denna gång var ljuset hårt och kallt. De första röster jag hörde var rop av förtjusning, men jag frös och kände mig bara mörbultad och hungrig. Jag fick en filt över mig, man droppade något i ögonen som sved, jag hittade mat med munnen och drack. Någon smekte mig över håret och log. Sen somnade jag igen.

Min kazoo.


Jag var sju år nittonhundrafemtiofem. Min mor och far arbetade. Min lillasyster var två år. Vårt hembiträde hette Ingrid. Vi bodde i ett litet samhälle i Sörmland. På kvällarna brukade jag sitta i min randiga flanellpyjamas och dricka choklad och äta prickig korvmacka. Ingrid stickade. Jag satt och såg ut genom köksfönstret i natten. Långt borta såg jag Stockholmståget som en lysmask i mörkret. Det kändes oroligt och spännande i magen när tågormen ringlade sig fram. Jag undrade vad som kunde finnas därute. Jag hade nästan alla Fib:s Gyllene Böcker på mitt rum. Dom hade guldiga pärmar. Jag läste om indianpojken Hiawatha, om Kalle Ankas tåg, om Snövit och om Nysgubben. Sen var där en märklig bok med grodor och kaniner som åt vattenmelon. Innan jag somnade brukade jag ligga och titta in i tapeten invid min säng. Det var en tapet med bilder på, bleka bilder av vackra människor i sjuttonhundratalskläder, franska liljor och druvklasar. Jag brukade fantisera om att jag gick in i tapeten och att människorna där fick liv. Jag hade också gjort ett litet hål i en skarv med nageln, varje kväll grävde jag lite djupare i mitt hemliga hål i väggen.
Vi bodde nära Trädgårdsmästeriet. Jag lekte ofta med trädgårdsmästarens pojke, Nisse. På vintern när vi hade byggt snögrottor med långa gångar och sålt istappar som glass och blivit blöta och kalla, då gick vi in till hans mamma. Hon stod i köket och bakade bullar. Vi fick varma kanelbullar och mjölk. Hon var stor och snäll och det luktade gott i köket. Bullar och mjölk var det bästa som fanns.
Sen gick vi in på Nisses rum. Där hade han massor av Kapten Miki och Frisco Kid. Det var små avlånga serietidningar som kostade tjugofem öre styck. Vi satt i samma soffa och läste serier. Så gick vi ut igen.
Nedanför trädgårdsmästeriet låg Skroten. Det var ett spännande ställe där man kunde hitta konstiga maskindelar och kullager. Man fick klättra över ett vitt plank. Sen kunde man få tag i ett kullager, ta sönder det och bli ägare till flera Blydankar. Blydankar var stora, blanka stålkulor som var mest värda av alla när man spelade kula. Runt Skroten stod en massa skrotbilar. Där kunde man sitta och låtsas att man körde, eller så kunde man leka doktor. Det var hemligt och hemskt roligt.

Bakom Skroten låg Djungeln. Det var en vildvuxen dunge med träd och buskar, alldeles tätt, som låg invid Stora Vägen. Till höger om djungeln gick ett djupt dike med vatten i, bort över Ängen som var ett jättestort fält som nådde ända till Järnvägen. I Djungeln lekte vi varje dag. En gång högg vi ner ett mindre träd, fast vi säkert inte fick. Vi karvade i det med våra moraknivar, lite mer för varje dag, och till slut föll det. Då band vi ett rep om toppen och släpade det genom Djungeln. Vi sjöng: ”Vi har fångat en boaorm, vi har fångat en boaorm!”

En gång hittade vi en död räv på Ängen. Vi gjorde en fin begravning och sjöng Den blomstertid Nu kommer, som var den enda psalm vi kunde utantill. Sen sjöng vi ”Räven raskar över isen” och dansade runt som indianer.
Alldeles bredvid Djungeln växte en stor ek. Där hade vi byggt oss en trevåningskoja med trädet som stöd på ena sidan. Det fanns en trappa inuti och på taket satt man inne i ekens krona. Den var vi mycket stolta över.
En dag, när vi satt i vår koja och hade hemligt möte, kom Sommarbarnen smygande. Det var ett gäng tyska flyktingbarn, som bodde i Sverige på sommaren för att få vila upp sig efter kriget. Vi tyckte om dom och lekte ofta med dom. Vi var ett lag och dom var ett annat.
Dom skulle skoja med oss så nu rusade dom på oss och välte vår koja när vi satt i den! Vi blev förstås arga som bin. Vi tänkte ut en plan.
Längst bort på ängen växte ett stort snår med kardborrar. Det är långa. torra stjälkar med små bollar i toppen som har vassa hakar på sig, som gärna fastnar i kläderna. Vi samlade ihop kardborrar med våra moraknivar, stora knippen som var högre än oss själva, och så tog vi så mycket vi kunde hålla i famnen och gömde oss i buskarna. Snart kom Sommarbarnen. Då – rusade vi fram och dammade på dom med kardborrarna så att dom såg ut som små TROLL när dom sprang därifrån! Men nästa dag var vi vänner igen, lekte som vanligt och vi fick ha vår koja ifred.

Bakom Djungeln låg Järnvägen. Där fick man inte vara och leka. Alltså gick vi dit, dumma som vi var. Vi gick väl inte ut på spåret, men vi stod i närheten och tittade. Nisse visade hur man kunde lägga örat mot rälsen (det hade han nog sett på cowboyfilmer) och höra när tåget kom, fast det var så långt borta att man inte kunde se det. Sen kunde man lägga femöringar på spåret, springa därifrån och komma fram när tåget kört över dom. Då hade femöringarna blivit stora och platta som plättar eller pannkakor. Det gjorde vi nu aldrig och tur var det för det hade varit helt livsfarligt. Och sen en dag så hittade Far oss vid järnvägen. Han blev hemskt arg och vi fick inte gå dit mer.

På söndagarna vaknade jag av att det var korsdrag och att dammsugaren brummade. Mor städade och jag frös och klädde på mig. Jag skulle gå i söndagsskolan på förmiddagen för annars fick jag inte gå på bio på eftermiddagen. I söndagsskolan sjöng man om Jesus och fick bokmärken. På bion åt man godis, prasslade med påsarna och visslade i biljetterna. Man såg Tarzan, Robin Hood och Pip-Larssons. En gång började biografen brinna, men då fick alla biljetterna tillbaka, och dessutom kom brandkåren så det var minst lika roligt som att se på film!

En dag var vi på besök hos Prosten. De vuxna bara drack kaffe och pratade och jag och prostens barn hade hemskt tråkigt. Prostens flicka visade mig sin stensamling. Prostens pojke och jag gick upp på vinden. Där stod en massa bruna kartonger med vitt porslin i. Vi gjorde ett märke på väggen och började kasta prick med tallrikarna. Vi tyckte porslinskrossning var en bra idé för vi trodde absolut att det var nåt gammalt som ändå skulle slängas.
Vi hade jätteroligt. Plötsligt hördes steg i trappan…! Prosten kommer upp. Han var stor och rund och arg. Han hade hängslen, vit skjorta och rött ansikte. – VAD gör ni med mitt porslin!? röt han och jagade oss ner för trappan. Vi sprang för livet och han rusade efter oss ända in i skogen innan han tröttnade och gav upp. Vi väntade en stund bakom en buske, sen lommade vi hem lagom tills alla skulle gå.
Jag började skolan det året. Den låg på en kulle alldeles vid Kyrkan, ungefär en kilometer från mitt hem. Min skolväg var mycket vacker. Först fick jag gå över Stora Vägen. Sen förbi Slottet. Slottet var den skola där mina föräldrar var lärare. Pojkarna där var bäst på fotboll och dom vann alltid när dom spelade mot barnen nere i samhället.

Slottet var verkligen ett slott och på framsidan hade det en stor gräsmatta och en damm med ankor i. På baksidan en väldig trädgård med en påfågel, som ibland rymde och for upp på kyrktornet och satte sig. Förr i tiden bodde det en blind greve på Slottet, och han var rik som ett troll, men det är förstås en helt annan historia.
När jag gick till skolan på morgonen och sneddade över Slottets gårdsplan knastrade gruset under fötterna. Om jag var sugen på något gott gick jag in i köket. Där fanns flera kokerskor i vita förkläden. Dom hade röda kinder. och om man la huvudet på sned så klättrade dom upp till översta hyllan och tog ner de stora, runda plåtburkarna. I dom fanns det hårda syrliga karameller. De vek en strut av smörpapper och fyllde den med karameller. Jag tog i hand, sa ”tack” och bockade. Sen sprang jag vidare mot skolan.

Jag fick gå över Bron. Bron gick över en å, och i den metade man snorgärs och abborre på somrarna. Man hade mask eller bröd till mete. När jag gick över Bron på vintern var träden som en vit sal av rimfrost och snökristaller över mig. En vårdag hittade jag en snok på vägen. Jag tog upp den och la den i min skolväska. När jag hade den i min bänk och kikade på den under bänklocket, ropade min bänkkamrat Birgitta till: ”Fröken, Fröken, Staffan har en ORM i bänken!” Och Fröken nästan svimmade. På vägen hem släppte jag ut den igen.
Vi barn brukade stå längs Stora Vägen och samla bilnummer. Vi skrev långa listor, gissade var dom kom ifrån och jämförde. Sen byggde vi lådbilar och hade tävling nerför den brantaste backen vi kunde hitta. Eller så kivades vi om vem som var bäst, Tommy Steel eller Elvis Presley, Ingemar Johansson eller Floyd Patterson. Elvis sjöng bäst av alla rocksångare (fast de vuxna påstod att han bara kunde skrika) och Ingo var ju den förste svenske världsmästaren i boxning.
En gång var det solförmörkelse, och då fick alla ha särskilda glasögon att titta igenom. Jag satt på Ingrids axlar för att kunna se, och det var spännande när allt blev tyst och mörkt en kort stund mitt på dagen. Så kom solen tillbaka, fåglarna som gått och lagt sig började sjunga igen och allt var som vanligt.
En annan gång slog blixten ner strax utanför vårt hus. KA-BOM! Den klöv ett högt träd mitt itu uppifrån och ner, fönsterrutorna skallrade och möblerna hoppade. Trädgårdsmästaren själv som var ute och spettade i marken flög högt upp i luften men gjorde sig inte illa.
Vi lekte ofta i vedbodarna. Det luktade gott av kåda och sågspån och man kunde lätt gömma sig. I närheten låg Orangeriet. Där bodde finska zigenare som hade vackra askar med snäckor på. Dom var vänliga mot alla men de var fattiga och längtade hem. Ljudet av kapsågen skrikande utanför vedbodarna kommer jag fortfarande ihåg, fast det var ett gällt ljud lät det ändå avlägset och hemlighetsfullt.
Ibland kunde jag också tjäna en femtioöring om jag visade turister var Stamträdet stod nere vid Trädgårdsmästeriet. Det var ett 250 år gammalt äppelträd som den godaste svenska äpplesorten härstammade från.
Vi hade en Radiogrammofon hemma. Det var en stor avlång möbel i mörkt lackerat trä med ben på. Radion var till vänster. Den hade ett ”grönt öga”, en liten lampa som lyste när den var påslagen. Jag lyssnade på ett barnprogram som hette Lurituri som sa att det var en liten pyssling som satt där inne i radion och kikade med sitt gröna öga.
Ett annat barnprogram hette Kalle Stropp och Grodan Boll. Morfar Ginko lyssnade jag också på, och Snurran. När det var musik på radion spelade man alltid dragspel. Eller populära sånger som ”Två solröda segel”, ”Se nu tittar lilla solen in igen”, ”Ann Carolina öppna din dörr”, ”Det är grabben med choklad i” och ”Jag är den glade vandraren”. Grammofonen satt till höger och den var mycket praktisk. I mitten av skivtallriken satt en smal metallstång som såg ut som en vev. På den kunde man trava nästan hur många EP-skivor som helst. Sen dunsade dom ner på skivtallriken allteftersom dom skulle spelas. Mest lyssnade jag på Povel Ramel. Men också på Elvis, Tommy och Paul Anka, som var rocksångare. Fast då fick jag skynda mig innan nån vuxen kom och stängde av eller dämpade ljudet.
Jag hade fantasi, sa mina föräldrar, och jag tyckte om att tänka ut saker. Helst tänkte jag ut uppfinningar. Jag tömde en tändsticksask, tog ut den lilla lådan och använde själva fodralet med plån på. Sen fäste jag smörpapper över den ena öppningen och ”hummade” i den andra. Om jag hummade en melodi i ena änden kom den ut som musik i den andra! Det lät litet som en saxofon, eller som när man pratar genom näsan, och man behövde inte kunna noter. Alla melodier gick lika bra.
– Titta, sa jag till Nisse. Min senaste uppfinning!
– Men det är ju en kazoo, sa Nisse. Jag vill också ha en! Och sen spelade vi med varsin tändsticksask.
Alla människor var så PRÄKTIGA på femtiotalet. Mammorna tvättade, bakade, strök och städade. Om inte hembiträdet gjorde det. Papporna gick till jobbet, betalade räkningar, visslade och körde bil. Pojkarna hade nylonskjorta och byxor med pressveck; flickorna hade alltid kjol. Alla var rena och hela, sa ”tack” och bockade och neg. Barnen var tysta när de vuxna pratade; de vuxna var stränga mot barnen.
Och det var inte lätt för den som var annorlunda. Man skulle till exempel vara rädd för Ryssarna och tycka allt som kom från Amerika var bra, konfirmera sig, ta körkort och gifta sig. Det var mycket lugnt och ordentligt på femtiotalet, men man hittade ändå alltid på något bus i smyg.
Som det jag nu har berättat för dig.

¨

Damen med hatten

Varje dag, vid samma tid, satt hon där. På stans finaste konditori. Damen med hatten. Hon var varken ung eller gammal men hon hade mjuka läppar. Dom rörde sig ordlöst när hon skrev. Hon satt alltså och skrev; papper och penna låg på bordet bredvid kaffekoppen. Hon tog alltid påtår. Och skrev, timme ut och timme in, hela förmiddagen präntade hon i sina blad. Det var en dikt; egentligen samma dikt som hon alltid hade skrivit och den blev nästan färdig första dan men sedan måste hon ändra, en bokstav här, en mening där, och så fortsatte det hela tiden. Innesluten i sig själv, detta själv som i sin tur var inneslutet i dikten, satt hon vid sitt cafébord varje förmiddag med blicken långt i fjärran.
Och så var det förstås hatten. Denna hatt hade haft sina glada stunder, som hatt betraktad, på vackert rött hår i korkskruvslockar, på fester och baler och soaréer, men nu satt den på en poesiskrivande dam här på cafét och betraktade cafélivet uppifrån eller i alla fall en bra bit över marknivå. Annat än att ligga på översta garderobshyllan i mörkret, friare liksom, men ändå väldigt stilla. Det enda som hördes var pennans litet rådvilla fjärilsfladder över papperet, kaffekopparnas avlägsna klirrande från köket och ett stilla mummel från de övriga gästerna, oscillerande över lokalen, ibland i moll ibland i dur. Lagom varm var det också, inte som när hattens fasanfjäder en gång lossnade i den kyliga vårvinden och singlade iväg över fälten tills en pojke fångade den och kom fram med den. Pojke förresten, han var en lång och mörk man i sina bästa år och han bugade så elegant när han överlämnade fjädern.
– Jag tror ni tappade den här, min sköna?
– O så bra! Den kan jag inte vara utan! Och de mjuka läpparna log mot honom. Hennes blick var mycket blå.
Men det var längesedan nu och hon var ensam med sina bångstyriga ord som alla hade olika smak och färger.

Allaktivitetshuset
Försommaren 1969. Det blev morgon, och vilken morgon….solen löste sitt gyllne hår som en av våra diktare säger, himlen hade en sofistikerad mystisk ton – som ett gulnat fotografi ungefär, det hade regnat under natten och regnbågsskimrande oljefläckar rann efter de våta kullerstenarna. Jag gick mellan bageriet och blomsteraffären och hamnade mitt i en fläkt av nybakat franskbröd och den starka, söta doften av fresia och jasminer. Jag var på väg till vårt andra Allhus och det var den trettioförsta maj nittonhundrasextionio.
Huset hade tjugo rum och ägdes av stan. På bottenvåningen ordnade vi café, lekrum, måleri- och keramikverkstad, snickarrum och syhörna. På våningen över fanns det stora samlingsrummet där de välbesökta stormötena avlöste varandra. En fråga togs upp, diskuterades i smågrupper, sammanfattades för stormötet, beslutades med handuppräckning. Detta var direkt och absolut demokrati, så länge alla var aktiva – vilket alla ville vara eftersom alla kände sig välkomna och delaktiga! Här låg också läsrummet och dikthörnan som var en upp- och nervänd låda med skrivmaskin, en lampa och en stol. I musikrummet stod här, medan tusentals människor kom och gick och gjorde saker, en dyrbar stereoanläggning och en samling skivor utan att så mycket som rispas – i sanning ett bevis för “det kollektiva ansvaret”! Här dansade unga och gamla tillsammans, rock, gammeldans eller till levande musik.
Bakom huset fanns en stor trädgård. Där lekte barn, där gick man under träden och pratade, där grillades korv om kvällarna och man sjöng, spelade och dansade. I porten höll någon på att sätta upp en gunga av rep och bildäck, samtidigt som andra kånkade på insamlade möbler och sovsäckar för övernattning på vinden. Det enda som inte var tillåtet i huset var sprit och knark. Det hade stormötet beslutat.
På muren längs gatan som löpte fram mot Domkyrkans baksida hängde kaprifol och rådhusvin i tunga drivor. Luften var regntvättad och sval och fylld av syréndoft, och barfotade flygbladsutdelare spred sig åt alla håll längs gatan för att uppsöka allmänheten.
Dialog om Frihet
¨

Lupinerna


Jag passerar honom dagligen på väg till mina lupiner. Lupiner är en egen sort, svåra att gro och omöjliga att utrota. Där emellan blommar de med passionerad intensitet, spridandes en klar men svagt sötaktig doft av citrus och klorofyll.

Färgskalan är mycket invecklad: kronbladen sitter kupade parvis över varandra längs stjälken, ofta i var sin komplementfärg. Så kan en individ spela upp gult och rosa, en annan orange och violett. Karminrött och lila går också bra, men så dyker ett nytt system upp och förstör logiken: det minsta kronbladet vitt eller ljusrött, ljusblått, ljusgult. Det största mörkrött, blålila eller djupt rosa. Eller tvärtom, eller endera… I själva verket finns här ett system bara under ett allseende ögas uppsikt, alltför komplicerat för att bli enahanda.

Fredriksson sitter som vanligt på bänken.

– Kommer inte bussen nån gång? hälsar jag prövande, utan att vara oartig.
– Den kommer nog, säger han med återhållet lugn.
-Är du säker på det? undrar jag försiktigt.
-Man får väl vänta och se, svarar han tålmodigt, alls icke bragd ur fattningen.

Lupinerna har sett till att vara självförsörjande på kväve – de odlar den bakterievis på roten. För säkerhets skull är denna rot längre och grövre än plantans överjordiska väsen, en meterlång pålrot som skulle den bära ett träd. På så vis får blomman kontakt med grundvattnet, ty det finns en sak den inte tål, och det är torka. Därför har den format sina blad till ett felvänt paraply, där regndroppar såväl som minsta daggpärla kan fångas upp i en grön, plisserad strut…

Nu räcker detta visserligen för att överleva, men därtill bör man även fortplanta sig. Detta tillgår på följande sätt a) humlan ser med sina hallucinatoriska humleögon ett par fluorescerande lysande läppar som doftar av sötaste vaniljchoklad. b) Hon sätter sig då med sin ansenliga tyngd på det undre kronbladet, c) som fungerar som hiss till entréplanet, blomman är nu uppfälld, öppen och villig. d) Lupinens nektar är nu uppdrucken och pollineringen avklarad såsom i förbigående, och humlan, bepudrad med frömjöl, lämnar kalken som drar ihop sig med en belåten suck.

Allting är inte vad det synes vara, och allting sker inte som det brukar ske. När jag nästa gång passerar Fredrikssons bänk, inträffar det omöjliga.
Bussen kommer, Fredriksson stiger på och mumlar trankilt för sig själv – Ja vad var det jag sa, jag tänkte väl det.

Lupinerna i landet har hittat en ny färg, en som inte förekommer i den
optiska färgskalan.
Dialog om Frihet, s. 74-76.

¨

Höst i Lund


/…/ Sommarvärmen svalnade långsamt, endast kvällssolens mättade ljus livade upp. Luften var högre och fylld med regn, fukt, dagg, väta, jäsande och förmultnande – jordlukter och kastvindar. På Katedralskolans fasad glödde rådhusvinet i genombrutet gröngult och gulorange, orangerött och vinrött. Dimmorna förde höstens dunster vidare ut över slätten, mot Sundet där solen sjönk med ett fräsande. Vi såg världen som i ett akvariefönster, en brygd av vemod på eftervärme.

Dialog om Frihet, s. 12.


Höst i New York


Det här är bara en liten gatstump i Spanish Harlem på norra Manhattan. Ett tiotal hus med höga trappor på varje sida. Folk här känner varandra och håller reda på varandra. När det är vackert väder använder man gatan som gemensamt vardagsrum, barnen leker på den, ungdomarna spelar rugby. Ibland träffar bollen taket på någon av de parkerade bilar som står halvvägs upp på trottoaren. Männen sitter på trappan och dricker Budweiser och kvinnorna grälar på spanska. Herrelösa hundar stannar upp och nosar på soptunnorna – det står numera fyra olika sådana framför varje hus, för sopsortering. Den bulliga vattenposten läcker, det ryker ånga ur gatbrunnarna, polissirenerna tjuter – inte som polisbilar utan som sådana här elektroniska rymdvapen som pojkarna har nuförtiden – tågen dundrar förbi Park Avenue, hemlösa letar tomburkar och skräpet blåser över asfalten.
Men nu regnar det. Jag sitter i köket och äter kycklinggryta och från vardagsrummet sipprar John Coltranes vemodiga arabesker ut i lägenheten och lägger sig tillrätta i det sena kvällsljuset. Det är höst i New York denna regniga söndag, Autumn in New York. Den heta och fuktiga indiansommaren är över, sirapslönnarna har brunnit ut och regnet porlar över neonskogen.

Bara en gata längre norrut börjar den definitiva slummen. Bilvrak ligger på trottoarerna, drivor av sopor, utbombade hus, tiggare som huttrar under tidningar, hotfulla män med snabba steg… Och en gata söderut är man plötsligt i den chica medelklassvärlden med gallerier, presentbutiker och små prydliga coffee-shops.
Varje gata är en värld för sig, och denna värld har många länder: man vandrar mellan Kina, Afrika och Ukraina, mellan olika folkslag, olika yrken och olika sinnesstämningar. Plötsligt är gatan hemsk. Mörk, dov och opålitlig. Men några meter längre bort strålar den av ljus, värme och glada röster. Gatan är en 24-timmars-teater. Man är ständigt omgiven av människor: i alla åldrar, alla hudfärger, alla upptänkliga sätt att klä sig. Skoputsare, Vietnamveteraner, svarta pojkar i hårnät och cykelbyxor, lyxpunkare, gatflickor, korpulenta hemmafruar och välskräddade börsmäklare som bär på små pappmuggar med sugrör på väg från lunchen till kontoret. Alla språk, alla varor i ett ständigt uppfordrande flöde och alla religioner. En religion är förstås dominerande, och det är pengarnas.
Ändå är alla så vänliga i denna praktfulla och skoningslösa stad. Mycket vänligare än i Europa, men kanske också räddare. Desto modigare att vara vänlig! Man kryssar smidigt fram genom folkhavet, och skulle kroppskontakt uppstå utbrister man ”Excuse me!” och den man råkat snudda vid svarar belevat ”You are most welcome!”
Men det finns också ett annat sätt att anpassa sig till livet på gatorna. Man lägger sig till med ett särskilt sätt att gå. Om man går som en ”street person” arbetar man sig fram över gatan, armarna svänger fritt från bålens sidor, axlarna och höfterna vrider sig nonchalant och kraftfullt, stegen är långa och målmedvetna, huvudet högt lyftat och blicken bakom solglasögonen är riktad rakt fram. På detta språk säger man då: Försök inte med mig! Självförtroendet formligen sprutar ut över omgivningen, och alla presumtiva rånare fäller modlöst ner blicken. Mycket ändamålsenligt, men ack så dumt det skulle se ut på landsvägen i Hedemora. Här är det direkt nödvändigt, men så är också New York ett undantag, både i USA och i världen i övrigt. Myllret, kakofonien och den förtätade variationsrikedomen här liknar ingenting annat någonstans.
Det är så jag tänker på min lilla gata i Spanish Harlem denna regniga höstsöndag när nattmörkret lägger sig över trafikens mummel och skyskraporna sticker sina glittrande tänder i Hudson Rivers’ grumliga vatten.
¨ I brev från N.Y., 1990

Melrose Avenue, Los Angeles


Melrose Avenue är en underbar och underlig gata i Hollywood, med små märkliga butiker, fantasihus med bisarr arkitektur och med chicanomålningar, skulpturer och reliefdekorationer på fasaderna. Lustiga restauranger där all mat serveras med hallon och melon och där gästerna får färgkritor att rita på bordduken med medan de väntar på maten. Det tar mer än en dag att gå hela gatan, som börjar med lyxvillor för filmstjärnor bland palmer och cypresser och slutar i the Pacific Ocean vid Santa Monicas stränder. Här finns också graffitimålningar, och där, vid en liten serietidningsaffär, har Hex målat en hel byggnad. Det är en målning som inom denna genre imponerar både i storlek, innehåll och utförande. Tigern och ormen på den vänstra delen flankerar butiksskylten, men den högra delen befinner sig inte i djungeln utan i vattnet i ett romantiskt halvdunkel. En stor bläckfisk med glasögon (!) dominerar bilden. Fyra av de åtta armarna håller sprayburkar, beredda till anfall. En skattkista ligger på botten bland sjögräs och stim av småfiskar och opalljuset strömmar ner från vattenytan ovanifrån. Hex har skrivit sitt namn i ett myller av ornament med hårfina linjer. Och tittar man en gång till – man urskiljer det inte direkt – så upptäcker man ett kranium inne i hajgapet…
Den Spraymålade Bilden, s.262.

¨¨
Wildstyle


Wildstyle: En intensiv, dynamisk, ornamenterande bokstavsdesign. Den ingår sedan 1977 som en del i spraykonsten.
Fogtdals Konstlexikon, Band 16, s. 53.

