Krönika #66

Krönika #66

Den politiska konstens återkomst

Världen

600 miljoner indier har saknat ström i flera dagar. Så skört är det teknologiska samhället.

Sverige

Pridefestivalen i Stockholm 4/8 lockade 45 000 deltagare och en halv miljon åskådare i strålande väder. Rasisterna i SDL, högst 50 personer, omringades på ”Batongtorget” av polislakejer och tusentals motdemonstranter med vuvuzuelor. Rasisterna kunde inte göra sig hörda och bussades snart från platsen. Motdemonstrationen blev en succé, liksom regnbågsfestivalen i stort. Inga fascister på våra gator!

Tillväxtverket har festat upp miljoner av skattebetalarnas surt förvärvade medel på orgiastiska lyxmiddagar och dessutom lurat staten på momsen genom bedrägeri. ”Seminarier” kallas det på den moraliska nivån. Det behövs inget Tillväxtverk. Nolltillväxt är det enda långsiktigt hållbara. Annie Lööv behövs inte heller, inte hennes parti och inte denna för landet så katastrofala alliansregering. Däremot behövs ett samhälle med rättvis fördelning, ett samhälle som prioriterar allmänhetens behov före storfinansens. Det räcker alltså inte långt med ett regimskifte 2014, det måste till ett folkligt uppror i stor skala, liksom i Nordafrika, för att få slut på detta svineri en gång för alla.

Ulf Rahmberg på Borås konsthall.

Konstnären Ulf Rahmberg, vår tids Hieronymus Bosch, har äntligen fått den uppmärksamhet han så väl förtjänat genom Borås konsthalls stora retrospektiv ”Lustarnas trädgård och civilisationens nedräkning”. Jag stiftade först bekantskap med Rahmbergs verk genom utställningen ”De otäcka” på Lunds Konsthall 1967 och genom tidskriften Puss, som jag läste alla 24 numren av 1968 till 1974 med stigande förvåning och förtjusning. Lunds Konsthall hade sin all time high dessa år med fantastiska utställningar som ”Erotic Art”. Puss har jag försökt övertala Galago förlag att ge ut i ny samlingsutgåva, och det verkar faktiskt som om det vore möjligt.

Rahmberg har jämförts både med H.R. Giger, alienmonstrets skapare, och med Robert Crumb, undergroundseriens sinistre ikon. Ytligt sett sysslar de alla med monster och det monstruösa. Men Rahmberg är också miljömedveten socialist, vilket gör honom speciell i det pågående postmodernistiska kadavret. ”Icke-konceptuell konst” är den nya trenden, men för vissa är den en kontinuitet.

Vi är verkligen inte bortskämda med radikalt politiskt måleri numera. Banksy är det stora undantaget, även om konceptkonsten någon enstaka gång har fått en radikalfeministisk inriktning. Konsthögskolorna har för länge sedan lagt ner utbildningen i figurativt måleri och därmed förskingrat ett månghundraårigt arv av konstnärligt hantverkskunnande.

Men detta är rent måleri på höjdpunkten av teknisk förmåga och emotionell uttryckskraft. Rahmberg har målat i samma antikapitalistiska anda ända sedan 1960-talet, med våld och sex, stort format och starka färger, med maximal fysisk effekt och med en enastående detaljrikedom. Man kan studera hans makabra fantasi i timmar. Det anmärkningsvärda är att dessa stora groteska fresker till sina ämnen förblivit fullt aktuella. Imperialismens blodsugande monster ser likadant ut idag, miljöproblemen och ojämlikheten har bara blivit värre, och lösningen är fortfarande den sociala revolutionen.

Som påpekas i den voluminösa katalogen har den mer anarkistiska delen av 68-upproret, som även samlades kring Puss, kollektivet Vita Hästen och Hillersberg/Svedberg/Katz, behållit sin fräschör, vilket en ny generation upptäckte i utställningen ”Med hjärtat till vänster” i Göteborg 1998. Sedan dess har den politiska konsten upplevt en renässans, inte minst tack vare det konstnärsdrivna Nationalgalleriet på Skomakaregatan 3 i Stockholm.

De flesta recensenter har varit positivt förbluffade. Bara AB:s recensent verkar ha fått allt om bakfoten. Hur är det då med nihilismen, som både H.R. Giger och Robert Crumb var lätt anfrätta av? Jag tror inte den finns här, även om anrättningen är magstark. Hillersberg påstod sig ju hata alla människor och geniet Lena Svedberg tog sitt liv i avsmak för mänskligheten. Men här finns en segare vilja. ”Det vi trodde då visade sig vara rätt” säger Rahmberg. Vi kan bara hoppas att konsten överlever apokalypsen.

http://www.nationalgalleriet.just.nu

Malmö/Lund

Sydsvenskans impopulära ledarsida lyckas i samma andetag bagatellisera den ökande barnfattigdomen och förespråka medicinskt omotiverad omskärelse på spädbarn. Dom håller stilen.