Graffiti och grottkonst
Courtesy Brian Cook/Old Skool Vandalism
Går det att försvara en jämförelse mellan förhistorisk grottkonst och nutida graffiti? Ja, eventuellt. Konstbegreppet fanns inte på stenåldern, men dagens människor talar om grottkonst, trots att vår kunskap om dess syfte fördunklas av ett tidsavstånd på 30.000 år. Graffitimåleriets bilder är åtminstone till övervägande delen accepterade av konstvärlden, och vi vet en hel del om utövarna och deras motiv. Försöker man bortse från tidsbestämda värderingar kan det vara möjligt att se både urban graffiti och grottkonst som skapande aktiviteter. De kulturella skillnaderna är givetvis enorma men likheterna finns där trots allt, och dom är fler än man först skulle kunna tro.
Russell Dale Guthrie menar i sin bok The Nature Of Paleolithic Art, 2005, att det var tonåriga pojkar som gjorde grottmålningarna. En stor del av jägar- och samlargrupperna under paleoliticum var i artonårsåldern eller yngre, och det var dom som var aktiva i grottorna. Även kvinnor och barn fanns med i bilden. Detta går att bevisa bland annat genom att mäta handavtrycken på målningarna och att beräkna medellivslängden. I Cueva de las Manos i Argentina finns exempel på negativa handavtryck i stor mängd, och de förekommer också i de europeiska grottorna.
—————————————————————-Handavtryck från Cueva de las Manos, Argentina.
”När jag tittar på bilder av grottmålningar som är gjorda för 20 000-30 000 år sedan blir jag rörd till tårar. /…/ Handen sträcker sig genom tidslagren mot mig- den står tydligt fram genom årtusendena och säger: här är min hand, se mej, jag fanns; se så lik den är din. Jag håller upp min hand och tiden finns inte. Bara existens. Konsten är en stark gemenskap över tid och rum. Bilden är ingen oas, det är den yttersta samhörigheten.”
Detta sa Stina Wollter i radions P4 2012. Men handavtryck, både positiva och negativa finns på väggar och murar än idag. Våra händer har knappast förändrats. Graffitimålarna består också av tonårspojkar; genomsnittsåldern brukar vara 16 år. Deras motiv är inte bisonoxar utan bokstäver, deras bytesdjur är tågen och deras grottor är tunnelbanan. ”Att stå och måla i mörkret på en tågvagn, är som att stå inför ett stort, vilt djur som ska tämjas. Det är en enorm yta man har framför sig. Hjärtat slår i 400 slag i minuten av bara spänning”, säger en graffitimålare i Peter Skaarups bok Dansk Wildstyle Graffiti. Och Guthrie betonar testosteronets inflytande över grottkonsten, även om han inte kunnat göra intervjuer. ”An object is hit by your name, yes, and in the ghetto a hit is equal to kill”, säger Norman Mailer om namngraffitin i New York, och Richard Goldstein påpekar vid samma tid att ”some spirit of the hunting party is involved in all of these groups”. Han liknar också tågen på den nattliga yarden vid ”tysta valar” som graffitijägarna kretsar kring.
En vanlig teknik vid handavtryckens tillkomst var att blåsa färgpigmentet, blandat med djurfett, genom en benpipa. Närmare än så kom man inte sprayburken på den tiden. Konstvetaren Jack Stewart menar att den förhistoriska konsten redan var högt utvecklad men att den delade sig och gav upphov också till enklare tecken och symboler, som följt med oss genom tiden som tämligen oförändrad graffiti, vilken först efter 1971 skulle få en högperiod och en desto snabbare stilutveckling. Handavtrycken består oförändrade, ett handslag över tiden, men den figurativa konstens förgreningar har till sist kommit ikapp varandra. Detta oavsett om man vill se en utveckling eller bara en förändring.
Bison från Altamiragrottan
En bisarr episod 1992 ställde frågan om graffitins och grottkonstens relativa status på sin spets. Hur illa det kan gå när aningslösa klotterbekämpare går till aktion, visade
följande incident från byn Bruniquel i södra Frankrike, nära grottmålningarna i
Mayrieres, om
“…70 franska boyscouter som gick ut i naturen för att tvätta bort graffiti- – - Alltid redo som de är ryckte scouterna ut. Beväpnade med stålborstar begav de sig förra söndagen ut i naturen för att hålla rent. Mycket riktigt, det fanns klotter lite här och var i grottsystemet. En del av färskt datum, annat var inte fullt lika färskt. Bisonoxarna, till exempel. De var 15 000 år gamla. Det hindrade inte scouterna från att fortsätta sitt nitiska arbete. Först när en stor del av ett par bisonoxar var utsuddade insåg de att allt kanske inte stod rätt till. Scouternas vuxne ledare tvår sina händer…”
Händelsen kom att ”belönas” med Ig Nobelpriset i arkeologi 1992 med motiveringen ”for erasing the ancient paintings from the walls of the Meyrieres Cave near the French village of Bruniquel”.
Tur för oss att det inte fanns saneringsbolag och nolltolerans under paleoliticum.
…………………………………………………………….Bilden visar de två förstörda bisonoxarna uppe t.v.
Litteratur