Wildstyle är en textningsstil som anses vara graffitimåleriets mest originella bidrag till konsthistorien.[1][2][3]

Detta sätt att behandla bokstäverna på är så vitt man kan bedöma utan egentlig historisk förebild. Med Wildstyle menar man en ornamenterande, svårtydd textning som har en intensivt rytmisk och dynamisk effekt. Bokstäverna kan slingra sig in i varandra, en bokstav kan övergå i eller överlappa en annan, och ibland kan ett element i den ena bokstaven samtidigt utgöra ett element i den andra. “Pilarna” är typiska: de skjuter ut från bokstavskroppen och ger den riktning och spänst, och de utformas på målarens eget personliga sätt, så att den enes pil är helt annorlunda än den andres. Speciella snäva vinklar, klackar och knyckar på bokstävernas kortsidor hör till. Ett vanligt grepp är också att bokstäverna läggs mot varandra, till exempel varannan högerlutad och varannan vänsterlutad. Ingenting begränsar egentligen bokstavskroppens utseende utom helheten: bokstäverna skall passa ihop inbördes, och resultatet vara ”vilt” – därav namnet.
Vem eller vilka som uppfann Wildstyle vet man inte. Wildstyle kan antingen ha en enskild, okänd upphovsman eller vara ett kollektivt verk.[4] Tidpunkten är emellertid känd: den förekom inte i New York före 1977.[5]
Det går att förstå Wildstyle som en visualisering av hiphop-kulturens musik och dans: poängen med tekniken är att bokstäverna ska ”dansa”, vara individuella och ha ”fått en kropp”.

Referenser
1. ^ Stewart, Jack: Subway Graffiti. N.Y. 1989.
2. ^ Jacobson, Staffan: Den Spraymålade Bilden. Lunds Universitet 1996
3. ^ Frigyes, Paul. Svensk skönskrift. Fischer, Sthlm 1993, s. 136-141.
4. ^ Castleman, Craig: Getting Up. MIT 1982, s. 25.
5. ^ Stewart, Jack: Subway Graffiti. N.Y. 1989. s. 450.
Artikel för sv.wikipedia

Dagbok från Havanna


Det är snöstorm när jag kommer med nattåget till Stockholm klockan sju på morgonen. Genast iväg till Cubanska Ambassaden för visum, därefter Arlanda. Cuba här kommer jag, marterad av den skånska vintern.
Måndag i mars 2000 18.00. Vi har nu passerat Island och Grönland; är på väg över Newfoundland längs USA:s östkust och Florida till Cuba. 6 timmar och 16 minuter, 5344 mil kvar; hastigheten är 800 km/tim, höjden 10 000 m.ö.h. Hela resan beräknas ta 10 timmar efter mellanlandningen i Oslo. På en tv-skärm på stolen framför kan man följa flygrutten. Piloten är suverän, det känns som att åka buss men skakar mindre, start och landning går nästan omärkligt. Sen jag lämnade Lund har jag rest nästan ett dygn i sträck.

Tisdag. Flyget var försenat, så klockan är två på natten när vi träder in i den latinamerikanska nattvärmen, len som silke. Det första jag ser när jag tittar ut i natten är Karlavagnen – men uppochner! Nu vet jag verkligen att jag är mycket långt borta. Havanna är vackert på natten, och här och där står REVOLUCION och VIVA FIDEL målat på murarna – statlig graffiti skulle man kanske kunna säga. Efter diverse omstuvningar av hotellrum kommer vi till Hotel Riviera, jättelik 50-tals kitschbyggnad vid Havannas strandpromenad.
Jag sover ut och åker in till Gamla Havanna. Går över El Capitolio, Park Central, förbi Ingaterra och boulevarden Prado ut mot havet. Vackra spanska hus från kolonialtiden, palmer överallt. Sitter vid fyren och går längs den enorma kajen som löper runt hela Gamla Havanna. Kärlekspromenaden som den kallas. Cubanerna är ett fattigt folk, men vänliga. Alla vill någonting, sälja cigarrer i allmänhet, och kommer fram för att prata, oftast på spanska men någon kan jag tala med på engelska. Jag har redan blivit tilltalad av prostituerade mulattflickor, men avböjt. Det är ändå ovanligare med sådan trafik än hemma. Ikväll har jag också ätit och gått nattpromenad. Rummet är stort och bekvämt. I morgon flyttar jag till Inglaterra som ligger mer centralt, är det tänkt.

Onsdag. Solade, åt tropisk frukost vid poolen, skrev & skickade vykort. Kim (teatermänniska från Värmland) och jag blev hämtade och anlände till Inglaterra. Helt underbar miljö – 1875, salsa hela dagen, glada människor i alla färger. Gick till Revolutionsmuseet och det var fascinerande. ”Grandma”, båten som landsatte de första revolutionärerna, står nu monument där, och Che´s kvarlevor intar hedersplatsen. Köpte böcker, souvenirer, en cd-skiva till J. och en negerdocka till E. På kvällen gick jag hela Obispo ner. Vilken gata – helt enastående myller av människor, butiker, djur och blommor. Alla hudfärger – fast min är nog underrepresenterad. Hundar, tiggare och restauranger. Åt god mat på Obispo 109, köpslog om konstböcker (Victor Manuel är en bra konstnär; ”Gitana” eller ”Gypsie girl from the Tropics” ett av hans mästerverk.)

Torsdag. Idag har jag hälsat på Hemingway! Eller hans hotellrum på Obispo, snarare. Vacker utsikt över hamnen hade han de sju år han bodde här, hans gamla Remington skrivmaskin finns kvar liksom hans möbler, böcker, säng och tavlor. ”Papa” trivdes här. På baren La Bodeguita del Medio finns hans graffiti kvar ”Min mohito i Bodeguita och min daiquiri i Floridita”.
Obispo från Park Central till havet: Först sneddar man till höger och viker in på den trånga och stökiga men underbara gatan utan att bli överkörd av cykeltaxis. Alla hudfärger. – Hola! – Hola. – Senor, cigar? – No, gracias. Husfasaderna är antingen krokaner i vitt och rosa, kolonial arkitektur med massor av stuck och utsmyckningar, eller stadda i vacker upplösning med tvätt på tork och många fönsterluckor. Affärer, restauranger, hotellbarer. Och små oidentifierade rum öppna mot gatan. Salsamusik, dofter, 28 grader med en behaglig stilla vind frän havet. Så kommer ett stort citronträd till vänster, alltid fullt med fåglar, vilt kvittrande. Vackra s-formade kreolskor i vida sidenkjolar och med blommor i en korg på huvudet. Så passerar man en liten leende man – han står här varje dag – som tar danssteg på trottoaren till salsatoner från en högtalare som musikaffären ställt på trottoaren. Tre sittande tiggare, hundvalpar som leker, hästskjutsar och 60-talsbilar. De smala trottoarerna ligger i skugga, och där strömmar folkmassan fram i sakta mak. Skratt, musik, cigarrdoft. ”Revolucion!” står det målat på fasaden. Pionjärerna i sina röda halsdukar, vita skjortor och gula byxor marscherar hem från skolan med en flagga. Så kommer en lekplats, där man målat en husruin så att den ser ny ut; ungarna leker tvärs över gatan. Affärer, barer med musiker, många museer och vackra kyrkor, utsirat. Skratt, musik, röster och trängsel. En liten man med stort vitt skägg och en svart basker med en röd stjärna i sitter i en trappa och röker pipa.
Så restaurangen där jag äter i palmbladens skugga, köper chocolate och aqua minerale grande con gaze. Gatan avslutas med det öppna torget med hantverkare, bokförsäljare och katedraler – sedan tar havet vid, och jag pustar ut vid hamnen. Tittar på båtarna och viker till vänster för att ta O´Reilly-gatan tillbaka. Solen har gått ner när jag kommer till hotellet och jag sitter en stund på takterrassen. Tropical nights! I morgon skall jag upp tidigt för att resa till Vinales på öns västra sida över dan.

Fredag. Cubanska landsbygden är kungspalmer, sockerrör, grönska och röd jord med bergskedjan Sierra Maestro (där Fidel startade revolutionen) blånande långt borta. Precis som i paradiset står palmerna i grupper med små sjöar emellan. Bussen har aircondition. Kor och bufflar, hästar och hundar. Och en kondor som svävar majestätiskt i skyn! Otroligt att jag skulle få se en.
Vi stannar först vid en cigarrfabrik, sedan vid en romfabrik. Det slår mig att doften jag kände redan från början på Cuba måste innehålla dessa ingredienser – och många andra, subtilare och mer svårdefinierbara. På vägen upp i bergen passerar vi en stor Che Guevara-skylt. ”Han var en mycket modig och konsekvent man” säger guiden. I gathörnen ser jag ”Venceremos!” och ”Hasta la victoria siempre!” och andra politiska slagord. Någon ”diktatur” har jag däremot inte sett. Men jag önskar förstås att alla de cubanska anarkosyndikalisterna fått sätta sin prägel på det hela; deras tid kommer nog också. Jag tror inte Cuba kommer att återgå till kapitalismen som Sovjet och Kina har gjort, men man måste avskaffa staten, partiet och leninismen om man vill utveckla socialismen vidare. Som zapatisterna i Chiapas.
Jag hittar äntligen den halmhatt jag velat ha sedan länge och den gör succé bland mina medpassagerare. Resans slutmål är den vackra dalen med den gigantiska ”Mural de prehistoria”. Det är en målning på nio gånger etthundratjugo meter på den lodräta klippväggen. Leovigildo Gonzales Morillo, en av det mexikanska muralgeniet Diego Riveras kollegor, målade den 1962 och den beskriver evolutionen från triboliter till dinosaurusar och däggdjur, och sist människan representerad av den första indianfamiljen som levde på Cuba. Castro stöttade projektet ekonomiskt. Mycket vackert och imponerande.

Lördag. Har solat på terrasstaket och fått min första solbränna. Gick till katedralen och arkeologiska museet, vandrat runt och njutit. K. dyker upp emellanåt, han har varit på teaterkonferensen här i Havanna. En svensk musiker finns här också som skall premiäruppföra sitt eget stycke. Det satsas mycket på kulturen i Cuba. Och på sjukvård, hälsovård och skolan. Där är standarden mycket hög. Medellivslängden är rekordartad, barnadödligheten obetydlig, analfabetismen utrotad. Och alla barn är välnärda, vanligt folk är välklädda och glada. Elektronik, IT och grafisk formgivning ligger också långt framme, och turismen är viktig, särskilt i förhållande till USA:s ologiska handelsblockad. Vissa varor är svåra att få tag på för vanliga cubaner. Men arbete, mat, hus och kläder finns det, till skillnad från i många andra utvecklingsländer, och rom och cigarrer och salsa. Och framtidstro!
Målar och skriver dagbok. Längtar efter E. och J. Men jag trivs storartat här – jag älskar denna karibiska romantiska storstad vid havet. Den är mysig och vacker. Till och med bättre än San Fran i Californien. Och Gud vad skönt det är med sol!

Söndag. Min sista dag i Havanna delade K. och jag en cykeltaxi till Plaza de la Revolucion, den historiska plats där Fidel håller sina tal. Che Guevara blickar ut över torget från ena sidan och Jose Marti från den andra. Går runt i Havanna, äter på Obispo. Köper en röd ros åt min egen kammarjungfru – så presenterade hon sig – på hotellet. Inglaterra måste vara det hemtrevligaste och vackraste hotellet av alla. Men helst skulle jag vilja ha en liten stuga vid havet. Havet blir det i alla fall hela nästa vecka – stranden i Varadero!

Måndag. Den där lilla stugan jag nämnde förut, den ligger vid Matanzas! På en höjd, nära havet, inbäddad i grönska. Ananasfält, sockerrörsodlingar, bananplantager… Kristikorsblomman växer vilt här, buskarna har röda blommor och träden vita… så vackert. Hotell Quatro Palmas; incheckning, rakt ut i karibiska havet för ett första dopp. Härligt salt och grönblått varmt vatten, höga vågor, sol och mild bris. Stranden är en av världens tio finaste med två mil snövit sand. Jättelik middag i restaurangen. På rummet ser jag 13-mars firandet (revolutionen fortsätter) med en dokumentär om Che i djungeln. I hela Varadero är privat företagsamhet förbjuden; inkomsterna från turismen skall gå oavkortat till allmänna ändamål. Och ingen reklam, inga mobiltelefoner, gud så skönt! Men muralmålningar – jag hittade en i Matanzas och Che-bilder överallt också förstås. Och salsa natten lång. Jag har kylskåp på rummet så att snuset kan hållas kallt, och vattnet. Egen balkong, swimmingpool på gården, allt man kan begära. Men havet är bäst. Att gå längs stranden och plocka snäckor i solen, det har jag trånat efter hela vintern. Cuba si!

Tisdag. Sol och bad. Simmat och vandrat längs stranden, hittat vackra snäckor, korallbitar och stenar. ”Quantanamera” och ”Bessame Mucho” spelas gång på gång, men min favorit är balladen om Commendante Che Guevara. Jag läser Grandma, engelska utgåvan, när den är tillgänglig.
Annars har jag avslutat SF-romanen ”Fåglarnas värld” av James Blish och är halvvägs genom ”Rörelser i det moderna” av Håkan Thörn (intressanta noteringar bl.a. om situationisterna) och den populärhistoriska ”Spåren av kungens män” av Maja Hagerman. Enrique Cirules ”Ernest Hemingway in the Romano Archipelago” står på tur. Cubanska Nationalmuseets katalog har jag tittat igenom och stavat mig fram i spanskan. Cubas konsthistoria är fascinerande – men den politiska historien är förstås mer dramatisk. Trots detta var den cubanska revolutionen en av historiens minst våldsamma, och man betraktar den händelsen som den mest positiva i hela Cubas historia. Dom blev av med Batista, Al Capones maffiagäng och Esso. Kvar blev de snygga bilarna!
Men efter 40 års revolution – ska den vara museum eller laboratorium? frågar Juan Antonio Blanco retoriskt i boken ”Talking about Revolution” av Medea Benjamin (1999). Till skillnad från amerikanerna (eller deras övre skikt) är detta ett fredligt folk. När ska svenska folkets missnöje med arbetslöshet, nedskärningar och ihjälstressad arbetskraft leda till revolu-tion? Anton Nilsson var ju nära ögat 1917 i Härnösand; vore det inte på tiden med ett nytt försök? Fidel tågade från Sierra Maestra till Havanna, och under färden slöt så många upp att när man väl var framme flydde Batista i full panik utan större motstånd. Kunde inte svenska folket tåga från Kebnekaise och Romeleåsen mot Stockholm? Sen kunde vi införa frihetlig socialism och kärleksfull självförvaltning med majoritetens tillstånd. Comprende?

Onsdag. ”Grandma” berättar att den kidnappade cubanske pojken Elian (som överlevde sin mammas flykt till Miami) överlämnats åt en onkel i USA. Denne onkel är alkoholist och tidigare dömd ett par gånger för övergrepp på ungdomar i samband med hans jobb som gymnastiklärare. Är inte detta otroligt? Tänk er den motsatta situationen – USA hade bombat direkt. Nuke ‘em all! Politisk prestige går före individens väl. På Cuba behandlas barnen däremot som kungar, så det är inte bara patriotiska känslor som svallar. Låt Elian komma hem till sin pappa på Cuba! Vad kan svenska UD göra? När jag kommer hem om några dagar vill jag se att Pierre Schori har lagt upp en handlingsplan!

Torsdag. Jag har varit på konstgallerier och bokhandlar, strövat runt i solen. De karibiska piraterna (Kapten Svartskägg & Co) är fortfarande levande här, och runt omkring ligger sjörövarskatter på havsbottnen och väntar på upptäckt. Kanske man skulle ha en machete? Men den kommer knappast igenom tullen. Kastar mig i vågorna, går i vattenbrynet längs stranden. Vädret är alltid bra, som svensk högsommar dygnet runt; litet vind på kvällen är bara välkommet. Havet är djupgrönt, solnedgången fantastisk. Så även maten, cubansk brylépudding är min favoritefterrätt; massor med exotiska frukter. Och kaffet är starkt och gott, inte som det koffeinfria blasket i USA. Den cubanska befolkningen är trevlig även här, men européerna är litet småtråkiga. Turismen har väl haft en del negativa sidoeffekter men problemet verkar annars vara valutan (det finns tre olika), inte ekonomin i sig. Turismen är det enda realistiska alternativet i ljuset av USA:s handelsbojkott och Rysslands uteblivna ekonomiska stöd. Det märkliga är att cubanerna under dessa omständigheter klarar detta så pass bra i alla fall. Man knyter närmare kontakter med andra länder i stället; som Canada, Spanien, Skandinavien. I morgon skall jag beställa en båttur.

Fredag. Båten ”Reef Goddess” går ut till norra arkipelagen – fullt med små palmöar med korallrev. På ön Libertad snorklar vi i revet. Jag hittar koraller att ta med; vi äter, badar, solar och kryssar tillbaka. Underbar dag.

Lördag. Äter krokodilpyttipanna, målar och skriver, går strandpromenad
och ligger länge i vattnet. I morgon skall det packas, på måndag kväll åker jag hem. Och med litet tålamod skall jag nog få iväg detta e-mail också.
Varma hälsningar!

Zenit på Sida, 2000


Den eviga staden vid den heliga floden

Varmt i Varanasi skulle jag vilja säga att det är, tjugonio grader vanligtvis och 88 procents luftfuktighet.
Torkad kospillning i runda plättar med ett djupt handavtryck i varje är prydligt uppradade för torkning i solen. För att sedan användas som bränsle. Rikshas, vespor och motorcyklar (som tutar oavbrutet), enstaka bilar (luften är tämligen klar), många kor och hundar på den knaggliga gatan (som helt saknar trottoarer), massiva folkmassor på varje centimeter, febril och till synes helt kaotisk trafik. Det verkar vara en sorts lek. Som ändå fungerar utan många olyckor eller konflikter, men som lätt tar andan även ur stresståliga nykomlingar.

Indiska smågudar och deras representationer trängs med heliga män, munkar, kor och rikshas utanför de små templen. Gudarna Shiva, Brahma, Vishnu, Krishna, Ram, elefantguden Ganesh och gudinnorna Devi, Kali, Saraswati, Laxmi med flera är allestädes närvarande och avbildade både på gatan, i templen och i hemmen. Sophögar på gatan, sovande människor på trapporna, mediterande munkar mitt i en rondell. Grönsaker ligger utbredda på marken eller på en filt. Små färgglada stånd av obestämd karaktär där mango trängs med tigerbalsam, rökelse och serietidningar. Fallfärdiga hus, oftast utan fönsterrutor, halvfärdiga självbyggen och improviserade bostäder som inte har någon klar gräns mot gatan. Vackra kvinnor i saris och stiliga indiska män i utanpåskjorta och turban. Några män med helskägg har till och med kroksablar som matchar turbanerna precis som i Tusen och en natt. Gatorna är gropiga eller groparna utgör en gata, vilket man vill, och det är en konstant och kompakt trängsel. En kakofoni av ljud: slingrande flöjtmusik utan början eller slut, signalhorn, fågelkvitter, böneutropare, ivriga röster…och allt detta insvept i den behagliga doften av bränt sandelträ.

Mot detta kontrasterar Gamla Stadens lugna och svala gränder. Det är sällan mer än en meter mellan husen. Allting är nervittrat, väl använt, dammigt och sönderfallande men ändå mycket vackert, kanske av samma skäl som ruiner var så populära på 1700-talet. Skillnaden är att dessa är bebodda. De mäktiga ghaten, stentrapporna ner till Ganges där iridiserande sidensaris hänger på tork, där visa män sitter mediterande under parasoller och där bedjande människor står till bröstet i vattnet och utför sina ritualer.
Jag åker båt på Ganges längs begravningsbålen med sina rykande eldar och vedtravar. Den eld som betjänar kremeringen har brunnit dag och natt i 3000 år. Att dö – som både är en konstform och en lycklig tilldragelse – och kremeras här med sin aska spridd över Ganges betyder för troende hinduer garanterad första klass till nirvana och alla gudars himmel, och många pilgrimer kommer därför hit vid livets slut. Lycka till i nästa liv!
En ung kvinna bordar båten för att sälja små skålar av blad med blommor och ett ljus i mitten som skall offras till Moder Ganga. Tre stycken sätter jag försiktigt ut i vattnet, ”använd höger hand!” säger roddaren. Så flyter de ut i det okända till nytta för våra själar. Jag känner oändlig medkänsla inför alla dessa mer eller mindre desperata och hungriga, vackra människor, och reagerar allt mindre på särskilt ixoida taxichaufförer och försäljare. Och det finns tillräckligt med vänliga, och ofta också mycket goda människor. Buddhister är de av alla människor på jorden som trivs bäst med tillvaron på grund av sin livsfilosofi, säger en jämförande studie. Och faktiskt ser jag färre tiggare här än under samma tid hemma i Lund! Men allt elände som kapitalismen skapat någonsin finns här i sin brutalaste form. Barnarbetet i fabrikerna till exempel. Jag hör hur vävstolarna dunkar hela nätterna i sina mörka källarhål. Och kastsystemet kompletterar och samverkar med kapitalismen. Att vara eller att bli en vara, det är frågan för Varanasi.
Samtidigt är naturen storslagen, vädret en ständig högsommar med ljumma vindar, sommartid avbruten av den torra monsunen, sidentygerna och brokaden är enastående, musiken hypnotiskt vacker och staden mystisk och med en andlig air som är högst påtaglig. Underbara färger och dofter. När jag tittar ut över staden från restaurangens prunkande trädgård ser jag några lustiga silhuetter bland templens spiror. Det är aporna som leker på hustaken i skymningen. Apguden Lord Hanuman själv, måhända.
I den nya staden” – det betyder att den är nyare än femtusen år – är alltså tempot hetsigt och påträngande och trafiken ett hysteriskt anfall utan slut. I ”den gamla staden” är det lugnt, behagligt och mysteriöst. Delvis för att inga fordon överhuvudtaget – inte ens cyklar – får plats i de sjutusen år gamla, trådsmala gränderna. Det sägs att Varanasi byggdes av Shiva och att hans lingam förvaras här. Världens äldsta stad med världens äldsta religion. Tillika den mest toleranta. Och alldeles i närheten höll Buddha en gång vid 35 års ålder sin allra första predikan, 532 år innan Kristus var påtänkt. Det går ett vertikalt kraftfält, en tänkt ljuskägla, mellan Varanasi och himmelen. Guds närvaro är mer än poesi här, det är en konkret och vardaglig verklighet. Religionen har präglat denna yta vid Moder Ganges så länge och så kontinuerligt att nästan varje mått och steg har ett vänligt, transcendent skimmer.

Kashi kallas han och hans många vänner säger att det är den bästa rikshaföraren i Varanasi. Det stämmer. Han har en avsevärd förmåga att kryssa mellan hundar, småbarn, bilar, cyklar och kor genom trånga gränder som är en blandning av hippieläger och medeltida landsort. Jag måste erkänna att jag gillar det. Och jag gillar Kashi. Det är han som får den första kulturchocken att lägga sig med sin vänliga hjälpsamhet. Han verkar inte speciellt intresserad av pengar. ”Jag tror på alla religioner. Allihop!” säger han, och trallar på ett Hare Krishna-mantra. Han hjälper mig diskret tillrätta, förhandlar åt mig med försäljare och kör mig precis dit jag vill. Ibland kommer han klädd i trasor, i bland i mörk kostym. Han skrattar godmodigt med betelröda tänder och lagar sin cykelriksha med snören och ståltråd.
Klockan halv sex på morgonen kör vi ut till Ganges för att se solen gå upp. Vädret är underbart svalt med väna vindar. Nu visar sig även nya staden från sin bästa sida: trafiken är ännu mycket lugn och folk lagar sin mat på gatan, sopar litet förstrött och släntrar fram och tillbaka i trasig guldbrokad och halsduk om huvudet. Stämningen är magisk. Kashi trampar makligt vidare och hinner berätta om det mesta vi passerar. Ett tempel där, en gudinna där och den bästa butiken si och så. De urgamla gränderna slutar i mörka gångar som plötsligt öppnar sig mot floden, ljuset och jättetrapporna. Detta måste vara den vackraste urbana platsen i Indien. Halvnakna heliga män och malätna sadhis sitter och mässar, turisterna kommer och går, försäljarna jagar efter, båtarna lägger loss, de hemlighetsfulla ghaten fylls med brokiga människoskaror och solen stiger majestätiskt ur Ganges till sitarmusik. En tiggare med förtvinad arm och plåtskål i handen konfronterar mig mycket vänligt. Försäljarna är mer passivtaggressiva. Dom är lika penningfixerade som amerikanarna, men till skillnad mot dessa kan dom åtminstone skylla på fattigdom. Alltså ingen moralisk fråga utan en politisk.
Jag badar åter i det heliga vattnet och promenerar tillbaka till Kashi som väntar på mig i närheten. Vi stannar till vid en bokhandel i ett tempel som har en marmorrelief över Indien istället för en gudom. Bokhandlaren är en kändis; han finns med i praktverket ”The Eternal City”, Prakash Books, N.Delhi 2001. Och Kashi är verkligen en hjärtegod person. Jag betalar honom med en vacker sedel med min ungdomshjälte Mahatma Gandhi på när vi skils åt vid hotellet. Jag hoppas att han kan ta en dag ledigt.
Hindustan Times berättar den 27/2 att Swami Jitatmananand i ett föredrag pekat på likheterna mellan Veda-skrifterna och den moderna vetenskapen. Albert Einsteins tänkande ges som exempel. Jag har precis läst astrofysikern Stephen Hawkins’ ”A brief History of Time” och upplever den på sätt och vis som ett försök att beskriva Gud som universum och vice versa. Så det kan nog vara riktigt. ”Sinnet är inte ett fysiskt objekt – men oförstörbart eftersom det utgör en del av universum” säger swamin vidare. Upanishaderna slår fast att ”allt är ett”. Unio mystica. Och de revolutionära naxaliterna har bränt upp fem lastbilar i skogen utanför byn Kanhora. Men Hindustan Times säger inte ett ord om varför. Fattigdom och orättvisa, förmodligen. Inte mindre än 50 miljoner tjänstemän över hela Indien är i strejk just nu, till medelklassens förtrytelse. Den djupaste orsaken är förstås densamma, och inte heller här finns egentligen något i indiska tidningar om bakgrunden. Men i själva verket är strejken riktad mot ett förestående strejkförbud! ”Världens största demokrati” som man kallar sig vill alltså avskaffa den fria strejkrätten. Och att Usama bin Ladin är fängslad – om han nu är det – är förstås det stora samtalsämnet i Varanasis islamska kvarter. Det visade sig snart vara önsketänkande från högre ort.
Den mjuka indiska dialektengelskan klingar överallt. Till och med fåglarna har dialekt, eller åtminstone indisk intonation. Jag köper ett överdådigt sängöverkast i guldbrokad för en rimlig summa. Sitter vid ghaten och doppar mig försiktigt i Ganges liksom Allen Ginsberg gjorde på sin tid i Calcutta. Dock utan alla jämförelser i övrigt även om någon försöker smickra mig med att jag ser ut som en brahman. Det spelar liksom ingen roll att vattnet med ett lätt understatement inte är drickbart, det är ändå heligt. Och samtidigt en del av Varanasi-bornas vardag; här badar man och tvättar sina saris och sina synder, här träffas man och umgås på stranden i skuggan.
Gatorna i ”nya staden” är i stort sett arkitektfria och minst sagt omväxlande. Svenska konsttidningen UP hade en utmärkt artikel om Varanasis gatuskyltar för en tid sedan. Jag ser graffiti på sanskrit (politisk, möjligen) som helt naturligt flyter ihop med butiksreklamen som också den är målad direkt på närmsta vägg. Här finns den urbana allemansrätten som ingen ifrågasätter. Något så ociviliserat som nolltolerans är inte aktuellt.
Tillbaka på hotellet reflekterar jag i förbigående över att nyckelhålen på dörrarna sitter upp och ner och att kranarna vrids åt fel håll. Men även i mindre triviala sammanhang är detta så långt från EU-civilisationen man kan komma, utom då ifråga om det ekonomiska systemet. Indien kan aldrig bli som Europa. Frågan är vad Europa kan bli.
Kashi svänger runt ett av Varanasis stökiga gathörn och plötsligt öppnar sig ett tropiskt parklandskap med palmer, hibiskus och påfåglar på lummiga gräsmattor. ”Kobror äter påfåglar” säger Kashi som blivit kobrabiten flera gånger och klarat sig. ”Och mungon äter kobror” säger jag som läst min Kipling. Vi är inne på Hindu University’s jättelika gröna område och närmar oss Shiva-templet. Jag går in i den vita svala tempelbyggnaden, lämnar sandalerna i gången och köper en blomstergirland att ge till Shiva. Ute vid Sarnat går jag till Buddha-monoliten och strövar i parken med lotusblommor och ibisfåglar. På muren utanför har premiärministerns (korrumperade) parti målat graffiti: initialerna inskrivna i en elefant; och på palmerna finns inristad turistgraffiti av den sort man kan finna över hela världen. På tillbakavägen blir det trafikstopp två gånger. Första gången är det sporadisk skottlossning mellan islamister och hindunationalister, andra gången stannar trafiken tillfälligt upp när en parad med elefanter och kameler i spetsen passerar under stort jubel. På samma sätt är det hela tiden: bilden skiftar oavbrutet 180 grader men min perception har tydligen hunnit vänja sig. Till sist hittar vi det ashram jag har beställt tid hos, och efter en kort väntan tar en munk emot mig. Vi avhandlar personliga ting och jag känner mig lätt om hjärtat när vi kör därifrån. Vi ger en slant åt en vis man med vitt helskägg och vandringsstav, helt klädd i guldlamé. Det sista jag ser av Kashi är när han glädjestrålande hämtar mig för att visa sin nya riksha. Den är verkligen mycket fin, och hans kompisar står runt om den och beundrar. ”Den köpte jag för det du betalade mig”, säger han.
Indien är inte bara kontrasternas land, det är mer än så. Kvinnans ställning är under all kritik; detta är också ett land där man fortfarande bränner häxor som Europa gjorde på medeltiden. Det råder en strikt uppdelning av män och kvinnor på många nivåer, inte bara på badhus och toaletter som här hemma. Ett par skolpojkar, berättar Times of India, som olovandes smugit sig in i kvinnornas vagn på lokaltåget, straffades på stället genom att tvingas hålla varandra i öronen och göra sit-ups. Och indisk television är en blandad upplevelse, reklamen är lika vanlig och lika fånig, programmen är mycket folkliga och melodramatiska och så har vi förstås Dagens Guru (jag antar att det heter så) som motsvarar våra högmässor men avhandlar filosofiska frågor ur buddhistiskt perspektiv.
Men romantiken finns där ändå, i det storslagna i allt detta mänskliga liv och i hur man löser en omöjlig situation på ett sätt de flesta västerlänningar inte ens kan föreställa sig: med rökelse, passionerad kärlek och flöjtmusik. Och så Bollywood, förstås, som för tillfället spelar in sina 800 årliga kärleksfilmer i Schweiziska alperna eftersom kriget i Kashmir har stängt dem ute från deras älskade Himalaja. Det verkar gå lika bra. Och de (än så länge) 4000 vilda indiska tigrarna bryr sig säkert inte om vilket. Men ursäkta, när kommer revolutionen?
Fotnot: Kashi heter egentligen något annat.
Boktips: Steven J. Rosen: Det okända Indien, BBT 2005.

Intervju med Futura 2000

Futura 2000, eller Lenny McGurr som han heter egentligen, är en av de absoluta legenderna inom graffitikonsten. Född 1955 i New York har han varit verksam i mer än 20 år. Han har deltagit i graffitikonstens hela utveckling från tecken till bild, från tunnelbanan till gallerierna, och gjort sig känd som “rymdålderns Kandinsky”. I hans stora och ljusa ateljé på Hope Street i Brooklyn följde jag honom tillbaka till framtiden under några soliga höstdagar.
— Under 1969-70 började Taki 183 och andra sprida sina signaturer, sina tags, i New York. Jag lade märke till det, en del var riktigt vackert, och på något sätt kände jag att jag ville ta del av det här nya kommunikationssättet ungdomar emellan. Jag måste förstås hitta på ett namn åt mig, Futura låter lite science-fiction-betonat, och jag hade just sett Stanley Kubricks film 2001 som verkligen inspirerade mig. Min signatur från den tiden relaterade till den känslan: 30 år framåt i tiden var mycket avlägset för en visionär som blickade mot skyn…Jag tänkte alltid på framtiden, så Futura 2000 var perfekt.

Så jag började gå till de ställen där graffitin var som “hetast”: Bronx, Brooklyn, “writers bench”, tågen… Och jag gick dit bara för att titta, jag var mycket blyg och reserverad. De berömda graffitimålarna var de verkliga hjältarna för mig, riktiga människor som jag kunde relatera till, inga filmstjärnor med en massa pengar. Stay High 149 var en av mina förebilder. När man träffar en människa man hört talas om har man ju en bild av honom: att han ska vara jättestor, argsint eller så, och när man sen möter honom visar det sig vara en mycket liten och mycket trevlig kille…
Jag kunde verkligen se den där skillnaden i deras signaturer, och jag lärde mig mycket om människor, det var en viktig erfarenhet för mig. Den första utställningen var United Graffiti Artists 1973 på Razor Gallery. Jag var inte medlem av UGA då, jag var mycket ung och oerfaren men ändå accepterad: dom gillade att jag hade skapat en tämligen originell signatur. På den här tiden handlade det inte så mycket om dina måleriska kunskaper, det var mera grundläggande än så: du hade din identitet, som var din tag, och den var verkligen stark. Tagen kunde sen vara vacker eller karakteristisk på något annat sätt.
— Det här var mitt i utvecklingen från tags till pieces?
— Ja, jag minns de första graffitimålningarna, ett av de första piecen, Flint 707 hette killen som gjorde det. Det var helt otroligt, ingen hade nånsin sett nåt liknande, man insåg möjligheterna och gick hem och ville göra något ännu bättre. Det var ett stort ögonblick när den här förändringen inträdde och killarna verkligen blev kreativa…och drev det ljusår utöver vad jag hade trott vara möjligt. Och det var antagligen oundvikligt, nu lämnade man gatan och kvarteret och gav sig på tunnelbanan. Tunnelbanan ställde andra krav: det behövdes en “whole-car”, och det första hela tåget målades 1976.

För Futura kunde det ha slutat här. En vän till honom råkade ut för en allvarlig olycka i samband med en målning, och för en tid stängde han dörren om den här delen av sitt liv. Han tillbringade nära fyra år i amerikanska flottan, han flyttade till Georgia och hade olika jobb, bl.a. som discjockey på en radiostation. Han hade sett stora delar av världen, och det tog lång tid för honom att komma tillbaka till det civila livet och att återanpassa sig i New York. 1979 fick han ett brev från vännen som skadat sig fyra år tidigare med en inbjudan om att delta i ett skyltmålningsprojekt tillsammans med några yngre killar, man lovades lite pengar och en egen plats att vara på. Dom här killarna råkade vara graffitimålare, och dom ville ha Futura tillbaka till tågen och tunnelbanan. Och hur det nu var så mötte han Crash som hade en graffitiutställning i Bronx 1980, “Graffiti Art Success”. Futura deltog tillsammans med Lady Pink och en massa andra målare, dom fick en mycket positiv recension i The Village Voice, den ena utställningen ledde till den andra och så hade bollen börjat rulla.
— Så det var nu det verkligen började hända saker?
— Det var 1980-81 som graffitimåleriet kom upp till ytan. Hela tunnelbanerörelsen blev synlig, alla var i full verksamhet, T-shirts, musik, och så förstås den ultimativa världsomspännande utställningsturnén. I New York hade vi utställningar för New Wave, Tony Shafrazi och Fun Gallery.
— Du var i England 1981?
— Ja, jag var i London en månad. Jag gjorde ett piece där [det första i London, förf:s anm.] det skrevs artiklar i New Music Express…Jag lärde känna Brim, han var mycket populär. Jag kom dit tillsammans med Clash som “den där graffitikillen från New York”, och det var nog första gången som dom fick höra om amerikansk graffiti. 1982 kom vi dit med en stor rapgrupp, det var Dondi, Africa Bambaataa, flickor med hopprep och breakdancing. Jag och Dondi målade och det var lite party-atmosfär över det hela. Vi turnerade runt i Europa – Frankrike, Belgien, Holland och jag mötte Yaki Kornblit, galleristen från Amsterdam. Sen introducerade vi honom för en massa folk när han kom till New York. Så hade jag utställning hos Yvonne Lombard i Paris, och det var också på den här utställningsturnén som jag mötte min fru.
Futuras bilder kom så småningom även till Louisiana i Danmark -84 och till Liljevalchs i Stockholm -85. Tillsammans med Henry Chalfants och Martha Coopers bok Subway Art och filmen Stylewars var det den här utställningsturnén som spred graffitimåleriet runt om i Europa.
—Det här var före den totala kommersialiseringen av hela paketet. Men redan under Europaresan såg jag det hela lite grann som en cirkus. Det var förstås toppen att vara med om det, alla hade roligt, men… kanske blev vi ändå lite manipulerade ibland. I New York var det många unga killar som blev utnyttjade, blev lovade pengar för att göra det ena och det andra. Inte så bra för somliga, en del var lite naiva, men det var ett av de problem vi hade.
— Hur reagerade du själv på att komma in i de mondäna gallerikretsarna?
— Jag var skräckslagen. På Fashion Moda var det inte så märkvärdigt och polerat, men sen… ett riktigt down-town galleri, vin hade dom också… och när jag kom till Tony Shafrazi i SoHo så kände jag mig verkligen liten, för nu var jag inte längre med mina kompisar, nu var det affärsmässigt på allvar. Och samtidigt som vi tunnelbaneartister ställde ut så var här Keith Haring, Kenny Scharf och Jean-Michel Basquiat. Det var Keith Haring som tog mig dit.
— Och du hade ingen formell konstnärlig utbildning?
— Ånej, jag hade mina år i flottan, det var min utbildning. Jag var inte någon streber, jag hade heller inte tillräckliga kunskaper för att utnyttja situationen ekonomiskt till min fördel….jag var ganska spontan. Jag var faktiskt lycklig, jag kunde inte tro att det var sant att blev accepterad för vad jag var. Mina vänner kom och gick hemma hos mig som vanligt, det var ganska avspänt. Kanske var det just det att jag inte kände spelets regler…men nu när jag ser tillbaka på det så klarade jag mig bra. Jag har inte försvunnit ut, bara. Jag betraktas fortfarande som en möjligtvis viktig person från den här rörelsen. Jag har vad jag vill ha, jag är kanske inte den rikaste killen i världen men jag har två underbara barn, jag är gift och har familj, min ateljé, mitt hem…
–— Och du fick behålla din integritet?
— Till en viss punkt. Jag har aldrig försökt att bara göra pengar och krama ut det sista ur mitt arbete. Jag har inte gjort en massa tryck, kommersiella grejor och så. Jag jobbar hellre på mitt eget sätt, för när du väl kommit in i de stora gallerierna så sätter dom verkligen press på dig. Jag ville inte ha det så, så när mina grejor inte sålde tillräckligt tog jag ett jobb vilket som helst för att försörja mig och min familj. Jag jobbade på posten, som cykelbud, jag skulle till och med bli polis – det fanns en massa olika saker jag var beredd att göra, inte för att det var vad jag ville göra av mitt liv utan för att jag måste ta hand om familjen, på varje tänkbart sätt. Lyckligtvis så har det gått bra för mig nu, folk är intresserade och många möjligheter står öppna för mig framöver.
— Hur många målningar har du gjort genom åren, ungefär?
— 500 större kanske. Jag har också mina skissböcker, pasteller och akvareller – men det är inte lika intressant längre. Jag gillar verkligen sprayfärgen. Jag använder andra material tillsammans med den, det verkar vara en naturlig utveckling, men sprayfärgen är viktigast.
— Om du jämför dina målningar idag och för några år sedan, vad har hänt?
— I början målade jag mycket flyhänt, med linjer och ytor som knappt var skönjbara. Det var ljust, lätt och luftig. Det sättet att måla fungerar inte längre för mig. Det var i den perioden jag använde mycket sfärer, cirklar och ovaler. Målningarna har ett eget språk. Om jag säger samma sak en längre tid vill jag byta språk. Jag gör en serie målningar, stannar upp och börjar på en helt annorlunda serie.
— De tidigare målningarna, 80-talsbilderna, var som poesi. Men nu har det kommit in nya element. kranar, konstruktioner, byggnadsställningar?
— Ja, de har ersatt cirklarna och sfärerna….de står för utveckling, men också en utveckling i samhället som går för fort…och är nedslående. Folk brukar tycka att mina målningar är så vackra – det känns inte längre nödvändigt. Jag kan uttrycka depressiva känslor, som när Keith Haring gick bort. Sen har jag också gjort en serie målningar där jag använt min kulturs språk som tema, slangspråket, som vänder upp och ner på begreppen. Det är egentligen första gången jag använt bokstäver, och de är till nästa utställning.
Sen är mitt måleri tekniskt på ett sätt – själva spraytekniken, det faktum att jag måste ha målningen på golvet när jag arbetar. Det är bara så jag kan uppnå det resultat jag vill ha. Jag försöker göra något som är intressant, helt enkelt.
Och det har han gjort, Futura.

Den Spraymålade Bilden, s.256 ff

¨¨

Vinter i Afrika

Mitt intresse för Afrika väcktes de första åren av 60-talet – med en film som diskuterade den rasöverskridande kärlekens villkor under apartheidsystemet i Sydafrika. Jag läste också vad Pär Westberg skrev i ämnet. Jag köpte skivan ”Something new from Africa” med Miriam Makeba. Det var inte bara hennes sällsamma röst och klick-ljuden som gjorde intryck, utan också den sydafrikanska motsvarigheten till bluesmusiken som kallades kwela. Instrumentet framför andra var en penny-whistle, en sorts hes metallflöjt utformad av en cykelpump. Makeba hade upptäckts av Harry Belafonte, flytt till USA och gift sig med Black Power-ledaren Stokely Carmichael. Vilket ledde till att hon fick fly igen, nu till Västafrika. Efter världsberömmelse och ett händelserikt liv (hon fick bl.a. Polarpriset 1997) kunde hon sedan återvända i triumf till Nelson Mandelas befriade Sydafrika.

Jag utbildade mig till u-landsvolontär på en folkhögskola och lärde mig till och med litet swahili, men det var inte i den rollen jag kom till Afrika en februari i slutet av 70-talet utan som en tidig ekoturist. Jag anlände till den västafrikanska staden Banjul mitt i natten, det var nära femtio grader varmt och cikadorna spelade oavbrutet. På hotellrummet – med moskitnät draperat över sängen och en taxfreeflaska Cointreau på bordet– slog jag på radion och kände genast igen musikrepertoaren. Det var Britt Wadners Radio Syd som gjort den långa resan för att kasta ankar här som ny statsradio. Burt Bacharach och Lasse Samuelssons Dynamite Brass Band…inte så afrikanskt kanske, men nostalgiskt. Den inhemska musiken var desto bättre. Cora är ett stränginstrument med trumskinn och det låter som ett stilla vattenfall. Jag tog mig snabbt iväg från hotellet och tillbringade hela dagarna med lokalbefolkningen. Från första stund upplevde jag en märklig hemkänsla och det var lätt för mig att bli accepterad. Den röda jorden med tre meter höga termitstackar, doften av basnäringen rostade jordnötter, krokodilfloden…jag badade faktiskt i samma flod som krokodilerna. Om än inte på samma ställe.

Standardutflykten gick till slavättlingen och afroamerikanen Kunta Kintes’ hemby – som han upptäcker i romanen Rötter. Men jag tog mig också till andra platser; en fantastisk öde strand vid oceanen där evigheten rullade in med de varma gröna vågorna. Där kunde man röka fisk och dricka inhemsk starköl till (det var Tuborgs’ flaska men den smakade faktiskt vanilj!) Jag cyklade på landsbygden, satt under bananträden och målade akvarell, tittade på batiktillverkningen, badade i havet…Visst var det en turistresa, men jag kände mig aldrig som turist och uppförde mig vad jag minns inte som en sådan heller. Och en cora har jag fortfarande kvar.

Ray Bradbury: ryslig och ljuvlig

År 1958 gav Norstedts ut Bradbury för första gången, 1969-71 kom en bredare utgåva. Jag har fortfarande kvar de tummade pocketböckerna med den lilla Pan-flöjten på bokryggen. Jag var 20 år och sträckläste dem njutningsfullt. När samma förlag nu mer än femton år efteråt ger ut fyra av Bradburys bästa böcker i pocket känner jag en stilla glädje över den läsupplevelse som väntar den som inte förut lärt känna denne vemodige, ömsinte och hårresande skicklige fantasyförfattare.
Ray Bradbury är född 1920 i Waukegan, Illinois. Modern var svenskfödd och under depressionen 1936 tog fadern, då arbetslös banvakt, med sig familjen till Los Angeles. I tonåren publicerade Bradbury en mängd science-fictionnoveller i olika fanzines, den egentliga debuten kom med novellen Pendulum i Super Science Storys 1941. Hans stil börjar då bli den poetiska, symbolladdade och med drastiska poänger försedda som vi nu känner till. Debutboken Dark Carneval kom 1947. Han är nu långt ifrån sin ungdoms space opera och vanlig SF. Han är en seriös romanförfattare, melankolisk, fantasifull och suggestibel, med en alldeles egen sorts sagoberättande inom fantasygenren.
I Bradburys böcker finns knappast något av den teknologiska besatthet som präglar främst 50-talets SF, han är i stället den blide humanisten som gisslar teknikens och storskalighetens klåfingrighet, en civilisationskritiker och visionär som med småstadslivet i mellanvästern som känslomässig förankring använder sig av tiden, rummet och universum i sin diktning.

— Mästerverk.
Invasion på Mars (The Martian Chronicles) kom 1950, och är av många betraktad som hans absoluta mästerverk. Boken skildrar ett antal expeditioner till Mars och kolonisatörernas förvirrande möten med invånarna som ständigt byter form och skepnad. Ibland finner de ingenting, ibland något helt oväntat, till slut finner de sig själva… Skildringen av kontakten mellan människans ovarsamhet och eftertänksamhet och en okänd, ömtålig, uråldrig kultur är enastående, poängerna både filosofiska och oväntade och upplösningen storslagen.

— Temperatur.
Fahrenheit 451 är den mest välkända av Bradburys böcker, och titeln syftar på den temperatur vid vilken papper tar eld. Antihjälten befinner sig i en fientlig, konform framtidsvärld där reaplanen tjuter över hustaken och böcker och bokläsare jagas för att inte störa maktens icke-tänkande diktatur. Brandkåren släcker inte bränder utan tänder bokbål, och huvudpersonen sällar sig till en motståndsgrupp vilkas medlemmar alla har lärt någon stor författares verk utantill, för att med muntlig tradition vid lägereldarna rädda något av kulturen åt eftervärlden. Boken har för övrigt filmats av Truffaut.
Den illustrerade mannen (1951) är en novellsamling med en mans magiska tatueringar som ramberättelse: dessa börjar leva och berätta sina farliga sagor när man betraktar dem…
Inledningsnovellen handlar om en familj som installerat en märklig fyrdimensionell holografisk barnkammare där de hårt hållna barnen kan materialisera sina hemliga fantasier och skapa vilka verkliga äventyrsvärldar de vill åt sig: medeltidsstäder, rymdskepp, afrikansk savann. Modern är orolig för lejonen, som barnen ”drömt” fram och som aldrig vill försvinna, och hon kallar på psykologen. När han kommer är bara barnen hemma, och modern och den auktoritäre fadern har inte kommit tillbaka från den afrikanska savannen. Mer vill inte barnen berätta…
Detta är också ett tema i Bradburys böcker som jag inte har samma spontana förståelse för: barns ”oskuldsfulla grymhet”. Själv har han, om man betraktar boken Blommande vin (1957) en närmast euforiskt ljus barndom (Pojken som inte tyckte om natten, [1955], har dock ett annat innehåll).

— Ljuvlig.
Men idyllen är aldrig ogrumlad trots de saftiga och doftande scenerierna. Och i hela hans författarskap är stämningar av ödslighet och ensamhet lika vanliga som lyckliga barndomsminnen. Nostalgi, kanske, men knappast sentimentalitet som ”finare” författare kritiserat honom för. Hans värld av luffare, rymdpiloter, ensamma sjöodjur, trollkarlar och regniga planeter träffade mig rakt i magen som läsare. Bradbury är ljuvlig och ryslig och jag anbefaller honom varmt.

Arbetet, 21/7 1986

¨¨

¨

Kärlekens ocean

PIKE: SEA OF LOVE, 1989. Den här graffitimålningen är gjord på mur vid en gångtunnel i Malmö. Att den är gjord 1989 kan man se på stilen, den kunde knappast vara gjord tidigare, trots att här finns runda former, som annars är utmärkande för mitten av 80-talet. Men kantiga element har också blandats in. Bakgrunden är mycket detaljerad, ett färghav i jugendstil med bubblor och strömmar, och redan där förstår man vem som är upphovsmannen: Pike, 16 år, en av Sveriges skickligaste graffitimålare. Färgsättningen, ”dimmern”, är mjuk och behaglig och harmonierar med innehållet: bokstavsbilden läses SEA, från vänster till höger, och den fullständiga titeln är SEA OF LOVE, alltså ”Kärlekens ocean”, fritt översatt. Förklaringen är att piecet (målningen) är dedicerad (tillägnad) en arbetskamrat på hans bröllopsdag – ett passande namn alltså.
Under bokstavsbilden står också SEA i klartext, med mindre bokstäver. Om man studerar målningen ett tag, kan man hitta den ursprungliga bokstaven i mitten av varje bokstavskropp – också detta är speciellt för Pike. Bokstävernas staplar bildar sedan 4 block som växer utåt. Samtidigt är de inskrivna i en cirkel, och ser ut som om de rullar fram, som skovelhjul i denna kärlekens ocean. Formatet är cirka 1.30 x 3 meter, och 3–4 burkar sprayfärg sammanlagt lär ha gått åt. Vackert, varierat och arbetat, tycker jag. Pike själv brukar tycka att den senaste målningen är den bästa!

SdS 12/1 1990
¨

Frihetliga sjörövare

Under 1600 och 1700-talet pågick fortfarande den Spanska Flottans utplundring av de indianska rikena i Mellanamerika. Men efter armadans nederlag mot England var inte conquistadorerna längre ensamma herrar på täppan. De portugisiska, franska och engelska kolonialmakterna konkurrerade numera också om bytet, den inhemska befolkningen utrotades och handelsbolagen krigade på haven och i hamnarna. Galeoner lastade med guld, silver, juveler och annat tjuvgods gick genom Karibiska Havet till Europas hov. Men de gick inte säkra, ofta fick de ofrivilligt dela med sig av förmögenheterna till piraterna, havens fasa och regimernas skräck.

Till Västindien sökte sig vid denna tid en brokig blandning av fattiga och lycksökare, förrymda slavar, kättare och efterlysta för att pröva sin lycka som sjörövare. Ibland utfärdades officiella kaparbrev som tillät en kapten från en nation att plundra en annan nations fartyg, men de flesta pirater handlade på sitt eget och sin besättnings uppdrag. Det intressanta här är att piraterna efterhand bildade egna kolonier, som de autonoma samhällena på La Tortuga utanför Hispaniola, numera Haiti, New Providence i karibiska ögruppen Bahamas och Libertalia på ön Madagaskar utanför Afrikas kust. De var alla fria och jämlika samhällen, som samlade äventyrare och fribytare, buckanjärer och sjörövare från de sju haven. Här delade man allting lika utan hänsyn till nationalitet eller religion. Ingen privat äganderätt existerade och total individuell frihet rådde. Däremot var dessa kolonier präglade av ungefär samma våld som det omgivande samhället i sin tid, och som sjömanskåren i övrigt bestod de också främst av män.

När de spanska conqistadorerna lämnat Hispaniola för att utplundra fastlandet, lämnade man kvar några få överlevande arawaker och en förvildad boskap. De sjömän och fribytare som nu slog sig ner på ön under 1550-talet fann att de kunde leva ett gott liv där. Av de infödda lärde de sig att röka kött (boucan-grillning) med vilket de handlade och kom därför att kallas för buckanjärer. När spanjorerna återkom 1620, utrotade den återstående boskapen och angrep dem, flyttade de till ön La Tortuga, tio mil norrut, där man bildade Kustens Brödraskap och i brist på andra alternativ övergick till sjöröveri och sköldpaddsfångst. Först anföll man passerande fartyg från sina kanoter, piraquas, sen övertog man deras skepp och ibland också vissa nyckelpersoner i besättningen. De som inte anslöt sig till piraterna släpptes annars fria.

Och ja, piraternas klädsel var vad man idag kallar ett bricollage; bara fötter i kragstövlar, randiga haremsbyxor, öppen skjorta eller bar överkropp med guld, silver och juveler om halsen, sabel, kniv och patronbälte, den pråligaste purpurröda kaptensjacka med guldsnoddar och blanka knappar man lyckats erövra, prickig snusnäsduk om huvudet och svart slokhatt ovanpå, jättelik schal om livet att sticka pistolerna i, obligatorisk svärande papegoja på axeln, i förekommande fall också svart lapp över ena ögat, guldring i örat, vildvuxet skägg och träben inte att förglömma. Så såg i alla fall de samtida äventyrsförfattarna på piraternas manie des modes, och det kunde säkert stämma ibland. Alexander O. Exquemelin heter det samtida ögonvittne som ingående beskrivit buckanjärerna och deras samhällsform. På La Tortuga fanns inget tvång, inga skatter och inga dömande instanser. En ”guvernör” valdes i krigstider, men denne var när som helst avsättbar. Ett åldersråd utan allmänna befogenheter antog lärlingar som nya medlemmar i brödraskapet. Dessa hade då först fått gå i lära en viss tid hos en mästare. Piratrepubliken New Providence på en av Bahamas öar bestod av 200 kvadratkilometer bördig mark med förvildad boskap och eget sötvatten. En naturlig hamn för 500 fartyg fanns på ön. New Providence bildades av kapten Charles Bellamy och andra, och den legendariske piraten Svartskägg (inte den mest sympatiske som gått i ett par ogarvade läderbyxor) kommer så småningom också hit. Den första gruppen bestod av 2000 personer av blandade nationaliteter och av båda könen som levde i fred och självförvaltning trots att deras nationalstater vanligtvis låg i krig med varandra. Huvudstaden hette Nassau, och republiken kom att finnas kvar till början av 1700-talet.

Kapten Misson hette enligt Daniel Defoes historieskrivning och licentia poetica en fransman som tröttnat på den gamla världens girighet och orättvisa och som brann för upplysning och humanism. Han lämnade Rom 1680 för att sluta sig till buckanjärerna och med sig hade han sin mentor och kompanjon, en före detta munk som kallade sig för ”Förnuftets Apostel”. Dessa två lyckades övertala besättningen på fartyget Victorie, som just mist sin kapten och sina befäl i strid, att sätta kurs på Madagaskar. Manskapet föreslog att de skulle hissa dödskalleflaggan, Jolly Roger, men Misson lade in sitt veto och hävdade att ”vi är inga pirater utan män som vill bruka den frihet som Gud och Naturen givit oss!” De använde en vit flagga med mottot För Gud och Friheten broderat i rött. Misson och hans besättning befriade senare svarta slavar från ett holländskt slavskepp och klädde dem i sina förtryckares kläder, eftersom, som Misson förklarade, ”Trots skillnader i hudfärg, vanor och religion är vi samma verk av Det Högsta Väsendet. Vi har inte erövrat vår egen frihet för att förslava andra!”

Under ”Piratrundans” år beslöt sig många pirater för att samarbeta när det ändå fanns så mycket byte och ön Madagaskar utanför den östafrikanska kusten valdes som bas, då den låg strategiskt nära de eftertraktade fartygsrutterna. Under den första hälften av 1700-talet upprättade kapten Misson och hans besättning en sorts tidigt frihetligt politiskt styre på ön. Madagaskar blev piratrepubliken ”Libertalia”. Många sjörövare bosatte sig på ön, och man levde i frihet och med ömsesidig hjälp. De som var gamla och sjuka kom dit för att dö; andra pirater tog hand om dem och ordnade begravningar allt enligt önskemål. Det var också vanligt att man gifte sig med kvinnor från öns urbefolkning. Dessa fria män organiserade sig i grupper om tio pirater vardera och från varje grupp valdes en delegat att utse gemensamma regler för samhället Libertalia. De delade upp allt byte och all boskap lika mellan sig. Om någon brukade en jordlott, så var denna mark hans land. Många byggnader av god kvalitet uppfördes och alla hjälptes åt att bygga ett stadshus. Piraterna valde Misson som beskyddare för enklaven för en period på tre år. En delegation av pirater träffades en gång om året för att diskutera alla frågor av vikt för kommunen, och deras konsensus respekterades allmänt.

Den berömde piratkaptenen Thomas Thew utsågs av kamraterna till amiral för Libertalia och hade också uppgiften att rekrytera fler medlemmar. Han var dessutom ansvarig för beskyddet av hamnen, marknadsplatsen och bosättningarna. På jakt efter nya rekryter gick Thews fartyg på grund. Utan tillräckligt med män kvar att försvara Libertalia, kunde inte Misson hindra urinvånarna att attackera kolonin. Han och fyrtiofem andra pirater lyckades fly med en del guld, silver och diamanter.

När Misson återfunnit Thew, bestämde man att söka ta sig till Amerika. Misson klarade sig inte; hans skepp sjönk under en storm och samtliga omkom. Den lilla ön S:t Mary strax utanför Madagaskar var mest trångbodd. En tid fanns det här så mycket som 1500 pirater. På S:t Mary fanns också ett litet fort som med kanoner försvarade fristaden mot nyfikna militärfartyg. En grupp sjörövare med tillhåll på Madagaskar skrev faktiskt brev till den svenske kungen Karl XII och erbjöd sig att starta svensk handel på Asien mot att de fick svenskt beskydd. 30/11 1718 dog kungen, så det hela blev aldrig av.
Efter många år splittrades kolonin, men minnet av den fria piratrepubliken lever.
Anarkismens Återkomst, s. 12 ff.

Former utan ord, färger utan namn

På Galleri Konstnärscentrum, Lejonpassagen i Malmö visas grafik av Jan Peterson. Jan är svensk konstnär, bosatt i New York sen 1986, dit han flyttade för att lära sig mer om färgviscositetsgrafik och de senaste grafiska metoderna. Han har utbildats på Forum i Malmö, Atelier 17 i Paris och New York University och har tolv separatutställningar, ett femtiotal samlingsutställningar över hela världen och flera utmärkelser bakom sig.
Nu har han lämnat konstnärskollektivet och ateljén på Flushing Avenue i Brooklyn för att ställa ut 42 fotoetsningar och monotypier i Sverige. Bertil Lundberg, S W Hayter och Krishna Reddy anses vara vår tids främsta innovatörer inom koppargrafiken, och där finns också traditionen bakom denna annars mycket opåverkade och personliga bildproduktion. Jan Peterson har länge arbetat med fotoetsning i sina bilder – en teknik som måhända tarvar en förklaring.
Först gör han ett experimentellt, ofta abstrakt färgfoto. Därefter manipulerar han fotots silvernitratskikt med alla tänkbara olika ämnen. Bilden 4-färgssepareras i dator och förs över på en ljuskänslig kopparplåt. Sedan denna ”bas” för bilden är uppbyggd etsar han plåten, bearbetar den, polerar – lägger till och drar ifrån – innan den trycks.
Resultatet blir ofta överraskande och intressant: jag hittar rent av former utan ord och färger utan namn. Ljuset, som är så väsentligt i många andras bilder, är sparsamt. Mörkret och det knappt skönjbart subtila däri kan till en del vara det svenska klimatets uttryck. Jag associerar också vissa former till mikrokosmos och till själva seendets fenomenologi; Bulls Eye, Bildskärm, Röntgad, Aura heter några djuptrycksbilder.
Bladen är samtidigt figurativa och abstrakta, och varieras ibland i serier. Diskreta inslag av metallfolie och fosforicerande färger lyfter bilderna ytterligare. Detta är en utställning i frontlinjen man bör se.

Arbetet, 17/5 1993.

Ossian Theselius ställer ut

På India Däck Bokcafé, Stora Algatan 3 i Lund pågår hela sommaren ut en intressant utställning med konstnären O.T., f. 1983. O. studerar vid denna tid på konstskolan i Kristianstad och har tidigare ställt ut bl.a. på Ariman och Hishults Konsthall; han har också gjort laglig gatukonst på World Social Forum i Madras och på Smålands Nation och Hemgården i Lund.
Utställningen bjuder på lekfullt och fokuserat måleri med akryl, guld, silver och neonfärg. Mönster, slingor, små ornament och stänk i en oerhörd detaljrikedom. Och på de mest skiftande underlag: cellofan och skiffer, kartong, trä och metall. I det yttre rummet finns också kommenterande verk över Irakkriget och ett porträtt av George Bush med o/rent mjöl i påsen. I fönstret mot gatan står fyra runda bemålade metallbrickor och ett motordelsliknande object trouvé. I dessa materialexperiment finns både Indiens landsbygd, graffitivärlden och tv-nyheterna närvarande. I det inre rummet ett avsiktligt kaos av teckningar och studier, klotterliknande, med ett jämnt flöde, rikt och osorterat.
Det är svårt att placera in O. i någon särskild kategori och det är inte heller nödvändigt. Däremot syns det i hans bilder att han lyssnar mycket på musik. Han är en ung konstnär stadd i intensiv utveckling och vi kommer garanterat att få höra talas om honom även i fortsättningen.
(2002).


Foto: Gunnar Hanse

Det var i början på 1970-talet och i Lund demonstrerade man varje lördag med återsamling på Stortorget. Det berättas att någon brukade gå in på Café Aten och ropa ”Uppställning till demonstration!” varpå nästan alla snällt reste sig och gick ut i Lundagård. På vägen ut, berättas det, sa den ene försiktigt till den andre: ”Vad gäller det?” och svaret blev ”Vi får väl se!”
— Människorna, gatorna, plakaten.
Det var alltså självklart att demonstrera. Och vilka var demonstranterna? Vi ska inte här förlora oss i en oändlig name-dropping även om det är frestande. Men Gunnar Sandin fräsch som en nyponros känner man omedelbart igen, och många andra, en del män och kvinnor i Staten idag, andra fortfarande vänsteraktivister och ytterligare några som försvunnit på vägen. Vi som var med utropar förtjust: Men där är ju hon! Och där är ju han! Men vem är flickan som spärrar gatan med skylten ”När ska jag bli överkörd?” och påminner oss om att Lund på den tiden var igenkorkat med biltrafik och avgaser mitt i centrum? Det blev ändring på det, tack vare Demonstranterna. Och den vackra Saluhallen – som skulle rivas för att ge plats för ännu en stormarknad på Mårtenstorget – den finns kvar, också detta tack vare Demonstranterna. De flesta läste på Universitetet eller jobbade på Lasarettet tänker man sig, och medelåldern verkar vara 25. De som gick längst fram tillhörde antagligen SKP eller VPK, men ju längre bak i ledet man kommer desto fler blir de svartröda fanorna. Idag, efter Berlinmurens fall, är det tvärtom: de frihetliga socialisterna har tagit ledningen.
— Lund ligger i Världen.
Men Lund ligger i Världen och Världen fanns i Lund: här står Nordvietnams ambassadör och håller tal i en demonstration för FNL-rörelsen på Stortorget. En docka med texten ”Nixon” där x:et är utbytt mot ett hakkors hänger i en snara och markerar stämningsläget; när USA bombade Hanoi var hela Sverige på benen. USA fick lämna Vietnam men idag har man invaderat Irak och plakaten mot USA-imperialismen känns inte på något sätt inaktuella. Men hur är det då med protesterna mot universitetsbyråkratin och kraven på en forskning i folket tjänst? ”Arbetare och studenter – samma kamp!” Universitetet är idag rena Honeth vad gäller den politiska aktiviteten och den fria forskningen har i betydande grad ersatts av sponsrade beställningsuppdrag. 80-talets yuppiefiering, nyliberalism och privatiseringar har slagit sönder Folkhemmet.
Människorna på fotografierna ser inte olyckliga ut, de är inte arbetslösa eller utslagna och ändå är deras hjärtan fulla av vrede inför världens tillstånd. Men fattiga? Nej, casual klädsel till trots så har man råd att äta sig mätt och råd att bortse från kläd- och hårmodets detaljer eller frisyrer. Idag sveper nyfattigdomen omkring sig och ändå är demonstrationer inte lika vanliga som då, under 1970-talets första hälft.
— Barn och hundar men inga poliser.
Var är fotografen? Bakom kameran förstås; med denne fotografs vänliga och försynta handlag rör sig Gunnar Hanse bland motiven som fisken i vattnet. Det är inte alltid de som går först i ledet som fångar uppmärksamheten; ofta går kameran in i demonstrationen och ibland posterar den vid sidan om, på trottoaren. Därför har Klostergatan, Lilla Fiskaregatan, Clemenstorget och Stortorget också fastnat på plåten. Mycket är sig likt: Grahns Pappershandel, Mattsons Foto, Skånska Dagbladet… men vart tog Ida Jönssons affär vägen? I regn och solsken, i sommarlikt motljus och i bistraste snöstorm beskriver Demonstrationen sin tidlösa cirkelrörelse från det ena torget till det andra. ”Avskaffa Rättspsykiatrin! Ner med Chilejuntan! Stöd IRA! Stoppa Säpos övergrepp! Staden åt människorna – inte åt bilarna!” Slagorden skalla – dagis åt alla. Många barn och hundar men inte en enda polis. En barnvagn med skylten ”Tänk på mig!” Vpk-riksdagsmannen Jörn Svensson med en annan barnvagn, surrealistpoeten Ingmar Leckius med svart basker och tankfullt ansiktsuttryck.
— Gunnar Hanses foton en kulturskatt.
En pacifistisk demonstrant släpar en militärhjälm efter sig och bär på plakatet ”Totalvägra!” En flicka med drömmande ögon lyssnar på talaren vid Stortorget. Gunnar Hanses foton – en gång tillgängliga på det berömda Bokcafét vid S:t Petri Kyrkogata – är en kulturskatt. I stället för att samla damm i stadsarkivets skyddsrum är de nu tillbaka i historiens cirkulation som utställning på India Däck Bokcafé. Vad kunde väl vara lämpligare? Kro-ssa US-A Imperia-lisssmen!
Katalog, India Däck Bokcafé

Citat om konst

…//… I den eviga frågan om konstens väsen utvecklas en polemik över tid och rum: Den grekiske diktaren Simonides (556-468 f.kr) berömda påstående “Måleriet är stum poesi [och poesi är måleri som talar]” kritiseras av Leonardo da Vinci 1550: “Om du kallar måleriet stum poesi, kan även målaren kalla poesin blint måleri. Vad är värst, att vara stum eller blind?” Joan Miró (1893-1983) får ytterligare flera hundra år senare sista (?) ordet med repliken “Jag gör ingen åtskillnad mellan poesi och måleri”.
Aristoteles anför att “All konst består i att få något att finnas till”. Den skapande handlingen kastar alltså ljus över själva existensen. “Konst är ett ja till tillvaron”, deklarerar också Friedrich Nietzsche.

Konst kan sägas vara en (med personlig närvaro och egen kompetens) gestaltad upplevelse, undersökning eller kommentar riktad till betraktaren (lyssnaren, läsaren) och hans förmåga till inlevelse och sinnlig förståelse. Och bakom konstverket som kan vara måleriskt, plastiskt, begreppsmässigt eller uttryckt på annat sätt står en utbildad eller självlärd konstnär.

“Konstnär är den, som förstår att på ett personligt sätt i bild uttrycka universella sanningar”, säger t.ex. Gösta Adrian-Nilsson, medan Joseph Beuys pläderar för att “Varje människa [potentiellt] är en konstnär.” Konst förutsätter mänsklig bearbetning. ”En målare målar det han säljer. En konstnär säljer det han målar.” påstås Picasso ha sagt. Och varför målar han? Kanske har Hjalmar Söderberg svaret: “Människornas längtan efter kärlek – vårt skönhetssinne har ingen annan källa. All konst, all dikt, all musik har druckit ur den”. Sedan äldsta tider och långt innan själva begreppet finns i språket ingår konstnärlig aktivitet i vardagslivet och religionen, för att med kapitalismens framväxt spjälkas av och bli en yrkesspecialitet. Sedan dess har ”konsten” oavbrutet strävat efter att återförenas med livet. Konsten är, eller bör vara, detsamma som livet – det icke-alienerade livet.
“Konsten bekämpar förtingligandet genom att få den förstenade världen att tala, sjunga, kanske dansa”, menar Herbert Marcuse. Och mottagaren av konstens budskap behöver heller inte bli lottlös, emedan “Förstå är spegelbilden av att skapa” enligt Villiers de L’Isle- Adam. Duchamp går så långt att han utbrister: “Det är betraktarna som gör verken!” Den yttersta konsekvensen dras av den franske situationisten Raoul Vaneigem som helt oförskräckt spår att ”Framtidens konstverk innebär skapandet av ett passionerat liv.”
Ars est vita. Om konsten är livet och livet är konsten är vi alla deltagare, och är vi alla deltagare och ingen åskådare kommer denna konstruerade skillnad att suddas ut.
”Det finns ett leende // som aldrig slocknar” diktar Johannes Edfelt i sin milda och vädjande ton.

 

”300 av världens bästa konstcitat”, Lund 2002.

¨

Den blinde Excellensen

Gustaf Trolle-Bonde tillträdde egendomen Säfstaholms slott som 18-åring 1791, och efter en tvåårig bildningsresa på kontinenten utvecklade han Säfstaholm till ett storslaget kulturcentrum med konst, musik och litteratur. Slottet och slottsparken byggdes om i engelsk romantiskt stil med hjälp av arkitekten Gjörwell. Med ett trettiotal rum i tre våningar, gästrum högst upp, låga flyglar med ljusa terrasser på kortsidorna och cremevit fasad var slottet en pärla i trakten. De stora fönstren var neddragna till golvnivå för att skapa kontakt med den lummiga grönskan utomhus. Ett orangeri tillkom och den stora trädgårdsanläggningen producerade det välbekanta Säfstaholmsäpplet. Större begivenheter i byn utgick ofta från Slottet, som de folkliga midsommarfesterna eller stambanans invigning 1862.
Gustav Trolle-Bonde, denne sin tids mest berömde grandseigneur kom att under 50 års tid fylla slottet med konstverk av Titian, Rubens, Frans Hals, nordiska genremålare och skulptörer och tidens artister och intellektuella vallfärdade hit för att arbeta under mecenatens beskydd. Elias Martin, Pehr Hilleström, Gustaf Sandberg, Wilhelm Wallander och Erik Gustaf Geijer hörde till de ständiga gästerna. Man var 20-25 personer vid middagarna, dansade, åkte skridsko, gjorde utflykter, lyssnade på musik, spelade teater och besökte grannarna. Äktenskapet med den unga kusinen Charlotte Bonde upplöstes efter ett par år och greven fick i 60-årsådern allt större problem med synen. ”Den blinde excellensen” som han nu kallades fortsatte livet ut att hålla hov och understödja de sköna konsterna med den trogne lektören Falkman vid sin sida.
Där satt de nu tillsammans på balkongen till Lektyrrummet, Falkman läste högt ur tidningen och greven lyssnade med slutna ögon och välbehag. Balkongdörrarna öppnade sig för vårsolen och i bakgrunden såg man en skymt av kyrktornet. Både konstsamlingen och biblioteket blev de största i privat ägo. Umgänget med de ständiga besökarna blev en kompensation för den familj excellensen själv aldrig fick uppleva.

Konstsamlingen på Säfstaholms slott, 1990
¨

Kultur betyder odling

…//…Sedan många år tillbaka, flera decennier faktiskt, har jag haft en liten odlingslott på koloniområdet vid Sångarevägen. Jag har älskat detta lilla stycke mark och vårdat det ömt. Den korta promenaden från min bostad, lukten av mylla, glädjen i de anspråkslösa grödorna, bärbuskarna och blommorna. Denna lilla gröna oas bland all bebyggelse har också uppskattats av andra: flanörer, hundägare, fåglar och andra djur. Ett eget ekosystem har utvecklats genom åren: katterna går sin runda på bestämda klockslag och lurpassar på sorkarna. Ett och samma par duvor vänslas varje vår i trädet mittemot mig, igelkottarna får ungar, fjärilarna blir fler för varje år och på sommarkvällarna sjunger koltrasten och ibland till och med näktergalen. Jag brukar låtsas att bruset från motorvägen är havets dyningar – litet fantasi får man ha – och då är idyllen fullständig.
Det jag gillar bäst med mitt lilla ”land” är friheten. Utan andra möjligheter till naturupplevelser och giftfria morötter kan jag gå hit när jag vill och påta som det behagar mig. Varje vår har jag satt potatis (sorten Marie lyckas bäst och är alltid klar till midsommar), morötter (som jag pressar morotsjuice av), lök och flera sorters eterneller. Men vid det här laget kommer det mesta av sig självt: björnbären som bildar häck runt om, svarta och röda vinbär, jordgubbar som jag äter på alla fyra varje midsommar, röda krusbär, kryddor, två små äppelträd. Det ena är ett Granny Smith som just nu blommar för första gången – fast det inte alls ska kunna växa på dessa breddgrader. Jag drog upp det ur en äpplekärna och nu är det mycket ståtligt. Äpplena blir i detta klimat röda utanpå men med syrlig grön Granny Smith inuti. Det andra lilla äppleträdet fick jag av mina arbetskamrater. Stor om än kortvarig glädje har jag också av min pionbuske. Det är riktiga luktpioner, sammetsmjuka och med en berusande sommardoft av barndomsminnen.
Mest älskar jag mina lupiner. Där bara kvickrot ville växa sådde jag dom, och nu kommer dom snällt varje vår i de mest fantastiska färgkombinationer. En humla vaknar vid samma tid varje år och bosätter sig i gamla sorkgångar; jag har också ”vilda” bin som är helt tama. Dom älskar mina hallonbuskar och håller dom vid liv. /…/

SdS, Lundasidan, 2004

Konsten finns kvar

My heart is in the highlands – det var ett decennium då alla gick med ett Bob Dylan-citat på läpparna. Håret växte, föräldrarna grät, världen stod i lågor. ”Something is happening but you don’t know what it is, do you, Mr Jones?”. Det unkna femtiotalet vädrades ut och alla fönster slogs upp på vid gavel: ”The times they are a-changing”. I en hel generation fanns ett outtalat samförstånd: ”…you don´t need a weatherman to tell which way the wind blows”. Tanken var att ”if you see a neighbour carry something, help him with his load // and don´t go mistaking paradise for that house across the road!” Dylan dansade ”beneath the diamond sky // with one hand waving free” eller vandrade längs ”Desolation Row” som en ”gypsie of my own”. Rockmusik blev rockpoesi. ”I’m a poet and I know it, so blow it!” Sen gick det tjugofem år eller mer, Joan Baez blev ännu vackrare, välfärdssamhället kom och gick, Bob Dylan knackade på himlens port och ställde sin motorcykel i garaget. En oändlig turné längs den inre kartan och en ”Time out of my mind” förlöstes i den underbara låten ”My heart is in the highlands” 1997. Där är vi nu, Bob Dylan och jag, still crazy after all those years, litet vemodigare än då kanske men ändå lika förundrade.
Summertime – När Janis Joplin sjunger förbleknar allt annat. Har någon någon gång sjungit något förut? Hon sjunger egentligen inte, hon gråter sina whiskyspruckna bluesharmonier, hon gör med rösten vad Jimi Hendrix gjorde med gitarren. När Jimi hängivet stryper sin Fender Stratocaster och ger den ett kärleksbett kan Janis få en ton att låta som tusen, hon kvider och gnyr, vi ryser och svettas. Summertime ur musicalen Porgy and Bess är en lugn och vacker låt – Janis Joplin gör den vild och vacker och flyttar fokus från texten till den rena känslan, den berusande känslan av att allt är möjligt och sommaren oändlig.
Dear Yoko – det lilla förlaget Bakhåll i Lund lyckades få med fyra John Lennonlåtar, varav en original, på en CD. Det rörde sig om ett ganska oavslutat material, men ändå. Lennons sträva röst svävar ännu över vattnet utan att slå sig till ro. Vad kunde han ha skrivit efter 1980? Imagine, imagine. Hans älskade Yoko Ono, som var ”den viktigaste okända konstnären ” inom Fluxus när de träffades, förvaltar hans skattkammare och sonen Julian sjunger sin fars låtar. John och Yoko lyckades göra konst av sina liv. Konsten finns kvar.
Monitor # 47/1998

Minnenas trädgård

Avklarnad dager
Ismolekyler
Detta brus! Och denna darrighet
Nyförlöst och obadad
Hälls jag ut i ljuset
För att i sekler sakna varma händer
Sekelskiftesljus
Himmel som ett gulnat vykort
Stenar på stranden
Lågan äter sig in i pergamentet
Jag drömde att någon
Och att jag grät av lycka
Guld och glas som en bysantinsk mosaik
Eller en gotisk ljusorgel
Den sjunkna katedralen
Staden under vattnet
Minnenas trädgård
¨¨

Min sorgsna vän

Du har vandrat landsvägarna
Vakat nätterna
Svultit dig till hunger
Och tigit dig till tystnad
Trängst bland alla ansikten
Suckat utan fägring
Fruktat den stora slakten
Sprungit väglöst i de långa hallarna
Ropat andlöst längs stränderna
Men aldrig, aldrig
Glömt att leva
Min sorgsna vän
Om jag kunde nå dig
Så kunde vi leva tillsammans
Som nyfödda
Utan skuld och minnen

¨¨

Bästa redaktören!

Jag ska nu kort försöka analysera vad Din refusering ”på grund av utrymmesbrist” kan ha för djupare innebörd. Jag föreställer mig att ett av följande alternativ nöjaktigt gestaltar redaktionens inre monolog.

1) DN Debatts nuvarande utrymme (c:a 9000 tecken) är otillräckligt, vilket vi ständigt påminner chefredaktören om.
2) Allt utrymme på DN Debatt är upptaget för all framtid.
3) Visst utrymme på DN Debatt är upptaget för en viss tid framåt, men vi kan naturligtvis ta in särskilt aktuellt, välformulerat eller av andra skäl angeläget material med kort varsel. Detta kan säkert inte den refuserade räkna ut.
4) Tillräckligt med utrymme för Din artikel finns, men på oklara grunder tycker vi inte om den och hänvisar därför till ”utrymmesbrist” eftersom detta låter neutralt och bra.
5) Du är inte folkpartist.
6) Du är inte statsråd.
7) Du är folkpartist och statsråd men vi känner inte till Dig. Är Du inte stockholmare?
8) Du är folkpartist, statsråd och stockholmskändis men vi tycker inte om Din artikel i alla fall, oklart varför.
9) Du är folkpartist, statsråd, stockholmskändis, vi tycker om Din artikel men måste tyvärr ändå hänvisa till punkt 1) och framåt, oklart varför.
10) Vi skulle helst slippa läsa några externa bidrag till DN Debatt överhuvudtaget. Varför kan inte redaktionen få vara ifred och skriva dom själva? Då skulle vi äntligen bli av med den kroniska utrymmesbristen!
¨
Förf.:s autosvar till DN Debatt

Översättarens förord
(R. Vaneigem: Total Självförvaltning).

Texten som Du snart skall läsa (jag ber att få gratulera till detta välgrundade beslut) är en ovanlig text. Inte så att den skulle vara obegriplig (det vore inte ovanligt). Den är lika explosiv idag som när den skrevs och ur politisk synvinkel är den ovanligt modig, för att inte säga synnerligen djärv, och garanterat ingenting man sådär i förbigående, lätt frånvarande, stöter på under en lektion i skolan eller i en föreläsning på universitetet. Detta är en text vars läsare aktivt söker upp den, fråga mig inte hur.

Visst kan man höja ett ögonbryn ibland inför vissa mer eller mindre hedonistiska formuleringar. Går det verkligen att tänka såhär? Ja, uppenbarligen. Och om det sedan till råga på allt visar sig att författaren har rätt, och uttrycker sig väl, ja då kan lätt kallsvetten bryta fram i Maktens fårade ansikte. Är det nu de här situationisterna igen! Det går en liten nervös ryckning genom statsapparaten.

Vaneigems syfte är fullständigt seriöst. Här talas visserligen om harmoniering av begär och passioner, till och med av tillfälliga nycker, men det är inte precis vårt kommersiella samhälles futila och ledsamma nöjen som åsyftas. Och om lustprincipen verkar absurd i ett samhälle grundat på förtryck så framstår den som desto mer förnuftig i ett samhälle där var och en är sin egen herre och ingen är slav. I Vaneigems vision blir hela samhällsorganisationen en ofantlig erogen zon.

Till skillnad från den text av Castoriadis vi tidigare översatt och publicerat (India Däck Bokcafé Förlag, 2006) är det inte denna gång arbetarrådens ekonomi som står i fokus utan en (stundtals hisnande) djupdykning in i självförvaltningens inre sociala liv. Om man vill kan man se den senare texten som en sorts helt fristående fortsättning på den förra. Här har alltså revolutionen pågått något längre än vad den kan antas ha gjort i Castoriadis’ skildring av övergångsstadiet.

Från The Summer of Love, den oändliga sommaren 1967, påminns jag i en sorts flashback om ordet ”livspåtänd”, ett uttryck som användes i den sociala (men inte den politiska) delen av den antiauktoritära rörelsen. Att vara påtänd själva livet utan andra droger än kärlek och gemenskap blir en realitet, menar Vaneigem, när det är vårt eget liv vi befriar och tar i anspråk fullt ut. Total självförvaltning. Se där den möjligheternas ocean av okända njutningar som öppnar sig och tar gestalt.

Raoul Vaneigem är livspåtänd. Livsberusad, full av joie de vivre som fransmännen säger. Om den som är ung på 2000-talet tycker att detta låter flummigt bör hon också känna till att det begreppet ursprungligen stod för en positiv, närmast poetisk och inte i första hand en irrationell eller desorganiserad upplevelse. Det som en gång var flum heter idag flow och här är det just flyt som gäller. Raoul Vaneigem har flyt. Särskilt i språket. Jag hoppas att mitt försök här till översättning i andra hand åtminstone i någon liten mån kan göra honom rättvisa.

Han föddes i Belgien 1934, studerade romantikens filologi på Université Libre i Bryssel fram till 1956, gick med i I.S. 1961, skrev sitt berömda Traktat om vardagslivets revolution, Traité du savoir-vivre à l’usage des jeunes générations, 1967, samma år som Debord förkunnade Skådespelssamhället. Båda upplevde de sina teorier omsatta i Majrevoltens verklighet året därpå, 1968. Vaneigem begärde utträde ur I.S. 1970 dels av personliga skäl, dels för att I.S.’ mål (att ”skapa en situation”, ju större dess bättre) nu var uppfyllt och man därför inte längre behövdes som organisation. Vaneigem skrev ytterligare ett stort antal böcker under minst sju olika pseudonymer (här ska särskilt framhållas de briljanta verken om den medeltida sekten Den Fria Anden och om Surrealismen) och är ännu i denna dag aktiv, senast som förespråkare för nya kreativa strejkmetoder.

Den franska avdelningen av I.S. upphörde 1972. Men denna lilla grupp konstnärsextremister lämnade efter sig en radikal skattkista som kommande generationer fortfarande står förbryllade och förundrade inför och den idévärlden har en osannolik förmåga att liksom slinka i förväg, vänta in verkligheten bakom hörnet, hoppa fram i rätt ögonblick och skrika: –Yesss!
Eller –Ouiii! snarare, förmodligen.

Gentemot Staten, Kapitalet och Varuskådespelet (och även mot ”egendomsanhängare” och ”arkister” med Ursula Le Guins’ träffsäkra terminologi) – mot dom gäller bara kallt stål i denna text. Men gentemot de vanliga medmänniskorna i allmänhet, och de revolutionärer som med vapen i hand och hjärtat i brand rest sig ur sin förnedring i synnerhet, utvecklar Vaneigem på vissa ställen en i mitt tycke alldeles gripande ömhet. Och ingenting i texten tycks egentligen sakna verklighetsunderlag. Verkligheten i sig är nämligen underbar – när Statens och Varuskådespelets giftångor väl har avdunstat. Då kan vi börja leva som det en gång var tänkt att vi skulle leva, i en sorts passionerad urkristen förbrödring. Äntligen kan vi proklamera fri lek med produktionsapparaten.

När vi en gång kommit dit (vi kommer dit!) ska vi – innan vi strövar vidare längs våra befriade vidder, slätter och sandstränder – skänka en vänlig tanke åt dig, kamrat Raoul Vaneigem. Ditt främsta konstverk var ditt passionerade liv.

Och när jag nu höjer blicken från datorn och tittar ut genom köksfönstret i sommarnatten ser jag att lysmaskarna glimmar som små fosforgröna glödkol i det höga våta gräset.

[Hallandskusten den långa heta sommaren 2006]

Ivan Chtcheglov

Ivan Vladimirovitch Chtcheglov, (16/1 1933 – 21/4 1998) var en fransk politisk teoretiker, aktivist och poet, född i Paris av ryska föräldrar. Han skrev ”Formulaire pour un urbanisme nouveau” (Formula för den nya staden), vid 19 års ålder under pseudonymen Gilles Ivan, en essä som inspirerade Lettristiska Internationalen och Situationistiska Internationalen. Artikeln, som oförskräckt utlovar att ”Var och en kommer att få bo i sin egen katedral” var i sin tur inspirerad av bl.a. Charles Fourier och Ray Bradbury. Ivan utvecklade, tillsammans med vännen Guy Debord och andra i Pariskvarteret Saint Germain-des-pres, den psykogeografiska undersökningen (derivé), en sorts intuitiv stadsvandring som utforskade stadens känslomässiga påverkan. Ivan försökte dekonstruera Eiffeltornet, arresterades och placerades på ett mentalsjukhus där han stannade i fem år. Det finns flera paralleller mellan Ivan Chtcheglov och en annan i unga år geniförklarad fransk poet, Arthur Rimbaud.

“ Stjärnorna och regnet kan ses genom glastak..
Det rörliga huset vänder sig mot solen som en blomma.
Dess skjutväggar låter vegetationen invadera livet.
Monterat på räls kan huset ta sig ner till havet på morgonen och återvända till skogen på kvällen.”

Artikel för sv.wikipedia

 

Byråkratvisa

Jag är en liten byråkrat
Jag tjänar kapital och stat
Jag slickar upp och sparkar ner
Och lönen stiger mer och mer

Jag sitter i min kommitté
Och avvaktar vad som skall ske
Och skulle någonting bli av
Jag hotar med att hoppa av

En ständig utredning pågår
Med paus för lunch och kaffetår
Och utredningen föreslår
Att träffas om tre-fyra år

Jag är en pappersfetischist
Jag älskar papper först som sist
Jag vänder papper hela dan
Och vevar på min papperskvarn

Jag vässar pennor så galant
Och han bredvid gör likadant
Och när vi vässat färdigt fem
Så är det hög tid att gå hem

Och jag kan formulera brev
Så ingen fattar vad jag skrev
Och skulle någonting förstås
Jag kräver att det återfås

Det är så skönt att sitta här
Där inte allmänheten är
Och förorsakar mig besvär
Med mera insyn och sånt där

Ja vi har blitt en egen klass
Och mens ni andra drar ert lass
Så sitter vi och ler förnöjt
Åt allt vi lyckats få fördröjt

Jag är en liten byråkrat
Jag tjänar kapital och stat
Jag slickar upp och sparkar ner
Och pärmarna blir fler och fler.

Ockupantnytt, #1 2008

ÖVERGÅNGSPROGRAMMET
— för ett alternativt samhälle i vår livstid

Här diskuteras hur vi kan inspirera till en social revolution och därefter gemensamt omforma Sverige till ett stats- och kapitalismfritt samhälle med arbetarråd, verklig direktdemokrati och självförvaltning. För att utrota fattigdom, arbetslöshet och klassförtryck en gång för alla krävs att den privata äganderätten upphävs och att producenterna får fri tillgång till de gemensamt producerade rikedomarna, men vi måste också göra Staten överflödig genom en radikal decentralisering av makten.
Det är alltså vår avsikt att så konkret som möjligt beskriva den möjliga övergången till ett samhälle utan stat och kapitalism, i vår egen tid och i vår egen del av världen.

Var, när, hur?
Scenario: I Sverige, under loppet av det närmaste kvartsseklet, kan detta ske genom att en upprorsstämning i de breda lagren (som myndigheter, partier och andra institutioner inte lyckas bemästra) tar sig frihetligt socialistiska former och välter samhället över ända.
En upprorsstämning?
Scenario: Idag har stora grupper i och utanför samhället inget verkligt inflytande. De har heller och inget verkligt skydd mot kommande långvariga konjunkturnedgångar, kriser och konkurser. Den ekonomiska situationen kan snabbt bli outhärdlig för en till två tredjedelar av befolkningen, som nästa gång inte reagerar med uppgivenhet eller emigration utan med rättmätigt raseri. Den urgröpta socialbidragsnormen kan inte längre hålla nöden borta. Till detta kommer samtidigt en upprörande korruptionsskandal eller en drastisk prishöjning på livsmedel. En spontan mobilisering som söker en inriktning utvecklas, med spridda uppror och aktioner som måste flätas samman. Staten är försvagad och regeringen vacklande. Då kommer de frihetliga socialisterna att vara där.
Välta samhället över ända?
Ja, eller snarare ställa det på fötterna igen eftersom det nu står på huvudet.
Scenario: Vilda strejker utvecklas till vild generalstrejk. Strejkkommittén uppmanar: ett revolutionärt arbetarråd skall omedelbart bildas på varje svensk arbetsplats. Därefter skall råden federera sig och skicka när som helst avsättbara delegater till (regionrådet, som i sin tur utser sådana för) det nationella rådet. Det gjordes ett sådant försök i Sverige 1917-18 men den gången fullföljdes det inte och i stället infördes rösträttsreformer som ett surrogat för den sociala revolutionen. Den här gången gäller det att hålla kursen, hålla ut och pressa på utvecklingen av alla krafter.
Folkets stöd? Folkets stöd!
En social revolution måste ha folkmajoritetens (arbetarklassens och de anställningslösas) aktiva eller passiva stöd för att kunna genomföras demokratisk och fredligt. De radikala fackföreningarna kan bidra aktivt och de reformistiska fackföreningarna kan förhoppningsvis låta bli att lägga hinder i vägen. Men huvudsaken är den folkliga rörelsen och självaktiviteten. Det handlar inte för ett ögonblick om någon sorts kupp, det handlar i stället om att ta makten från politikerna och återbörda den till folket. Folkstyre är inskrivet både i den gamla och den nya grundlagen och det skall nu tolkas bokstavligt.
Scenario: Låt oss tänka oss ett massmöte på Sergels Torg som kulmen på en folklig kampanj för inflytande, en direktdemokratikampanj. Bussar anländer från alla landsdelar. Från 4-5 olika samlingsplatser i Stockholm tågas in mot City. Intern säkerhetsstyrka har organiserats. Med sikte på att slå Guinness-rekord för folksamlingar utomhus (som Woodstock 1969, 500 000 personer) kombineras mötet med många talare, rockkonsert och annan livemusik. Och det pågår tills kraven uppfyllts, under dagar eller veckor. I synnerhet två frågor skall beslutas på detta direktdemokratiska torgmöte (agora):

1) Utkast till ny konstitution antas in extensio:
”All offentlig makt utövas direkt av folket. Det svenska folkstyret bygger på fri åsiktsbildning, självförvaltning genom arbetarråd och direktdemokrati utan stat och kapitalism. Det förverkligas genom ett frihetligt socialistiskt samhällsskick och genom fria federerade kommuner. Den offentliga makten utövas uteslutande med folkets direkta inflytande. Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad:
1. Arbete, mat, bostad, sjukvård, medicin, barn- och äldreomsorg, utbildning och pension utan kostnad och i samhällets regi.
2. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
3. informationsfrihet: frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt taga del av andras yttranden,
4. mötesfrihet: frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
5. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats,
6. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften som inte är kontrarevolutionära, fascistiska eller rasistiska.
7. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.
Denna konstitution, antagen i direktdemokratisk ordning och senare bekräftad i återkommande folkomröstningar, upphäver alla tidigare grundlagar med omedelbar verkan.”

2) Ett femtiotal kompetenta, partilösa kamrater, hälften kvinnor hälften män, väljs till en ad hoc interimsstyrelse för landet (revolutionsråd) efter förslag och kort presentation inför massmötet. Detta råd skall vara beslutsfattare under det tillfälliga undantagstillståndets period fram till dess att Arbetarrådens Centralförsamling konstituerat sig. Då upplöser sig revolutionsrådet automatiskt, och dess medlemmar återgår till anonymiteten och sina förutvarande sysslor.
Mötesdeltagarna och revolutionsrådet tågar kanske till Rosenbad där detta råd installeras. Första sammanträdet ägnas åt revolutionens säkerhet och självförsvar, omedelbara reformer, lagar som genast måste ändras osv. Här följer några tänkta exempel på stora och små förändringar. Det bildas arbetsgrupper för sådant som:
Skall införas genast: Revolutionär grundlag, direktdemokratiska Arbetarråd på varje arbetsplats, val till Centralförsamlingen, Arbetarmilis (ersätter polisen) Folkförsvaret mot kontrarevolution (ersätter den upplösta militären), Planfabrik och demokratiskt Administrationsråd, provisorisk budgetplanering att diskuteras av arbetarråden, Allmän samhällstjänst ett visst antal veckotimmar, likalön för alla män, kvinnor och ungdomar c:a 16.000/månaden, allmän arbetstidsförkortning, utträde ur EU, lika stora och fullt tillräckliga pensioner för alla över 60 år, allmänna fria matsalar, kollektivhusbyggande, allaktivitetshus, fri sjukvård inklusive tandvård, slopad förskoleavgift, studiebidraget höjs kraftigt och studielån blir till studielön, Innovationscentrum för skapande teknologi, graffiti tillåtet överallt utom på kulturskyddade objekt, nya namn på gator och torg, gratis odlingslotter i varje bostadsområde, gratis preventivmedel och menstrautionsskydd.
Skall införas senast ett visst datum: Allmänna distributionscentra (f.d. affärer och varuhus), medborgarlön, räntefri ekonomi, nuvarande betalningsmedel avvecklas och ersätts med ett betalkort knutet till ett konto där behov och förmåga mäts av och harmonieras.
Skall återinföras: Posten, SJ (Arbetarrådens järnvägar), Bostads-förmedling av både hyresbostäder, villor och kollektivhus, Kommunernas stämmor före Kommunreformen 1952 (direktdemokratiseras), regleringar av alla avreglerade verksamheter såsom valuta, kredit, el, tandvård etc, etc.
Skall halveras: hyrorna, livsmedelspriserna, teleavgifter, tågpriser, bilismen, priset på cd-skivor mm
– Skall behållas i nuvarande form: Biblioteken (byggs ut kraftigt och ges högre anslag för bokinköp), Sjukvården och skolan byggs ut med kraftig personalförstärkning och mindre enheter/klasser; hierarkierna inom vård och skola måste försvinna.
Skall avskaffas helt: Privata storföretag, privatbanker, privata försäkringsbolag, privata begravningsföretag, privata inkassobolag och liknande rent parasitära verksamheter, övertid, Kungahuset, nuvarande polis & militär, nuvarande betalningsmedel, kärnkraften, Arbets-förmedlingen, det nuvarande skogsbruket, djurhållning för matproduktion, fängelser, reklam, amerikanska snabbmatskedjor, julafton, Coca Cola, miljöförstöring, Bonnier Media AB:s nyliberala tidnings-monopol, yrkespolitiker och andra maktspecialister, korruption och byråkrati på alla nivåer.
Räcker pengarna? Statens inkomster 2005 var 900 miljarder med ett överskott på 20 miljoner efter utgifterna, exportindustrins vinster var 500 miljarder, kommuner och landstings finanser gick jämnt ut och sist men inte minst har det privata näringslivets vinstandelar stigit till 37%. Det privata ägandet i form av aktier, obligationer, bostäder mm uppgår 2006 till 3 400 miljarder och tio procent äger häften. Pengarna räcker. Nu skall dom fördelas rättvist.
När Revolutionsrådet lämnar över till Centralförsamlingens delegater skall grunden för detta arbete ha lagts.

Castoriadis: När arbetarråden väl har uppstått skulle dessa bara behöva…
federera sig i en Centralförsamling och utropa sig till den enda makten i landet
fortsätta att beväpna arbetarklassen och ordna upplösningen av polisen och den stående armén
proklamera exproprieringen av kapitalisterna, avskedandet av alla
direktörer och övertagandet av alla fabrikers ledning av arbetarna själva organiserade i Arbetarråd
proklamera avskaffandet av alla arbetsreglementen och införandet av lika lön
uppmuntra andra arbetarkategorier att bilda Råd och att ta styrelsen av sina respektive företag i egna händer
be i synnerhet de som arbetar i regeringens departement att bilda Råd för att proklamera ombildningen av dessa statliga enheter till företag styrda av dem som arbetar i dem
uppmuntra bönderna och andra självanställda delar av befolkningen att formera sig i Råd och att sända sina delegater till Centralförsamlingen
fortsätta att organisera en ”planfabrik” och snarast sammanställa en provisorisk ekonomisk plan att diskuteras av de lokala Råden
tillkalla uppmärksamheten hos arbetare i andra länder och förklara för dem innehållet och meningen med dessa åtgärder.
Allt detta skulle vara omedelbart nödvändigt. Och det skulle innehålla allt som är väsentligt för att bygga den frihetliga socialismen.”
Tre uppgifter är särskilt viktiga för varje nyligen bildat revolutionärt arbetarråd. (Broschyren ”Så bildar du ett Arbetarråd” sprids som flygblad över hela landet.)

1) Att beväpna sig (från hemvärnet, från arbetarrådet på Bofors, från den upplösta armén), mötas regelbundet samt att skyndsamt välja när som helst avsättbara delegater till regionalrådet.
2) Att avskeda alla chefer och arbetsledare, eventuellt också förhandla med vissa nyckelpersoner som under en begränsad period i starten kan erbjudas konsultarbete mot vanlig arbetarlön.
3) Att ta över och organisera företagets drift, ledning och administration.

Raoul Vaneigem säger i Total Självförvaltning:
” Generalförsamlingen – en totalt självförvaltande folkförsamling – är inget annat än en strejkkommitté utformad av arbetarna i det ögonblick de börjar ockupera sina fabriker, och som så fort som möjligt utvidgas från själva arbetsplatsen till kvarteret och den närmaste omgivningen. Långt ifrån att vara abstrakt eller politiskt är dess primära mål att befria och berika varje individs vardagsliv.
Ett Råd bestående av delegater till särskilt definierade uppgifter väljs av Generalförsamlingen. Dessa delegater står under Generalförsamlingens ständiga uppsyn och kan när som helst återkallas.
Ett Råd har framförallt en koordinerande funktion. Det är oskiljaktigt från Generalförsamlingen. Det har inga medlemmar utöver delegaterna som valts för mycket specifika ändamål; och dessa delegater har ingen egen makt, även om de tillåts använda vilka kreativa friheter som helst som kan bli nödvändiga för att utföra den uppgift de blivit tilldelade. Om någon skillnad någonsin uppkommer mellan deras intressen och intressena hos dem som valt dem, kommer rådet att ha blivit en kommitté, som genom att verka som en autonom makt skulle öppna vägen mot en ny Stat.
Även under det mest expansiva skedet kommer de självförvaltande Generalförsamlingarna oupphörligen att övervaka sina delegater med lämpliga tekniska hjälpmedel för telekommunikation”.
Och Castoriadis preciserar funktionerna sålunda:

(a) Fabriksrådet, sammansatt av delegater från de olika verkstäderna och kontoren, samtliga valda och när som helst avsättbara. På ett företag med låt säga 5 000 till 10.000 arbetare kan ett sådant Råd räkna med 30-50 personer. Delegaterna behåller sina jobb. Samtliga träffas så ofta det anses av behovet påkallat, (antagligen en eller två halva dagar i veckan). De rapporterar tillbaka till sina arbetskamrater i verkstad eller kontor, och kommer hur som helst förmodligen redan att ha diskuterat alla viktiga frågor med dem. Roterande grupper av delegater tillförsäkrar kontinuitet. En av huvuduppgifterna för ett Fabriksråd blir att trygga kommunikationerna och att fungera som en diplomatisk länk mellan fabriken och ”världen utanför”
(b) Generalförsamlingen av alla de som arbetar på anläggningen,
vare sig de är manuella arbetare, kontorsarbetare eller tekniker.
Detta är den högsta beslutande instansen för alla problem som gäller
fabriken i sin helhet. Skillnader mellan olika sektorer bör kunna
redas upp på denna nivå.

Att dela på jobben blir naturligt och då kommer de också att räcka till alla. Produktiviteten kommer att öka med trivseln, direktinflytandet och självtilliten och därmed också inkomsterna.
Arbetarmakt genom arbetarråd.
Scenario: Det revolutionära Arbetarrådet är både den minsta och den viktigaste komponenten i det nya samhällsbygget. Det slår två flugor i en smäll: verklig ekonomisk demokrati och verklig social direktdemokrati. Inom råden kommer alla tänkbara tendenser och åsikter att tillåtas och uppmuntras i diskussionerna. Den reella makten finns i de lokala råden och stannar där, även regionala och nationella frågor måste godkännas där, innan delegaterna framför dem till Centralförsamlingen. Däremot får inga avskilda maktcentra bildas; arbetarrådens makt skall vara absolut liksom demokratin skall vara absolut. Allt som finns kvar av Staten sedan makten decentraliserats genom arbetarråden är Administrationsrådet, Planfabriken och Centralförsamlingen, och dessa har ingen egen makt utan kontrolleras underifrån och är tidsbegränsade (1-2 år) icke-hierarkiska, roterande, behåller sina tidigare jobb på halvtid och är när som helst avsättbara. Staten hamnar då äntligen på historiens sopptipp tillsammans med Kapitalismen.
Allt detta bör ske utan något som helst fysiskt våld utom i direkt nödvärn. Övergången till frihetlig arbetarsocialism skall ske åtminstone så smidigt och störningsfritt som den en gång gjorde i Katalonien 1936. Alla typer av kroppsarbete och omvårdnad skall åtnjuta hög status.
Försvaret mot kontrarevolution.
Scenario: Kampen mot kontrarevolutionen inleds på revolutionens första dag och måste sedan pågå oförtrutet. Staten dekonstrueras och regeringen ställs inför fullbordat faktum och tvingas motvilligt avgå trots motaktioner. Det är realistiskt att räkna med diverse sabotageförsök och kapitalflykt/kapitalförstöring från borgerligt håll. LO:s medlemmar bör kunna nås med kravet på ekonomisk demokrati, de auktoritära socialistpartierna hållas under kamratlig uppsikt. Militärens och polisens omstrukturering (till guerillaförsvar resp. beväpnad arbetarmilis) bör ske resolut men på ett sätt som inte provocerar i onödan. Därför kan gränserna tillfälligt stängas tills undantagstillståndet och förmögenheternas omfördelning är avklarade. I övrigt den allra största öppenhet och tolerans.
De chefer etc som så önskar får lämna landet men också lämna produktionsmedlen och pengarna kvar i Sverige. Vanligt arbete, omskolning och social bearbetning kan erbjudas, men däremot ingen som helst förnedrande behandling, inget tvång och inga straff. Landsförvisning skall undvikas utom i hopplösa fall.
Men näringslivet då?
Scenario: Arbetarklassen har genom sina råd tagit över samhällets ekonomi. Producenterna sköter och ansvarar nu själva för produktionen i varje enskilt företag, arbetsplats och fabrik. Den övergripande samhällsekonomin skall skötas rationellt (men inte okänsligt) genom planfabriker (Castoriadis), digitala planprogram (Cockshott) deltagarekonomi (Parecon), kontrollrumsekonomi enligt chilensk modell, distributionscentra, gemensamma lager och förråd, inbördes hjälp och kooperation, och allt detta skall beslutas och kontrolleras underifrån genom att Råden är fullt medvetna om alla relevanta fakta. Räntefri ekonomi (med en mindre avgift på betalningsmedel som inte cirkulerar) skall införas som en extra stimulans för produktiviteten och mot arbetslösheten. Alla åtgärder skall diskuteras öppet och beslutas direktdemokratiskt underifrån. Hela samhällslivet skall vara förenklat, överblickbart och helt transparant, så även ekonomin.
Bruksvärdet måste äntligen få inta bytesvärdets plats. Vi ska tillverka stolar för att vi behöver ha dom att sitta på, inte för att de kan köpas och säljas. Om man tillåter ”handel” (däremot inte en ”marknadsekonomi” i dagens mening) i någon utsträckning så behöver det bara bli ett problem om denna hotar den gemensamma produktionen och skapar ojämlikhet. En privat sfär måste hävdas och individerna skall ha maximal frihet på alla nivåer så länge man inte skadar andra. Både den personliga integriteten och den kamratliga gemenskapen skall respekteras högt så att ingen konflikt individ-kollektiv behöver uppstå. Särskilda harmoniseringsgrupper löser uppkomna konflikter. Om ”affärer” skadar andra får man avstå, annars kan man tolerera detta, och inga privata initiativ, individualistiska uppfinningar eller kreativa uppslag skall motarbetas. Det är den privata storfinansen och människans exploatering av människan som skall avskaffas, inte torghandel eller personliga tillhörigheter. Förhoppningen är att gemenskapen, solidariteten och allmännyttan konkurrerar ut girigheten på ett odramatiskt sätt. Givande blir på sikt mer populärt än tagande och det kommer snart att kännas naturligt att de viktigaste basbehoven är gratis och att allmän samhällstjänst några veckotimmar är bra för alla. Det blir onaturligt att räkna om allting i pengar och istället kan man se till behovet, användbarheten och nyttan. Bruttonationalprodukten (BNP) får sällskap med Bruttonational produkten av livskvalitet (BLK).
Demokratisering på djupet.
Scenario: Från en indirekt och formell demokratisk representation som i dag i realiteten innebär maktlöshet för folkflertalet och makt enbart åt partistyrelserna skall vi gå över till verklig demokrati, direktinflytande och autonomi. Detta innebär att val vart fjärde år och passivitet däremellan byts mot direktval i det lokala arbetarrådet minst en gång i månaden och beslutande folkomröstningar på nätet ungefär lika ofta. Ett större personligt engagemang kommer att krävas, där var och en skall ha full tillgång till relevanta fakta inför varje beslut. Men ett större personligt utbyte kommer också att bli resultatet, när man konkret kan iaktta och följa den egna insatsens verkningar på arbetsmiljö, vardagsekonomi, priser, löner, konsumtion, investeringar, val av delegater och så vidare. Hela samhällsapparaten kommer att göras direkt tillgänglig och begriplig för var och ens kreativa förmåga.
Arbetslivet kommer att förändras på ett positivt sätt. Med fler jobb där dom verkligen behövs minskar stressen, arbetsskadorna och sjukskrivningarna, och trivseln ökar med ett reellt direktinflytande på arbetsuppgifterna. Onödiga och farliga uppgifter rationaliseras bort och nödvändiga uppgifter förstärks utifrån ett helhetsperspektiv på samhället. Alienationen kommer att upphöra när arbetsdelningen försvinner och producenterna själva styr produktionen. Alla människor kommer att ha autonomi över sitt eget liv i stort som i smått och vilja harmoniera detta med andras autonoma liv. Tillvaron och vardagslivet kommer att kunna konstrueras och upplevas som en helhet, och all fragmentarisering, isolering och uppsplittring kommer så småningom att försvinna.
Rättsväsendet.
Scenario: Folkdomstolarna (lekmän + jurister) tar tills vidare över den dömande makten. De skall instrueras att förebygga och lösa konflikter, och sanktionsmedlen blir mycket begränsade. En fullständig revidering av hela lagtexten måste göras, där många brott försvinner och några kommer till, och påföljderna (social bearbetning, omskolning, landsförvisning) måste diskuteras ingående. Principen bör vara att den som orsakar skada återställer den skadan. Alla typer av stigmatisering skall undvikas.
Miljön.
Scenario: Övergång från kärnkraft till fusionskraft och liknande lågriskkällor. Vattenfall AB skall använda hela sin vinst till utbyggnad av vindkraft. Varje bostad skall utrustas med solceller, vindkraftverk och braskamin som komplement. Övergång från köttproduktion till vegetabilieproduktion. Skogsbruket omorganiseras helt och hållet med inriktning på varsam gallring och totalförbud mot kalhyggen. Totalförbud mot miljöfarliga utsläpp och miljögifter. Jordbruket decentraliseras. Biodynamisk odling prioriteras. Skillnaderna mellan stad och landsbygd skall drastiskt minskas. Bilismen halveras och kollektivtrafiken fördubblas. Privatbilar skall i första hand förbehållas de som absolut behöver dem, glesbygdsbor, handikappade etc men också finnas allmänt tillgängliga i bilpooler. Allemansrätten utvidgas till att också gälla den urbana miljön.
Kulturen.
Scenario: Det som gör människan mänsklig är kulturen. Inte den passiva konsumtion vi fått vänja oss vid utan den aktiva kreativiteten, skapandet av situationer, uppfinningar, byggnader, trädgårdar, känslor, färger, former, toner och andra konstnärliga uttryck. Gamla traditioner och nya metoder, fritt skapande i varje form skall alltid uppmuntras och värderas högt i samhället. Konsten skall inte vara en avskild specialitet, och framförallt inte en kommersiell vara, den skall integreras med livet så att livet kan bli den passion det är avsett att vara. Litteraturen, musiken och poesin skall också vara ett av livets självklara uttrycksmedel och skall göras tillgängliga för alla som vill eller skulle vilja genom öppna kulturhus och allaktivitetshus på varje ort. Idag har samhället inget mål; kapitalackumulation är inte och kan inte vara livets mening. Samhället skall nu få ett mänskligt mål: den individuella och kollektiva lyckan. Där får vi nödvändig hjälp i kulturen, men också i den gemenskap och värme som blir möjlig när inte ”människan är människans varg” som hon varit under kapitalismen.
Media.
Scenario: Det nyliberala tidningsmonopolet skall upphävas. De revolutionära arbetarråden på dagstidningarnas arbetsplatser väljer själva sin redaktion och redaktionsledning, så även på radio- och TV-kanalerna. Public service och ett radikalt och undersökande perspektiv skall vara vägledande för all journalistisk verksamhet. Totalt reklamförbud. Förbud mot fragmentarisering, banalisering och sensationslystnad.
Vården.
Scenario: Den offentliga sektorn skall fördubblas. Vård- och omsorgsyrkena skall ges högsta status i samhället, och inom dessa yrkesgrupper skall hierarkierna brytas ner. Antalet tjänster och vårdkvaliteten skall fördubblas. Ingen skall gå arbetslös så länge det finns behov av mer personal i vården. Samhällstjänst i vården fördelas rättvist över befolkningen. Hälften män, hälften kvinnor inom vården. Geriatrisk forskning skall prioriteras.
Jämställdhet och diskriminering.
Scenario: Total jämställdhet mellan könen, liksom mellan klasserna, på alla plan i samhället, såväl i produktionen som i hemmet. Lika löner för kvinnor och män. Förbud mot etnisk diskriminering och rasism. Barnens rättigheter och behov skall lyftas fram som en första rangens huvuduppgift för samhället. Etnisk diskriminering är förbjuden i konstitutionen, och det gäller också åldersdiskriminering.
Friheten och individens ställning.
Scenario: Friheten är det socialismens uppgift att införa, både individuellt och kollektivt. Den frihet vi har idag är direkt kopplad till pengar och köpkraft och tillåts i första hand på varuhuset. Men friheten är inte en vara, varan är inte fri, vi vill vara fria och inte vara varor. Förutom de medborgerliga friheter som garanteras i den revolutionära grundlagen, som är friheter till olika behov, måste vi också garanteras frihet från sådant som förtryck, tvång, kommendering, myndighetsmissbruk, övervakning, diskriminering och fattigdom. Autonomi med andra ord. Den positiva friheten är inte en filosofisk fråga eller en flyktig fritidsupplevelse. Den är det naturliga tillståndet när allt yttre och inre förtryck avlägsnats. Frihet förutsätter rättvisa. ”Alla andras frihet utvidgar min egen till det oändliga”. Friheten är ett socialistiskt projekt som nu äntligen kan realiseras.
Skolan.
Scenario: Fler lärare, mindre klasser. Omdöme i stället för betyg. En påkostad skolmiljö och ett mycket större, direktdemokratiskt elevinflytande. Revolutionär historia blir nytt ämne. Undervisningen skall skapa helhet, inte fragmentisera. Ingen skall gå arbetslös så länge det finns behov av mer personal i skolan. Samhällstjänst i skolan fördelas rättvist över befolkningen. Francisco Ferrers pedagogik skall göras allmänt bekant.
Den högre utbildningen skall också vara gratis, och studiemedlen skall motsvara lön i produktionen. Forskningen skall vara fri och ekonomiskt obunden, innovativ och kreativ forskning skall ha företräde och humaniora skall få lika stora anslag som andra discipliner.
Socialförsäkringar mm.
Scenario: Det nuvarande socialförsäkringssystemet byggs ut till att omfatta ett verkligt skydd mot fattigdom, vid sjukdom, ålder och invaliditet. Alla medborgare skall garanteras en god och likvärdig materiell levnadsstandard, liksom medborgarna skall garantera sitt eget engagemang för samhället i sin helhet genom ett ”samhällskontrakt”. Införandet av lika lön och lika pension. Socialvården får nya direktiv enligt ovan. Hemlösheten avskaffas för alltid med individuella lösningar för varje individ. Det skall vara tillåtet att bo i en omodern stuga i skogen om man vill det, men ingen får lida nöd för att han lever ett annorlunda liv. De udda personerna i vårt samhälle, en del av dem genier, är en stor resurs. Ett socialt nätverk skall finnas kring varje individ, så att ofrivillig ensamhet och känslomässig isolering helt försvinner.
Utrikespolitiken.
Scenario: Dessvärre får man kanske räkna med att utrikeshandeln sköts på traditionellt vis på överskådlig tid, om det internationella läget inte förändras. Ett export-importråd sköter detta.
Den enda bärande invändningen mot hela detta projekt gäller om Sverige förblir en isolerad rådsrepublik i ett hav av kapitalistiska stater. Den situationen kan snabbt bli ohållbar (USA-invasion med andra ord). ”Socialism i ett land” har gång på gång visat sig omöjligt. Därför måste den revolutionära processen till varje pris utvidgas internationellt. Vårt hopp står till arbetarklassen i alla andra länder, som vi aktivt kommer att stödja och samarbeta med. Det är t.ex. självklart att vi skall ha en ambassad i Chiapas, i Christiania, i Barcelona, i Palestina men också fackliga nätverk med IWW, IAA, Porto Allegro och kontakter med alla sociala rörelser som delar våra mål. Vi måste genast börja bygga internationella allianser.
Scenario: Konkreta förändringar i Lunds Kommun.
Delegaternas Centralförsamling i Lund, som valts av alla Lunds arbetsplatsråd och kvartersråd (alla invånare över 15 inbegripna) har sina möten på Arbetarrådens Hus (f.d. Rådhuset) på Stortorget. Delegaterna är när som helst avsättbara, har kvar sina tidigare sysslor och vanlig arbetarlön, sitter på begränsad tid, en cirkulerande minoritet garanterar kontinuiteten. Delegaternas uppgift blir att fullfölja rådens slutna mandat, planera och besluta verksamheten i samråd med tjänstemännen och föra tillbaka informationen till Arbetarråden. Inget auktoritärt eller maktmissbrukande Kommunfullmäktige längre. Det som i dag är nämnder, styrelser, bolag och förvaltningar blir direktdemokratiska Arbetsgrupper. Det är absolut förbjudet för nämnder, bolag eller förvaltningar att genomföra fysiska förändringar i miljön utan att ha inhämtat de närboende berörda innevånarnas uttryckliga tillstånd (här avser vi inte placering av behandlingshem etc. utan t.ex. byggnation, markarbete och väganläggningar). Centralförsamlingens arbete skall kunna följas löpande av alla innevånare.

Skall införas genast: Helt bilfritt inom vallarna, utökad kollektivtrafik, Betydligt fler lekplatser och öppna fritidsgårdar, 10 000 ettor för studenter och andra ungdomar byggs omedelbart eller övertas från befintliga bostäder. Revolutionär grundlag, direktdemokratiska Arbetarråd på varje arbetsplats, val till Centralförsamlingen, Arbetarmilis (ersätter polisen) Folkförsvaret mot kontrarevolution (ersätter den upplösta militären), Planfabrik och demokratiskt Administrationsråd, provisorisk budgetplanering att diskuteras av arbetarråden, Allmän samhällstjänst ett visst antal veckotimmar, likalön för alla män, kvinnor och ungdomar c:a 16.000/månaden, allmän arbetstidsförkortning, utträde ur EU, lika stora och fullt tillräckliga pensioner för alla över 60 år, allmänna fria matsalar, kollektivhusbyggande, allaktivitetshus/Smultronställe på Kiliansgatan 7, fri sjukvård inklusive tandvård, slopad förskoleavgift, studielån blir till studielön, Innovationscentrum för uppfinnande och skapande teknologi, graffiti tillåtet överallt utom på kulturskyddade objekt, nya namn på platser, gator och torg, gratis odlingslotter i varje bostadsområde, gratis preventivmedel och menstrautionsskydd.
Skall införas senast ett visst datum: 30 000 ettor för studenter och andra ungdomar byggs eller övertas från befintliga bostäder. Fast järnvägsförbindelse mellan Lund C och Lomma beach-Bjärredsbadet. Allmänna distributionscentra (f.d. affärer och varuhus), medborgarlön, räntefri ekonomi, nuvarande betalningsmedel avvecklas och ersätts med ett betalkort knutet till ett konto där behov och förmåga mäts av och harmonieras. Fortsatt skogsplantering med bok runt hela Lund. Möjligheten av en kanal eller en bäck genom Lund mellan Höje å i söder och Kävlingeån i norr eller från Stadsparken genom Södra Esplanaden skall åtminstone övervägas; tillsammans med ”det gröna bälte” av skog runt Lund som redan idag diskuteras.
Skall återinföras Posten med full service i egna lokaler, SJ (Arbetarrådens järnvägar), Bostadsförmedling av både hyresbostäder, villor och kollektivhus, Kommunernas stämmor före Kommunreformen 1952 (direktdemokratiseras), regleringar av alla avreglerade verksamheter såsom valuta, kredit, el, tandvård etc, etc.
Skall halveras: alla bostads- och lokalhyror, livsmedelspriserna, teleavgifter, bilismen, priset på cd-skivor mm
Skall behållas i nuvarande form Stadsbiblioteket (med större anslag till bokinköp) och Naturbussarna.
Byggnader och institutioner: Domkyrkan, Botán (med bidrag till redskap) Stadsparken, Lundagård (inga mer trädfällningar, tack!), AF-huset, Universitetshuset ska behållas. Alla p-platser ska bort från Mårtenstorget. Alla träd och övrig växtlighet skall bli kvar och utökas på p-platsers bekostnad. Skissernas museum och övriga universitetsmuseer kräver upprustning. Sjukvården, psykiatrin och skolan byggs ut med kraftig personalförstärkning och mindre enheter/klasser; hierarkierna inom vård och skola måste försvinna.
Skall avskaffas helt Privata storföretag, privatbanker, privata försäkringsbolag, privata begravningsföretag, privata inkassobolag och liknande rent parasitära verksamheter, övertid, Kungahuset, nuvarande polis & militär, nuvarande betalningsmedel, kärnkraften, Arbets-förmedlingen, det nuvarande skogsbruket, djurhållning för matproduktion, fängelser, reklam, amerikanska snabbmatskedjor, julafton, Coca Cola, miljöförstöring, Bonnier Media AB:s nyliberala tidningsmonopol, yrkespolitiker och andra maktspecialister, korruption och byråkrati på alla nivåer. Den offentliga reklamen, McDonald’s, Nova, Tegnérstatyn, Schartaustatyn, RPK på Gastelyckan, ESS.
Räcker pengarna? Budgeten är idag balanserad. Pengarna räcker. Nu ska medlen fördelas rättvist.

Till kritiken av kritiken för revolutionsromantik.
”Romantik” är egentligen motsatsen till känslokyla, något som i sin tur är typiskt för kapitalismens ideologi, som ”känner alltings pris men ingets värde”. I jämförelse med Statens och Kapitalets välde (vilka med sin ohämmade tillväxt kommer att kvävas i sin egen avföring likt en bakteriekultur med näringslösning i ett slutet kärl) framstår den frihetliga sociala revolutionen som både rationell, realistisk och human på en och samma gång. Den överskattar inte människans förmåga och den underskattar inte produktionens betydelse. Att tala om ”revolutions-romantik” på ett förringande sätt vittnar alltså inte om någon större förmåga att prioritera intellektet på känslornas bekostnad.
En revolution är visserligen ingen vardaglig händelse, men vanligare än vad borgarna vill få oss att tro. Under 1900-talet inträffade 46 större revolutioner, (33 socialistiska och 8 anarkistiska), och utslaget över tiden blir detta ungefär en revolution vartannat år. Vi talar då om folkliga eruptioner som ändrar det ekonomiska och politiska systemet, inte om statskupper eller ”färgrevolutioner”. Nästa fråga är hur många revolutioner som ”lyckats”, och det är inte lika lätt att svara på. Den franska revolutionen 1789 präglar fortfarande hela vår kultur. Den cubanska revolutionen 1959 lyckades militärt, den spanska revolutionen 1936 lyckades socialt. Den revolution vi talar om här måste lyckas till båda delarna och dessutom bli bestående. Är detta romantik? Naturligtvis inte. En annan värld är inte bara möjlig utan helt nödvändig om mänskligheten alls skall finnas kvar på jorden. Och det gäller här och nu. Lika bra vi börjar med detsamma.
Detsamma kan sägas om kritiken för ”bristande verklighetsförankring”, det vill säga bristande respekt för status quo. Kapitalismen är inget naturtillstånd, den är tvärtom djupt onaturlig. Den globala klimatuppvärmning vi upplever just nu, för att ta ett konkret exempel, är en direkt konsekvens av det globala kapitalistiska produktionssättet. Ekonomisk överhettning leder till klimatets överhettning. Är detta ”realistiskt”? Nej, verkligen inte. Istället för en miljövänlig kapitalism (en motsägelse) väljer vi den mer realistiska lösningen: Avskaffa Staten och Kapitalet och rädda planeten.
Vi bygger på och kan redovisa ekonomiska fakta (jmf: Tidningen ETC:s valprogram 2006, http://www.etc.se). Ingenting av vad vi föreslagit är omöjligt att genomföra eller finansiera. Men istället för att passivt förvalta den politiska verklighet vi har idag vill vi aktivt förändra den verkligheten tillsammans. Det handlar om ett grundläggande och medvetet beslut hos befolkningen. När detta väl är gjort finns det inga gränser. De exempel på åtgärder vi nämnt här kan både utökas och göras mer detaljerade. Finanskrisen som inleddes 2008 ändrar ingenting med avseende på programmets ekonomiska genomförande — däremot kanske den globala kapitalismens förväntade livslängd bör omvärderas. Texten ”Det Stundande Upproret” av den franska ”Osynliga Kommittén” studeras just nu i studiecirklar jorden runt.

Inget av allt det som ovan beskrivits är förhandlingsbart. Det kan inte bli föremål för kompromisser eller dröjsmål eftersom den önskvärda förändringen enligt alla historiska erfarenheter måste genomföras med full kraft på kortast möjliga tid om den alls ska kunna äga rum. Det enda absoluta villkoret är ett tillräckligt folkligt demokratiskt stöd samt att den beskrivna samhällsförändringen blir ett väletablerat och stabilt faktum – för kommande generationer att befästa och vidareutveckla.
”Det är alltid genom att söka det omöjliga som människan har uppnått och insett det möjliga, och de som snällt begränsat sig till vad som föreföll dem möjligt har aldrig kommit ett enda steg framåt”. (Michail Bakunin).

Referenser:
* Albert, Michael: PARECON. Deltagarekonomi. Livet efter kapitalismen. Ordfront 2004.
* Castoriadis, Cornelius: Workers Councils’ and the Economics of a Self-managed Society. Solidarity, London 1972. Sv. övers.: Rådsorgan och ekonomi i ett självförvaltat samhälle. India Däck Bokcafé Förlag, Lund 2006.
* Cockshott, W Paul / Cottrell, Allin: Planhushållning och direktdemokrati. Manifest förlag 2004.
* Fakta om Sveriges ekonomi. Svenskt Näringsliv 2005-10-13.
* Kennedy, Margit: Ekonomi utan ränta och inflation. Korpens förlag 2001.
* Le Guin, Ursula K.: Shevek. R&S 1974.
* Politik är att vilja. ETC:s valprogram för ett radikalt Sverige. ETC 2006.
*Sveriges statsbudget. Statens resultaträkning 2005 i sammandrag.
*Sjöö, Ingemar: Registermetoden och den gradualistiska revolutionsteorin. I: Fackliga fribrytare. kap. VII. ISBN 91-631-5345-9 (En jämförelse mellan Trotskijs övergångsprogram och SAC:s strategi.)
* Svensson, Jörn: Du skall ta ledningen och makten. Arbetarkultur 1975.
* The Invisible Committee: The Coming Insurrection. Semiotexte, Paris 2007. Sv. Övers. Det Stundande Upproret, Pluribus, Lund 2010, ISBN
* Vaneigem, Raoul: De la grève sauvage à l’autogestion généralisée. Sv. övers. Total självförvaltning. India Däck Bokcafé Förlag, Lund 2006.

(Ur Studiecirkeln ”Arbetarråd” 2006)

Smultronplaneten

–Farfar, berätta om Smultronplaneten!
–En gång för länge sedan bestämde sig husockupanterna från Jorden för att utvandra och besätta en annan planet. Efter mycket letande och flera expeditioner kom man till Gliese-systemet. Där hittade man Smultronplaneten. Klimatet passade utmärkt för smultronodlingar, och snart bredde röda smultronfält ut sig i alla väderstreck. Det var en vacker syn, och somrarna varade nästan hela året, med avbrott för en kort och varm vår. Då var hela planeten vackert röd, och då producerades också det berömda smultronvinet. Varje nymåne offrade man åt Smultrongudinnan genom att bäckar och floder fylldes med hallonsaft. Där rodde man i lakritsbåtar medan gelékrokodilerna plaskade i vattenbrynet. Smultronreligionen var den vanligaste. Utom smultron så trivdes nypon och björnbär mycket bra i detta klimat, och hela nyponskogar med björnbärshäckar bredde ut sig i de norra regionerna. Där växte också det välkända godisträdet som fanns i flera olika smaker. Bebyggelsen var mycket fantasifull, det var vild arkitektur av mångahanda slag, självbyggen, grottor med underjordiska gångar, borgar, mobila hus som vände sig efter solen som en blomma, svävande hus som var förankrade tusen meter över marken, fantasifulla tempel och palats. Allt var som ett jättelikt Christiania, och i BZ City fanns statyer av berömda husockupanter som Mia, Salka, Trulsa och Saga med flera…
–En gång till, farfar! Smultronplaneten! Smultronplaneten!
(En repris kommer i ”Masterdisken”.)

ETT VACKERT LIV


Det finns människor vars liv framstår som logiskt planerat eller i varje fall medvetet genomfört. Som ett konstverk. Hur är detta möjligt? Eller är det bara en synvilla? Att styra över livets alla tillfälligheter har nog ingen lyckats med, inte ens en munk, hur disciplinerad han eller hon än kan framstå. Och det som i efterhand ser ut som planering eller ödets hand kan visa sig vara helt omedvetet genomlevda mönster. Intuition eller tur verkar kunna ge samma resultat som principer, strävande eller inre nödvändighet. Eller så försvinner de tänkbara orsakerna i en kedja av överraskningar och oväntade vändningar som ändå till sist framstår som, ja just det, ”ett vackert liv”. I varje människas liv finns det defekter eller tillkortakommanden, men i ett vackert liv infogar sig även dessa i ett tilltalande mönster.
De stora religionsstiftarnas levnad är förstås klassiska exempel. En avatars liv föregås av profetior och tecken, uppvisar underverk i levnadsloppet och fortsätter så behändigt med ett evigt rykte efter döden. Kung Arthurs, Buddhas eller Mose liv beskriver en formfulländad parabel genom tiden; i början omgiven av allehanda förebud, i slutet en praktfull himmelsfärdsfinal och däremellan odödliga visdomar. Även om bara hälften är sant så räcker detta till att förbluffa oss och kanske också bortse från det som är uppdiktat eller rent av banalt. Men deras berättelser är också så överexploaterade att mindre kända människors liv ofta kan beröra oss mer. Även en mera ordinär människas liv kan vara som en skimrande juvel och allas är det i någon bemärkelse.
I min ungdom hade jag en kamrat som slutade skolan i förtid och helt på egen hand läste in sin studentexamen. Därefter berättade han för oss om den resa han snart skulle påbörja. Han tänkte utan brådska resa jorden runt i rak linje under tio års tid, stanna på noga angivna platser en viss tid, åka vidare, utbilda sig, arbeta, gifta sig och slutligen återvända på ett angivet datum. Nu följde en lång period av brev från olika världsdelar, rykten, enstaka telefonsamtal, långa perioder av tystnad. Vi väntade. Exakt på dagen tio år senare återkom han med sin indiska hustru för att berätta om sina upplevelser, och det visade sig att i stort sett allting förlöpt enligt planerna.
Än en gång – hur är detta möjligt? Finns det människor som är utpräglat inifrånstyrda och följer sin etiska kompass i alla väderstreck, och det gör det kanske, så återstår ändå de yttre förutsättningarna. De behöver inte alls vara gynnsamma i alla avseenden. Varken rikedom, intelligens, skönhet eller god hälsa är en förutsättning för (och ännu mindre ett löfte om) ett vackert liv, men inte heller ett hinder.
Siddharta föddes som prins men övergav ett materiellt behagligt liv för att vinna insikt genom fattigdom, askes och meditation över Varat. Dalai Lama återföddes i all obemärkthet på en plats som inte finns på kartan och fick senare en hel världs uppmärksamhet som sitt lands religiösa och politiska huvudperson. Simone Weil föddes i en burgen familj men dog av självsvält i stoisk solidaritet med andra svältande. Wittgenstein drevs av en inre pliktkänsla som varken världskrig eller andra yttre omständigheter verkade kunna rubba. Guy Debord påverkade historien genom sina teorier samtidigt som han själv upplevde deras påverkan historiskt. Houdini avslöjade aldrig hemligheten bakom sina obegripligt skickliga utbrytningar och påstås också ha brutit sig loss från det hinsides, om än tillfälligt; något liknande gäller spiritistmediet D.D. Home. Målaren Joseph Beuys, författaren Henry Miller och filmaren John Cassavete var också livskonstnärer.
Det är inte alltid det strikt reglerade eller regelbundna mönstret i livet som är det vackraste; det kan också röra sig om en enda händelse, en enda uppgift eller passion. Denna passion kan vara en idrottsgren, en politisk åskådning eller en uppfinning. Vincent van Gogh offrade helhjärtat sitt liv åt konsten med misär och brist på förståelse, liksom vännen Gauguin som talade för ”rätten att våga allt”. Stephen Hawkins löste kosmos gåtor trots sin rullstolsbundna sjukdom. Men passionen kan också vara annan människa, som i de storslagna kärlekshistorierna om Amor och Psyche, Dante och Beatrice, Antonius och Kleopatra, Romeo och Julia, Dali och Gala, John Lennon och Yoko Ono. Även ett kort och tragiskt liv kan få en oemotståndligt romantisk aura, som Anne Frank med sin dagbok eller den livsberusade Edith Piaf, ”den lilla sparven”. Kärlek in i döden, en död i njutning. Så har vi martyren Joe Hill med sina arbetarsånger, Buenaventura Durrutis omutlighet och Anton Nilsson med sitt konsekventa, revolutionära och äventyrliga101-åriga liv. Pete Seegers 90-åriga sjungande aktivism. Det finns också människor som utmärkt sig mer för sitt sätt att vara än för sina handlingar, som Franciscus av Assisi. Broder Sol! Syster Måne!
Jag önskar att det fanns en generösare inställning också till äldre människor, unika eller ej. Att leva är något som är svårt att klara av. Därför borde man vara stolt över och känna uppskattning för varje år man lyckats lägga till sin levnad. Blir livet också vackert ur någon aspekt är det bara underbart, underbart och sant. Och de tre systrarna Brontë…Men framför allt alla de människor som varken hörs eller syns och som ingen känner till fast de kämpar med sin tillvaro och försöker göra något bra, något som borde vara till för alla; ett vackert liv.

Sol och lätta skyar

Sol och lätta skyar
Dagarna glider in och ur varandra
Som viktlösa girlander

De tystare strömmarna
De mindre ljuden
Den vikt med vilken solfläcken vilar på lövet
De små åtbörderna
Den färg som ingen förut uppfattat
I den alltid osedda vinden
Över täcket av vild skogsmarin

Sol och lätta skyar
Dagarna glider in och ur varandra
Som viktlösa girlander

***

Det frihetliga samhällsalternativet förtigs i samhällsdebatten

Kommunisterna har slutat kalla sig för kommunister (Lars Ohly ) och
Socialisterna har slutat kalla sig socialister (SAP:s principförklaring) både som en eftergift till deras kritiker och som en reträtt från den egna politiska ståndpunkten.
Detta talar för sig självt, men det gör också det faktum att miljökämpar, anarkosyndikalister och frihetliga socialister känner större glädje än någonsin åt att kalla sig, och fortsätta att kalla sig, det man både är och vill vara. Men nu kommer paradoxen. Samtidigt som reformistiska socialister och reformistiska kommunister trots alla dessa egna förbehåll och tvivel på den egna politiken får komma in i samhällsdebattens stugvärme, trots detta har man effektivt lyckats utestänga anarkosyndikalister och frihetliga socialister från det offentliga samtalet. Och nu menar vi inte vänsterpressen i all ära utan samhällsprogrammen i radio och tv samt de rikstäckande morgontidningarna. Betydligt ljusare ser det visserligen ut på nätet, men det påverkar knappast mitt resonemang. Om vi antar att de frihetligt socialistiska idéerna idag är de som omfattas av flest politiskt intresserade men oorganiserade unga och unga vuxna. Den globala rättviserörelsen, den utomparlamentariska feminismen och miljörörelsen, djurrättsrörelsen och många andra nya sociala rörelser hör hit. Om vi alltså antar detta och kan styrka det (vilket inte lär vara något som helst problem) – då inser vi också att den etablerade debatten i de etablerade kanalerna med de etablerade människorna åsamkat sig själva ett jättelikt demokratiskt underskott. Och dessutom riskerar dom att bli överkörda av förändrade tider i brist på relevanta fakta om den sociala verkligheten. Detta är i själva verket vad som redan sker. Dom utdefinierade vill in och dom indefinierade vill ut och aldrig mötas de två. Nästa gång ni sätter ihop en debattpanel i en radio- eller tv-soffa – de utomparlamentariska rörelserna har både viljan och förmågan att lyfta viktiga och förbisedda frågor. De sociala kamperna på arbetsplatserna, det offentliga rummets problem, vardagslivets befrielse kan tjäna som exempel. Var diskuterades detta sist? Jo i en av de rörelser jag nämnt här. Som ofta dessutom har ett både realistiskt och genomtänkt samhällsalternativ. Och de ökar hela tiden i betydelse. Medan de traditionella organisationerna är i dalande. Something is happening but you don´t know what it is – do you, Mr Jones?
Stockholms Fria Tidning

Därför är jag frihetlig socialist

Min första erfarenhet av utomparlamentarisk kamp gjorde jag redan som 13-åring i Fredsrörelsen. Det var vid 1960-talets början. U-landsfrågan och Göran Palms bok ”En orättvis betraktelse” öppnade mina ögon för världens tillstånd.

Den anti-auktoritära socialismens år 1968 hade jag fyllt 20 och min världsbild var till stor del grundlagd. Sen dess har jag arbetat, forskat, skrivit, skapat och rest. Och överallt finner jag behovet av den frihetliga socialismen bekräftat.
Socialdemokratin och statskommunismen har brutit sina löften. Efter fem hundra års kaos har både kapitalismen, staten och parlamentarismen slutgiltigt tjänat ut som system och måste nu ersättas av något mer rationellt och ändamålsenligt.
I stället för dagens marknadsdiktatur vill jag ha självförvaltning, kooperation och ekonomisk demokrati. Istället för dagens politikervälde vill jag ha direktdemokrati och rådsmakt.
Att det är fullt möjligt och fungerar bra bevisades redan i Spanien 1936-39. Idag har vi ännu större möjligheter. Nationalekonomin kan skötas rationellt genom digitala planeringsprogram och folkstyret kan utövas genom täta beslutande folkomröstningar på nätet: billigt, säkert och snabbt.
De gamla statliga storskaliga institutionerna får ge plats åt ett lokalbaserat och förenklat samhällsliv, där alla har sin grundläggande försörjning tryggad, har valt sina egna livsmål och delar rättvist på de nödvändiga samhällsuppgifterna. En civiliserad och harmonisk tillvaro med maximal individuell frihet skulle kunna bli resultatet.
Denna förändring är inte bara möjlig och önskvärd utan också helt nödvändig om mänskligheten skall överleva 2000-talet.
I dag har jag passerat de sextio men mitt hopp och min längtan är desamma och de delas av allt fler, i synnerhet ungdomar.
Därför är jag frihetlig socialist, och därför välkomnar jag den sociala revolutionen när den kommer och ju förr dess bättre.
Det finns mycket att göra fram till dess, men att rösta på något av de likadana riksdagspartierna är inte ett alternativ för mig. Vem vinner valet? Som vanligt kapitalet. Osynliga Partiet är inget parti och vill inte ha röster, så dom stöder jag däremot. Det är den utomparlamentariska kampen i människornas vardagsliv som till slut kommer att ge resultat.

Vid horisonten står Historiens Gudinna med utbredda armar för att välkomna oss. Hon älskar frihetliga socialister.
Stockholms Fria Tidning

Gentlemannatjuven

Alexandre Jacob (1879-1954), mera känd som Marius Jacob, var en fransk illegalist och anarkist som under La Belle Epoque mellan sekelskiftet och Första Världskriget förbluffade sin omgivning med revolutionära dåd begångna med en dittills okänd frimodighet. Han blev sinnebilden för ”gentlemannatjuven”.
Under flera år ledde han ligan ”Nattens arbetare”, som utförde inte mindre än 150 stölder från rika privatpersoner, enligt en logig och etik som inte lämnade några tveksamheter efter sig. Inga som helst våldsamheter utom i rent självförsvar var tillåtna, och dem man stal från måste identifieras som kapitalistiska parasiter, inte allmännyttiga medborgare eller arbetare. Kreativiteten flödade, bl.a. var det Marius Jacob som uppfann rififi-kuppen, det vill säga att ta sig in genom taket från en övre lägenhets golv.
Hans försvarstal inför rätten i i Somme den 8 mars 1905, ”Varför jag stal” skulle kunna kvalificera sig som världshistoriens styvaste i sitt slag.

” Rätten att leva tigger man inte om – den tar man sig. Varje människa äger tillträde till livets bankett”.

Efter deportering till straffarbete i Cayenne, som han försökte rymma från vid 17 (!) tillfällen, engagerade han sig i tidningen Libertaire för Sacco och Vanzetti och mot utlämningen av Durruti och han deltog också i spanska inbördeskriget 1936 och i franska motståndsrörelsen under nazisternas ockupation av Frankrike.

Artikel för sv. wikipedia

De rasande

Den vänsterradikala och antiauktoritära gruppen Les Enragés, (De Rasande) uppkom för första gången under Franska Revolutionen och den 25/6 1793 utropar de att ”Friheten är en chimär när den ena klassen ostraffat kan låta den andra klassen svälta!” Les Enragés gav samma år ut pamfletterna ”Explosion” av Jean Varlet och ”Manifeste des Enragés” av Jacques Roux som våldsamt kritiserade staten, kapitalet, kyrkan, varje typ av regering och de auktoritära dragen i revolutionen. ”Hur machiavellistisk och monstruös är inte denna revolutionära regering! För varje tänkande människa är revolution och regering oförenliga” säger Jean Varlet. Till denna anarkistiska gruppering slöt sig också skådespelerskan Claire Lacombe från Marseille med sin betydande revolutionära kvinnoorganisation. Claire föreslog bl.a. instiftandet av kvinnliga ”amazonkompanier” till revolutionens försvar. Les Enragés fick också stöd av Theophile Leclerc och hans tidning ”Folkets Vän”. Man ville säkra den individuella friheten för alla genom ekonomisk demokrati. Les Enragés återkommer som gruppbeteckning i Majrevoltens Paris. I Strasbourg 1966 och i Nanterre 1968 ingick Les Enragés samarbete med Internationale Situationniste

Artikel för sv. wikipedia

10-årsjubileum för ett nazistfritt Lund.


Det är nu (2001) över 10 år sedan nyfascisternas fackeltåg genom Lund stoppades 30/11 1991 för att sedan inte återkomma. Först litet om bakgrunden.

1716 anländer Karl XII till Lund och inrättar sig på Katedralskolan, vilket blir den lokala anknytningen till hans senare firande. Hans regeringstid var en av Sveriges olyckligaste perioder: för att finansiera sina misslyckade krigsföretag lät han folket svälta. (1) Däremot var han inte rasist; han förde ett stort antal invandrare med sig från Turkiet.(2) 30/11 1718 stupar han i Norge, och detta datum kommer att bli centralt i den fortsatta händelseutvecklingen. 1853 börjar den nationalromantiskt präglade studentkåren fira hans minne med fackeltåg. Universitetet deltar i nationalchauvinistisk anda fram till första världskriget; 1914-1920 sker ett uppehåll. 1921 (3) avsäger sig Universitetet allt samröre med det kontroversiella firandet, och ”nationella” grupper i Lund bildar då 30-novemberföreningen för att använda sig av traditionen, som under åren kring och efter andra världskriget får allt tydligare
Pro-nazistiska förtecken.(4) Dess ordförande blir så småningom fångvaktaren Lars Hultén som öppet förklarat sig vara rasist (5). Han upprätthåller fackeltåget med en liten skara medlemmar från 1960-talets slut och framåt. Hultén kandiderar dessutom i studentkårsvalet på programmet ”Svartmuskiga sydlänningar ska inte exploatera Lunds flickor.” (6) Motdemonstrationerna börjar ta fart i början av 1970-talet, och samlar så småningom årligen ett brett spektrum av antirasister ur de politiska ungdomsförbunden, vänstern och den invandrade befolkningen i Lund. De frihetliga socialisterna bildar tillsammans med andra grupper organisationen ”Folk mot Nazism” 1984. Organisationsnamn som ”Stoppa Rasismen” och ”Krossa Rasismen” förekommer också under de följande åren. 1988-90 höjs temperaturen ytterligare genom att infiltrationen av
skinheads och öppet nazistiska element i fackeltåget tilltar. Heil Hitler-hälsningar, hakkors, antisemitiska slagord och fylleri förekommer (7) . Lagen om ”hets mot folkgrupp” fanns visserligen men hade då ännu inte börjat användas (!). Samtidigt bekostas massiva polisinsatser (200-600 man/1-2 mkr) till tågets försvar och beskydd. Lund är i fortsättningen en belägrad stad den 30:e november, med polisfordon, avspärrningar och containrar i Lundagård och på gator och torg. Utegångsförbud diskuteras och vissa affärsinnehavare stänger sina butiker. Rasisterna är på god väg att uppnå kontroll över gatorna mitt i Lund. Kommunpolitikerna i Lund hävdar att man skall tiga ihjäl problemet och uppmanar ungdomarna att inte tåga mot rasismen! (8) . Polismästaren Sixten Månsson uppvaktas med blommor av sin f.d. klasskamrat Lars Hultén (9), som nu ägnar en stor del av sin tid åt att överklaga polisens och länsrättens beslut om fackeltåget. Moderaten Gun Hellsvik talar sig varm för rasisternas rättigheter.(10) Men, kan man man då fråga sig, vad brukar nazisterna använda den demokratiska yttrandefriheten till? Jo till att avskaffa den för alla andra så fort som möjligt och därefter börja sitt raskrig. Den politiska situationen i Sverige vid 1990-talets början var således mycket allvarlig. Nynazismen var kraftigt på offensiven, VAM agiterade, främlingsfientliga partier fick röster, den statliga rasismen tilltog, flyktingförläggningar brändes ner och Lasermannen sköt prick på invandrare. Att i det läget uppmana folk att tiga och förhålla sig passiva var naturligtvis en helt livsfarlig politik. Men det var inte alla som teg – tack och lov; för 1991 vänder historien blad här i Lund.(11)

1991

En blockad på Södergatan understödd av danska antirasister hindrar med sina kroppar fackeltåget och polisen att passera. Detta är första gången fackeltåget från Tegnérstatyn genom staden till Katedralskolan stoppas och blir också slutet på denna solkiga tradition. På kvällen – efter det att demonstrationen har avslutats – anfaller den frustrerade polismakten antirasister utanför Smålands nation, vilket utlöser gatustrider.

Följande inträffar (12) : 16.30: Den antirasistiska demonstrationen samlas på Clemenstorget. 16.50: 150-200 danska omaskerade antirasister anländer till torget för att ansluta sig till demonstrationen.. 17.00: Motdemonstrationen avgår med 2.000 personer. 17.30: Vid Mårtenstorget samlas Motdemonstrationen till Cristal Andinos salsarytmer och sånger. 18.00: De flesta skinheadsen anländer med tåg till Lund. De är 50-75 stycken, de flesta halvfulla småpojkar. 18.30: Cirka hundra skinheads samlas för att hylla Karl XII. 19.00: Karl XII-demonstrationen skall avgå, men polisen får samtidigt ett ultimatum från antirasisterna att om inte demonstrationen stoppas, så skall de göra det. 19.30: Antirasisterna tränger fram på Kyrkogatan, skanderande ”Stoppa rasismen här och nu!” 20.00: Barrikader byggs på Kyrkogatan. Poliserna står uppställda med hästar och sköldar i händerna litet längre bort. 20.30 Polisen har redan i princip beslutat sig för att Karl XII-demonstrationen inte skall få gå. 22.00 Karl XII-demonstranterna forslas bort i bussar till Malmö. Antirasisterna jublar, tänder bengaliska eldar och knallskott. Hela gruppen går snabbt därifrån. Och här kunde det hela slutat i frid och fröjd. Men polisen ville annorlunda. 22.30: Polisen omgrupperar först till Mårtenstorget, därefter till Smålands Nation där några danska antirasister som velat chilla ner på puben siktats. 22.30: Polisen, som nu har nu fått 20 mans förstärkning och är 190 man, spärrar in antirasisterna på smågatorna runt Smålands. Situationen blir snabbt dramatisk. Hundar skäller, hästar stegrar sig och polisbefälen skriker: ”Framåt, framåt. Häng på nu. Kom igen för helvete.” Antirasisterna börjar då försvara sig med knallskott och stenar. En häst skenar. Polisen retirerar. 23.00-24.00: Småstrider rasar i stan. Till slut griper polisen 20 danska antirasister nere vid stationen som är avstängd. En rasande polisman går lös på en demonstrant medan hans kollega vrålar: ”Slå han, slå han! Ge han vad han tål!” Totalt 65 personer gripna. Ingen anhållen, ingen allvarligare skadad. Beskyllningarna om att motdemonstranterna skulle vara hemska våldsverkare var grundlösa. Arbetets reporter Maria Sehlin skriver 1/12 1991 så här:

ANTIRASISTER SLOG TILLBAKA PÅ FREDLIGT VIS. Motdemonstrationen samlade tredubbelt så många som tidigare år. Långt, långt slingrade sig demonstrationståget med över 2000 personer mot rasism och nynazism i Lund i går kväll. Till glada salsarytmer, trummor och trumpeter, ekade ropen mellan husväggarna: Vi är många, vi är starka, stoppa rasismen nu! Upp till kamp – mot nazism och stöveltramp!‰ Vilken styrka, vilken kraft det var i motdemonstranternas tåg! Att så många kan enas med sådan kraft var en imponerande upplevelse.
—Det var ett rekordstort gäng som hade mött upp för att visa medmänsklighet och sitt avståndstagande mot rasismen och flyktingfientligheten. Här syntes alla åldrar, framförallt var det studenter, men många både yngre och äldre hade slutit upp för att visa att de är antirasister. —Förutom demonstranterna var det fridfullt på gatorna. Affärernas fönster lyste röda och vita och gran girlanderna som smyckade dom doftade jul. —Det var kyligt men marschen och engagemanget värmde. —Det är fantastiskt att så många ställer upp nu när rasismen blir vanligare – vi visar att rasismen inte får stå obesvarad, säger Martin Oscarsson från ”Stoppa rasismen” som är en av de många arrangörsföreningarna. Sångerna Guantanamera och frihetssången ”I natt jag drömde..” är det sista jag hör innan jag lämnar torget

1992.

Ytterligare en helt fredlig men mycket beslutsam blockad under en dryg timmes tid på Södergatan i riktning mot fackeltågets demonstrationsväg slutar 20.40 den 30/11 1992 med att rasisterna ger upp och avlägsnar sig tillsammans med polisen. Motdemonstrationen avviker på en given signal från den tänkta marschvägen och stannar upp. En högtalarbil (No Pasaran! No Pasaran!) är centrum i blockaden, som effektivt fyller hela gatan och båda trottoarerna utanför H&M, där 30 novembertåget skall passera en timme senare. Taktiken lyckas, jubel- och visselkonsert utbryter och en raket lyser upp himlen. ”Vi stoppade dem!” lyder förstasidesrubrikerna nästa dag. Så var det, och den rasistiska rörelsen hade nu drabbats av ett rejält bakslag över hela landet. Arrangörerna var Stoppa Rasismen i Malmö, Iranska invandrare och flyktingars råd, Elevkampanjen, Fedayiföreningen, Offensiv, Kafé Rödluvan, Socialistiska Partiet, Ungsocialisterna, Iranska Demokratiska Föreningen, Iranska Barn- och Ungdomsföreningen, 17 maj-studiecirkeln, RKU, Ung Vänster Skåne samt SAC Lund.

1993.

Inte heller detta år kom fackeltåget att genomföras. Istället gör Hultén numera små utflykter till Norra Kyrkogården, Domkyrkan eller Monumentet. Däremot ser polismakten sin chans att helt oprovocerat ge antirasisterna betalt för gammal ost genom ett smärre blodbad mitt i natten 30/11; cirka 500 demonstranter grips.(13) 1994. ”Ljusets natt” natt proklameras av kulturnämnden med mönster från Kulturnatten. Kommunen vill på detta sätt ta äran åt sig av att 30 november normaliseras; emellertid är kampen redan utkämpad och vunnen av antirasisterna. Kulturhistoriska Museet håller en retrospektiv 30-novemberutställning (14) . Ett tåg mot ”Kristallnatten” den 9/11 1938 börjar samla folk, och antirasismen i Lund har under 90-talets slut äntligen blivit mainstream! 2004 den 30/11 är det jubileum – OCH DET SKA VI FIRA! HURRA! HURRA! HURRA! Och glöm inte: Antirasistisk kamp och antifascistiskt motstånd lönar sig i längden ! C15)

Noter:
1) Varför hylla Karl XII? SDS 26/11 1988.
2) Karl XII ingen symbol för invandrarfientlighet. Arbetet 1/12 1991.
3) Oredsson, Sverker: Lunds Universitet under andra världskriget.
Lund 1996, s. 17.
4) ”…ett gemensamt företag för Lunds Nationella Studentklubb och
de nazistiska studentföreningarna”. Oredsson aa, s. 44.
5) Lundaliv, Nov. 1992, s. 19.
6) Arbetet 10/11 1971.
7) SDS 6/12 1988, Arbetet 7/12 1989, SDS 2/12 1989.
8) SDS 5/11 1990, Skd, Arbetet 27/11 1990. Brist på civilkurage,
förmåga att vända kappan efter vinden och beredvillighet att vältra över
det politiska ansvaret på ordningsmakten karakteriserade den kommunala strategien. I ett större sammanhang kan man jämföra med när Europas demokratier teg då Franco dränkte Spanien i blod 1936-39, eller Sveriges skamligt opportunistiska utrikespolitik under andra
världskriget. Inför fascismen och rasismen skall man naturligtvis inte
tiga still. Man ska göra politiskt motstånd, demonstrera och använda
fysisk konfrontation om detta är nödvändigt. En svensk tiger – inte!
9) SkD 19/9 1992.
10) Arbetet 5/12 1991, SkD 2/12 1991.
11) Liksom i Stockholm och i det övriga landet där det antirasistiska
motståndet etablerats.
12) Arbetet 2/12 1991, Dackekuriren 4/1991, s. 20-21 samt intervjuer
med ögonvittnen.
13) Flygblad ”Nej till polisvåld!” 18/12 1993.
14) SDS 19/11 1994. http://www.indiadack.net
15) 30/11 2009 vann antirasisterna en total seger: inga nassar vågade sig till Lund. Inga demos eller motdenmos. Och utan nazister och poliser blev dagen helt lugn — naturligtvis. Varken kommunledningen, polisen eller partierna kan ta äran åt sig. Det var antirasisterna som gjorde det med sin massiva beredskap. Bra jobbat!

Vad är graffiti?

Nedanstående text sammanfattar några vanliga frågor som ställts till mig genom åren av konststuderanden, journalister och den engagerade allmänheten.

– Vad är graffiti, vad är spraykonst och vad är klotter?

– Så här står det i Nationalencyklopedien:
“GRAFFITI (ital., plur. av GRAFFIT0 ‘ristning’, ytterst av grek. GRAPHO ‘skriva’) kan utgöras av text bild eller bådadera, ristat, skrivet eller målat, oftast olovligen på offentliga platser eller annans egendom för att dekorera eller för att uttrycka åsikter och känslor. Ibland används det svenska ordet klotter. Utövaren är i allmänhet anonym eller använder täcknamn.—”

Detta är alltså det allmänna begreppet graffiti. Sedan finns det en mängd olika sorters graffiti, både historiska och nutida, och en av dom är spraykonst.

“Med SPRAYKONST (eng. spraycan art) menas den form av graffiti som från 1970-talets början utvecklats av ungdomar i USA, som under subkulturella och oftast illegala former gör tags, throw-ups och pieces eller bilder som innehåller något av dessa formelement, huvudsakligen med sprayfärg på t.ex. murar och tåg.”

”KLOTTER” är ett ord som numera uttrycker att man ogillar det man ser, men det definierar ingenting. Enligt Sv. Akademiens Ordlista betyder klottra “rita eller skriva slarvigt” och enligt Encyclopaedia Britannica ”casual writing, rude drawing”.

Det går emellertid att använda ordet ”klotter” på ett icke värderande sätt, som konstvetaren Gunnar Berefelt (Klotter, A&W 1971) eller forskaren Rhoda Kellog gör när de undersöker barns teckningsutveckling under de allra första levnadsåren.

-Vad är TTP?

-Den beteckningen infördes av mig 1996 och står för Tags, Throw-ups , Pieces. Det har visat sig praktiskt att säga ”TTP-graffiti” för då vet man exakt vad man menar utan risk för sammanblandning med andra graffitiformer.

– Vad är konst?

– Det vanligaste är att definiera konst som en social överenskommelse, vilket Dickie gör i sin välkända ”institutionella konstteori”. Den har bland annat kritiserats för att s.a.s. vara ett cirkelbevis. Lars Vilks har föreslagit modifieringar, andra vill hellre tillämpa Wittgenstein. Den definition jag själv skulle vilja använda låter så här:

”Konst kan sägas vara en (med närvaro och egen kompetens) gestaltad upplevelse riktad till betraktaren (lyssnaren, läsaren) och hans förmåga till inlevelse och sinnlig förståelse./…/
Bakom konstverket som kan vara måleriskt, plastiskt, begreppsmässigt eller uttryckt på annat sätt står en utbildad eller självlärd konstnär”.

Men vilken konstdefinition man än använder så kvalificerar sig också graffitimåleriet där. Frågan om lagligt eller olagligt har däremot ingen relevans för frågan om konst eller icke konst.

-Vem uppfann sprayburken?

-Det gjorde en norsk ingenjör som hette Eric Rotheim, det var 1930 och han ska ha lämnat in sitt första patent redan 8/10 1926. I tidskriften Illustrerad Vetenskap, nr 5/2001, s. 80, finns ett foto från Smithsonians där man visar hur den första burken såg ut. Det tog ett tag innan den fick sin nuvarande form och användning. 1949 hade bolaget Rustoleum två färger på marknaden: svart och vitt, på 1970-talet fanns 2.800 nyanser tillgängliga. Ett populärt märke i dag är spanska Montana Colors, som har graffitimålare med i tillverkningsprocessen och som också vänder sig direkt till andra graffitimålare. Belton är ett annat bra märke.

– Vilken var den första graffitin och den första taggen? Vem gjorde det första piecet? Och första throw-up, whole-car, whole-train?

– Den allra första traditionella graffitin gjordes förmodligen vid Sakkara-pyramiden i Egyptien för 3.500 år sedan, av en dåtida besökare som med hieroglyfer klottrade: ”Jag är mycket imponerad av Farao Djosers pyramid”.

Den första graffitiwritern i världen var så vitt man vet Cornbread i Philadelphia. Han gjorde sina första tags där 1967 ungefär, och också den första taggen på ett flygplan. Det första piecet gjordes av fatcapens uppfinnare Super Kool i New York 1972. Första whole car är omstritt, men Flint 707 är den troligaste kandidaten, och det var c:a 1973. Första throw-up gjordes av IN 1975. Första whole train gjordes av Cain 1 och Flame 1 1976.

– Målar Du graffiti själv?

– Nej, min roll är inte att ”skriva” graffiti utan att beskriva graffiti. Jag är konstvetare, inte graffitimålare.

– Hur länge har du studerat graffiti?

– Sedan 1987. Uppsatsen blev klar 1988, min första bok 1990 och doktorsavhandlingen 1996. Jag forskar fortfarande i ämnet, det blir bara intressantare för varje år. Nolltoleransens begreppsvärld däremot är utforskad på två sekunder.

– Hur kommer det sig att du blev intresserad av ämnet?

– Min första medvetna upplevelse var i Paris 1968-69. Då var det
politisk graffiti och skön poesi på väggarna som väckte min
uppmärksamhet. När jag skulle välja ämne för min uppsats i
konstvetenskap 1987 kom jag att tänka på graffitin och upptäckte
samtidigt att dess uttryck helt hade förändrats under de sista
decennierna. Särskilt dramatisk var förändringen efter 1984. Denna
förändring fanns inte beskriven; det fick jag i så fall göra själv. Och
så gjorde jag det.

– Har du någon favoritmålning? I USA? I Europa?

-Det finns otroligt mycket att välja på som du vet. ”Far East Theme” av Futura 2000 (canvas, 1982, Spraykonst sid.67) är svårslagen, liksom Puppets ”I’ll Burn you all” (mur, 1989, Spraykonst s.55). Seens´och Lee´s whole-cars. Kase 2´s och Bandos bokstäver, Skize och Rammellzees´ skisser och Zip´s tags. Codes’ characters. Crews som UGA,UA, ABC, BBC, FBI, NASA,VIM och MOA. Enskilda målare som Basqiuat, Haring, Jon 156, Phase II, Lokiss, Dondi, Ransome, Loomit, Mode 2, Os Gemeos, Vitche, Won, Seak, Dime, Pike, Ikaroz, Maes och Lady Pink är bra tvärs igenom.

Men jag gillar även det som inte är oldschool, som tyska gruppen Style Only Workgroup och deras utveckling av Delta med digital style-bokstäver. Det finns hur många som helst som är bra, även i den allra nyaste generationen, Clean One till exempel. Jag gillar det som är litet udda och experimentellt, gärna också streetart, och så förstås situationistisk graffitipoesi från Paris maj ’68, den är mer aktuell än någonsin till sitt innehåll.

– Finns det fler graffitiforskare?

Det finns tre konstvetare i hela världen som doktorerat på graffiti: Ph.D. Jack Stewart i New York, Dr. Johannes Stahl i Köln och så jag, här i Lund.

– Hur upplever du att målare och graffitikulturen framställs i övriga samhället (t.ex. media & myndigheter)?

– Attityden var mycket förstående fram till mitten av 1980-talet. Med de
första motkampanjerna under tagging-boomen 1987-89 konstruerades en demoniserad bild av graffitimålarna, och denna konstruktion byggdes på i etapper, i synnerhet under nolltoleranskampanjen 1997-2001, med ett tydligt klimax 1999. När den värsta moralpaniken lagt sig kom bilden att normaliseras och idag är den ganska nyanserad..

– Tror du att det finns något som utmärker en typisk graffitimålare, t.ex. speciella drag, egenskaper?

– Han/hon har oftare högsta betyg i skolans bildämne än jämnåriga.

– Tror du att graffitimålare är mer kriminella än andra ungdomar med liknande bakgrund eller att graffitin skulle kunna vara en inkörsport till grövre brottslighet?

– Det finns inga vetenskapliga belägg för det. Det finns enskilda graffitimålare som också begår andra brott, men som grupp betraktad är de inte värre än andra ungdomar. BRÅ konstaterar också 2003 att graffiti inte leder till ökad brottslighet. Graffiti är inte en ”inkörsport” annat än möjligtvis till en konstnärlig yrkeskarriär.

– Tror du att media påverkar den bild som nya målare får av
graffitikulturen och av sig själva?

– Propagandabilden från slutet av 1990-talet känner dom inte igen sig i. Det viktigaste är nog vad andra målare tycker.

-Finns det tjejer som målar graffiti?

-Javisst. Barbara 62 och Eva 62 var bland dom första i New York överhuvudtaget. Det finns hela crews idag som består av tjejer som målar tåg. Från början var dom ytterst få, idag närmar dom sig kanske en fjärdedel och vi hoppas att dom kan bli hälften en vacker dag. Sprayteknik är inte en könsbunden egenskap. Att fler tjejer målar nu än på 80-talet har haft en klart positiv inverkan. Nina från Sao Paolo (som målat med Os Gemeos) är en av de yngsta och roligaste med sina naivistiska målningar; bara som ett exempel. Att hennes bilder får respect visar också vilken bredd det finns idag. Man får göra som man vill bara man törs – det hade varit otänkbart för tio år sedan.

– Varför är lagliga väggar bra, dvs vad har du sett i din forskning som gör att du har en positiv inställning?

– De exempel jag brukar anföra är i Sverige: Kungsholmens
graffitiskola/lagliga vägg 1989-1990, Uppsala graffitiskola/lagliga vägg
1992-1994 och Norrköpings graffitiskola/lagliga vägg 1997 – fortf. Typiska omständigheter som bidrog till framgången i dessa fall var
god planering och organisation, att målarna själva fick inflytande på
upplägget och kommunpolitiker med öppet sinne, kunskap om och dialog med den lokala graffitikulturen. Utomlands finns ett otal exempel, men VAYC i Victoria, Australien1993, Phun Factory i N.Y.1997 och Brügge i Belgien 1999 (som fick European Crime Prevention Award för sin lyckade insats) använder i stort samma metoder som beskrivits ovan. Exemplen
är väldigt många här och fortsatt dokumentation är önskvärd.

– Räcker det med lagliga väggar för att komma åt ”problemet” med klotter i Stockholm eller krävs det andra åtgärder samtidigt?

– Det har visat sig att en ungdomsverksamhet, helst i målarnas egen
regi, som en graffitiskola med utställningsverksamhet, men också en intresserad fritidsgård i närheten, ökar möjligheterna för ett bra resultat. Att den öppna fritidsverksamheten i sig är bra utbyggd är också ett plus.

– Hur ser du på möjligheterna till lagliga väggar i Stockholm?

– Lagliga väggar i Stockholm är oundvikligt, något lämpligare alternativ finns inte. Ungdomsminister Lena Hallengren säger ju att ”Graffitin är en konstform som skall stödjas” och det är varmt välkommet.

– Vad krävs för att lagliga väggar ska fungera?

– En laglig vägg i varje stadsdel fungerar bättre än en enda i centrum som snabbt kommer att bli överbelastad. Och en verksamhet runt väggen som ungdomarna själva har inflytande över är ett plus.

– Vissa åsikter om graffiti verkar grunda sig i rädsla. Vad tror du att man är rädd för?

– Det okända. Det nya. Det andra. Ungefär samma reaktioner som ligger bakom rasismen kan jag tänka mig. Irrationell rädsla kan bli ett problem om det samtidigt finns verkliga hotbilder och viktiga samhällsfrågor som förbleknar.

-Hur tycker du det fungerar med lagliga väggar?

– Bra i allmänhet, om det görs på rätt sätt. Har man realistiska förväntningar så slår det bra ut. Väggen på P-huset Anna i Malmö
har funnits sen 1983 och använts varje dag till de förbipasserandes
förtjusning.

-Finns det något som tyder på att nolltoleransinställningen som fanns förr i vissa kommuner fungerade?

– Nej inte vad jag vet. Berlingske Tidende berättar 29/11 2003 att det illegala målandet i Köpenhamn ökat med 56% under de två år man prövat nolltolerans. ”Klottret” ökar. Tagsen och throw-upsen dominerar över piecen, de är fler än vanligt och hastigare gjorda. Dessa metoder har inga vinnare, bara förlorare.

– Vad anser du om att de tvättar inom 24 timmar?

– Det är förstås en drömsits för saneringsbolagen!

-Har du några bra förslag på hur man kan göra för att skaffa en laglig vägg?

-Att bilda en förening, typ Legalize Art, är en väg att gå. Skriv ett vänligt brev till kommunstyrelsen. Ring dom, mejla dom, uppvakta dom. Det bästa vore om lagliga väggar ställdes till ungdomarnas förfogande helt frivilligt från kommunens sida, och det blir nog vanligare nu.

-Har det gjorts någon större undersökning
om de lagliga väggarna och om nolltoleransen i Sverige?

– Inte i Sverige, men den allmänna jämförelse som Devon Brewer gjorde 1992 mellan traditionell och alternativ graffitibekämpning utföll till de legala metodernas fördel: ”they have the potential to be cost-effective and provides writers with new opportunities.”

-Lagförslaget om straffskärpning till ett års fängelse och kroppsvisitation vid misstanke om förberedelse till illegal konst gick till slut igenom i riksdagen hösten 2003, efter tio års lobbying. Hur ser du på det?

– Man skulle nog kunna säga att lagen är en klasslag som favoriserar privata ekonomiska intressen och skickar förortsungdomar i fängelse för något som ofta är bagatellförseelser. Däremot kommer den inte att minska skadegörelsen. Det kommer att bli nödvändigt att kompensera lagen med massor av lagliga väggar både i Stockholm och över hela landet, och där väntar vi oss som sagt att Lena Hallengren (s) står vid sitt löfte att ”graffiti är en konstform som skall stödjas”.

– Har du något att tillägga i övrigt?

– Bortsett från den här lagen så har det har skett en positiv förändring i debattklimatet under 2000-talet. Kanske kan politiken äntligen komma ifatt verkligheten så att lagliga väggar, graffitiskolor och utställningsverksamhet åter bli accepterade och graffitimåleriet uppskattat som den unika konstform det faktiskt är. Det vore en önskvärd utveckling också av det skälet att graffitin är här för att stanna på överskådlig tid.

Tankar från åhörarläktaren 29/10 2009

Att bevista ett sammanträde i Lunds Kommun från åhörarläktaren är ett bra sätt att bättra på sitt politikerförakt. ”Medborgarförslag” heter det när någon av oss som egentligen borde bestämma här i Lund, vi som är vanliga invånare, högst tillfälligtvis får komma till tals. Då kan yrkespolitikerna tala obegränsat länge om hur illa dom tycker om detta medborgarens förslag, eller om själva idén med medborgarförslag, eller personen som skrivit förslaget, utan att medborgaren själv får kommentera. Det känns tryggt för politikerna. I synnerhet rasisterna i Sverigedemokraterna tycker säkert det är tryggt att ha denna påstådda demokrati att gömma sig bakom. I mitt fall, ärendet ”Öppna Romano Trajo igen!” skickade man förslaget vidare ner i hierarkin till de tjänstemän som stängde det romska fritidshemmet Romano Trajo. Vilket var ungefär vad jag förväntat mig. Då kan man förstås fråga sig: varför alls bry sig om att komma med medborgarförslag? Hittills har inget medborgarförslag gått igenom; i stället har skendemokratin fått nya kläder att visa upp sig i. Men nu hade jag inga som helst illusioner om ”inflytande”. Jag ville bara påminna yrkespolitikerna om att vi och dom inte är överens. Och att vi aldrig kommer att bli det. Och så fick jag ju bättra på mitt politikerförakt — det var åtminstone gratis.
http://www.rodalund.se

 

Teater Smultron


Så har det varit premiär 4/11 2009 på pjäsen ”Smultron” på Lilla Teatern i Lund. En succéartad premiär som avslutades med publikens stående ovationer. Jag är inte säker på att tempot borde höjas — pjäsen är så välskriven att det känns riktigt att varje replik får tid att sjunka in. Sång- och dansinslagen var storartade. Vi får följa vanliga ungdomar med skilda, ibland besvärliga ibland alldagliga bakgrunder men utan någonstans att bo och deras väg in i ockupanthuset Smultronstället.
Det blir många roliga rollkaraktärer och många skratt, och flera djupt gripande berättelser. Stor dramatik förstås. Otåliga poliser sugna på slagsmål, korkade politiker, snälla och lätt förvirrade grannar, förskräckta föräldrar. Hur man under tre veckor svetsas samman och blir den gemenskap och solidaritet alla längtat efter, hur starka känslorna blir för Huset och hur svekfullt och brutalt byråkraterna gör slut på drömmen. Men bara för den gången. Det gick att riva huset men det gick inte att avlägsna orsakerna, ”River ni ett så tar vi två” och en ockupationsvåg över hela Sverige blev fortsättningen, samt den storartade Ockupationsfestivalen året därpå. Det här är bara början. Den sista repliken är ”Smultron är en härdig växt, som utan problem kan övervintra. Jag tror nog dom överlever!”
Paula Brante var regissör, Anna Hellsten dramatiker och på scenen var Julia Frisberg, Matilda Berggren, Mikael Elofsson, Frida Jansdotter, Truls Persson, Hanna Roth, Nora Bredefeldt, Lisa Mårtensson, Måns Winge och Karl Ingvarsson. Pjäsen är gratis, som en solidaritetshandling med alla de som annars inte skulle ha råd. Politisk teater är vi inte bortskämda med nuförtiden, men detta var den bästa sorten. Och som regissören Paula Brante säger: Konst ska bita den hand som föder den!

http://www.indiadack.net

Vad får jag inte rösta om i nästa val ?

Vad jag inte får rösta om:
1): Vårt ekonomiska system. Samtliga riksdagspartier är överens om kapitalismen och något alternativ får därför inte diskuteras i valrörelsen.
Vad jag inte får rösta om
2): Vårt politiska system. Samtliga riksdagspartier är överens om den formella, indirekta, representativa parlamentarismen och något alternativ får därför inte diskuteras i valrörelsen.

Inget av riksdagspartierna ifrågasätter samhällets grundvalar, och inget av dom vill egentligen någon förändring överhuvudtaget. ”Status Quo” är varje partiprograms egentliga innehåll. Staten och Kapitalet i Washington, Bryssel och Stockholm har redan den fullständiga ekonomiska och politiska makten och inget röstdeltagande ändrar på detta.

Valrörelsen är för yrkespolitikerna till för att de ska få fortsätta att uppbära feta arvoden, inte för att de ska förändra samhället till det bättre. Vad som diskuteras i valrörelsen är alltså inte de mest grundläggande samhällsfrågorna av alla, utan tvärtom rör det sig om futila tekniska detaljer och minimala ekonomiska justeringar. För detta ändamål behövs inte sju närapå identiska riksdagspartier som vi ska ge vårt in blanco-mandat, det hade räckt med ett, eller en enda person, varken Persson eller Reinfeldt utan universums onda råd, administrationen i Washington.

Resten är bara teater och jag tänker inte legitimera det systemet genom att avlägga min ”röst”. Ingen annan kan ”representera” mig än jag själv. Jag vill helst inte representeras alls, jag vill själv delta aktivt tillsammans med andra, på lika villkor och utan onödiga ombud. Direktdemokrati över nätet och federerade arbetarråd med när som helst avsättbara delegater skulle fungera oändligt mycket bättre än dagens korrumperade låtsasdemokrati.

Till kommunarden, anarkisten och feministen Louise Michel ställdes en gång 1830 frågan: ”Ska vi ha rösträtt för kvinnor?” Hon svarade: ”Nej, och inte för män heller! Det är bättre om både kvinnor och män inriktar alla sina krafter på den sociala revolutionen”.

Detta gäller än idag, ja ännu mer idag efter finanskrisen 2008-2009. Alla vanliga människor skulle vinna på den sociala revolutionen, alla utom den priviligierade minoriteten. Och det kunde det vara värt — av vårt nuvarande samhällssystem kan vi gräsrötter bara väntas oss försämringar.
http://www.yelah.net

Han var som en eldslåga.

Abel Paz: Durruti in the Spanish Revolution. AK Press 2007. ISBN 978-1904859505

Ni har sett dom förut, dessa trista överlöpare, älskade av borgarna men i tysthet föraktade av vänstern. Dom kan heta Göran Skytte, Håkan Arvidsson, Mauricio Rojas, Göran Rosenberg eller något annat, men det dom har gemensamt är en u-sväng borgare-socialist-borgare. Därför är dom dömda att ständigt spotta på sina ungdomsår och på 68-rörelsen. På det viset tror dom sig rättfärdiga att dom valt den breda, bekväma vägen in i nyliberalism och respektabilitet, ibland med (v) eller (s) som mellanstationer. Viker man sig baklänges blir man lätt en platt figur. Dom förtjänar egentligen ingen uppmärksamhet utan mer en barmhärtig tystnad, och är trots allt inte så många som Sydsvenskan vill tro.

Intressantare då är dom som stått på sig hela tiden. Detta kan man göra på olika sätt. Man kan ha fel i 80 år som Jan Myrdal eller man kan ha rätt utan att anpassa sig som Joe Hill, Anton Nilson och Nisse Lätt. En naturlig reflektion här är att det förefaller som om en anarkistisk övertygelse bottnar och håller bättre, både för tidens tand och för den egna moralen, än vad någon av de stalinistiska varianterna gör. En gång anarkist alltid anarkist och du är ständigt modern, såväl under Majrevolten 1968 som under Ockupationsfestivalen 2009. Du slipper dessutom sörja över ledarskiktet i Sovjet eller Kina utan kan se framtiden an med viss tillförsikt – den kommer att bli frihetligt socialistisk eller inte alls. Det finns utan tvivel många mörka moln men också orsak till optimism, som utvecklingen i Latinamerika exempelvis. Det Stundande Upproret är på väg också i vår del av världen.

Att stå på sig var det. Om du inte står på dig så gör någon annan det. Jag har just läst igenom Abel Paz’ enorma och definitiva biografi över Buenaventura Durruti; den är på 800 sidor så den har hållit mig sysselsatt under hela min sommarvistelse på Västkusten. Jag inhandlade den på Anarkistiska Bokmässan i Stockholm av en kvinna från det legendariska engelska förlaget AK Press. Durruti är en av anarkismens viktigaste hjältar men kanske inte den mest välkände, anarkismens motsvarighet till Che Guevara fast betydligt mer demokratisk; en bättre jämförelse är Nestor Makhno men med större självkontroll. Hans-Magnus Enzensberger har tidigare utgett en biografi översatt till svenska 1973, en kåserande bok byggd på intervjuer och anekdoter. Detta är ett mer helgjutet verk. Paz skriver sakligt och dokumentärt och ägnar stort utrymme åt den politiska kontexten. I minsta detalj får vi följa inte bara Durrutis alltför korta levnad utan också de intrikata förvecklingarna under uppladdningen till Spanska Revolutionen 1936-39, en epok som kom så nära ett klasslöst samhälle som någonting överhuvudtaget gjort i modern tid.

Buenaventura Durruti föddes i Leon i norra Spanien 1896. Som fjortonåring gick han i lära som mekaniker och kom samtidigt i kontakt med anarkismen, den lära som Michail Bakunin via sin utsände Giuseppi Fanelli hade introducerat i Spaniens bergsbyar, och som välkomnades av den spanska arbetar- och bondeklassen som levde under miserabla förhållanden. 1917 deltog han i den stora järnvägsstrejken. Han bildade affinitetsgruppen Los Solidarios till försvar mot högerregimens pistoleros, och tillbringade sedan flera år i landsflykt. I Paris diskuterade han guerillastrategi med Makhno och finansierade sen den anarkistiska rörelsen med bankrån på en äventyrlig odyssé genom Latinamerika. Durruti, Ascaso och Oliver blev vänner för livet, och tillbaka i Spanien fick dom nyckelroller i CNT och FAI. 1934 exploderade revolutionen i Asturien, där gruvarbetare bekämpade militären med dynamit. Detta var upptakten, 1936 var det Kataloniens tur, och nu började två miljoner anarkister omvandla hela samhället: industri och jordbruk kollektiviserades, privat egendom avskaffades, rådsdemokrati infördes och det mesta var gratis. Durrutikolonnen drog från by till by, jagade bort kapitalisterna, byråkraterna och prästerna och lämnade byborna att själva förvalta sin frihet. Durruti hade aldrig någon titel eller avskild makt, han tackade nej till alla ministerposter, såg sig som en milisman bland andra och behandlade alla lika, även kvinnorna. Francos militärkupp misslyckades till en början, Durrutikolonnen försvarade Barcelona och Madrid framgångsrikt och beredde sig på att inta Zaragoza.

När Durruti stupade i strider i Madrid vände stridslyckan; Europa vågade inte ingripa till demokratins försvar, mot sig hade den tvehågsna Republiken både Franco, Hitler, Mussolini, Salazar och på många sätt även Stalin, som inte ville veta av någon revolution i Spanien men gärna såg en framtida vasallstat. I utbyte mot undermåliga vapen – och en ofantlig massa kontrarevolutionära GRU-agenter —skickades hela spanska guldreserven till Moskva. Utan vapen var kriget förlorat. Durruti slapp uppleva detta; han fick leva under den mest heroiska perioden. ”Vi bär en ny värld här i våra hjärtan. Den världen växer för varje minut”. Efter 40 års fascistdiktatur finns fortfarande CNT kvar, och anarkismen är idag en bred internationell rörelse. Buenaventura Durruti var som en eldslåga. Någon personkult har han aldrig varit föremål för, men som personligt föredöme överträffar han ändå de flesta.

Abel Paz’ biografi är ett lysande exempel på kritisk, noggrann och systematisk historieforskning. Varenda detalj är grundligt belagd, och finns det flera versioner av en händelse utreder han dem och drar sedan slutsatser. Boken rekommenderas till alla som vill veta mer om detta avgörande skede i andra världskrigets inledning.

Arbetaren 28/7 2010

Meningen med livet

Quot homines, tot sententiae ”Så många människor, så många meningar”. — Phormio

Meningen med livet har avhandlats av religionsstiftare och filosofer. En central följdfråga är huruvida det finns något liv efter detta. De som tror på ett sådant liv räknar ofta med att detta liv ska vara avgörande för nästa.
Man kan skilja på tillvarons funktion och på dess djupare mening.
Några begrepp som brukar dyka upp i svaret är kärlek, barn, njutning och att leva i nuet. Existentialisterna menar att vi själva får skapa en mening åt livet, och att man är vad man gör och vad man låter bli att göra.
Inom konst, musik och litteratur är ”de eviga frågorna” om liv, död och kärlek ständigt närvarande. Paul Gauguins kanske mest berömda målning bär titeln ”Varifrån kommer vi? Vilka är vi? Vart går vi?”
Ett konkret förslag (av många) är att meningen med livet är lycka, och att en person som [någon gång under sin levnad men framförallt mot slutet] ärligt kan säga ”jag är nöjd med mitt liv” också är en lycklig människa. Är det också en bra medmänniska som säger detta, och som eventuellt tror på ett kommande liv, får prognosen i livets skola sägas vara god även i fortsättningen!

Olika ståndpunkter.
1) Det finns ingen mening. Detta är nihilismens ståndpunkt. Det finns inga objektiva värden. Ingenting är sant och allt är tillåtet. Tillvaron är i princip meningslös och slumpen regerar.
2) Det finns ingen mening men den går att tillskapa. Detta är existensialisternas ståndpunkt. Från början finns det ingen mening, men som unik individ kan jag göra val och handlingar i livet som skapar mening. Detta innebär också ansvar och en oro för att mina val kan bli fel.
3) Det finns en immanent mening att upptäcka. Denna ståndpunkt återfinns i de stora religionerna och i vissa av de filosofiska systemen. Verkligheten är t.ex. gudomlig, och det gäller att skapa kontakt med den, antingen genom att skåda ljuset i sitt inre eller genom yttre religiösa handlingar.
3a) Meningen med tillvaron i sig. En vidareutveckling av 3). Det finns t.ex. en gudomlig plan, en kosmisk lag [som cyklisk utvidgning och hopdragning), en universell andlig naturlag (som karma) eller så är den biologiska mångfalden och skönheten i naturen och världsalltet i sig meningsfull.
3b) Meningen med ett individuellt, biologiskt liv. Meningen med mitt eget liv kan upptäckas i 3) Gud, i 3a) att vara människa eller i 3b) att vara människa och leva i nuet och fullt ut, i harmoni med andra och med omvärlden.
4) Fortplantning. Att överleva, föröka sig och sprida sina gener är alla levande varelsers imperativ, och åtminstone i en begränsad, biologisk betydelse också deras ”mening”.

Litteratur:
Camus Albert, Myten om Sisyfos. Aldus/Bonniers Stockholm 1966.
Brunius, Teddy, Livets mening. En antologi med texter rörande livets mening Bok & Bild 1970.
Dalai Lama: Lycka. En handbok i konsten att leva Richters 1998. ISBN 91-7711-961-4
Furberg, Mats: Allting en trasa? En bok om livets mening Doxa, Lund 1987 (ISBN 91-578-0244-0)
Mårtensson, Bruno: Människans ofrånkomliga livsfrågor. Prisma 2000. (ISBN 91-518-3732-3)

Artikel för sv.wikipedia

*

5 kommentarer på “Ett Vackert Liv

  1. kaoz
    28 maj, 2011

    Tidernas flöde

    Gilla

  2. the finding
    31 maj, 2014

    Very interesting details you have mentioned, regards for putting up.

    Gilla

  3. Pingback: Krönika #917. Revolution bättre än demokratiskt engångsjippo! | Konst & Politik

  4. Pingback: Krönika 27/11 2016. Fidel Castro 1926-2016. | Konst & Politik

  5. Pingback: Krönikan 26-27/11 2018. Fyra böcker för anarkistiska preppers. | Konst & Politik

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Information

Detta inlägg publicerades på 1 september, 2010 av i * EGNA BÖCKER I FULLTEXT (2) och märktes , .

Translate from Swedish to Your language

Follow Konst & Politik on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: